Vänsterpartiet kommer på fredag att släppa fram Stefan Löfven som ny statsminister. Beslutet var väntat eftersom partiet inte hade särskilt många handlingsalternativ. Ett nej till Stefan Löfven hade med stor sannolikhet medfört antingen en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister, en regering som i varje viktig fråga varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Eller så hade Sverige gått mot ett osäkert extraval.
Givet förutsättningarna tycker jag att Jonas Sjöstedt gjorde bra ifrån sig. Det står nu klart för alla att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kan samarbeta i alla politiska frågor som inte berör budgeten eller som ryms inom den blocköverskridande överenskommelsen. Vänsterpartiet kan nu agera med full kraft som ett oppositionsparti från vänster, och kan genom hotet om misstroendeförklaring inte helt negligeras. Det kan rent av vara så att Vänsterpartiets opposition från vänster stärker Socialdemokraterna i kommande budgetförhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna.
Den blocköverskridande överenskommelsen innehåller flera bekymmersamma delar. Skattepolitiken riskerar att öka ojämlikheten i det svenska samhället. Marknadshyror på nybyggnation riskerar att stärka segregationen och öka klasskillnaderna. Omprövningen av arbetsrätten riskerar att skapa osäkerhet på arbetsmarknaden och stärka arbetsgivarnas makt på arbetstagarnas bekostnad.
Uppgörelsen innehåller förvisso också flera sakpolitiska framgångar, inte minst satsningar på kommunerna, pensionärerna och infrastrukturen. Familjeveckan kommer att ge föräldrar mer tid med sina barn. Familjeåterförening underlättas. Flygskatten behålls, Jämställdhetsmyndigheten kommer att finnas kvar, fri entré på statliga museer återinförs. Med mera, med mera.
Uppgörelsen innebär att Socialdemokraterna uppnår sitt viktigaste strategiska mål sedan 2004 - att splittra Alliansen. Dessutom utestängs det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna från politiskt inflytande. Det sistnämnda är mycket viktigt, och kommer att väcka internationell uppmärksamhet. Sverige stod emot trycket - och många ser Sverige som ett föredöme.
Nu blir det spännande att se vad som händer på högerflanken i svensk politik. Hur kommer opinionsströmmarna mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att utveckla sig, givet det nya politiska landskapet? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna fortsatt att vägra samarbeta med Sverigedemokraterna, eller kommer isoleringen av det partiet att luckras upp? Kommer Ulf Kristersson att lyckas hålla ihop sitt parti, och hur säkert sitter han som partiledare givet valnederlaget och det misslyckade försöket att bilda regering? Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta sitt aggressiva språkbruk mot Centerpartiet och Liberalerna, eller kommer de i stället att söka samverkan i hopp om att kunna bilda en ny borgerlig regering efter valet 2022?
Många frågor är det. Den kommande mandatperioden har alla förutsättningar att bli lika dramatisk som den förra. Det gäller att ha is i magen och hålla fast kurs. :-)
11 kommentarer:
Om man ska ta partiledarna på deras ord kommer regeringen att falla senast 2021. Då ska nämligen LAS försämras och marknadshyror på nyproduktion införas enligt överenskommelsen. Och då kommer Sjöstedt att rikta misstroendevotum mot Löfven. Han får stöd av M, KD och SD som "i varje läge kommer att rösta mot en regering de aldrig velat ha".
Jag följde dagens presskonferenser (exkl MP) och skillnaden mellan partiledarna var slående mellan en stukad Björklund, en Lööf som mal på tomgång en nöjd Löfven och faktiskt en efter omständigheterna nöjd Sjöstedt. Han hade ju fått löfte om att den punkt (som förmodligen Björklund var pappa till eftersom han jämställer V och SD) och som skulle utestänga V från politiskt inflytande över politiken inriktning inte alls betydde det utan gällde budgeten och de specifika frågor som anges. (Som bekant finns åtskilliga fler politikområden.) I övrigt är det fritt fram att samarbeta med S.
