Den autograf i min samling som jag är mest stolt över tillhör förre tungviktsmästaren i boxning Sonny Liston. Några dagar i slutet av 1960-talet tillbringade han i min uppväxtort Båstad. Min mamma arbetade i Pressbyrån och passade kärleksfullt på att till mig ta autografer av celebra kunder. Sonny Liston blev pärlan i min samling.
Sonny Liston som person sägs inte ha varit speciellt färgstark. Desto mer färgstark var Ricky Bruch, vars autograf jag själv kom över i samband med att han runt 1970 besökte vår skola. Jag var - och är - fortfarande barnsligt stolt över Rickys autograf. Ricky Bruch gjorde ont. Hans fantastiska resultat på träning och på småtävlingar i Malmö kontrasterade smärtsamt mot hans ständiga misslyckande i stortävlingar. Ricky bidrog själv till att pumpa upp förväntningarna och desto brantare blev fallen. Ett OS-brons i München 1972 och ett EM-silver i Aten 1969 är inga dåliga meriter, men motsvarar inte på något sätt Ricky Bruchs fulla kapacitet. Jag minns bilden på honom efter EM i Helsingfors 1971, på marken med sin stora kropp gråtande och skakande som ett litet barn efter ytterligare en genomklappning.
Ricky Bruch var folkkär, gav ut en diktsamling och gjorde film av låt oss säga diskutabel kvalitet (ja, jag såg honom 1978 i rollen som alban i "I skyttens tecken"...). Hans liv efter idrottskarriären trasades sönder av dopingsviter och nervproblem (som man sa förr i tiden). Jag ångrar att jag inte som en lojalitetsmarkör gick med i Facebook-gruppen "Vi som vill ha Ricky Bruch på 200-lappen".
Ricky Bruch var en folkhemmets särling som lämnade få oberörd. Jag tummar på hans autograf och associerar till Dan Andersson: Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön, ty en spelman och en drömmare är död.
2011-05-29
Samma polisvåld här som där?
Varför är svenska media så tysta om det brutala polisvåld som förekommer i samband demonstrationerna mot den ekonomiska politiken i Spanien? Frågan är ursprungligen inte min, utan formulerades av Nemokrati efter att jag tidigare i dag på Twitter bett om tips och önskningar kring vilken problematik dagens bloggpost skulle uppmärksamma.
Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.
1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.
2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.
3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.
4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.
5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").
6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.
7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.
Ja, varför är det så? Låt mig angripa problematiken i punktform.
1. Är det spanska polisvåldet av en sådan brutalitet att det har nyhetsvärde för en svensk publik? Jag vet egentligen inte mer i sakfrågan än den text av Nemokrati som jag länkar till ovan. Brutaliteten i bilderna tycks tala för sig själv, men jag är osäker på omfattningen av polisvåldet och hur representativa bilderna är.
2. Är verkligen svenska media tysta om det spanska polisvåldet? Här är jag heller inte helt säker. Själv har jag inte uppmärksammat några inslag i ämnet, men möjligheten finns att jag missat centrala delar av bevakningen.
3. Låt oss anta att det spanska polisvåldet verkligen varit synnerligen brutalt och att svenska media inte nämnvärt uppmärksammat detta. Vilka förklaringar är då tänkbara? En förklaring skulle kunna vara att svenska media - borgerligt impregnerade som de är - medvetet mörkat händelseförloppet av rädsla för vilka reaktioner rapporteringen skulle kunna få i Sverige. På denna förklaring tror jag inte alls. Svenska media verkar i huvudsak på en kapitalistisk marknad och måste för att kunna gå med vinst följa marknadens och medielogikens spelregler.
4. En annan förklaring vore att svenska media inte haft tillräckligt utvecklade känselsprön för att inse nyhetsvärdet i det inträffade. Redaktionell lättja och allmän journalistisk inkompetens skulle leda till felaktiga nyhetsvärderingar. En sådan förklaring tror jag heller inte på. Marknaden ljuger aldrig, är ett uttryck som enligt min uppfattning dessvärre oftast har fog för sig.
5. I stället tror jag att svenska media i huvudsak har arbetat efter traditionella nyhetsvärderingsprinciper. Polisvåldet i Spanien anses inte tillräckligt viktigt för en svensk publik och händelserna anses heller inte ha tillräcklig närhet till de svenska mediekonsumenterna. Det vill säga, polisvåldet mot spanska demonstranter får inga politiska konsekvenser i Spanien eller i Sverige (viktighets-kriteriet). Svenska mediekonsumenter kan heller inte identifiera sig med de spanska demonstranterna, eftersom dessa inte är tillräckligt politiskt, ekonomiskt eller kulturellt "nära" svenskarna. Hade händelserna utspelat sig i Norge eller Danmark (för att inte tala om Sverige) hade medieuppmärksamheten blivit betydligt större (närhets-kriteriet). Hade händelserna utspelat sig i Pakistan eller Kongo hade kanske inte ens Nemokrati skrivit om den på sin blogg? En närliggande förklaring är att polisvåldet anses förutsägbart ("det vet man ju hur den spanska polisen är" alternativt "det vet man ju hur aggressivt spanska demonstranter uppträder").
6. Den intressanta frågan blir då vad det är som avgör vilka händelser som av svenska mediekonsumenter uppfattas som "nära" ? Här finns risk för cirkelresonemang. Om svenska media bara rapporterar om det som publiken anses ligga "nära" så kommer samma publik att fortsätta uppfatta vissa företeelser som "nära" eftersom medierna rapporterar om just dem.
7. Frågan om polisvåld kommer för övrigt säkert strax på agendan i Sverige igen, i samband med tioårsminnet av de s k Göteborgskravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2011.
2011-05-26
Är kungen skyldig?
Han framstår som skyldig. Så rubricerar Aftonbladet Lena Mellins krönika i dag om de senaste turerna kring kungen. Rubriken är både vilseledande och träffande.
Rubriken är vilseledande eftersom det är väldigt oklart vad det är som kungen skulle vara skyldig till. Att han vid något tillfälle i livet befunnit sig i en lokal där två kvinnor haft sex med varandra? Att han haft en utomäktenskaplig förbindelse med en känd kvinnlig artist? Att hans vänner försökt skydda honom och sig själva genom att söka kontakt med organiserad brottslighet? Eller skyldig till att han är den han är och inte alltid förmår att leva upp till de krav man bör kunna ställa på en statschef? Utan att anklagelsepunkterna är preciserade känns det märkligt att tala om kungen i termer av skyldig eller icke-skyldig.
Men rubriken är också träffande, om man lägger betoningen på det lilla ordet "framstår". För även om kungen inte är "skyldig" till någonting alls så har krishanteringen varit så usel att det för gemene man just framstår som att han måste vara skyldig till åtminstone något. Att inte hovet i det 21 århundradet förmår rekrytera en stab som förstår sig på kommunikation, medielogik och krishantering måste betecknas som tjänstefel.
