Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika
beslut, sa Miljöpartiets språkrör och tillika miljö- och klimatminister och vice statsminister Isabella Lövin i P1 Morgon i morse. Isabella Lövins uttalande har sin grund i en oro över att Socialdemokraterna i förhandlingar där Miljöpartiet inte deltar ska komma överens med Moderaterna om Sveriges framtida migrationspolitik.
Oron är lätt att förstå. Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard har i sina kommentarer varit närmast översvallande över hur långt hon menar att Socialdemokraterna visat sig beredda att för att få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. Maria Malmer Stenergard säger också att Moderaterna fått garantier från Socialdemokraterna att partiet
kommer att gå fram med en överenskommelse i riksdagen även om inte
regeringspartnern Miljöpartiet står bakom.
För Miljöpartiet är situationen förstås oerhört förödmjukande. Visserligen kan Miljöpartiet förhindra att regeringen lägger fram en proposition i frågan. Men Miljöpartiet kan inte förhindra att Socialdemokraterna aktivt bidrar till ett riksdagsbeslut som bekräftar den överenskommelse som eventuellt sluts mellan Moderaterna och Socialdemokraterna (och kanske även flera riksdagspartier). Vilken politisk trovärdighet kommer den rödgröna regeringen ha framåt om de båda regeringspartierna ser så väsensskilt på en av vår tids viktigaste politiska sakfrågor? Situationen blir snabbt ohållbar, och det är därför Isabella Lövin uttrycker sig som hon gör: "Självklart kan vi inte sitta i en regering där olika partier tar olika beslut".
Kommer då Miljöpartiet att lämna regeringen? Det är trots allt inte självklart. Den migrationspolitiska kommitténs betänkande ska ut på remiss och först våren 2021 blir det riksdagsbehandling kring konkreta lagförslag. Mycket kan hinna hända på den tiden, och det är därför Moderaterna gör så stor sak av att de vill ha skriftliga garantier från Socialdemokraterna om att paritet verkligen kommer att köra över Miljöpartiet i denna fråga. Om Miljöpartiet väljer att lämna regeringen förbättrar man sina förutsättningar att växa i opinionen. Samtidigt innebär ett avhopp att partiet får mindre politiskt inflytande över sakpolitiken, inte minst miljö- och klimatfrågorna. Everything comes with a price.
Själv kommenterar jag den migrationspolitiska kommitténs arbete för Dagens ETC:
- Om man nu månar så mycket om integrationen borde man värna saker som stärker integration, som permanenta uppehållstillstånd.
– För mig ska S första fråga i detta område vara på vilket sätt Sverige
bäst kan hjälpa fler människor, nu kretsar frågan kring hur ska Sverige
hjälpa färre.
2020-06-25
Bjud inte Moderaterna på "volymmål" i asylpolitiken!
Just nu diskuteras förutsättningarna för Socialdemokraterna och Moderaterna att enas om migrationspolitiken. Sådana överenskommelser mellan de båda partierna har ju skett förr. Men det är viktigt att komma ihåg att Moderaterna radikaliserats i migrationspolitiken. Partiet har i retorik och politik närmat sig Sverigedemokraterna och vill till exempel minska den
svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande ca 20 000
människor om året till 4-5000.
Moderaterna har också bundit sig hårt vid att införa volymmål för antal människor som söker skydd och asyl i Sverige. Genom att bygga in sådana volymmål i en överenskommelse med Socialdemokraterna kommer Moderaterna att både kunna äta kakan och ha den kvar. Man når en överenskommelse där Socialdemokraterna i viktiga avseenden gått Moderaterna till mötes och samtidigt kan partiet genom volymmålen behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det ju förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna föredrar att tala om"riktmärken" i stället för volymmål. Skillnaden skulle vara att man inte talar om "antal" utan om Sveriges andel av hela EU:s asylmottagning. Men problemen kvarstår. Om Sverige inte når upp till "riktmärket" kommer Moderaterna att kunna pressa Socialdemokraterna föra en än hårdare och mer restriktiv asylpolitik för att nå upp till volymmålet/riktmärket.
En viktig fråga är förstås nu om Moderaterna verkligen vill ha en uppgörelse, eller om partiet väljer att i en symbolpolitisk gest hoppa av förhandlingarna med motiveringen att Socialdemokraterna envisas med att föra en alltför liberal migrationspolitik. Moderaternas samarbetskapital har ju redan genom partiets diverse avhopp de senaste åren urholkats en hel del.
