Rapport från Baltimore IV: Om Trump och amerikansk nyhetsjournalistik

Trump, Trump, Trump. Efter en vecka i Baltimore, Maryland, USA ska det bli skönt att komma hem. Alla de stora nyhetskanalerna fyller sina sändningar med Donald Trump och turerna kring hans presidentskap. Men något säger mig att det vore en illusion att tro att det blir mindre av Trump hemma i Sverige än vad det har varit här i USA. Trump och hans eskapader slår igenom i nyhetslogiken både här och där.

Hittills har Donald Trump lyckats förolämpa och göra sig till ovän med snart sagt alla etablerade institutioner i USA: stora delar av kongressen, domstolarna, de etablerade tidningarna och tv-kanalerna, FBI och CIA. Till arbetsmarknadsminister har han valt den öppet fackföreningsfientlige Andy Puzder. Det är väl egentligen bara delar av näringslivet som är nöjda. Och kanske militären. Kanske.

Hur länge kommer detta att hålla? Hur smal maktbas kan Donald Trump ha och ändå styra? Nja. Vi ska komma ihåg att republikanerna genom sin majoritet i kongressens båda kamrar nu har en unik möjlighet att driva igenom sin politik och förflytta det politiska livet i USA åt höger. Det tillfället vill man inte missa. Då kan detta splittrade republikanska parti ha tålamod och överseende med Trumps agerande ett bra tag framöver.

Och Trump har en politisk agenda. Den kan sammanfattas i tre ord: säkerhet, suveränitet, jobb. Det finns en riktning i hans politik, och med en riktning kan man komma långt.

*

Jag är imponerad av den amerikanska nyhetsjournalistiken. Programledarna på CNN vågar ha en egen position. De tussar sällan eller aldrig bara ihop två olika ståndpunkter och reducera sig själva till ordningsmän i debatten. Som Vänstra Stranden påpekade igår hör man sällan det ängsliga inpasset: "Men nu är ju inte X här och kan försvara sig". Med programledare som utifrån journalistiska utgångspunkter vågar ta ställning blir samtalet mer fördjupat och analytiskt. Här tycker jag att många svenska politiska journalister i främst radio och TV har en del att inspireras utav.

*

Jag är också imponerad av alla dessa Town Hall Meetings där politiker möter väljare från sina valkretsar. Turbulensen har den senaste veckan varit stor på dessa möten. Många republikanska företrädare har ändå under relativt ordnade former frontat en - för att uttrycka det milt - uppretad väljarkår. Civilkurage, tycker jag.

*

Funderade en stund igår på att börja twittra under namnet Ulf Bildt. Kloka personer i min närhet fick mig att avstå. 

*

Noterar att Anna Kinberg Batra vägrar att kritisera den nidbild av Sverige som Jimmie Åkessons och Mattias Karlsson sprider i Wall Street Journal. Det är smärtsamt att iaktta Moderaternas moraliska kollaps.

*

Dagen har fyllts av intressanta seminarier på ISA-konferensen, bland annat om religionens betydelse i internationell politik, om krigsfotografering och om relationen mellan islamska tankeelement och teorier om internationella relationer. Men nu är det slut, och i morgon reser hustrun och jag hem. Bort från Trump, men säkert också hem till Trump. Ser fram mot den dag då jag kan gå och lägga mig utan att ha ägnat Trump-fenomenet en tanke. Dessvärre tycks det vara en bit kvar dit.

Rapport från Baltimore III: USA - kontrasternas land

Vi lever i det 21:a århundradet och jag befinner mig i det som många kanske uppfattar som världens modernaste land, det vill säga USA. Själv förundras över att denna modernitet inte innefattar hotellens wifi-lösningar. På en forskningskonferens i Baltimore med drygt 5 600 deltagare tillhandahåller konferenshotellen inte fri wifi i möteslokalerna.

Angående 21:a århundradet funderar jag också över varför konferensarrangören International Studies Association (ISA) inte förmår hantera elementära genusaspekter kring panelernas sammansättning. Vid en av konferensens mer prestigefyllda paneler, med deltagande "höjdare" inom ämnet som John Mearsheimer, Stephen Walt och Johan Skytte-pristagaren Robert Keohane såg panelen ut så här (och då fick den manlige opponenten inte ens plats på bilden...).

Panelen kretsade i sak kring Stephen Brooks och William Wohlforth uppmärksammade bok America Abroad. The United State´s Global Role in the 21st Century (Oxford University Press, 2016), där författarna stakar ut USA:s utrikespolitik för de närmaste decennierna. Deras utgångspunkt är att vi lever i en unipolär värld där USA, trots globaliseringen, är världens enda egentliga stormakt. Hur ska USA bäst utnyttja denna position till att stärka sin säkerhet och sitt välstånd? Jo, genom att fortsätta sitt globala engagemang och särskilt prioretera nyckelregionerna Europa, Asien och Mellanöstern. Genom att främja en liberal ekonomisk politik i syfte att få världsekonomin att blomstra och den vägen öka det inhemska välståndet. Genom att stärka de internationella institutionerna, men på ett sätt så att de främjar USA:s nationella intressen. Boken har kritiserats av såväl liberaler som realister. Som Stephen Walt uttryckte det. Det är en begåvad text. Jag hoppas att ni säljer massor av böcker, men att den sätter absolut noll avtryck på den amerikanska politiken. Jag kan tänka mig att Donald Trump inte heller är så förtjust i den.