Republikan som jag är tycker jag uppriktigt och innerligt synd om alla de individer som blivit indragna i denna sörja. Jag har tidigare läst och skrivit om boken Den motvillige monarken. I den texten beskrev jag Carl XVI Gustaf i termer av teflonkungen och att "bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade". Men nu har teflonet börjat nötas er och kungen har blivit sårbar. Det är uppenbart att han inte vet hur han skall hantera situationen och att det inte finns några goda rådgivare vid han sida som kan stötta honom i det uppkomna läget.
"Kungen bör granskas hårdare", hävdar en del. Men vad betyder det? En granskning utifrån vilka kriterier? Debatten famlar.
Hela historien visar på monarkins orimlighet som statsskick i vår tid. Monarkin bygger på auktoritet, hierarki och slutenhet. Vår tid kännetecknas av auktoritetsnedrivning, jämlikhet och öppenhet. Slutsatsen är given. Ned med monarkin - leve republiken!
Rubriken är vilseledande eftersom det är väldigt oklart vad det är som kungen skulle vara skyldig till. Att han vid något tillfälle i livet befunnit sig i en lokal där två kvinnor haft sex med varandra? Att han haft en utomäktenskaplig förbindelse med en känd kvinnlig artist? Att hans vänner försökt skydda honom och sig själva genom att söka kontakt med organiserad brottslighet? Eller skyldig till att han är den han är och inte alltid förmår att leva upp till de krav man bör kunna ställa på en statschef? Utan att anklagelsepunkterna är preciserade känns det märkligt att tala om kungen i termer av skyldig eller icke-skyldig.
Men rubriken är också träffande, om man lägger betoningen på det lilla ordet "framstår". För även om kungen inte är "skyldig" till någonting alls så har krishanteringen varit så usel att det för gemene man just framstår som att han måste vara skyldig till åtminstone något. Att inte hovet i det 21 århundradet förmår rekrytera en stab som förstår sig på kommunikation, medielogik och krishantering måste betecknas som tjänstefel.
Republikan som jag är tycker jag uppriktigt och innerligt synd om alla de individer som blivit indragna i denna sörja. Jag har tidigare läst och skrivit om boken Den motvillige monarken. I den texten beskrev jag Carl XVI Gustaf i termer av teflonkungen och att "bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade". Men nu har teflonet börjat nötas er och kungen har blivit sårbar. Det är uppenbart att han inte vet hur han skall hantera situationen och att det inte finns några goda rådgivare vid han sida som kan stötta honom i det uppkomna läget.
"Kungen bör granskas hårdare", hävdar en del. Men vad betyder det? En granskning utifrån vilka kriterier? Debatten famlar.
Hela historien visar på monarkins orimlighet som statsskick i vår tid. Monarkin bygger på auktoritet, hierarki och slutenhet. Vår tid kännetecknas av auktoritetsnedrivning, jämlikhet och öppenhet. Slutsatsen är given. Ned med monarkin - leve republiken!
2011-05-24
Thomas Bodström - framtidens politiker?
I dag har jag haft nöjet att läsa Thomas Bodströms i förväg våldsamt omskrivna bok Inifrån. Makten, myglet, politiken (Norstedts, 2011). Thomas Bodström är ett fenomen i svensk politik och boken säger egentligen mer om honom själv än om de skeenden i svensk politik som han vill kommentera.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".
Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.
Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.
Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.
Thomas Bodström varnar för en sektmentalitet i partiet, en sektmentalitet som bara kan brytas upp genom ökad öppenhet och en helt annan, friare diskussionskultur än vad som hittills präglat partiet.
Boken innebär att Thomas Bodström stärker sitt personliga varumärke samtidigt som han berättar för oss att han åtminstone för tillfället lämnar politiken. Däremot skulle jag bli både förvånad och besviken om han inte kommer tillbaka till den politiska hetluften igen. Valrörelsen 2014 kanske vore ett lämpligt tillfälle för comeback?
2011-05-22
Kopiera och sprid! Om kopimismens Evangelium och dess strävan att bli erkänt som trossamfund
Det Missionerande Kopimistsamfundet har till Kammarkollegiet ansökt om att få bli registrerat som trossamfund. Kammarkollegiet har avslagit deras ansökan, men ett överklagande är under behandling.Kopimismen är en rörelse som erkänner information som det högsta heliga. Information har enligt kopimisterna ett värde i sig, oavsett vad informationen har för egenskaper. Eftersom information är helig blir det också, enligt kopimismen, en helig handling att kopiera, sprida och remixa information. Kopimistsamfundet har en formell organiserad struktur med spirituella ledare (s k opar), symboler och riter. Kopimistsamfundets symbol är den s k kopimi-pyramiden, en pyramid med bokstaven K inuti. Även knappkombinationen 'ctrl-C+ctrl-V' är helig, eftersom den representerar kopieringstillfällen.
Kopimiströrelsen kan ses som en andlig syster till Piratrörelsen, och delvis är det samma personer som har ledande uppgifter inom båda dess rörelser. Visst skulle det vara möjligt att avfärda kopimisterna med att de endast är ett taktiskt försök av fildelare att få ytterligare uppmärksamhet för sin sak, vinna privilegier i form av samfundsstöd eller i religionsfrihetens namn få rättsligt skydd för sina utövare. Men fullt så enkelt är det inte.
Fildelningsfrågorna och Piratpartiet är bara toppen på det isberg som växer fram när den kommunikationsteknologiska revolutionen gör rådande ägandeförhållanden och rättsregler inom kunskaps- och kultursektorn hopplöst föråldrade. Revolutionen inom området förändrar maktförhållanden och gör att nya politiskt relevanta skiljelinjer kring spänningen mellan kunskap-marknad växer fram. Det tankegods som Piraterna och kopimisterna för fram har framtiden för sig.
Men är det då rimligt att betrakta kopimisterna som ett religiöst samfund? Är inte helgandet av information bara ett konstruerat förandligande av en problematik som i grunden är politisk? Jag är inte så säker på det. Vi behöver inte gå längre än till Johannesevangeliet för att hitta kopimisternas andliga inspiration: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (...) Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus (Joh 1:1-4). Att sprida Ordet är en kristlig handling, att sprida Information är en kopimistisk handling.
Skall kopimisterna vinna trovärdighet i sin strävan efter att registreras som ett trossamfund så krävs tålmodighet. Erkännande får man inte, erkännande vinner man. Jag hoppas att kopimisterna därför nu utnyttjar alla tillfällen att delta i mångreligiösa sammanhang som t ex seminarier, konferenser och manifestationer. Sök samarbete med andra samfund i frågor där det kan finnas gemensamma beröringspunkter eller intressen. Bredda den politiska kontaktbasen så att Kopimistsamfundet inte uppfattas som en sidoorganisation till Piratpartiet. Kopimister som delar arbetarrörelsens värderingar är t ex hjärtligt välkomna i Socialdemokrater för Tro & Solidaritet. Här finns utrymme att driva frågor kring integritet, immaterialrätt och informationsfrihet.
Vi slutar med Joh 1:14: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.