Som partipolitiskt oberoende fd socialdemokrat tycker jag det är sorgligt att vi i en tid av ökande klyftor får den mest nyliberala fördelningspolitiken hittills, värre än under alliansen. Stora skattesänkningar utöver redan beslutade i M-KD-budgeten. Slopad värnskatt har varit prio 1. Grattis ni som tjänar över 58 000 och som får 6-7 miljarder i skattesänkning, något som enligt den nyliberala ekonomiska teorin är självfinansierande. Och ni kan tydligen se fram emot ytterligare marginalskattesänkningar. En delfinansiering med sk grön skatteväxling slår alltid relativt sett hårdast mot lågavlönade, som också kan se fram emot lönepress när ingångslönerna sänks. De flesta ekonomer, även borgerliga, inser att kommuners och landstings framtida behov kräver skattehöjningar och inte skattesänkningar.
Och allt detta pga en migrationspolitik som gjort att SD växt som svampar ur hjorden. Den som t ex besöker en byggfutt och talat med fd socialdemokrater (läs gråsossar) vet att talet om att "utestänga det främlingsfientliga och rasistiskt impregnerade Sverigedemokraterna från allt politiskt inflytande" samtidigt som MP är S närmaste samarbetspartner är som att släcka en brand med bensin. Att bekämpa SD genom stigmatisering har misslyckats. Det gäller i stället att lösa de samhällsproblem som är grogrunden och som först under senare tid erkänts av "etablissemanget" även om de fortfarande förnekas av många lång ut till vänster.
Ulf har rätt: S har lyckats med sitt strategiska mål, att slå sönder alliansen, något som uppenbarligen gör att Lööf och Björklund talar om sina allianskompisar. Men en för skilsmässa räcker det ju att en part abdikerar. I nästa val vet vi om det var en pyrrhusseger eller inte.
Klas Bengtsson
När Löfven kommer att försöka driva igenom högerpolitik med marknadshyror och försämrad arbetsrätt, så förväntas han bli avsatt av den höger vars politik han försöker genomföra.
Lite upp och nervända världen verkar det som.
Säga vad man vill om Annie Lööf, men det är onekligen en prestation att med sitt 8.5 % parti, både lyckas medverka till att splittra alliansen och få sossarna att driva centerpolitik med långtgående liberaliseringsreformer.
Att Sossarna tycker att Jonas Sjöstedt har gjort bra ifrån sig är förståeligt, det brukar man ju tycka om nyttiga idioter.
Att agera med full kraft som oppositionsparti för V går säkert bra, sämre blir det ju med trovärdigheten i ett läge där de godkänt Löfvens högerstyre.
Det är naivt att tro att SD skulle uteslutas från politiskt inflytande.
Annie Lööf och Jan Björklund verkade ju inte ha något emot om SD röstade med C och L och deras sk alliansvänner om detta behövdes för att köra över regeringen i olika frågor.
Mycket tyder på att det kommer att utvecklas ett konservativt block som motpol till den sörja som nu ska regera Sverige in i kommande lågkonjunktur. Vad som händer efter 2022 lär bli en kraftfull reaktion på det som den kommande regeringen hinner ställa till med.
Det går nog inte enkelt att kora vinnare och förlorare i detta.
Att utse UK som förlorare, eftersom han inte gått med på Miljöpartiets och
Centerpartiets liberala migrationspolitik, är nog inte riktigt sant. Det är
ju ett medvetet val. Dvs det är migrations- och integrationspolitiken som tudelar
resten av politiken. Det har blivit någon slags kabinettsfråga, och det är inte
alldelels säkert att detta är bra, att det politiska systemet kortslutes.
