I dag träffades Moderaterna och Sverigedemokraterna i ett första möte om hur partierna ska kunna samarbeta i riksdagsarbetet. Moderaternas pressekreterare Andreas Hamrin upprepar för Ekot att Moderaterna söker stöd i enskilda
frågor från samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, där det finns förutsättningar att
komma överens.
Hur påverkas då samarbetet inom Alliansen av att Moderaterna nu öppnat för att på egen hand samarbeta med Sverigedemokraterna?
1.) Moderaternas vilja att samverka med Sverigedemokraterna synliggör splittringen inom Alliansen i den viktiga regeringsfrågan. Den frågan var tidigare ett av Alliansens starka kort, nu har den i stället blivit en öm tå. I förlängningen riskerar splittringen att urholka bilden av Alliansens regeringsduglighet.
2.) Sättet varpå Anna Kinberg Batra informerade sina partikollegor väcker frågor om samtalsklimatet inom Alliansen. Moderaterna hade inga skäl till brådska när det gällde att berätta om sin nya linje - frågan hade ju diskuterats intern i partiet under lång tid. Ändå väljer Anna Kinberg Batra att informera centerledaren Annie Lööf om sina nya planer via SMS kvällen före utspelet. Hur tänkte man där? Eller tänkte man inte alls? Resultatet såg vi vid Annie Lööfs pressträff dagen därpå. She was not amused, om man säger så.
3.) Det råder oklarhet inom Alliansen om vad Moderaternas samverkan med Sverigedemokraterna syftar till. Moderaterna vill nå enighet med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen tycker olika. Men vilka frågor tänker man då på? Och vad vill man uppnå med en sådan enighet, med ett parti som Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppet karaktäriserar som rasistiskt? Moderaterna och Sverigedemokraterna har ju inte förutsättningar att få igenom sin gemensamma politik i riksdagen. Här tar logiken slut. Enbart symbolpolitik finns kvar.
Vi vet ännu inte hur Moderaternas nya linje tas emot av väljarna. I dag publicerades en ny undersökning från Ipsos, där inga egentliga opinionsförändringar ägt rum. Men 90 procent av den undersökningen genomfördes innan Moderaternas nya linje blev känd. (OBS: I en tidigare version av texten trodde jag att merparten av Ipsos-undersökningen var genomförd efter det att Moderaternas nya linje blev känd. Men så var det alltså inte.)
Trots splittringen är arbetshypotesen fortfarande att allianspartierna går till val tillsammans hösten 2018. De har inte så mycket att välja på än att hålla ihop utåt. Men Alliansens varumärke är skadat, och den kommer knappast att vara lika stark som när Fredrik Reinfeldt ledde den till valseger 2006 och 2010.
2017-01-29
Det går fort nu - i USA och i Sverige
Det går fort nu.
I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.
Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.
Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.
Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.
Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.
Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.
Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.
Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?
Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.
Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.
I USA har Donald Trump under sina första dagar som president hunnit med att uttala sig positivt om tortyr och förorda skendränkningar som förhörsmetod, beslutat att påbörja bygget av en fysisk mur mot Mexiko och stänga gränsen för flyktingar och för medborgare från flera arabiska stater.
Samtidigt i Sverige har moderatledaren Anna Kinberg Batra öppnat för samverkan med Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter och som hon själv betraktar som rasistiskt. I Ekots lördagsintervju igår valde moderaternas vice ordförande Elisabeth Svantesson att beskriva Sverigedemokraterna som ett parti med "speciella rötter" i stället för det vedertagna uttrycket "nazistiska rötter". Normaliseringsprocess pågår och Jimmie Åkesson gnuggar händerna.
Vad händer nu? Jag vet inte. Men svaren på följande frågor får stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen, i USA och i Sverige.
USA
Hur kommer de amerikanska domstolarna att förhålla sig till Trumps försök att genomföra sina förslag? I maktdelningens USA har domstolarna en viktig roll att spela. Trumps beslut har fattats i form av dekret, och dekret får inte strida mot gällande lag (utom i fall av särskild säkerhetspolitisk betydelse). Domstolarna lär få mycket att göra, och deras avgöranden påverkar Trumps möjligheter att genomföra sina förslag.
Vem vinner maktkampen inom republikanerna? Javisst, republikanerna har majoritet i kongressens senat och representanthus. Men republikanerna är djupt splittrade och missnöjet mot Donald Trump har varit vitt utbrett. Trumps möjligheter att genomföra sin politik blir starkt beroende av hur maktkampen inom republikanerna gestaltar sig.
Hur reagerar världssamfundet på Trumps politik? Hur kommer Ryssland att förhålla sig? Hur kommer USA:s bundsförvanter i Europa att agera? Kommer USA att mötas av så starka motaktioner att Trumps ställning, eller åtminstone hans politik, blir omöjlig? Världssamfundets reaktioner får konsekvenser även för USA:s ekonomi och i förlängningen för den amerikanska väljaropinionens inställning.