2011-05-20
Varför jag tror att Åsa Romson i morgon väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet
Uppdatering lördag kl 16.20: Som jag antog i bloggposten nedan blev det inte så jämnt mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson som de flesta hade trott. Åsa Romson fick i stället hela 68 procent av rösterna, mot bara 20 procent för Mikaela Valtersson.
Jag har stor respekt för Mikaela Valterssons engagemang och politiska skicklighet, men tror ändå att det var klokt att välja Romson. Miljöpartiet kommer nu att behålla sin rödgröna profil och förstärker sin ställning som ett parti som skiljer sig från de andra.
Jag är också avundsjuk på Miljöpartiets sätt att hantera valet av nya språkrör, jämfört med den slutna och föråldrade process som präglade Socialdemokraternas val av Håkan Juholt. Till den socialdemokratiska organisationskommittén säger jag: Se och lär!
Vi har gått från att ha uppfattats som bakåtsträvare till att nu uppfattas som ett av de mest framtidsinriktade partierna i Sverige. Så formulerade sig Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand i sitt avskedstal inför partiets kongress i Karlstad i dag.
Så mycket bättre kan partiets framgångssaga inte beskrivas. Miljöpartiet har förmått vara ett parti i tiden, lyckats peka ut och gestalta vår tids problem och utmaningar. Det som var omodernt i början av 1980-talet är i dag i högsta grad modernt. Utvecklingen säger en del om Miljöpartiet, men kanske än mer om vår tid. Your old road is rapidly aging, sjöng Dylan och Miljöpartiet förstod det bättre än de flesta av sina konkurrenter.
Hur kommer då Miljöpartiet att hantera sina framgångar? Kommer partiet att behålla sin ställning som "outsider" (om än en regeringsfähig sådan) eller kommer partiet att utvecklas till ett mer traditionellt, etablerat parti bland alla andra? Morgondagens val av nya språkrör kan ge viss vägledning.
Vi vet att Gustav Fridolin kommer att väljas. Men vem blir hans kamrat - valberedningens förslag Åsa Romson eller utmanaren Mikaela Valtersson? Många menar att Åsa Romson kommer att väljas eftersom hon starkare än Valtersson personifierar den "gröna" essensen i Miljöpartiet. Experterna tvekar och spår en jämn omröstning i morgon.
Själv tror jag att Åsa Romson vinner ganska klart. Dels för att hon har en grönare profil än Valtersson och dessutom är valberedningens förslag. Men Romson har också - vilket jag tycker är bortglömt i diskussionen - större trovärdighet i andra för Miljöpartiet viktiga frågor och då framför allt flykting- och asylpolitiken.
I P1 Morgon i morse sade Valtersson explicit att hon inte kunde välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet - hon tyckte lika illa om båda partierna. Men i flykting- och asylpolitiken (liksom i andra för Miljöpartiet viktiga frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, biståndspolitik, integritet/FRA-lagen) ligger Vänsterpartiet betydligt närmare Miljöpartiet än vad Moderaterna gör. Betydelsen av dessa frågor inom Miljöpartiet skall inte underskattas, särskilt inte bland kongressombuden.
Därför tror jag att Åsa Romson i morgon lördag med relativt god marginal tillsammans med Gustav Fridolin väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet.
Jag har stor respekt för Mikaela Valterssons engagemang och politiska skicklighet, men tror ändå att det var klokt att välja Romson. Miljöpartiet kommer nu att behålla sin rödgröna profil och förstärker sin ställning som ett parti som skiljer sig från de andra.
Jag är också avundsjuk på Miljöpartiets sätt att hantera valet av nya språkrör, jämfört med den slutna och föråldrade process som präglade Socialdemokraternas val av Håkan Juholt. Till den socialdemokratiska organisationskommittén säger jag: Se och lär!
*
Vi har gått från att ha uppfattats som bakåtsträvare till att nu uppfattas som ett av de mest framtidsinriktade partierna i Sverige. Så formulerade sig Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand i sitt avskedstal inför partiets kongress i Karlstad i dag.
Så mycket bättre kan partiets framgångssaga inte beskrivas. Miljöpartiet har förmått vara ett parti i tiden, lyckats peka ut och gestalta vår tids problem och utmaningar. Det som var omodernt i början av 1980-talet är i dag i högsta grad modernt. Utvecklingen säger en del om Miljöpartiet, men kanske än mer om vår tid. Your old road is rapidly aging, sjöng Dylan och Miljöpartiet förstod det bättre än de flesta av sina konkurrenter.
Hur kommer då Miljöpartiet att hantera sina framgångar? Kommer partiet att behålla sin ställning som "outsider" (om än en regeringsfähig sådan) eller kommer partiet att utvecklas till ett mer traditionellt, etablerat parti bland alla andra? Morgondagens val av nya språkrör kan ge viss vägledning.
Vi vet att Gustav Fridolin kommer att väljas. Men vem blir hans kamrat - valberedningens förslag Åsa Romson eller utmanaren Mikaela Valtersson? Många menar att Åsa Romson kommer att väljas eftersom hon starkare än Valtersson personifierar den "gröna" essensen i Miljöpartiet. Experterna tvekar och spår en jämn omröstning i morgon.
Själv tror jag att Åsa Romson vinner ganska klart. Dels för att hon har en grönare profil än Valtersson och dessutom är valberedningens förslag. Men Romson har också - vilket jag tycker är bortglömt i diskussionen - större trovärdighet i andra för Miljöpartiet viktiga frågor och då framför allt flykting- och asylpolitiken.
I P1 Morgon i morse sade Valtersson explicit att hon inte kunde välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet - hon tyckte lika illa om båda partierna. Men i flykting- och asylpolitiken (liksom i andra för Miljöpartiet viktiga frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, biståndspolitik, integritet/FRA-lagen) ligger Vänsterpartiet betydligt närmare Miljöpartiet än vad Moderaterna gör. Betydelsen av dessa frågor inom Miljöpartiet skall inte underskattas, särskilt inte bland kongressombuden.
Därför tror jag att Åsa Romson i morgon lördag med relativt god marginal tillsammans med Gustav Fridolin väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet.
2011-05-18
Skakigheten kring den svenska Libyen-insatsen
I dag skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist på DN Debatt att Socialdemokraterna vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen även efter att det nuvarande riksdagsmandatet löper ut. Men i stället för att med JAS Gripen-plan upprätthålla den pågående flygförbudszonen skall Sverige bidra till att hävda vapenembargot, t ex genom att sända maritima stridskrafter. Dessutom skall den svenska insatsen breddas till att även innefatta humanitära och långsiktiga biståndsinsatser.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
2011-05-16
Johnny Magnussons (M) olyckliga tvekan kring samarbete med Sverigedemokraterna
Ibland blir man besviken. Igår kväll blev jag besviken på Johnny Magnusson, regionråd för Moderaterna i Västra Götalandregionen. I P4:s valvaka fick han frågan om Moderaterna kunde tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna, som fått en vågmästarställning i regionfullmäktige. Det enkla och förväntade svaret hade varit: "Nej, självklart inte". Men så svarade inte Johnny Magnusson. I stället vecklade han in sig i ett resonemang som gav utrymme för flera tolkningar.