Dvs hur väljarna än röstar, så få de Miljöpartiets politik på köpet. Här ligger det nog en liten politisk risk att Sd kommer att öka under perioden. Att UK och M satt ner foten är ju ett medvetet val, och något de får ta konsekvensen av. Det framgår tydligt av Centerns egna "förklaringar" i detta "skuldutpekande" - att det var Moderaterna som vägrade ta med Mp i ett regeringsunderlag, och att det var detta som fällde "dealen". Men om detta är sant vet vi inte. Mp har ganska stora problem med både M och Kd och krävde en annan statsminister än UK, och dessutom hade C segervittring på att växa, genom att driva en egen linje i migrationsfrågan före valet, det gjorde inte ens Fp.
Vad än fru Lööf och Björklund säger, så har partierna ingått ett budgetsamarbete med regeringen S+Mp, och det är ett vågspel. C + Fp själva valt att ingå överenskommelsen
och frågan är nu hur detta belönas av väljarna? Det var i vart fall inte vad några partiet gick till val på. Det viktiga är att Sverige har en regering.
Det är ganska uppenbart att de borgerliga partierna förlorade matchen, eftersom de inte kunde hålla ihop före valet. Reformagenda var inget sammanhållet politiskt program, eftersom de inte var överens om migration. Detta gav en lite intern fördel för C på framför allt Fps och M:s bekostnad,samtidigt som Alliansen samfällt i efterdyningarna av DÖ inte lyckades utgöra en trovärdig opposition. Det är nog inte så att partiledarna inte försökt, men det har inte funnits förutsättningar.
Någon riktig annan vinnare än Sd, ur ett strategiskt perspektiv, är svår att utse.
Moderaterna har valt att inte söka regeringsmakten med Mp som stödparti, och denna slutsats gjorde även Reinfeldt, dvs han avgick på valnatten 2014, eftersom alliansen perioden 2010 - 2014 hade samlat 173 mandat och regerat med Mp som stödparti genom en generöst migrationspolitik. Valet 2014 innebar en störtdykning ner i mörkret, ett tapp 32 mandat. Från 173 till 141 mandat, med Mps 25 mandat blev det 166. DÖ-konstruktionen var ett försök att isolera bort Sd från parlamentet och göra Mp till vågmästare. Det blev ingen vidare bra lösning, eftersom Sd gick fram med 29 mandat i samma val. Moderaterna har nog lärt sig läxan, och det har C med, dvs att man kan vinna egna poäng på att inte hålla ihop, men att "kollektivet" förlorar, och det är detta som är borgerlighetens dilemma. Nästa val kommer firma C+Fp+Mp m.a.s att vara mindre än Sd tillsammans. V kan nog gå hyfsat på sin kant, eftersom vänsterväljare inte har någon annan stans att ta vägen. Ekvationen inför 2022 handlar om vilka partier som kan gå fram, eller snarare inte backa, om just Sd vinner ytterligare framgångar? S.W
UB:
"Kommer Ulf Kristersson att lyckas hålla ihop sitt parti, och hur säkert sitter han som partiledare givet valnederlaget och det misslyckade försöket att bilda regering?"
