Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*

Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -

Betlehems stjärna står högt i skyn

-Är det verkligen sant att Gud kan göra allting, frågade jag som 14-åring min konfirmationsspräst.

-Javisst - Gud kan göra allting, svarade denne intet ont anande.

-Kan han då göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv, slog jag till med, lillgammal och triumferande.

Jag skall skona läsaren av denna blogg från vad prästen svarade. Men i min beskäftiga knipslughet förtjänade jag säkert varje hårt ord som kom över hans läppar.

Guds påstådda allsmäktighet både skrämmer och attraherar. Men om Gud verkligen är allsmäktig är förstås inte den centrala frågan om han kan göra en sten som är så stor att han inte kan lyfta den själv. Den centrala frågan blir i stället hur han som allsmäktig kan acceptera allt lidande som finns i världen och ändå göra anspråk på att vara god. Var fanns Guds godhet och allsmäktighet i Auschwitz? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i dag för alla dem som svälter, för alla de människor som lemlästas i krig eller tvingas växa upp i flyktingläger under ohyggliga omständigheter? Var finns Guds godhet och allsmäktighet i Bagdad, i Darfur och i Gaza?

Nils Ferlin skrev i ett Nyårsrim 1936 några iskalla rader kring temat som jag inte kan släppa:

Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.

Stilla din gråt du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
Titta blott på hans stjärna!
Gud han hjälper dig gärna.

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro han är fin i.
Nästan som Mussolini.

Niggern skriker i niggerbyn
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.

Frågan om hur Gud kan vara god och allsmäktig samtidigt som det finns lidande i världen är söndertröskad i teologin och kallas för teodicéproblemet. Hittills har det inte formulerats något svar som jag uppfattar som tillfredsställande. För mig blir lidandets problematik i stället något som ligger bortom vårt mänskliga förnuft och som vi därför inte kan formulera några rationella svar kring. Men jag tillstår att det är en inställning som det inte alltid är så lätt att känna sig bekväm i.

Gud är i många avseenden bortom allt förnuft och all sans. Nils Ferlin hade - som så många av oss - ett kluvet förhållande till Gud. Förnuftet talade emot Gud, men allt är nu inte förnuft:

Ty han talar ej latin - som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka -
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

(Kan du höra honom komma, 1930)

Oavsett Guds allsmäktighet och godhet är det vår plikt och vårt uppdrag som människor att bekämpa ondskan, bejaka kärleken och att värna vår nästa - så mycket vi bara orkar och förmår. Som Stig Dagerman uttryckte det:

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag tillhör ju dem som tror att vi kanske faktiskt kan göra om jorden också - men det förtar inte styrkan i Dagermans dikt. Med hans stilla uppfordrande rader önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Piratpartister på framkant - men skämskudde fram för deras kunskapssyn!

De senaste månaderna har Piratpartiet varit ganska så osynligt i svenska media. Det är inte så konstigt. Inför Europaparlamentsvalet i somras hade partiet en mycket stark medieexponering, och valkampanjen kröntes med framgång genom de två mandat som partiet erövrade. Efter en sådan resa är det rimligt att medieskuggan slår till, samtidigt som partiet kan behöva tid för eftertanke och sitt interna arbete.

Nyligen antog Piratpartiets styrelse dokumentet Piratpartiets värderingar, där partiet reflekterar kring sin värdegrund och sina arbetsformer. Här kommer tre kommentarer kring de avsnitt i dokumentet jag tycker är mest relevanta för att förstå partiet och vart det är på väg:

1. I amerikansk politik har partierna försökt aktivera medlemmar och sympatisörer genom att "våga släppa varumärket". Att våga släppa varumärket innebär att partiet erbjuder medlemmar och sympatisörer resurser för att bedriva politisk verksamhet i partiets namn, utan att partiet kontrollerar innehållet i den politiska verksamhet som bedrivs. Piratpartiet har genom den s k "trepiratersregeln" drivit denna princip långt längre än vad något av de etablerade partierna i Sverige vågat. Trepiratersregeln innebär att om tre medlemmar är överens om att opinionsbildning eller aktivism i en viss fråga är rätt för Piratpartiet, så har de rätt att agera i partiets namn och inom rimliga gränser få ersättning för sina utlägg. Vilket av de etablerade svenska partierna kommer att bli först att följa Piraterna på vägen? Törs Socialdemokraterna ta steget? Kanske inte fullt ut - jag har svårt att se en "tresocialdemokratersregel" inför valrörelsen 2010. Men jag tror att Socialdemokraterna kommer att gå i den riktningen. Här visar Piratpartiet att man är ett föregångsparti med avseende på kampanjstrategier.

2. Piratpartiet säger sig bygga sin organisation på tre delar: svärmarbete, traditionellt föreningsarbete, och en hierarkisk toppstyrd struktur som fördelar mandat och resurser. "Svärm" är en beteckning som fått ett uppsving i debatten kring Hardt & Negris Multitud, och som avlöst "nätverk" som uttryck för en lösligare och mer flexibel organisationsform än de traditionella partierna. Föreningsarbetet reduceras i dokumentet att att ha en plats enbart på "årsmötes- och partistyrelsenivå". Det är modigt av Piraterna att så explicit redovisa hur man tänker i makt- och ledningsfrågor. Men bekymret med att blanda dessa organisationsformer och att reducera föreningsarbetet till årsmöten och partistyrelse är frågan om ansvarsutkrävande. Hur troligt är det att partiets årsmöten på allvar kan genomföra legitima ansvarsutkrävanden, när partiarbetet i övrigt fungerar som en svärm eller toppstyrs? Den blandade organisationsformen öppnar för svårhanterade interna strider när partiet väl etablerat sig på allvar som riksdagsparti - om nu så skulle bli fallet.