Så här svarade han: Jag stänger inga som helst dörrar idag. Det beror på vad man menar med samarbete. I en sådan här situation kan det ju handla om att ha överenskommelser om att inte göra olika saker.
Johnny Magnusson är en mycket erfaren politiker och var partisekreterare för Moderaterna under åren 1999-2003. Han känner väl till frågans sprängkraft och borde därför ha kunnat formulera sig på ett entydigt och distinkt sätt. Nu tvingas i stället Moderaternas nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten på valnatten gå ut och korrigera honom på Twitter: vår policy är att inte samarbeta eller göra oss beroende av Sd.
Så jag undrar fortfarande vad Johnny Magnusson egentligen menade och varför han inte kunde svara ett enkelt "nej" på frågan om han kunde tänka sig att samarbeta med SD. I Svenska Dagbladet i dag gör han snarast saken värre: Jag säger bara som det är. Gårdagens resultat pekar på att SD blir vågmästare. Nu är det upp till S att ta täten och inleda förhandlingar. Då kan man inte stänga några dörrar. Inte stänga några dörrar var ordet, sa Bull.
Själv kommenterar jag på SVT Debatt den yrvakenhet som på många håll mötte det låga valdeltagandet. I Ekot förklarar jag varför jag tycket att omvalet inte borde ha genomförts överhuvudtaget.
Så här svarade han: Jag stänger inga som helst dörrar idag. Det beror på vad man menar med samarbete. I en sådan här situation kan det ju handla om att ha överenskommelser om att inte göra olika saker.
Johnny Magnusson är en mycket erfaren politiker och var partisekreterare för Moderaterna under åren 1999-2003. Han känner väl till frågans sprängkraft och borde därför ha kunnat formulera sig på ett entydigt och distinkt sätt. Nu tvingas i stället Moderaternas nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten på valnatten gå ut och korrigera honom på Twitter: vår policy är att inte samarbeta eller göra oss beroende av Sd.
Så jag undrar fortfarande vad Johnny Magnusson egentligen menade och varför han inte kunde svara ett enkelt "nej" på frågan om han kunde tänka sig att samarbeta med SD. I Svenska Dagbladet i dag gör han snarast saken värre: Jag säger bara som det är. Gårdagens resultat pekar på att SD blir vågmästare. Nu är det upp till S att ta täten och inleda förhandlingar. Då kan man inte stänga några dörrar. Inte stänga några dörrar var ordet, sa Bull.
Själv kommenterar jag på SVT Debatt den yrvakenhet som på många håll mötte det låga valdeltagandet. I Ekot förklarar jag varför jag tycket att omvalet inte borde ha genomförts överhuvudtaget.
2011-05-15
De rödgröna går till val i opinionsmässig medvind
Uppdatering söndag kl 22.10. Två kommentarer:
1.) Omvalen i Örebro och Västra Götaland blev sammantaget en stor framgång för de rödgröna partierna, och särskilt för Socialdemokraterna. I Västra Götaland behåller de rödgröna makten, och Socialdemokraterna ökar sin röstandel trots att valdeltagandet blev mycket lågt. Orsakerna till den rödgröna framgången har jag diskuterat i posten nedan. Håkan Juholts närvaro och Fredriks Reinfeldts frånvaro (nästan i alla fall) i valkampanjen kan också ha spelat roll.
2.) Valdeltagandet blev lågt i Västra Götaland, ca 43 procent. Jag tillhörde pessimisterna, men hade ändå trott att det skulle hamna över 45 procent. Låt oss dock komma ihåg att valdeltagandet inte skiljer sig nämnvärt från vad som brukar känneteckna valen till Europaparlamentet. Så ur det perspektivet är valdeltagandet inte historiskt lågt. Däremot blir det låga valdeltagandet en varningsklocka för dem som argumenterar för att splittra upp den samlade valdagen.
De rödgröna partierna möter dagens omval i Västra Götaland med valvinden i ryggen. I fredags visade en Sifo-mätning för Västra Götaland att de rödgröna partierna leder över den borgerliga Alliansen med nära sex procentenheter. Även i dagens Sifo-mätning för riket som helhet är de rödgröna parterna större än Alliansen, och Socialdemokraterna är större än Moderaterna (33.4 respektive 30.4 procent).
Överlag har Socialdemokraterna stärkt sin ställning i opinionen under de senaste veckorna. En enkel förklaring är förstås att hänvisa till någon slags Juholt-effekt, vari en sådan nu skulle bestå. Visst, Håkan Juholt är en utomordentligt skicklig politiker och med en helt annan personlighetsprofil än t ex Fredrik Reinfeldt. Juholt tog också över ett parti där den tidigare ordföranden Mona Sahlin plågades av svaga förtroendesiffror.
Men jag tror att den starkare förklaringen ligger i att debatten de senaste månaderna handlat om rättvisefrågor, om socialförsäkringar och om Fas 3, det vill säga frågor där Socialdemokraterna har hög trovärdighet. Kampen om den politiska dagordningen blir allt viktigare när väljarrörligheten ökar. Varje väljare måste vinnas på nytt inför varje val.
I Västra Götaland tror jag också att Socialdemokraterna har gynnats av Håkan Juholts starka närvaro under valkampanjen. Närvaron är ett vågspel. Om Socialdemokraterna i Västra Götaland gör ett bra val och Håkan Juholt varit starkt närvarande kan han åtminstone tillfälligt trä på sig segerhuvan och framstå som en vinnare. Men om Juholts starka närvaro ändå följs av att Socialdemokraterna gör ett dåligt val och förlorar makten i regionen riskerar Juholt att få en förlorarstämpel redan från början.
En spännande dag väntar. IFK Göteborg möter Norrköping på Idrottsparken, VM-final i ishockey mellan Sverige och Finland samt omval i Västra Götaland och i Örebro. Tur att man är bra på multi-tasking (anglicism för simultankapacitet, typ).
Jag återkommer under kvällen med kommentarer om åtminstone valresultaten.
1.) Omvalen i Örebro och Västra Götaland blev sammantaget en stor framgång för de rödgröna partierna, och särskilt för Socialdemokraterna. I Västra Götaland behåller de rödgröna makten, och Socialdemokraterna ökar sin röstandel trots att valdeltagandet blev mycket lågt. Orsakerna till den rödgröna framgången har jag diskuterat i posten nedan. Håkan Juholts närvaro och Fredriks Reinfeldts frånvaro (nästan i alla fall) i valkampanjen kan också ha spelat roll.
2.) Valdeltagandet blev lågt i Västra Götaland, ca 43 procent. Jag tillhörde pessimisterna, men hade ändå trott att det skulle hamna över 45 procent. Låt oss dock komma ihåg att valdeltagandet inte skiljer sig nämnvärt från vad som brukar känneteckna valen till Europaparlamentet. Så ur det perspektivet är valdeltagandet inte historiskt lågt. Däremot blir det låga valdeltagandet en varningsklocka för dem som argumenterar för att splittra upp den samlade valdagen.
