I söndagens SVT Agenda debatterade socialminister Annika Strandhäll med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson om vem som satsade mest på vården. Debatten blev stundom hätsk, och båda parter anklagade varandra för att fara med osanning. För en tittare var det i princip omöjligt att avgöra vem som hade rätt.
Nu har den digitala publicisten KIT gjort en ambitiös och pedagogisk faktakoll om vem som låg närmast sanningen. Granskningen visar att Jimmie Åkesson visserligen talar sanning när han säger att Sverigedemokraterna i sitt budgetförslag satsar 11 miljarder mer än regeringen direkt på vården. Men granskningen visar också att Sverigedemokraterna drar ner det allmänna stödet till landstingen i en omfattning som drabbar sjukvårdsverksamheten med ett minus på 24 miljarder. Då 24 miljarder minus 11 miljarder är lika med 13 miljarder, blir det exakt den summa som Annika Strandhäll hävdade att Sverigedemokraterna skulle minska stödet till vården med.
Jimmie Åkesson hade således rätt i att Sverigedemokraterna jämfört med regeringen ville öka det direkta stödet till vården med 11 miljarder kronor. Men Annika Strandhäll hade rätt i att Sverigedemokraternas budgetförslag sammantaget innebär att vården får ett minskat stöd på 13 miljarder kronor. Svårare än så var det inte.
Varför gjorde då redaktionen för SVT Agenda inte själva denna faktakoll redan i förväg? Att frågan kom upp i debatten kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Nu förföll debatten i stället till en klassisk "He says, she says", där programledaren Anders Holmberg inte hade viljan eller förmågan att bringa klarhet. I stället utbrast han lätt förtvivlat: Det blir omöjligt för tittarna att få någon reda i de här siffrorna.
I det konstaterande hade Anders Holmberg naturligtvis rätt. Men varför hade inte Agenda-redaktionen gjort grundjobbet för att på ett lika enkelt och pedagogiskt sätt som KIT kunna förklara för tittarna vari skillnaderna bestod? Det hade varit att ta ett redaktionellt och journalistiskt ansvar. Nu lämnades tittarnas i stället i sticket med en bild där politikerna bara kastade siffror på varandra.
Jag är uppriktigt nyfiken på varför Agenda-redaktionen var så oförberedd. Hade man verkligen trott att frågan inte skulle komma upp i debatten? Var de siffror som Åkesson och Strandhäll förde fram okända för redaktionen? Menar redaktionen att det finns flera sätt att räkna, och att de beräkningar KIT gjort skulle vara partiska? Eller - hemska tanke - är redaktionen så fokuserad på polarisering och debatt att frågor om förståelsen och att bringa klarhet sätts på undantag?
Om läsarna har några andra idéer om varför det blev som det blev tar jag gärna del av dem.
2018-01-31
2018-01-29
Annie Lööf och den svåra regeringsfrågan
Ibland är det bara politiskt omöjligt för en politiker att besvara journalisternas frågor. Ett aktuellt exempel finner vi i Svenska Dagbladet där centerledaren Annie Lööf ställs inför väldigt preciserade frågor av reportern Jenny Stiernstedt om regeringsfrågan.
Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.
Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?
För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.
1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.
4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.
Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.
Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.
I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.
Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess.
Utgångspunkten för intervjun är ett valresultat i höst som motsvarar valresultatet 2014. Det vill säga, de rödgröna partierna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Om Sverigedemokraterna då röstar nej till först en rödgrön regering och sedan till en Alliansregering är ett tänkbart scenario att moderatledaren Ulf Kristersson i nästa steg försöker vinna stöd för en moderat enpartiregering.
Utifrån detta scenario blir reporterns fråga till Annie Lööf: Vad gör Centerpartiet i ett sådant läge? Säger ni ja eller nej eller lägger ner er röst?
För Annie Lööf finns det då fyra tänkbara svarsalternativ - och alla är politiskt omöjliga att uttala.
1.) Ja. Då upplöser vi Alliansen, och Centerpartiet blir ett informellt stödparti till en moderatregering som är beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
2. Nej. Då bryter vi hellre vårt vallöfte och sätter oss i en alliansregering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
3.) Nej. Då upplöser vi hellre Alliansen och söker samarbete med Socialdemokraterna över blockgränsen.