3. En av huvudpunkterna i dokumentet lyder "Vi respekterar kunskap". Men det är märkligt att ett parti som gör anspråk på att representera det moderna informationssamhället uppvisar en kunskapssyn som är så nattståndens att t o m Jan Björklund framstår som en fritänkare. Så här skriver Piraterna: Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande. Man tar sig för pannan. Satt Rick Falkvinge och sov när denna formulering klubbades igenom? Sedan länge är det en vedertagen uppfattning att hårda mätdata blir viktiga och intressanta först genom en tolkning, och en tolkning är aldrig värderingsfri. Politik handlar heller inte om information och förnuft, utan om skilda intressen, tolkningar och värderingar. Kommunalingenjör Planertz var möjligen en framgångsrik ingenjör, men tack Gud att han inte gav sig in i politiken. Ta fram skämskudden, Piratpartister, och ta bort stycket så snart som möjligt. Ni är för bra för att ni skall behöva göra er löjliga på en sådan här fråga.

Dokumentet har tidigare läsvärt kommenterats av Mattias Bjärnemalm.

Widar Anderssons unkna människosyn

I Danmark har man inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn infört den så kallade lymmellagen, som bland annat ger polisen möjlighet att godtyckligt frihetsberöva demonstranter i tolv timmar. Lagen har mött stark kritik från Amnesty och många andra människorättsorganisationer, som påpekar att den inte lever upp till elementära krav på rättsäkerhet.

Men här och var applåderas lagen. Ett mer olustigt exempel kommer från Widar Andersson, politisk chefredaktör för tidningen Folkbladet (obunden socialdemokratisk), som uttrycker sin stora förtjusning över lagen och hoppas att den kommer att införas i Sverige också.

Man häpnar. Inte enbart över Widar Anderssons naiva syn på inskränkningar av rättsäkerheten. Utan framförallt över den unkna människosyn som kommer till uttryck i Widar Anderssons beskrivning av de demonstranter som lagen skall användas emot, vilka benämns i termer av destruktiva och störda personer.

Luckra upp rättssäkerheten så att polisen lättare kan ingripa mot "destruktiva och störda personer" som demonstrerar. Språkbruket förskräcker. Och ekot av stöveltramp tränger plötsligt fram genom mediebruset.

Sifo-mätningar och bortförklarandets ädla konst

Dagens Sifo-mätning bekräftar bilden av den stora partisympatiundersökning som SCB publicerade i torsdags: De rödgröna partierna har skaffat sig ett utökat försprång i opinionen, och kan nu gå till julledighet med ett överläge på hela 11.4 procentenheter.

Sifo-mätningen är genomförd under en för alliansregeringen extremt ogynnsam undersökningsperiod. För att citera Toivo Sjörén på Sifo: Bilden av den cancersjuke som måste söka arbete är ingen valvinnare. Men Sifo-mätningen måste ändå allvarligt fördystra alliansregeringens julfirande. Mig veterligen har det aldrig hänt att ett block hämtat upp ett opinionsunderläge i Sifo på över elva procentenheter nio månader före ett val. Visserligen har väljarna blivit alltmer rörliga, men den borgerliga uppförsbacken är tung.

Jag har länge funnit ett visst underhållningsvärde i att studera hur tidningarnas ledarsidor förhåller sig till opinionsmätningar som visar på motgångar för det egna blocket. En vanlig reaktion - särskilt på den borgerliga sidan - är att motgångarna förklaras av att den egna sidan inte varit bra på att "föra ut" politiken, eller att "förklara" för väljarna varför den egna politiken är så mycket bättre den motståndarsidans.

Visst ligger det en del i resonemangen om att partiernas skicklighet i att "föra ut" budskapet har betydelse för opinionsutvecklingen. Jag har svårare med förhållningssättet att om man bara "förklarar" för väljarna vad partiernas olika alternativ innebär åt så kommer väljarna också att förstå vad som är rätt. För mig är en sådan inställning uttryck för fundamentalism - man vill få väljarna att skåda ljuset, och när väljarna skådat detta ljus kommer de också att inse vilken politik som är den bästa.

Ett praktexempel på en sådan inställning återfinns i dagens Göteborgs-Posten, där ledarskribenten kommenterar regeringens ras i opinionen: Regeringen har visat en häpnadsväckande oförmåga att förklara för väljarna att 2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension.

Men politik handlar i grunden inte om att "förklara" att den egna politiken är bättre. Politik handlar så mycket mer om ideologiska ställningstaganden, där skilda värderingar och åsikter i värdefrågor ställs mot varandra - inte om vilken politik som är mest "förnuftig" eller rationell. I exemplet ovan formulerar Göteborgs-Postens ledarredaktionen de politiska alternativen i sjukförsäkringsfrågan i termer av att "2,5 år är mer än 1 år samt att rehabilitering är bättre än förtidspension". Inser GP:s ledarredaktion inte vilket väljarförakt den uttrycker genom att formulera alternativen så? Är det den typen av "förklaringar" som skall presenteras väljarna så kan de rödgröna partierna redan nu börja fördela ministerposterna.