Sverige
Hur reagerar väljaropinionen på Moderaternas nya linje gentemot Sverigedemokraterna? Om Moderaterna växer i opinionen stärks Anna Kinberg Batras ställning och den nya linjen befästs och kan utvecklas. Men om Moderaterna inte växer, eller i stället till och med minskar, försvagas Anna Kinberg Batras ställning ytterligare och partiets normalisering av Sverigedemokraterna uppfattas, åtminstone för en tid, som ett felsteg.
Hur ställer sig Centerpartiet och Liberalerna? Var går dessa partiers smärtgräns för fortsatt allianssamarbete? Hur länge kan Annie Lööf och Jan Björklund acceptera att alliansens statsministerkandidat förhandlar med Sverigedemokraterna vid sidan av allianssamarbetet? Hur reagerar Centerpartiets och Liberalernas medlemmar på att Moderaterna öppnar dörren för ett rasistiskt impregnerat parti som Sverigedemokraterna?
Vad händer inom Moderaterna? Det finns moderater som ser med djup ovilja på partiledningens nya linje, och en del aktiva medlemmar har till och med lämnat sina uppdrag och till och med partiet. Blir den nya linjen ett segervapen för Anna Kinberg Batra internt, eller blir det tvärtom. Här kommer väljaropinionen förstås att bli av stor betydelse.
*
Det är för tidigt att försöka ge någa svar. Så håll ögonen på frågorna i stället.
2017-01-27
Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?
Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.
Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.
Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.
Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.
Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.
Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.
Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.
Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.
Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
*
Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.
2017-01-24
Dagens turbulens i Alliansen - hänger ni med?
Turbulensen inom Alliansen fortsätter, och idag har det inte varit lätt att hänga med i turerna. Låt oss göra ett försök.
Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.
Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.
Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.
Hänger ni med? Då är ni duktiga.
Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.
Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.
Det började med att Centerpartiets gruppledare i riksdagen Anders W Jonsson i en intervju med Ekot uppmanade Moderaterna att välja mellan Alliansen eller Sverigedemokraterna i riksdagens utskottsarbete. Om Moderaterna vill samarbeta med Sverigedemokraterna så är vi först att beklaga det. Moderaterna kommer då att få välja. Antingen så pratar de med oss eller så pratar de med SD. Vi vill fortsätta allianssamarbetet. Men Moderaterna måste välja, sa han.
Anders W Jonssons uttalande väckte stor uppmärksamhet, och i medierapporteringen tolkades det som ett hot om att hoppa av Alliansen. Oron föranledde centerledaren Annie Lööf att på twitter skriva: Nu behöver vi skruva ner tonläget lite grann i det mediala samtalet. Centern är en grundbult i alliansen och vi kommer givetvis inte att lämna. Anders W Jonsson valde då att backa från sina tidigare uttalanden: Det var en olycklig formulering, sa han till TT.
Samtidigt gick Ebba Busch Thor ut och tog avstånd från Anna Kinberg Batras önskemål om att förhandla med Sverigedemokraterna i politiska frågor. För oss är det inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna. Det får stå för Moderaterna, sade Ebba Busch Thor till Dagens Nyheter. Däremot håller Ebba Busch Thor fast vid att Alliansen redan i år borde lägga ett gemensamt budgetförslag för att med hjälp av just Sverigedemokraterna fälla regeringen. Och Anna Kinberg Batra vill att Moderaterna förhandlar med Sverigedemokraterna i enskilda politiska frågor samtidigt som hon vill leda Alliansen, och trots att Liberalerna och Centerpartiet motsätter sig samtal med Sverigedemokraterna.
Hänger ni med? Då är ni duktiga.
Alliansens mediestrateger har under dagen kämpat i motvind. Cirkus Alliansen - sista föreställningen?, skriver Svenska Dagbladets politiske reporter Claes Lönegård. Expressens huvudledare fyller på med rubriken: Alliansen har blivit som en Norénfamilj. På ledarplats skriver Dagens Nyheter Anna Kinberg Batra lägger ut dimridåer. Ekots Tomas Ramberg beskriver läget inom Alliansen som det sämsta stämningsläget i allianskvartetten sen den bildades. SVT:s inrikespolitiska kommentator Margit Silberstein skriver: Väljarnas förtroende för Alliansen som ett regeringsalternativ undergrävs metodiskt och rejält. Och i Expressen skriver K-G Bergström: Alliansen är i spillror efter veckans turer.
Javisst, Alliansen kan fortfarande samla ihop sig och under Anna Kinberg Batras ledning vinna valet 2018. Men uppförsbacken är onekligen brantare i dag än vad den var för ett par veckor sedan.
2017-01-22
Om regeringsfrågan
Söndagens Sifo-mätning var ingen munter läsning för borgerligheten. Visserligen går Centerpartiet fortsatt bra (9.3 procent), men Socialdemokraternas försprång till Moderaterna växer och uppgår nu till nära åtta procentenheter (29.7 mot 21.9 procent). Kristdemokraterna får 2.6 procent, vilket är partiets sämsta resultat i en Sifo-mätning på 22 år. Sammantaget är de rödgröna partierna något större än allianspartierna.
Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.
1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.
2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.
3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.
4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.
5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.
Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)
Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.
