På förekommen anledning. Tre tips till politiker efter en valförlust.
1.) Var inte bitter. Visst gör det ont att förlora, och visst är det mänskligt att uppleva en förlust som "orättvis" eller illegitim. Vi kan nog alla då och då gräma oss över missräkningar och ha ett behov av att älta upplevda oförrätter. Men att inneha ledande politiska uppdrag förpliktigar - noblesse oblige, som fransoserna säger. Bitterhet är ett stängsel, inte en väg till befrielse. Nej, låt dig ej förbittras, sjunger ju Wolf Biermann, och fortsätter, för grämelsen den bygger ett galler runt omkring dig. Lyssna gärna på sången i Lena Granhagens fina tolkning här.
2.) Påstå inte att väljarna blivit "lurade". Det är alltid bekvämt att skylla ett nederlag på någon annan. Det är också bekvämt att beskriva sina politiska konkurrenter som oärliga och lömska, medan man själv förstås är ett under av hederlighet. Eller att de mindre vetande väljarna "låtit sig luras" eller inte förstått sitt eget bästa. Min erfarenhet är i stället att politiker - oavsett politisk färg - i allmänhet är hederliga personer som gör sitt bästa för att utveckla samhället givet sina värderingar och den politik man gått till val på. Forskning visar också att svenska politiker i huvudsak uppfyller sina vallöften.
3.) Rannsaka dina egna misstag. Visst kan man skylla nederlaget på sina politiska motståndares oärlighet, på partiska medier eller på att väljarna "låtit sig luras". Men det är mer konstruktivt att fundera över sina egna brister. Vad kunde man ha gjort annorlunda för att övertyga fler väljare om det förträffliga i det egna partiets politik? Det är lättare att åtgärda dina egna brister och tillkortakommanden,
Om samtliga ledande partiföreträdare följde dessa råd så skulle vi också få en mer respektfylld ton i den politiska eftervalsdebatten. Det skulle svensk demokrati just nu må bra av.
6 kommentarer:
Tycker heller inte att M eller KD ska känna bitterhet, även om det är begripligt.
Bättre då att de ser framtiden an med tillförsikt.Senaste sifomätningen ger redan M,KD och SD 179 mandat och därmed en majoritet och hur kommer det då inte att se ut efter flera år av kommande vanstyre.
Vilka väljare som känner sig "lurade" kommer säkert också att visa sig framöver. Om man tex går till val på att hur bedrövligt det är att sänka skatter, värnskatt och marginalskatter, för höginkomsttagare och sen gör precis detta, då blir den framtida trovärdigheten inte särskilt hög och om detta inte betraktas som att luras, så har betydelsen av lögner fått en ny innebörd.
Det hjälper ju föga om det egna laget spelar enligt reglerna om det andra fuskar, dvs i det korta perspektivet. Det blir först när väljarna upptäcker att de blivit förda bakom ljuset som domen kommer att falla.
Visst vore det bra om tonen i politiken blev mer respektfylld och mindre hatisk, fast om detta ska bli verklighet så krävs säkert också att alla folkvalda partier respekteras, istället för att demoniseras i politiska syften.
Med risk för att vara självgod är jag varken bitter, känner mig lurad eller har behov av att rannsaka mina "misstag". Efter decennier av S-röstande röstade jag blankt. Droppen som urholkade S-stenen var migrationspolitiken. I början av året deklarerade S att en fortsatt stram migrationspolitik var nödvändig. Migrationsminister Fritzon nämnde 14 000 som ett "tak" för asylinvandring. Några månader senare genomfördes gymnasielagen. Och i januariöverenskommelsen utvidgades anhöriginvandringen. Så att S inte var att lita på i migrationspolitiken visade sig vara en korrekt bedömning.