I övrigt fylls dagen med paneler om flyktingkrisen i Europa, om sociala mediers betydelse i internationell politik samt om huruvida ämnet "Internationella relationer" lever i fångenskap hos statsvetenskapen. I kväll talar ISA:s tillträdande president Brett Ashley Leeds kring temat "Scraps of paper": Treaties in International Politics.

Och ja, hustrun och jag han med en fin vårpromenad i den näraliggande hamnen också.

Rapport från Baltimore II: Om svåruttalade namn, flyktingpolitik och Sputnik

"Dear Sir", säger panelens ordförande till mig strax innan seminariet ska börja. "May I ask you to introduce yourself to the seminar? I'm sure I'll pronounce your name in a wrong way, and it would be embarrassing for us both."

Ja ja. Så är det att vara svensk i USA och dessutom heta "Bjereld". (De har rätt svårt med "Ulf" också...) Jag tänker medlidsamt på alla de personer jag själv har presenterat inför en publik och som inte hetat Johansson eller Karlsson i efternamn och vars namn jag sorglöst misshandlat till oigenkännlighet.

Nu är konferensen med International Studies Association (ISA) i full gång. Drygt 5 600 forskare deltar, och antalet paneler/seminarier uppgår till 1 300 stycken.

I dag presenterade hustrun och jag en uppsats där vi problematiserade sambanden mellan utbildningsnivå och åsikter i frågor om invandring och flyktingpolitik. Människor med hög utbildning tenderar att vara mer positiva till flyktingmottagning och att ha en mer positiv uppfattning av invandrare från andra delar av världen. Varför är det så? Uppsatsen var samförfattad med Linn Sandberg.

I samma panel redovisade Federica Genovese sin forskning om på vilket sätt geografisk närhet och antalet döda påverkar hur empatisk mediebevakningen blir i samband med flyktingkatastrofer på Medelhavet. Nicholas Micinski visade hur säkerhetspolitiska överväganden påverkade USA:s flyktingmottagning, särskilt med avseende på varför USA tagit emot så många flyktingar från Irak och så få från Afghanistan. Därutöver har jag följt paneler bl a om USA:s agerande i Syrienkriget och om twitters betydelse i den internationella diplomatin.

På förekommen anledning vill jag också påminna om att det finns en särskild krets i Dantes Inferno för panelister som inte respekterar uppgjorda tidsramar.

Har även hunnit med att tacka nej till medverkan i den statliga ryska nyhetstjänsten Sputnik, för att kommentera oroligheterna i Rinkeby.

I morgon torsdag blir det seminarier och paneler mest hela dagen. Hoppas snart kunna återkomma med ytterligare intryck.

*

Noterar att ytterligare opinionsmätningar - denna gång Ipsos - bekräftar bilden av att Moderaterna tappat väljarsympatier efter sitt flirtande med Sverigedemokraterna. Läget mellan blocken är stabilt, men Centerpartiet växer och Moderaterna minskar. Maktbalansen inom Alliansen förskjuts och ingen kan veta vad som kommer ut av detta. Spännande politiska tider väntar.

Rapport från Baltimore I: Att vara svensk i USA

I dag första dagen i Baltimore, Maryland, USA, där jag deltar i International Studies Associations (ISA) årliga samling - denna gång kring nätta temat "Understanding Change in World Politics". Beslutet att åka var inte självklart. Donalds Trumps försök att stänga gränsen för olika nationaliter har väckt stor och berättigad vrede, och det har höjts röster för att bojkotta konferensen. Men jag tror sällan på bojkott som politiskt medel utan föredrar närvarons politik. Jag ser deltagandet också som ett sätt att bättre förstå amerikansk politik och det som händer i det amerikanska samhället i dag.

Som vanligt var det bökigt att ta sig in i USA. Passkontrollen var smått parodisk. Först fick man stå i kö för att scanna sitt eget pass i en automat, fotografera sig själv i samma automat och där även lämna sina fingeravtryck. Därefter ställer man sig i en kö för att visa upp det pass man just scannat och låter sig fotograferas och lämna sina fingeravtryck en gång till. Därefter väntar en ytterligare kö, för att lämna in den blåa lapp som man fyllt i på flygplanet om vilka varor man inte har med sig in i landet samt lämna in det foto man tog på sig själv i den första automaten. Dessa uppgifter hade man dessutom fått redovisa ytterligare en gång, i samma automat där man självscannade sitt pass, fotograferade sig och lämnade sina fingeravtryck. Men all personal (och det krävs en hel del människor för att hantera denna gigantiska apparat...) var vänliga och uppträdde professionellt.

Intresset för Sverige är större än vanligt. Mannen som hjälper till med väskan vid hotellet frågar kärvänligt hur vi kan överge det Sverige som ju tydligen är så alldeles fantastiskt för att resa till USA, om än bara för några dagar. Guiden i stadens stora Basilika kan inte dölja att han är generad över president Trumps uttalanden.

Konferensen inleds på onsdag, och tisdagen ägnades åt förberedelser inför seminarierna och en stadsvandring. Insåg att jag borde ha sett några avsnitt av "The Wire" (som ju utspelar sig i Baltimore) innan resan hit. Såg dessutom i Wall Street Journal att Baltimore är en av de städer i USA där antalet mord ökar. Wall Street Journal jämförde Baltimore med New York City som har betydligt färre poliser i förhållande till sin befolkning och ändå avsevärt lägre brottslighet. Tidningen drog slutsatsen att det inte finns något samband mellan ett stort antal poliser och en låg brottslighet. En slutsats värd att ta med sig hem till den svenska debatten i ämnet...

