Det finns en risk att mediedrevet kring Håkan Juholts lägenhetsersättningar får den nödvändiga förnyelseprocessen inom Socialdemokraterna att stanna upp. Juholts tänkta förlåt-turné har på många håll omvandlats till ett formidabelt segertåg, motsvarande julhelgens Karl-Bertil Jonsson. I Göteborg möttes Juholt av stående ovationer väl värdigt en rockstjärna. Mediedrevet har provocerat många partimedlemmar som nu snabbt vill sluta leden och gå vidare. Vackert så. Men här och där i partiet tycks det råda större upprördhet över riksdagsmejl som "läckt ut" än över det inträffade i sig.
Det är viktigt att Juholt-affären inte väcker till liv den gamla partiandan om att "medierna är emot oss" och att "det där tar vi internt". Turbulensen kring Juholt är mera ett uttryck för socialdemokratins kris än för Juholts yvighet och hastighet.
I Expressen i dag exemplifierar jag socialdemokratins kris genom att jämföra Socialdemokraternas slutna process med att utse ny partiledare med motsvarande öppna process i Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet: Valberedningen under ledning av Berit Andnor valde en sluten process och avfärdade alla kritiker med att valet av partiledare minsann inte var någon Idol-tävling. Men en Idol-tävling var just vad det blev, fast med den viktiga skillnaden att ingen visste vilka kandidater det fanns att rösta på.
Kriskommissionens viktiga rapport från i våras om behovet av en modernare samhällsanalys och av organisationsförändringar bör plockas fram från den hylla där den nu tycks ligga och samla damm. Läs också dagens insiktsfulla och frimodiga artikel på DN Debatt där Gustav Fridolin och två andra framträdande miljöpartister berättar om hur Miljöpartiet vill mobilisera svenska folket i utarbetandet av det program partiet skall gå till val med 2014.
Moderaterna har just demeriterat sig genom att tillsammans med Sverigedemokraterna vara det enda parti som vägrar redovisa sina partibidrag. Moderaternas val av slutenhetens väg och Miljöpartiets frimod såsom det redovisas på DN Debatt bör sporra Socialdemokraterna till ytterligare krafttag i det viktiga arbetet med att omvandla sig till Sveriges mest moderna och öppna parti.
Min artikel i Expressen kan läsas i sin helhet här.
2011-10-23
Blev Gadaffi lynchad? Om människovärde och risken för Strange Fruits också i vår egen trädgård
Få sörjer Muammar Gadaffi. Sedan han tog makten 1969 styrde han Libyen på ett despotiskt och odemokratiskt sätt. Hans excentrisitet och oförutsägbarhet skapade osäkerhet i omvärlden. Hans oberoende och hans motstånd mot USA:s Mellanösternpolitik gav honom emellanåt en gloria av radikalitet i vänsterkretsar.
Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.
En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.
Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.
Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.
Muammar Gadaffi var också en människa. Det vidriga sätt på vilket hans liv ändades visas nu upp i form av fotografier i tidningar och videofilmer på TV och på nätet. Utan att en noggrann undersökning av omständigheterna för hans död genomförts skall vi vara försiktiga med att dra förhastade slutsatser. Men givet bildmaterialet förefaller risken stor att han helt enkelt lynchades till döds efter att han tagits till fånga.
En lynchning är en lynchning, oavsett om offret är en person med svart hudfärg i Södern i 1930-talets USA eller en hatad diktator i Libyen 2011. En lynchning gröper ur människovärdet och får besten i oss att må lite bättre.
Jag kan förstå att media väljer att visa de ohyggliga bilderna. Men risken är att de får oss att trubbas av, att vi omedvetet vänjer oss vid att störtade diktatorer lynchas av folkmassor. Nästa steg blir då att ställa frågan varför det bara är störtade diktatorer som skall lynchas. Hur är det med massmördare överhuvudtaget? Eller terrorister? Terrorister från al-Qaida? Eller en norsk terrorist som Anders Behring Breivik? Eller pistolskytten som misstänkts för att ha skjutit invandrare i Malmö? Pedofiler? Misstänkta brottslingar som pekats ut på Flashback? Sverigedemokrater? Listan kan lätt göras längre och längre.
Strange Fruits växte inte bara i den amerikanska södern eller kanske i dagens Libyen. De kan dyka upp också i vår egen trädgård också om vi för en sekund sänker garden mot olagligt våld och mot lynchjustis.
2011-10-19
Håkan Juholts Canossavandring: Etappmål Göteborg
I kväll (onsdag) deltog jag i ett medlemsmöte för Socialdemokraterna i Göteborg, med Håkan Juholt som gäst. Intresset var stort, för att uttrycka det milt, och biografen Drakens stolar fylldes på i rask takt. Det var det största politiska inomhusmötet jag varit med på mycket länge.
Håkan Juholt kom för att be om ursäkt för att hans agerande skadat partiet. Men publiken var inte så intresserad av hans ursäkter. Juholt möttes av stående ovationer och en enorm värme. De första 20 minuterna av sitt tal ägnade han åt ursäkten och åt att försöka förklara vad som hade hänt. Redan efter tre-fyra minuter hörde jag de första teaterviskningarna kring temat: Sluta nu prata om det där. Du har bett om ursäkt så det räcker och blir över. Nu vill vi gå vidare och bedriva politik med dig som vår partiledare.
När Juholt så småningom var klar med sina ursäkter övergick anförandet till ett klassiskt vänster-högertal. Juholt talade helt utan manus. En riktig förkunnare, och publiken lyssnade andäktigt. Hans retorik och oneliners firade i vanlig ordning stora triumfer: Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet. Starkast applåder fick han när han påstod att han aldrig funderat på att avgå och när han lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken. Särskilt den försämrade servicen efter privatiseringen av apoteken upprör, av applåderna att döma, socialdemokratiskt fotfolk.
Visst kan man påstå att Juholt hade en lätt match, att de trogna partimedlemmarna självklart stället upp bakom partiledaren. Men man skall inte underskatta värdet av att ha en partiledare som förmår entusiasmera och mobilisera medlemmarna till politiskt arbete. Håkan Juholt kan mycket väl gå internt stärkt ur det som varit. Hans förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar är en värdefull tillgång på den långa och mödosamma vägen fram till valseger 2014.
Håkan Juholt kom för att be om ursäkt för att hans agerande skadat partiet. Men publiken var inte så intresserad av hans ursäkter. Juholt möttes av stående ovationer och en enorm värme. De första 20 minuterna av sitt tal ägnade han åt ursäkten och åt att försöka förklara vad som hade hänt. Redan efter tre-fyra minuter hörde jag de första teaterviskningarna kring temat: Sluta nu prata om det där. Du har bett om ursäkt så det räcker och blir över. Nu vill vi gå vidare och bedriva politik med dig som vår partiledare.
När Juholt så småningom var klar med sina ursäkter övergick anförandet till ett klassiskt vänster-högertal. Juholt talade helt utan manus. En riktig förkunnare, och publiken lyssnade andäktigt. Hans retorik och oneliners firade i vanlig ordning stora triumfer: Samhällsnyttan är viktigare än marknadsnyttan. Medborgarvärdet är större än penningvärdet. Starkast applåder fick han när han påstod att han aldrig funderat på att avgå och när han lovade att återreglera elmarknaden, järnvägstrafiken och apoteken. Särskilt den försämrade servicen efter privatiseringen av apoteken upprör, av applåderna att döma, socialdemokratiskt fotfolk.
Visst kan man påstå att Juholt hade en lätt match, att de trogna partimedlemmarna självklart stället upp bakom partiledaren. Men man skall inte underskatta värdet av att ha en partiledare som förmår entusiasmera och mobilisera medlemmarna till politiskt arbete. Håkan Juholt kan mycket väl gå internt stärkt ur det som varit. Hans förmåga att ingjuta hopp och politiskt mod i sargade socialdemokratiska själar är en värdefull tillgång på den långa och mödosamma vägen fram till valseger 2014.
2011-10-18
Fångutväxling mellan Israel och Hamas - vad händer nu?
I dag frisläpptes den israeliska soldaten Gilad Shalit, som hållits fängslad i fem år, i en en fångutväxling mellan Israel och Hamas. I överenskommelsen mellan Israel och Hamas ingår också frisläppandet av över 1 000 fängslade palestinier i Israel.
Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.
Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.
Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.