Alternativet att rösta på alliansen föll också bort. Björklund deklarerade - till skillnad från Annie Lööf - att om alliansen blev mindre än de rödgröna blir det ingen alliansregering utan socialdemokraternas godkännande, i praktiken en ny DÖ. Annie Lööf intog två oförenliga ståndpunkter utan inbördes prioritet. Så jag är inte särskilt förvånad över den nya regeringen och dess stödpartier, däremot är jag mycket förvånad över att socialdemokraterna skulle göra en så kraftig högersväng för att få fortsätta regera. Jag är också förvånad att L och C accepterar att MP fortsatt ingår i regeringen. Kanske räknar med att det blir den slutliga spiken i MPs kista...
Klas Bengtsson
Ja bitter? Ett bra ord. Agneta Fältskogs röst anses tex vara "bitterljuv" Något smärtsamt och vackert på samma gång. I grund och botten att lida pin, och sedan de känslor eller sinnelag som kan uppstå ur ett sådant lidande. Nog får det sägas att
det över tid kan ha varit bittert att inte komma åt regeringsmakten. Det går inte att komma undan det som sker nu, utan att nämna den underbara natten. Detta med att små tuvor stjälper stora lass.
Utgången av valen 1976 och 1979 berodde mycket på Bohman och Fälldin.
Efter folkomröstningen om kärnkraften 1980 var frågan neutraliserad som politisk sakfråga varpå S opinionssiffror låg stadigt över 48 procent.
Förutsättningen inför valet 1982 var urkassa inom det borgerliga blocket. Moderaterna hade hoppat av regeringen året innan.
Ekonomin i slutet av 70-talet var knackig i hela Europa och USA. Från årsskiftet 1980/81 och fram till augusti steg dollarn med cirka 25 %, från 4,38 kronor till 5,42 kronor -> oljeimporten blev dyrare, samtidigt som exportindustrin gynnades. (Reaganomics, som avreglerade finansmarknaderna). Trots sparpaket var det underskott i statsbudgeten på 67 miljarder.
Den borgerliga regeringen var angelägen om en marginalskattereform som skulle börja gälla från den 1 januari 1982 (inför valåret). Regeringen föreslog högst 50 % marginalskatt för inkomster upp till 120.000 kronor. Detta sade socialdemokraterna nej till. C och Fp var emellertid intresserade av en reform som acceppterades av S, vilket innebar att S kunde få till en oenighet inom regeringen.
Budgetminister Wirtén (Fp) och Kjell-Olof Feldt (S) presenterade den 24 april ("Den underbara natten") en reform som inte skulle börja gälla förrän efter valet, den 1 januari 1983. Detta drog undan mattan för Moderaternas hjärtefråga inför valet.
Samma dag förklarade chefen för finansdepartementet (ekonomiminister) Gösta Bohman att han inte stod bakom uppgörelsen. Om inte reformen börja gälla 1982 hotade detta hela regeringens framtid. Den 1 maj krävde Palme besked... och moderaterna hade inte med sig C och Fp, som ville skjuta på reformen till efter valet.
Tisdagen den 5 maj kallade Bohman till presskonferens och förklarade att M beslutat att lämna regeringen: "Det vi begärde var inte orimligt. Men det krävdes en politisk vilja att sätta trepartiregeringens överlevnad i centrum för ansträngningarna".
Dvs M hade så klart haft detta som kabinettsfråga, och hotat att avgå, vilket de nu gjorde, eftersom Fp gjort upp med S, delvis med Fälldins godkännande.
Fälldin ett brev till Bohman och förklarade hur de avsåg att bedriva sitt arbete på grundval av regeringsförklaringen 1979 samtidigt som uppgörelsen med S i skattefrågan skulle fullföljas. Fälldin lovade att den inriktning av den ekonomiska politiken som Bohman själv slagit fast i den reviderade finansplanen skulle ligga fast och att försvaret skulle tilldelas "ungefär oförändrade reala resurser".
(det där hade Fälldin och Bohman gjort upp om)
Talmannens förslag till ny regering prövades tisdagen den 19 maj 1981. S skulle rösta nej, Palme anförde att S ville ha nyval och att man ansåg mittenregeringen alltför svag, samma linje som VPK.