Tog en fika på trevliga anarkistiska bokcaféet Red Emma's, varifrån jag i telefon till Svenska Dagbladet kommenterade beskedet att Socialdemokraternas partistyrelse inte kommer att föreslå ett tiggeriförbud. Läsaren av denna blogg vet att jag är mycket glad över detta besked. Nu gäller det att hålla i frågan, och intensifiera arbetet med att bekämpa tiggeriets orsaker.

I morgon börjar seminarierna tidigt och en lång dag väntar. Avser att återkomma med en rapport så snart som möjligt.

Så bekämpar vi Fake News - stryk inte oron medhårs

– Ni ser vad som hände i går kväll i Sverige? I Sverige! Där tog man in många personer och där har man problem som man aldrig har sett för. Fake News tog sig igår nya uttryck då USA:s president Donald Trump antydde att ett terrordåd just hade genomförts i Sverige.

Påståendet är förstås falskt. Inget terrordåd eller snarlik dramatisk händelse ägde rum i Sverige i fredags. Sveriges ambassad i Washington har kontaktat det amerikanska utrikesdepartementet för att försöka få klarhet i varför Donald Trump sa som han sa. Förre utrikesministern Carl Bildt driver saken ett steg längre och undrar brutalt på sitt twitterkonto vad det är som Trump egentligen har rökt.

Vi kan förstås skratta åt saken. Men vi lever i en tid där Fake News blivit ett vedertaget begrepp och där nätets egenskaper gör det möjligt att få stor spridning på i helt felaktiga uppgifter.

Det är utmärkt att seriösa medier och andra aktörer lägger kraft på att avslöja Fake News. Men problemet är att många som lyssnar inte bryr sig om huruvida den enskilda nyheten är sann eller falsk - det skulle ju mycket väl ha kunnat vara sant! Fake News kräver en jordmån för att få fäste och spridning. Donald Trumps felaktiga påstående har sin grund i att många amerikaner - och sannolikt Trump själv också - har en bild av Sverige där ett terrordåd beroende på en för generös invandringspolitik är helt naturligt. Om det hela sedan verkligen har hänt är mindre viktigt. Det hade ju kunnat hända!

När Katerina Janouch sitter i tjeckisk tv och framför felaktiga påståenden om att allt fler svenskar lär sig att skjuta eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet eller att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen" är inte problemet de felaktiga uppgifterna i sig. Problemet är att det finns en mylla där sådana påståenden uppfattas som trovärdiga och realistiska. Och även om Katerina Janouch påståenden avslöjas som falska så är det många som inte bryr sig - det skulle ju ha kunnat vara så! Vi vet ju hur det egentligen är! Landet kollapsar!

Hur ska vi då hantera dessa Fake News? Vi ska fortsätta med att lyfta fram dem och avslöja dem som just fejk. Men vi måste också komma åt grundproblemet - den vegetation där de kan växa och gro. Ett sätt är att göra som liberalen Johan Norberg. Med en dåres envishet och utrustad med ett enormt tålamod läger han saker och ting till rätta och betonar hur världen - och Sverige - de senaste decennierna har blivit så mycket bättre. Senast igår, där han på twitter bemötte ett påstående framfört i Fox News om "incredible surge of violence" in Sweden. Norberg svarar: Swedish data on offences against persons: "approximately the same level as in 2005".
 
Det talas mycket om oro i Sverige i dag. Jag skulle vilja att fler politiker vågade utmana oron i stället för att bejaka den. Åk gärna runt i landet för att möta människor, men inte främst för att "lyssna på folks oro" utan minst lika mycket för att lyssna på deras drömmar och förhoppningar - och om vad uppfattas stå i vägen för att dessa förhoppningar och drömmar ska kunna förverkligas. Först då blir det möjligt att utveckla en politik som kommer åt problemen.

Ordföljden "Lyssna på människors oro" ger 1890 träffar på Google. Ordföljden "Lyssna på människors drömmar" ger bara sju träffar. Något säger det om vår tid.

Låt oss hjälpas åt att se till att sökresultatet blir det omvända - gärna så snart som möjligt. Det är drömmen jag har, det är mitt hopp och mitt försvar!, som det står i den gamla arbetarsången.

*

Läs gärna Vänstra Stranden om mediernas ansvar att inte låta sig styras av enskilda aktörer med starka preferenser och små grupper med tillgång till effektiva mediala strategier.

Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

Trump möter Netanyahu. Vad händer med USA:s Mellanösternpolitik?

I dag möttes USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Washington. Mötet omgärdades av stort internationellt intresse. Vart är USA:s Mellanösternpolitik på väg? Överger USA nu sitt stöd åt den tvåstatslösning som under flera decennier stått i centrum för fredsansträngningarna? Kommer USA att upphöra med sin kritik av den israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område? Kommer Donald Trump att uppfylla sitt vallöfte att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv i Israel till Jerusalem?

