Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.

Konspirationsteorier på populistiska Mynttorgsmanifestationer

Under rubriken "Demonstrera mot globalismen och maktmissbruket" arrangerade i dag de så kallade "Populisterna" och "Mynttorgsaktivisterna" en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Vad jag kunnat se av de videofilmer som mötesarrangörerna spridit på nätet var det ett knappt hundratal personer som deltog på mötet, några av dem bar gula västar.

Jag känner inte närmare till de olika konkurrerande populistiska, högernationalistiska och "anti-globalistiska" nätverk som nu försöker mobilisera på det politiska missnöjet och på de gula västarnas massaktioner i Frankrike. Men jag vill förstå, och försöker lära mig. Därför tog jag mig en stund och lyssnade igenom några av de anföranden som framfördes under manifestationen.

Två saker slog mig: osanningarna och konspirationsteorierna.

Osanningar i form av svepande formuleringar som "politiker ljuger som aldrig förr" eller "vi får inte lära oss någonting om kulturen längre". I stället vet vi ju från uppmärksammad forskning att svenska politiker tenderar att hålla sina vallöften, och att påstå att vi "inte får lära oss någonting om kulturen" är ju bara en tom pose.

Konspirationsteorier i form av "Vi tänker inte vara globalisternas försökskaniner något mera" eller "De håller på att digitalisera all betalning så att de bara kan stänga ner ens konto och vips har du inga pengar, vips kan du inte leva". Och naturligtvis den klassiska konspirationsmyten: "media döljer sanningen".

Exemplen kan mångfaldigas. Talarna mötte av entusiastiska applåder.

*

I dag - på Förintelsens minnesdag - hedrar jag minnet av alla nazismens offer genom att lyssna till Ebba Forsberg när hon sjunger Leonard Cohens "Hallelujah" och lovar mig själv att göra allt som står i min makt för att med än större kraft bekämpa rasism, antisemitism och ideologier som tummar på principen om alla människors lika värde.

Det norska exemplet: Mittenpartierna Venstre och Krf rasar i opinionen efter samarbete högerut

Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.

Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V 3.3).

Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.

En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.

Snart kan Jimmie Åkesson mantalskriva sig i tv-studion?

De senaste dagarna har jag haft en känsla av att Sverigedemokraterna bosatt sig i Sveriges Televisions nyhetsprogram, en känsla som kulminerade vid Jimmie Åkessons deltagande både i söndagens SVT Agenda och måndagens SVT Aktuellt. I SVT Agenda fick Jimmie Åkesson dessutom tala ganska fritt - han behandlades mer som en politisk kommentator än som en partiledare som utsätts för kritisk granskning.

Kommer vi att få se Jimmie Åkesson allt oftare i tv-rutan framöver? Ja, det är inte omöjligt. Det beror framför allt på den politiska dagordningen. Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet innebär en blocköverskridande överenskommelse i många av de viktiga fördelningsfrågorna, de frågor vi förknippar med konflikten mellan vänster och höger i svensk politik.

Det kan bli så att överenskommelsen leder till att dessa vänster-högerfrågor hamnar längre ner på den politiska dagordningen, och att andra frågor - de vi i stället förknippar med den så kallade GAL/TAN-dimensionen - kommer att dominera debatten. I så fall går vi mot en tid där vi återigen fokuserar på brott och straff, migration, asyl, främlingsfientlighet, livsstilar, identitetsfrågor, muslimska böneutrop och kulturminister Amanda Linds frisyr. Och varje gång dessa frågor ska diskuteras kan ni vara säkra på att SVT Aktuellt ser till att Jimmie Åkesson finns i studion.

Jag hoppas att Vänsterpartiet i opposition lyckas åstadkomma en politisk nerv i fördelningsfrågorna och jämlikhetsfrågorna så att dessa får en central plats i debatten. Och att Moderaterna och Kristdemokraterna håller kvar Sverigedemokraterna ute i den politiska kylan och i stället själva står för oppositionen från höger.