En annan viktig fråga är hur Miljöpartiet väljer att agera om det skulle bli en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nöjer sig partiet med att skriva en egen reservation i kommittébetänkandet, och hoppas att kunna dra politiken i mindre restriktiv riktning när betänkandet så småningom ska bli proposition? Annars skymtar en regeringskris vid horisonten.
Jag hör också spekulationer om att regeringen skulle avstå från att lägga en proposition (om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan enas) och i stället låta riksdagen ta initiativ och avgöra frågan. Det ser jag inte som ett seriöst alternativ. Regeringen styr riket - då kan man inte med bibehållen trovärdighet avhända sig ansvaret för ett så viktigt politikområde som migrationsfrågorna.
Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).
Moderaterna har också bundit sig hårt vid att införa volymmål för antal människor som söker skydd och asyl i Sverige. Genom att bygga in sådana volymmål i en överenskommelse med Socialdemokraterna kommer Moderaterna att både kunna äta kakan och ha den kvar. Man når en överenskommelse där Socialdemokraterna i viktiga avseenden gått Moderaterna till mötes och samtidigt kan partiet genom volymmålen behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det ju förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna föredrar att tala om"riktmärken" i stället för volymmål. Skillnaden skulle vara att man inte talar om "antal" utan om Sveriges andel av hela EU:s asylmottagning. Men problemen kvarstår. Om Sverige inte når upp till "riktmärket" kommer Moderaterna att kunna pressa Socialdemokraterna föra en än hårdare och mer restriktiv asylpolitik för att nå upp till volymmålet/riktmärket.
En viktig fråga är förstås nu om Moderaterna verkligen vill ha en uppgörelse, eller om partiet väljer att i en symbolpolitisk gest hoppa av förhandlingarna med motiveringen att Socialdemokraterna envisas med att föra en alltför liberal migrationspolitik. Moderaternas samarbetskapital har ju redan genom partiets diverse avhopp de senaste åren urholkats en hel del.
En annan viktig fråga är hur Miljöpartiet väljer att agera om det skulle bli en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Nöjer sig partiet med att skriva en egen reservation i kommittébetänkandet, och hoppas att kunna dra politiken i mindre restriktiv riktning när betänkandet så småningom ska bli proposition? Annars skymtar en regeringskris vid horisonten.
Jag hör också spekulationer om att regeringen skulle avstå från att lägga en proposition (om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte kan enas) och i stället låta riksdagen ta initiativ och avgöra frågan. Det ser jag inte som ett seriöst alternativ. Regeringen styr riket - då kan man inte med bibehållen trovärdighet avhända sig ansvaret för ett så viktigt politikområde som migrationsfrågorna.
Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).
2020-06-14
Bra att så många reagerade på Alexander Bards språkbruk!
Igår kväll avbröt TV4 sitt samarbete med Alexander Bard. Han kommer fortsättningsvis inte att ingå i juryn i TV-programmet "Talang". Orsaken är att Alexander Bard på Twitter uttalat sig på ett sätt som många uppfattar som rasistiskt. Bards formuleringar är generaliserande och grovt nedsättande mot svarta människor.
Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.
Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.
Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".
Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.
Produktionsbolaget Fremantle Sweden, som producerar Talang, säger i ett uttalande: ”Alexander Bards kommentarer är helt oacceptabla och motsatsen till vad Talang-varumärket representerar. (...) Vi insisterar på att han ska tas bort omedelbart och inte återvänder till programmet under några omständigheter”. Bianca Ingrosso, Alexander Bards jury-kollega i Talang tog också starkt avstånd från Bards uttalanden och ställde ultimatum till TV4: Jag älskar Talang men nej jag kommer ej sitta i juryn ifall han är med. Landslagsstjärnorna Alexander Isak och Robin Quaison sa att de skulle bojkotta all medverkan i TV4 så länge kanalens samarbete med Alexander Bard fortsatte, och de fick stöd av flera av sina kamrater i fotbollslandslaget.
Nej, det är inget hot mot yttrandefriheten att TV4 väljer att avsluta sitt samarbete med Alexander Bard. Även fortsättningsvis är Alexander Bard fri att säga precis vad han vill, så länge han håller sig inom lagens ramar. TV4 och produktionsbolagen Fremantle Sweden är fortsatt fria att själva välja sina medarbetare, så länge de håller sin inom lagens ramar. Så fungerar det i en demokrati.
Alexander Bards tweet igår var inte en engångsföreteelse. Tidigare har han önskat att förre justitieministern Beatrice Ask (M) "ska dö, långsamt och smärtsamt" och kallat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski för "det där lilla kräket". Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Och Alexander Bard fortsätter. Så sent som i morse kallade han programledaren för TV4:s Nyhetsmorgon Jenny Aversjö för "ljugande svin".
