I lördags firade Expressen-journalisten Niklas Svensson sin 40-årsdag. Firandet har föranlett en debatt om hur hälsosamt det egentligen är med nära band mellan granskande journalister och de ledande politiker som journalisterna förväntas granska.
Många ur Sveriges politiska och mediala elit var bjudna på Niklas Svenssons födelsedagsfest, vilken under flera dygn hade marknadsförts på twitter under hashtagen #niklas40. På ett uppmärksammat youtube-klipp från festen syns bl a Lars Ohly, Per Schlingmann och Anna Maria Corazza Bildt under lössläppta former och med pappersmasker föreställande Niklas Svensson för ansiktet dansa Gagnam Style.
Mycket klokt är redan sagt i frågan (se t ex Brit Stakstons text Befriad zon: Den twittrande journalisten @niklasvensson). Det granskande programmet Medierna kommer på lördag i P1 att diskutera händelsen. Men jag vill ändå lyfta fram lyfta fram ett par saker i diskussionen.
1.) Kom ihåg att det är inte säkert att det var bättre förr. Det som skiljer gårdag från nutid är bland annat den öppenhet och transparens som den kommunikationsteknologiska revolutionen och framväxten av sociala medier inneburit. För 30 år sedan kunde Lars Ohly ha dansat Gagnam Style med Niklas Svensson och Per Schlingmann utan att händelsen fått samma genomslag som i dag.
2.) Det är knappast möjligt att i vår personifierade tid upprätthålla strikta umgängesregler mellan journalister och politiker. Den "opartiska" journalistiken är konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Journalistikens roll är under förändring, och med det också journalistens roll. Men att gränserna är svåra att upprätthålla betyder inte att "everything goes". Mitt råd till journalister och politiker är enkelt: Använd omdömet och skapa ett medvetet förhållningssätt i din relation till motparten.
3.) Undvik intimitet. Intimitet skapar lojaliteter och beroenden. Intimitet urholkar trovärdighet - se t ex "affären" som uppstod då TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Moderaternas Ulrika Schenström fotograferades i samband med en puss på krogen. Youtube-klippet som refererades ovan bidrar till att förstärka bilden av ett politiskt-medialt kompisgäng som håller varandra om ryggen.
4). Undvik alkohol. Av den enkla anledningen att alkohol trubbar av omdömet och främjar den intimitet som bör undvikas.
5.) Glöm inte att du som politiker och makthavere är offentlig även när du vill vara privat. Själv skriver jag aldrig något på sociala medier som jag inte också är beredd att säga eller skriva offentligt. Går jag på en fest är jag medveten om att det jag gör syns och hörs och ibland också förevigas. Makt innebär ansvar, offentlighet förpliktigar.
6.) Givet punkterna 1-5 ovan: Att delta i #niklas40 är inte bara att uppvakta individen Niklas Svensson eller den politiske reportern Niklas Svensson - det är också att uppvakta varumärket Niklas Svensson. Det kan man mycket väl göra om man vill. Men då skall man också vara medveten om att det förhåller sig på just det sättet. Jag skulle mycket väl ha kunnat tänka mig att gå på #niklas40 (om jag varit bjuden och haft tillfälle...). Men jag skulle inte ha berusat mig och jag skulle inte tagit på mig en Niklas Svensson-mask och dansat Gagnam Style. Där någonstans går även min gräns.
Diskussionen kring #niklas40 sätter ljuset på skärningspunkterna mellan journalistik och politik och mellan privat och offentligt - distinktioner som kullkastas av den kommunikationsteknologiska revolutionen. Vi har ännu inga tillräckliga teoretiska eller begreppsliga verktyg för att förstå den händelseutveckling vi befinner oss mitt i. Därför blir diskussionen om #niklas40 spännande - #niklas40 är som fenomen en del av den yta varunder det pågår maktförskjutningar och samhällsförändringar som vi ännu inte riktigt kan tolka och förstå.
2013-01-30
2013-01-27
Kan Twitter förutsäga valresultatet?
I dag skriver jag på Ajour angående en studie som påstår att innehållet i twitterflödet kan förutsäga valresultat lika bra som traditionella opinionsundersökningar. Är det verkligen så? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.
Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.
Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.
Men kanske är de klassiska opinionsundersökningarnas storhetstid snart förbi. Den snabba framväxten av sociala medier – inte minst Twitter – ger nya möjligheter att studera medborgarnas känslor, värderingar och åsikter. I studien ”Election Forecasts With Twitter: How 140 Characters Reflect the Political Landscape” (Social Science Computer Review, 29(4) 402-418) argumenterar författarna för att andelen gånger ett av de sex största tyska partierna nämndes på Twitter i valkampanjen 2009 förutsade valresultatet lika träffsäkert som de genomförda opinionsundersökningarna. Så nämndes till exempel CDU i 30.1 procent av Twittertrafiken, och erhöll 29.0 procent av rösterna. Socialdemokraterna nämndes i 26.6 procent av Twittertrafiken, och fick 24.5 procent av rösterna. Den genomsnittliga procentavvikelsen för de sex partierna stannade vid 1.65 procent.
Studien har kritiserats på metodologiska grunder, främst för att ha anpassat tidsperioden på ett sätt som gynnade undersökningsresultatet samt att ha valt bort Piratpartiet som var oproportionerligt förekommande i Twittertrafiken. Författarna försvarar sig med att Piratpartiet valdes bort för att möjliggöra en jämförelse med de traditionella opinionsinstituten och att huvudresultaten kvarstår även om man laborerar med tidsperioderna.
Om de tyska forskarna har rätt väcks frågan om det vi kallar kausala mekanismer. Hur kan det vara så att twitteromnämnanden har så starka samband med folkopinioner trots att twitteranvändarna inte på något sätt är representativa för befolkningen som helhet? Här är det inte fråga om några obundna slumpmässiga urval, inga viktningar och inga signifikansnivåer eller felmarginaler. Ändå fungerar det. Eller? Till dess frågor ämnar jag återkomma i ett senare sammanhang.
2013-01-22
Näthatet och dess avtryck i samhällsdebatten
I dag skriver jag på Ajour angående Lisa Bjurwalds just utkomna bok Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet (Natur & Kultur, 2013). Ett utdrag ut texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…
Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.
Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
En av de trådar som Bjurwald drar i handlar om huruvida de främlingsfientliga åsiktsgrupperingarnas konspirationsteorier får fäste i den allmänna debatten. Bjurwald menar att så är fallet, och ger några konkreta exempel på hur svenska, välrenommerade journalister okritiskt anammar extremhögerns verklighetsbild. Ett av de vanligaste påståendena bland näthatarna är att svenska journalister och politiker ”mörkar sanningen om islam och invandring”, och att media lägger ”locket på” i frågor kring mångkultur, invandrares brottslighet och hedersvåld. Bjurwald exemplifierar med uttalanden från journalisten Janne Josefsson: Det finns nu en paradoxal effekt av vansinnesdåden i Norge att man ska lägga band på debatten och inte prata om vissa saker, från förra programledaren för SVT Debatt Belinda Olsson: Kanske ska man tolka tystnaden från feminister, politiker och debattörer efter ”Uppdrag gransknings” moskéjobb som tecken på samma beröringsskräck. (…) Det svenska samhället står tyst bredvid när kvinnor med erfarenhet av islam talar om ett strukturellt kvinnoförtryck. Eller Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för Neo respektive Axess: Det svenska flyktingmottagandet har alltsedan 1990-talet omgärdats av ett antal tabun som saknar motsvarighet på andra politiska områden…
Det finns åtminstone tre möjliga bedömningar av Bjurwalds påstående. 1.) Hon kanske har rätt. Det kan vara så att de högerextrema åsiktsgrupperingarnas överrepresentation på nätet bidrar till att journalister och opinionsbildare får en felaktig bild av hur det ”verkligen förhåller sig” och vad folk ”egentligen” tycker. 2.) Hon kanske har fel. De personer hon citerar kanske hade kommit fram till sina ståndpunkter oavsett vilka konspirationsteorier som sprids om att politiker och media ”lägger locket på”. 3.) Konspirationsteoretikerna kanske har rätt. Det kanske finns fler tabun inom invandringspolitiken än inom andra politikområden.