Att jag tror att de borgerliga ledarsidorna oftare förfaller till en förnuftsretorik förklaras av de skillnader i synen på politik som finns mellan vänster och höger, där vänstern starkare betonar konflikternas betydelse i politiken.

Efter regeringsskiftet 2006 menade jag att den svåra uppgiften för Socialdemokraterna inte skulle vara att återta makten 2010, utan att behålla den i valet 2014. Min bedömning står kvar.

Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen

Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.

Jag gav i dag följande kommentar till TT:

SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.

För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.

Cristina Husmark Pehrsson - en politisk belastning för regeringen

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson har blivit en politisk belastning för regeringen. Opinionen rasar mot de nya sjukförsäkringsreglerna. Media berättar ohyggliga historier om hur cancersjuka kvinnor tvingas börja arbeta när deras sjukpenning dras in. Husmark Pehrssons försök att försvara införandet av de nya reglerna och förklara dess orimliga konsekvenser har hittills inte varit särskilt framgångsrika, för att uttrycka det milt.

Den rödgröna oppositionen vädrar förstås morgonluft. Efter Fredrik Reinfeldts första år som statsminister - då ministrar och andra för regeringen centrala personer under skandalomsusade former tvingades avgå på löpande band - har oppositionen haft svårt att hitta angreppspunkter på alliansregeringen. Finanskrisen erbjöd alliansregeringen en möjlighet att visa regeringsduglighet och oppositionens tidigare rekordstora ledning i opinionen sjönk snabbt ihop till mer normala avstånd.

Men nu utmanas bilden av borgerlighetens regeringsduglighet. Cristina Husmark Pehrsson har blamerat sig genom att först skylla problemen på Försäkringskassan, som anklagades för att göra felaktiga tolkningar av en lag som egentligen var glasklar. Därefter bytte Husmark Pehrsson position och i söndagens SVT Agenda menade hon i stället att de absurda konsekvenserna av lagen varit omöjliga att förutspå: När vi har skickat ut vårt förslag på remiss till många tunga remissinstanser har ingen poängterat att det här kunde få de här orimliga konsekvenserna. Men som SVT Aktuellt visar så pekar yttrandena från flera tunga remissinstanser just ut den typ av negativa konsekvenser vi nu ser.

När de orimliga konsekvenserna synliggörs väljer Husmark Pehrsson att inte införa ett moratorium för genomförandet av lagen, utan hastar i stället fram ett antal kompletteringar som skall minimera skadeverkningarna. Statsmannaskap? Svar nej.

Den hast och viljestyrka som präglade alliansregeringens införande av det nya regelsystemet var ett uttryck för en ideologisk självrättfärdighet, som nu slår tillbaka på regeringen. Bilden sprids av en regering utan empati för de mest drabbade, och som genom sin ideologiskt styrda politik ökar klassklyftorna. Man utsätter sårbara människor för ett stort samhälls­experiment vars syfte är att spara pengar för att kunna finansiera regeringens skattesänkningar, som Mona Sahlin uttrycker det i Aftonbladet i dag.

Cristina Husmark Pehrsson sitter kvar på sin post. Men just nu är hon en politisk belastning för regeringen. Om denna tragiska historia kring drabbade människors utförsäkring inte får en snabb lösning kan hon faktiskt tvingas lämna regeringen.

EU höll fast vid sin linje i Jerusalemfrågan!

EU:s utrikesministrar enades i dag om ett starkt uttalande om Jerusalem och Mellanöstern. I min tidigare post i ämnet ställde jag frågan om Carl Bildt verkligen skulle kunna få med de övriga medlemsstaterna på så tydliga formuleringar i Jerusalemfrågan och en så skarp kritik av Israel som återfanns i utkastet till uttalande. Jag kan nu konstatera att Carl Bildt verkligen lyckades.

Texten har genomgått en del förändringar, där språkbruket dämpas men den principiella hållningenligger fast. Nu talar t ex texten om "Jerusalems ställning som huvudstad för två stater" (the status of Jerusalem as the capital of two states) i stället för att lyfta fram östra Jerusalem som huvudstad i den palestinska staten. Faktum kvarstår: EU visar tydligt att man inte accepterar Israels krav på att ett odelat Jerusalem som sin huvudstad.

Den israeliska regeringen rasar mot EU:s uttalande. Må så vara. Men EU har i sina formuleringar pekat ut den riktning vari alla fredssamtal mellan israeler och palestinier så småningom måste gå: Israels ockupation av palestinska områden måste upphöra, de olagliga bosättningarna - inklusive dem i Jerusalem - måste avbrytas och 1967 års gränser utgöra grund för den framtida gränsen mellan Israel och Palestina.

Lyssna gärna på Cecilia Uddéns och Susanne Palmes klargörande analys av EU:s uttalande i dagens Studio Ett.

...och i själen har vi aldrig klippt vårt hår. En kväll med Dan Hylander.

Jag upptäckte Dan Hylander ganska sent i livet- jag var väl i alla fall närmare 35. Mina formativa musikår utspelade sig i stället i mitten av 1970-talet på Sprängkullen, proggmusikens flaggskepp i Göteborg, på Sprängkullsgatan 19. (Genom ödets ironi sitter jag fortfarande kvar på samma gatuadress, på samma våningsplan...)

Dan Hylander var besvärlig för Sprängkullen. Var hans musik tillräckligt politisk för att han skulle få spela där? Det är lätt att i efterhand le åt den diskussionen. Men för oss var frågan på allvar.