Ett språk impregnerat av hat och förakt mot andra människor får aldrig normaliseras. En sådan normalisering hotar samhällsgemenskapen och vårt sätt att leva tillsammans. Jag är glad att TV4 och så många andra reagerade så starkt på Alexander Bards uttalanden.
2020-06-10
Vet vi nu vem som mördade Olof Palme?
Enligt min mening går det inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Så formulerade åklagare Krister Petersson sin viktigaste slutsats vid den uppmärksammade presskonferensen om Palmemordet tidigare i dag.
Precis så är det. Det går inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Men det material som i dag presenterades skulle vid ett åtal inte leda till en fällande dom. (Däremot är det förstås möjligt att en polisutredning med Stig Engström i häkte i ett tidigt skede i processen hade medfört att nytt bevismaterial kommit fram.)
Sakligt sett blev presskonferensen en antiklimax. Förväntningarna på att åklagaren skulle presentera nya, substantiella bevis var högt ställda. Men nej - här fanns inget mordvapen, inget dna, inget erkännande och inga nya avgörande vittnesuppgifter.
Utpekandet lämnar många viktiga frågor obesvarade. Det står helt klart att Engström vid flera tillfällen lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter. Men ett sådant beteende kan lika gärna bottna i att han hade mytomana drag, sökte sig till det mediala rampljuset och hade alkoholproblem.
Min tyngsta tvekan mot Stig Engström som gärningsman är tidsfaktorn. Stig Engström lämnade enligt åklagarens egna uppgifter sin arbetsplats på Skandia endast 150 sekunder innan mordet ägde rum. På dessa 150 sekunder skulle Engström av en ren slump ha sett makarna Palme på Sveavägen, råkat ha en laddad revolver i fickan eller väskan och spontant bestämt sig för att skjuta dem.
Visserligen skulle Stig Engström kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle passera förbi på Sveavägen. Om mordet var planerat skulle Engström varit tvungen att lämna sin arbetsplats på Skandia betydligt tidigare för att hålla vakt utanför Grand-biografen där makarna Palme befann sig.
Jag kan förstå att åklagare Krister Petersson väljer att sätta punkt och redovisa sina starkaste argument. Krister Petersson åskådliggör också på ett övertygande sätt de häpnadsväckande bristerna i polisutredningen under dess första år.
Men vet vi att Stig Engström mördade Olof Palme? Nej, det vet vi inte.
Precis så är det. Det går inte att komma runt Stig Engström som en misstänkt gärningsman. Men det material som i dag presenterades skulle vid ett åtal inte leda till en fällande dom. (Däremot är det förstås möjligt att en polisutredning med Stig Engström i häkte i ett tidigt skede i processen hade medfört att nytt bevismaterial kommit fram.)
Sakligt sett blev presskonferensen en antiklimax. Förväntningarna på att åklagaren skulle presentera nya, substantiella bevis var högt ställda. Men nej - här fanns inget mordvapen, inget dna, inget erkännande och inga nya avgörande vittnesuppgifter.
Utpekandet lämnar många viktiga frågor obesvarade. Det står helt klart att Engström vid flera tillfällen lämnat motstridiga och felaktiga uppgifter. Men ett sådant beteende kan lika gärna bottna i att han hade mytomana drag, sökte sig till det mediala rampljuset och hade alkoholproblem.
Min tyngsta tvekan mot Stig Engström som gärningsman är tidsfaktorn. Stig Engström lämnade enligt åklagarens egna uppgifter sin arbetsplats på Skandia endast 150 sekunder innan mordet ägde rum. På dessa 150 sekunder skulle Engström av en ren slump ha sett makarna Palme på Sveavägen, råkat ha en laddad revolver i fickan eller väskan och spontant bestämt sig för att skjuta dem.
Visserligen skulle Stig Engström kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle passera förbi på Sveavägen. Om mordet var planerat skulle Engström varit tvungen att lämna sin arbetsplats på Skandia betydligt tidigare för att hålla vakt utanför Grand-biografen där makarna Palme befann sig.
Jag kan förstå att åklagare Krister Petersson väljer att sätta punkt och redovisa sina starkaste argument. Krister Petersson åskådliggör också på ett övertygande sätt de häpnadsväckande bristerna i polisutredningen under dess första år.
Men vet vi att Stig Engström mördade Olof Palme? Nej, det vet vi inte.