Min egen ståndpunkt är följande. Jag tror inte att Belinda Olssons, Janne Josefssons, Paulina Neudings och Johan Lundbergs åsikter orsakats av extremhögerns konspiratoriska argumentation på nätet. Däremot tror jag att Olsson, Josefsson, Neuding och Lundberg har fel i sina påståenden om att vi ”inte vågar tala om” de problem som finns inom integrationspolitiken. Som jag skrivit i ett annat sammanhang är det väl just bilden av problem och tillkortakommanden som präglar mediebevakningen av invandrings- och integrationspolitiken? Det är ju knappast så att tv, radio och tidningar späckas av inslag som på ett solskensaktigt sätt beskriver läget inom dessa politikområden.
2013-01-19
Svenska medier och alla dessa opinionsundersökningar
Radioprogrammet Medierna granskade i dag journalisters förhållande till opinionsundersökningar. Det är bra. Opinionsundersökningar har stort nyhetsvärde i svensk journalistik. Frestelsen är stor för ansvarig redaktör att i stort uppslagna rubriker lyfta fram och övervärdera förändringar som inte är statistiskt säkerställda. Särskilt stor blir frestelsen för de tidningar eller andra medieaktörer som själva beställt och betalat för en undersökning. Därför är det viktigt att opinionsjournalistiken kontinuerligt utsätts för en kritisk granskning.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
Särskilt omdiskuterad blev Expressens rubrik "Fritt fall för Lööf" för någon vecka sedan, då en förtroendemätning från Demoskop gav Centerledaren hennes sämsta siffra någonsin. Problemet var att förändringen i förhållande till föregående mätning inte var statistiskt säkerställd. Visserligen framgick det av artikeln att förändringen inte var statistiskt signifikant, men det påpekandet kom bort i förhållande till den braskande rubriksättningen. Uppdaterat 21 maj 2013: Sedan bloggtexten skrevs har Anders Lindholm, VD för Demoskop, förtydligat att nedgången för Annie Lööf faktiskt var statistiskt signifikant.
Jag är inte fullt lika negativ till svenska mediers hantering av opinionsundersökningar som flera av mina kollegor är. Min bedömning är att svenska medier vid en internationell jämförelse ligger långt fram när det gäller att kritiskt reflektera eller släppa fram kritiska röster till opinionsmätningar. Jag följer nu israelisk press inför valet till Knesset på tisdag. Opinionsmätningarna är många. Urvalen är i allmänhet betydligt mindre än i motsvarande svenska undersökningar. Jag tror inte jag sett orden "signifikansnivå" eller "statistiskt säkerställd" förekomma en enda gång. I en stor artikel i ansedda New York Times (18/1 - 13, tyvärr bakom betalvägg) rapporteras om en ny opinionsundersöking om amerikanernas inställning till en mer restriktiv vapenlagstiftning. Artikeln kryllar av siffror som tas för givna och i de allra flesta fall helt utan några jämförelser över tid eller med andra mätningar. Allra längst ned i artikeln återfinns några fakta om undersökningen och om felmarginalen.
Det som skiljer svenska medier från de flesta av sina europeiska eller amerikanska motsvarigheter är mängden av opinionsundersökningar som rapporteras, samt att opinionsundersökningar i svenska medier ges en mer framträdande position på nyhetsplats.
Är det då rätt att rapportera om förändringar som ligger inom felmarginalen? Ja, det tycker jag. Ett parti kan minska med till exempel 0.2 procentenheter flera mätningar i rad. Varje enskild förändring ligger inom felmarginalen, men sammantaget kan dessa små förändringar kanske snart komma att utgöa en statistiskt säkerställd trend. Det avgörande är inte om utan hur man rapporterar. För redaktören gäller det att hitta de relevanta jämförelsepunkterna för att identifiera intresanta statistiskt säkerställda förändringar. Det är inte särskilt svårt, om man verkligen försöker.
I debatten glöms det ofta bort att vi av praxis använder en signifikansnivå på 95 procent, det vill säga det är 95 procents sannolikhet att förändringen inte är en statistisk slump. Men 95-procentsgränsen är godtycklig. Om vi skärper kraven till 98 eller 99 procent blir än färre förändringar statistiskt signifikanta (säkerställda). Om vi däremot sänker kraven till 90 procent blir betydligt fler förändringar statistiskt säkerställda (signifikanta).
