Debattlandskapet i svenska medier

Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.

Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).

Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.

Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.

Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.

Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.

Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.

Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.

Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.

Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.

Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?

Thomas Bodström - framtidens politiker?

I dag har jag haft nöjet att läsa Thomas Bodströms i förväg våldsamt omskrivna bok Inifrån. Makten, myglet, politiken (Norstedts, 2011). Thomas Bodström är ett fenomen i svensk politik och boken säger egentligen mer om honom själv än om de skeenden i svensk politik som han vill kommentera.

Jag uppskattade särskilt den inledande anekdoten där Thomas Bodström som nyutnämnd justitieminister blir uppringd från ett flygplan (!) av Göran Persson, som ställer frågan: Finns det mer? Bodström hade två timmar tidigare berättat för pressen att han rökt hasch och haft svart städhjälp och svarade nu instinktivt: Nej, det finns inte mer. Men på natten mådde den nyutnämnde justitieministern dåligt och ältade allt från ungdomssynder till ekonomiska ersättningar från sin tid som fotbollsspelare i AIK. Plötsligt klack det till och han erinrade sig pensionsförsäkringspengar från Folksam som han nog inte tagit upp i deklarationen. Klockan tre på natten sätter han sig vid köksbordet med sina gamla deklarationspapper, med ont i magen anar att han gjort fel vilket bekräftas efter konsultation med skattejurist dagen därpå. Pappa Lennart får i hast ställa upp med ett handlån på 70 000 kronor så att Thomas Bodström genom en efterdeklaration skall hinna göra rätt för sig innan Skatteverket eller media kommer på honom. Fortfarande får Thomas Bodström rysningar av frågan "finns det mer?".

Vad jag egentligen tycker om boken skriver jag på Newsmill. Ett utdrag följer nedan. Jag kommenterar även boken för Svenska Dagbladet.

Genom sitt sätt att skickligt och skamlöst marknadsföra sig själv, sin bok och sina idéer påminner Thomas Bodström om en sofistikerad version av Bert Karlsson. Även bokens form och innehåll ger associationer till en mångsysslande skivbolagsdirektör. I bokens 26 korta kapitel hinner författaren avhandla det mesta, t ex vad man skall tänka på som minister, hur man bör bemöta Sverigedemokraterna, synen på monarkin som statsskick, svensk politik efter mordet på Anna Lindh, betygsättning av enskilda svenska journalister och vad som bör ligga till grund för en fredlig och varaktig lösning på Palestinafrågan. Samtliga ämnen avhandlas raskt och rastlöst och i frejdig ton. Texten är skriven med lätt hand och rikligt kryddad med personskvaller och underhållande anekdoter.

Som så ofta säger en bok mer om författaren själv än om de fenomen som författaren vill skildra. Bokens värde ligger därför inte främst i Bodströms analyser av politiska skeenden eller av enskilda personer. Nej, det intressanta med boken är i stället att den genom sin författare gestaltar en ny typ av politiker som jag tror kommer att bli allt vanligare i framtiden.

Thomas Bodström varnar för en sektmentalitet i partiet, en sektmentalitet som bara kan brytas upp genom ökad öppenhet och en helt annan, friare diskussionskultur än vad som hittills präglat partiet.

Boken innebär att Thomas Bodström stärker sitt personliga varumärke samtidigt som han berättar för oss att han åtminstone för tillfället lämnar politiken. Däremot skulle jag bli både förvånad och besviken om han inte kommer tillbaka till den politiska hetluften igen. Valrörelsen 2014 kanske vore ett lämpligt tillfälle för comeback?