Vi vet förstås inte hur Moderaternas plötsliga vilja att samverka med Sverigedemokraterna kommer att påverka väljaropinionen. Men kan vi kan resonera något om hur regeringsfrågan kommer att hanteras efter valet 2018, givet att vi får ett valresultat motsvarande det vi fick 2014 - det vill säga att de rödgröna partierna blir större än Alliansen och att Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning.
1.) Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med Centerpartiet och Liberalerna som stödpartier. En sådan regering skulle bli mycket svag, och behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning. Jag har väldigt svårt att se Liberalerna och inte minst Centerpartiet och Annie Lööf acceptera en sådan undanskymd roll, och bedömer sammantaget alternativet som mycket osannolikt.
2.) Allianspartierna bildar gemensam regering, som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna i varje enskild viktig omröstning. Det är en sådan lösning som Kristdemokraterna och nu också Moderaterna förespråkar. Men Liberalerna och Centerpartiet har bundit sig vid masten att inte gå med i en sådan regering. De kommer visserligen att utsättas för stark press från borgerliga väljare att ändå göra detta, men sammantaget framstår alternativet som osannolikt.
3.) Liberalerna och Centerpartiet regerar tillsammans, och hämtar stöd både från höger och vänster. Statsvetarprofessorn Leif Lewin lanserade idén redan förra året. Åren 1978-79 styrdes Sverige av en folkpartistisk minoritetsregering under ledning av Ola Ullsten. Men det är svårt att se att Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet 2018 skulle acceptera en sådan lösning, annat än som ett kortsiktigt sätt att hantera en akut krissituation. Ullsten-regeringen var just en övergångslösning och inget annat. Alternativet är inte särskilt sannolikt, annat än just som en kortsiktig övergångslösning.
4.) Socialdemokraterna bildar regering tillsammans med några ytterligare partier, till exempel Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet. En sådan lösning är sannolikt Stefan Löfvens förstaalternativ och den innebär definitivt Alliansens död. Liberalerna och Centerpartiet får politiskt inflytande efter fyra år i opposition. Men det finns stora sakpolitiska skillnader mellan Socialdemokraterna och de borgerliga mittenpartierna, och frågan är hur nöjda Liberalerna och Centerpartiet skulle vara att som småpartier ingå i en socialdemokratiskt ledd regering. Alternativet framstår som möjligt, men inte särskilt sannolikt.
5.) Stefan Löfven bildar en ny rödgrön regering. Liberalerna och Centerpartiet väljer att hålla fast vid Decemberöverenskommelsens grundprinciper - största block ska regera. Vid en ny valförlust avgår sannolikt Jan Björklund och Liberalerna får ta omtag på sin politik. Om Centerpartiet har Annie Lööf möjlighet att under mandatperioden ta över rollen som oppositionsledare. En ny rödgrön regering framstår därför som det minst osannolika alternativet.
Jag vill gärna höra era synpunkter på resonemangen enligt ovan, och om ni ser några andra alternativ. Jag har till exempel ovan bortsett från möjligheten med samlingsregering, eller att Socialdemokraterna och Moderaterna bildar en stor koalition och styr landet tillsammans. (Mycket kan hända innan valet, och sannolikheten för respektive alternativ påverkas förstås av de politiska stämningarna i landet och styrkeförhållandena mellan de enskilda partierna.)
Rusta dig gärna med en fördjupad analys av det parlamentariska läget inför valet 2018, genom att läsa boken Förhandla eller Dö. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016) författad av undertecknad, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors. Lita på att de problematiker som diskuteras i boken kommer att vara högst levande fram till valdagen 2018.
2017-01-20
Anna Kinberg Batra och normaliseringen av Sverigedemokraterna
Det är naturligtvis många socialdemokrater som ler i mjugg i dag. Alliansen har stora problem, och Annie Lööfs offentliga uppläxning av Anna Kinberg Batra igår synliggjorde och förstärkte borgerlighetens splittring i regeringsfrågan. Anna Kinberg Batra är åtminstone tillfälligtvis stukad, och det finns just nu inte någon självklar oppositionsledare.
Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.
Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.
Men jag skrattar inte. Gårdagens utspel av Moderaterna innebar kanske inte att Sverigedemokraterna släpptes in i den politiska värmen, men väl att partiet fick in foten i farstudörren. Moderaterna ser nu inte längre några principiella problem med att samarbeta med det parti som Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan beskrev som rasistiskt. Det går fort i politiken ibland.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i nazistiska miljöer, och partiet är fortfarande impregnerat av rasism. Där skiljer sig Sverigedemokraterna från till exempel Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, vilka båda uppstod som populistiska partier på det borgerliga mittfältet. Jag har tidigare uttryckt min respekt för Anna Kinberg Batra och Moderaterna för att de vägrat normalisera Sverigedemokraterna. Den respekten är tyvärr sedan igår borta. Nu rör sig Moderaterna på ett sluttande plan. I dag vill man göra sig beroende av aktivt SD-stöd för att kunna regera. Nästa steg är att regera tillsammans med SD. Det är en olycklig politisk utveckling, för demokratin och för Sverige.