Sammantaget: Det är utmärkt att medierapporteringen av opinionsundersökningar granskas kritiskt. Mycket kan bli bättre. Men vid en internationell jämförelse har svenska journalister ingenting att skämmas för. Snarare tvärtom.
2013-01-18
Israel går till val. Kommer Netanyahu att sitta kvar?
I Israel har den högerledda regeringen under Benjamin Netanhyahu genom sin extrema bosättningspolitik utgjort ett hinder fredsprocessen mellan israeler och palestinier. På tisdag går Israel till val igen. Finns det skäl att tro att valet kommer att leda till någon förändring och en möjlig nystart för fredsprocessen?
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
Svaret på frågan är dessvärre sannolikt nej. Samstämmiga opinionsmätningar pekar på fortsatt regeringsinnehav för Likud-partiet med Benjamin Netanyahu som premiärminister. Likud har gått i valallians med det nationalistiska partiet Yisrael Beiteinu och dess ledare, högerpopulisten och till helt nyligen utrikesministern Avigdor Lieberman. I december lämnade Lieberman sin post som utrikesminister, eftersom han misstänks för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Till höger (!) om dessa partier växer det ultra-nationalistiska partiet Habayit Hayehudi i mätningarna och kan bli Israels näst största parti. Tillsammans med de ultra-ortodoxa partierna Shas och United Torah Judaism finns det enligt opinionsmätningarna en fortsatt höger/nationalistisk/ultra-ortodox majoritet i Knesset.
Israelis politik är rörlig och oförutsägbar, så valresultatet är inte givet. Oppositionspartierna har vuxit något de senaste dagarna, men sammantaget utgör de en sargad skara. De israeliska Socialdemokraterna har återhämtat sig något efter en inre kollaps som får Juholt-tiden inom den svenska socialdemokratin att framstå som rena sinekuren. Men de israeliska socialdemokraternas ledare Shelly Yachimovich har varit mycket tydlig i att inte söka strid med den sittande regeringens hanterande av konflikten med palestinierna. Kanske kan Socialdemokraterna få omkring 15 procent av rösterna i det israeliska valet. Bland mitten-vänsterpartierna i övrigt kan noteras att Tzipi Livni lämnade sitt förra parti Kadima när hon misslyckades med att bli omvald till ordförande och i stället bildade ett nytt parti - Hatnuah (Rörelsen). Kadima - som har 28 mandat i Knesset - riskerar nu att inte få någon representation alls. Livnis nya parti Hatnuah går sådär och kan nog samla sex-sju procent av rösterna. Vänsterpartierna och de arabiska partierna (t ex Meretz, Hadash och Balad gör inget större avtryck i valkampanjen. Oppositionen mot Netanyahu är utomordentligt svag.
Israelisk politik kännetecknas som sagt av rörlighet. Landets nuvarande president Shimon Peres har t ex under sin politiska gärning hunnit representera inte mindre än fem olika partier. Varför är det så? För den som vill veta mer och verkligen förstå israelisk politik rekommenderar jag varmt Isabell Schierenbecks bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer.
2013-01-16
Tre intryck från dagens partiledardebatt
Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.
Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.
1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)
2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.
3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.
Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.
Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.
1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)
2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.
3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.
Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.
2013-01-10
Annie Lööfs kris. Kan centerrörelsen inrymma både Alexander Bard och Eskil Erlandsson?
Uppdaterat torsdag 10/1 kl 21.30: Annie Lööf gjorde en habil insats i kvällens SVT Aktuellt. Jag förstår bara inte varför hon måste skylla på att hon var "så ung" när hon förespråkade månggifte. Hon var 23 år då och hon är 29 år nu. Jag hade flera åsikter när jag var 23 år som jag inte har idag. Men jag skyller inte på att jag var "så ung" när jag hyste dem.
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
*
I dag avbröt centerledaren Annie Lööf sin semester för att åka hem och försöka bringa ordning i den debatt som utbrutit kring förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Det var ett klokt beslut. Genom sin närvaro får hon nu möjlighet att ta makten över debatten och vrida den i en riktning som hon själv önskar, det vill säga bort från enskilda kontroversiella och impopulära förslag om att tillåta månggifte, avskaffa arvsrätten och avskaffad skolplikt till mer ideologiskt "renläriga" frågor om grön politik och decentralisering.