I går (lördag) såg jag Dan Hylander med band spela på Sagateatern i Borås. Dan Hylander är en man som åldras med värdighet. Han kombinerar sitt allvar och sitt patos med självdistans och lekfullhet. För oss som har en dragning åt det sentimentala (för att uttrycka det milt) är det omöjligt att värja sig mot hans texter. Hans hår är vackrare än någonsin, och följande rader ur Vildrosor och tistlar är nog så nära hans egen självbild det går att komma:

Gerillan lever än. Ha, ni trodde vi var döda,

men vi lurade er igen som alltid förr.

Vi byter skepnader, men finns där mitt ibland er

och i själen har vi aldrig klippt vårt hår.

Vi kallas många namn, men aldrig det vi heter

och det visar att ni ingenting förstår.

Är då hans texter politiska? Ja, det beror förstås på hur man definierar det politiska och politiken, och den diskussionen tänker jag inte trötta er med nu. Men hans texter är på allvar, och det är ingenting man är bortskämd med i dag. Det politiska och det personliga (eller är det möjligen det privata) syr han lätt ihop i den vackra "Farväl till Katalonien".

Vi lekte med vår frihet under samma heta sol.

Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium.

På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full,

och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus.

På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn,

för att känna all din kärlek ligga nära mig igen.

Om än tiden har förändrat mig och sopat mina spår

finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då.

Just formuleringen Men dina djävlar fanns på riktigt, mina var delirium får mig fortfarande att känna ödmjukhet inför min egen ångest.

I en tid där delar av borgerligheten vill förminska politiken och drömmer om ett samhälle där verklighetens folk sitter vid köksborden och lägger sina livspussel är Dan Hylander fortfarande en motståndets röst. När Göran Hägglund drömmer mardrömmar om genusneutrala lekar och om det av performancevrålande teaterregissörer överbefolkade vänsterradikala kulturetablissemanget visar Dan Hylander i stället vari det riktiga motståndet mot allt etablissemang består:

Vi är vildrosor och tistlar, vi är starkare än fördomar,

förvirrade, men älskande, förtrollade i ljus.

Vi är tårar över världen, vi är clowner, vackra samveten,

ett långfinger i luften åt allt etablissemang.

Dan Hylander avslutar sin turné på Dammstorpsgård i Lund nu på onsdag. Gå gärna dit.

Positiva signaler från EU om östra Jerusalem och om erkännande av en palestinsk stat

Uppdatering 3 december nederst i posten!

Den israeliska tidningen Haaretz publicerar idag ett hemligt utkast från Carl Bildt och det svenska ordförandeskapet, vilket bl a klargör EU:s stöd för östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Dokumentet antyder också att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat, om palestinierna bestämmer sig för att utropa en sådan, även utan att en israelisk-palestinsk freduppgörelse har uppnåtts.

Utkastet har väckt stor vrede på sina håll i Israel, eftersom EU -om dokumentet antas - gör klart att gränserna från 1967 måste respekteras och att östra Jerusalem skall vara huvudstad i den palestinska staten. Därmed tar EU entydigt avstånd från den israeliska inställningen att det odelade Jerusalem skall vara huvudstad i Israel.

Överlag uttrycker dokumentet en oerhört stark kritik av Israel. De israeliska bosättningarna och den mur som Israel byggt på den palestinska Västbanken beskrivs som illegala, ett hinder mot freden och som ett hot mot tvåstatslösningen överhuvudtaget. Blockaden av Gaza beskrivs som oacceptabel och politiskt kontraproduktiv. Dokumentet manar också till stöd för ansträngningarna att få till stånd en försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, och därigenom bidra till att skapa ett enat palestinskt ledarskap.

Stor uppmärksamhet har givits åt det faktum att dokumentet öppnar för att EU skulle kunna erkänna en palestinsk stat även utan ett föregående fredsavtal mellan Israel och palestinierna. Nyckelformuleringen är att EU "beslutsamt kommer att stödja fortsatta ansträngningar och steg mot en palestinsk statsbildning för att, vid lämpligt tillfälle, kunna erkänna en palestinsk stat. ("support further efforts and steps towards Palestinian statehood and to be able, at the appropriate time, to recognize a Palestinian state"). Den avgörande frågan blir då förstås vad som menas med "lämpligt tillfälle". Genom att inte knyta detta lämpliga tillfälle till en fredsuppgörelse antyder dokumentet att ett erkännande kan komma tidigare.

Jag har läst många EU-uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag kan inte minnas något som varit så entydigt i sin kritik av Israel och i sitt stöd för upprättandet av en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad.

Vi får väl se om Carl Bildt lyckas få EU-staterna att enas om formuleringarna i dokumentet. Det blir en intressant politisk vecka när nu ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, kommer till Stockholm den 3-4 december. Goldstone var ju i sin rapport ytterst kritisk till hur främst Israel agerade under kriget i Gaza för snart ett år sedan.

Uppdatering 3/12: I dag skriver Sveriges mest ansedde och trovärdige folkrättsexpert, professor Ove Bring vid Försvarshögskolan, tillsammans med Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, på Aftonbladets debattsida. Bring och Gabelic skräder inte orden i beskrivningen av Israels agerande under Gaza-kriget: Israels väpnade attacker mot Gaza må ha varit legitimt självförsvar, men civila drabbades oproportionerligt, återkommande och ibland uppenbarligen med avsikt. Det oproportionerliga våldet, de civilas utsatthet, attackerna mot FN-byggnader och användningen av vit fosfor mot civila - allt detta strider mot krigets lagar.

