Hunden känner man på håren, sägs det. Politiska aktörer som i grunden avskyr den liberala demokratin röjs ofta av att de inte förmår avhålla sig från attacker på fria medier i allmänhet och public service i synnerhet. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson gestaltar i dag detta fenomen på ett närmast övertydligt sätt när han kallar Sveriges Radio P3 för "en skitkanal" och tillägger: Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.
Opartiska och oberoende institutioner - en av den liberala demokratins grundbultar - är en nagel i ögat för dem som avskyr just den liberala demokratin. Så har till exempel de auktoritära högerregeringarna i Ungern och Polen försökt stärka kontrollen över domstolar, public service och lärosäten. Är det någon som på allvar tror att Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna skulle agera annorlunda om de fick makten i Sverige?
Och tidigare i dag svarade Jimmie Åkesson "Pass" på frågan om vem han föredrog, Frankrikes president Emmanuel Macron eller Rysslands president Vladimir Putin.
Sverigedemokraternas förakt för den liberala demokratin blir allt synligare. För oss som i stället värnar denna liberala demokrati är det utomordentligt viktigt att detta parti utestängs från politiskt inflytande. Tänk på det när du lägger din röst den 9 september.
2018-08-28
Utmärkt förslag att ge föräldrar mer tid med sina barn
Jag är väldigt glad över Socialdemokraternas förslag om en extra ledig vecka per år för föräldrar för att vara tillsammans med sina barn. Det är en samhällsnyttig reform som kommer att underlätta vardagslivet och skapa bättre livskvalitet för väldigt många människor i Sverige.
Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.
Under de senaste fem åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.
För mig är detta en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Jag hoppas att det går att utveckla en blocköverskridande samsyn i denna fråga.
Vi talar alldeles för lite om arbetstid i Sverige. Åttatimmarsdagen genomfördes redan 1919, vilket i praktiken innebar en 48-timmars arbetsvecka eftersom även lördagar var arbetsdagar. Under 1950- och 1960-talen sänktes arbetstiden successivt och år 1971 beslutade riksdagen om 40 timmars arbetsvecka. Det var bra, men det har faktiskt snart gått 50 år - ett halvt sekel - sedan dess. Visst, semestern har förlängts och möjligheter till föräldraledigheter utökats. Men effektiviteten och produktiviteten i arbetet har ökat kraftigt. Andelen som arbetar heltid har ökat jämfört med när 40-timmarsveckan infördes och övertidsarbete är mycket vanligt.
Under de senaste fem åren har hustrun och jag välsignats med sju barnbarn. Jag ser hur de yrkesarbetande föräldrarna - och deras vänner som är i samma situation - sliter så hårt för att få tiden att räcka till och vardagen att gå ihop.
För mig är detta en reform som är för barnen, den är bra för föräldrarna, den är bra för Sverige. Jag hoppas att det går att utveckla en blocköverskridande samsyn i denna fråga.
2018-08-27
Säg nej till normaliseringen av SD i svensk politik
Sverigedemokraterna fortsätter sin strävan att utmärka sig som Sveriges mest omänskliga parti. I dag berättar Aftonbladet att partiet vill stoppa Sveriges mottagande av kvotflyktingar från FN. Kvotflyktingar är människor som tillhör de allra mest utsatta, och som anses vara i särskilt behov av skydd. De senaste åren har Sverige tagit emot ungefär 1 900 människor per år, men genom den migrationspolitiska uppgörelsen i riksdagen 2015 har antalet platser utökats till 5 000. Nu vill Sverigedemokraterna förhindra dessa människor från att komma till Sverige, och i stället satsa en miljard på att få människor att lämna Sverige. När den politiska debatten förskjuts rör sig Sverigedemokraterna i en än mer extremistisk riktning.
I förra veckan diskuterades också Sverigedemokraternas önskan om att förbjuda svenskar att ha dubbla medborgarskap. Jag tycker att Anna Maria Corazza Bildt på Twitter uttrycker det väldigt bra: Jag är mycket stolt över att vara medborgare i mitt nya älskade hemland Sverige. Men banden med Italien är också viktiga för mig. Varför vill SD nu tvinga mig att lämna mitt medborgarskap där?
Parallellt med att Sverigedemokraterna ytterligare förgrovar sin politik pågår en normaliseringsprocess av partiet i svensk politik. Såväl inom Moderaterna som inom Kristdemokraterna höjs röster för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Jag har haft respekt för allianspartiernas vägran under mandatperioden att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Men nu börjar jag bli orolig på allvar. Centerpartiet och Liberalerna håller ännu emot, men kommer de att orka göra det i längden? Moderaterna och Kristdemokraterna har öppet deklarerat att de har ambitionen att bilda en alliansregering även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd i väljarkåren än vad allianspartierna får. En sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning.
I ett komplicerat parlamentariskt läge efter valet är det heller inte uteslutet att Ulf Kristersson försöker bilda en moderat enpartiregering. En sådan regering skulle underlätta för Sverigedemokraterna att vinna politiskt inflytande. För alla de väljare som vill minimera Sverigedemokraternas politiska inflytande blir följande fråga därför av stor betydelse: Är Centerpartiet och Liberalerna beredda att släppa fram en moderat enpartiregering, även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd av väljarna än vad allianspartierna får?
Det vore befriande om Jan Björklund och Annie Lööf inför valdagen kunde svara ett entydigt nej på den frågan. Ett sådant nej skulle också innebära ett kraftfullt motstånd mot normaliseringen av Sverigedemokraterna i svensk politik.
I förra veckan diskuterades också Sverigedemokraternas önskan om att förbjuda svenskar att ha dubbla medborgarskap. Jag tycker att Anna Maria Corazza Bildt på Twitter uttrycker det väldigt bra: Jag är mycket stolt över att vara medborgare i mitt nya älskade hemland Sverige. Men banden med Italien är också viktiga för mig. Varför vill SD nu tvinga mig att lämna mitt medborgarskap där?
Parallellt med att Sverigedemokraterna ytterligare förgrovar sin politik pågår en normaliseringsprocess av partiet i svensk politik. Såväl inom Moderaterna som inom Kristdemokraterna höjs röster för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Jag har haft respekt för allianspartiernas vägran under mandatperioden att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Men nu börjar jag bli orolig på allvar. Centerpartiet och Liberalerna håller ännu emot, men kommer de att orka göra det i längden? Moderaterna och Kristdemokraterna har öppet deklarerat att de har ambitionen att bilda en alliansregering även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd i väljarkåren än vad allianspartierna får. En sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning.
I ett komplicerat parlamentariskt läge efter valet är det heller inte uteslutet att Ulf Kristersson försöker bilda en moderat enpartiregering. En sådan regering skulle underlätta för Sverigedemokraterna att vinna politiskt inflytande. För alla de väljare som vill minimera Sverigedemokraternas politiska inflytande blir följande fråga därför av stor betydelse: Är Centerpartiet och Liberalerna beredda att släppa fram en moderat enpartiregering, även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd av väljarna än vad allianspartierna får?