Presskonferensen i samband med att besöket inleddes i kväll gav få eller inga svar. Trump sade sig fundera på hur han skulle göra med ambassaden. Det vore bra, menade Trump, om Israel visade återhållsamhet med bosättningarna. Angående tvåstatslösningen sa Trump att den var helt OK. Men det var en enstatslösning också, eller i stort sett vad som helst som parterna kom överens om. Det viktigaste var att parterna kom överens: "I'm looking at two states and one state. I like the one that both parties like. I can live with either one."

I praktiken innebär Trumps uttalanden två saker. För det första att USA  överger den tidigare linjen att en tvåstatslösning är central i alla seriösa fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier. För det andra att USA nu egentligen inte har någon Mellanösternpolitik - everything goes, bara parterna är överens. Det var en svajighet i sakfrågan som ingen tidigare amerikansk president såvitt jag kan påminna mig ens har varit i närheten av.

Svajigheten skapar förstås osäkerhet på båda sidor av konflikten. På kort sikt gynnar osäkerheten den israeliska högerregeringen, som värnar ett status quo där Israel genom bosättningarna sakta men säkert tar det palestinska territoriet i besittning. Men på lång sikt ligger upprättandet av en palestinsk stat också i Israels intresse - en tvåstatslösning är enda sättet för Israel att kunna kombinera önskan om att vara en judisk stat med att också vara en demokrati. En enstatslösning innebär antingen att Israel upphör att vara en demokrati och i stället blir en apartheidstat, eller att Israel genom befolkningsutvecklingen upphör att vara en judisk stat.

Läget är komplicerat. Israel styrs av en extrem högerregering. Det palestinska ledarskapet är svagt och splittrat. De arabiska grannstaterna har fullt upp med att hantera sina egna inre omvälvningar. Flera arabiska stater har ett gemensamt intressen med Israel i att bekämpa Iran.

USA - och Israel - talar nu om en bredare process där arabstaterna förväntas spela en riktig roll. Det är svårt att se hur en sådan process i praktiken kommer att fungera, om inte tvåstatslösningen står i fokus.

I årets Utrikesdeklaration kungjorde Margot Wallström att Sverige tillsätter ett särskilt sändebud för den israelisk-palestinska konflikten. Det är bra. Sverige har varit aktivt i försöken att skapa fred i området ända sedan mitten av 1940-talet, och har byggt upp en stor kompetens i sakfrågan och breda nätverk i området. Justitierådet Emil Sandström ledde den FN-kommitté som 1947 föreslog upprättandet av en judisk och en palestinsk stat, sida vid sida och i fred med varandra. Folke Bernadotte, Gunnar Jarring, Sten Andersson - listan kan göras lång över svenska diplomater och politiker som deltagit i fredsansträngningarna.

Tillkännagivandet om det särskilda sändebudet möttes med hån och raljans från Israel: Med tanke på den svenska regeringens oerhörda framgångar i att skapa fred över världen, är vi djupt tacksamma för beslutet att äntligen göra slut på regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare? säger Emmanuel Nahshon, talesperson för Israels utrikesdepartement.


Emmanuel Nahsons tonläge påminner om Donald Trumps. Det är inte omöjligt att Donald Trump och Benjamin Netanyahu finner varandra. Deras retorik är lika som bär.

Förtrycket i Iran döljs av billig slagordspolitik

I helgen utbröt en våldsam debatt om det var rätt eller fel av handelsminister Ann Linde och övriga kvinnliga svenska deltagare att bära slöja i samband med regeringsbesöket i Iran.

Frågan är inte busenkel, och förtjänar en nyanserad diskussion. Slöjan väcker alltid känslor. Den kan vara ett uttryck för religionsfrihet, mångkultur och kvinnors rätt att klä sig som de vill. Slöjan kan också vara ett uttryck för kvinnors underordning och förtryckande patriarkala maktstrukturer. Det är inte alltid enkelt eller möjligt att skilja det ena från det andra.

Svagheten i argumentation hos dem som kritiserat slöjbärandet är bland annat att de inte på ett övertygande sätt lyckats formulera vad den svenska delegationen borde ha gjort i stället. Skulle regeringen ha vägrat att åka till Iran överhuvudtaget? Själv tror jag sällan på isolering som politisk strategi och jag ser inte hur uteblivna besök skulle bidra till att stärka kvinnors ställning i Iran. Skulle Sverige sänt en delegation bestående endast av manliga representanter? Nej, det skulle väl i så fall bara förstärka bilden i Iran av att politik och affärer är manliga angelägenheter. Skulle de svenska kvinnliga delegaterna när de väl var på plats ha genomfört en manifestation och tagit av sig/vägrat bära slöjorna? Tja, kanske det. Men i så fall hade man brutit mot iransk lag, och frågan är om det hade varit gynnsamt för den goda saken. Jag är i alla fall inte övertygad om att en sådan manifestation hade underlättat för Sverige att bidra till demokrati och stärkande av kvinnors ställning i Iran.

Jag är nyfiken på om andra kvinnliga ledare från USA eller Europa hanterat sitautionen annorlunda. I så fall får ni gärna tipsa mig.

Frågan är svår. Jag tillhör dem som i slöjdebatten brukar ha som utgångspunkt att varje kvinna ska få klä sig som hon vill. Hur mycket "ville" de svenska kvinnliga delegaterna bära slöja och hur mycket anpassade de sig till den partiarkala maktordningen i Iran?