Mina tankar går också till Kristdemokraterna. Trots sina bekymmer hade partiet lyckats positionera sig som det enda borgerliga parti som var villigt att med Sverigedemokraternas aktiva stöd fälla den rödgröna regeringen redan nu. Igår intog Moderaterna samma position. Varför skulle en borgerlig väljare som inte räds samarbete med Sverigedemokraterna då välja Kristdemokraterna framför Moderaterna? Jag har faktiskt inte längre något riktigt bra svar på den frågan.
2017-01-19
En sprängd Allians?
Nej, det var ingen bra dag för Alliansen.
Moderaterna har länge brottats med sviktande opinionssiffror. Anna Kinberg Batra har inte lyckats leva upp till rollen som en kraftfull, samlande oppositionsledare. Pressen på henne att ”göra något” för att bryta det politiska dödläget har varit stark.
Anna Kinberg Batra visste att Centerpartiet och Liberalerna inte skulle stödja hennes utspel. Ändå valde hon att genomföra det. I valet mellan att hålla samman Alliansen eller hålla samman sitt parti valde Anna Kinberg Batra det sistnämnda.
Jag kan förstå den frustration som pyr inom Moderaterna. Det finns en högermajoritet i Sveriges riksdag, ändå tillåts en rödgrön minoritet att regera. Men jag kan inte förstå den kommunikationskollaps som kringgärdade Anna Kinberg Batras utspel - sent och illa förankrat med allianskollegorna. Annie Lööf var inte nådig (för att uttrycka det milt...) när hon inför en samlad presskår berättade att hon informerats om utspelet genom "ett sent SMS igår".
Moderaternas agerande har inte bara blottat utan också förstärkt sprickan i Alliansen i regeringsfrågan. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats: En högst trolig konsekvens av utspelet är att Alliansen splittras. Någon gemensam grund som de borgerliga kan bygga sin politik på finns knappast längre.
Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppostionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Jag skriver på SVT Opinion om dagens händelser. Artikeln kan läsas här.
Moderaterna har länge brottats med sviktande opinionssiffror. Anna Kinberg Batra har inte lyckats leva upp till rollen som en kraftfull, samlande oppositionsledare. Pressen på henne att ”göra något” för att bryta det politiska dödläget har varit stark.
Anna Kinberg Batra visste att Centerpartiet och Liberalerna inte skulle stödja hennes utspel. Ändå valde hon att genomföra det. I valet mellan att hålla samman Alliansen eller hålla samman sitt parti valde Anna Kinberg Batra det sistnämnda.
Jag kan förstå den frustration som pyr inom Moderaterna. Det finns en högermajoritet i Sveriges riksdag, ändå tillåts en rödgrön minoritet att regera. Men jag kan inte förstå den kommunikationskollaps som kringgärdade Anna Kinberg Batras utspel - sent och illa förankrat med allianskollegorna. Annie Lööf var inte nådig (för att uttrycka det milt...) när hon inför en samlad presskår berättade att hon informerats om utspelet genom "ett sent SMS igår".
Moderaternas agerande har inte bara blottat utan också förstärkt sprickan i Alliansen i regeringsfrågan. Liberala Dagens Nyheter skriver på ledarplats: En högst trolig konsekvens av utspelet är att Alliansen splittras. Någon gemensam grund som de borgerliga kan bygga sin politik på finns knappast längre.
Jag har efter dagens debacle svårt att se Anna Kinberg Batra komma tillbaka som en samlande kraft för oppostionen. Var det rent av i dag Anna Kinberg Batra avsatte sig själv som alliansledare?
Jag skriver på SVT Opinion om dagens händelser. Artikeln kan läsas här.
2017-01-18
Glad att Chelsea Manning snart är fri. Ge nu Edward Snowden skydd i Sverige!
Jag är väldigt glad att Chelsea Manning snart är en fri kvinna. Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för spioneri och stöld. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i Irak, missförhållanden som USA bar ansvar för. Nu har Barack Obama, i ett av sina sista beslut som president, beslutat att kraftigt förkorta hennes fängeslestraff. Chelsea Manning beräknas bli fri den 17 maj 2017. Det är bra.
Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.
Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.
Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".
Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.
Världen behöver fler visselblåsare. I en tid av filterbubblor och relativiserade sanningar är det rätt att stå upp för transparens och öppenhet.
Sedan sommaren 2013 befinner sig en annan amerikansk visselblåsare, Edward Snowden, i exil i Ryssland. Edward Snowden tvingades fly efter att ha informerat The Guardian och The Washington Post om USA:s enorma övervakningsprogram av IT- och telefonnäten och överlämnat dokument som bl a påstås visa att USA och Storbritannien genomfört hackingattacker mot delegaterna på G20-mötet i London 2009.
Jag ser inga skäl till att Edward Snowden ska tvingas tillbringa resten av sitt liv i Ryssland. Snowden tilldelades 2014 Right Livelihood-priset och Europaparlamentet har i en resolution från 2015 uppmanat EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd".
Sverige bör nu ta täten och söka vägar att ge Edward Snowden en tillflyktsort i en demokrati som Sverige, i stället för i Vladimir Putins slutna och auktoritära Ryssland. Det vore bra för öppenheten, det vore bra för demokratin och det vore bra för Sverige.