Det vore befriande om Jan Björklund och Annie Lööf inför valdagen kunde svara ett entydigt nej på den frågan. Ett sådant nej skulle också innebära ett kraftfullt motstånd mot normaliseringen av Sverigedemokraterna i svensk politik.
2018-08-24
Det rödgröna försprånget växer i ny Ipsos
Blåser det månne försiktiga rödgröna vindar i valrörelsen? I dagens opinionsmätning från DN/Ipsos har det rödgröna försprånget gentemot Alliansen vuxit till 6.2 procentenheter. Så stort har avståndet till de rödgrönas favör i Ipsos inte varit på över tre år. Vi ska inte dra några växlar på en enskild mätning - den kan ha kommit en ny som pekar i annan riktning redan innan jag hunnit publicera denna text. Men de allra flesta opinionsinstitut visar på ett rödgrönt övertag i opinionen just nu - och vi vet att styrkeförhållandena mellan blocken inte brukar skifta särskilt mycket under valrörelsens sista veckor.
I Ipsos mätning får Socialdemokraterna 26.3 procent. Det är inte så mycket att skriva hem till mor om, men likväl partiets bästa resultat sedan i april. Vänsterpartiet får 9.8 procent, vilket om jag förstått det rätt är partiets starkaste resultat i Ipsos sedan 2004. Miljöpartiet tycks ha stabiliserat sig en bit över fyraprocentspärren och får i dag 6.0 procent.
Ljuspunkten för Alliansen är att Kristdemokraterna fått en bra start i valrörelsen. Här får partiet 4.6 procent och trenden tycks vara uppåtgående. Moderaterna får däremot sitt sämsta resultat på ett år, endast 17.1 procent.
Överhuvudtaget framstår Moderaterna i dag som Alliansens "sjuke man". Partiets opinionsstöd på 17.1 procent är 6.2 procentenheter sämre än valresultatet 2014 (23.3 procent) och hela 13 procentenheter sämre (!) än partiets valresultat 2010 (30.1 procent). Partiet är splittrat i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson har stora svårigheter med det som är en partiledares viktigaste uppgift - att hålla ihop sitt parti. Hani Bali-affären har inneburit att partiet fått fokusera på intern krishantering i stället för att föra ut sin politik.
Det är 16 dagar kvar till valet. Det drar ihop sig nu.
Uppdaterat 24 augusti kl 19.05. Ungefär två minuter efter att jag publicerat denna text kom en ny mätning från Sifo. Den mätningen bekräftar i stort den bild jag skisserat ovan.
I Ipsos mätning får Socialdemokraterna 26.3 procent. Det är inte så mycket att skriva hem till mor om, men likväl partiets bästa resultat sedan i april. Vänsterpartiet får 9.8 procent, vilket om jag förstått det rätt är partiets starkaste resultat i Ipsos sedan 2004. Miljöpartiet tycks ha stabiliserat sig en bit över fyraprocentspärren och får i dag 6.0 procent.
Ljuspunkten för Alliansen är att Kristdemokraterna fått en bra start i valrörelsen. Här får partiet 4.6 procent och trenden tycks vara uppåtgående. Moderaterna får däremot sitt sämsta resultat på ett år, endast 17.1 procent.
Överhuvudtaget framstår Moderaterna i dag som Alliansens "sjuke man". Partiets opinionsstöd på 17.1 procent är 6.2 procentenheter sämre än valresultatet 2014 (23.3 procent) och hela 13 procentenheter sämre (!) än partiets valresultat 2010 (30.1 procent). Partiet är splittrat i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson har stora svårigheter med det som är en partiledares viktigaste uppgift - att hålla ihop sitt parti. Hani Bali-affären har inneburit att partiet fått fokusera på intern krishantering i stället för att föra ut sin politik.
Det är 16 dagar kvar till valet. Det drar ihop sig nu.
Uppdaterat 24 augusti kl 19.05. Ungefär två minuter efter att jag publicerat denna text kom en ny mätning från Sifo. Den mätningen bekräftar i stort den bild jag skisserat ovan.
2018-08-22
Glöm inte de unga ensamkommande - de behöver trygghet nu!
Den djävulska våldsspiralen i Afghanistan visar inga tecken på att avta. Hundratals människor har dödats i samband med Talibanernas offensiv mot staden Ghazni, bara tolv mil från huvudstaden KabuI. I förra veckan genomfördes ett självmordsattack vid en utbildningslokal i Kabul - ett 50-tal människor dödades, varav flera barn. Några dagar därpå stoppade talibaner i norra Afghanistan tre civila bussar och förde bort nära 200 passagerare. För ett par dagar sedan riktades raketbeskjutningar mot Kabul och strider utbröt mellan säkerhetsstyrkor och beväpnade personer.
Nej, Sverige borde sannerligen inte utvisa människor till ett land så härjat av krig och våldshandlingar. Utrikesdepartementet avråder också sedan länge svenskar från att resa till Afghanistan. Mitt hjärta är med de 9 000 unga afghaner som genom gymnasielagen skulle ha fått börja skolan i Sverige nu, men som i stället kastats ut i plågsam osäkerhet om sin framtid.
Det bästa vore om Migrationsverket snabbt gjorde en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan, och att utvisningarna därefter stoppades. Jag hoppas också - men vet förstås inte - att migrationsöverdomstolen i sin pågående prövning kommer fram till att gymnasielagen kan tillämpas.
Men om övermigrationsdomstolen säger nej, vad händer då? Kommer Sverige att tvångsutvisa 9 000 unga människor som bott i vårt land i flera år till krigets Afghanistan? Nej, det kommer inte att ske. Hittills har Sverige - om jag förstått det rätt - "lyckats" tvångsutvisa några tiotal unga afghaner om året till Afghanistan. Det krävs ingen Einstein för att inse att det vare sig är moraliskt eller logistiskt möjligt för Sverige att genomföra massutvisningar av ett sådant slag. Jag är övertygad om att alla sju demokratiska riksdagspartier - det vill säga även Moderaterna och Kristdemokraterna - inser detta faktum.
I stället tror jag att vi efter valet kommer att få se en blocköverskridande migrationspolitisk överenskommelse. Denna överenskommelse kommer nog i huvudsak att bekräfta den restriktiva tillfälliga lag som nu gäller, men med vissa lättnader främst när det gäller anhöriginvandringen och kanske någon undantagsregel om "humanitära skäl". Parallellt med denna överenskommelse åstadkoms sannolikt också en lösning för de 9 000 ungdomar som skulle omfattas av gymnasielagen, och i bästa fall ytterligare några tusen som ankom strax före eller efter de tidsramar som lagen avsåg. Det är också ungefär så jag tolkade centerledaren Annie Lööfs uttalande i P1 Morgons partiledarutfrågning med henne i tisdags.