Dessa frågor hade förtjänat en nyanserad diskussion. I stället fick vi se Liberalernas partiledare Jan Björklund, samtidigt som han kritiserade den svenska regeringen, dela bilder på Twitter föreställandes Storbritanniens premiärminister Theresa May som utan slöja förde samtal med Irans premiärminister Hassan Rouhani. Det Jan Björklund - medvetet eller omedvetet - däremot undanhöll sina följare var att bilden på Theresa May och ayatollah Khameini var tagen i FN-byggnaden i New York och inte i Iran. I New York hade naturligtvis inte heller de svenska kvinnliga representanterna burit slöja.

Jan Björklund har heller inte - vad jag har sett - kommenterat bilderna på hans dåvarande regeringskollega biståndsminister Gunilla Carlsson (M) som 2012 bar slöja i samband med att hon besökte Somalia i syfte att utveckla det svenska biståndet till landet. Jan Björklunds selektiva kritik urholkar tyvärr hans trovärdighet i sakfrågan.

Foto: Maria Sjöqvist

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är mycket svår. Förtrycket tar sig brutala uttrycksformer. I sin årsrapport 2016 skrev Amnesty: Myndigheterna inskränkte kraftigt yttrandefriheten, föreningsfriheten och mötesfriheten, och grep och fängslade journalister, människorättsförsvarare, fackligt aktiva och andra oliktänkande på vaga och alltför generella anklagelser. Tortyr och andra former av misshandel av fångar var fortsatt vanligt och kunde utföras utan risk för efterräkningar (...) Kvinnor och medlemmar av etniska och religiösa minoriteter utsattes för omfattande diskriminering, både i lagstiftningen och i praktiken. Myndigheterna verkställde grymma bestraffningar, som berövande av synen, stympning och spöstraff. Domstolar avkunnade dödsdomar för en rad olika brott; många fångar, däribland minst fyra ungdomsbrottslingar, avrättades.

Hur vi bäst bekämpar förtrycket i Iran är en oerhört viktig fråga. Debatten om hur vi bäst går till väga bör föras i annan form än genom billig slagordspolitik.

Nu gäller det - förhindra svensk vapenexport till diktaturer!

Det drar ihop sig till en rejäl debatt om svensk vapenexportpolitik. I början av sommaren lägger regeringen fram en proposition baserad på KEX-utredningen (Krigsmaterielexportöversynskommittén), vilken presenterade sitt betänkande i juni 2015. I KEX-utredningens uppdrag ingick att ge förslag på skärpt lagstiftning för svensk vapenexport till icke-demokratier.

KEX-utredningen presenterade flera goda förslag för att öka transparensen och den parlamentariska kontrollen av svensk vapenexport. Den var också tydlig med att sysselsättnings- eller näringslivsskäl inte kunde utgöra grund för svensk vapenexport. Däremot valde utredningen att inte formulera ett demokratikriterium som var så starkt att svensk vapenexport till diktaturer omöjliggjordes. I stället beskrev utredningen demokratikriteriet som "ett hinder", vilket skulle relateras till en politisk helhetsbedömning i varje enskilt fall. Utredningen valde medvetet bort alternativet att beskriva demokratikriteriet som ett "absolut" hinder.

När propositionen väl kommer i början av sommaren har det gått två år sedan utredningen presenterade sina förslag. Innan dess genomförs Socialdemokraternas partikongress 8-12 april, i Göteborg. Framtidskontraktet som antogs på partikongressen 2013 slår fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. Notera formuleringen. Ett regelverk som "förhindrar vapenexport" är en starkare formulering än ett regelverk som utgör "ett hinder". (Ja, Djävulen gömmer sig i detaljerna.)

Jag förutsätter att kongressen 2017 kommer att vilja ha en formulering som är minst lika stark som  2013, och därmed sända en viktig politisk signal till regeringen inför den stundande propositionen. Det finns faktiskt en majoritet i riksdagen för ett skarpt förbud mot att sälja vapen till diktaturer. Förutom de rödgröna ställer även Liberalerna och Kristdemokraterna sig bakom ett sådant krav. Här finns inga skäl att tveka.

Så rusta dig inför en stundande debatt om svensk vapenexport - till exempel genom att läsa Linda Åkerströms utmärkta och helt färska bok "Den svenska vapenexporten" (Leopard, 2017). Boken kan beställas här. Eller varför inte Klas Corbelius kapitel om svensk vapenexport i boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik trettio år efter Olof Palmes död" (Bokförlaget Korpen, 2016).

Opinionsras för M efter att partiet öppnat för SD-samarbete

I en opinionsmätning från Demoskop rekordrasar Moderaterna med 5.8 procentenheter, ner till 18.5 procent. Det är ett av de största opinionsfallen på en månad för ett enskilt parti i de svenska opinionsundersökningarnas historia. Raset är särskilt intressant eftersom Demoskop-mätningen är den första som genomförts efter att Anna Kinberg Batra och Moderaterna öppnat dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.

Mätningen kommer förstås som en kalldusch för det moderata ledarskapet. Beskedet om att inleda samtal med Sverigedemokraterna var ett sätt för Anna Kinberg Batra, utsatt för hårt internt tryck, att visa ledarskap. Resultatet av flirten med Sverigedemokraterna kan så här långt sammanfattas med ett ord: fiasko. Allianspartierna är nu öppet splittrade i regeringsfrågan och Moderaterna tappade på några veckor mer än 20 procent av sina sympatisörer.