Förslaget till nytt idéprogram och den debatt som förslaget medfört har synliggjort den splittring som finns i Centerpartiet och som ytterst kretsar kring synen på välfärdsstaten och på individens frihet i förhållande till det allmänna. Förslaget har innehållit för mycket jag. och för lite vi, som en centerföreträdare uttryckte det i ett nyhetsinslag igår. Konflikten går också att tolka efter skiljelinjen stad-land. Alexander Bard vs Eskil Erlandsson, om man så vill. (För tydlighetens skull vill jag påpeka att Bard som jag har uppfattat det formellt inte är medlem av Centerpartiet.)
Centerpartiets kris är som bekant inte ny. Det har runnit en del vatten under broarna sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Thorbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. Förvandlingen av Centerpartiet från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centerpartiet vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerpatiets strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare. Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centerpartiet lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centerpartiet mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige.
Det är mig en gåta att Centerpartiet inte väljer att profilera sig som ett modernt, progressivt landsbygdsparti utan i stället försöker tävla med Moderaterna och Folkpartiet om att vara Sveriges mest liberala parti.
Annie Lööf får nu sitt elddop som partiledare. Vid sidan av att vinna val är partiledarens viktigaste uppgift att hålla ihop partiet. Dessa båda mål hänger förstås ihop. När det gäller förmågan att vinna val har opinionssiffrorna hittills inte gått Annie Lööfs väg. Har hon i denna pressade situation kraften och förmågan att ena partiet på ett sätt så att hon själv och partiet går stärkta och inte stukade ur det som nu inträffat. Mycket beror på hur skarpa konflikterna inom centerrörelsen egentligen, och det vet vi inte så mycket om ännu. Veckorna fram till den extra stämman i mars kommer att ge en klarare bild.
Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: På kort sikt har Annie Lööfs ställning otvivelaktigt försvagats. Hon visade dålig politisk fingertoppskänsla genom att inte lyckas förutse den storm som idéprogrammets förslag skulle utlösa. Hon har också bekymmer med att på ett trovärdigt sätt ta avstånd från förslag och idéströmningar som hon själv är så intimt förknippad med. Hennes ställning försvagas därför både internt i Centerpartiet och i förhållande till media och väljarkåren. Redan nu spekulerar tidningar om tänkbara efterträdare till henne, vilket skapar en ond cirkel som kan vara svår att ta sig ur.
Särskilt olyckligt är att Annie Lööf offentligt förnekade att hon tidigare varit anhängare av månggifte, trots att det faktiskt var sant. Genom att slira på sanningen förstärkte hon bilden av sig själv som en otydlig politiker och hennes personliga trovärdighet urholkades. Erfarenheterna från Håkan Juholt, vars uttalanden heller inte alltid var exakt korrekta, borde ha avskräckt.
Annie Lööfs hopp får nu stå till att hon utan större interna slitningar lyckas samla Centerpartiet bakom ett reviderat idéprogram på extrastämman i mars. Då kan hon framstå som en handlingskraftig ledare och faktiskt sammantaget gå stärkt ur denna kris. Men det är en väldigt brant uppförsbacke på vägen dit.
2013-01-07
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem?
Kommer någon partiledare att avgå under 2013? I så fall vem? Den frågan fick Godmorgon, världens panel i P 1 i lördags. Kreativiteten bland panelisterna var stor. Eric Sundström från Dagens Arena lyfte fram Jan Björklund, Anders Lindberg från Aftonbladet gissade på Fredrik Reinfeldt, Anna Dahlberg från Expressen nämnde Annie Lööf.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
Programformen bygger på att panelisterna skall vara kreativa och djärva. Spaningen blev därför ganska vidlyftig. Samtalet hade onekligligen riskerat att bli något enformigt om panelisterna sagt vad jag tror att de i själva verket trodde - att det inte blir några några partiledarskiften alls under 2013.