Men ingenting är självklart, och därför är det viktigt att kampen förs vidare och att pressen på att lösa frågan kvarstår på regering och riksdagspartier. Det vore bra om företrädare för de partier som röstade för gymnasielagen klargjorde att riksdagsmajoritetens beslut är en utfästelse om att åstadkomma en lösning för dessa unga människor, och att den utfästelsen kvarstår även om medlen kan komma att förändras beroende på vad migrationsöverdomstolen kommer fram till.
Ett sådant klargörande skulle åtminstone något öka tryggheten för en oerhört utsatt grupp. Den får gärna komma redan före valet. Varje dag i osäkerhet ökar risken att enskilda unga människor inte längre orkar med, och ökar även risken för ett växande skuggsamhälle.
Nej, Sverige borde sannerligen inte utvisa människor till ett land så härjat av krig och våldshandlingar. Utrikesdepartementet avråder också sedan länge svenskar från att resa till Afghanistan. Mitt hjärta är med de 9 000 unga afghaner som genom gymnasielagen skulle ha fått börja skolan i Sverige nu, men som i stället kastats ut i plågsam osäkerhet om sin framtid.
Det bästa vore om Migrationsverket snabbt gjorde en ny säkerhetsbedömning av läget i Afghanistan, och att utvisningarna därefter stoppades. Jag hoppas också - men vet förstås inte - att migrationsöverdomstolen i sin pågående prövning kommer fram till att gymnasielagen kan tillämpas.
Men om övermigrationsdomstolen säger nej, vad händer då? Kommer Sverige att tvångsutvisa 9 000 unga människor som bott i vårt land i flera år till krigets Afghanistan? Nej, det kommer inte att ske. Hittills har Sverige - om jag förstått det rätt - "lyckats" tvångsutvisa några tiotal unga afghaner om året till Afghanistan. Det krävs ingen Einstein för att inse att det vare sig är moraliskt eller logistiskt möjligt för Sverige att genomföra massutvisningar av ett sådant slag. Jag är övertygad om att alla sju demokratiska riksdagspartier - det vill säga även Moderaterna och Kristdemokraterna - inser detta faktum.
I stället tror jag att vi efter valet kommer att få se en blocköverskridande migrationspolitisk överenskommelse. Denna överenskommelse kommer nog i huvudsak att bekräfta den restriktiva tillfälliga lag som nu gäller, men med vissa lättnader främst när det gäller anhöriginvandringen och kanske någon undantagsregel om "humanitära skäl". Parallellt med denna överenskommelse åstadkoms sannolikt också en lösning för de 9 000 ungdomar som skulle omfattas av gymnasielagen, och i bästa fall ytterligare några tusen som ankom strax före eller efter de tidsramar som lagen avsåg. Det är också ungefär så jag tolkade centerledaren Annie Lööfs uttalande i P1 Morgons partiledarutfrågning med henne i tisdags.
Men ingenting är självklart, och därför är det viktigt att kampen förs vidare och att pressen på att lösa frågan kvarstår på regering och riksdagspartier. Det vore bra om företrädare för de partier som röstade för gymnasielagen klargjorde att riksdagsmajoritetens beslut är en utfästelse om att åstadkomma en lösning för dessa unga människor, och att den utfästelsen kvarstår även om medlen kan komma att förändras beroende på vad migrationsöverdomstolen kommer fram till.
Ett sådant klargörande skulle åtminstone något öka tryggheten för en oerhört utsatt grupp. Den får gärna komma redan före valet. Varje dag i osäkerhet ökar risken att enskilda unga människor inte längre orkar med, och ökar även risken för ett växande skuggsamhälle.
2018-08-21
Hanif Bali-affären: Ulf Kristerssons svaga ledarskap skadar Moderaternas anseende
Igår begärde branchorganisationen Tidningsutgivarna (TU) ett möte med moderaternas partiledare Ulf Kristersson angående "de anspelningar på krig och hot mot medier som partiets riksdagsledamot Hanif Bali uttryckt i sociala medier". Bakgrunden är att Hanif Bali i sociala medier publicerat bilder där han poserar med vapen, bland annat från en skjutbana som han hävdar ligger i en skola. Bali sade sig vilja ge Dagens Nyheter en "hjärtinfarkt" med bilden. Bali har också publicerat bilder där han hävdar att han är i "krig" med Dagens Nyheter.
Tidningsutgivarnas begäran är en extraordinär händelse i modern svensk politisk historia. Vi lever i en tid präglad av hot mot media och mot enskilda journalister. För bara ett par veckor sedan åtalades en nazist i Sundsvall för förberedelse till mord på olika journalister i Mellansverige. I den här valrörelsen har vi sett flera exempel på hur politiker och andra partipolitiskt anslutna valt att medvetet misskreditera medier för deras nyhetsprioritering och utförda arbete. (...) Här handlar det om en önskan om att underminera mediernas demokratiska samhällsuppdrag, säger Jeanette Gustafsdotter, vd TU.
Händelsen skadar Moderaternas anseende. Moderaterna valde igår att sända sin partisekreterare Gunnar Strömmer, i stället för Ulf Kristersson, att träffa representanter för TU. Efter mötet tog Hanif Bali bort en av de publicerade bilderna. På sin Facebooksida är Bali inte alls ångerfull eller ber om ursäkt, istället kallar han medierna för "dumma" och anser att hela historien är iscensatt av "medierna" för att skapa ett drev mot honom: Det är alldeles uppenbart för mig att medierna gör sig dumma enbart för att skapa ett drev som nu dominerat nyheterna.
Ulf Kristersson har ofta förespråkat en "vuxen samtalston" i den offentliga debatten. Men Kristersson ledarskap i denna affär är långt ifrån vuxet. I stället för att ta ansvar säger Ulf Kristersson att han inte kan recensera Bali eller andra politiker, eftersom Bali är en "folkvald" riksdagsledamot. Påståendet är nonsens, och det inser förstås Kristersson (vilket inte gör saken bättre). Om en riksdagsledamot till exempel publicerar grovt sexistiska eller öppet främlingsfientliga texter kan inte en partiledare svära sig fri från ansvar med motiveringen att hen inte kan recensera en folkvald politiker.
Affären kring Hanif Bali lär inte i sig ge några effekter i väljaropinionen. Men Ulf Kristerssons oförmåga att visa ledarskap urholkar bilden av honom som stark ledare och gör det på sikt ännu svårare för honom att hålla ihop såväl Alliansen som sitt parti.
Tidningsutgivarnas begäran är en extraordinär händelse i modern svensk politisk historia. Vi lever i en tid präglad av hot mot media och mot enskilda journalister. För bara ett par veckor sedan åtalades en nazist i Sundsvall för förberedelse till mord på olika journalister i Mellansverige. I den här valrörelsen har vi sett flera exempel på hur politiker och andra partipolitiskt anslutna valt att medvetet misskreditera medier för deras nyhetsprioritering och utförda arbete. (...) Här handlar det om en önskan om att underminera mediernas demokratiska samhällsuppdrag, säger Jeanette Gustafsdotter, vd TU.