2020-06-05
Vem sköt Olof Palme? Kanske får vi äntligen veta
Det har nu gått mer är 34 år sedan Olof Palme sköts till döds på öppen gata, Jag minns att jag vaknade på lördagsmorgonen av att grannfrun, som hörde lite dåligt, hade på sin köksradio ännu lite högre än vanligt.
När jag blev varse vad som hänt strömmade förstås sorg och vrede genom mina sinnen. Sorgen och vreden fick snart sällskap av ytterligare en känsla, en brännande längtan efter att mordet skulle klaras upp: Bara vi får veta vem som gjorde det, och varför.
Nu har det gått mer än 34 år. Vi har ännu inte fått veta vem som gjorde det, och varför. Ovissheten plågar mig fortfarande.
Men kanske är det dags nu? I dag meddelade åklagarmyndigheten att åklagaren Krister Peterssons beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen offentliggörs kl 09.30 onsdagen den 10 juni (för övrigt mitt under riksdagens partiledardebatt...).
På senare tid har den så kallade Skandiamannen pekats ut som polisens huvudspår, dels i en artikel i tidskriften Filter och dels i Thomas Petterssons bok "Den osannolike mördaren" (2018).
Jag är skeptisk till teorin om Skandiamannen som mördare, Skandiamannen lämnade sin arbetsplats nära mordplatsen bara några få minuter innan Olof och Lisbeth Palme passerade förbi på Sveavägen. Visserligen skulle Skandiamannen kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle ha passerat förbi på Sveavägen. Visst, han kan ha mött dem av en ren slump och dessutom råkat ha en pistol i fickan, Nja, säger jag.
Efter mordet skulle Skandiamannen snabbt ha återvänt till brottsplatsen, och med en rykande pistol i fickan ha befunnit sig i omedelbar närhet av ögonvittnet Lisbeth och även andra vittnen. Det är inte precis så mördare brukar bete sig. Nja, säger jag.
Palmeutredningen tycks det senaste året ha intensifierat sitt intresse för Skandiamannen. Men det kan lika gärna röra sig om att kunna avföra honom från utredningen som att definitvt binda honom till brottet. Det finns också idéer om att knyta honom till det så kallade Sydafrikaspåret som poppat upp igen de senaste dagarna. Nja, säger jag.
Vi får väl se på onsdag kl 09.30. Oavsett om det är Skandiamannen, Christer Pettersson, Sydafrika, 33-åringen, poliser, säkerhetspoliser, kurder eller en hittills helt okånd person hoppas jag att utredningen presenterar övertygande bevis och belägg. Jag vill ha ro i min själ.
När jag blev varse vad som hänt strömmade förstås sorg och vrede genom mina sinnen. Sorgen och vreden fick snart sällskap av ytterligare en känsla, en brännande längtan efter att mordet skulle klaras upp: Bara vi får veta vem som gjorde det, och varför.
Nu har det gått mer än 34 år. Vi har ännu inte fått veta vem som gjorde det, och varför. Ovissheten plågar mig fortfarande.
Men kanske är det dags nu? I dag meddelade åklagarmyndigheten att åklagaren Krister Peterssons beslut i åtalsfrågan i Palmeutredningen offentliggörs kl 09.30 onsdagen den 10 juni (för övrigt mitt under riksdagens partiledardebatt...).
På senare tid har den så kallade Skandiamannen pekats ut som polisens huvudspår, dels i en artikel i tidskriften Filter och dels i Thomas Petterssons bok "Den osannolike mördaren" (2018).
Jag är skeptisk till teorin om Skandiamannen som mördare, Skandiamannen lämnade sin arbetsplats nära mordplatsen bara några få minuter innan Olof och Lisbeth Palme passerade förbi på Sveavägen. Visserligen skulle Skandiamannen kunna ha sett makarna Palme innan de gick in på bion, men han kan inte ha vetat exakt när de skulle ha passerat förbi på Sveavägen. Visst, han kan ha mött dem av en ren slump och dessutom råkat ha en pistol i fickan, Nja, säger jag.
Efter mordet skulle Skandiamannen snabbt ha återvänt till brottsplatsen, och med en rykande pistol i fickan ha befunnit sig i omedelbar närhet av ögonvittnet Lisbeth och även andra vittnen. Det är inte precis så mördare brukar bete sig. Nja, säger jag.
Palmeutredningen tycks det senaste året ha intensifierat sitt intresse för Skandiamannen. Men det kan lika gärna röra sig om att kunna avföra honom från utredningen som att definitvt binda honom till brottet. Det finns också idéer om att knyta honom till det så kallade Sydafrikaspåret som poppat upp igen de senaste dagarna. Nja, säger jag.