Sverige behöver en tydlig vänster-högerkonflikt, det är fortfarande vänster-högerdimensionen som strukturerar vårt partisystem. Men vänster-högerkonflikten uttrycksformer är under förändring. Och Vänstra Stranden har rätt när hon skriver: Vi har nu fått en regering vars grund utgörs av en tillräcklig samsyn på vänster-högerskalan, men dock främst av en nödvändig samsyn på den kulturella skiljelinjen GAL-TAN. Konfliktstrukturen i det svenska samhället är under förändring, och partisystemet försöker anpassa sig.

Jag hoppas också att Sveriges Television inte ligger på latsidan i sitt arbete med att ständigt fundera över tolkningen av den så kallade Demokratiparagrafen (radio- och tv-lagens femte kapitels första paragraf) som stadgar att programverksamheten ska: präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Något säger mig att den diskussionen kommer att bli väldigt viktig under de kommande åren.

Tre tips till politiker efter en valförlust

På förekommen anledning. Tre tips till politiker efter en valförlust.

1.) Var inte bitter. Visst gör det ont att förlora, och visst är det mänskligt att uppleva en förlust som "orättvis" eller illegitim. Vi kan nog alla då och då gräma oss över missräkningar och ha ett behov av att älta upplevda oförrätter. Men att inneha ledande politiska uppdrag förpliktigar - noblesse oblige, som fransoserna säger. Bitterhet är ett stängsel, inte en väg till befrielse. Nej, låt dig ej förbittras, sjunger ju Wolf Biermann, och fortsätter, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig. Lyssna gärna på sången i Lena Granhagens fina tolkning här.

2.) Påstå inte att väljarna blivit "lurade". Det är alltid bekvämt att skylla ett nederlag på någon annan. Det är också bekvämt att beskriva sina politiska konkurrenter som oärliga och lömska, medan man själv förstås är ett under av hederlighet. Eller att de mindre vetande väljarna "låtit sig luras" eller inte förstått sitt eget bästa. Min erfarenhet är i stället att politiker - oavsett politisk färg - i allmänhet är hederliga personer som gör sitt bästa för att utveckla samhället givet sina värderingar och den politik man gått till val på. Forskning visar också att svenska politiker i huvudsak uppfyller sina vallöften.

3.) Rannsaka dina egna misstag. Visst kan man skylla nederlaget på sina politiska motståndares oärlighet, på partiska medier eller på att väljarna "låtit sig luras". Men det är mer konstruktivt att fundera över sina egna brister. Vad kunde man ha gjort annorlunda för att övertyga fler väljare om det förträffliga i det egna partiets politik? Det är lättare att åtgärda dina egna brister och tillkortakommanden,

Om samtliga ledande partiföreträdare följde dessa råd så skulle vi också få en mer respektfylld ton i den politiska eftervalsdebatten. Det skulle svensk demokrati just nu må bra av.

När dog Alliansen?

Under min tid i gymnasieskolan i mitten av 1970-talet fick vi i ämnet svenska läsa och diskutera en novell som hette "När dog János Kovács?".

Novellen, författad av ungraren Lajos Zilahy, handlar om den 35-årige snickargesällen János Kovács som hösten 1874 insjuknar och dör. Allteftersom tiden går försvinner också János Kovács arbetskamrater, vänner och släktingar. År 1895 berättar två gamla kamrater från militärtiden en anekdot om Janos Kovásc - det är sista gången någon nämner hans namn. Fyra år senare tänker en döende arbetarkvinna som han haft en kärleksrelation med - på honom. Det är sista gången en människa tänker på János Kovásc. Efter ytterligare ett år brinner ett arkiv med kyrkböcker med hans personuppgifter upp. Längre fram stjäl en fattig, frusen person som behöver ved hans träkors från kyrkogården. Och allra sist kastar någon ett kvitto som undertecknats av János Kovács på sophögen, där regnet successivt utplånar hans namnteckning - det sista spåret av János Kovács stund på jorden.

*

Så när dog Alliansen egentligen? Och är Alliansen verkligen död?

I dag valdes Stefan Löfven till statsminister av riksdagen, och de flesta tycks vara överens om att Alliansen nu verkligen är död, åtminstone på nationell nivå. Men striden om den exakta dödsdagen fortsätter, eftersom ingen av de fyra forna allianspartierna vill bära ansvaret för Alliansens hädanfärd.