Jag kommenterade Goldstonerapporten i P 1 Morgon i dag fredag den 4/12 kl 07.20.

Varför denna fobi mot minoritetsregeringar? Strunta i SD och låt största block bilda regering.

De senaste dagarna har den politiska debatten återigen kantats av spekulationer kring vilka regeringsbildningar som är möjliga eller lämpliga om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare i riksdagen efter 2010 års val. Denna gång har spekulationerna föranletts av att Mona Sahlin till Dagens Nyheter sagt att hon tänker bjuda in Centerpartiet och Folkpartiet i en blocköverskridande koalitionsregering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarposition eftersom "inget annat än en majoritetsregering acceptabelt".

Men Folkpartiet och Centerpartiet avvisar Monas Sahlins inviter. Själv hamnar jag i den ovanliga situationen att vara helt enig med Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt menar att en blocköverskridande koalitionsregering skulle gynna Sverigedemokraterna, och att det därför vore bättre att låta det politiska block som är störst efter valet får regera. Reinfeldt är också irriterad på alla spekulationer i frågan, eftersom han menar att dessa spekulationer gynnar Sverigedemokraterna.

Tanken att låta det politiska block som är störst efter valet regera förutsätter att oppositionen lägger ned sina röster i avgörande omröstningar i riksdagen. Fördelarna med ett sådant arrangemang är att den vänster-högerdimension som så starkt strukturerar det politiska livet i Sverige också blir vägledande för den förda politiken efter valet 2010.

Nackdelen är att ett sådant arrangemang förutsätter en hög grad av tillit mellan de rödgröna och den borgerliga alliansen. Om oppositionen uppfattar det som att den sittande regeringen lägger fram förslag i riksdagen som ligger utanför den politik de gick till val på, så blir det svårt för oppositionen att med bibehållen politisk trovärdighet lägga ned sina röster.

Även Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, förespråkar en lösning med minoritetsregering, där det mindre blocket släpper fram det större.

Vilka är då skälen till att Mona Sahlin i stället förespråkar en blocköverskridande koalitionsregering? Min enda rimliga tolkning är att det är lättare för högern att acceptera tanken om att det låta det största politiska blocket bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna i grunden är ett högerparti och därför med all sannolikhet aldrig kommer att medverka till att fälla en sittande borgerlig alliansregering. Alternativet - vilket jag inte alls tror på - skulle vara att Mona Sahlin är offer för någon enfaldig bunkerstrategi om att det skulle gynna Socialdemokraterna att i nuvarande läge anstränga sig för att visa upp sig som det parti som är mest renlärigt i sitt motstånd mot Sverigedemokraterna.

Aktuell forskning visar att främlingsfientliga partier utan representation i parlamentet opinionsmässigt gynnas av flitig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken, ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning skapar en positiv uppvind för partiet. Därför har Fredrik Reinfeldt också helt rätt i att detaljerade spekulationer i media kring hypotetiska situationer om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen (vilket inte alls är säkert) och om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare (vilket är än mindre säkert) mest gynnar Sverigedemokraterna själva.

Jag hoppas därför att vi nu nått ett skede där den mediala hajpen kring Sverigedemokraterna nått sin topp, och att den riktiga politiska debatten kan komma i gång igen. Samt att dessa rader kring tänkbara regeringsbildningar efter valet därför också kan få bli mina slutord i frågan.

Mina fyra enkla regler för hur man bäst hanterar Sverigedemokraterna har jag tidigare publicerat här.

Richard Goldstone kommer till Stockholm. Dags för debatt om Sveriges nedlagda röst!

Ordföranden för FN:s kommission för undersökning av krigsförbrytelser under kriget i Gaza, den sydafri­kanske domaren Richard Goldstone, uppges komma till Stockholm den 3-4 december. Richard Goldstone är tidigare chefsåklagare i FN:s krigsförbrytartribunaler för Jugoslavien och Rwanda, tidigare domare i Sydafrikas författningsdomstol och en av världens mest respekterade människorättsjurister. Hans rapport - den s k Goldstonerapporten - var förödande i sin kritik av hur Israel agerat under kriget i Gaza, främst om den israeliska arméns grova övervåld mot civila palestinier. Även Hamas raketbeskjutningar av civila mål i Israel utpekades som misstänkta krigsförbrytelser.

Men i omröstningen i FN:s generalförsamling om Goldstone-rapporten den 5 november i år valde Sverige att ducka och lägga ned sin röst. Ett av de argument som utrikesminister Carl Bildt anförde för att Sverige inte gav sitt stöd åt resolutionen var att EU-länderna inte enats om att rösta ja. Nej, det är möjligt. Men eftersom EU-länder som Portugal, Irland, Slovenien och Malta röstade för och andra EU-stater röstade emot så kan knappast EU:s enighet vara något bärande skäl för att inte ta ställning.

Resolutionen uppmanade bland annat parterna att genomföra egna undersökningar inom tre månader. Dessa undersökningar skulle vara ”independent, credible and meet international standards”. Carl Bildt har sluppit offentlig debatt om skälen bakom den nedlagda svenska rösten. Det är läge att ta den debatten när Goldstone nu kommer till Sverige. Är Urban Ahlin och de rödgröna redo?

Folkpartiet, Socialdemokraterna och kriget i Aghanistan

I helgen har Folkpartiet genomfört sitt landsmöte, och i sina beslut befäst sin position till höger om Moderaterna i den borgerliga alliansregeringen. Folkpartiets högervandring har synliggjort den sorgliga avsaknaden av en socialliberal borgerlighet i svensk politik.