Händelsen skadar Moderaternas anseende. Moderaterna valde igår att sända sin partisekreterare Gunnar Strömmer, i stället för Ulf Kristersson, att träffa representanter för TU. Efter mötet tog Hanif Bali bort en av de publicerade bilderna. På sin Facebooksida är Bali inte alls ångerfull eller ber om ursäkt, istället kallar han medierna för "dumma" och anser att hela historien är iscensatt av "medierna" för att skapa ett drev mot honom: Det är alldeles uppenbart för mig att medierna gör sig dumma enbart för att skapa ett drev som nu dominerat nyheterna.
Ulf Kristersson har ofta förespråkat en "vuxen samtalston" i den offentliga debatten. Men Kristersson ledarskap i denna affär är långt ifrån vuxet. I stället för att ta ansvar säger Ulf Kristersson att han inte kan recensera Bali eller andra politiker, eftersom Bali är en "folkvald" riksdagsledamot. Påståendet är nonsens, och det inser förstås Kristersson (vilket inte gör saken bättre). Om en riksdagsledamot till exempel publicerar grovt sexistiska eller öppet främlingsfientliga texter kan inte en partiledare svära sig fri från ansvar med motiveringen att hen inte kan recensera en folkvald politiker.
Affären kring Hanif Bali lär inte i sig ge några effekter i väljaropinionen. Men Ulf Kristerssons oförmåga att visa ledarskap urholkar bilden av honom som stark ledare och gör det på sikt ännu svårare för honom att hålla ihop såväl Alliansen som sitt parti.
2018-08-19
Ulf Kristersson hoppar kråka i frågan om SD-samarbete
- Vi kommer inte förhandla, kompromissa eller bilda lokala regeringar med Sverigedemokraterna. (Moderatledaren Ulf Kristersson i Aftonbladet i november 2017.)
– Det finns inga diktat som gäller i partier. (Ulf Kristersson i Aftonbladet i augusti 2018 angående att lokala M-företrädare vill samarbeta och samregera med Sverigedemokraterna efter valet.)
Ulf Kristersson fortsätter att hoppa kråka mellan olika ståndpunkter kring hur Moderaterna på lokal nivå ska hantera SD efter valet om några veckor. Ibland utesluter han lokala samarbeten och samregeranden. Ibland säger han i stället att det är upp till de lokala moderata representanterna att avgöra saken. Det är uppenbart att partiet är splittrat i frågan.
En partiledares viktigaste uppgift anses vara att hålla ihop sitt parti. Ulf Kristerssons sätt att hålla ihop sitt parti tycks åtminstone här vara att låta varje gruppering göra som den vill. En sådan strategi kan vara kortsiktigt framgångsrik, men som naturligtvis är ohållbar på sikt.
När Moderaterna börjar samarbeta och samregera med Sverigedemokraterna på lokal nivå sänker partiet också tröskeln för samarbete och samstyre med Sverigedemokraterna på nationell nivå. Det är också min övertygelse att en moderatledd regering riskerar att bli ett steg på vägen till en normalisering av Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson är internt under press att häva eller åtminstone lätta på Sverigedemokraternas ställning som pariaparti. Ingenting i Ulf Kristerssons agerande hittills får mig att tro att han på sikt kommer att kunna stå emot den pressen.
Om Sverige efter valet skulle styras av en moderat enpartiregering blir relationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna än mer delikat, särskilt om en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd för att få igenom sin politik. Därför blir det inför valet en viktig fråga om Annie Lööf och Centerpartiet är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering, även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd av väljarna än vad allianspartierna får.
Hittills har Annie Lööf och Centerpartiet duckat för den frågan. Så länge Annie Lööf inte svarar på frågan om Centerpartiet kan tänka sig att släppa fram en moderat enpartiregering även om de rödgröna partierna är större än allianspartierna så får väljarna leva i ovisshet. För den väljare som anser att valets viktigaste fråga handlar om att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande kan Centerpartiet - så länge tystnaden kvarstår - inte vara ett tryggt alternativ.
– Det finns inga diktat som gäller i partier. (Ulf Kristersson i Aftonbladet i augusti 2018 angående att lokala M-företrädare vill samarbeta och samregera med Sverigedemokraterna efter valet.)
Ulf Kristersson fortsätter att hoppa kråka mellan olika ståndpunkter kring hur Moderaterna på lokal nivå ska hantera SD efter valet om några veckor. Ibland utesluter han lokala samarbeten och samregeranden. Ibland säger han i stället att det är upp till de lokala moderata representanterna att avgöra saken. Det är uppenbart att partiet är splittrat i frågan.
En partiledares viktigaste uppgift anses vara att hålla ihop sitt parti. Ulf Kristerssons sätt att hålla ihop sitt parti tycks åtminstone här vara att låta varje gruppering göra som den vill. En sådan strategi kan vara kortsiktigt framgångsrik, men som naturligtvis är ohållbar på sikt.
När Moderaterna börjar samarbeta och samregera med Sverigedemokraterna på lokal nivå sänker partiet också tröskeln för samarbete och samstyre med Sverigedemokraterna på nationell nivå. Det är också min övertygelse att en moderatledd regering riskerar att bli ett steg på vägen till en normalisering av Sverigedemokraterna. Ulf Kristersson är internt under press att häva eller åtminstone lätta på Sverigedemokraternas ställning som pariaparti. Ingenting i Ulf Kristerssons agerande hittills får mig att tro att han på sikt kommer att kunna stå emot den pressen.
Om Sverige efter valet skulle styras av en moderat enpartiregering blir relationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna än mer delikat, särskilt om en sådan regering blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd för att få igenom sin politik. Därför blir det inför valet en viktig fråga om Annie Lööf och Centerpartiet är beredda att släppa fram en moderat enpartiregering, även om de rödgröna partierna får ett starkare stöd av väljarna än vad allianspartierna får.
Hittills har Annie Lööf och Centerpartiet duckat för den frågan. Så länge Annie Lööf inte svarar på frågan om Centerpartiet kan tänka sig att släppa fram en moderat enpartiregering även om de rödgröna partierna är större än allianspartierna så får väljarna leva i ovisshet. För den väljare som anser att valets viktigaste fråga handlar om att utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande kan Centerpartiet - så länge tystnaden kvarstår - inte vara ett tryggt alternativ.
2018-08-16
Den vidriga antisemitismen
Den vidriga antisemitismen tar sig idag alltmer öppna uttryck i det svenska samhället. I vintras kastade unga män brinnande föremål mot synagogan i Göteborg. I Almedalen i somras attackerades och trakasserades judar på öppen plats. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) tillåts på gator och torg att manifestera sin vedervärdiga ideologi.