4.) Nej. Då släpper vi hellre fram en ny socialdemokratiskt ledd regering, med Stefan Löfven som statsminister och vi kommer i praktiken att fortsätta efterleva Decemberöverenskommelsen.
Annie Lööf förstaval är i stället att inom Alliansens ram föra samtal över blockgränsen. Men det alternativet är ju inte möjligt om Moderaterna försöker få stöd för en moderat enpartiregering.
Läsaren får gärna hjälpa mig att formulera några andra (politiskt möjliga eller omöjliga) svar som Annie Lööf kunde ha framfört.
I stället svarar Annie Lööf: Det var väldigt många hypotetiska resonemang. Och hon tillägger: Jag tycker att man tar de här resonemangen till absurdum. I flera avseenden har Annie Lööf rätt. Men likväl innebär den politiska och den mediala logiken att hon regelbundet under valrörelsen kommer att ställas inför frågan. Centerpartiet - och Liberalerna - blir också nyckelspelare i de samtal och förhandlingar som sannolikt kommer att följa efter valet i höst.
Själv tror jag att Stefan Löfven - om än inte utan möda - kommer att få bilda en ny socialdemokratiskt ledd regering i höst, givet att valresultatet blir ungefär som 2014 och de rödgröna partierna blir större än Alliansen. Men vägen dit blir lång och svår, och mycket kan hända innan dess.
2018-01-28
Därför häcklar ingen kungahuset längre
I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.
Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?
Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.
Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.
Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)
Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.
Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.
I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.
Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.
Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!
Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?
Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.
Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.
Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)
Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.
I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.
Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.
Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!
2018-01-23
Låt inga troll skymma sikten. Kalla till partiledaröverläggningar för en värdig valrörelse
Nej, jag har ingen aning om den sakliga grunden till att två anställda vid Socialdemokraternas partikansli i Stockholm tagits ur tjänst, efter anklagelser om att de skapat falska twitterkonton (så kallade "trollkonton") och genom dessa ha spridit nedsättande omdömen om partiets politiska motståndare. Om påståendena skulle visa sig vara sanna är det allvarligt. Fejkade konton är ett otyg och inte något som ett seriöst parti ska syssla med. Jag hoppas att den igångsatta utredningen kommer att skapa klarhet i vad som skett så att ansvar kan utkrävas.
Ja, jag är orolig att den stundande valrörelsen kommer att bli smutsig och att de politiska partierna inte kommer att klara av att hantera de nya möjligheter till fulspel som sociala medier innebär. Jag är också orolig för ett tonläge i debatten som inte är värdig vår demokrati.
Det vore en stark symbolhandling och ett steg framåt om de politiska partierna över blockgränsen kunde mötas och diskutera - och kanske till och med komma överens om - gemensamma strategier för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Gärna ett sådant möte på partiledarnivå, kombinerat med ett mer operativt möte på partisekreterarnivå.
Jag vill se fram mot en hård valrörelse, där skiljelinjerna i svensk politik synliggörs och där de politiska alternativen ställs mot varandra inför väljarkåren. Och där inga troll skymmer sikten.
Ja, jag är orolig att den stundande valrörelsen kommer att bli smutsig och att de politiska partierna inte kommer att klara av att hantera de nya möjligheter till fulspel som sociala medier innebär. Jag är också orolig för ett tonläge i debatten som inte är värdig vår demokrati.
Det vore en stark symbolhandling och ett steg framåt om de politiska partierna över blockgränsen kunde mötas och diskutera - och kanske till och med komma överens om - gemensamma strategier för att hålla fulspel och raljant smutskastning borta från valrörelsen. Gärna ett sådant möte på partiledarnivå, kombinerat med ett mer operativt möte på partisekreterarnivå.
Jag vill se fram mot en hård valrörelse, där skiljelinjerna i svensk politik synliggörs och där de politiska alternativen ställs mot varandra inför väljarkåren. Och där inga troll skymmer sikten.
2018-01-21
50 år sedan Johnny Cash klassiska fängelsealbum At Folsom Prison #1968
Jag noterar att min och Marie Demkers bok 1968. När allt började (Hjalmarson & Högberg) ligger på femte plats på Hedengrens Pockettoppen: Facklitteratur på svenska. Trevligt. I dag såg vi den också i Pocketshop i Göteborg, så den tycks ha nått ut till bokhandlarna nu.