Moderaterna och Kristdemokraterna menar att Alliansen dog i dag, eftersom Liberalerna och Centerpartiet sade nej till en regering bestående av allianskamraterna Moderaterna och Kristdemokraterna för att i stället släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering. Liberalerna och Centerpartiet menar i stället att Alliansen dog redan före jul, när Ulf Kristersson valde att gå fram som eget regeringsalternativ tillsammans med Kristdemokraterna, mot sina övriga allianskamraters vilja. Andra menar kanske att Alliansen åtminstone i praktiken dog när Anna Kinberg Batra i januari 2017 förklarade att Moderaterna ville bryta isoleringen av Sverigedemokraterna, trots att Liberalerna och Centerpartiet hade en helt annan uppfattning.

Själv har jag tidigare daterat Alliansens dödsdag till den 9 oktober 2015, då Kristdemokraternas riksting beslöt att riva upp Decemberöverenskommelsen. Under rubriken "Dagen då Alliansen upphörde att existera" skrev jag i Expressen: Det är möjligt att vi kommer att minnas denna dag inte som den dag då Decemberöverenskommelsen gick i graven, utan som den dag då Alliansen de facto upphörde att existera. Jag tror faktiskt att jag blev sannspådd.

Igår benämnde Annie Lööf och Jan Björklund fortfarande Moderaterna och Kristdemokraterna som sina "alliansvänner". Vi får väl se hur länge den terminologin lever kvar.

Tredje gången gillt. Spännande politisk tid väntar.

Vänsterpartiet kommer på fredag att släppa fram Stefan Löfven som ny statsminister. Beslutet var väntat eftersom partiet inte hade särskilt många handlingsalternativ. Ett nej till Stefan Löfven hade med stor sannolikhet medfört antingen en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som i varje viktig fråga varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Eller så hade Sverige gått mot ett osäkert extraval.

Givet förutsättningarna tycker jag att Jonas Sjöstedt gjorde bra ifrån sig. Det står nu klart för alla att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan samarbeta i alla politiska frågor som inte berör budgeten eller som ryms inom den blocköverskridande överenskommelsen. Vänsterpartiet kan nu agera med full kraft som ett oppositionsparti från vänster, och kan genom hotet om misstroendeförklaring inte helt negligeras. Det kan rent av vara så att Vänsterpartiets opposition från vänster stärker Socialdemokraterna i kommande budgetförhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna.

Den blocköverskridande överenskommelsen innehåller flera bekymmersamma delar. Skattepolitiken riskerar att öka ojämlikheten i det svenska samhället. Marknadshyror på nybyggnation riskerar att stärka segregationen och öka klasskillnaderna. Omprövningen av arbetsrätten riskerar att skapa osäkerhet på arbetsmarknaden och stärka arbetsgivarnas makt på arbetstagarnas bekostnad.

Uppgörelsen innehåller förvisso också flera sakpolitiska framgångar, inte minst satsningar på kommunerna, pensionärerna och infrastrukturen. Familjeveckan kommer att ge föräldrar mer tid med sina barn. Familjeåterförening underlättas. Flygskatten behålls, Jämställdhetsmyndigheten kommer att finnas kvar, fri entré på statliga museer återinförs. Med mera, med mera.

Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna uppnår sitt viktigaste strategiska mål sedan 2004 - att splittra Alliansen. Dessutom utestängs det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det sistnämnda är mycket viktigt, och kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige stod emot trycket - och många ser Sverige som ett föredöme.

Nu blir det spännande att se vad som händer på högerflanken i svensk politik. Hur kommer opinionsströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig, givet det nya politiska landskapet? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna fortsatt att vägra samarbeta med Sverigedemokraterna, eller kommer isoleringen av det partiet att luckras upp? Kommer Ulf Kristersson att lyckas hålla ihop sitt parti, och hur säkert sitter han som partiledare givet valnederlaget och det misslyckade försöket att bilda regering? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta sitt aggressiva språkbruk mot Centerpartiet och Liberalerna, eller kommer de i stället att söka samverkan i hopp om att kunna bilda en ny borgerlig regering efter valet 2022?