Det senaste avskyvärda exemplet är, berättar Dagens Nyheter, en riksdagskandidat för det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (AfS) som fäster antisemitiska klistermärken på fönstret till ett pendeltåg i Stockholm. Klistermärket föreställer en "kroknäsa", en karikatyr som används för att - som Dagens Nyheter skriver - "framställa judar som biologiskt annorlunda och i förlängningen icke-mänskliga".
Dessa märken med kroknäsor har också klistrats på olika valaffischer i Stockholmsområdet, till exempel på foton föreställande moderatledaren Ulf Kristersson.
En modig ung kvinna konfronterade riksdagskandidaten på pendeltåget och filmade det hela med sin mobil. Kvinnan frågade bland annat riksdagskandidaten vad märket betydde och fick till svar att det "symboliserar en viss typ av människor". Kroknäsa. En viss typ av människor.
Jag är imponerad av det civilkurage denna unga kvinna visade. Låt hennes mod inspirera oss andra till att bekämpa antisemitismen - i vardagslivet och i alla andra sammanhang.
Det gäller att stå emot.
Det senaste avskyvärda exemplet är, berättar Dagens Nyheter, en riksdagskandidat för det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (AfS) som fäster antisemitiska klistermärken på fönstret till ett pendeltåg i Stockholm. Klistermärket föreställer en "kroknäsa", en karikatyr som används för att - som Dagens Nyheter skriver - "framställa judar som biologiskt annorlunda och i förlängningen icke-mänskliga".
Dessa märken med kroknäsor har också klistrats på olika valaffischer i Stockholmsområdet, till exempel på foton föreställande moderatledaren Ulf Kristersson.
En modig ung kvinna konfronterade riksdagskandidaten på pendeltåget och filmade det hela med sin mobil. Kvinnan frågade bland annat riksdagskandidaten vad märket betydde och fick till svar att det "symboliserar en viss typ av människor". Kroknäsa. En viss typ av människor.
Jag är imponerad av det civilkurage denna unga kvinna visade. Låt hennes mod inspirera oss andra till att bekämpa antisemitismen - i vardagslivet och i alla andra sammanhang.
Det gäller att stå emot.
2018-08-14
Armand Duplantis och svenskheten
Det var en enastående upplevelse att i söndags via tv och radio följa 18-årige Armand Duplantis väg till EM-guld i stavhopp. När han tog 5.95 var jag andlös, när han tog 6.00 nöp jag sönder vänsterarmen och när han med god marginal till ribban också tog 6.05 grät jag nästan i tv-soffan. Duplantis presterade en idrottslig bragd i ordets mest genuina betydelse, och mina tankar går närmast till Bernt Johanssons OS-guld vid herrarnas linjelopp i cykel i Montreal den 26 juli 1976. (Ja, ett OS-guld smäller förstås högre än ett EM-guld - men som bragd betraktat finns det stora likheter.)
Armand Duplantis makalösa prestation gjorde mig lycklig, som idrottsintresserad och som svensk. Jag tycker att Armand Duplantis så tydligt gestaltar det absurda i Sverigedemokraternas syn på på svenskheten. Sverigedemokraterna vill ju enligt sitt migrationspolitiska inriktningsprogram att medborgarskap "endast bör innehas i en enskild stat" och att den enskilde individen helst bör avsäga sig sitt ena medborgarskap. Armand Duplantis har en amerikansk pappa och en svensk mamma och dubbla medborgarskap. Är han då svensk eller amerikan - eller båda? För mig blir det en så ointressant fråga.
Sverigedemokraternas syn på det dubbla medborgarskapens nackdelar kan kopplas till partiets syn på "lojalitet" som ett nödvändigt villkor för att få vara en riktig svensk. Vad nu lojalitet kan innebära i detta sammanhang - att Duplantis skulle undvika att göra sitt bästa om han i ett VM eller OS mötte amerikanska medtävlare?
Så lycka till Armand Duplantis, i livet och med ditt fortsatta tävlande. Jag hoppas att du får bragdguldet redan i år (Sarah Sjöström har ju redan fått det två gånger) och en gång till när du vinner OS-guld i Tokyo 2020.
Jag noterar för övrigt att Armand Duplantis inte talar svenska. I min värld är han precis lika mycket svensk ändå.
Armand Duplantis makalösa prestation gjorde mig lycklig, som idrottsintresserad och som svensk. Jag tycker att Armand Duplantis så tydligt gestaltar det absurda i Sverigedemokraternas syn på på svenskheten. Sverigedemokraterna vill ju enligt sitt migrationspolitiska inriktningsprogram att medborgarskap "endast bör innehas i en enskild stat" och att den enskilde individen helst bör avsäga sig sitt ena medborgarskap. Armand Duplantis har en amerikansk pappa och en svensk mamma och dubbla medborgarskap. Är han då svensk eller amerikan - eller båda? För mig blir det en så ointressant fråga.
Sverigedemokraternas syn på det dubbla medborgarskapens nackdelar kan kopplas till partiets syn på "lojalitet" som ett nödvändigt villkor för att få vara en riktig svensk. Vad nu lojalitet kan innebära i detta sammanhang - att Duplantis skulle undvika att göra sitt bästa om han i ett VM eller OS mötte amerikanska medtävlare?
Så lycka till Armand Duplantis, i livet och med ditt fortsatta tävlande. Jag hoppas att du får bragdguldet redan i år (Sarah Sjöström har ju redan fått det två gånger) och en gång till när du vinner OS-guld i Tokyo 2020.
Jag noterar för övrigt att Armand Duplantis inte talar svenska. I min värld är han precis lika mycket svensk ändå.
2018-08-12
Om Chelsea Manning och civil olydnad
Igår var dottern och jag på Way Out West för att lyssna på den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning (ja, vi fick Lykke Li och Thåström som bonus). Chelsea Manning dömdes i augusti 2013 till 35 års fängelse för spioneri efter att hon till Wikileaks läckt dokument om bl a USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri. Chelsea Manning är en transkvinna, vid fängslandet bar hon namnet Bradley Manning. Hon har under lång tid profilerat sig i kampen för transpersoners rättigheter.
Chelsea Manning och hennes gärning är ytterligare ett uttryck för det vi kallar civil olydnad, på samma sätt som när Elin Ersson för några veckor sedan stoppade ett plan som skulle lyfta från Landvetter och där det bland passagerarna fanns en man som skulle utvisas till Afghanistan. Civil olydnad väcker ofta starka känslor. Ju mer vi sympatiserar med aktivisternas sak, desto mer positiva tenderar vi också att vara till civil olydnad som metod i det specifika fallet. Som Marie Demker nyligen skrev i tidningen Dagen syftar civil olydnad till att genom icke-våldsaktioner stärka eller återställa demokratiska värden. Civil olydnad ska slå uppåt, inte neråt.
Chelsea Manning var skarp och eftertänksam. Hon undvek de enkla lösningarna och dröjde ofta med sina svar. Det gjorde henne extra intressant att lyssna på. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.