sw Kom igen nu, han fick ta över en rätt trasslig ekvation, i efterdyningarna av att AKB försökte göra något av en svår situation, efter DÖ. Som sagt, allt är förutsägbart, Sd kmmer att driva opposition i orubbat bo, men där har M intagit en position som ligger närmare väljarnas verklighet, och längre från DNs. Den positionen, att M och Kd nu kan utveckla sin politik själva, utan hänsyn till Herre-Jösses-liberalerna, som är allt annat än normala på sitt sätt, innebär trots allt allt det kommer att bli en mer begriplig kommunikation från moderaterna. Hela detta "mymoderata" projekt handlade ju om att skala bort allt som moderaterna själva tyckte, och packa in det under alliansens vapensköld. Det gick faktiskt över förväntan, och det var detta som de mindre borgerliga partierna upptäckte. De hade i valet 2014 aldrig någonsin gjort ett sämre val tillsammans:, siffror talar för sig själv:
..... 2006 ... 2010 ... 2014 ... 2018 ... 2022? Spann
M.... 97 ..... 107 ..... 84 .... 70 ..... ? ... 60 - 80
Kd... 24 ..... 19 ...... 16 .... 22 ..... ? ... 16 - 25
Sum: 121 .... 126 ..... 100 ... 92 ...... ? ... 80 - 105
C.... 29 ..... 23 ...... 22 .... 31 ..... ? ... 22 - 32
Fp... 28 ..... 24 ...... 19 .... 20 ..... ? ... 0 - 25
Sum:. 57 ..... 47 ...... 41 .... 51 ..... ? ... 25 - 57
Cfpkd 81 ..... 66 (-15). 57 (-9) 73 (+16) ? ... 60 - 80
Lägger man till Mp i ekvationen, brukar C+Fp+Mp över tid
samla ett litet snitt på 68 - 69 mandat tillsammans, dvs om alla kommer in.
Den egentliga analysen handlar om denna s.k fribrytning/utbrytning ur alliansen,
där det som splittat är analysen av Sd. Denna fråga är inte i närheten av utvärkt,
det kommer att ta år och dag, för partistrategerna att orientera i det nya landskapet.
M har sin läxa, Kd är nog rätt nöjda för tillfället. Fp är yra i mössan efter Björklunds alla piruetter, och C ligger just nu inte i ett vinnarhål, eftersom det är en helt ny spelplan. S.W
UB:
"Kommer Moderaterna och Kristdemokraterna att fortsätta sitt aggressiva språkbruk mot Centerpartiet och Liberalerna, eller kommer de i stället att söka samverkan i hopp om att kunna bilda en ny borgerlig regering efter valet 2022?"
sw Futiliteter, detta är nuets primat, dagarna efter uppgörelsen, och bara för att några opinionsbildare påstår att det är ett aggressivt språk, så är detta kanske inte den samlande bilden. Dvs det är på det hela taget, när man lyfter blicken, ett mycket sansat språkbruk, och detta med några tweets, är det Skyttedalhs förrädar-metafor, som avses, så är det i sammanhanget inget att bygga en trend på. Det finns ingen som helst anledning för M+kd att vara annat än storsinta, det är trots allt tänkande vuxna människor, som valt att inte backa i migrationsfrågan, medan C ställt denna fråga på sin spets, kabinettsfråga, och då blev det så här, de tycker olika och drar konskekvensen av detta. Dvs skillsmässa. Man ska kritisera verben, vad människor och partier gör konkret, inte kritisera deras påhittad egenskaper. Vilka ord som sedan används för att beskriva vad man gör och inte gör, är inte oviktigt, men håller man sig till verben och städar bland adjektiven, så brukar det bli ganska bra. Vänster och höger är trots allt platser i parlamentet, och inga direkta fasta adjektiv, så den demarkeringslinjen är nu flyttad, det finns helt enkelt inte längre en enkel uttydbar skiljelinje. Detta kan ju partilobbyistgerna fundera på, vid sidan av sakpolitiken, hur man ska förpacka det man avser att göra. S.W
UB:
"Många frågor är det. Den kommande mandatperioden har alla förutsättningar att bli lika dramatisk som den förra. Det gäller att ha is i magen och hålla fast kurs. :-)"
Jo, Stirbor har dragit iväg lite, så att lägga om lån från kort till lång sikt, dvs 3 - 4 år framåt, var nog ingen dum idé. När man kan sova lugnt, hur mycket än våra parlamentariker trubblar och trasslar, innebär trots allt att isen infinner sig. Man hur går det för alla stackare som ligger kort, om räntorna fortsätter att stiga, det handlar nog mindre om regeringen, och mer om villkoren utanför oss själva. Men statsfinanserna är så klart inte oviktiga, därav detta med budgetsamarbetet. Hur C och Fp ska lösgöra sig från detta våren 2021, inför höstbudgeten samma år, som sedan sätter input inför valet 2022 blir spännande. Nu har vi 2019, 2020 och halva 2021 på oss att få veta mer, innan det ska positioneras. Denna gång kommer M + Kd + Sd att undslippa eget ansvar, och det kan komma att utgöra en fördel. S.W
Nu beklagar Ulf Kristersson att C och L är lurade. Vad jag kan se så är det till stor del Ulf Kristersson, som har lurat sig själv att han var en vinnare. C och L hade haft större anledning tro hans försäkran om att hålla SD utanför inflytande om han på allvar tagit itu med de moderater som nu ingått allianser med SD, och för den delen också KD, i Skåne och Blekinge.