Vi får väl se på onsdag kl 09.30. Oavsett om det är Skandiamannen, Christer Pettersson, Sydafrika, 33-åringen, poliser, säkerhetspoliser, kurder eller en hittills helt okånd person hoppas jag att utredningen presenterar övertygande bevis och belägg. Jag vill ha ro i min själ.
2020-06-02
Nej till volymmål i svensk asylpolitik!
I morse diskuterade jag socialdemokratisk migrationspolitik med Lars Stjernkvist i P1 Morgon i Sveriges Radio. Lars Stjernkvist vill att Socialdemokraterna kommer överens med Moderaterna och accepterar kravet på ett volymmål (eller "riktvärde") för den svenska asylpolitiken. Det tycker jag är en riktigt dålig idé.
För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.
Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.
Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.
Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).
Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.
För mig som socialdemokrat är frågan alltid hur Sverige ska kunna hjälpa fler människor som befinner sig i nöd. Men Moderaterna vill införa volymmål för att stänga människor ute. Moderaterna vill minska den svenska asylmottagningen med 80 procent, från nuvarande cirka 20 000 människor om året som söker skydd till 4-5000. På så sätt kommer Moderaterna dessutom att behålla migration som en konfliktfråga med Socialdemokraterna. Varje år ska det förhandlas om "volymerna" och Moderaterna kommer konstant att lägga sig på en lägre nivå än Socialdemokraterna.
Lars Stjernkvist betonade att "målen" inte var ett tak. Enligt asylrätten är ju sådana tak förbjudna. I stället är tanken att om volymmålet inte nås ska Sverige vidta åtgärder som gör att färre flyktingar söker skydd hos oss nästa år. Jag frågade Lars Stjernkvist vilken typ av åtgärder han tänkte sig att Sverige skulle vidta för att få färre människor i nöd att söka sig hit. Om jag förstod honom rätt föreslog han dels att Sverige skulle betrakta fler länder som "säkra länder" och dels vidta åtgärder som försvårade familjeåterförening.
Men säkerhetsbedömningen av ett land ju aldrig kan baseras på hur många av landets invånare som flyr till Sverige. Säkerhetsbedömningen måste förstås basera sig på säkerhetsläget i landet. Och försvårande av familjeåterförening är inte ett bra sätt att hantera asylmottagningen - dels av humanitära skäl och dels för att försvårad familjeåterförening försämrar integrationen.
Sammantaget tycker jag att migrationspolitiken är ett område som lämpar sig sällsynt illa för volymmål (på samma sätt som till exempel LSS - vi kan ju inte neka behövande LSS för att volymmålet är nått eller genom att dra ner stödet till LSS nästföljande år även om behoven kvarstår).
Men lyssna gärna själv på inslaget och bilda dig en egen uppfattning.
2020-06-01
Striden om arbetsrätten - visst är det klasskamp
I annat fall genomförs utredningens förslag. Så avslutas punkt 20 i januariavtalet, den punkt som har rubriken Arbetsrätten moderniseras. Formuleringen i fetstil berättar vad som ska ske om arbetsmarknadens parter inte lyckas nå en förhandlingsöverenskommelse om hur LAS ska reformeras. Därför är det heller inte oväntat om Liberalerna och Centerpartiet biter sig fast vid Januariavtalets formulering. Avtal ska hållas.
Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.
Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.
Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.
Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.
Fullt så enkelt är det förstås inte. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till DN att utredningen inte levt upp till direktiven då förslagen rubbar den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Därför, menar Eva Nordmark, behöver utredningsförslagen justeras efter att regeringen tagit in synpunkter från olika remissinstanser.
Dessutom har vi ju ett nytt politiskt läge, Arbetslösheten växer på grund av coronakrisen. Fackföreningsrörelsen mobiliserar. Socialdemokraterna har åtminstone tillfälligt stärkt sin ställning i opinionen. Tillsammans har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu över 40 procent i opinionsmätningarna. Det var ett tag sedan, om man säger så.
Så javisst - självklart kommer regeringspartierna att i förhandlingarna med Centerpartiet och Liberalerna försöka modifiera en del av utredningens förslag (om inte arbetsmarknadens parter i sina förhandlingar löser problemet åt dem). Jag tycker förutsättningarna för sådana förhandlingar mellan Januaripartierna trots allt är ganska goda. Men i vassen lurar Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet - det gäller ju till sist för januaripartierna att få igenom sina förslag i riksdagen också.
Det är bra att svensk politik här får en riktig vänster-högerkonflikt att hantera. Ytterst handlar det om makten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kalla det gärna för klasskamp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)