Jag har ju lovat att då och då under året publicera texter som uppmärksammar 50-årsminnet av det mytomspunna året 1968. I dag lever vi i en tid där frågor om lag och ordning dominerar den politiska debatten och de politiska partierna står i kö för att framföra sina krav på allt strängare straff. Så var det inte då. Åren kring 1968 var diskursen annorlunda.
I förra veckan (13 januari) var det exakt 50 år sedan Johnny Cash spelade in sitt klassiska album At Folsom Prison i Folsom State Prison, Kalifornien, USA. Johnny Cash var en del av den rörelse som förknippas med 1968 och där liberala tankeströmningar om krimnalvården fick fäste i den politiska debatten. Brottslingen var också ett offer, skördad av ett osunt samhälle och ogynnsamma livsvillkor. Johnny Cash gjorde många spelningar för fångar i de amerikanska fängelserna, och markerade sympati, medkänsla och också solidaritet med dessa samhällets olycksbarn. Albumet At Folsom Prison följdes 1969 upp med At San Quentin. I Sverige hade vi tidstypiska albumet Kåklåtar (MNW, 1972) med sånger skrivna och framförda av interner och med syfte att bidra till kampen för en humanitär kriminlvård.
Och ja - Johnny Cash kom förstås till Sverige också. Den 3 oktober 1972 spelade han på Österåkeranstalten och året därpå släppte CBS albumet På Österåker. På ett av spåren säger han på stapplande svenska: Tack mina vänner, Jag hoppas att ni tycker om våran musik, Jag hoppas att ni tycker om mig. Och fortsätter: Detta är en sång om mig och Bobby McGee. Ni kan lyssna på den här. Och här kan ni lyssna på en radiodokumentären Fångupproret på Österåker från 1970.
Vilka svenska artister spelar på fängelser i dag (jag hoppas och tror att det är många som gör det)?
Och ja. Naturligtvis har jag de tre fängelsealbumen av Johnny Cash i min vinylsamling. Uppdaterat 22 januari: En vänlig själ påpekar att det inte är albumet "At Folsom Prison" som syns nedan. Vid en närmare kontroll finner jag att det i stället är ett samlingsalbum med låtar som Cash tidigt spelade in för Sun records. Well, well... :)
Jag har ju lovat att då och då under året publicera texter som uppmärksammar 50-årsminnet av det mytomspunna året 1968. I dag lever vi i en tid där frågor om lag och ordning dominerar den politiska debatten och de politiska partierna står i kö för att framföra sina krav på allt strängare straff. Så var det inte då. Åren kring 1968 var diskursen annorlunda.
I förra veckan (13 januari) var det exakt 50 år sedan Johnny Cash spelade in sitt klassiska album At Folsom Prison i Folsom State Prison, Kalifornien, USA. Johnny Cash var en del av den rörelse som förknippas med 1968 och där liberala tankeströmningar om krimnalvården fick fäste i den politiska debatten. Brottslingen var också ett offer, skördad av ett osunt samhälle och ogynnsamma livsvillkor. Johnny Cash gjorde många spelningar för fångar i de amerikanska fängelserna, och markerade sympati, medkänsla och också solidaritet med dessa samhällets olycksbarn. Albumet At Folsom Prison följdes 1969 upp med At San Quentin. I Sverige hade vi tidstypiska albumet Kåklåtar (MNW, 1972) med sånger skrivna och framförda av interner och med syfte att bidra till kampen för en humanitär kriminlvård.
Och ja - Johnny Cash kom förstås till Sverige också. Den 3 oktober 1972 spelade han på Österåkeranstalten och året därpå släppte CBS albumet På Österåker. På ett av spåren säger han på stapplande svenska: Tack mina vänner, Jag hoppas att ni tycker om våran musik, Jag hoppas att ni tycker om mig. Och fortsätter: Detta är en sång om mig och Bobby McGee. Ni kan lyssna på den här. Och här kan ni lyssna på en radiodokumentären Fångupproret på Österåker från 1970.
Vilka svenska artister spelar på fängelser i dag (jag hoppas och tror att det är många som gör det)?
