Det är Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument"

Nej, Jimmie Åkesson är ingen demokrat om nu någon trodde det. 

I sitt tal på SD:s landsdagar idag förespråkade Jimmie Åkesson ett "omedelbart totalstopp" för byggandet av moskéer i Sverige. Han vill dessutom också riva minareter och avlägsna alla kupoler och halvmånar ur stadsbilden. Han öppnade även för möjligheten att riva befintliga moskéer.

I dag är det moskéer som Åkesson vill riva eller förbjuda att de byggs. Vilka gudstjänstlokaler står på tur härnäst, eftersom de inte är tillräckligt "svenska"? Synagogorna? SD har ju länge haft problem med frågan om judar är eller kan vara svenskar.

I ett inlägg på X (tidigare Twitter) skriver Johan Pehrson att det är osvenskt att vilja konfiskera och riva moskéer. OK. Men är det i så fall inte också osvenskt att samarbeta med partier som vill konfiskera och riva moskéer? 

I dessa besvärliga tider har regeringen gjort sig beroende av och inlett ett nära samarbete med ett parti som vill förbjuda bygget av moskéer i Sverige. Förstår Ulf Kristersson hur detta uppfattas i stora delar av vår omvärld?

Religionsfrihet är en viktig del av demokratin. Men religionsfrihet är inget för Jimmie Åkesson eller för SD. Jimmie Åkesson beskriver moskéer som ett "främmande monument" i Sverige. För mig är det Jimmie Åkesson som är ett "främmande monument".

Vem ska styra Gaza?

Inom kort kommer Israel, enligt de flesta bedömare, att genomföra en omfattande militär markoffensiv i Gaza. Offensiven ska ses som ett israeliskt svar på Hamas terrorattack på Israel för snart två veckor sedan, och som följts av en våldsspiral som redan skördat tusentals dödsoffer bland israeler och palestinier. Om Israel genomför sin markoffensiv kommer antalet döda - varav många civila - att öka ytterligare. Båda parter är skyldiga att följa folkrätten och krigets lagar. Men krigets logik innebär att många oskyldiga, inklusive barn, kommer att dö.

Israel är militärt överlägset Hamas och kommer med stor sannolikhet att kunna ta kontrollen över norra Gaza, trots att Hamas har terrängen på sin sida. Men vad händer sedan? Vilken är den israeliska planen för Gaza efter den avslutad markoffensiv? Kort uttryckt: Vem ska styra Gaza?

En återgång till det läge som rådde före Hamas attack är inte möjlig för Israel. Även om Hamas militärt besegrats skulle organisationen - eller en motsvarande rörelse - snart växa sig stark igen. Raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel skulle återupptas. Risken för ett nytt krig vore överhängande.

Jag tror heller inte att Israel vill återockupera Gaza. En sådan återockupation skulle ge Israel ansvaret för nära 2.5 miljoner palestinier, bosatta på ett område ungefär lika litet som halva Öland.

Om vi bortser från risken för ett storkrig i området (där Libanon och Jordanien och i förlängningen Iran dras in) är den kvarvarande möjligheten att det internationella samfundet - till exempel med hjälp av en FN-styrka - tillfälligt tar över ansvar och styre över Gaza. En sådan lösning förutsätter i praktiken en politisk process som inbegriper återupptagna förhandlingar om bildandet av en palestinsk stat, det vill säga om genomförandet av tvåstatslösningen. Det finns igen väg udenom, för att citera Ibsens Peer Gynt.

En sådan process blir lång och svår. Israel har rätt till säkra och erkända gränser, på samma sätt som palestinierna har rätt till en stat med säkra och erkända gränser. 

Det är viktigt att det internationella samfundet sätter tillräcklig press på israeler och palestinier för att möjliggöra humanitär hjälp här och nu. Jag instämmer gärna i det upprop som under hashtagen #vikräver nu sprids i sociala medier: "Vi fördömer allt våld mot civila och varje överträdelse av internationell rätt, oavsett vem som utför den. Vi står upp mot all typ av avhumanisering av människor, oavsett vem som drabbas av den." Bland de 160 kända personer som hittills undertecknat återfinns till exempel Pernilla Wahlgren, Veronica Maggio, Pernilla August, Miriam Bryant, Eric Saade, Oscar Zia och Jason Diakite.