Bohman anförde att även M ville ha nyval om det visade sig omöjligt att få en ny trepartiregering. Bohman var strategisk, med hänsyn till brevet hade den moderata riksdagsgruppen beslutat att tolerera en minoritetsregring med Fälldin och Ullsten.
Bohman framhöll att M nu var ett oppositionsparti och ämnade pröva regeringens förslag enligt de regler som gäller i riksdagen för förhållandet mellan regering och opposition.
Omröstningen i kammaren:
174 ledamöter (s och vpk) röstade nej,
102 ledamöter (c och fp) röstade ja,
62 ledamöter (m) avstod från att rösta.
11 ledamöter (m) frånvarande i protest mot riksdagsgruppens beslut utan ville fälla talmannens förslag till ny regering. S.W
Jaha, tror någon det minsta på hotet från V att fälla regeringen, ett år före valet...
Det är dårskap, och var det viktigaste orsaken att Bohman la ner rösterna, det var i efterhand ingen dålig kalkyl alls. Dvs M valde att hoppa av uppgörelsen och hoppa av regeringen.
I november 1981 presenterades förslaget till en marginalskattereform som C+Fp gjort upp om med S om. Skattegruppen leddes av statssekr.arna Bengt Westerberg (fp) och Göran Johansson (c) samt Erik Åsbrink och Harald Fälth från S. Gruppens förslag till reform var att marginalskatten skulle sänkas under en treårsperiod med start 1983, så att en normalinkomsttagare inte skulle ha en marginalskatt som översteg 50%.
Regeringen Fälldin III presenterade statsbudgeten i januari 1982 som visade på ett underskott på 82,6 miljarder kronor. I februari kom regeringspartierna överens om att införa två karensdagar i sjukförsäkringen och 87 % ersättning. C fick under 10 % i en Sifo-undersökning i februari. Inga populära åtgärder.
Vad blev det bestående resultatet?
C och Fp backade med 25 mandat i valet. Moderaterna, som inte var med i regeringen, fick sitt högsta valresultat någonsin, och blev största borgerliga parti, en position som de sedan förstärkte 1985 och sedan behållit. Vad då bitter? Den underbara natten la faktiskt grunden.
Löntagarfonderna till trots, så sopade S banan med borgerligheten, C+Fp backade 25 mandat medan M gick fram med 13 mandat. Tillsammans tappade de sin majoritet, och S+VPK fick 186 mandat. I valet 1985 fick S+VPK 178 mandat och valet 1988 177 mandat. Det finns ingen anledning för M att vara bittra, M blev inom överskådlig tid det överlägset största borgerliga partiet, sedan handlar det om att skrapa ihop en majoritet. Det var busenkelt 1991, när Mp ramlade ur riksdagen och NyD ramlade in, men sedan Mp inträtt på arena igen, så var det Mp som blev våg, och som drog över en del borgerliga väljare.
Är det någon som har skäl att vara bitter är det S, utöver C och Fp, som är de partier som tappat mest, sedan fornstora dagar på 70-talet. S.W
Bitter, jag tror inte moderaterna är så bittra alls. Ekvationen fanns där, problemen Reinfeldt hade att hantera, gick inte att göra något åt, trots att M vann valet 2010, förlorade alliansen majoriteten, och tvangs göra upp med Mp, och sedan gick det utför för alla. AKB hade heller ingen lösning, och inte UK heller. Det är svårt att regera utan tolerens, och utan majoritet för sin budget. Det är väl där man undrar lite, hur budgetsamarbetet kommer att slå 2022. Men inte fasiken kommer S förlora. Bitter, måhända bitterljuvt. Ordet härleds från:
fornnordiska/-svenskans; biter, bitter, beter,
motsv. danskans bitter, isländskans bitr,
även motsv medeltida, tyska holländska och engelska, dvs bitter,
samma grund som i BESK och verbet BITA och i gotländskans baitrs.