2017-01-15
Strid i KD om flyktingpolitiken
I den senaste mätningen från Demoskop får Kristdemokraterna 2.6 procent av väljarstödet. Det har nu gått ett och ett halvt år sedan Kristdemokraterna låg över fyraprocentsspärren i en Demoskopmätning. Inte syns det några ljus i tunneln heller - partiet har svårt att vinna sakägarskap i någon enskild fråga.
Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.
Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.
Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.
Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.
Foto: Franke Fouganthin
”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.
Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.
Ebba Busch Thor markerade tidigt att hon ville profilera Kristdemokraterna som ett högerparti. Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sade hon i en intervju i DN för snart två år sedan (ett uttalande hon sedan modererade något). Hösten 2015 gick Ebba Busch i täten för kraven på en skärpt flyktingpolitik. Hon har också representerat en betydligt tuffare linje än sin föregångare Göran Hägglund i frågor om brott och straff och hon har argumenterat för att svenskar som rekryterats till IS ska kunna dömas för landsförräderi.
Som nyvald partiledare försökte Ebba Busch Thor positionera in Kristdemokraterna i det politiska tomrummet som fanns mellan Alliansen och Sverigedemokraterna. Men hon mötte två problem. För det första lyckades Ebba Busch Thor inte hålla samman sitt parti för denna ompositionering - och att hålla samman sitt parti är en partiledares kanske viktigaste uppgift. För det andra valde Moderaterna efter Fredrik Reinfeldts avgång att snabbt söka sig till samma jaktmarker som Kristdemokraterna. Tomrummet var inte längre ett tomrum, snarare ett överfyllt väntrum inför 2018 års val. Stor slår liten och Kristdemokraterna fick inte längre plats. Vart ska partiet då ta vägen? Jag har ännu inte hört någon kunna ge ett övertygande svar på den frågan.
Ebba Busch Thors seger över Jakob Forssmed i partiledarstriden och hennes sätt att hantera partiledarskapet demobiliserade de delar av Kristdemokraterna som brann för en mer generös flyktingpolitik och som ogillade partiets hårdföra profilering i frågor om brott och straff. Hade Ebba Busch Thor lyckats lyfta partiet i opinionsundersökningarna hade hon kanske ändå kunnat få med sig några av dessa för sin politik. Men eftersom partiet ligger sämre till i opinionsmätningarna än vad partiet brukar göra så här långt in i mandatperioden börjar missnöjet nu röra på sig.
Aftonbladet berättar om en motion till Kristdemokraternas riksting i höst som kräver en betydligt mindre hård asyl- och flyktingpolitik och som redan samlat ett 50-tal namnunderskrifter. Bland undertecknarna återfinns bland annat David Lega, kommunalråd i Göteborg och ledamot av Kristdemokraternas partistyrelse.
”På samma sätt som våra förfäder utmanades under mellankrigstiden så utmanas vi idag av att människor är på flykt. I likhet med att det då fanns folk som ansåg att problemet skall lösas av någon annan så finns det idag de som anser att vi redan har ”tagit vår del av ansvaret”. Men denna inställning håller inte. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv kan vi aldrig slå oss till ro när en människa lider eller tvingas på flykt.", skriver motionärerna bland annat.
Kristdemokraternas riksting 2015 blev en dramatisk historia, då ledamöterna körde över sin partiledning och fällde Decemberöverenskommelsen. Mycket talar för att även rikstinget 2017 blir en livlig tillställning. En och annan känner nog att det inte bara är partiets existens utan också dess själ står på spel.
2017-01-12
Katerina Janouch och yttrandefriheten
I en intervju i den tjeckiska tv-kanalen DVTV påstod författaren Katerina Janouch att "allt fler svenskar lär sig att skjuta" eftersom invandringen till Sverige skapat otrygghet. Janouch påstår vidare att Sverige är "kraschat" och att 150 000 svenskar emigrerat som en följd av "massinvandringen". Sverige behöver "en mycket stark hand" för att klara upp situationen. Citaten är hämtade ur en artikel i DN av journalisten och filmvetaren Hynek Pallas.
Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.
Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.
Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)
Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.
Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.
Katerina Janouch skrev en replik i DN och Hynek Pallas, som initierat debatten, fick i vederbörlig ordning slutreplik.
Därmed kunde historien vara slut. Jag tycker den bild (såsom den refererats) av Sverige som Katerina Janouch gav i intervjun i tjeckisk tv är bisarr och verklighetsfrånvänd, och att hon gav uttryck för värderingar som ligger väldigt långt från mina. Men vi lever i ett fritt land. Vi har yttrandefrihet och hon har en självklar rätt att uttrycka sina åsikter i vilka sammanhang som helst.
Men nu hävdar Katerina Janouch på fullt allvar att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski måste avgå, eftersom han tillät publiceringen av Hynek Pallas artikel. På sin Facebook-sida skriver Janouch: Hur han som ansvarig utgivare tillåter Pallas föra sin privata vendetta mot mig är inget annat än förfärligt, omoraliskt och totalt förkastligt. (...) Enligt min åsikt kan Peter Wolodarski inte sitta kvar som chefredaktör i ett demokratiskt land med 250 års yttrandefrihet. Hans styre av DN är skamligt. En demokrati får inte styras på detta vis genom medias hat och godtycke. (Uttrycket "privat vendetta" syftar, om jag förstått det rätt, på en gammal konflikt mellan Katerina Janouchs och Hynek Pallas pappor.)