Överenskommelsen är en stor seger för Hamas och för den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, vilka båda isolerats och marginaliserats av den senaste händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hamas har blivit politiskt-diplomatiskt frånsprungna av rivalen Fatah och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, som hyllades med stående ovationer när han inför generalförsamlingen nyligen deklarerade att han ansökte om medlemskap i FN för staten Palestina. Händelseutvecklingen i Syrien utgör ett allvarligt orosmoment för Hamas, som har en försiktigt allierad i Assad-regimen. Men i dag är det Hamas som visar styrka. Frisläppandet av de över 1 000 palestinierna sker inte genom insatser från president Abbas, inte från Fatah och inte från den palestinska myndigheten, utan just från Hamas.
Benjamin Netanyahu har de senaste månaderna upplevt hur två av de stater i Mellanöstern som Israel haft bäst förbindelser med - Egypten och Turkiet - genom den politiska händelseutvecklingen fjärmat sig från Israel. USA och EU är förbittrade över Netanyahus vägran att avbryta den olagliga bosättningspolitiken på ockuperade palestinska områden, och därmed i praktiken omöjliggöra seriösa fredssamtal mellan Israel och palestinierna. Men idag kan Netanyahu stoltsera, väl medveten om att det var 26 år sedan Israel fick hem en israelisk soldat levande i en fångutväxling senast.
Frisläppandet av Gilad Shalit kan ge Netanyahu kraft att stå emot inhemska och internationella påtryckningar om ett byggstopp för bosättningspolitiken. Eller kanske ännu bättre: ge Netanyahu kraft att besluta om byggstopp utan att tappa ansiktet bland sina egna. På så sätt skulle nya förhandlingar mellan israeler och palestinier komma igång och ett svagt hopp tändas för en spirande fredsprocess på vägen till upprättandet av den palestinska stat som alla vet så småningom måste komma.
2011-10-16
Tröst för Juholt - forskning visar att effekter av politiska skandaler är kortvariga
Håkan Juholts lägenhetsaffär och påföljande mediestorm drev inte oväntat ned Socialdemokraternas opinionssiffror, enligt Sifo. Men sammantaget för perioden är det jämnt mellan blocken, 46.7 för de rödgröna mot 46.6 för Alliansen. De rödgröna hade en övervikt innan Juholt-afären drog igång.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
Toivo Sjörén, chef för Sifo:s opinionsmätningar menar att det är alldeles för tidigt att räkna ut Socialdemokraterna under ledning av Håkan Juholt: Det behöver inte vara kört för Håkan Juholt. Förtroendet är rubbat och det kommer ligga med som en försvårande omständighet, men väljarna värdesätter faktiskt mest det politiska innehållet. Det som hänt är exceptionellt, men det är inte säkert att det är långsiktigt avgörande.
Toivo Sjörén har alldeles rätt i att det som inträffade är exceptionellt, men att det är väldigt osäkert vilka de långsiktiga konsekvenserna blir. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har t ex studerat opinionseffekterna för 16 politiska skandaler i Sverige i modern tid, baserat just på Sifo:s väljarbarometrar. Deras två huvudsakliga slutsatser är följande: 1.) Det finns en negativ effekt av skandaler på partiers stöd i opinionen. 2.) Dessa effekter är kortvariga. (Aftonbladet uppmärksammar saken i dag - ännu ej på nätet.)
Men Mona Sahlin då, kanske någon invänder. Visar inte hennes öde att åtminstone en del politiska skandaler kletar fast och gör det omöjligt att komma tillbaka med full kraft? Nja, skulle jag vilja säga. Det är sant att Mona Sahlin fick leva med den s k Toblerone-affären under hela sin kvarvarande tid som aktiv politiker. Men det som i dag är nästan bortglömt är att Mona Sahlin så sent som hösten 2008 - efter ett och ett halvt år som partiledare - hade högre popularitetssiffror än någon annan svensk partiledare, inklusive Fredrik Reinfeldt.
Det som ledde fram till Mona Sahlins opinionsras kort därpå var inte någon ny Toblerone-affär. I stället initierades det rödgröna samarbetet på ett sätt som antydde att Mona Sahlin inte hade kontroll över sitt parti. Finanskrisen slog till och väljarna uppskattade den borgerliga regeringens krishantering.
Bekymret för Juholt är kanske inte i första hand att väljarna om knappt tre år kommer att överge Socialdemokraterna som en reaktion på lägenhetsaffären. Svenska väljare tenderar till syvende og sidst att låta ideologi och sakfrågor styra partivalet. Men risken är i stället att Juholts första halvår som partiledare skapat oro i partiet och att denna oro kan gå ut över det politiska arbetet och mobiliseringen av väljare. Här har Håkan Juholt ändå hyggligt med tid att återskapa sitt interna förtroende.
Så nej, Håkan Juholt är inte rökt. Men vägen tillbaka är lång och svår. Möjligen kan han finna stöd och hopp om framtiden i den forskning jag refererat ovan.
2011-10-14
Klokt beslut att låta Juholt stanna
Läsaren av denna blogg vet att jag vid flera tillfällen hävdat att det mest sannolika utfallet av historien kring Juholts lägenhetsersättningar med påföljande mediedrev trots allt var att Håkan Juholt fortsätter som partiledare. Jag tycker också att det var ett klokt beslut att låta honom fortsätta.
Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.
Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.
Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.
Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.
Om Håkan Juholt hade tvingats avgå nu och under dessa omständigheter hade Socialdemokraterna förlamats som politisk rörelse under hela den tid som hade krävts för att få fram en ny partiledare. Partiet hade demobiliserats politiskt. Håglöshet, frustration och inre spänningar hade präglat partiarbetet en bra bit in på nästa år.
Dessutom hade Håkan Juholts avgång inneburit en seger för det mediedrev som med sällan sedd intensitet jagat honom under en veckas tid. Skulle han avgå vore det bättre om han gjorde det under med ordnade omständigheter än vad som nu hade varit fallet.
Jag antar att medierna själva nu kommer att kritiskt granska sitt journalistiska arbete under den gångna veckan. I flera fall har "anonyma källor" och ansiktslösa "tunga socialdemokrater" tillskrivits en betydelse och en vikt som inte haft bäring. SVT Aktuellt har genom Mats Knutson och Margit Silberstein - två politiska reportrar jag har stor respekt för - givit stort utrymme åt och visat stark tilltro till dessa anonyma röster. Sveriges Radios Ekoredaktion har haft en mer återhållsam tolkning av betydelsen av dessa anonyma röster. Drevet gör det svårt att hålla kritisk distans även bland journalisterna själva.
Men - this was the easy piece of cake. Nu börjar den svåra biten. Kommer Håkan Juholt att kunna återvinna sitt svårt sargade förtroende bland väljare och partikamrater? Omöjligt är det inte, men uppförsbacken är väldigt brant. Jag kan inte minnas någon svensk politiker som mött ett sådant mediedrev och därefter kommit tillbaka med full styrka. Toleransnivån för ytterligare misstag från Juholts sida är låg, för att uttrycka det milt.
2011-10-12
Legitimerar ett drev att all källkritik läggs åt sidan?
Uppdaterat torsdag 13 september kl 09.05: I dag ger Johan Ingerö på SvD:s ledarsida ytterligare srpidning åt vandringshistorien att Maryam Yazdanafar bekräftat att Håkan Juholt inledningsvis accepterat förslaget om ett temporärt svenskt medborgarskap, med prövotid. Ingerö skriver: Samtidigt, på Dagens Arenas hemsida, bekräftar Maryam Yazdanfar att kollegan Morgan Johansson av Juholt fått i uppdrag att försvara Ilmar Reepalus förslag om ett andra klassens medborgarskap för invandrare. Men Ingerös beskrivning är ju - som jag visar nedan - helt enkelt inte sann. Maryam Yazdanfar bekräftar inte att Juholt gett sitt godkännande av förslaget. Yazdanfar bekräftar att Morgan Johansson vid ett möte med sin riksdagsgrupp påstått att så är fallet. Och det är ju förstås en helt annan sak.
Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.
Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?
I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.
Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.
Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.
Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.
Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.
Rubriken till Johan Ingerös artikel är "Hård men ohederlig". Jag vet inte om Johan Ingerö kan kallas hård, men hans beskrivning av vad Maryam Yazdanafar "bekräftat" är åtminstone journalistiskt ohederlig.