Och ja. Naturligtvis har jag de tre fängelsealbumen av Johnny Cash i min vinylsamling. Uppdaterat 22 januari: En vänlig själ påpekar att det inte är albumet "At Folsom Prison" som syns nedan. Vid en närmare kontroll finner jag att det i stället är ett samlingsalbum med låtar som Cash tidigt spelade in för Sun records. Well, well... :)
2018-01-19
Idag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra i praktiken avsatte sig själv
I dag är det ett år sedan Anna Kinberg Batra meddelade att Moderaterna ville gå fram med en gemensam alliansbudget och därmed redan till hösten sannolikt fälla regeringen. Anna Kinberg Batra öppnade också dörren för samtal med Sverigedemokraterna. Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund tog omedelbart avstånd från Anna Kinberg Batras förslag. Alliansen framstod plötsligt som mer splittrad än någonsin.
På bloggen skrev jag att Anna Kinberg Batras dagar som alliansledare nu sannolikt var räknade: Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppositionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Och jag blev sannspådd. Anna Kinberg Batras besked inledde en process där Moderaterna på bara några månader tappade en fjärdedel av sina sympatisörer, I Sifos väljarbarometer rasade partiet från redan låga 22 till 16 procent. Centerpartiet växte i styrka och började utmana om rollen som största alliansparti.
Anna Kinberg Batra var svårt pressad av en intern partiopinion att ta steget - sannolikt ville hon det inte själv. Initiativet ledde också till att hon tvingades avgå. Hennes efterträdare Ulf Kristersson har vridit klockan tillbaka till utgångsläget - nu finns inga planer på att avsätta regeringen under denna mandatperiod.
Det är intressant att notera att samma interna partiopinion som pressade Anna Kinberg Batra att ta det steg som ledde till hennes fall nu är tyst. Ulf Kristersson tillåts leda sitt parti i knusende ro, trots att han står för samma linje som de krafter inom Moderaterna som fällde Anna Kinberg Batra avskydde så starkt.
Opinionsraset blev en kalldusch för de som pressade Anna Kinberg Batra att ta steget och de är nu politiskt demobiliserade. Vi kan emellertid vara säkra på att de kommer att mobilisera igen, om inte förr så i samband med höstens riksdagsval. Hur kommer de enskilda allianspartierna att ställa sig om vi får ett valresultat motsvarande valet 2014? Det är en nyckelfråga inför höstens val.
På bloggen skrev jag att Anna Kinberg Batras dagar som alliansledare nu sannolikt var räknade: Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppositionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Och jag blev sannspådd. Anna Kinberg Batras besked inledde en process där Moderaterna på bara några månader tappade en fjärdedel av sina sympatisörer, I Sifos väljarbarometer rasade partiet från redan låga 22 till 16 procent. Centerpartiet växte i styrka och började utmana om rollen som största alliansparti.
Anna Kinberg Batra var svårt pressad av en intern partiopinion att ta steget - sannolikt ville hon det inte själv. Initiativet ledde också till att hon tvingades avgå. Hennes efterträdare Ulf Kristersson har vridit klockan tillbaka till utgångsläget - nu finns inga planer på att avsätta regeringen under denna mandatperiod.
Det är intressant att notera att samma interna partiopinion som pressade Anna Kinberg Batra att ta det steg som ledde till hennes fall nu är tyst. Ulf Kristersson tillåts leda sitt parti i knusende ro, trots att han står för samma linje som de krafter inom Moderaterna som fällde Anna Kinberg Batra avskydde så starkt.
Opinionsraset blev en kalldusch för de som pressade Anna Kinberg Batra att ta steget och de är nu politiskt demobiliserade. Vi kan emellertid vara säkra på att de kommer att mobilisera igen, om inte förr så i samband med höstens riksdagsval. Hur kommer de enskilda allianspartierna att ställa sig om vi får ett valresultat motsvarande valet 2014? Det är en nyckelfråga inför höstens val.
2018-01-17
Vi talar om "skjutningar" - men det handlar ju ofta om mord och mordförsök
Ordet "skjutningar" har fått fäste, såväl i vardagsspråket som i mediebevakning och i den politiska debatten. Jag tycker inte om det ordet. Dessa skjutningar handlar ofta om gängrelaterade mord eller mordförsök. Att då tala om "skjutningar" riskerar att förminska brottet, på samma sätt som när medier och/eller polis använder ordet "familjetragedi" om händelser där män mördat kvinnor. En "skjutning" är inte en "händelse", något som bara händer. En "skjutning" inkluderar alltid en människa som håller i ett vapen och som medvetat avlossar det i syfte att skrämma, skada eller döda en annan människa.
Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.
Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.
Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.
Jag kan förstå att det finns journalistiska svårigheter att hitta ett annat ord, särskilt i början av ett nyhetsskede där man ännu inte riktigt vet vad som har hänt. Ordet är sannolikt inlånat från den amerikanska debattens "school shootings" etc, påpekar Annika Hamrud för mig på twitter tidigare idag. Malin Lernfelt och Sofia Mirjamsdotter föreslår rent översättningsmässigt ordet "skottlossning". Mathias Ståhle hakar på: Vad gäller uppsåtet som finns implicit i ordet mordförsök så finns ytterligare problem. I många av de skottlossningar vi rapporterar om är syftet inte att döda utan att skrämma/misshandla/markera. Skott i ben eller väggar nära offret. Betydligt vanligare än mordförsök numera.
Själv tänker jag i alla fall undvika att slentrianmässigt tala om "skjutningar" framöver. Ord och ordval spelar roll. Låt oss därför vara varsamma med orden.
Och nej, Sverige ska inte sända in militär för att bekämpa den gängrelaterade brottsligheten i storstadsområdena.
2018-01-15
"Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas"
Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas. Ungefär så enkelt kan den militära hotbilden mot Sverige uttryckas, en bild som de allra flesta säkert kan instämma i. Att något är "osannolikt" betyder per definition att det inte kan uteslutas.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
2018-01-14
Kampen mot brottsligheten är en frihetsfråga. Förminska inte den kampen till signalpolitik
Jag är socialdemokrat för att jag älskar friheten och för att jag vill
delta i kampen för alla människors möjlighet till ett värdigt liv, skrev jag i en uppmärksammad artikel i Dagens ETC i fredags. Så är det. Och just för att jag älskar friheten och vill slåss för alla människors rätt till ett värdigt liv avskyr jag också brottsligheten och när rättsstaten sätts ur spel.
Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.
Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.
Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."
Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.
Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.
Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.
Brottslighet är ett gissel som ställer sig i vägen för människors frihet. De värsta brotten - mord och dråp - berövar människor inte bara frihet utan också liv. Brott gör människor rädda och inskränker deras frihet - från kvinnor som inte vågar röra sig obehindrat ute om kvällarna till äldre personer som inte vågar öppna ytterdörren av rädsla för att bli drabbade. Brottslighet krymper människors frihet och hindrar deras växande och möjligheter att utveckla sin potential.
Därför är kampen mot brottsligheten en frihetsfråga. Men då är det viktigt att kampen mot brottsligheten förs på allvar och inte förminskas till en signalpolitik, en ängslig strävan att vinna marginalväljare.
Det är ingen hemlighet att jag under lång tid varit både irriterad och deprimerad över den repressiva, oseriösa retorik som präglar delar av svensk kriminalpolitisk debatt i dag. Alltför många framträdande politiker bidrar till att göra kampen mot brottsligheten till en fåfäng tävling om vem som vill ha flest poliser och vem som vill höja straffen mest. "- Jaså, ni kräver tre års fängelse för den som begår brottet X - då kräver vi tre och ett halvt ." "- Tre och ett halv åt - då höjer vi till fyra." "- Fyra års fängelse, det är väl ingenting - då höjer vi till fem. Och lägger till kravet på fotboja för asylsökande."
Kampen mot brottsligheten måste föras både mot brotten och mot brottens orsaker. I dagens debatt ligger fokus alldeles för ensidigt på repressiva åtgärder. För oss som älskar friheten är en sådan linje ohållbar. Den är också vilseledande inför väljarna, som leds att tro att strängare straff är en kungsväg för att minska brottsligheten.
Så diskutera gärna brottslighet och kriminalpolitik. Men gör det på ett seriöst sätt, och förminska inte det svåra arbetet att minska brottsligheten till en repressiv signalpolitik. Kapplöpningen om "strängare straff" utvecklas till en tävling om vem som tycker mest illa om brottslighet, i stället för att baseras på en analys om vilken kriminalpolitik som är bäst för att bekämpa brottsligheten.
Som vision citerar jag gärna förre justitieministern Lennart Geijer: I framtiden ska fängelsestraff bli något mycket ovanligt i Sverige. Det är inte mänskligt att beröva folk friheten.