Inte heller dagens Sifo-mätning bjuder tröst åt moderata tigerhjärtan. Visserligen är raset i Sifo inte lika stort som raset i Demoskop. Moderaterna får i Sifo 19.8 procent, en minskning med 2.1 procentenheter och den nedgången ligger inom felmarginalen. Men samtidigt innebär mätningen Moderaternas sämsta resultat i Sifo på över tolv år. Centerpartiet får däremot 11.6 procent, vilket är det bästa resultater för Centerpartiet sedan sommaren 1990. Vinden blåser just nu Cemterpartiets och Annie Lööfs väg. I Expressen undrar K-G Bergström om Moderaterna verkligen har råd att vänta med ett partiledarbyte till efter valet 2018.

Varför valde då de moderata sympatisörerna att så snabbt vända partiet ryggen, efter inviten om samarbete till Sverigedemokraterna? Jag ser åtminstone tre tänkbara förklaringar. 1.) Borgerliga väljare som ogillar samarbeta med Sverigedemokraterna söker sig nu till något annat alliansparti. 2.) Borgerliga väljare straffar Moderaterna för att partiet medvetet splittrat alliansen, inte minst i den viktiga regeringsfrågan. 3.) Anna Kinberg Batras ledarskap har inte imponerat, och sättet på vilket beskedet om Moderaternas nya linje i synen på Sverigedemokraterna kommunicerades lämnade en hel del i övrigt att önska. För att uttrycka det milt.

För Moderaterna är läget nu kritiskt. Partiet närmar sig Bo Lundgren-siffror i opinionen, och Annie Lööf uppfattas av allt fler som alliansens egentliga ledare. I SVT Rapport talar expertkommentatorn Mats Knutson om att partiet riskerar ett fritt fall i opinionen.

Vad ska Moderaterna göra nu? Om partiet håller fast vid sin nya inbjudande linje till Sverigedemokraterna - ett parti som Anna Kinberg Batra själv beskriver som rasistiskt - befäster man splittringen i alliansen. Om partiet retirerar från sin nya linje att samverka med Sverigedemokraterna förlorar man trovärdighet och kommer att förknippas ryckighet och populism. Damned if you do, and damned if you don't. Kanske väljer partiet att blunda, hålla tummarna och hoppas på att opinionsraset bara var en kortvarig effekt. De moderata partistrategerna har lite att ta i, om man säger så.

Opartiskt? Om Ebba Busch Thors och andra politikers medverkan i underhållnings-TV

Kristdemokraternas partildare Ebba Busch Thors medverkan i underhållningsprogrammet "Så ska det låta" i SVT i söndags väckte viss upprördhet. Det är obegripligt att SVT låter en toppolitiker nojsa runt i ett av deras mest populära underhållningsprogram, skrev till exempel journalisten Natalia Kazmierska i Aftonbladet.

Visserligen kan man diskutera var lämplighetens gräns går för politiker att medverka i underhållningssammanhang överhuvudtaget. Jag är inte säker på att dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborgs medverkan i tv-programmet Silikon år 2000 - där han bland annat svarade på frågor om när han "mätte sin snopp" senast och huruvida han "rakade pungen" - befann sig på rätt sida av denna gräns. Men ur ett public service-opartiskhetsperspektiv har jag inga problem med att kända politiker medverkas i tv-sammahang som ligger utanför politiken. Det må vara Fredrik Reinfeldt som intervjuare i "Toppmötet" (även om den programserien brast i andra avseenden), Gudrun Schyman i På spåret" eller Göran Persson dansandes med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra.

Däremot har jag svårt för - och har vid flera tillfällen kritiserat - den ängslan och oro som kringgärdat Sveriges Radios och Sveriges Televisions förhållningssätt i opartiskhetsfrågor. Jag var kritisk till Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda när hennes syster, Hillevi Engström (M), hösten 2010 utnämndes till arbetsmarknadsminister i den dåvarande alliansregeringen. Här iakttog jag en förändring över tid. Under Thomas Bodströms tid som socialdemokratisk justitieminister i början av 2000-talet tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.

Samma ängslan såg jag inför valet 2014, då SVT vägrade sända Stefan Jarls dokumentär eftersom den anses vara alltför ”systemkritisk” och skulle kunna uppfattas som en ”partsinlaga”. Timbuktus och Sebbe Staxxs låt ”Svarta duvor & vissna liljor” fick inte spelas okommenterad i SR:s musikflöde. Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström stängdes av från programmet ”Nyhetskommissionen” i P4 Gävleborg, eftersom han kunde "förknippas med” ledarsidans politiska färg, även om han själv inte hade någon politisk koppling. Vid samma tid beslöt Sveriges Radio att stänga av komikern Soran Ismail från medverkan i ”Morgonpasset i P3” eftersom han ”varit öppen med sina åsikter om ett riksdagsparti” (Sverigedemokraterna).

Så bejaka öppenheten och mångfalden. Pluralism är vår tids objektivitet.

*

 
Jag noterar också att Ekot gått ut med en "rättelse" för att man inte klargjorde att historieprofessorn Kjell Östberg också är "skribent med tydlig vänsterinriktning", i samband med att Östberg medverkade som expert i "Lördagsintervjun" i helgen. På en fråga från Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om vilka principer som legat till grund för Ekots ställningstagande svarar Ekot att man "bedömer varje enskilt fall för sig". Så kan man ju säga. Men problemet med den principen är att man riskerar att låta mobb och nättroll bestämma var gränsen ska gå.