Jag upphör aldrig att förvånas när personer som lyfter fram sin egen rätt att få säga vad de vill samtidigt vill förvägra andra människor den rätten. Om Katerina Janouch tycker att DN:s publicering av Hynek Pallas var journalistiskt oetisk så finns det relevanta institutioner att vända sig till för att få sin sak prövad (Allmänhetens pressombudsman, PO). Att föregripa en sådan prövning genom att kräva chefredaktörens avgång inger inte respekt.
Yttrandefriheten inbegriper rätten att få säga vad man vill (så länge det inte är olagligt) men också nödvändigheten att acceptera att bli motsagd. Det ena förutsätter det andra. Demokrati är inte samma sak som att få det precis som man själv vill, även om en del faktiskt ibland tycks tro det.
2017-01-11
Donald Trump, SMHI:s propaganda och En ding ding värld.
Är det detta vi har att vänta oss under de kommande fyra åren? Donald Trumps syn på yttrandefrihet och hans kamp mot det fria pressen gör mig synnerligen dyster till mods. "Your organization’s terrible,” säger Donald Trump till CNN:s Jim Acosta och tillägger “You are fake news.” Jim Acosta hade förgäves försökt ställa en följdfråga efter att Donald Trump kallat CNN:s rapportering för "skandalös".
Inslaget kan ses här.
Och i Sverige vill Sverigedemokraterna dra ned anslagen till SMHI eftersom väderinstitutet bedriver propaganda i klimatfrågan. Mina tankar går allt oftare till tidningen En ding ding värld, ifall någon minns den från senare delen av 1990-talet.
Inslaget kan ses här.
Och i Sverige vill Sverigedemokraterna dra ned anslagen till SMHI eftersom väderinstitutet bedriver propaganda i klimatfrågan. Mina tankar går allt oftare till tidningen En ding ding värld, ifall någon minns den från senare delen av 1990-talet.
2017-01-09
Hur tänkte SVT kring Fredrik Reinfeldts tv-serie?
Uppdatering tisdag 10/1 kl 17.30 återfinns i slutet av texten!
Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.
Foto: Jonas Åhlund/SVT
Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:
1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.
2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.
3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.
4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.
Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.
Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.
Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd.
Fredrik Reinfeldts uppmärksammade samtalsserie Toppmötet i Sveriges Television har mött starka reaktioner. Serien, där Fredrik Reinfeldt träffat och samtalat med bland annat Condoleezza Rice och Tony Blair, har anmälts till Granskningsnämnden tolv gånger. Anmälningarna riktar främst in sig på att för få kritiska frågor ställts till Condoleezza Rice om USA:s invasion av Irak 2003 och den massdöd som följde efter invasionen. Programserien har även fått stark kritik inom SVT. Så skrev till exempel SVT-journalisten Anna Hedenmo på Facebook: Det är ofattbart att Fredrik Reinfeldt missar de uppenbara kritiska frågorna om Irakkriget och IS framväxt. Vill han inte? Törs han inte? Och varför krävde inte SVT ett kritiskt förhållningssätt när Irakkrigets tillskyndare och arkitekter skulle intervjuas?", Som en reaktion på kritiken sänder Sveriges Television i kväll ett extrainsatt program - Efter toppmötet - där inbjudna gäster diskuterar Fredrik Reinfeldts samtal med de tidigare världsledarna.
Min inställning till programserien med Fredrik Reinfeldt och de tidigare världsledarna är följande:
1.) Det är utmärkt att SVT experimenterar med nya programformer. Jag har inget emot att tidigare framträdande politiker ges möjlighet att leda program och intervjua/samtala med nya eller gamla makthavare.
2.) Problemet med tv-serien "Toppmötet" var i stället att redaktionen bakom programmet inte tycks ha insett det ogörliga i att låta Fredrik Reinfeldt intervjua Condoleeza Rice utan att han på allvar ställde några kritiska frågor om kriget. Insåg redaktionen verkligen inte att ett sådant upplägg var olämpligt och skulle väcka starka reaktioner? Kvällens extrainsatta inslag förefaller vara en yrvaken reaktion från SVT för att minimera förlusterna.
3.) Jag ser gärna Fredrik Reinfeldt i andra tv-sammanhang framöver. Men då kan man inte ge honom en roll som de flesta uppfattar som en slags politisk reporter men som egentligen är tänkt som en middagskonversatör.
4.) Skulle för övrigt vara roligt att se till exempel Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Maria Leissner (eller varför inte Håkan Juholt...) i en samtalsledarroll i SVT. Men då med lite spetsigare frågor och en mer genomtänkt programidé.