Was it worth it?, frågande hennes samtalspartner journalisten Björn af Kleen. Well, what shall I say. Is life worth it?, blev Chelsea Mannings lätt lakoniska svar.
Chelsea Manning utstrålade mod och målmedvetenhet. Jag önskar henne verkligen allt gott framåt.
Det är märkligt att svenska medier nästan inte alls uppmärksammat hennes besök. Chelsea Manning är en internationellt högst efterfrågad gäst. Det enda jag hittills sett i svenska medier är denna artikel i Göteborgs-Posten. Men jag kan förstås ha missat något.
Den som vill höra Chelsea Mannings svar på frågan om hur man blir en visselblåsare kan titta här (ljudet är bra, men jag beklagar den dåliga bildkvaliteten.)
Chelsea Manning och hennes gärning är ytterligare ett uttryck för det vi kallar civil olydnad, på samma sätt som när Elin Ersson för några veckor sedan stoppade ett plan som skulle lyfta från Landvetter och där det bland passagerarna fanns en man som skulle utvisas till Afghanistan. Civil olydnad väcker ofta starka känslor. Ju mer vi sympatiserar med aktivisternas sak, desto mer positiva tenderar vi också att vara till civil olydnad som metod i det specifika fallet. Som Marie Demker nyligen skrev i tidningen Dagen syftar civil olydnad till att genom icke-våldsaktioner stärka eller återställa demokratiska värden. Civil olydnad ska slå uppåt, inte neråt.
Chelsea Manning var skarp och eftertänksam. Hon undvek de enkla lösningarna och dröjde ofta med sina svar. Det gjorde henne extra intressant att lyssna på. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.
Was it worth it?, frågande hennes samtalspartner journalisten Björn af Kleen. Well, what shall I say. Is life worth it?, blev Chelsea Mannings lätt lakoniska svar.
Chelsea Manning utstrålade mod och målmedvetenhet. Jag önskar henne verkligen allt gott framåt.
Det är märkligt att svenska medier nästan inte alls uppmärksammat hennes besök. Chelsea Manning är en internationellt högst efterfrågad gäst. Det enda jag hittills sett i svenska medier är denna artikel i Göteborgs-Posten. Men jag kan förstås ha missat något.
Den som vill höra Chelsea Mannings svar på frågan om hur man blir en visselblåsare kan titta här (ljudet är bra, men jag beklagar den dåliga bildkvaliteten.)
2018-08-10
Mycket jämnt opinionsläge i dagens Sifo. Vad hinner hända före valet?
I dag är det 30 dagar kvar till valet. Opinionsläget mellan de båda blocken är jämnt. I dagens mätning från Sifo får de rödgröna partierna 40.6 procent av väljarstödet, allianspartierna får 39.9 procent.
Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.
Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.
Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.
Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?
Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)
Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.
Valrörelsen går nu in i sitt intensiva slutskede. Men hur mycket kan egentligen hände i opinionen de sista veckorna före valet? Statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson reder i en text på bloggen Politologerna förtjänstfullt ut saken.
Svenska väljare har över tid blivit alltmer rörliga och bestämmer sitt partival allt senare i valrörelsen. Men samtidigt är det så att andelen väljare som sista månaden före ett val förflyttar sig över blockgränsen är relativt liten. Det innebär att de största förflyttningarna inom väljarkåren de närmaste veckorna sannolikt sker inom, och inte mellan, respektive block.
Därför blir de kommande opinionsmätningarna viktiga. Det en hyggligt stor sannolikhet att dessa mätningar sammantaget redovisar styrkeförhållanden mellan de båda blocken som kommer att ligga ganska nära valresultatet.
Samtidigt är styrkeförhållandena mellan blocken möjligen något mindre intressant än vanligt. Sverigedemokraterna har vuxit fram som en slags "tredje block" i svensk politik. Kristdemokraterna löper risk att trilla ur riksdagen. Och är allianspartierna verkligen fortfarande att betrakta som ett "block"?
Sprickan mellan Centerpartiet/Liberalerna och Moderaterna tycks växa sig större. I en intervju i Dagens industri betonar moderaternas gruppledare Tobias Billström att han vill föra samtal med Sverigedemokraterna för att säkra att Alliansen ska kunna regera Sverige även om de rödgröna partierna blir större, samt att Alliansen kan behöva luta sig mot Sverigedemokraterna för att få stöd för sin politik. Centerpartiet rasar över Tobias Billströms uttalanden. Till Aftonbladet säger Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson att Billströms besked avviker från det Moderaterna tidigare har gett, och att Centerpartiet inte kan tänka sig ett sådant arrangemang. (På sin Facebook-sida modifierar Tobias Billström senare sina uttalanden.)
Stämningsläget mellan allianspartierna verkar vara lite si så där just nu. Och den för regeringsfrågan så viktiga frågan kvarstår: Kommer Centerpartiet (och Liberalerna) om de rödgröna blir störst att släppa fram en moderat enpartiregering som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd? Den frågan kommer att förfölja Centerpartiet och Liberalerna ända fram till valdagen.
2018-08-08
Var står Centerpartiet i regeringsfrågan?
Allt fler vänder blicken mot Centerpartiet och frågar sig var partiet står i regeringsfrågan. Vi säger nej till att förhandla eller samarbeta med SD, svarar Annie Lööf på Twitter. Det är bra. Men det är ett svar på en fråga som inte ställts. Få tror på allvar att Centerpartiet skulle börja förhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna.
Frågan är i stället: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - kommer Centerpartiet då att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild blockskiljande omröstning? På denna för regeringsbildningen avgörande fråga har Annie Lööf hittills konsekvent duckat.
I stället hävdar Annie Lööf att om allianspartierna i valet blir mindre är de rödgröna partierna så borde Socialdemokraterna stödja en alliansregering. Det är ett ganska fantasifullt scenario. Om Socialdemokraterna blir största parti och de rödgröna partierna största block är det svårt att se den politiska realismen och legitimiteten i att Socialdemokraterna givet valresultatet skulle stödja en alliansregering.
Så Annie Lööf kommer inte undan. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna tvingas hon och Centerpartiet välja väg. Antingen släpper hon fram en moderat enpartiregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd, eller så väljer hon någon form av uppgörelse över blockgränsen. Valet är inte lätt - vid sidan av sakpolitiska och ideologiska överväganden måste hon ta hänsyn till vad hennes väljare och medlemmar anser.
Jag kan förstå att Centerpartiet av förhandlingstaktiska skäl inte i förväg vill precisera sig alltför långt i frågan. Men det skulle faktiskt räcka med att Annie Lööf sa att Centerpartiet inte kommer att medverka till att släppa fram en regering - oavsett politisk färg - som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.
Än så länge tycks Centerpartiet tveka i frågan. För den väljare som vill utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande blir Centerpartiet därför ett högst osäkert val.
Frågan är i stället: Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna - kommer Centerpartiet då att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild blockskiljande omröstning? På denna för regeringsbildningen avgörande fråga har Annie Lööf hittills konsekvent duckat.