Ett av de områden där Folkpartiets högerorientering kommit starkast till uttryck under det senaste decenniet är den internationella politiken. Partiets tidigare profilering på mänskliga rättigheter, en generös flyktingpolitik och bistånd är ett minne blott. I stället har partiet och dess ledande företrädare inte bara gjort svenskt Nato-medlemskap till sin säkerhetspolitiska profilfråga, utan också agerat naiv hejaklack till försök att bomba fram demokrati på olika ställen i världen.

Så hörde till exempel partiledare Jan Björklund och Carl B Hamilton till den grupp som med entusiasm förespråkade ett svenskt deltagande i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Per Ahlmark försäkrade att kriget i Irak skulle bli kort och att de amerikanska trupperna skulle välkomnas av "hundratusentals människor" i Bagdad som skulle strömma ut "på gatorna i glädje". Ahlmarks uttalande gav uttryck för en lika rosenkindad som falsk bild av krigets förutsättningar och innebörd.

Folkpartiet tillhör också de mest hängivna anhängarna till en fortsatt svensk medverkan i det krig som pågår i Afghanistan. Men bombhögern i Folkpartiets ledning utmanas nu glädjande nog av de dominerande ledarsidorna i den liberala pressen. Under det senaste året har främst Expressens ledarsida tagit flera välkomna steg i socialliberal riktning, och är nu utomordentligt kritisk till det pågående kriget i Afghanistan. I förra veckan hängde Dagens Nyheter på, då dess politiske chefredaktör Peter Wolodarski uttryckte starkt tvivel över krigsinsatsen och uppmanade till en seriös självprövning av det svenska militära deltagandet.

Socialdemokratin bör lyssna in dessa ärliga och kritiska socialliberala röster om kriget. I riksdagens debatt om kriget i Afghanistan (18 november) valde Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor Urban Ahlin att inte på något sätt uttrycka tvivel inför Sveriges fortsatta militära engagemang i området. Som den självklaraste saken i världen uttryckte Urban Ahlin att Sverige skulle finnas kvar ända tills ”den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, (…) Svårare än så är det inte.”.

Det är bekymmersamt att Socialdemokraternas talesperson i utrikespolitiska frågor väljer att ge en så förenklad bild av situationen i Afghanistan. Debatten spelas upp som om valet stod mellan att å ena sidan stanna kvar under vilka villkor som helst och hur länge som helst, och å andra sidan dra tillbaka alla styrkor med omedelbar verkan. I stället borde debatten kretsa kring hur man kan få FN att ta ett större övergripande ansvar för ledningen och genomförandet av den militära närvaron, och hur omvärlden kan bidra till den försoningsprocess mellan talibaner och andra afghanska grupper som är nödvändig för att skapa varaktig fred i detta krigshärjade land.


Socialdemokraterna och Miljöpartiet har enats om att det behövs en översyn av det samlade svenska engagemanget i Afghanistan. Vänsterpartiet kommer sannolikt inför valet 2010 att ansluta sig till den linjen. Översynen skall vara avslutad hösten 2011 och ligga till grund för ett riksdagsbeslut om ett eventuellt tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är utmärkt att en sådan översyn genomförs. Kriget i Afghanistan kan inte vinnas med militära medel.

(Texten baserar sig på min ledarartikel i veckans nummer av tidningen Broderskap.)

Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?

För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.

Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.

Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.

Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.

För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.

För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?

En palestinsk stat - redan nu?

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.

Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.

Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.

Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.

Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?

Om valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär

Valet av Cecilia Malmström till EU-kommissionär lär inte väcka någon större debatt. Cecilias kompetens och erfarenhet är obestridlig (och då tänker jag inte enbart på att hon disputerat i statsvetenskap vid Göteborgs universitet). Om man sedan inte uppskattar hennes politiska åsikter så är det en annan sak. Det är rimligt att sittande regering nominerar kommissionären, och nu har vi en borgerlig regering.

Cecilia Malmström har också ett brinnande engagemang i frågor som berör mänskliga rättigheter. Jag hoppas att hon får en post i kommissionen där detta engagemang kan ta politisk kropp.

Sverigedemokraterna och massmedias bekymmersamma ambivalens

Sverigedemokraternas mediala framgångsvåg fortsätter. Dagens toppnotering i Sifo på 5.8 procent lär garantera partiet ytterligare medieutrymme på ett sätt som inget annat parti utanför riksdagen skulle kunna drömma om. (Möjligen med Piratpartiet inför sommarens EU-val som undantag.)

Som Henrik Oscarsson visat finns det inga belägg för att synlighet i massmedia i sig innebär opinionsframgångar för ett politiskt parti. Så har t ex Socialdemokraterna inte ökat i opinionsmätningarna, trots en intensiv mediebevakning av partiets kongress för ett par veckor sedan. Men Oscarsson betonar också att det inte finns några belägg för motsatsen - sambandet mellan förekomst i media och opinionsframgångar är i huvudsak outforskat.

En rimlig utgångspunkt är att det inte är mediebevakningen i sig som påverkar ett partis opinionsstöd, utan hur mediebevakningen genomförs. Svenska mediers bevakning av Sverigedemokraterna präglas, menar jag, av ambivalens. Å ena sidan finns en strävan att bevaka Sverigedemokraterna på samma sätt som man bevakar andra partier. Ett exempel på en sådan bevakning är t ex Kenny Genborgs utmärkta granskning av Sverigedemokraternas politiska program i Göteborgs-Posten i dag (ännu ej på nätet). Å andra sidan vill man behandla och bevaka Sverigedemokraterna som ett unikt parti, ett parti som genom sin främlingsfientlighet och sina högerextremistiska rötter mäler sig ur den demokratiska gemenskapen.