*
Drevet går mot Håkan Juholt. Det är inte så konstigt, med tanke på det fel han begått i samband med ersättningen för sitt boende. Men legitimerar ett drev verkligen att journalistiska, elementära källkritiska kriterier ställs åt sidan?
I en artikel i Aftonbladet används rubriken Juholts svek mot partikamraten. Rubriken är formulerad som ett påstående, ett försanthållande, utan frågetecken eller citationstecken. Expressen har exakt samma rubrik - Juholts svek mot partikamraten. Artiklarna tar upp händelsen för några dagar sedan då det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu föreslog att nya medborgare skulle få en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor Morgan Johansson gick snabbt ut och gav sitt stöd åt Reepalus förslag. Men förslaget väckte upprörda känslor inom Socialdemokraterna, och redan samma dag gick Håkan Juholt ut och förklarade att förslaget inte var socialdemokratisk politik.
Så långt var allt gott och väl. Men igår torsdag rapporterade SVT Aktuellt att Morgan Johansson vid ett internt möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att förslaget tidigt förankrats hos Håkan Juholt, men att Juholt ändrat sig när förslaget mötte stark intern kritik.
Här står således ord mot ord - eller vad Morgan Johansson påstås ha sagt mot vad Håkan Juholt har sagt. I nättidningen Dagens Arena i dag påstås den socialdemokratiska riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar "bekräfta" att Juholt ställt sig bakom förslaget om temporärt medborgarskap. Aftonbladet skriver: "Det förslaget stöttade Håkan Juholt – tills det kritiserades häftigt och gjorde avbön, uppger riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar (S)". Men det gör Maryam Yazdanfar inte alls! Det hon "bekräftar" och "uppger" är att Morgan Johansson i ett möte med riksdagsgruppen skulle ha påstått att Juholt ställt sig bakom förslaget. Och den nyheten hade SVT Aktuellt redan i går onsdag. Och Maryam Yazdanfar gör inga anspråk alls på att bekräfta att Morgan Johansson påståenden skulle vara sanna.
Varken artikeln i Aftonbladet eller den i Dagens Arena visar någon som helst kritisk distans till Morgan Johansson påstådda påstående. Maryam Yazdanfar petades under uppseendeväckande former av Håkan Juholt som nytillträdd partiledare från sitt uppdrag som partiets bostadspolitiska talesperson. Morgan Johansson förödmjukades offentligt av Håkan Juholt när denna offentligt tog Johansson och Ilmar Reepalu i örat för deras utspel om ett temporärt medborgarskap. Båda har goda skäl att tolka och beskriva det som hänt på ett sätt som inte är smickrande för Håkan Juholt.
Morgan Johansson (om han nu påstår det han påstås ha påstått) och Maryam Yazdanfar (som påstår att Johansson påstått det) kanske talar sanning. Det vet vi inte. Men den totala avsaknaden av traditionell och elementär journalistisk källkritik undergräver trovärdigheten i rapporteringen och bidrar till att göra det drev som nu pågår mot Håkan Juholt ytterst olustigt att följa.
Stark debatt av Juholt. Men hjälper det?
Partiledardebatten i riksdagen pågår fortfarande, men Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt har hållit sina huvudanföranden och genomfört sina inbördes replikväxlingar. Förhandsspekulationerna har av naturliga skäl legat på hur Håkan Juholt givet förundersökningen om bedrägeri och påföljande mediedrev. (Jag diskuterade förutsättningarna för debatten tidigare i dag i P1 Morgon tillsammans med Gudrun Schyman.)
Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.
Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.
Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.
Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.
Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.
Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.
Håkan Juholt visade i debatten prov på inre och politisk styrka. Jag har följt honom ganska noga det senaste halvåret, och det råder inget tvivel om att han insats i debatten (så här långt) i dag är hand starkaste offentliga framträdande sedan installationstalet på partikongressen i våras. Flödet på twitter visar också på att flera av hans politiska motståndare var imponerade av hans insats.
Juholt valde att endast en gång indirekt kommentera den pågående rättsprocessen. Det var när han i sitt inledningsanförande sa att det kan vara svårt att tro just i dag, men valrörelsen 2014 kommer att präglas av ideologi och värderingar. Själv tycker jag att Juholt kunde gjort en något mer utförlig, inledande markering. Nu var det många som mera satt och lyssnade efter om det skulle komma en sådan markering, i stället för att lyssna på det sakpolitiska innehållet i anförandet.
Twitterflödet visade också på en längtan efter en riktig politisk debatt, vid sidan av skandal- och personfrågor. Den stympade partiledardebatten i Agenda i söndags har gjort den längtan än starkare.
Juholts svårigheter i debatten är två. För det första är det svårt för honom att tala om t ex girighet, bostadspolitik, hederlighet etc utan att åhörarna börjar tänka på hans egen situation. För det andra råder det osäkerhet om huruvida han kommer att leda partiet om några veckor, när förundersökningen är klar. Den osäkerheten gör att hans utfästelser om riktningen för socialdemokratisk politik inte väger lika tungt som de hade gjort om han uttalats sig från en säker partiledarposition.
Juholts starka insats i debatten stärker hans ställning internt. Om det inte kommer fram några nya tveksamheter de närmaste dagarna tror jag inte att någon tungt vägande socialdemokrat kommer att kräva hans avgång. Därigenom kan han sitta kvar under den tid förundersökningen pågår. Utmynnar förundersökningen i åtal måste han sannolikt avgå. Blir det inget åtal får han en möjlighet att återvinna inte bara partivännernas utan också väljarnas förtroende.
Uppförsbacken för Juholt är brant. Men idag visade han politisk kraft och fighteranda. Ingenting är omöjligt.
2011-10-10
Politiskt vingklippt Juholt ett problem för S
Åklagarens beslut att inleda en förundersökning om misstänkt bedrägeribrott gör situationen än mer allvarlig för Socialdemokraterna och dess partiledare Håkan Juholt. Om det inte blivit någon förundersökning hade Håkan Juholt från och med nu kunnat koncentrera sig på att återskapa sitt förtroende och börja bedriva politik. Onsdagens partiledardebatt i riksdagen hade kunnat bli första steget på den långa vägen tillbaka. Nu kommer i stället bedrägerimisstankarna att kleta fast vid Håkan Juholt ända tills förundersökningen är avslutad - vilket kan ta allt från några dagar till över en månad. Under den perioden är Håkan Juholt politiskt vingklippt.
I skrivande stund sammanträder Socialdemokraternas VU, följt av ett sammanträde med partistyrelsen, för att diskutera den uppkomna situationen och huruvida det finns ett fortsatt förtroende för partiledaren. Kommer partiledningen att uppmana Håkan Juholt att ta en timeout medan förundersökningen pågår eller till och med avgå? Har Håkan Juholt själv kraften och motivationen att vilja fortsätta?
Möjligen kan det bli en timeout. Men jag tror att det internt kommer att finnas ett kraftigt stöd för att Håkan Juholt inte skall avgå. Det är inte många i partiet som nu önskar en ny, lång och osäker process för att välja ny partiledare. Det är också svårt att i förväg se hur en sådan process skulle sluta. Jag tror inte att Håkan Juholt vill avgå. Det kan också finnas en vilja bland många partiaktiva att inte ge efter för mediedrevet.
Jag är ingen jurist. Men min maggropskänsla och lekmannakunskap leder mig i en riktning där jag har mycket svårt att se att förundersökningen skulle leda till beslut om åtal. Kan Juholt hålla ut den tiden så finns det en möjlighet för honom att komma tillbaka, även om uppförsbacken blir tung. Blir det åtal är det däremot slut - då måste han avgå
Så jag tror att Håkan Juholt i kväll får fortsatt förtroende från VU och partistyrelse - möjligen med reservation för en timeout. Jag tror att förundersökningen inte kommer att leda till åtal och att Håkan Juholt därför kommer att sitta kvar och leda partiet ända in i valrörelsen 2014.
Håkan Juholt har naturligtvis fullt individuellt ansvar för det inträffade. Men det är märkligt att ett så stort parti som Socialdemokraterna inte har rutiner för att kontrollera och hjälpa sina främsta företrädare att hantera viktiga regelverk. Möjligen får vi ett Lex Juholt på den här punkten?
Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a TT.