På den rödgröna sidan har samtliga partier redan bytt partiledare sedan valförlusten 2010. Socialdemokraterna har hunnit byta två gånger, först från Mona Sahlin till Håkan Juholt och sedan från Håkan Juholt till Stefan Löfven. På socialdemokraternas partikongress i april 2013 kommer Stefan Löfven att befästa sin ställning. Det finns inte på kartan att Stefan Löfven skulle avgå under 2013.
Miljöpartiet har bytt språkrör, från Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till Gustav Fridolin och Åsa Romson. Miljöpartiet har hyggliga opinionssiffror och det pågår inga större inre strider i partiet. Fridolin och Romson leder partiet hela vägen fram till valet 2014.
I Vänsterpartiet har det nu gått ett år sedan Jonas Sjöstedt ersatte Lars Ohly. Under Sjösteds första veckor som partiledare ökade Vänsterpartiet i opinionen och det började så smått talas om en Sjöstedt-effekt. Men när Stefan Löfven väl ersatt Juholt som partiledare för Socialdemokraterna försvann Sjöstedt-effekten och Vänsterpartiet sjönk i opinionen. Sjöstedts inledande opinionsframgångar berodde mera på krisen inom Socialdemokraterna än på partiledarskiftet i Vänsterpartiet. Men Jonas Sjöstedt har varit duktig på att hålla ihop partiet och valet av honom var väl förankrat. Han sitter trygg på sin partiledarplats mandatperioden ut.
I oppositionspartiet Sverigedemokraterna hanterade Jimmie Åkesson järnrörs-krisen på ett utomordentligt skickligt sätt. Visst finns det motsättningar inom partiet, som till exempel den mellan moderpartiet och ungdomsförbundet Sverigedemokratisk Ungdom (SDU). Men Åkessons ställning kommer att vara ohotad under hela 2013.
Bland regeringspartierna vann Kristdemokraternas Göran Hägglund maktstriden över utmanaren Mats Odell. Därmed blev det klart att Göran Hägglund kvarstår som partiledare även över valet 2014.
Folkpartiets Jan Björklund har en nedåtgående formkurva och börjar uppfattas som en "one trick pony" (ordning och reda i skolan). Inom alliansen finns en oro att de rödgröna håller på att vinna väljarnas förtroende i frågorna kring skola och utbildning. Fredrik Reinfeldt själv har varit ute och försökt markera styrka i frågan. Men Folkpartiet går trots allt bäst av regeringens småpartier. Jan Björklund kan därför sitta kvar mandatperioden ut. Först efter valet 2014 ersätts han av Erik Ullenhag eller Birgitta Ohlsson.
Centerpartiets Annie Lööf valdes till partiledare med ett starkt mandat. Hennes partiledartid hittills har inneburit en smärre katastrof för partiet. Men hon är ännu oprövad i val och Centerpartiet har brist på kandidater som kan utmana. Undantaget är It- och energiminister Anna-Karin Hatt. Men Hatt får avvakta valet 2014 och se om partiledarfrågan då öppnas igen.
Det sprids ständigt rykten om att Fredrik Reinfeldt kommer att avgå under 2013. Visst, han ger intryck av att vara trött och idélös. Men det vore politiskt vansinne av Moderaterna att byta partiledare nu. Fredrik Reinfeldt har skickligt lyckats hålla ihop regeringen och sitt eget parti, och han har mycket starka förtroendesiffror. Det är svårt att se någon av de som nämns som tänkbara efterträdare - t ex Anders Borg, Gunilla Carlsson, Catharina Elmsäter-Svärd och Anna Kinberg Batra - axla manteln som partiledare och statsminister redan under 2013. Allt annat än att Fredrik Reinfeldt sitter kvar fram till valet 2014 vore en politisk sensation.
Jag ser egentligen bara två möjligheter för att vi skall få uppleva ett partiledarskifte under 2013. Antingen genom att någon av partiledarna blir inblandad i en skandal av stora mått. Eller att någon av dem - kanske ligger Annie Lööf i så fall närmast till - inte längre vill och orkar och därför frivilligt väljer att avgå. Eller att någon skulle bli sjuk. Men tipset är att alla sitter kvar.