2018-01-10
Nej, de misstänkta morden i Bjärred är ingen "familjetragedi"
Igår kväll hittade polisen fyra människor döda i en villa i Bjärred, två vuxna och två barn. Fallet utreds som misstänkt mord. Ändå valde polisen att genom sin kommunikatör i region syd snabbt karaktärisera det inträffade som "en familjetragedi".
Jag trodde vi var förbi den tid då ett misstänkt mord på en make/maka och deras gemensamma barn betraktas som en "familjetragedi", och att välrenommerade svenska medier sprider detta budskap utan att ställa någon kritisk följdfråga.
Synen på ett kvinnomord och mord på barn (om vi hypotetiskt förutsätter att det är mannen som är misstänkt) som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet och mord på barn blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. Jag har hittills heller aldrig sett en nyhetsartikel som beskriver ett fall där en kvinna mördar sin man som en "familjetragedi". Kön spelar roll. Förr i tiden doldes kvinnomisshandel ofta bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är naturligtvis "tragiska". Varför använda dessa ord just när en man misstänks ha mördat sin sambo/fru (om nu så är fallet)?
Jag är inte ute efter att hänga ut någon enskild polis. Men saken blir extra allvarlig när uttalandet kommer från en officiell kommunikatör, inte från en enskild, chockad polis som talar utan att tänka efter. Nog borde det finnas explicita regler om att i offentliga sammanhang aldrig beskriva fall där män misstänks för mord på kvinnor (eller det omvända) och barn som en "familjetragedi".
Britta Svensson skriver mycket klokt om detta i Expressen i dag. Familjetragedi? Britta Svensson skriver: att mörda andra människor kan aldrig införlivas i den egna tragedin. Den rätten har ingen.
Jag har skrivit om fenomenet tidigare, här och här.
Jag trodde vi var förbi den tid då ett misstänkt mord på en make/maka och deras gemensamma barn betraktas som en "familjetragedi", och att välrenommerade svenska medier sprider detta budskap utan att ställa någon kritisk följdfråga.
Synen på ett kvinnomord och mord på barn (om vi hypotetiskt förutsätter att det är mannen som är misstänkt) som en "familjetragedi" förminskar brottet och reducerar våldshandlingen till något som inte berör samhället eller det gemensamma, utan i stället något för det civila, det familjära, det individuella. Kvinnomordet och mord på barn blir en privat uppgörelse, eller till och med en olyckshändelse. Jag har hittills heller aldrig sett en nyhetsartikel som beskriver ett fall där en kvinna mördar sin man som en "familjetragedi". Kön spelar roll. Förr i tiden doldes kvinnomisshandel ofta bakom formuleringen "lägenhetsbråk". Alla mord är naturligtvis "tragiska". Varför använda dessa ord just när en man misstänks ha mördat sin sambo/fru (om nu så är fallet)?
Jag är inte ute efter att hänga ut någon enskild polis. Men saken blir extra allvarlig när uttalandet kommer från en officiell kommunikatör, inte från en enskild, chockad polis som talar utan att tänka efter. Nog borde det finnas explicita regler om att i offentliga sammanhang aldrig beskriva fall där män misstänks för mord på kvinnor (eller det omvända) och barn som en "familjetragedi".
Britta Svensson skriver mycket klokt om detta i Expressen i dag. Familjetragedi? Britta Svensson skriver: att mörda andra människor kan aldrig införlivas i den egna tragedin. Den rätten har ingen.
Jag har skrivit om fenomenet tidigare, här och här.
2018-01-08
En moderat enpartiregering? Kanske inte ändå.
Valåret 2018 är igång, och därmed också diskussionerna om regeringsfrågan. En del menar - inte utan fog - att fokus i debatten borde ligga på sakpolitiken och inte på regeringsfrågan eller på det politiska spelet.
Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.
Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.
På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.
Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.
Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.
Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.
Men regeringsfrågan lär ändå bita sig fast. För det första är det en fråga som tillsammans med migrationsfrågan djupt splittrar Alliansen. För det andra är det parlamentariska läget så komplicerat att det finns en stor risk att valresultatet inte kommer att peka ut någon självklar regeringsbildare. Därigenom skapas också en logik för att diskutera regeringsfrågan här och nu.