I skrivande stund sammanträder Socialdemokraternas VU, följt av ett sammanträde med partistyrelsen, för att diskutera den uppkomna situationen och huruvida det finns ett fortsatt förtroende för partiledaren. Kommer partiledningen att uppmana Håkan Juholt att ta en timeout medan förundersökningen pågår eller till och med avgå? Har Håkan Juholt själv kraften och motivationen att vilja fortsätta?
Möjligen kan det bli en timeout. Men jag tror att det internt kommer att finnas ett kraftigt stöd för att Håkan Juholt inte skall avgå. Det är inte många i partiet som nu önskar en ny, lång och osäker process för att välja ny partiledare. Det är också svårt att i förväg se hur en sådan process skulle sluta. Jag tror inte att Håkan Juholt vill avgå. Det kan också finnas en vilja bland många partiaktiva att inte ge efter för mediedrevet.
Jag är ingen jurist. Men min maggropskänsla och lekmannakunskap leder mig i en riktning där jag har mycket svårt att se att förundersökningen skulle leda till beslut om åtal. Kan Juholt hålla ut den tiden så finns det en möjlighet för honom att komma tillbaka, även om uppförsbacken blir tung. Blir det åtal är det däremot slut - då måste han avgå
Så jag tror att Håkan Juholt i kväll får fortsatt förtroende från VU och partistyrelse - möjligen med reservation för en timeout. Jag tror att förundersökningen inte kommer att leda till åtal och att Håkan Juholt därför kommer att sitta kvar och leda partiet ända in i valrörelsen 2014.
Håkan Juholt har naturligtvis fullt individuellt ansvar för det inträffade. Men det är märkligt att ett så stort parti som Socialdemokraterna inte har rutiner för att kontrollera och hjälpa sina främsta företrädare att hantera viktiga regelverk. Möjligen får vi ett Lex Juholt på den här punkten?
Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a TT.
2011-10-09
Inför kvällens partiledardebatt i Agenda
Uppdaterat söndag kl 22.15 Debatten i Agenda blev som väntat en märklig tillställning, eftersom den centrala konfliktlinjen i svensk politik - den mellan vänster och höger - inte fick en möjlighet att komma till intryck. Många undrar om Socialdemokraterna verkligen tjänade på att avstå. Mitt svar är ja. Självklart inte på så sätt att partiet vinner väljare på att inte vara med. Men genom att SVT framåt kommer att tvingas avstå från debattupplägg som ensidigt speglar Alliansens bild av hur det politiska landskapet i Sverige ser ut.
I själva debatten glänste Åsa Romson, genom engagemang och förmåga att ta för sig. Hon fick i kväll ett litet medialt genombrott. Annie Lööf var godkänd, men någon Lööf-effekt i opinionen tror jag inte det blev. Fredrik Reinfeldt visade en återhållsam profil, väl förenlig med den statsmannaaktiga image han odlar. Göran Hägglund var ovanligt blek och verkade trött. Jan Björklund var ungefär som vanligt, med en och annan rapp oneliner. Jimmie Åkesson blev en vinnare genom att han fick så mycket utrymme, men inte genom sin insats i debatten.
Jag är övertygad om att Agenda kommer att använda ett annat upplägg nästa gång de arrangerar en partiledardebatt.
På onsdag får vi en ny, riktig partiledardebatt. I riksdagen. Där inleder statsministern och därefter talar partierna i storleksordning. Kanske något för Agenda att fundera på...
Det mesta går Fredrik Reinfeldts väg just nu. Efter fem år som statsminister håller Alliansen samman lika tätt som tidigare och dess opinionssiffror är goda. Trots att arbetslösheten och utanförskapet ligger på nivåer långt över den målsättning Reinfeldt gick till val på 2006 handlar den politiska debatten i stället om frågor där Alliansen står stark, som t ex hur den ekonomiska krisen bäst bekämpas. Finansminister Anders Borg axlar rollen som expert i nyhetssändningarna, medan Tommy Waidelich i Ekots lördagsintervju igår fick ägna upp mot halva programtiden åt att svara på frågor om Socialdemokraternas syn på RUT-avdraget. Håkan Juholts sätt att hantera sina bostadsersättningar innebär att den viktiga kampen om den politiska dagordningen för de rödgrönas del definitivt är förlorad för ett tag framöver.
Många hade sett fram emot kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. De rödgröna såg ett tillfälle att vända vinden och påbörja en motoffensiv mot den borgerliga Alliansregeringen. Allianspartierna själva visste att de debatterade utifrån en styrkeposition och hoppades kunna visa på en bristande trovärdighet i ett rödgrönt regeringsalternativ. Nu blir debatten i stället en stympad tillställning, där sändningstiden halverats och där Åsa Romson (MP) och Jimmie Åkesson (SD) utgör den enda oppositionen mot den sittande regeringen. Sverigedemokraterna jublar, Miljöpartiet måste fundera över om det verkligen var rätt att inte följa Socialdemokraternas och Vänsterpartiets linje att hoppa av debatten.
Jag är glad jag inte är debattledare i kväll. Hur arrangemanget skall kunna genomföras inom ramarna för opartiskhet och saklighet är mig en gåta. Hur gör debattledaren om Fredrik Reinfeldt börjar kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt? Eller förväntas Fredrik Reinfeldt i debatten låtsas som att Socialdemokraterna och Håkan Juholt inte finns? Skall Jimmie Åkesson och Åsa Romson få lika mycket debattid som Alliansregeringen tillsammans? Eller skall Allianspartierna få två tredjedelar av debattiden? Hur man än gör så blir det fel.
Min personliga uppfattning är att det ankommer på den som arrangerar en debatt - i det här fallet SVT - att hitta former som gör att samtliga partier känner sig välkomna och att formen inte kan uppfattas som att den gynnar den ena sidan i debatten. I det här fallet har SVT misslyckats med det uppdraget.
TT:s politiske reporter Owe Nilsson ställer på sitt personliga twitterkonto den spetsiga frågan Kan det vara så att Agendafolket inte hänger med tillräckligt i politiken för att förstå laddningen i att ställa upp de fyra som samlad opp?
Lars Ohly redovisar sina bevekelsegrunder för att hoppa av debatten för TT: TT: Nu finns det ju ingen som för V:s talan. - Nej det blir konsekvenserna, men vårt syfte är ju också att se till att valrörelsen 2014 inte får den här dramaturgin och scenografin som regeringen vill ha. Vår insats den här gången kanske blir att se till att det blir svårare att få den här typen av uppställningar att fungera i framtiden, säger Ohly.
Jag har tidigare rekommenderat Staffan Doppings artikel i ämnet på Newsmill.
I själva debatten glänste Åsa Romson, genom engagemang och förmåga att ta för sig. Hon fick i kväll ett litet medialt genombrott. Annie Lööf var godkänd, men någon Lööf-effekt i opinionen tror jag inte det blev. Fredrik Reinfeldt visade en återhållsam profil, väl förenlig med den statsmannaaktiga image han odlar. Göran Hägglund var ovanligt blek och verkade trött. Jan Björklund var ungefär som vanligt, med en och annan rapp oneliner. Jimmie Åkesson blev en vinnare genom att han fick så mycket utrymme, men inte genom sin insats i debatten.
Jag är övertygad om att Agenda kommer att använda ett annat upplägg nästa gång de arrangerar en partiledardebatt.
På onsdag får vi en ny, riktig partiledardebatt. I riksdagen. Där inleder statsministern och därefter talar partierna i storleksordning. Kanske något för Agenda att fundera på...
*
Det mesta går Fredrik Reinfeldts väg just nu. Efter fem år som statsminister håller Alliansen samman lika tätt som tidigare och dess opinionssiffror är goda. Trots att arbetslösheten och utanförskapet ligger på nivåer långt över den målsättning Reinfeldt gick till val på 2006 handlar den politiska debatten i stället om frågor där Alliansen står stark, som t ex hur den ekonomiska krisen bäst bekämpas. Finansminister Anders Borg axlar rollen som expert i nyhetssändningarna, medan Tommy Waidelich i Ekots lördagsintervju igår fick ägna upp mot halva programtiden åt att svara på frågor om Socialdemokraternas syn på RUT-avdraget. Håkan Juholts sätt att hantera sina bostadsersättningar innebär att den viktiga kampen om den politiska dagordningen för de rödgrönas del definitivt är förlorad för ett tag framöver.