*
De rödgröna partierna möter dagens omval i Västra Götaland med valvinden i ryggen. I fredags visade en Sifo-mätning för Västra Götaland att de rödgröna partierna leder över den borgerliga Alliansen med nära sex procentenheter. Även i dagens Sifo-mätning för riket som helhet är de rödgröna parterna större än Alliansen, och Socialdemokraterna är större än Moderaterna (33.4 respektive 30.4 procent).
Överlag har Socialdemokraterna stärkt sin ställning i opinionen under de senaste veckorna. En enkel förklaring är förstås att hänvisa till någon slags Juholt-effekt, vari en sådan nu skulle bestå. Visst, Håkan Juholt är en utomordentligt skicklig politiker och med en helt annan personlighetsprofil än t ex Fredrik Reinfeldt. Juholt tog också över ett parti där den tidigare ordföranden Mona Sahlin plågades av svaga förtroendesiffror.
Men jag tror att den starkare förklaringen ligger i att debatten de senaste månaderna handlat om rättvisefrågor, om socialförsäkringar och om Fas 3, det vill säga frågor där Socialdemokraterna har hög trovärdighet. Kampen om den politiska dagordningen blir allt viktigare när väljarrörligheten ökar. Varje väljare måste vinnas på nytt inför varje val.
I Västra Götaland tror jag också att Socialdemokraterna har gynnats av Håkan Juholts starka närvaro under valkampanjen. Närvaron är ett vågspel. Om Socialdemokraterna i Västra Götaland gör ett bra val och Håkan Juholt varit starkt närvarande kan han åtminstone tillfälligt trä på sig segerhuvan och framstå som en vinnare. Men om Juholts starka närvaro ändå följs av att Socialdemokraterna gör ett dåligt val och förlorar makten i regionen riskerar Juholt att få en förlorarstämpel redan från början.
En spännande dag väntar. IFK Göteborg möter Norrköping på Idrottsparken, VM-final i ishockey mellan Sverige och Finland samt omval i Västra Götaland och i Örebro. Tur att man är bra på multi-tasking (anglicism för simultankapacitet, typ).
Jag återkommer under kvällen med kommentarer om åtminstone valresultaten.
2011-05-13
Från Broderskap till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet
Förbundsstyrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen föreslår att förbundet byter namn till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Förbundskongressen i Uppsala i juni får nu ta ställning till förslaget.
Skälen till namnbytet är två. För det första lever vi i dag i ett samhälle där den kristna tron har sällskap med betydligt fler trosuppfattningar än tidigare. Redan nu finns det t ex inom Broderskapsrörelsen ett nätverk för muslimska socialdemokrater och flera lokala grupper är under uppbyggnad. Genom att bredda förbundet till att innesluta människor även med en annan tro än kristen vill vi främja dessa människors politiska mobilisering. Broderskapsrörelsen har alltid varit ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Många medlemmar i Broderskapsrörelsen definierar sig inte som troende, men väljer att vara med eftersom de känner frändskap med förbundets politiska värderingar.
För det andra har namnet Broderskapsrörelsen blivit allt svårare att använda i rörelsens utåtriktade arbete. Alltför många associerar ordet Broderskap till patriarkala sammanhang eller till organiserad brottslighet. Alltför mycket kraft får läggas på att försvara namnet och förklara att ordet Broderskap historiskt anspelar på en mellanmänsklig gemenskap och inte en manlig gemenskap. Ordet Broderskap har därigenom oåterkalleligt blivit ett hinder i stället för ett hjälpmedel i det politiska arbetet.
Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Kanske att namnbytet sänker tröskeln för åtminstone några att ta del i det viktiga arbetet. Välkomna!
P.S. Namnet Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är lite långt och behöver kompletteras med ett tillnamn (på samma sätt som "Broderskapsrörelsen" blev ett tillnamn för "Sveriges kristna socialdemokraters förbund"). Alla förslag mottages tacksamt.
Skälen till namnbytet är två. För det första lever vi i dag i ett samhälle där den kristna tron har sällskap med betydligt fler trosuppfattningar än tidigare. Redan nu finns det t ex inom Broderskapsrörelsen ett nätverk för muslimska socialdemokrater och flera lokala grupper är under uppbyggnad. Genom att bredda förbundet till att innesluta människor även med en annan tro än kristen vill vi främja dessa människors politiska mobilisering. Broderskapsrörelsen har alltid varit ett radikalt politiskt förbund och inte en kyrka. Många medlemmar i Broderskapsrörelsen definierar sig inte som troende, men väljer att vara med eftersom de känner frändskap med förbundets politiska värderingar.
För det andra har namnet Broderskapsrörelsen blivit allt svårare att använda i rörelsens utåtriktade arbete. Alltför många associerar ordet Broderskap till patriarkala sammanhang eller till organiserad brottslighet. Alltför mycket kraft får läggas på att försvara namnet och förklara att ordet Broderskap historiskt anspelar på en mellanmänsklig gemenskap och inte en manlig gemenskap. Ordet Broderskap har därigenom oåterkalleligt blivit ett hinder i stället för ett hjälpmedel i det politiska arbetet.
Religionen har återtagit sin plats i det offentliga livet. Som jag brukar säga: Staten skall vara sekulär, men samhället kan aldrig vara sekulärt. I denna post-sekulära tid har en kristen vänster - sida vid sida med en vänster från andra trosuppfattningar - en viktig uppgift att föra kampen vidare för ett samhälle impregnerat av frihet, jämlikhet och solidaritet. Kanske att namnbytet sänker tröskeln för åtminstone några att ta del i det viktiga arbetet. Välkomna!
P.S. Namnet Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är lite långt och behöver kompletteras med ett tillnamn (på samma sätt som "Broderskapsrörelsen" blev ett tillnamn för "Sveriges kristna socialdemokraters förbund"). Alla förslag mottages tacksamt.
2011-05-11
Jan Björklund och hans flummiga skolpolitik
Jag har länge tyckt att Jan Björklunds skolpolitik är flummig. Med flummig menar jag då att Jan Björklund gjort en dygd av inte grunda sin politik på kunskap och beprövad erfarenhet, utan i stället lanserar förslag som han intuitivt tycker är riktiga. Vetenskaplig forskning som talar mot hans förslag viftas bort. Jan Björklund bollar själv med siffror och utvärderingsresultat på ett sätt som gör cirkusjonglörer gröna av avund.
Flummigheten i Björklunds skolpolitik döljs av att han konsekvent klär sin politik i populistiska slagord som det är svårt att ha invändningar emot. Det är viktigt med ordning och reda i skolan. Skolket måste bekämpas.