Första maj i Göteborg 2023

Det blev en regnig och blåsig första maj i Göteborg. Vädret brukar inte spela stå stor roll för demonstrationstågens storlek - de som går i tågen är de mest engagerade och lojala medlemmarna och sympatisörerna och den gruppen är inte särskilt väderkänslig. Jag brukar säga att allt annat lika kan dåligt väder innebära att en tiondel av de tänkta demonstrationsdeltagarna väljer att stanna hemma eller göra något annat.

Mot den bakgrunden var det ändå helt okej demonstrationssiffror i Göteborg i dag. Sammantaget höll partierna ställningarna.

I syndikalisternas tåg gick 1010 personer, mot 1050 förra året. i Vänsterpartiets tåg gick 3 200 personer, mot 3 300 förra året. I Kommunistiska Partiets tåg gick 425 personer, mot 450 förra året.

När det blev Socialdemokraternas tur hade regnet tilltagit ordentligt. Ändå ökade partiet något, från 840 personer i fjol till 930 personer i dag.

Senare på kvällen gick jag på Liseberg och lyssnade på Motvind och Nynningen. För full hals.

Karin af Klintbergs film "Kungen" väcker intressanta frågor om maktens essens

 - Hade Kungen en lycklig barndom?

- Vad är en barndom? När börjar den och när slutar den?

Replikväxlingen är hämtad ur Karin af Klintbergs sevärda dokumentärfilm Kungen, som jag såg i dag på biografen Göta på Göteborg Film Festival.

Replikväxlingen gestaltar det faktum att kungen blev faderlös redan vid nio månaders ålder. Uppdraget som först kronprins och sedan kung har sedan präglat hans liv på ett sätt som gör ett begrepp som "barndom" meningslöst.

Karin af Klintberg, som tidigare gjort bland annat Ebbe - The Movie (2009) och Trevligt folk (2015), har under ett par års tid fått följa Carl XVI Gustafs liv som monark, Hon har ställt frågor som syftat till att ge fördjupade insikter om vem kungen "egentligen" är och hur det är att vara kung.

Det är en spännande film. Inte för att den bjuder på dramatiska avslöjanden. Men mötet mellan kungen och Karin af Klintberg innehåller nerv. För mig i publiken är det är uppenbart att kungen känner sig besvärad och obekväm när Karin af Klintbergs ber honom reflektera över sin barndom, över påstådda skandaler och över uppdraget som kung. Kungen svarar oftast undvikande, inte alls eller på en helt annan fråga än den som ställts. Eftersom Karin af Klintberg är kungen verbalt överlägsen förvrids den "naturliga" maktbalans där kungen och den institutionella monarkin har ett maktmässigt överläge. 

Efter filmen fanns Karin af Klintberg och producenten Stina Gardell till förfogande för frågor. Jag frågade hur Karin af Klintberg själv uppfattat intervjusituationen där kungen undvek hennes frågor. Hennes svar var intressant. De scener där jag i biosalongen uppfattat att hon var i överläge och kungen i underläge hade hon själv inte alls uppfattat på det sättet. Hon kände i intervjusituationen hela tiden den lagrade makten i monarkins institutioner, personifierade i kungen. Hon trodde heller inte att kungen någon gång känt sig besvärad eller i underläge. En film kan ses på olika sätt, beroende på var man befinner sig.

Två saker om kungen är värda att lyftas fram. Den första är hans syn på plikt och ansvar som ledstjärna för sitt uppdrag. När Karin af Klintberg utan ont uppsåt frågar honom hur ofta han tänkt att det hade varit skönt att inte vara kung blir han provocerad. Det är en ovärdig fråga, svarar han. För kungen är uppdraget något man inte kan önska bort, uppdraget är en del av hans essens.

Den andra är kungens sätt att ständigt se framåt och inte tillbaka. Kungen vill inte problematisera det som varit eller det som är nu. Det är meningslöst, menar han. Men framtiden kan man påverka, därför är det om framtiden vi borde tala. Kungens hånade ord  "Nu vänder vi blad" får på så sätt en kontext och blir mer förståeliga.

Karin af Klintberg lyckas naturligtvis inte besvara frågan om vem kungen "egentligen" är. Men några glipor som vi inte tidigare sett blir synliga och filmen bjuder på en hel del autenticitet. Vackert så. Se gärna filmen!