Konsekvensen av denna ambivalens är att vi får en stor och känslostark debatt om hur media bör behandla Sverigedemokraterna. Debatten kretsar till exempel kring om det är rätt eller fel att erbjuda Sverigedemokraterna annonsplats, om det är rätt eller fel att publicera debattartiklar från Sverigedemokrater där innehållet kan innebärs hets mot folkgrupp samt om det är rätt eller fel att inbjuda Sverigedemokrater till TV-debatter och nu senast om det är rätt eller fel att inbjuda Jimmie Åkesson till underhållningsprogrammet Parlamentet i TV4.

I debatten om hur man bör behandla Sverigedemokraterna är det två frågor som närmast konsekvent blandas ihop. Den första frågan gäller hur Sverigedemokraterna bör behandlas och bemötas ur ett demokratiskt perspektiv. Den andra frågan gäller om Sverigedemokraterna tjänar eller förlorar på en viss typ av bemötande. Båda dessa frågor är viktiga. Men eftersom de alltför ofta blandas ihop tenderar debatten att bli onödigt förvirrad.

Jag har tidigare publicerat Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna. Jag konstaterade där att de övriga partierna av okunnighet eller oro överträffade varandra i att bryta mot dessa regler. Mycket av mediebevakningen av Sverigedemokraterna går också att relatera till dessa fyra regler. Jag tror till exempel att Sverigedemokraterna tjänar på att dess företrädare bjuds in till TV-soffor och debatter med partiledare, trots att partiet inte sitter i riksdagen. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att etablerade media offentligt grälar om det är rätt eller fel att erbjuda partiet annonsplats eller medverkan i underhållningsprogram. Jag tror också att Sverigedemokraterna tjänar på att media så intensivt bevakar Vellinge-affären och de idiotier som ledande moderater där gjorde sig till talespersoner för.

Men här står media inför ett dilemma. För att inte i onödan bidra till att blåsa upp Sverigedemokraternas opinionsstöd borde media behandla partiet som vilket parti som helst. Men problemet är att partiet genom sin främlingsfientlighet och sitt högerextrema förflutna inte är vilket parti som helst. Därför laddar partiet starkt på traditionella nyhetsvärderingsprinciper och den dominerande medielogiken, och därför blir det också logiskt för media att ge partiet större utrymme än vad dess valresultat ger fog för.

De flesta media drivs av kommersiella intressen, och har därför svårt att stå emot medielogiken och marknadskrafterna. Låt oss hoppas att övriga medier - inte minst Sveriges Television och Sveriges Radio - förmår utgöra motkrafter och ge Sverigedemokraterna det utrymme partiet tjänat ihop till. Varken mer eller mindre.

Vellinge kommun, Moderaterna och främlingsfientligheten

Den skånska kommunen Vellinge har drygt 30 000 invånare och landets lägsta kommunalskatt - 29 procent. Vid valet 2006 röstade 56 procent av kommunens invånare på Moderaterna.

I dag står Vellinge i blickfånget för en sorglig uppvisning i främlingsfientlighet. Malmö kommun och vårdföretaget Attendo har beslutat att placera ett 30-tal ensamkommande flyktingbarn på vandrarhemmet Bruksgården i Vellinge kommun. Kommunalrådet och moderaten Lars-Ingvar Ljungman rasar mot beslutet och skriver på kommunens hemsida att det inte kan vara ett kommunalt problem att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Asien och Afrika. De 30 ensamkommande flyktingbarnen sägs i samma text vara ett uttryck för ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik och att han vill undersöka vilka möjligheter som står till buds för att stoppa denna cirkus.

Strida ström av tonårspojkar? Ett sammanbrott för svensk flyktingpolitik? Stoppa denna cirkus? Vi talar om 30 ensamkommande flyktingbarn till ett tillfälligt boende i en av Sveriges rikaste och mest välmående kommuner. Det finns bara ett ord för kommunalrådets reaktion, och det ordet är ynkligt.

Det är klart att Lars-Ingvar Ljungmans osmakliga uttalanden stänker även på Moderaterna som parti. Ljungman är som kommunalråd en av Moderaternas mest framträdande talespersoner i Vellinge. Vad säger Fredrik Reinfeldt? Vad säger Per Schlingmann? Vad säger Tobias Billström? Är det verkligen OK för en partiföreträdare att häva ur sig sådana här saker om 30 ensamkommande flyktingbarn? (Till tidningen Norra Skåne säger Tobias Billström i stället att han att han "uttryckt förståelse" över reaktionerna i Vellinge.)

Uppdatering: Fick just se via Alliansfritt Sverige att Lars-Ingvar Ljungman är ordförande för Moderaternas nationella valberedning. Stänket på Moderaterna förvandlas därigenom till en präktig svallvåg.

Till Göran Hägglund och till alla goda socialliberaler (hallå - finns ni?) säger jag - hur kul är det att sitta i en regering vars största parti låter sina företrädare ägna sig åt främlingsfientlig uppvigling på kommunens hemsida?

I samband med denna sorgliga och solkiga historia kan jag inget annat än varmt rekommendera Sundströms så begåvade Om jag kommer opp till Jesus, från albumet För dom vi skickar tillbaks.