Många hade sett fram emot kvällens partiledardebatt i SVT Agenda. De rödgröna såg ett tillfälle att vända vinden och påbörja en motoffensiv mot den borgerliga Alliansregeringen. Allianspartierna själva visste att de debatterade utifrån en styrkeposition och hoppades kunna visa på en bristande trovärdighet i ett rödgrönt regeringsalternativ. Nu blir debatten i stället en stympad tillställning, där sändningstiden halverats och där Åsa Romson (MP) och Jimmie Åkesson (SD) utgör den enda oppositionen mot den sittande regeringen. Sverigedemokraterna jublar, Miljöpartiet måste fundera över om det verkligen var rätt att inte följa Socialdemokraternas och Vänsterpartiets linje att hoppa av debatten.
Jag är glad jag inte är debattledare i kväll. Hur arrangemanget skall kunna genomföras inom ramarna för opartiskhet och saklighet är mig en gåta. Hur gör debattledaren om Fredrik Reinfeldt börjar kritisera Socialdemokraterna och Håkan Juholt? Eller förväntas Fredrik Reinfeldt i debatten låtsas som att Socialdemokraterna och Håkan Juholt inte finns? Skall Jimmie Åkesson och Åsa Romson få lika mycket debattid som Alliansregeringen tillsammans? Eller skall Allianspartierna få två tredjedelar av debattiden? Hur man än gör så blir det fel.
Min personliga uppfattning är att det ankommer på den som arrangerar en debatt - i det här fallet SVT - att hitta former som gör att samtliga partier känner sig välkomna och att formen inte kan uppfattas som att den gynnar den ena sidan i debatten. I det här fallet har SVT misslyckats med det uppdraget.
TT:s politiske reporter Owe Nilsson ställer på sitt personliga twitterkonto den spetsiga frågan Kan det vara så att Agendafolket inte hänger med tillräckligt i politiken för att förstå laddningen i att ställa upp de fyra som samlad opp?
Lars Ohly redovisar sina bevekelsegrunder för att hoppa av debatten för TT: TT: Nu finns det ju ingen som för V:s talan. - Nej det blir konsekvenserna, men vårt syfte är ju också att se till att valrörelsen 2014 inte får den här dramaturgin och scenografin som regeringen vill ha. Vår insats den här gången kanske blir att se till att det blir svårare att få den här typen av uppställningar att fungera i framtiden, säger Ohly.
Jag har tidigare rekommenderat Staffan Doppings artikel i ämnet på Newsmill.
2011-10-08
Stormiga dagar för S
De senaste dagarna har inte varit så där jättebra för Socialdemokraterna. Efter turbulensen i riksdagsgruppen i samband med budgetmotionen har nyhetsflödet det senaste dygnet dominerats av (1) Håkan Juholts ersättningar för bostaden i Stockholm samt oklarheter kring Håkan Juholts resa till Vitryssland 2006, (2) Ilmar Reepalus och Morgan Johanssons öppnande för att utvisa svenska medborgare samt samt (3) Socialdemokraternas avhopp från söndagens partiledardebatt i Agenda.
(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.
Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.
Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.
(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.
(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.
Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.
(1) Håkan Juholts felaktiga ersättningar för sin bostad i Stockholm är djupt olyckliga. Jag tror inte Håkan Juholt medvetet brutit mot reglerna i syfte att berika sig själv. Men okunskapen om regelverket - eller oviljan att fördjupa sig i det - uttrycker en sorglöshet och en naivitet som skadar bilden av honom som ansvarsfull politiker. I en tid då den politiska diskursen präglas av en kamp om vem som är mest ansvarsfull växer Juholts uppförsbacke på vägen till de svenska väljarnas förtroende.
Däremot tror jag inte att affären - om det stannar här - kommer att påverka partiet negativt i valrörelsen 2014. Svenska väljare brukar inte bry sig särskilt mycket om politiska skandaler när de bestämmer sig för vilket parti de skall rösta på. Nackdelen för Socialdemokraterna är att partiet nu får lägga stor kraft och möda på att diskutera Håkan Juholts personliga tillkortakommanden i stället för att formulera och driva politiska förslag som förnyar partiet och pressar Alliansregeringen. Borgerligheten vinner - igen - kampen om den politiska dagordningen.
Juholts krishantering med snabb presskonferens och där han tar hela skulden själv har varit mycket bra. Juholt betraktas av många som glad och jovialisk och lite slarvig. Den bilden underlättar för honom att komma undan med sitt misstag. Här finns en könsfaktor. En kvinna passar sämre i rollen som "go gubbe" som då och då klantar till det.
(2) Ilmar Reepalu och Morgan Johansson höll utan att de själva tycktes märka det på att sätta Socialdemokraterna i knät på Sverigedemokraterna när de glatt pratade på om en ny lagstiftning som skulle ge nya medborgare en "prövotid". Om den nye medborgaren begick något allvarligt brott under prövotiden skulle denne kunna utvisas. Sverigedemokraterna jublade - äntligen fick de gehör för sina förslag. Men inom Socialdemokraterna väcktes en vredens vind och Håkan Juholt var snabb med att gå ut och tala om att en sådan lagstiftning var helt utesluten. Det var bra - medborgarskapet kan aldrig villkoras eller relativiseras. Är man medborgare så är man medborgare och ingenting annat. Men Morgan Johanssons ställning som Socialdemokraternas talesperson i rättspolitiska frågor har fått sig en törn.
(3) Jag har förståelse för att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet väljer att hoppa av partiledardebatten i Agenda på söndag. Det pågår en diskursiv kamp mellan regering och rödgrön opposition om relationen till Sverigedemokraterna. De rödgröna vill framställa Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget, eftersom regeringen för att få igenom sina förslag är beroende av att Sverigedemokraterna inte röstar med de rödgröna och eftersom Sverigedemokraterna i nio omröstningar av tio faktiskt stödjer Alliansregeringen. Regeringen vill å sin sida framställa oppositionen som en helhet, vari Sverigedemokraterna utgör en naturlig del.
Vad jag förstått hade Agenda beslutat sig för en uppställning som visuellt låg närmare Alliansregeringens verklighetsbild än oppositionens. Det hade varit bättre om Agenda utvecklat ett koncept som var neutralt till Alliansens och de rödgrönas verklighetsbilder. Nu blir debatten en stympad och märklig tillställning. Åsa Romson (MP) måste känna åtminstone lite kluvna känslor här hon tillsammans med Jimmie Åkesson får representera oppositionen mot Alliansregeringen.
Agendas debatt tappar intresse och betydelse när det överlägset största oppositionspartiet inte finns med. Väljarna och demokratin förlorar. Staffan Dopping formulerar sig väldigt klokt i saken här.
2011-10-05
Tommy Waidelich första budget
I dag presenterade Håkan Juholt och Tommy Waidelich Socialdemokraternas skuggbudget. Det mesta hade antingen läckt ut eller medvetet presenterats i förväg, så förväntningarna var små. Innehållet bjöd heller inte på några egentliga överraskningar.
Jag gav följande kommentar till TT:
Jag gav följande kommentar till TT:
Genom att lägga fokus på utbildning, infrastruktur och bostäder försöker Socialdemokraterna skapa bilden av ett parti som kombinerar ansvarstagande med en vilja att investera sig ur krisen. Budgeten är en kompromiss mellan olika åsiktsgrupperingar inom partiet och den är nu, vad jag kan bedöma, efter en viss turbulens väl förankrad.
Genom att Socialdemokraterna nu inte tar några initiativ kring förmögenhetsskatt och fastighetsskatt så kommer dessa frågor sannolikt att vara lagda åt sidan under hela mandatperioden. RUT har också kommit för att stanna. Men när det gäller RUT tror jag att det kommer att utformas nya förslag under mandatperioden som har en fördelningspolitisk tyngdpunkt.
Håkan Juholt och Tommy Waidelich kom till riksdagsgruppen med ett förslag till budget som var långt ifrån färdigt. Erfarenheten blir att om riksdagsgruppen får ett halvfärdigt förslag så blir debatten också mycket intensiv, då de berörda inser att det faktiskt finns möjligheter att påverka. Hade förslaget först förankrats i VU och i gruppstyrelse hade debatten blivit avsevärt mindre intensiv.
2011-10-03
Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah
I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.
Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.
Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.
Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.
Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.
Vad händer när Jonas Sjöstedt blir ny partiledare för Vänsterpartiet?