Många frågor är det. Den kommande mandatperioden har alla förutsättningar att bli lika dramatisk som den förra. Det gäller att ha is i magen och hålla fast kurs. :-)

Liberalerna sa ja till Löfven. Vad säger V?

Med de övertygande röstsiffrorna 62-30 sade Liberalernas partiråd i dag ja till den blocköverskridande överenskommelse som innebär att Stefan Löfven släpps fram som statsminister. Segern för ja-sidan blev större än vad en del hade trott. Utfallet stärker den tes som jag tidigare framfört, det vill säga att det oftast är den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka till medier och att gå ut offentligt med sin åsikt - i syfte att framstå som så stora som möjligt och därigenom påverka opinionsläget.

Det är intressant att jämföra det entydiga utfallet av omröstningen med vad Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson sa till Dagens Nyheter igår: Det är väldigt jämt och vi ser hur fler och fler ansluter sig till den linje som vill släppa fram Ulf Kristersson. Väldigt jämt? Fler och fler ansluter sig? Jo tack. 62-30 är inte särskilt jämnt.

Det är mänskligt att önsketänka. Det gör jag själv också ibland. Men antingen önsketänkte Mats Persson denna gång så starkt att han politiska bedömningsförmåga måste ifrågasättas. Eller också gav han en medvetet felaktig bild för att motståndarna till överenskommelsen inte skulle demobiliseras. Och det är inte särskilt hederligt.

Nu är det Vänsterpartiet som har sista ordet. Om Vänsterpartiet röstar nej till Stefan Löfven så blir han heller inte vald.

Jag har stor respekt för alla vänsterpartister som är upprörda över S/MP/C/L-överenskommelsens politiska innehåll. Men ett nej från V riskerar med stor sannolikhet att leda till en moderatledd regering och SD-makt. Jag skulle bli förvånad om Vänsterpartiet tog det steget - men osvuret är naturligtvis bäst.

Harmsenhet och hat mot Annie Lööf

Jag kan förstå Moderaternas och Kristdemokraternas besvikelse över att allianspartierna inte tycks lyckas bilda regering, trots att högerinriktade partier har ungefär 60 procent av mandaten i riksdagen. Jag kan också förstå deras besvikelse över att Alliansen - detta borgerliga framgångsprojekt - nu tycks vara ett minne blott.

Men stilen? Och värdigheten? Varför lyckas man inte upprätthålla den i nederlagets stund? I stället präglas Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors kommentarer av ett indignerat och harmset tonfall.

Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur sjöng Björn Afzelius en gång i tiden. Det vore något för delar av det borgerliga politiska ledarskapet att ta efter.

KD-politikern Sara Skyttedal gör mig med sin tweet där hon kallar Annie Lööf för Quisling orolig på riktigt. Vidkun Quisling kom 1940 till makten i Norge genom en statskupp och samarbetade därefter med den nazityska ockupationmakten. Efter krigsslutet dömdes Vidkun Quisling till döden för landsförräderi och han avrättades den 24 oktober 1945.

Min oro består dels i att en framträdande kristdemokratisk politiker som Sara Skyttedal i sin retorik är så vulgär och smaklös att hon beskriver Annie Lööf som en landsförrädare. Jag är också orolig över att Skyttedal inte tycks förstå - eller ännu värre, bry sig om - vilka hatstormar hennes uttalande mobiliserar, och att dessa hatstormar också innebär en ökad hotbild för en enskild person. (Den som tvivlar kan ju googla runt lite, och se vad som följer i spåren på Sara Skyttedals tweet.)

Det behövs en vuxen i rummet. Så lyder ett populärt uttryck i dag. Javisst, jag instämmer. Men tillägger: Show, don't tell.

Nu ritas den politiska kartan om

Ingenting är klart förrän det är klart. I morgon och på söndag ska Centerpartiet och Liberalerna formellt ta ställning till den preliminära blocköverskridande överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som presenterades i dag.

Överenskommelsen förhindrar att Sverige får en moderatledd regering, vars politik under fyra år skulle ha ytterligare ökat ojämlikheten, skadat arbetet med en stark politik för klimat och hållbar utveckling, avvecklat den feministiska utrikespolitiken och försämrat livsvillkoren för utsatta grupper.