S + M = Sant?

På DN Debatt i dag öppnar tidigare försvarsministern Mikael Odenberg (M) för en regering med Socialdemokraterna och Moderaterna. Odenberg driver tesen att svaga S-ledda eller M-ledda regeringar skadar Sverige eftersom de omöjliggör de strukturreformer han menar att landet behöver. Därutöver avfärdar Odenberg tanken på att alliansen skulle regera med stöd av Sverigedemokraterna. "Den dörren måste stängas", skriver han

Anna Kinberg Batra och Moderaterna var snabbt ute och markerade avstånd till Mikael Odenbergs förslag. Moderaterna vill "byta ut Stefan Löfven" och "hålla ihop alliansen även efter valet" skriver Moderaternas pressavdelning i en skriftlig kommentar till debattartikeln.

Stefan Löfven håller däremot dörren på glänt. "Vi måste titta på olika möjligheter att samarbeta över blockgränsen", säger han till Dagens Nyheter. Samtidigt betonar han att en S+M-regering naturligtvis inte är förstahandsvalet.

Hur realistisk är då tanken på en gemensam S+M-regering? Inte särskilt realistisk. Men heller inte helt osannolik.

Ett scenario är att de fyra allianspartierna blir större än de rödgröna partierna i valet 2018, och lyckas bilda en gemensam alliansregering. Socialdemokraterna lägger under hösten fram sin egen budget, som i slutvoteringen ställs mot alliansens regeringsbudget. Sverigedemokraterna kan då - om partiet är missnöjt med hur det har behandlats av den sittande alliansregeringen - välja att stödja Socialdemokraternas budget. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna tillsammans efter valet 2018 är större än de fyra allianspartierna så faller regeringsbudgeten och regeringskrisen är ett faktum - ungefär på samma sätt som efter valet 2014. I ett sådant läge är det mesta möjligt, inklusive en S+M-regering. Det är inte särskilt svårt att skissera på ytterligare scenarier som efter valet 2018 skulle leda till regeringskris.

Jag är ingen vän av breda regeringar. De tenderar att dölja de centrala skiljelinjerna i ett samhälle, och det tror jag i längden inte är bra för demokratin. Socialdemokraterna och Moderaterna representerar fortfarande de politiska huvudalternativen på vänster-högerskalan i svensk politik. Ska dessa partier regera tillsammans ska det vara under en kortare period, och för att hantera en akut kris. Därför hoppas jag att vi aldrig hamnar i ett läge där en sådan regering uppfattas som nödvändig.

Om barn och IT. Sluta tjata om "skärmtid"

Sluta tjata om barns "skärmtid", säger docent Elza Dunkels i en intressant artikel i Svenska Dagbladet i dag. Elza Dunkel är mer bekymrad över föräldrarnas oro över barnens IT-användning än över hur mycket tid barn i dag faktiskt är uppkopplade. Begreppet ”skärmtid” är så brett att det är helt meningslöst att använda. Det kan innebära allt från att porrsurfa till att prata med mormor via Facetime, säger Elza Dunkel. Hon lyfter också fram den slentrianmässiga moralisering som fortfarande präglar diskussionen om barns IT-användning: Om man berättar för sina kollegor att ens dotter ägnade hela jullovet åt att läsa Harry Potter skulle alla nicka bekräftande och tänka ”Åh, vad fint”. Men om man i stället sagt att hon suttit i soffan hela lovet med Ipaden så skulle det inte ses som lika gulligt. 

Själv tänker jag på alla gånger jag som liten och ett barn av TV-generationen av min kärleksfulla moder fick höra: "Du ska väl inte sitta och hänga framför TV:n hela eftermiddagen. Gå ut och lek i stället!" En gång i mina tidiga tonår - den 15 augusti 1971 - följde jag för en gångs skull hennes uppmaning. Det var en solig söndagseftermiddag, och jag hade under många timmar framför TV:n följt avslutningsdagen av friidrotts-EM i Helsingfors. När jag väl kom ut blev jag påkörd av en bil. Jag fick tillbringa elva dagar på Ängelholms lasarett med brutet ben och därefter hoppa omkring på kryckor i flera månader. Ända fram till sin död förra året plågades min kära mamma av dåligt samvete över att det var hon som uppmanat mig att gå ut...

Digitaliseringen håller på att bli en naturlig del av vår vardag. Ordet "skärmtid" är snart daterat. Precis som Elza Dunkel säger är inte den viktiga frågan om vi är uppkopplade eller inte utan i stället hur vi utnyttjar - eller inte utnyttjar - nätets möjligheter. TV-tittandet var passivt, och när jag var liten hade vi dessutom bara en kanal att titta på. (OK - som född och uppvuxen i Båstad kunde jag också se dansk TV. Inte för att jag förstod vad de sa, men i alla fall.)

Nätet ger betydligt bättre möjligheter till kreativitet och interaktion. På min tid fick man skicka brev till Tant Anita och Televinken, och i bästa fall få sitt brev uppläst i TV. Det var på framkant då, men naturligtvis inte utvecklande på samma sätt som dagens digitala verklighet.