Av Vänsterpartiets 24 partidistrikt har 17 stycken bestämt sig för vem eller vilka de vill skall ta över efter Lars Ohly. Av dessa 17 partidistrikt vill 13 stycken att Jonas Sjöstedt tar över, antingen som ensam ledare eller som en av två i ett delat ledarskap, berättar Ekot.
Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.
Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.
I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.
I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.
Allt talar nu, enligt min bedömning, för att Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med någon annan kommer att leda Vänsterpartiet efter partiets kongress i januari 2012. Jag tror att en sådan lösning blir bra för Vänsterpartiet. Under Gudrun Schymans ledarskap visade det sig att Vänsterpartiet inte är historiskt dömt till att harva kring fyraprocentsstrecket (1998 fick Vänsterpartiet 12 procent av rösterna i riksdagsvalet). Lars Ohly lyckades väljarmässigt inte förvalta arvet efter Schyman. Ohlys politiska insats bestod i stället i att han lyckades göra partiet regeringsfähigt på så sätt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet accepterade att regera tillsammans med Vänsterpartiet om väljarna hade givit de rödgröna partierna ett sådant mandat. Ohly lyckades också hålla samman sitt parti i denna svåra och känsliga process.
Men Ohly inbjöds trots allt med armbågen till det rödgröna samarbetet. Jonas Sjöstedt är inte alls på samma sätt som Ohly förknippad med Vänsterpartiets kommunistiska förflutna, och med Sjöstedt som ledare har borgerligheten heller inte längre någon trovärdighet om de försöker skrämma väljarna med kommunistspöket.
I stället kan Jonas Sjöstedt, med ett anti-auktoritärt, lyssnande ledarskap och en starkare profilering i gröna frågor, utmana Socialdemokraterna och kanske framför allt Miljöpartiet i kampen om de rödgröna väljarna. En sådan utmaning har större förutsättningar till framgång om Miljöpartiet fortsätter att närma sig den politiska mitten och därigenom lämnar vänsterflanken öppen.
I Eko-sändningen fick jag också frågan varför Vänsterpartiet, som så starkt vill profilera sig som ett feministiskt parti, ger ett så överlägset starkt stöd åt en manlig partiledarkandidat. Jag hade inget säkert svar på den frågan, men formulerade två hypoteser. Den första hypotesen gick ut på att Vänsterpartiet fortfarande präglas av hierarkiska och auktoritära strukturer, vilket missgynnar framväxten av kvinnligt ledarskap. Den andra hypotesen gick ut på att för ett gammalt klassbaserat vänsterparti är det den förda politiken som är viktig, inte om det är en man eller kvinna som företräder den. Dessa båda hypoteser är förstås inte ömsesidigt uteslutande, utan hänger kanske snarare ihop. Jag tar gärna emot synpunkter i ämnet.
2011-10-01
Därför tror jag att Göran Hägglund sitter kvar som partiledare för KD
Uppdaterat söndag 2 oktober kl 20.55 I dag meddelade Mats Odell att han utmanar Göran Hägglund och kandiderar till posten som partiledare för Kristdemokraterna. Det är bra att Mats Odell kommer ut ur skuggorna och att Kristdemokraternas medlemmar på så vis får veta vilka alternativ de har att välja emellan.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
Själv tror jag fortfarande att Göran Hägglund kommer att vinna striden om partiledarposten. Om han har orken och motivationen, vill säga. Tar han striden vinner han den, är min bedömning.
Aftonbladet låter sin läsare svara på frågan Tror du att Kd skulle få ett lyft med Mats Odell som partiledare? Endast 10.1 procent svarar ja på frågan, 89.9 procent svarar nej. I valet 2010 lyckades Mats Odell endast skrapa ihop 308 personkryss i Stockholm. Man må tycka mycket om Mats Odell, men någon röstmagnet är han knappast.
Det finns i stället en risk att de som nu puffat ut Odell på banan gjort sig själva en björntjänst. Som partiets 2:e vice ordförande och gruppledare i riksdagen har han goda möjligheter att utöva politiskt inflytande. Men om han besegras av Hägglund - vilket jag ju bedömer som mycket troligt - så kommer hans politiska utrymme att förminskas. De krafter i partiet som han förväntas stödja kan på det sättet ha bitit sig själva i tummen.
*
Det var en ganska förutsägbar samling Kristdemokrater som i dag på SvD Brännpunkt krävde Göran Hägglunds avgång som partiledare. Av den 19 undertecknarna var mer än hälften f d riksdagsledamöter. Av de fem nuvarande riksdagsledamöter som skrivit på tillhör åtminstone fyra stycken - Annelie Enochson, Mikael Oscarsson, Tuve Skånberg och Roland Utbult - den konfessionella, moralkonservativa grupperingen inom partiet. Denna gruppering, som gärna profilerar sig i frågor som en mer restriktiv abortlagstiftning, motstånd mot homosexuella äktenskap och ett ständigt försvar för Israels agerande i Mellanösternkonflikten, samarbetar nu med den gruppering som vill driva Kristdemokraterna ytterligare i marknadsliberal riktning. Denna marknadsliberala gruppering personifieras av undertecknarna kanske främst av kommunalrådet i Lidingö Jessica Nyberg och de för nu fram Mats Odell som ny partiledare.
Givet debattartikeln tror jag att Göran Hägglund har goda förutsättningar att vinna kampen om partiledarskapet. Den oheliga alliansen mellan de moralkonservativa och de marknadsliberala är mycket skör - de båda grupperingarna har egentligen väldigt lite gemensamt mer än att de vill ha bort Göran Hägglund. De moralkonservativa måste också inse att Mats Odell som partiledare inte på något sätt skulle föra deras frågor framåt. Vinnarna i samarbetet så här långt är de marknadsliberala krafter som vill lansera Mats Odell, och som nu kan använda den moralkonservativa gruppen som stödtrupper.
Göran Hägglund personifierar i stället vad man kan kalla en mer traditionell kristdemokrati. Jag uppfattar det som att denna gruppering är den klart största inom partiet och antalet nomineringar - där sju distrikt hittills nominerat Göran Hägglund och två distrikt nominerat Mats Odell - talar också i den riktningen.
Jag har också svårt att se Mats Odell som den röstmagnet som skulle frälsa Kristdemokraterna. Odell har inte fått särskilt många personkryss och hans mobbing-fasoner mot Mona Sahlin väckte ont blod även i hans egna kretsar. Lars Adaktusson som ny partiledare skulle förstås sprida glans och medieljus kring partiet. Men jag tror inte det är fler kändisar i ledande ställning som Kristdemokraterna behöver just nu, och jag tror faktiskt att Lars Adaktusson gör samma bedömning.
Sedan är det en annan sak om Göran Hägglund har motivationen att ta striden och fortsätta leda partiet efter alla motgångar. Han säger att han har det, och än så länge tror jag honom på orden.
Så själv tror jag att Göran Hägglund kommer att sitta kvar som partiledare även efter rikstinget den 28 januari och om inget oförutsett händer även leda partiet in i valrörelsen 2014. Jag tror också att Göran Hägglund är den kandidat av de hittills aktuella som har bäst förutsättningar att hålla kvar Kristdemokraterna i riksdagen 2014.
Göran Hägglund har på Twitter lovat att bjuda mig på middag om han inte blir omvald. Så om jag får fel i min profetia enligt ovan så har jag i alla fall något världsligt gott att se fram emot.
2011-09-29
Tvärvändning om fosterbarn skadade regeringens förtroende?
I dag meddelades att regeringen definitivt backat i frågan om de vanvårdade fosterbarnen. En ersättning om 250 000 kronor kommer att betalas ut och de utsatta får även en ursäkt och ett erkännande.
Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.
Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:
1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.
2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.
3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.
Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.
Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.
Jag skall erkänna att jag är tveksam till idén att hantera historiska oförrätter och grymheter med ursäkter och ekonomisk ersättning. Det onda kan aldrig göras ogjort. Var skall vi dra gränsen för vilka grymheter och oförrätter som skall kompenseras i efterhand och vilka som inte skall det? Men givet hur frågan om de vanvårdade fosterbarnen har hanterats går det inte att säga annat än att beslutet om att till sist ge kompensation var rätt.