Dessutom innebär överenskommelsen att Sverigedemokraterna utestängs från inflytande över riksdagspolitiken. Den fortsatta isoleringen av Sverigedemokraterna är en stor framgång, och det kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige visar att vi lyckats stå emot de främlingsfientliga, högerradikala krafternas offensiv. Det är jag glad och stolt över.

Visst innebär överenskommelsen kompromisser som svider. Det rör bland annat skattepolitiken, arbetsrätten, förlängningen av den tillfälliga migrationslagen och frågan om vinst i välfärden. Men här finns också saker att glädjas över - påbörjan av familjeveckan, stora satsningar på välfärden och pensionerna, underlättande av familjeåterförening, bibehållen flygskatt.

Nu gäller det - om överenskommelsen går igenom  - att hålla kursen fast. Det gäller att värna välfärdsstaten och jämlikheten, för ett öppet och hållbart Sverige. Då kan vi se framtiden an med optimism.

"Det är principen..."

Tiggeri är inte ett jättestort problem i Österåker. Vi har tiggeri på ungefär fem platser, där det sitter en person på varje ställe. Men vi tycker att det här är en principsak. Så motiverar Michaela Fletcher (M), kommunstyrelsens ordförande i Österåker, kommunens planer på att införa ett förbud mot tiggeri.

"Vi tycker att det här är en principsak." Med all respekt för Michaela Fletcher. Mina tankar går ändå obönhörligen till en klassisk scen i svensk filmhistoria ur filmen "Den enfaldige mördaren" (1982), baserad på Hans Alfredsons bok "En ond man".

Hans Alfredson spelar själv godsägaren John Höglund som på själva julaftons morgon inkasserar ett arrende från den fattige bonden Herbert Månsson, spelad av Nils Ahlroth. Bonden Månsson har tvingats sälja sin häst och besöka pantbanken för att få ihop pengarna. Månsson vädjar nu till godsägaren om att få anstånd med delar av betalningen, eftersom han och hans familj är helt utblottade inför julen. Men godsägare Höglund är obeveklig och inkräver hela beloppet. När Månsson lämnat över pengarna säger godsägaren: Jag bryr mig inte om en skitsumma. Det är principen. Varpå godsägaren eldar upp pengarna i den öppna brasan, mitt framför ögonen på den tårögde bonden Månsson.

Principer ska hanteras med omdöme. Och inte användas på ett sätt så att de drabbar svaga och utsatta människor.

Scenen kan ses här.

Fortsatt dramatik i regeringsfrågan

I en debattartikel i Expressen skriver åtta riksdagsledamöter från Liberalerna att partiet bör släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. De åtta utgör en minoritet av den liberala riksdagsgruppens totalt 20 ledamöter. Som jag tidigare anfört är det oftast den grupp som utgör en minoritet som har intresse av att läcka information eller att gå ut offentligt för att försöka förändra opinionsläget. Eller som Alex Voronov, politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren skrev på twitter tidigare i dag: Orsaken till att L-politiker som vill släppa fram Kristersson nu tar tydlig ställning offentligt och gemensamt kan vara att den interna debatten inte går deras väg.

I kväll redovisar Ekot uppgifter om att allianspartiernas partiledare arbetar med att ta fram ett gemensamt dokument som skulle garantera att Sverigedemokraterna utestängdes från politiskt inflytande om det skulle bli en moderatledd regering. Jag har svårt att se hur ett sådant dokument skulle bli trovärdigt. Mandatfördelningen i riksdagen är ju som den är. Ulf Kristersson skulle som statsminister behöva Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild viktig omröstning. Det är klart att en sådan position skulle ge Sverigedemokraterna ett stort inflytande, oavsett hur ett dokument formuleras.

Och om allianspartierna ändå lyckades göra en sådant dokument trovärdigt - varför i fridens dag skulle Jimmie Åkesson släppa fram en regering som garanterade att hans parti inte skulle få något inflytande?