Men skrapa på ytan i de konkreta förslagen och flummigheten kommer fram. Ett särskilt tydligt exempel är dagens utspel om att skolket skall skrivas in i skolbetygen. Även detta förslag inramas i formuleringar som är till synes ovedersägliga: På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller. Hallå - någon emot? Knappast. Men av premissen att elever inte skall kunna "komma och gå som man själv vill i skolan" följer inte med nödvändighet att inskrivning av olovlig frånvaro i betygen är bästa sättet att förhålla sig till fenomenet. Logiken är falsk och det vet Björklund. Ändå väljer han att använda den och det tycker jag är svagt.
En stor mängd tunga remissinstanser - från Barnombudsmannen till Skolinspektionen och Skolverket - är djupt kritiska till förslaget. Men deras sakkunskaper och kritik avfärdas av Björklund med slängiga formuleringar som att Det är inte konstigt att vi har problem i svensk skola med den attityden. Så bemöter således ansvarig minister sakliga invändningar från tunga remissinstanser. Man häpnar.
Ungdomar som mår dåligt är överrepresenterade i gruppen som skolkar. Dessa ungdomar slutar knappast skolka för att deras ogiltiga frånvaro skrivs in i betyget. För barn som mobbas och där vuxenvärlden sviker kan ogiltig frånvaro bli en tillfällig överlevnadsstrategi. Barn i trasiga familjer får inget ökat stöd i hemmiljön av att frånvaron skrivs in i betyget - reaktionen kan i stället bli tvärtom. Läs gärna Torbjörn Jerlerups artikel i Svenska Dagbladet i dag, där han skickligt gestaltar problematiken kring mobbing och skolk och tar avstånd från Björklunds förslag.
Jan Björklund har skickligt lyckats framställa sina sakpolitiska motståndare i skolfrågorna som flummiga. Den som sa det, han var det, säger jag.
Flummigheten i Björklunds skolpolitik döljs av att han konsekvent klär sin politik i populistiska slagord som det är svårt att ha invändningar emot. Det är viktigt med ordning och reda i skolan. Skolket måste bekämpas.
Men skrapa på ytan i de konkreta förslagen och flummigheten kommer fram. Ett särskilt tydligt exempel är dagens utspel om att skolket skall skrivas in i skolbetygen. Även detta förslag inramas i formuleringar som är till synes ovedersägliga: På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller. Hallå - någon emot? Knappast. Men av premissen att elever inte skall kunna "komma och gå som man själv vill i skolan" följer inte med nödvändighet att inskrivning av olovlig frånvaro i betygen är bästa sättet att förhålla sig till fenomenet. Logiken är falsk och det vet Björklund. Ändå väljer han att använda den och det tycker jag är svagt.
En stor mängd tunga remissinstanser - från Barnombudsmannen till Skolinspektionen och Skolverket - är djupt kritiska till förslaget. Men deras sakkunskaper och kritik avfärdas av Björklund med slängiga formuleringar som att Det är inte konstigt att vi har problem i svensk skola med den attityden. Så bemöter således ansvarig minister sakliga invändningar från tunga remissinstanser. Man häpnar.
Ungdomar som mår dåligt är överrepresenterade i gruppen som skolkar. Dessa ungdomar slutar knappast skolka för att deras ogiltiga frånvaro skrivs in i betyget. För barn som mobbas och där vuxenvärlden sviker kan ogiltig frånvaro bli en tillfällig överlevnadsstrategi. Barn i trasiga familjer får inget ökat stöd i hemmiljön av att frånvaron skrivs in i betyget - reaktionen kan i stället bli tvärtom. Läs gärna Torbjörn Jerlerups artikel i Svenska Dagbladet i dag, där han skickligt gestaltar problematiken kring mobbing och skolk och tar avstånd från Björklunds förslag.
Jan Björklund har skickligt lyckats framställa sina sakpolitiska motståndare i skolfrågorna som flummiga. Den som sa det, han var det, säger jag.
2011-05-09
Hur gör man när man spränger en partibunker?
Hur gör man när man spränger en partibunker? Frågan aktualiseras av min gästkrönika på ledarsidan i dagens Aftonbladet, vilken jag avslutar just med uppmaningen Spräng partibunkern - välkomna ut i solen! Hela krönikan kan läsas här, ett utdrag återfinns nederst i posten.
Krönikan tar sin utgångspunkt i rapporten "Mot medlemslösa partier" från tankesmedjan Sektor3, författad av statsvetardoktoranderna Martin Karlsson och Erik Lundberg, Örebro universitet. (Hela rapporten kan laddas ner här.)
Rapporten visar att partierna i Sverige på 30 år har tappat fem av sex medlemmar. I dag är endast tre procent av Sveriges befolkning medlemmar av ett politiskt parti, mot nästan 2o procent 1979. I krönikan argumenterar jag för att partierna måste möta denna utveckling genom att förändra sin organisationsform, bli mer öppna och nätverksbaserade. Särskilt gäller det Socialdemokraterna, med dess hierarkiska och slutna partikultur.
Men hur gör man då för att spränga bunkern utan att partiet själv stryker med på kuppen? Här tror jag att två parallella processer måste genomföras samtidigt. För det första krävs det en samhällsanalys som synliggör för såväl partiledning som partimedlemmar hur otidsenlig partiets organisationsform blivit och som lyckas medvetandegöra kadern om nödvändigheten av förändring. För det andra krävs det ett ledarskap som vågar utmana traditionen och som har tillräcklig tankemässig klarhet för att styra partiet i en sådan riktning. Jag skulle t ex välkomna om Håkan Juholt gick i spetsen för en opinionsbildning i partiet för öppna partistyrelsemöten, öppna utskottsmöten i riksdagen och en medlemsreform där politiskt engagerade människor med hjärtat till vänster kunde arbeta inom partiet under friare former och utan krav på formellt medlemskap.
Är Håkan Juholt med sin journalistiska bakgrund rätt man för uppgiften? Den som lever får se. Dessutom skall ju en programkommission och en särskild utredning om partiets organisationsform snart påbörja sitt arbete. Så möjligheter finns.
*
Vi lever i en allt mer individualiserad tid. På gott och ont. En individualisering som tar sig uttryck i frigörelse och mänskligt växande ska bejakas, en individualisering som tar sig uttryck i en trångsynt tänka på sig själv-mentalitet ska bekämpas.
*
Medborgarnas samhällsengagemang har inte minskat. Men intresset tar sig andra former än genom de politiska partierna. Spontana, genom Facebook mobiliserade, demonstrationer mot främlingsfientlighet dagarna efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen hösten 2010 samlade till exempel betydligt fler deltagare än Socialdemokraternas och Vänsterpartiets mödosamt hopsamlade 1 maj-demonstrationer i Stockholm eller Göteborg. Nätverksliknande flexibla rörelser attraherar i dag fler medborgare än formella, mer trögrörliga organisationer. Väljarnas partiidentifikation minskar.
Nu är samhället öppnare än någonsin, väljarna rörliga, auktoriteterna nedrivna. Ska socialdemokratin kunna möta medborgarna som ett folkrörelseparti måste tänkande i termer av ”det där tar vi internt” bannlysas. Partiet måste frimodigt finnas där väljarna finns och utan ängslan och under fria former våga ge en plattform åt de medborgare som på sitt eget sätt vill bidra till en mer jämlik och solidarisk värld.