Frågan om ersättning till de vanvårdade fosterbarnen har kortsiktigt skadat regeringen på tre olika sätt:
1) Regeringen visade politisk oskicklighet genom att inte förutse de starka reaktionerna på dess ursprungliga förslag, d v s beslutet att inte dela ut någon ekonomisk ersättning. I förhandsdiskussionen hade regeringen skapat starka förväntningar på att ekonomisk ersättning skulle delas ut. Sedan blev regeringen helt tagen på sängen när kritiken mot beslutet att inte ge ersättning växte sig stark.
2) Regeringen framstod - igen - som att den lider av brist på empati. Genom att vägra betala ersättning med hänvisning till gränsdragningsproblem och formaliteter skapade man bilden av en regering som känslokallt låter det rätta stå i det godas väg.
3) Regeringens tvärvändning i frågan när kritiken gjorde sig hörd gav intrycket av en regering som vänder kappan efter vinden. Det är aldrig fel att ändra sig, men att ändra sig så snabbt som regeringen gjorde framstod som ett flipp-floppande, styrt av strömningar i opinionen.
Regeringens barn- och äldreminister Maria Larsson blev snabbt syndabock. Möjligen orättvist, eftersom Maria Larsson hela tiden tycka ha velat betala ut ersättning men att finansminister Anders Borg lade hinder i vägen. Ännu en fråga där Kristdemokraterna blivit överkörda/låtit sig köras över av Moderaterna.
Som jag (och Jenny Madestam) säger till Dagens Nyheter så kommer den här affären sannolikt inte att skada regeringen på lång sikt. När det väl blir val kommer folk inte ihåg det här. Då minns väljarna resultatet, att fosterbarnen trots allt fick ut sina pengar.
2011-09-27
Hur skall det gå för Göran Hägglund?
Hur skall det gå för Göran Hägglund? Enligt en undersökning som Sveriges Television genomfört så vill nästan hälften av Kristdemokraternas lokala företrädare antingen att Göran Hägglund avgår eller vill inte uttala stöd för honom. Själv säger Hägglund till SVT att jag har en stark ställning i partiet och han har inga planer på att avgå.
Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.
Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.
Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.
Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.
Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.
Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.
Det är väl möjligt att Göran Hägglund har kört fast och att hans förutsättningar att vända partiets nedåtgående trend är små. Men Kristdemokraterna gör sig själva en otjänst om de tror att partiets bekymmer handlar om partiledarfrågan. Göran Hägglund gör ett gott arbete med att hålla samman den lätt spretiga koalition mellan olika grupperingar som Kristdemokraterna består av. SOM-undersökningen 2010 visade att Göran Hägglund bland väljarkåren som helhet är mer populär än sitt parti - bara Fredrik Reinfeldt får där bättre siffror.
Nej, Kristdemokraternas bekymmer är inte partiledaren utan partiet självt. Som jag tidigare påpekat har partiet svårt att utveckla en identitet och det är oklart för väljarna i vilken riktning partiet rör sig och vilka värden partiet vill främja. Vad bidrar Kristdemokraterna med som inte de betydligt äldre partierna Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet redan gör? Det kan faktiskt vara så att det inte längre finns något utrymme för Kristdemokraterna i svensk politik - oavsett vilken partiledare man har.
Ibland är det med partier som med fotbollslag. När det gått dåligt en längre period kan det vara ett värde i sig med en ny röst i omklädningsrummet/sammanträdesrummet oavsett om den nye tränaren/partiledaren står för något nytt eller inte.
Men det är svårt att hitta trovärdiga alternativ till Göran Hägglund som partiledare för Kristdemokraterna. Den enda jag kommer på är nuvarande partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson. Hon lär inte utmana Göran Hägglund inför partiets extra riksting i januari. Men hon kan kanske tänkas stå till förfogande om Göran Hägglund om några veckor själv aviserar sin avgång.
Missa inte Göran Hägglund i SVT:s Hübinette kl 21.30 i kväll.
Uppdaterat kl 22.00: Hägglund gjorde som väntat en gedigen insats i Hübinette. SVT redovisade också en undersökning som visade att just ovan nämnda Acko Ankarberg är den kandidat som har starkast stöd inom Kristdemokraterna ifall Göran Hägglund skulle avgå. Undrar förresten om Lars Adaktussons telefon går varm i dessa dagar.
2011-09-26
Vad innebär William Petzälls avhopp för Sverigedemokraterna?
Uppdaterat 26 september kl 14.05: Under dagen har Sverigedemokraterna formulerat ett pressmeddelande där de berättar att William Petzäll under sommaren återfallit i sitt missbruk och att partiet drog slutsatsen man nått vägs ände och uppmanade Petzäll att lämna sitt riksdagsuppdrag samt erbjöd Petzäll finansiering av fortsatt behandling för att ta sig ur missbruket. Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Erik Almqvist berättar att Petzäll har velat lämna riksdagen mot att vi ska ge honom en stor summa pengar, men när vi inte har gått med på det och erbjudit honom behandling i stället, så har han velat sitta kvar.
Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.
I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.
För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:
1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.
2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.
3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.
Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.
Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.
Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.
Sverigedemokraterna beklagar att William Petzäll nu väljer att sitta kvar i riksdagen utan partitillhörighet. Min bedömning är att inget annat parti kommer att vara villig att ge Petzäll något hägn. Inte heller kommer han som politisk vilde att kunna utöva politiskt inflytande. Det bästa i den här situationen vore naturligtvis att avgå. Jag önskar människan William Petzäll allt gott och hoppas att det finns människor ikring honom som kan hjälpa honom att komma till rätta med sina problem. Hans tid i politiken är under överskådlig tid i praktiken över.
*
I dag meddelades att riksdagsledamoten för Sverigedemokraterna Willam Petzäll lämnar partiet och blir politisk vilde. Petzäll har under en längre tid brottats med missbruksproblem och under en tid tagit timeout från politiken. Det har länge ryktats att Sverigedemokraternas partiledning velat peta Petzäll för att i stället ersätta honom med Markus Weichel. Petzäll säger sig nu har för avsikt att sitta kvar i riksdagen och jobba med beroendefrågor.
För Sverigedemokraterna innebär avhoppet en motgång på tre olika sätt:
1) Sverigedemokraterna förlorar makt i och inflytande i riksdagen. Eftersom det parlamentariska läget är så väldigt jämnt (om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna skiljer det tre mandat mellan blocken) räcker det med att någon enstaka riksdagsledamot trycker på fel knapp eller har glömt att kvitta ut sig så blir utfallet av omröstningen oförutsägbart. Sverigedemokraternas vågmästarställning i riksdagen urholkas.
2) Avhoppat demoraliserar partiet internt. Intern enighet är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.
3) Avhoppet demobiliserar partiet i förhållande till väljarna. Det blir svårare för Sverigedemokraterna att inför väljarna framställa sig som en stark och sammansvetsad röst mot etablissemanget.
Däremot tror jag inte att Petzälls avhopp är början på en utveckling motsvarande den i Ny Demokrati, vars hela riksdagsgrupp i praktiken föll samman under de tre år partiet var representerat i riksdagen 1991-1994. Sverigedemokraternas partiorganisation är betydligt starkare än så. Men helt säkra kan vi inte vara.
Jimmie Åkesson har ännu inte kommenterat avhoppet och vi vet ännu inte var som egentligen ligger bakom. Jag återkommer med ytterligare kommentarer under dagen när situationen klarnat någorlunda.
Jag kommenterar Petzälls avhopp för Svenska Dagbladet här.
2011-09-25
Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?
Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.
Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.
Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:
Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.
Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.
På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.
Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.
Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.
Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.
Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.
Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:
Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.
Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.
På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.
Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.
Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.
Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.
2011-09-23
SNS ber om ursäkt. Jakten på ett förlorat anseende
Uppdaterat den26 september kl 10.20: SNS krishantering går vidare. Nu meddelas att SNS VD Anders Svedin - vilket jag förutspådde i uppdateringen nedan - avgår: En viktig del av SNS arbete utförs av forskare som engageras för att belysa viktiga samhällsfrågor. SNS väljer ämnen och författare till rapporterna. Däremot tar SNS som organisation inte ställning till slutsatserna. Forskarna är själva fria att formulera sina budskap. Detta är en av SNS hörnstenar. Det var därför fel när SNS forskningschef blev hindrad från att delta i den diskussion som följde efter publiceringen av rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” för ett par veckor sedan. För detta har SNS VD Anders Vredin bett om ursäkt.
SNS styrelse och Anders Vredin har gemensamt kommit överens om att han lämnar verksamheten, men kvarstår som VD till dess att en ersättare har kommit på plats. Rekryteringsprocessen inleds omedelbart.