Nej, jag hoppas och tror att Jan Björklund och Annie Lööf håller fast vid sina utfästelser från den dagen de röstade nej till Ulf Kristersson som statsminister i riksdagen förra gången, den 14 november.

Jan Björklund: Den regering som nu föreslås är SD:s önskeregering. (...) Att i detta läge. efter det som nu har inträffat, regera enbart med SD i regeringsunderlaget är uteslutet.

Annie Lööf: Sverigedemokraterna har en auktoritär syn på människor och samhälle, de ser människor från andra länder som problem och hot och de ställer människor mot varandra och väljer slutenhet i stället för samarbete. (...) Det är en illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag. Annie Lööf tillade att nej-rösten var nödvändig för att inte ge ett nationalistiskt och populistiskt parti ett avgörande och historiskt unikt inflytande. 

Det är trots allt lättare att kompromissa om politiska sakfrågor än om sin moral. Därför hoppas och tror jag fortfarande på en blocköverskridande lösning i regeringsfrågan.

Har högerpopulismen nu nått sitt tak?

Börjar den högerradikala populistvågen i Europa ebba ut? Frågan är förstås för tidigt ställd. Men i en intressant artikel i New York Times lyfter Max Fisher fram de motgångar högerpopulismen mött i de senaste delstatsvalen i Tyskland, i mellanårsvalen i USA och i borgmästarvalen i Polen. Fisher hänvisar även till statsvetaren och populistforskaren Cas Mudde som bedömer att de populistiska partierna i Europa 2019 "will overall make some modest gains, these gains will be very uneven". Ingen entydig framgångsvåg för högerpopulismen under det kommande året således, om Mudde får rätt.

Under rubriken "The Curious Case of Sweden" skriver Max Fisher att Sverigedemokraterna i valet 2018 visserligen fick ett rekordstort väljarstöd på 17.5 procent. Men han betonar att denna ökning ägde rum fram till 2015. De senaste tre åren har Sverigedemokraterna slutat växa och i stället legat still i opinionen.

Fishers tes, som kan diskuteras, är att när terrorhotet i Europa visar tecken på att klinga av och flyktingströmmarna till Europa bara är en bråkdel av vad de var 2015 förändras grogrunden för högerradikala populistpartier. Nu måste de i stället hävda sig genom att ta strid mot liberala ideal om pluralism, mångkultur och internationellt samarbete. Och i en sådan strid är det inte säkert att de kan mobilisera medborgarna på samma sätt som när migration och terrorism dominerade den politiska agendan: Sweden's experience may suggest that Western populists rose only with the refugee and terrorism crises and that, as those srises have faded, populism has stalled out well below the numbers needed for it to sustainably hold power.

För att bekämpa den högerradikala populismen måste vi således förvara den liberala demokratin. Svårare än så är det inte. Och världen kikar på Sverige.

Allt färre söker asyl i Sverige

Antalet människor som söker asyl i Sverige minskar kraftigt. Enligt färska siffror från Migrationsverket inkom 2018 endast 21 502 ansökningar om politisk asyl i Sverige. Det är det lägsta antalet på över tio år. Under rekordåret 2015 inkom nära 165 000 ansökningar, det vill säga åtta gånger fler än i år.

Det minskade antalet beror i första hand på EU:s politiskt kontroversiella överenskommelse med Turkiet och att gränskontrollerna i Europa skärpts. Men även den lag om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige, som antogs av riksdagen 2016, kan spela en roll. Lagen innebär bland annat att asylsökande endast får tillfälliga uppehållstillstånd och att det blivit svårare för familjer att återförenas i Sverige.

Ett av skälen till att lagen kunde röstas igenom var just att den var "tillfällig". Den skulle ge Sverige "ett andrum" efter den rekordstora flyktingmottagningen 2015. Nu kan man i och för sig diskutera om det var Sverige eller människorna på flykt som var i störst behov av ett andrum, men i alla fall.