Om valresultatet 2018 blir ungefär detsamma som i valet 2014 finns det egentligen bara tre sätt att skapa en handlingskraftig regering. 1.) Avveckla blockpolitiken och öppna för regeringssamarbete mellan de rödgröna partierna och allianspartierna. Ett sådant samarbete behöver inte betyda att man regerar tillsammans. Moderatledaren Ulf Kristersson har till exempel öppnat för att Alliansen kan släppa fram en rödgrön regering, mot att allianspartierna får vara med och förhandla fram en budget varje år. 2.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna och bilda en regering som kan få majoritet genom Sverigedemokraternas aktiva politiska stöd. 3.) Låt största blocket regera - det vill säga efterlev den princip som Fredrik Reinfeldt lanserade inför valet 2014 och som sedan låg till grund för Decemberöverenskommelsen.
På senare tid har det höjts röster för att en moderat enpartiregering skulle vara det mest sannolika alternativet. Well. En moderat enpartiregering kan naturligtvis inte uteslutas. Sverigedemokraterna skulle kanske kunna tänka sig att aktivt rösta för en sådan regering, eftersom den inte inkluderar Liberalerna eller Centerpartiet, vars migrationspolitik Sverigedemokraterna avskyr.
Men en sådan moderat enpartiregering skulle bli oerhört svag. I varje enskild viktig omröstning skulle den (om de rödgröna partierna är större än Alliansen) behöva aktivt stöd inte bara från de borgerliga partier som står utanför regeringen utan också från Sverigedemokraterna. Självklart skulle Sverigedemokraterna inte ge ett sådant stöd utan att också få något i gengäld. Skulle Liberalerna och Centerpartiet verkligen vilja och dessutom klara av att under fyra år aktivt stödja en sådan regering, när de själva sagt sig aldrig kunna medverka i en sådan? Och om Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna tillsammans är större än Alliansen, varför skulle då Sverigedemokraterna med självklarhet i fyra års tid stödja en moderat minoritetsregering? Risken finns att den politiska instabiliteten under en sådan regering skulle få åren 2014-2018 att framstå som som ett under av parlamentarisk stabilitet.
Ibland lyfts Ola Ullstens folkpartistiska regering 1978/79 med bara 39 av riksdagens 349 mandat bakom sig fram som ett exempel. Men Ola Ullsten släpptes fram just därför att det var mindre än ett år kvar till riksdagsvalet, och hans regering accepterades därför av Socialdemokraterna. En moderat enpartiregering i fyra års tid i ett läge där de rödgröna är större än Alliansen är en helt annan sak.
Jag har sagt det förut - förbered dig gärna på valrörelsen 2018 genom att läsa min, Karin Erikssons och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller dö? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring för kampanjpriset 59 kronor.
2018-01-07
Ny Ipsos: Ökat Nato-motstånd i svensk opinion
Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.
Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.
Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.
Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.
Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.
Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?
2018-01-04
50 år sedan 1968
I år är det 50 år sedan 1968. I en artikel på DN Debatt i dag relaterar Marie Demker och jag 1968 års auktoritetsuppror till den senaste tidens utveckling med framgångar för den auktoritära högerpopulismen. Artikeln kan läsas här.
En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.
I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.
Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden.
Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.
Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.
Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!
En del förknippar 1968 med individuell frigörelse, ett nedrivande av föråldrade, förtryckande auktoriteter och normer. En kamp för ökad jämlikhet, ökad mångfald och solidaritet med världens förtrycka folk. Andra förknippar 1968 med odemokratiska idéströmningar. En dogmatisk vänster tillåts dominera samhällsdebatten. Auktoritetsnedrivningen utmanar den samhällsordning som representerar trygghet för den enskilde. Utbildningsväsende och kulturliv fylls med flum och narcissism.
I vår just utkomna bok 1968: När allt började (Hjalmarson & Högberg) återutger vi med nyskriven inledning vår uppmärksammade bok I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005). I boken argumenterar vi för att 1968 års auktoritetsuppror blev en brytpunkt där industrisamhällets kollektiva samhällsordning ruckades. Dörren gläntades för en accelererande individualisering av samhället. Normer och maktförhållanden förändrades. Och med "1968" menar vi förstås inte det enskilda året, utan en tidsperiod som sträcker sig ungefär från början/mitten av 1960-talet till den senare delen av 1970-talet. Men det är året 1968 som oftast får representera denna turbulenta period.