SNS styrelse har beslutat att sammankalla organisationens högsta beslutande organ, Förtroenderådet. En kallelse skickas ut under denna vecka. Avsikten är att ge Förtroenderådet en möjlighet att pröva hur den uppkomna krisen har hanterats, att diskutera olika sätt att förstärka förtroendet för organisationen och ta ställning till den handlingsplan som styrelsen har upprättat för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.
Styrelsen beklagar djupt den uppkomna situationen. SNS ska obetingat respektera och främja forskningens frihet och forskarnas oinskränkta rätt att uttrycka sig.
Klokt och nödvändigt beslut av SNS som nu tagit ytterligare ett steg på den långa vägen mot ett återupprättat förtroende.
Uppdaterat den 23 september kl 22.30: I kväll meddelade professor Bo Rothstein - som publicerat flera böcker på SNS - att han tillsammans med sina kollegor Carl Dahlström, Marcia Grimes och Johannes Lindvall hoppar av arbetet med 2012 års Demokratirådsrapport för SNS. Skälet uppges vara att vad SNS-ledningen nu gjort kan inte göras ogjort och det gör att vi skulle få en helt hopplös diskussion om rapportens förutsättningar och vår integritet som forskare i stället för om innehållet i vår rapport. Rothsteins avhopp väger tungt och innebär att det nu blir svårare för SNS att rekrytera kompetenta forskare som är angelägna om sin integritet. Det är ingen vågad gissning att Anders Vredin - trots sin pudel - måste avgå för att förtroendet för SNS skall kunna återställas.
Se även artikeln på DN Debatt av sju ledamöter av SNS förtroenderåd här.
För några dagar sedan utbröt en kritikstorm mot näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Såväl forskningschefen Laura Hartman och statsvetarprofessorn Olof Petersson lämnade SNS med omedelbar verkan, efter att SNS ledning på ett sätt som strider mot den akademiska friheten försökte begränsa Laura Hartmans möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat. Konflikten kretsade kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?" som visade att det var tveksamt huruvida de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden. Debattörer på högerkanten och borgerliga ledarskribenter rasade mot detta majestätsbrott.
Kritiken mot SNS försök att belägga sin forskningschef med munkavle väckte stark kritik i akademiska kretsar, där stödet för den fria forskningen är starkare än vad som tycktes vara fallet inom näringslivet. Nationalekonomen Andreas Bergh skriver: Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje. Sociologen Stefan Svallfors uppmanar i ett brev. SNS eget vetenskapliga råd, under ledning av professorn i internationell ekonomi Harry Flam, skriver i ett uttalande att Det sätt på vilket SNS ledning har hanterat kritiken mot boken "Konkurrensens konsekvenser" har allvarligt skadat förtroendet för SNS.
SNS varumärke befinner sig således i fritt fall. Själv efterlyste jag inledningsvis en förbehållslös ursäkt från SNS som ett första steg att hejda det fria fallet: SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.
Och i dag kom ursäkten! SNS VD Anders Vredin medger att SNS agerat felaktigt och han tar på sig det fulla ansvaret för de begångna felen: Med facit i hand inser jag naturligtvis att jag har hanterat frågan bristfälligt, vilket jag ångrar djupt. Det vill jag be om ursäkt för. Både till de inblandade men också till SNS som organisation. Vredin betonar att SNS-forskare ska ha full akademisk frihet och trovärdigheten för detta ska inte ifrågasättas. (...) Den mest omedelbara åtgärden är naturligtvis den att be Laura Hartman och Olof Petersson om en ärligt menad ursäkt.
Det är utmärkt att Anders Vredin ber om ursäkt och ursäkten är en nödvändig förutsättning för att SNS skall kunna återvinna sitt förlorade anseende i den akademiska världen. Nästa steg bör bli att bejaka kravet från SNS eget vetenskapliga råd att snarast utarbeta och offentliggöra en tydlig och klar policy för att liknande fel inte ska upprepas.
SNS styrelse och Anders Vredin har gemensamt kommit överens om att han lämnar verksamheten, men kvarstår som VD till dess att en ersättare har kommit på plats. Rekryteringsprocessen inleds omedelbart.
SNS styrelse har beslutat att sammankalla organisationens högsta beslutande organ, Förtroenderådet. En kallelse skickas ut under denna vecka. Avsikten är att ge Förtroenderådet en möjlighet att pröva hur den uppkomna krisen har hanterats, att diskutera olika sätt att förstärka förtroendet för organisationen och ta ställning till den handlingsplan som styrelsen har upprättat för att liknande problem inte skall uppstå i framtiden.
Styrelsen beklagar djupt den uppkomna situationen. SNS ska obetingat respektera och främja forskningens frihet och forskarnas oinskränkta rätt att uttrycka sig.
Klokt och nödvändigt beslut av SNS som nu tagit ytterligare ett steg på den långa vägen mot ett återupprättat förtroende.
Uppdaterat den 23 september kl 22.30: I kväll meddelade professor Bo Rothstein - som publicerat flera böcker på SNS - att han tillsammans med sina kollegor Carl Dahlström, Marcia Grimes och Johannes Lindvall hoppar av arbetet med 2012 års Demokratirådsrapport för SNS. Skälet uppges vara att vad SNS-ledningen nu gjort kan inte göras ogjort och det gör att vi skulle få en helt hopplös diskussion om rapportens förutsättningar och vår integritet som forskare i stället för om innehållet i vår rapport. Rothsteins avhopp väger tungt och innebär att det nu blir svårare för SNS att rekrytera kompetenta forskare som är angelägna om sin integritet. Det är ingen vågad gissning att Anders Vredin - trots sin pudel - måste avgå för att förtroendet för SNS skall kunna återställas.
Se även artikeln på DN Debatt av sju ledamöter av SNS förtroenderåd här.
*
För några dagar sedan utbröt en kritikstorm mot näringslivsanknutna SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Såväl forskningschefen Laura Hartman och statsvetarprofessorn Olof Petersson lämnade SNS med omedelbar verkan, efter att SNS ledning på ett sätt som strider mot den akademiska friheten försökte begränsa Laura Hartmans möjlighet att fritt få presentera sina forskningsresultat. Konflikten kretsade kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?" som visade att det var tveksamt huruvida de senaste 20 årens privatiseringar givit några kvalitets- eller effektivitetsvinster i välfärden. Debattörer på högerkanten och borgerliga ledarskribenter rasade mot detta majestätsbrott.
Kritiken mot SNS försök att belägga sin forskningschef med munkavle väckte stark kritik i akademiska kretsar, där stödet för den fria forskningen är starkare än vad som tycktes vara fallet inom näringslivet. Nationalekonomen Andreas Bergh skriver: Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje. Sociologen Stefan Svallfors uppmanar i ett brev. SNS eget vetenskapliga råd, under ledning av professorn i internationell ekonomi Harry Flam, skriver i ett uttalande att Det sätt på vilket SNS ledning har hanterat kritiken mot boken "Konkurrensens konsekvenser" har allvarligt skadat förtroendet för SNS.
SNS varumärke befinner sig således i fritt fall. Själv efterlyste jag inledningsvis en förbehållslös ursäkt från SNS som ett första steg att hejda det fria fallet: SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende. En förbehållslös ursäkt för sitt sätt att hantera debatten kring rapporten "Konkurrensens konsekvenser" vore åtminstone en början.
Och i dag kom ursäkten! SNS VD Anders Vredin medger att SNS agerat felaktigt och han tar på sig det fulla ansvaret för de begångna felen: Med facit i hand inser jag naturligtvis att jag har hanterat frågan bristfälligt, vilket jag ångrar djupt. Det vill jag be om ursäkt för. Både till de inblandade men också till SNS som organisation. Vredin betonar att SNS-forskare ska ha full akademisk frihet och trovärdigheten för detta ska inte ifrågasättas. (...) Den mest omedelbara åtgärden är naturligtvis den att be Laura Hartman och Olof Petersson om en ärligt menad ursäkt.
Det är utmärkt att Anders Vredin ber om ursäkt och ursäkten är en nödvändig förutsättning för att SNS skall kunna återvinna sitt förlorade anseende i den akademiska världen. Nästa steg bör bli att bejaka kravet från SNS eget vetenskapliga råd att snarast utarbeta och offentliggöra en tydlig och klar policy för att liknande fel inte ska upprepas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)