Om skillnaden mellan kommunism och nazism

Nu har 20 år gått sedan Berlinmurens fall. I samband med jubiléet aktualiseras debatten om huruvida kommunismen är lika avskyvärd som nazismen och fascismen.

Min egen inställning är enkel och klar. Varje människoliv som spillts i fascismens, nazismens eller kommunismens namn är lika katastrofalt och lika värt att fördömas.

Men det finns en mycket viktig skillnad mellan dessa ideologier. Kommunismens idé om det klasslösa samhället är en positiv utopi som bygger på antagandet om alla människors lika värde. Nazismens och fascismens idé bygger på antaganden om att alla människor inte har lika värde. Kommunismens moraliska förfall hade snarast sin grund i att man utgick från en utilitaristisk nyttomoral, där revolutionärt våld mot den härskande klassen kunde legitimeras med den stora nytta som detta våld på sikt antogs innebära för folkflertalet (arbetarklassen).

Alla försök att jämföra kommunismen med nazismen och fascismen faller platt om vi ser hur dessa ideologier hanteras i vårt vardagsliv. I Almedalen i somras valde t ex kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund att i ett oförargligt skämt låtsas säga fel och kallade Mona Sahlin för Mona Stalin - ett liknande skämt om Hitler hade varit fullständigt omöjligt.

På samma sätt finns det på Malmskillnadsgatan i Stockholm en restaurang som heter KGB Bar & Restaurang och har sovjet-nostaliga som affärsidé. Kan någon tänka sig en motsvarande restaurang Gestapo med nazi-nostalgia som affärsidé? Nej, jag tänkte väl det.

På tal om Sovjetunionen medverkar jag i morgon måndag 9 november på Publicistklubbens debatt i Stockholm (Kulturhuset kl 19.30) kring temat: Vem är rädd för den ryska björnen - tjugo år efter murens fall?

Abbas avgång och enstatslösningens återkomst

Den palestinska presidenten Mahmoud Abbas meddelar att han inte tänker kandidera för omval i de palestinska val han utlyst till i januari. Abbas beslut (om han nu inte låter sig övertalas) synliggör ytterligare den kollaps som drabbat den israelisk-palestinska fredsprocessen.

Splittringen mellan Fatah (som kontrollerar Västbanken) och Hamas (som kontrollerar Gaza) har inneburit att Israel kunnat gömma sig bakom argumentet att de inte har någon palestinsk motpart att förhandla med. När Abbas nu slinker ut genom ridån finns heller ingen given efterträdare. Ett intressant namn vore Marwan Barghouti, som sedan 2002 sitter i israeliskt fängelse avtjänandes fem (5) livstidsstraff ansvarig för mord i samband med den andra Intifadan i början av 2000-talet. (Barghouti vägrade erkänna den israeliska domstolens legitimitet och presenterade därför heller inte något försvar.)

Barghouti uppfattas som populär bland det palestinska folket, och han var nära att kandidera redan i det förra palestinska presidentvalet 2005. År 2006 valdes han in som ledamot för Fatah i det palestinska parlamentet. Han har varit drivande i arbetet med "fångarnas dokument" (Prisoners' document) där fängslade palestinier i israeliska fängelser från både Hamas och Fatah enades om en text som skulle öppna dörren för en inompalestinsk försoningsprocess för att Hamas skulle erkänna Israels existens.

Sammantaget är det just nu mycket svårt att se några ljusglimtar i arbetet med att få igång den israelisk-palestinska fredsprocessen. De högt ställda förväntningarna efter president Obamas tal i Kairo i början av juni i år har inte på något sätt infriats. Vid sidan av den ekonomiska krisen har Obama fått lägga stor kraft på den inhemska sjukvårdsreformen och på den allt mer Vietnam-liknande situationen i Afghanistan. Israel har därför kunnat stå emot de halvhjärtade amerikanska påtryckningarna om att stoppa den olagliga bosättningspolitiken.

Vi får väl se om det blir några palestinska val i januari. Hamas har hittills deklarerat att man anser utlysningen av valen som en illegal handling av Abbas, och att man inte tänker delta i dem. Därför kommer det inte att hållas några val i Gaza, och om valen ändå genomförs på Västbanken kommer de i praktiken inte att ha någon legitimitet som uttryck för det palestinska folkets vilja.

Mitt i all denna turbulens är det allt fler som talar om enstatslösningens återkomst. Jag har konsekvent på denna blogg stött tvåstatslösningen, som det enda rimliga och genomförbara alternativet. Men i dag känner jag för första gången skuggan av ett tvivel.

Utan omvärldens stöd kan det palestinska folket inte enas kring ett ledarskap, och utan ett palestinskt ledarskap kommer Israel inte att kunna övertalas till att göra de nödvändiga eftergifterna och häva ockupationen. Israel riskerar då att utvecklas i riktning mot en apartheidstat, där man de facto kontrollerar palestinska territorier och där palestinierna sammantaget utgör en majoritet av befolkningen i Israel, på Västbanken och i Gaza. Om Israel då fortfarande vill göra anspråk på att vara en demokrati så återstår bara enstatslösningen, det vill säga ett demokratiskt Israel-Palestina med lika rättigheter för judar och för palestinier.

Som uppriktig anhängare av tvåstatslösningen och staten Israels självklara rätt att existera inom säkra och erkända gränser känner jag hur tiden rinner ut. Var finns de självutnämnda s k Israelvännerna i arbetet med att övertala det israeliska ledarskapet om att lägga om kursen innan det är för sent?