I sommar löper den tillfälliga lagen ut, och antalet asylsökande har minskat mycket kraftigt. Kommer då lagen då att avvecklas? Knappast. Tillfälliga åtgärder tenderar lätt att permanentas, vilket vi var många som varnade för redan när lagen röstades igenom. (Ett klassiskt exempel är omsen - omsättningsskatt - på varor som infördes 1960 och bara skulle vara tillfällig. Omsen låg då på 4.2 procent. År 1968 ersattes den av moms - mervädersskatt - och ligger i dag på 25 procent.)

Även om den tillfälliga lagen inte avskaffas i sommar så bör den ändras på ett sätt som möjliggör för Sverige att utveckla och förbättra sin migrationspolitik:

- Tillfälliga uppehållstillstånd motverkar människors integration i det svenska samhället och utsätter myndigheter och domstolar för hård arbetsbelastning. I stället bör permanenta uppehållstillstånd vara huvudregel för de som beviljas asyl.

- Möjligheterna för familjeåterförening måste förbättras. Sverige ska hålla samman familjer, inte splittra dem.

- Unga ensamkommande som vistats i Sverige i mer än ett år bör få amnesti - annars riskerar vi ett växande skuggsamhälle.

Förhoppningsvis har vi snart en ny regering på plats. Då blir det också möjligt att driva dessa frågor med kraft. Låt oss inte tveka inför det arbetet.

Om Martin Luther King och vikten av värdighet

I en läsvärd artikel i Dagens Nyheter skriver Ola Larsmo om Martin Luther King och dennes betoning på vikten av värdighet ("dignity"). Med "värdighet" avsåg King bland annat att "höja sig över hatande för att kunna uträtta något". Begreppet inrymmer också "rätten att vara en fullvärdig medborgare", vilket King kopplar till integration. Att vara integrerad är inte att "anpassa sig" utan att ta plats i samhället, att "utöva sina demokratiska rättigheter och skyldigheter utan att någon annan kan förminska dem".

Martin Luther King skiljer också på "vrede" och "hat". Ola Larsmo refererar Martha Nussbaum som menar att King utifrån sitt kristna perspektiv gång på gång argumenterar för att den som vill åstadkomma förändring "måste träna sig själv i att hålla sin vrede vid liv, men också i att avstå från hat och hämndbegär". Som King själv uttryckte det om sina fiender: Man måste inte gilla dem för att älska dem.

Det behövs mer värdighet i svensk politik. Håll gärna vreden levande, men acceptera aldrig att den tar sig uttryck i hat.

Ola Larsmos artikel tar sin utgångspunkt i Tommie Shelby och Brandon M Terrys antologi "To shape a new world. Essays on the political philosphy of Martin Luther King jr" (Harvard University Press, 2018). Ni kan läsa mer om boken här.

Låt 2019 bli året då Sverige ansluter sig till FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen

Ja, Sverige bör naturligtvis underteckna FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen. Sommaren 2017 röstade Sverige tillsammans med 121 andra stater i FN för en sådan konvention. ICAN, den globala kampanjen mot avskaffandet av kärnvapen, tilldelades förra året Nobels fredspris för sitt arbete.

Nu är det dags att Sverige tar nästa steg och även formellt ansluter sig till konventionen. De borgerliga partierna säger nej - de är ängsliga för att ett svenskt undertecknande ska reta upp USA och försvåra ett svenskt Nato-medlemskap. Men det finns ett starkt folkligt stöd för att Sverige ska skriva under. I en helt färsk Sifo-undersökning svarar hela 85 procent av de tillfrågade ja på frågan: Anser du att Sverige ska skriva under FN:s avtal om förbud mot kärnvapen.                                          

Även inom Socialdemokraterna finns ett mycket starkt stöd för att Sverige ska ansluta sig. I Svenska Dagbladet i dag skriver jag tillsammans med övriga ordföranden för samtliga socialdemokratiska sidoorganisationer samt Olof Palmes Internationella Center och Unga Örnar en artikel till stöd för att Sverige ska underteckna avtalet. Artikeln kan läsas här.

Kampen mot kärnvapen är en kamp för freden. Sverige som militärt alliansfri stat har ett särskilt ansvar att föra kampen mot kärnvapen framåt. Ett undertecknande av FN:s konvention om totalförbud mot kärnvapen är ett litet steg i den riktningen. Låt oss se till att Sverige tar det steget redan i år.