Vart går svensk film? Om kulturministern, Abbe Hassans "Exodus" och SD:s strävan att snöpa konstens frihet

Så är då Göteborg Film Festival 2023 invigd. Under den kommande veckan presenterar jag här på bloggen kortare analyser och reflektioner kring några av festivalens olika programpunkter. Häng gärna med!

Igår hörde jag kulturminister Parisa Liljestrands (M) öppningstal för Filmpolitiskt toppmöte 2023 som genomförs i samband med festivalen. Ministerns tal var helt och rent. Principen om konstens frihet och att politiken ska upprätthålla en armlängds avstånd till kulturen betonades med eftertryck. Vackert så. Men när moderatorn Karin Hübinette efter talet ställde skarpa frågor om huruvida de filmpolitiska målen "jämställdhet" och "mångfald" ska vara kvar blev ministerns svar svävande. Sverigedemokraterna vill avskaffa dessa mål och här, när det brände till, blev det uppenbart att ministerns talepunkter inte räckte till.

Jag vet inte om kulturminister Parisa Liljestrand hade möjlighet att se Abbe Hassans långfilmsdebut Exodus som invigde festivalen. Jag hoppas att hon såg den, med tanke på att filmen gestaltar tillvaron för alla de människor på flykt i Europa som ministerns parti vill stänga ute från Sverige. Filmen handlar om den 12-åriga flickan Amal som under sin flykt från Syrien kommer bort från sin familj och i stället stöter ihop med flyktingsmugglaren Sam. Filmen utvecklar sig till en slags roadmovie där det udda paret i en ödesbestämd gemenskap försöker ta sig genom Europa, från Turkiet till Sverige.

Filmen spelar starkt på känslorna. Många tårar fälldes i den fullsatta Draken-salongen, även om filmen konsekvent knöt samman huvudpersonernas svårigheter med hopp och framtidstro. Filmen blev aldrig moraliserande och karaktärerna hann aldrig stelna. Ashraf Barhoum och Jwan Alqatami var utmärkta i sitt nedtonade spel. Jag hoppas filmen får en stor publik när den har biopremiär i mars. Den borde vara obligatorisk visning för alla dem som 2015 hävdade att det var Sverige som behövde en "flyktingpaus" eller ett "andrum".

Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade under dagen Socialdemokraternas krav på en ny utredning om åtgärder för att stärka svensk film. Det tycker jag är en idé, och jag tror det går att få bred politisk enighet om att tillsätta en sådan. Den viktiga frågan blir förstås utredningsdirektiven. Det finns flera problem för svensk film i dag - minskande biografbesök, minskad publik för svenska filmer, ökad konkurrens för biograferna genom streamingtjänster, otillräckliga resurser för främjande av svensk filmproduktion etc.

Själv uppmärksammade jag i en artikel på DN Kultur hur Sverigedemokraterna i riksdagen driver en linje som går på tvärs mot idén om armslängds avstånd mellan politiken och kulturen:

Ur ett demokratiperspektiv är det noterbart hur Sverigedemokraterna säger sig vara emot politisering av film och filmkultur, men ändå själva ägnar sig åt att politisera olika företeelser. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har en rätt utan också en skyldighet att ha politiska synpunkter på – från Luciatågens utformning till vilka språk som ska godkännas för textning av svenska filmer. 

Värden med bred och stark förankring i det svenska samhället, som till exempel jämställdhet och mångfald, blir för Sverigedemokraterna ett uttryck för politisering. Vilka fler värden är det som Sverigedemokraterna i nästa steg kanske anser vara uttryck för politisering av diffusa vänsterkrafter? Jämlikhet? Kulturens frihet? Eller den liberala demokratin i sin helhet?

En arm förefaller i Sverigedemokraternas tappning vara väldigt kort. Kanske som toppen på ett auktoritärt pekfinger. 

Läs också gärna Hynek Pallas text i ämnet.

I morgon ser jag Kungen, en dokumentär av Karin af Klintberg.

 

Kommer PM Nilsson tvingas avgå?

Kommer Ulf Kristerssons statssekreterare PM Nilsson att tvingas avgå för att han tjuvfiskat ål och ljugit för polisen? Ja, kanske. Just nu står det och väger.

Det är två saker som gör att frågan biter sig fast. För det första kan brottet inte avfärdas som en bagatell. Ålen är utrotningshotad. Yrkesfiskare rasar. Det rör sig inte om en engångsförseelse. Och omfattningen - 11 kilo ål - ger ett intryck av att PM Nilsson inte tänkte äta upp all ålen själv.