Uppdaterat tisdag 10/1 kl 17.30. Det pågår en intressant sidodiskussion om gårdagens program "Efter toppmötet" var extrainsatt eller sedan länge inplanerat. I ett mejl till mig tidigare i dag skrev Helena Olsson vid SVT Programledning: "Efter toppmötet" var inte extrainsatt som svar på kritik utan planerad som uppföljning på serien sedan före premiären. Det var en populär missuppfattning som spred sig igår.
Jag blev lite fundersam efter Helena Olssons mejl. Var programmet verkligen inte extrainsatt utan en sedan längeninplanerad uppföljning? Jag gick in på SVT Play och kollade hur programmet presenterades. Där använder programledaren Anders Holmberg själv formuleringen "det här extrainsatta programmet" när han introducerar sändningen. När jag på mejl påpekade detta för Helena Olsson fick jag följande svar: Ja, vi har säkert själva bidragit till förvirringen och det är inte lätt med terminologin, i vår värld kan det vara extrainsatt även om det är planerat i många veckor - som en särsild satsning. Det är ingen stor sak, men det som störde mig var påståendet som spred sig att vi plötsligt satt in programmet till följd av reaktionerna som kommit nu. Jag beställde själv programmet tidigt i december när vi bestämde att vi skulle komplettera serien med ett uppföljande samtal.
Nåväl. Ordet "extrainsatt" är således ett ord att se upp med. Intermezzot visar också på den laddning som kringgärdat tv-serien med Fredrik Reinfeldt allt sedan programidén blev känd.
2017-01-08
Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker
I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.
Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.
För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.
Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.
Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.
Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.
För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.
Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.
Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.
2017-01-04
Goda nyheter provocerar. Om att svenska ungdomar dricker mindre, röker mindre och begår färre brott
Ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott, skriver professor Sven-Åke Lindgren i Göteborgs-Posten i dag. Inte använder de mer narkotika heller. Det är bra. Kanske är resultaten också kontraintuitiva för alla dem som tenderar att ondgöra sig över ungdomars livsstil och sedernas förfall.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
När jag tipsade om artikeln på Twitter i morse var det förstås många som uttryckte sitt gillande. Men det var också många som var kritiska och raljanta. "Ja men då så. Då kan vi nog leva med lite ofog som dödsskjutningar i våra storstäder", skrev en. "Muslimer i EU är överrespresenterade i terrorbrott", skrev en annan.
Goda nyheter provocerar. En del har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, det finns problem i Sverige med segregation, ojämlikhet och gängrelaterat våld. Ja, ungdomar dricker mindre alkohol, röker mindre och är inblandade i färre brott. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt.
För ett par år sedan skrev jag en text kring temat "Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar i Sverige"? Det blev en av mina mest uppmärksammade bloggtexter överhuvudtaget. I texten lyfte jag fram samstämmiga studier som t ex visade att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre hade invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Sverige var också det land i Europa där rasismen och främlingsfientligheten var minst utbredd.
Många rasade, inte minst delar av den politiska vänstern. (Javisst, jag kan tillstå att jag underskattade mobiliseringspotentialen i de främlingsfientliga och rasistiska strömningarna som ändå fanns i Sverige, och jag underskattade kanske också förekomsten av det som ibland kallas för strukturell rasism. Men det är en annan historia.)
Att lyfta fram positiva saker tolkas ibland som att man blundar för de problem som faktiskt finns. Eller att man har en politisk agenda som syftar till att skifta perspektiv i debatten. Så kan det säkert vara ibland. Men faktum kvarstår. Goda nyheter kan provocera och har ofta svårt att tränga igenom en medielogik baserad på katastrofer, våld, brott och andra negativa händelser.
Till alla debattens alarmistiska Krösa-Major uppmuntrar jag till läsning av liberalen Johan Norbergs bok "Progress". Ja, det finns ett stort antal samhällsproblem att ta sig an. Men så väldigt mycket har faktiskt blivit så mycket bättre. Den insikten inger hopp och mod i det fortsatta arbetet med att förändra och förbättra världen.
2017-01-02
Sören Holmberg om fältmarskalk Lennart Torstensson
I en förteckning över världens mest betydelsefulla militära ledare i alla tider placeras den svenske fältmarskalken Lennart Torstensson (1603-1651) på 80:e plats. Frågan är hur smickrande placeringen egentligen är. I samma förteckning hamnar Erwin Rommel på plats 79, just före Lennart Torstensson. Och på plats 81, direkt efter Torstensson, hamnar Saddam Hussein. (Listan toppas av George Washington, och återfinns i boken "The Military 100. A Ranking of the Most Influential Military Leaders of All Time", av Michael Lee Lanning.)
Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".
I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.
Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.
Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.
Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.
Om detta och mycket mer skriver statsvetarprofessorn Sören Holmberg läsvärt och underhållande i kapitlet "Fältmarskalken som nästan var skaraborgare", i den nyutkomna boken "Skaraborgare - finns dom?" utgiven av Skaraborgs Akademi, med Karl-Erik Tysk som redaktör. Lennart Torstensson föddes i Forstena utanför nuvarande Vänersborg, strax utanför gränsen till Skaraborg. Men eftersom Skaraborg haft ont om fältmarskalkar väljer Sören Holmberg att betrakta honom som "nästan skaraborgare".