Betydelser enl SAOB:
1) bitter = skarp, vass.
2) bitter (skarp, amper) smak. Som biter på tungan.
3) hätsk, svår, häftig.
a) om persons lynne/sinnelag, handlingssätt; svår, ovänligt kärv, vredsint, hätsk
b) om avund; hat, harm, vrede, fiendskap. / om; fiende, förföljelse, strid
c) om yttranden: hätsk, skarpt, häftigt klandrande, bitande
d) (†) om åtbörder; hätsk, hotande, vredgad.
4) som förorsakar eller medför en stingande smärta, smärtsam, plågsam, hård, tung.
- Bitter; saknad, smärta, sorg.
- Bittra; erfarenheter, lidanden, missräkningar, stunder, öden.
- Den bittra verkligheten. Den bittraste nöd. Det bittraste allvar.
"Then hårda och bittra dödhen som thin son .. Jesus Christus haffuer lidhit for mina skul." O. Petri Handb. D 1 b (1529)
The Egyptier .. giorde theras (israeliternas) leffuerne bittert med swårt arbete på leer och teghel. 2 Mosebok. 1:14. (1541)
5) som på grund av missräkningar / sorgliga erfarenheter, verkliga som förmenta, är dyster och (i yttranden) är sarkastisk; svårmodig o. hånfullt ironisk; misantropisk;
Även om yttringar av dylik sinnesstämning: dystert sarkastisk, svårmodigt ironisk; stundom svårt att skilja från 3.
"Faster! var då ej så bitter, / Glädjen ju hos oss bör bo?"
Envallsson. Babet sid 23 (1787)
Nä, inte är det bittert, det är spännande. I efterhand kan man inte veta alls, det kan mycket väl vara en vinstlott, att inte regera ibland. I vart fall har M ingen anledning att vara bittra efter valet 1982, det var efter detta val som Bohmans liberal-konservativa linje vann fäste, och M blev borgerlighetens fasta grund. Både C och Fp spelade bort sig till rätt marginella småspelare, och det finns ganska mycket som säger att så kommer att förbli. S.W
UB
"Det är lättare att åtgärda dina egna brister och tillkortakommanden,"
sw Nja, den debatt vi ser nu är ju ytlig och löjlig, en massa ytligt trams, som inte berör de egentliga frågorna. Bristerna finns/fanns, och ska rätteligen kritiseras, att det kanske inte var märkligt att alliansbygget klappade samman, eftersom det var helt nya alliansledare, med helt ny analys av politikens villkor.
UB: "Om samtliga ledande partiföreträdare följde dessa råd så skulle vi också få en mer respektfylld ton i den politiska eftervalsdebatten. Det skulle svensk demokrati just nu må bra av."
SW Tycker alla sköter sig utmärkt, Sjöstedt var bäst, när han tog i från tårna.
Lööf har bättrat sig, och anstränger sig faktiskt för att vara mer saklig, och
dessutom är hon rätt kvick och slängd i käften. Sedan är ekvationen som den är.
Björklund klarar sig hyfsat, han är ju faktiskt trängd och har haft det svårast.
Kristersson går inte att kritisera, han har varit vädigt verserad och saklig, och ska utvärderas först efter nästa val.
Bäst är Ebba :-) Hon är väl den som är mest kritisk. Eftersom hon är kvinna, (sic), så får ju inte hon kritiseras ... eftersom om någon kritiserar henne för att vara för tuff eller kritisk, så är ju det för att hon inte är man, och därmed ... äh, nu fånas det, herregud, tänk om man skulle tänka så, att tänka på kön, när man idkar kritik, att det blir en metadebatt om genus, dundersuck, tösabitarna Annie och Ebba är förtjänta av precis samma råsopar eller kritik som alla andra (politiker), eftersom det är människor med makt, som utövar makt, och börjar man behandla somliga med "handikapp" som utövar makt, så blir det pannkaka. S.W
Skicka en kommentar