Hans Bülow i blekingska Sydöstran har synpunkter på det. ”Sverige har förutsättning att bli ett modelland i Europa där inte demagoger, populister, rasister och andra mörkermän får makt och inflytande.
Moderatledaren Ulf Kristersson leder ett parti som i sina led i södra delen av landet har partivänner som gullar med SD. Moderatledaren har misslyckats som partiledare och som Alliansledare. Det kommer att få konsekvenser för partiet och hela borgerligheten.”
Sedan är det faktiskt en hel del spel nu. Björklund snubblar på tungan, om att det är stora och svåra reformer, som måste utredas noga parlamentariskt ... och som ska bli klara "mot mitten" av perioden, sedan ändrar han sig och säger 2021. Hehe, dvs just när utredningarna är klara och ska "implementeras" så ska ju C och Fp gå i opposition och vinna valet, dvs kriga för sitt existensberättigande, och då måste de ha ammunition, och inte fasiken kommer de att vara nöjda, utan anklaga S för att inte ha varit tillräckligt "liberala" så dags, men de har själva valt att inte vara med och regera, dvs försöka ha kakan och äta upp den. Så det handlar mer om att kunna motivera sina beslut nu. De tror inte ens själva på att detta kommer att kunna gå igenom. Motivet är "härtill är jag nödd och tvungen". Björklund och Lööf har helt enkelt haft tråkigt, för lite att göra i opposition, och så har de med egna ögon sett att Sd framgångar fullständigt omöjliggör en borgerlig regering med dem själva däruti.
Det fattade de redan 2015 under flyktingdebaclet. Så hade de ett behov att utveckla sina partier, Björklund blev utmanad, och klarade den skivan, men det dröjde alltså ända till augusti, långt efter Almedalen, innan "alliansen" kunde presentera sin "reformagenda" Det fanns ingen riktig plan för C och Fp att låta UK bli statsminister, eftersom de själva visste att de inte kunde sitta med, mot bakgrund av sina vallöften.
Så vad blev planen? (plan A x-files), fast som inte riktigt presenterades utanför en gansa liten krets, och definitivt inte för väljarna? Jo, naturligtvis ...
att försöka upprepa Leijonborgs försök med en mittenregering, det var ändå rätt nära, och föll på slutet, på Maud Olofssons motstånd, som ju gjorde ett litet uppror mot vänsterfalangen inom C, inkl arvet med C-S samarbetet 1998 - 2002. S.W
Ska man förstå hur C och Fp tänkte, måste man blanda in DÖ:
Hösten 2015 skulle de borgerliga partierna behandla motioner som var kritiska till DÖ. Först ut var C partistämma som fastslog att partiet stod bakom överenskommelsen.
Den 9 oktober röstade Kd-tinget om DÖ. EBT var lojal med kollegorna och försvarande DÖ med "Pacta sunt servanda.
Sara Skyttedal, Lars Adaktusson och Anders Andersson som varit ute bland folket och mötts av upprördhet över att det parlamentariska systemet försökte slippa undan att lyssna på folkopinionen. Det var verklighetens folk i försenad tappning.