I kapitlet skildras inte bara Lennart Torstensson militära gärningar och personliga levnadsöde. Vi får också ta del av reflektioner kring hur en person med ett enkelt son-namn kunde göra militär karriär när framgångsrika svenska krigare annars bar efternamn som Oxenstierna, Banér, Gyllenheim, Horn, Wrangel, Brahe och de la Gardie.
Vi får också insikter om hur barnadödligheten drabbade såväl fattiga som rika. Endast ett av Lennart Torstenssons fem barn uppnådde 20-årsåldern. Hertig Karl - blivande Karl IX - fick sex barn med sin första hustru, Maria av Pfalz. Alla utom ett dog innan de fyllt fem år. (Endast Katarina överlevde, och blev sedermera mor till den blivande Karl X Gustav.) Under ett och samma år, 1685, förlorade kung Karl XI och hans hustru Ulrika Eleonora tre söner, och i början av 1687, dog en fjärde av deras söner. En femte prins var allvarligt sjuk, men överlevde. Han blev senare känd under namnet Karl XII. (Därutöver fick Karl XI och Ulrika Eleonora två döttrar. Båda nådde vuxen ålder, och den ena blev så småningom drottning under namnet Ulrika Eleonora. Hon efterträdde Karl XII som regent efter dennes död.
Sören Holmberg har alltid haft ett brinnande historieintresse - det är roligt att han nu ger sig möjlighet att låta detta intresse ta sig uttryck i litterär form.
Bland de övriga kapitlen i boken lyfter jag gärna fram författaren Jan Mårtenssons "Skaraborgs meste bolsjevik", om kommunisten Harry Persson i Tidaholm. Särskilt underhållande avsnittet om hur polismyndigheten beslagtar en gammal skokartong där Harry Persson samlat schackprotokoll sedan 1920-talet, i tron att det rörde sig om hemliga koder genom vilka Harry Persson kommunicerade med Sovjetunionen. Men anekdoten är inte bara underhållande, utan länder också till viss eftertanke i debatten om övervakning och kontroll i vår tid.
2017-01-01
Om den auktoritära högerns framgångar: Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö
Om framtiden vet vi ingenting. Men vi vore inte människor om vi inte ständigt grubblade över den och efter förmåga försökte förhålla oss till den.
I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."
När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.
Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.
Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.
Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!
I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman läsvärt om vad vi kan förvänta oss av 2017. Efter ett år där politiken präglats av Brexit, Trumps valseger och framgångar för främlingsfientliga, högerpopulistiska partier ställer Björn Wiman frågan: Vänder det nu? I artikeln finner han styrka i en tidigare intervju med författaren och kolumnisten Lena Andersson, som säger så här: "Jag tror att den växande fundamentalismen och nationalismen bara är en bieffekt av en större utveckling. Huvudfåran går i stället mot ökad frihet: människor i hela världen ser friheten och det går inte att hålla undan den. Nätets och digitaliseringens gränslöshet kommer att sätta sig i våra huvuden."
När Björn Wiman invänder och påpekar att den extrema nationalismen är på frammarsch på flera håll i världen svarar Lena Andersson: Jo, men du vet. Träden skjuter nya skott precis innan de ska dö.
*
Jag hoppas förstås att Lena Andersson har rätt. Helt säker är jag inte. Som jag tidigare skrivit har globaliseringen urholkat de folkvalda politiska institutionerna på makt. I stället har makten flyttats till svåridentifierade, globala platser och medborgarnas möjligheter att utkräva politiskt ansvar minskar. Dagens samhällsproblem (t ex miljön, migrationen, de ekonomiska kriserna) är globala, och globala problem kan inte lösas nationellt. Världsekonomin är globaliserad, men politiken och demokratin är fängslade i nationalstaten. I stället blir nationalstaten ett objekt för de nationalkonservativa krafternas populistiska politiska mobilisering, ett objekt för nostalgi och tillbakablickande på en guldålder som aldrig existerat. I den värsta av världar bidrar vurmen för nationalstaten till ett söndertrasande av befintliga, organiserade internationella samarbeten och i förlängningen ökad osäkerhet och ökad risk för krig i Europa.
Nu tror jag ändå att globaliseringens gränsnedrivandande krafter är så starka att de som vill stänga gränser och minska människors frihet kämpar en hopplös kamp. År 2015 tog Sverige emot nära 170 000 människor som sökte asyl, och jag är så stolt och glad att Sverige gjorde detta. I år har Sverige bara tagit emot 26 900 asylsökande, bland annat beroende på den nya, restriktiva lagstiftningen. Men sedan år 2000 har Sverige tagit emot ca 685 000 asylsökande. Många av dessa har fått stanna, många har kunnat återförenas med sina familjer i Sverige. Det är klart att invandringen påverkar våra samhällen och våra sätt att leva tillsammans. Denna process kan inte göras ogjord, ur det perspektivet är Sverigedemokraterna (som alltid tycker att invandringen måste minska, oavsett hur få eller hur många som kommer) historiens förlorare - deras politiska projekt är sedan länge passé.
Så låt oss se fram emot det nya året med tillförsikt, och tillsammans göra 2017 till året då det vände!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)