Syftet med nyutgivningen är att använda 50-årsminnet av 1968 som ett avstamp för en analys av vår egen tid. Förstärkningen av individens rättigheter och nationalstatens minskade betydelse har tillsammans med digitaliseringens möjligheter polariserat politiken i fråga om synen på frihet, auktoritet, livsstil, normer och moral. På så sätt väver vi samman auktoritetsupproret från 1968 med de nyväckta auktoritära idéströmningar som under det senaste decenniet vuxit i styrka i stora delar av västvärlden.
Tisdag 30 januari kl 18.00 samtalar vi om 1968 med Jan Guillou på ABF i Stockholm. Jan Guillous senaste roman heter just "1968". Läs mer om seminariet här.
Boken "1968: När allt började" kan beställa till exempel här och här. Den kostar ca 50 kronor.
Under året kommer jag då och då att på bloggen återkomma till en del av de uppmärksammade händelser som präglade året. Jag minns till exempel demonstrationerna och kravallerna i Båstad (där jag är född och uppvuxen) i samband med Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheidlandet Rhodesia. Eller Olof Palmes deltagande i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör Nguyen Tho Chan. USA rasade. Och Tommie Smith och John Carlos med varsin höjd knuten näve i svart handske på prispallen på 200 meter i OS i Mexiko. Men jag minns alla dessa händelser med en 10-årings ögon och öron. Välkomna med på resan!
2018-01-03
Bra att Margot Wallström talar klarspråk om Sverige och kärnvapenavtalet
Utrikesminister Margot Wallström har offentligt markerat det oacceptabla i att USA under Donald Trump genom hot och påtryckningar försöker få Sverige att inte skriva under FN-avtalet mot kärnvapenförbud. Det är utmärkt att Margot Wallström talar klarspråk i denna fråga. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska inte dikteras av någon annan stat.
Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.
Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.
Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.
I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.
Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.
Det har framförts kritik från den borgerliga oppositionen mot Margot Wallströms uttalande. Jag kan inte riktigt se grunden för den kritiken. USA har självklart frihet att öppet säga vad man vill om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men Sverige har samma självklara frihet att öppet bemöta de amerikanska ståndpunkterna.
Det är intressant att moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark inte påstår att det var fel av Margot Wallström att rikta kritik i sig mot till exempel de uttalanden som USA:s Nato-ambassadör Kay Bailey Hutchison tidigare framfört (om att ett svenskt undertecknande skulle orsaka "problem" i relationen till Nato). Däremot menar Hans Wallmark att Margot Wallström borde framfört sina synpunkter på ett annat sätt än genom öppen kritik i en tv-intervju.
Det är ett återkommande mönster i svensk utrikesdebatt att oppositionen (oavsett politisk färg) hellre kritiserar regeringen i formfrågor (fel sätt, fel tillfälle, fel ordval, fel informationsvägar etc.) än i sakfrågor. I det här konkreta fallet tycker jag att om den amerikanske ambassadören framför sina synpunkter offentligt så blir det märkligt om utrikesministern svarar bakom stänga dörrar och bortom offentlighetens ljus. Medborgarna har förstås ett intresse att veta hur utrikesministern förhåller sig till de amerikanska uttalandena.
I grunden handlar konflikten mellan regeringen och oppositionen om självständigheten i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen vill genom den militära alliansfriheten värna Sveriges oberoende, och att Sverige även fortsättningsvis ska kunna vara en självständig röst i kampen för nedrustning och mot kärnvapen. De fyra borgerliga partierna vill i stället att Sverige ska gå med i Nato, och de inser att en självständig svensk linje i synen på kärnvapenförbud höjer tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.
Min linje är klar. Sverige bör sträva efter att kunna skriva under FN-avtalet om ett kärnvapenförbud så snart som möjligt.
Jag ser att Mats Engström är inne på samma tema.
2018-01-01
Gatuprotesterna i Iran - ett hoppfullt tecken i början av det nya året
De omfattande och för många överraskande gatuprotesterna i Iran är ett hoppfullt tecken i början av det nya året. Den brutala diktaturen i Iran bygger sin makt på ett systematiskt undertryckande av mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Regimen är ökänd för tortyr av fångar i fängelserna, piskstraff och amputationer och hundratals (kända) avrättningar varje år. Kvinnoförtryck är legio.
De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.
Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.
Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.
Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.
Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.
De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.
Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.
Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.
Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.
Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)