Ibland får jag frågan om jag inte tröttnar på att vara uppkopplad, eller på att "hänga" på sociala medier. Tja. Det är ingen som frågar mig om jag inte tröttnar på att läsa, eller tröttnar på att fika, eller tröttnar på att följa samhällsutvecklingen och analysera politik - det vill säga andra saker jag gör dagligen.

Så simma lugnt. Stimulera barnen att göra kreativa och interaktiva saker på nätet, i stället för att med klockan i hand lägga vuxenångesten i deras knä.

Kent Ekeroth åtalas. Om Sverigedemokraterna och brottsligheten

Den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalas, misstänkt för ringa misshandel i samband med att han slagit till en man i ansiktet i en nattklubbskö vid Stureplan i Stockholm en sen natt i november 2016. Kent Ekeroth var inblandade i den så kallade Järnrörsskandalen sommaren 2010, då han mitt i natten filmade ett par SD-vänner när de beväpnade sig med metallrör och kastade ur sig sexistiska och rasistiska kommentarer. Därefter har han varit inblandad i en stor mängd olika krogbråk.

Kent Ekeroth kan naturligtvis vara oskyldig till det brott han misstänks för. I en rättsstat som Sverige är upp till domstolen att avgöra.

Men åtalet mot Kent Ekeroth riktar oundvikligen uppmärksamheten mot Sverigedemokraternas egen syn på brottslighet. Kent Ekeroth var under många år partiets rättspolitiske talesperson och han har fram tills nu varit partiets drivande kraft i riksdagens justitieutskott. Om Sverigedemokraterna skulle bilda regering hade det varit naturligt att Kent Ekeroth blivit justitieminister.

Inget annat parti än Sverigedemokraterna har heller profilerat sig så starkt i frågan om strängare och hårdare straff, särskilt mot våldsbrott. Vårt recept mot våldet är tydligt - hårdare straff, skrev Kent Ekeroth själv i en artikel i Sydsvenskan för en tid sedan. Ordkombinationerna "hårdare straff" eller "strängare straff" och "Kent Ekeroth" ger tusentals träffar på Google.

Författaren Gellert Tamas har i en artikel i Aftonbladet för ett par år sedan visat att Sverigedemokratiska riksdagsledamöter själva är minst lika brottsbenägna som de förkättrade invandrare som partiet annars ondgör sig över. "Medan endast 5 procent av sverigefödda, med svenskfödda föräldrar, varit misstänkta för brott, är motsvarande siffra för dömda SD-ledamöter dubbelt så hög", skriver Tamas - en lika hög överrepresentation som bland utlandsfödda. Gellert Tamas tillägger "Överrepresentationen bland SD:s riksdagsledamöter blir högre ju grövre brott det handlar om." Sverigedemokraternas ständiga rop på strängare straff och fler poliser framstår mot denna bakgrund snarast som ett rop på hjälp, en undermedveten vädjan om att få skydd mot sig själva.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick nyligen ta emot kritik - av bland annat Sverigedemokraterna - för att inte myndigheten vill genomföra ännu en undersökning om sambandet mellan invandrarbakgrund och brottslighet. Man kunde naturligtvis parafrasera idén och kräva en undersökning om sambandet mellan att vara sverigedemokratisk riksdagsledamot och att vara brottsbenägen. Hur ser egentligen orsakspilarna ut? Är det de brottsliga gärningarna som underlättar karriären inom Sverigedemokraterna? Eller är det karriären inom Sverigedemokraterna som leder till ökad benägenhet att begå brottsliga handlingar?

Frågorna ovan är naturligvis retoriska. Min avsikt är endast att visa på det olyckliga i att stigmatisera grupper som särskilt brottsbenägna. Skulle vi peka ut en enskild grupp som är särskilt brottsbenägen, i synnerhet när det gäller grova våldsbrott, är det gruppen män.

För övrigt tycker jag det är alldeles för mycket fokus på straff och repression i den kriminalpolitiska debatten. Jag påminner gärna om min bok "Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid" (Atlas 2014), om förre justitieministern Lennart Geijer. Han ville inte bara stänga utan helst också riva alla fängelser, eftersom de inte gjorde någon nytta utan bara genererade grövre brottslighet. Det ni, kära läsare, det är en kriminalpolitisk vision som det inte syns många spår av i dagens debatt.

Tre frågor till Ebba Busch Thor

I kväll medverkar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor i SVT Aktuellt. Jag misstänker att partiets prekära opinionsläge kommer att stå i fokus, liksom relationen till Sverigedemokraterna nu när Moderaterna uppgraderat det partiet till samtalspartners.

Om jag var programledare och fick ställa tre frågor till Ebba Busch Thor, vilka skulle jag då välja? Jo, följande tre.

1.) Hur skall Kristdemokraterna bryta sitt svåra opinionsläge och börja växa igen? Du får inte använda uttrycket "vi måste bli tydligare" i ditt svar.

2.) Vilken roll tycker du att Kristdemokraterna ska fylla i svensk politik? Vad särskiljer Kristdemokraterna från övriga allianspartier?

3.) Ja, vi vet att du helst vill ha en Alliansregering. Men om du efter valet 2018 tvingas välja mellan att ingå i en S-MP-C-L-regering eller en regering tillsammans med M, vilken väljer du då?

Det vore intressant att höra uppriktiga svar från Ebba Busch Thor på åtminstone frågorna 1 och 2. Jag tror hon skulle ducka på fråga 3, men man kan aldrig veta säkert.