För det andra har PM Nilsson medvetet ljugit både för myndighetspersoner och för polis. Den senaste lögnen framfördes dessutom efter att han utsetts till statssekreterare, vilket gör gärningen extra allvarlig. Lögnen bestod heller inte av ett blankt förnekande, utan ett bakslugt slingrande om att han egentligen varit ute och letat efter skräp och råkat hitta ryssjan och ålarna. 

Det är som om när jag i min ungdom greps av polis för olaga affischering skulle ha påstått att jag råkat hitta hinken med tapetklister och pensel och att det inte var jag som satt upp affischerna. I stället erkände jag på plats min brottsliga gärning och betalade böterna. Så borde förstås PM Nilsson också ha gjort.

PM Nilsson är i stunden en belastning förr Ulf Kristersson och regeringen. Kampen mot brottsligheten ligger högt på regeringens dagordning. Men hur ska Ulf Kristersson med bibehållen trovärdighet gå till storms mot kriminella när hans egen statssekreterare medvetet ljuger för polisen? Eller som journalisten Arne Larsson uttrycker det i Göteborgs-Posten: Ger man verkligen polisen och andra brottsbekämpande myndigheter det helhjärtade stöd de behöver om en av statssekreterarna tycker att det helt okej att ljuga för samma myndigheter?

Jag har i debatten haft mina duster med PM Nilsson (här och här) men även vid flera tillfällen haft goda samarbeten med honom. Aldrig att jag skulle låta mina personliga uppfattningar om PM Nilsson ligga till grund för hur jag bedömer hans brott. Det blir i stället direkt patetiskt när Anna Dahlberg som chef för Expressens ledarredaktion på Twitter försvarar sin vän PM Nilsson genom att "intyga att få personer kan så mycket – och bryr sig så mycket – om djur och natur som han gör". Hur ska Expressens ledarredaktion med bibehållen trovärdighet kunna kritiskt granska regeringen efter en sådan blamage?

Är du också blockad av Billström?

Tobias Billströms blocklista på Twitter har länge varit en snackis. I sociala medier har tillkännagivandet "Jag är också blockad av Billström" utvecklats till en folksport. Ordkombinationen "blockerad", "Billström" och "Twitter" får över 70 000 träffar på Google. Jag noterar att till och med tidigare riksdagsledamoten Richard Herrey (M) redan i september 2016 beklagade sig över att han var blockad av Billström. Men det kan förstås ha varit ett misstag.

Det är vanligt att toppolitiker oavsett politisk färg blockerar en stor mängd Twitterkonton. Med tanke på det hat och de hot som frodas i sociala medier, och inte så sällan från anonyma trollkonton, är det inte konstigt alls. 

Men i dag lyfte Tobias Billström blockerandet till en ny nivå. Han blockade både LO:s vice ordförande Therese Gouvelin och LO:s officiella twitterkonto. Oklart varför.

Uppdaterat kl 21.20. LO meddelar att det var ett missförstånd att deras officiella twitterkonto var blockat av Billström. Det var "bara" deras vice ordförande Therese Gouvelin som var blockad.

Billströms nya blocknivå gör det rimligt att problematisera ministrars twitterkonton ut ett demokratiperspektiv. Tobias Billström är en av regeringens flitigaste twittrare, och han innehar en av de tyngsta ministerposterna. Twitter är sedan länge en central plattform för politiker att presentera nya förslag och kommentera den politiska händelseutvecklingen. Billströms konto utgör inget undantag. Varje seriöst konto som blockeras av en makthavare innebär en ojämlik begränsning av samtalet. En del aktörer får tillgång till Billströms ministeruttalanden, andra utestängs. Och det är Billström själv som bestämmer vem som ska få tillgång till hans uttalanden.

Jag skulle gärna se en seriös diskussion om ministrars twitterkonton, och särskilt med röster från jurister, statsvetare och journalister. Vad innebär ministrars blockande för demokratin med avseende på politisk jämlikhet, öppenhet och möjlighet till ansvarsutkrävande? (Jag bortser då från anonyma konton samt konton som formulerar hat och hot.) Hur ska vi se på dessa kontons status? Formellt är de privata, men i praktiken är de semi-officiella. Borde ministrarnas blocklistor vara offentlig handling?

*

Och ja, jag är sedan flera år tillbaka också blockad av Billström. Jag har ingen aning om varför. Men det finns säkert goda skäl.