I stället hävdar Annie Lööf att om allianspartierna i valet blir mindre är de rödgröna partierna så borde Socialdemokraterna stödja en alliansregering. Det är ett ganska fantasifullt scenario. Om Socialdemokraterna blir största parti och de rödgröna partierna största block är det svårt att se den politiska realismen och legitimiteten i att Socialdemokraterna givet valresultatet skulle stödja en alliansregering.
Så Annie Lööf kommer inte undan. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna tvingas hon och Centerpartiet välja väg. Antingen släpper hon fram en moderat enpartiregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd, eller så väljer hon någon form av uppgörelse över blockgränsen. Valet är inte lätt - vid sidan av sakpolitiska och ideologiska överväganden måste hon ta hänsyn till vad hennes väljare och medlemmar anser.
Jag kan förstå att Centerpartiet av förhandlingstaktiska skäl inte i förväg vill precisera sig alltför långt i frågan. Men det skulle faktiskt räcka med att Annie Lööf sa att Centerpartiet inte kommer att medverka till att släppa fram en regering - oavsett politisk färg - som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning.
Än så länge tycks Centerpartiet tveka i frågan. För den väljare som vill utestänga Sverigedemokraterna från politiskt inflytande blir Centerpartiet därför ett högst osäkert val.
2018-08-05
Sverigedemokraternas propagandafilm - ett försök att relativisera sin egen historia
Sverigedemokraternas propagandafilm där socialdemokratin förknippas med rasbiologi, antisemitism och tvångssteriliseringar har förstås mött stark kritik. Lösryckta citat presenteras utan kontext och tittaren ges bilden att texter ur Aftonbladet bär socialdemokratisk prägel trots att de härrör från tider långt innan LO köpte tidningen.
Tittaren förleds tro att filmen avslöjar något nytt. Men så är det inte. Det finns oerhört mycket forskning, litteratur och medierapportering om ohyggligheterna kring rasbiologin, antisemitismen och tvångssteriliseringarna. Jag blev faktiskt förvånad över att alla de arbetsinsatser som ligger till grund för filmen inte lyckades bidra med något egentligt nytt.
Socialdemokratin bär ett stort och eget ansvar för sin historia. Fattas annat. Men filmen fördunklar historien genom att medvetet dölja att flera av de beslut som lyfts fram på ett självklart sätt fattades i samförstånd över blockgränsen. Socialdemokratin var liksom övriga partier en del av en tidsanda där det vi idag uppfattar som illdåd i stället uppfattades som en normalitet. Det är ingen ursäkt, men väl en förklaring. Att medvetet dölja denna bakgrund är också att medvetet vilseleda de som ser filmen.
Sverigedemokraternas syfte med filmen är sannolikt att relativisera det egna partiets nazistiska och rasistiska rötter. Om socialdemokratin kan förknippas med rasbiologi och tvångssteriliseringar så blir Sverigedemokraternas eget nazistiska förflutna mindre känsligt. Alla är i så fall lika goda kålsupare.
Men så enkelt är det förstås inte. Nazismen och olika rasbiologiska idéer hade sin höjdpunkt på 1930-talet. Andra världskrigets fasor och den ohyggliga Förintelsen innebar att de allra flesta människor insåg rasbiologins och nazismens vidrighet. Men inte alla. År 1988 - när alla kände till nazismens och rasbiologins ohyggligheter - bildades Sverigedemokraterna av personer varav flera hade en bakgrund i just nazistiska och fascistiska organisationer. Några år senare - 1995 - anslöt sig Jimmie Åkesson till detta parti.
Nej, Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter, impregnerat av rasism. Inga försök till relativisering kan ändra på den saken.
Tittaren förleds tro att filmen avslöjar något nytt. Men så är det inte. Det finns oerhört mycket forskning, litteratur och medierapportering om ohyggligheterna kring rasbiologin, antisemitismen och tvångssteriliseringarna. Jag blev faktiskt förvånad över att alla de arbetsinsatser som ligger till grund för filmen inte lyckades bidra med något egentligt nytt.
Socialdemokratin bär ett stort och eget ansvar för sin historia. Fattas annat. Men filmen fördunklar historien genom att medvetet dölja att flera av de beslut som lyfts fram på ett självklart sätt fattades i samförstånd över blockgränsen. Socialdemokratin var liksom övriga partier en del av en tidsanda där det vi idag uppfattar som illdåd i stället uppfattades som en normalitet. Det är ingen ursäkt, men väl en förklaring. Att medvetet dölja denna bakgrund är också att medvetet vilseleda de som ser filmen.
Sverigedemokraternas syfte med filmen är sannolikt att relativisera det egna partiets nazistiska och rasistiska rötter. Om socialdemokratin kan förknippas med rasbiologi och tvångssteriliseringar så blir Sverigedemokraternas eget nazistiska förflutna mindre känsligt. Alla är i så fall lika goda kålsupare.
Men så enkelt är det förstås inte. Nazismen och olika rasbiologiska idéer hade sin höjdpunkt på 1930-talet. Andra världskrigets fasor och den ohyggliga Förintelsen innebar att de allra flesta människor insåg rasbiologins och nazismens vidrighet. Men inte alla. År 1988 - när alla kände till nazismens och rasbiologins ohyggligheter - bildades Sverigedemokraterna av personer varav flera hade en bakgrund i just nazistiska och fascistiska organisationer. Några år senare - 1995 - anslöt sig Jimmie Åkesson till detta parti.
Nej, Sverigedemokraterna är inte ett parti som andra. Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter, impregnerat av rasism. Inga försök till relativisering kan ändra på den saken.
2018-08-03
Centerpartiet kan göra sitt bästa val på 30 år
I dag inleddes Centerpartiets valkonvent på Annexet vid Globen i Stockholm. Det är bara fem veckor kvar till valet och just nu ser Centerpartiet ut att kunna göra sitt bästa val på 30 år. Partiet ligger på omkring tio procent i opinionsmätningarna, en ökning med fyra procentenheter jämfört med valresultatet på 6.1 procent 2014. Vi får gå tillbaka 30 år i tiden för att hitta senaste gången Centerpartiet presterade ett valresultat på över tio procent - i valet 1988 fick partiet 11.8 procent.
Centerpartiet har - liksom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - under mandatperioden hållit fast vid sin grundinställning i en av valets viktigaste frågor, migrations- och flyktingpolitiken. Jag noterar att dessa tre partier också är de enda partier som under mandatperioden vuxit i väljaropinionen. Det tycks som att Centerpartiet genom sin tydliga linje i flyktingpolitiken - till exempel genom att rösta för den så kallade gymnasielagen - lagt beslag på ett hyggligt antal liberala väljare som känt sig med obekväma med Liberalernas ställningstaganden i dessa frågor. Därutöver har Centerpartiet en stark profil i frågor om miljö och hållbar utveckling, liksom i frågor om stad-land. Sammantaget har Centerpartiet ett bra utgångsläge när valrörelsen nu går in i ett avgörande skede.
Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Annie Lööf att stå i händelsernas centrum. Kommer Centerpartiet i ett sådant läge att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister i en moderat enpartiregering, en regering som skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild konfliktladdad omröstning? Eller kommer Annie Lööf och Centerpartiet att bli delaktig i ett blocköverskridande samarbete och därigenom bidra till att Sverige får en stark regering där Sverigedemokraterna utestängs från inflytande? Det blir knäckfrågan i de stundande regeringsförhandlingarna.
Centerpartiet har - liksom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna - under mandatperioden hållit fast vid sin grundinställning i en av valets viktigaste frågor, migrations- och flyktingpolitiken. Jag noterar att dessa tre partier också är de enda partier som under mandatperioden vuxit i väljaropinionen. Det tycks som att Centerpartiet genom sin tydliga linje i flyktingpolitiken - till exempel genom att rösta för den så kallade gymnasielagen - lagt beslag på ett hyggligt antal liberala väljare som känt sig med obekväma med Liberalernas ställningstaganden i dessa frågor. Därutöver har Centerpartiet en stark profil i frågor om miljö och hållbar utveckling, liksom i frågor om stad-land. Sammantaget har Centerpartiet ett bra utgångsläge när valrörelsen nu går in i ett avgörande skede.
Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Annie Lööf att stå i händelsernas centrum. Kommer Centerpartiet i ett sådant läge att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister i en moderat enpartiregering, en regering som skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild konfliktladdad omröstning? Eller kommer Annie Lööf och Centerpartiet att bli delaktig i ett blocköverskridande samarbete och därigenom bidra till att Sverige får en stark regering där Sverigedemokraterna utestängs från inflytande? Det blir knäckfrågan i de stundande regeringsförhandlingarna.
2018-08-01
De unga ensamkommande måste få trygghet nu!
Migrationsdomstolen i Göteborg har beslutat att hämta in ett förhandsavgörande från EU-domstolen innan man tillämpar den så kallade gymnasielagen för ensamkommande unga. Den genomsnittliga handläggningstiden för sådana förhandsavgöranden är nästan 16 månader. Om ärendet bedöms som ett "brådskande mål" är den genomsnittliga handläggningstiden cirka tre månader (enligt juristen Louise Dane, på Twitter). Samtidigt kan enskilda domare vid olika migrationsdomstolar i Sverige själva välja att tillämpa eller inte tillämpa gymnasielagen. Om några veckor kommer Migrationsöverdomstolen att pröva de mål som tidigare prövats av enskilda migrationsdomstolar och som överklagats. Problematiken gäller bland annat om gymnasielagen i den del som avser sänkt beviskrav för den sökandes identitet får tillämpas, eller om den strider mot andra rättsregler.
Förvirrande? Ja visst. Tänk er då hur förvirrande situationen måste uppfattas för de 9 000 unga ensamkommande som genom gymnasielagen ska ges möjlighet att få stanna här i Sverige. Dessa unga människor som under flera år pendlat mellan hopp och förtvivlan, unga människor som bott i Sverige i flera år och som nu äntligen skulle få lite fast mark under fötterna, fast mark att kunna växa ifrån. Dessa unga människors ångest kommer nu i stället att fortsätta på obestämt tid. Risken är överhängande att några inte kommer att orka leva med denna ångest och osäkerhet. Dessa unga människors utsatthet måste nu få ett slut.
Jag har tidigare hävdat att representanter för såväl regeringen som för de partier som i riksdagen ställde sig bakom gymnasielagen måste ta steget fram och entydigt förklara att de står fast vid sina intentioner att ge dessa unga en ny möjlighet att få stanna i Sverige. Om lagen måste ändras så får den ändras. Situationen för dessa 9 000 unga människor måste lösas på ett varaktigt sätt. De allra flesta inser omöjligheten - logistiskt, rättssäkert och humanitärt - att utvisa 9 000 unga människor till krigets Afghanistan. De allra flesta av dessa 9 000 unga kommer - oavsett om det blir en rödgrön regering eller en alliansregering efter valet i höst - att stanna kvar i vårt land. En amnesti med permanenta uppehållstillstånd skulle till exempel ge dessa unga människor en stabil grund att stå på, och undanröja risken för att de blir en del av ett skuggsamhälle. Permanenta uppehållstillstånd för dessa unga människor vore inte bara en humanitär välgärning, det vore också mycket bra för integrationen.
Från den 6 augusti återupptas manifestationerna på Mynttorget i Stockholm till stöd för de ensamkommande unga, organiserade av bl a Ung i Sverige och Tillsammansskapet. Det är bra. Dessa unga människor behöver allt vår stöd. Manifestationerna synliggör att det är enskilda människoöden och människoliv det handlar om. Kom gärna dit och uttryck ditt stöd.
Förvirrande? Ja visst. Tänk er då hur förvirrande situationen måste uppfattas för de 9 000 unga ensamkommande som genom gymnasielagen ska ges möjlighet att få stanna här i Sverige. Dessa unga människor som under flera år pendlat mellan hopp och förtvivlan, unga människor som bott i Sverige i flera år och som nu äntligen skulle få lite fast mark under fötterna, fast mark att kunna växa ifrån. Dessa unga människors ångest kommer nu i stället att fortsätta på obestämt tid. Risken är överhängande att några inte kommer att orka leva med denna ångest och osäkerhet. Dessa unga människors utsatthet måste nu få ett slut.
Jag har tidigare hävdat att representanter för såväl regeringen som för de partier som i riksdagen ställde sig bakom gymnasielagen måste ta steget fram och entydigt förklara att de står fast vid sina intentioner att ge dessa unga en ny möjlighet att få stanna i Sverige. Om lagen måste ändras så får den ändras. Situationen för dessa 9 000 unga människor måste lösas på ett varaktigt sätt. De allra flesta inser omöjligheten - logistiskt, rättssäkert och humanitärt - att utvisa 9 000 unga människor till krigets Afghanistan. De allra flesta av dessa 9 000 unga kommer - oavsett om det blir en rödgrön regering eller en alliansregering efter valet i höst - att stanna kvar i vårt land. En amnesti med permanenta uppehållstillstånd skulle till exempel ge dessa unga människor en stabil grund att stå på, och undanröja risken för att de blir en del av ett skuggsamhälle. Permanenta uppehållstillstånd för dessa unga människor vore inte bara en humanitär välgärning, det vore också mycket bra för integrationen.
Från den 6 augusti återupptas manifestationerna på Mynttorget i Stockholm till stöd för de ensamkommande unga, organiserade av bl a Ung i Sverige och Tillsammansskapet. Det är bra. Dessa unga människor behöver allt vår stöd. Manifestationerna synliggör att det är enskilda människoöden och människoliv det handlar om. Kom gärna dit och uttryck ditt stöd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)