Till Håkan Juholt och det nya socialdemokratiska ledarskapet blir därför budskapet: Spräng partibunkern - välkomna ut i solen!
2011-05-08
Gapet mellan blocken minskar - svårbedömt politiskt läge
I dagens opinionsmätning från Demoskop (ännu ej på nätet) har avståndet mellan de båda politiska blocken i princip försvunnit. De rödgröna partierna får tillsammans 45.7 procent och den borgerliga alliansen får 46.1 procent. Moderaterna tappar fyra procentenheter, medan Socialdemokraterna ökar med 1.5 procentenheter. Även en mätning från Skop i dag pekar i riktning mot ett jämnt läge i opinionen.
I den politiska debatten har det inte varit någon supervecka för Socialdemokraterna. Håkan Juholts utspel om att den svenska flyginsatsen i Libyen inte skall få förlängt mandat har mött starkt motstånd inom arbetarrörelsen. Förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU:s ordförande Jytte Guteland och Aftonbladets ledarsida finns bland dem som öppet kritiserat beslutet. Urban Ahlin har gjort tappra försök att försvara Juholts linje. Men Ahlins trovärdighet i försvaret av Juholt är begränsad, eftersom Ahlin tidigare gått i frontlinjen för att flyginsatsen skulle komma till stånd överhuvudtaget.
Nu kan det hända att Juholt hjälps ur knipan av att även Nato-landet Norge avbryter sitt deltagande. Frågan tycks heller inte i nämnvärd grad engagera den svenska opinionen. Men sättet att lansera ett uppenbart oförankrat och kanske heller inte helt genomtänkt förslag inger viss oro.
Även partisekreterare Carin Jämtin hamnade i bekymmer efter att ha förespråkat en ny svensk helgdag för att uppmärksamma det muslimska Eid-firandet. Men i Ekots lördagsintervju drog Carin Jämtin tillbaka sitt förslag utan andra argument än att hennes ursprungliga tankar ryckts ur sitt sammanhang. Hon betonade också att förslaget mött hård kritik.
Tiden får visa om turerna kring flyginsatsen i Libyen och införandet av en muslimsk helgdag är en form av inkörningskostnader för det nya ledarskapet inom Socialdemokraterna eller om det är ett tecken på en mer allvarlig brist på fingertoppskänsla. Det politiska livet i Sverige kommer inom kort sannolikt att övergå till det normala, med partiledardebatten i riksdagen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt i början av juni som en höjdpunkt. Opinionen tycks vara i tövan, med en svagt nedåtgående trend för de borgerliga allianspartierna. Vi kommer säkert att få vänta åtminstone till hösten för att kunna dra några mer säkra slutsatser kring hur nystarten för Socialdemokraterna kommer att påverka det politiska landskapet. En sak är säker - spännande tider väntar i svensk politik.
I den politiska debatten har det inte varit någon supervecka för Socialdemokraterna. Håkan Juholts utspel om att den svenska flyginsatsen i Libyen inte skall få förlängt mandat har mött starkt motstånd inom arbetarrörelsen. Förre utrikesministern Jan Eliasson, SSU:s ordförande Jytte Guteland och Aftonbladets ledarsida finns bland dem som öppet kritiserat beslutet. Urban Ahlin har gjort tappra försök att försvara Juholts linje. Men Ahlins trovärdighet i försvaret av Juholt är begränsad, eftersom Ahlin tidigare gått i frontlinjen för att flyginsatsen skulle komma till stånd överhuvudtaget.
Nu kan det hända att Juholt hjälps ur knipan av att även Nato-landet Norge avbryter sitt deltagande. Frågan tycks heller inte i nämnvärd grad engagera den svenska opinionen. Men sättet att lansera ett uppenbart oförankrat och kanske heller inte helt genomtänkt förslag inger viss oro.
Även partisekreterare Carin Jämtin hamnade i bekymmer efter att ha förespråkat en ny svensk helgdag för att uppmärksamma det muslimska Eid-firandet. Men i Ekots lördagsintervju drog Carin Jämtin tillbaka sitt förslag utan andra argument än att hennes ursprungliga tankar ryckts ur sitt sammanhang. Hon betonade också att förslaget mött hård kritik.
Tiden får visa om turerna kring flyginsatsen i Libyen och införandet av en muslimsk helgdag är en form av inkörningskostnader för det nya ledarskapet inom Socialdemokraterna eller om det är ett tecken på en mer allvarlig brist på fingertoppskänsla. Det politiska livet i Sverige kommer inom kort sannolikt att övergå till det normala, med partiledardebatten i riksdagen mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt i början av juni som en höjdpunkt. Opinionen tycks vara i tövan, med en svagt nedåtgående trend för de borgerliga allianspartierna. Vi kommer säkert att få vänta åtminstone till hösten för att kunna dra några mer säkra slutsatser kring hur nystarten för Socialdemokraterna kommer att påverka det politiska landskapet. En sak är säker - spännande tider väntar i svensk politik.
2011-05-04
Försoningen mellan Fatah och Hamas ökar pressen på Sverige att erkänna en palestinsk stat
I dag undertecknar de palestinska organisationerna Fatah och Hamas i Kairo en överenskommelse som sätter stopp för fyra års bittra inbördes strider samt att en interimistisk palestinsk samlingsregering skall upprättas. Samlingsregeringens viktigaste uppgift blir att genomföra val i hela Palestina. Försoningen mellan Hamas och Fatah innebär ytterligare ett steg på vägen mot utropandet av en palestinsk stat i september 2011 och förstärker pressen på omvärlden att erkänna en sådan stat.
Den högerdominerade israeliska regeringen rasar och säger att Fatah måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas. Men försoningen mellan Hamas och Fatah förstärker i stället omvärldens irritation över den israeliska regeringen ovilja att avbryta de olagliga bosättningarna för att den vägen möjliggöra en nystart på den israelisk-palestinska fredsprocessen.
Jag har tidigare argumenterat för att kampanjen för utropandet av en palestinsk stat främst syftat till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - har hittills egentligen velat att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning vore att föredra. Men när nu Hamas och Fatah - överraskande snabbt - enats om en interimsregering ritas landskapet om. När splittringen mellan Gaza och Västbanken inte längre föreligger så blir utropandet av en palestinsk stat betydligt mer realpolitiskt trovärdigt.
Ett avgörande kriterium för om en stat i folkrättslig mening kan sägas föreligga är huruvida statens regering kontrollerar sitt territorium. Visserligen kommer Israel som ockupationsmakt även efter det eventuella utropandet av en palestinsk stat att ytterst kontrollera det palestinska territoriet. Men enandet av Gaza och Västbanken innebär ändå att kraften i den kontroll som den palestinska myndigheten och den nya palestinska regeringen utövar kommer att stärkas. Jag har nu mycket svårt att se att Sverige inte skulle erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas i september.