I en kommentar skrev journalisten KG Bergström att "KD:s beslut att lämna DÖ är ett av de mest oväntade och sensationella politiska beslut jag upplevt under trettio år som politisk bevakare." Samma dag meddelade AKB att M ändrat ståndpunkt.
Avsikten med DÖ var att stänga ute Sd från inflytande, där partiets huvudfråga var migration, inte de samarbetsområden som pekades ut som fredade enligt DÖ.
PÅ dagen 2 veckor efter att DÖ upphävts meddelades MÖK den 23 oktober 2015 dvs Migrationsöverenskommelsen där de sex riksdagspartier som ingått DÖ hade kommit överens om en 21-punkts åtgärdsplan för att hantera flyktingkrisen.
Genom att bryta isoleringen av Sd kunde Alliansen vinna regeringsmakten, men valde att inte göra det. Fp och C var helt emot, och förmodligen var kd rätt skraja, mot bakgrund av deras opinionssiffror. Men även M var skotträdda, i vart fall årsskiftet 2017, då partiet började kan utför ordentligt, och AKB tvingas sedermera bort.
Lööf 25 augusti 01:16
"Tack Anna för gott samarbete dessa tre år,
du har en varm personlighet med ett starkt driv."
AKBs "tack fina du" till fru Lööf
Första tweeten efter AKB:s svar (av några roddare)
"Man liksom längtar tillbaka till en tid när
"politiker" inte var en samling "jättebäbisar"
som pratar barnspråk på Twitter för skattepengar"
"Det är Du som förorsakade AKB:s sjunkande skepp.
Du vägrade samarbeta med SD och tar M-väljarna från
Anna med stor belåtenhet."
"Visst, de där raderna från Annie Lööf är falskare
än ett trekronorsmynt."
"C. Nu ett vänsterstödparti till S efter valet."
Efter att DÖ upphört fortsatte svensk politik som om DÖ gällde: Allianspartierna lade ingen gemensam budget och kunde egentligen inte enas om någonting, Löfven kunde regera vidare, de var nog lite snopna, efter att DÖ fällts, men med tiden gick det ju fram att alliansen inte ville ta över, och heller inte gick fram i opinionen. Efter årsskiftet insåg väljare som var missnöjda med Cs migrationspolicy, att frågan var tabu, och så började M göra samma nedåtresa som akb, men nog var UK stoisk. M var åter upp på nära 24 % vid årsskiftet, och dalade sedan till 18 % före valet. Inte riktigt samma fall som akb, men bra nära och gymnasielagen bäddade för en dikeskörning. Det blev oväntat kd som gjorde en urstark spurt, företrädesvis på Sds bekostnad.
I boken Förhandla eller DÖ? beskrev Bjereld och Hinnfors tre alternativ
för att Sverige skulle kunna styras av en regering som tolererades av Riksdagen:
I. Bryt isoleringen av SD, om S eller M söker stöd hos 3e största partiet är saken biff.
II. Bilda en blocköverskridande regering (S och M som bas, alternativt att några småpartier byter sida, som ju hela tiden var Löfvens "enda" plan)
III. Fortsätta att efterleva DÖ även om den formellt hade rivits upp.
---------------
IV. sedan fanns Björklunds och Lööfs kreativa (egensinniga) idé med en minoritetsregering i mitten, så egendomlig att ingen statsvetare formulerade saken ens som en gnutta sannolikt. S.W
Både JB och AL gick med på MÖK, men visste samtidigt att de behövde profiliera sina partier. C valde sedermera "medmänsklighet" som fungerade hösten 2016, och som dessutom lockade MP, som ju efter Romsons tårar, inte var direkt nöjda att i regeringsställning få sämre villkor för migration, än när de var i "opposition" till Reinfeldt II. Björklund försökte först profiliera Folkisarna med försvarsfrågor, men valde att gå mot mitten under utmaningen från Birgitta.
