Om Chelsea Manning och civil olydnad

Igår var dottern och jag på Way Out West för att lyssna på den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning (ja, vi fick Lykke Li och Thåström som bonus). Chelsea Manning dömdes i augusti 2013 till 35 års fängelse för spioneri efter att hon till Wikileaks läckt dokument om bl a USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri. Chelsea Manning är en transkvinna, vid fängslandet bar hon namnet Bradley Manning. Hon har under lång tid profilerat sig i kampen för transpersoners rättigheter.

Chelsea Manning och hennes gärning är ytterligare ett uttryck för det vi kallar civil olydnad, på samma sätt som när Elin Ersson för några veckor sedan stoppade ett plan som skulle lyfta från Landvetter och där det bland passagerarna fanns en man som skulle utvisas till Afghanistan. Civil olydnad väcker ofta starka känslor. Ju mer vi sympatiserar med aktivisternas sak, desto mer positiva tenderar vi också att vara till civil olydnad som metod i det specifika fallet. Som Marie Demker nyligen skrev i tidningen Dagen syftar civil olydnad till att genom icke-våldsaktioner stärka eller återställa demokratiska värden. Civil olydnad ska slå uppåt, inte neråt.

Chelsea Manning var skarp och eftertänksam. Hon undvek de enkla lösningarna och dröjde ofta med sina svar. Det gjorde henne extra intressant att lyssna på. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

Was it worth it?, frågande hennes samtalspartner journalisten Björn af Kleen. Well, what shall I say. Is life worth it?, blev Chelsea Mannings lätt lakoniska svar.

Chelsea Manning utstrålade mod och målmedvetenhet. Jag önskar henne verkligen allt gott framåt.

Det är märkligt att svenska medier nästan inte alls uppmärksammat hennes besök. Chelsea Manning är en internationellt högst efterfrågad gäst. Det enda jag hittills sett i svenska medier är denna artikel i Göteborgs-Posten. Men jag kan förstås ha missat något.

Den som vill höra Chelsea Mannings svar på frågan om hur man blir en visselblåsare kan titta här (ljudet är bra, men jag beklagar den dåliga bildkvaliteten.)

Civil olydnad - är det rätt att bryta sig in och förstöra vapen?

I dag hade jag privilegiet att i Göteborgs Domkyrka debattera civil olydnad med Annika Spalde, angående hennes aktuella bok Leva etiskt. Om att ta ansvar för världen och njuta av livet (Karneval förlag 2009, med Pelle Strindlund). Annika Spalde är diakon i Svenska kyrkan och har arbetat med ickevåld och civil olydnad sedan många år tillbaka. Hon har suttit i fängelse i både England och Sverige, dömd för olika olagliga aktioner i vapenfabriker. Arrangemanget var en del av den pågående Vetenskapsfestivalen.

Jag har stor respekt för Annika Spaldes verksamhet. Hon följer sitt hjärtas väg och möter domstolen utan att gnälla - det är civilkurage.

Sedan är det en annan sak att civil olydnad som principiell företeelse är problematisk. Det går väl an när den civila olydnaden används i syfte att främja värden som vi alla i någon mening tycker är goda och som inte drabbar någon enskild människa. Slå sönder vapen i en vapenfabrik är just en sådan verksamhet.

Men var går gränsen? Om en grupp människor går samman och namnger dömda pedofiler i ett bostadsområde i syfte att "skydda barnen"? Här känns svaret ändå ganska enkelt. Ett utpekande av dömda pedofiler som tjänat sitt straff drabbar de berörda individerna på ett otillbörligt sätt och en sådan aktion känns inte särskilt heroisk.

Vi kan också tänka oss en grupp föräldrar som ockuperar en nedläggningshotad skola. Det känns intuitivt som en "god" sak. Men risken finns att det är resursstarka föräldrar som är lättast att mobilisera för en ockupation, och att skolor med resurssvaga föräldrar läggs ner i stället.

Vem skall ha rätten att avgöra vilka olydnadaktioner som är legitima och vilka som inte är det? Var finns möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande för dessa aktioner? På dessa frågor finns inga bra svar. Vi är hänvisade till domstolens juridiska bedömningar.

Själv var jag med och ockuperade Kungstorget i Göteborg hösten 1976. Ockupationen blev framgångsrik, då det planerade garagebygget under torget ställdes in. Ögonblicksbilder från en av deltagarna finns här.