Det är också viktigt att komma ihåg att avtalet mellan Hamas och Fatah lämnar många svåra frågor olösta. Hamas är en rörelse som ägnat sig åt terrordåd som entydigt måste fördömas och det är fortfarande en öppen fråga hur Hamas i regeringsställning kommer att förhålla sig till Israel och till konkurrerande politiska rörelser i Palestina. Avtalet skall därför ses som en början till försoning, inte som slutet på en försoningsprocess. Men allt annat lika utgör avtalet en framgång för palestinierna och stärker förutsättningarna för bildandet av en palestinsk stat, med eller utan förhandlingar med den israeliska ockupationsmakten.
Den högerdominerade israeliska regeringen rasar och säger att Fatah måste välja mellan fred med Israel eller fred med Hamas. Men försoningen mellan Hamas och Fatah förstärker i stället omvärldens irritation över den israeliska regeringen ovilja att avbryta de olagliga bosättningarna för att den vägen möjliggöra en nystart på den israelisk-palestinska fredsprocessen.
Jag har tidigare argumenterat för att kampanjen för utropandet av en palestinsk stat främst syftat till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - har hittills egentligen velat att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning vore att föredra. Men när nu Hamas och Fatah - överraskande snabbt - enats om en interimsregering ritas landskapet om. När splittringen mellan Gaza och Västbanken inte längre föreligger så blir utropandet av en palestinsk stat betydligt mer realpolitiskt trovärdigt.
Ett avgörande kriterium för om en stat i folkrättslig mening kan sägas föreligga är huruvida statens regering kontrollerar sitt territorium. Visserligen kommer Israel som ockupationsmakt även efter det eventuella utropandet av en palestinsk stat att ytterst kontrollera det palestinska territoriet. Men enandet av Gaza och Västbanken innebär ändå att kraften i den kontroll som den palestinska myndigheten och den nya palestinska regeringen utövar kommer att stärkas. Jag har nu mycket svårt att se att Sverige inte skulle erkänna en palestinsk stat om en sådan utropas i september.
Det är också viktigt att komma ihåg att avtalet mellan Hamas och Fatah lämnar många svåra frågor olösta. Hamas är en rörelse som ägnat sig åt terrordåd som entydigt måste fördömas och det är fortfarande en öppen fråga hur Hamas i regeringsställning kommer att förhålla sig till Israel och till konkurrerande politiska rörelser i Palestina. Avtalet skall därför ses som en början till försoning, inte som slutet på en försoningsprocess. Men allt annat lika utgör avtalet en framgång för palestinierna och stärker förutsättningarna för bildandet av en palestinsk stat, med eller utan förhandlingar med den israeliska ockupationsmakten.
2011-05-01
Första maj som dag för mobilisering och som högtidsdag
Och vår håg och vår hand röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.
Citatet är hämtat ur missionärssonen, språkforskaren och socialisten Hannes Skölds vackra sång "Första maj", vilken publicerades i diktsamlingen "Sånger om striden och om kärleken" för exakt 100 år sedan. Jag tycker mycket om den versraden. Socialismen är i grunden en frihetsrörelse, där jämlikheten är en nödvändig förutsättning för sann frihet.
Första maj är både en högtidsdag och en dag för politisk mobilisering. I dagens Godmorgon, världen i P 1 diskuterar jag Första maj och dess framtid tillsammans med Alexandra Coehlo Ahndoril och under ledning av proffsiga Sara Stenholm. Första maj är ett oerhört starkt varumärke, för att uttrycka det på näringslivsspråk. Trots att det blivit avsevärt glesare i tågen så är medieintresset stort, och Håkan Juholts tal i Falun och i Borlänge sändes live i SVT. Hans anförande var som väntat, d v s retoriskt framstående, ideologiskt riktningsgivande och tunt på konkreta förslag. Även om storsatsningen på kommunala musikskolor stack ut positivt.
Alla har vi våra böjelser och begär - själv har jag svårt att låta bli att räkna deltagarna i demonstrationerna. Här följer därför statistiken från årets tåg i Göteborg, med jämförelser för åren 2010 och 2009.
Vänsterpartiet: 2000 ( 2010: 1900, 2009: 1900)
och vår blick är mot framtiden spänd.
Citatet är hämtat ur missionärssonen, språkforskaren och socialisten Hannes Skölds vackra sång "Första maj", vilken publicerades i diktsamlingen "Sånger om striden och om kärleken" för exakt 100 år sedan. Jag tycker mycket om den versraden. Socialismen är i grunden en frihetsrörelse, där jämlikheten är en nödvändig förutsättning för sann frihet.
Första maj är både en högtidsdag och en dag för politisk mobilisering. I dagens Godmorgon, världen i P 1 diskuterar jag Första maj och dess framtid tillsammans med Alexandra Coehlo Ahndoril och under ledning av proffsiga Sara Stenholm. Första maj är ett oerhört starkt varumärke, för att uttrycka det på näringslivsspråk. Trots att det blivit avsevärt glesare i tågen så är medieintresset stort, och Håkan Juholts tal i Falun och i Borlänge sändes live i SVT. Hans anförande var som väntat, d v s retoriskt framstående, ideologiskt riktningsgivande och tunt på konkreta förslag. Även om storsatsningen på kommunala musikskolor stack ut positivt.
Alla har vi våra böjelser och begär - själv har jag svårt att låta bli att räkna deltagarna i demonstrationerna. Här följer därför statistiken från årets tåg i Göteborg, med jämförelser för åren 2010 och 2009.
Vänsterpartiet: 2000 ( 2010: 1900, 2009: 1900)
Socialdemokraterna: 1680 (2010: 1920, 2009: 1770)
Syndikalisterna: 1490 (2010: 1480, 2009: 1680)
Kommunistiska Partiet (f d KPMLr): 740 (2010: 800, 2009: 890)
Deltagarantalet i demonstrationerna i Göteborg har varit ganska så stabilt de senaste åren. Socialdemokraterna har tappat något, liksom Kommunistiska partiet vilka genomför sin minsta Första maj-demonstration i Göteborg i modern tid. Vänsterpartiet håller ställningarna, liksom Syndikalisterna.
Varför inte sluta där vi började, med några frihetliga rader ur Hannes Skölds "Första maj":
O du älskogens vår, som befriande går över landen i segrarefärd.
Du är drömmens också, och var blick i det blå är en blick in i undrenas värld.
Deltagarantalet i demonstrationerna i Göteborg har varit ganska så stabilt de senaste åren. Socialdemokraterna har tappat något, liksom Kommunistiska partiet vilka genomför sin minsta Första maj-demonstration i Göteborg i modern tid. Vänsterpartiet håller ställningarna, liksom Syndikalisterna.
Varför inte sluta där vi började, med några frihetliga rader ur Hannes Skölds "Första maj":
O du älskogens vår, som befriande går över landen i segrarefärd.
Du är drömmens också, och var blick i det blå är en blick in i undrenas värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)