BÅde Björklund och Lööf förstod att det omöjligen gick att bilda en borgerlig regering, om inte Sd stödde saken, och sedan stödde övrig borgerlig politik, men så var det detta med migration, att det inte var givet att Sd skulle stödja en borgerlig regering, som skulle föra en Centerpartistisk migrationspolitik, därför höll borgarna fullständigt knäpptyst om migration inför valet och i deras reformagenda, vilket också blev fallet, även fast SD inte gick så bra som många befarat.
Det hela, valresultatet, var liksom hugget i sten redan 2015. Det visste förresten var enda partist, att ingen var i närheten av att kunna accepteras/tollereras, det var bara det att ingen riktigt ställdes till svars. Det var ett axiom att ingen skulle ta stöd av Sd, trots att DÖ var uppsagd, och trots att det fanns en hel bok som beskrev saken.
När det sedan började gå:
- åt helvete för M och AKB q3, q4 2016
- motsvarande bra för fru Lööf och C samma period
- inte ett dugg bra för Folkisarna, konstant uselt 5 % efter valet.
En grafisk bild säger mer än 1000 ord.
En tydlig grafisk bild av opinionen ges av MäMä, när S hanterat migratinsfrågan med Mp efter katastrofåret 2015, så börjar det stadigt gå bra för S och motsvarande mindre bra för M, en lång dags färd mot natt, när M hade C att hantera. Väljarna struntade lite i att opnionsbildarna låtsades som att det regnade.
https://datastory.org/sv/appar/matningarnas-matning
M och C är kommunierande kärl när akb försöker få bukt med Sd.
Fru Lööf högg som en kobra, dvs valde fortsatt isolering av Sd, vilket innebar att SD inte gick att bekämpa sakpolitiskt, och då återstår för alliansen att återinföra DÖ eller att ta stöd av Sd vilket inte var möjligt, och då blev det kvar blocköverskridande samarbete, där en plan var att försöka förmå Mp att byta sida, med Lööf som statsminister instället för UK. NÅgot annat alternativ fanns ej.
I mitten av 2017 stod C och Fp på sin topp, 12,9 % resp 6,2 % dvs 19,1 %
Då låg Kd på 2,9 % och M med AKB nere i brygga på 16 %. Det var nog här som
planen formerades på allvar. Kd ut ur Riksdagen, AKB och M uppfattades som
helt utspelade, och möjliga att putta av ledartröjan, så det är nog ganska
uppnbart att Björklund såg en egen affärsöppning, som han studerat noga när Leijonborg chefsmyglade efter valet 2002, denna idé var bara möjlig om han
hade med sig Lööf. Det hade han, det fanns ju inget alternativ, att komma åt regeringen, för C och Fp, om Sd skulle fortsätta att isoleras.
Hösten 2017 insåg JB att han inte själv kunde bli kalif istället för kalifen. Det gjordes försök inom Fp att gira vänster med Birgitta, men sannolikt vann Björklund genom att han hade FP-högern på sin sida, och sedan girade han ordentligt. Utmanades från Birgitta Olsson var inte klar förrän i nov 2017, framför allt hade JB inte mer än runt 5 % av rösterna, i snitt. Inför 2018 var Folkisrna nere i 4,9 % Den nya potenta loggan som kom 2016 hjälpte inte heller. Det blev för trångt i mitten, och SD hade en egen lekstuga. S.W
C och Fp är inte ett dugg lurade, de vet precis vad de ger sg in på. Fp var intresserade av ministerposter, särskill Bjärklund, men allså inte fru Lööf. Hon är intresserad av att vara ledare för ett ännu större borgerligt parti, och vill ha alla dörrar öppna för att kunna växa, vilket inte är direkt enkelt. Hon kan inte komma åt röster från Sd, och hon kan inte komma åt röster vänsterut, så hela affärsidén är att sno röster från M, som tillhör den nymoderata och inte moderat classic-falangen. men utrymmet är nog begränsat, kvinnor i storstäder som har det gott ställt. Dessutom konkurrense med Mp oh Fp, utöver då originalet M. Nä, C vet precis vad de gör, de kan inte växa i sin nisch, genom att slppa fram UK resonerar de, så då blir det Löfven, pest eller kolera, men ni får C igenom mer generös migration, blidkar Mp i deras hjärtefråga, och kommer att göra livet lite surt för S i ödesfrågan. Nä, inte tror C och Fp att detta kommer att kunna ske på deras vlllkor, så naiva är de inte, tvärt om, som dubbelspelande i mitten, vet de nog precis vad som väntar. Först två år av god stämning, och sedan fram mot 2021, typ inför "val-kickoffen" i Visby ett år före valet, så kommer det att börja mullras. Hur ska de annars vinna röster? Men ärligt talat, då är det så dags. Då ska de övertyga väljarna om att de ska regera i en allians igen.... Lycka till.
Kjell Olov Feldt idag i Expressen:
Men de krav särskilt Centern ställde riktade sin udd mot kärnfrågor i den politik S stod för:
- Skatterna som fördelningsinstrument,
- Las som trygghet i arbetslivet och
- hyresregleringen (för nyproduktion)
Ändå godtog Socialdemokraterna till slut en uppgörelse om förändringar på alla dessa tre områden, där den mest symbolladdade är nya undantag från turordningsreglerna i Las.
Även om en sådan reform villkoras av att arbetsmarknadens parter inte kan enas om arbetsrättens framtid, riskerar S en ny strid med fackföreningsrörelsen.
I varje fall har det skapat förhoppningar hos V om inbrytningar i LO-leden.
Sjöstedt lovar till och med att fälla regeringen om den rör Las, fast det är
nog bara ett muspip. (sw, men som musen RUTit ;-)
"En ansats till prioritering finns i tidsangivelserna för vissa beslut liksom för leveransen av utredningar.
För de större projekten, som den
- omfattande skattereformen och
- snabbtågsbygget, har man klokt nog avstått.
Tydligen är det i förhandlingarna om budgeten som prioriteringen ska ske.
Det stora frågetecknet måste sättas för konstruktionen
av samarbetet mellan regeringen och de två borgerliga partierna.
Samarbetet är strikt begränsat till de områden som behandlas i
de 73 punkterna.
Även om de kan säjas vara många återfinns inte så centrala uppgifter för budgetpolitiken som anpassning till konjunktursvängningar och insatser vid andra samhällsekonomiska störningar, till exempel bortfall av exportmarknader efter Brexit eller en ny finanskris.
Annie Lööf har beskrivit sig som ledare av ett parti
fortfarande i opposition mot regeringen Löfven.
Med andra ord, Centerpartiet vill inte ha något ansvar
för vad som kan hända med Sveriges ekonomi, antingen det gäller att motverka arbetslöshet eller strama åt en överhettad ekonomi.
Så vem ska regera då?"
Skriver alltså Kjell-Olof Feldt, ja det begriper ju alla, C vill inte ta ansvar för helheten, utan inbillar sig att det bara är att lalla på, sänka skatterna, lova bort en massa "rättigheter" och sedan ska allt gå +/- noll. Tjena mossning, det är en blåsning, men inte en sådan blåsning som anförs av borgerliga debattörer, att C är blåsta ... Nä, det är mer att försöka blåsa väljarna, det kan komma att bli ett problem. Mycket snack och ingen som helst verkstad, eftersom fru Lööf är för fin för att bli något annat än statsminister? Skitiga händer vill hon inte ha, om hon inte själv är i ledningen. Det är ett högt pris, allt eller inget?Å Uom då de småkakor som ska levereras i samförstånd före Almedalen 2021. S.W
Skicka en kommentar