Det finns en risk att 2013 blir ett trist och händelselöst politiskt år. Regeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella riksdagsförslag som riskerar att gå mot förlust i utskott och kammare. De rödgröna partierna ägnar sig mycket åt inre arbete i syfte att stå starka och politiskt handlingskraftiga inför valåret 2014. Men det oväntade kan förstås skjuta en sådan profetia i sank. Det som kännetecknar det oväntade är ju att vi paradoxalt nog vet att det nästan alltid händer något oväntat, det vi inte vet är vad detta oväntade kommer att vara.
2013-01-03
Varför är det provocerande att påstå att rasismen minskar?
I den avslutande delen av dokumentären "Palme" visades några bilder på brinnande Ku Klux Klan-kors från Sverige i mitten av 1980-talet. På twitter skrev jag att bilderna på de brinnande korsen blev en symbol för att rasismen faktiskt minskat i Sverige de senaste 20 åren. Flera av mina följare på twitter reagerade kritiskt på formuleringen, några i irriterad eller närmast uppbragt ton. Rasismen hade absolut inte minskat i Sverige - hur kunde jag bara påstå något sådant!
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
Varför är påståendet att rasismen i Sverige har minskat så provocerande? En förklaring skulle kunna vara att påståendet helt enkelt inte är sant, och att en felaktig bild av rasismens utbredning bidrar till att problemet inte tas på tillräckligt stort allvar. Men påståendet är sant. Samstämmiga studier visar att svenska folkets syn på invandrare och på flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Allt färre vill minska den svenska flyktingmottagningen. "Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting", sa partiledaren för Ny Demokrati Bert Karlsson till Expressen den 16 augusti 1992. Dagens Jimmie Åkesson skulle aldrig kunna uttala sig på det sättet. Den rasism som under 1980-talet och 1990-talet frodades kring det nationalsocialistiska nätverket VAM och Bevara Sverige Svenskt ledde till svåra våldshandlingar. Framträdande företrädare för Ny Demokrati uttryckte rasistiska åsikter på ett sätt som får dagens riksdagsledmöter från Sverigedemokraterna att framstå som en söndagsskoleklass på utflykt till huvudstaden.
En annan förklaring skulle kunna vara att vi menar olika saker när vi talar om rasism. Menar vi rasism i form av enskilda individers attityder eller rasism i form av våldsbrott mot människor med särskild hudfärg eller kvinnor som bär slöja/sjal? Men ingenting i brottsstatistiken motsäger tesen att rasismen har minskat. En del menar att rasismen är mer mobiliserad i dag än tidigare. Jag hittar inga belägg för en sådan tes. Däremot har nätet synliggjort rasistiska åsiktsströmningar och påverkat möjligheterna till mobilisering. Andra menar att den anti-rasistiska motståndskampen är mindre mobiliserad i dag än tidigare. Kanske - men det är inget argument för att rasismen skulle ha ökat. Ytterligare andra argumenterar för att rasismen blivit mer "rumsren" och accepterad i dag än tidigare. Jag tror det är precis tvärtom. Den anti-rasistiska normen har sällan eller aldrig haft en så stark ställning som i dag. Normens starka ställning visar sig i enskildheter, allt från bytet av kaknamnet "negerboll" till "chokladboll" till protesterna mot Stina Wirséns karalktär Lilla Hjärtat.
Många som provoceras av uttalandet att rasismen minskar ser uttalandet som ett förminskande av problemet med rasism i det svenska samhället i dag. Jag tycker man borde se det tvärtom. Rasismen är ett mänsklighetens gissel och nolltolerans mot rasism är en självklar linje. Varför då inte ta avstamp i de framgångar i kampen mot rasism som åstadkommits, och stärkt av dessa framgångar driva kampen i visshet att världen faktiskt går att förändra. Det var inte bättre förr.
2012-12-31
Metadebatten om rasism. Vad vill vi klippa bort om 50 år?
År 2012 präglades av en kontinuerligt pågående metadebatt om rasism. Först kom den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde och som föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarninnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.
Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?
Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.
Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!
Debatten väcker oerhört starka känslor. Både bland dem som vill "ta bort" Tintin-böcker, Lilla Hjärtat och Disney-figurer och bland dem som ser borttagandet som en form av censur och förfalskning av vårt kulturarv.
Det är noterbart att samtliga fyra ovan nämnda exempel handlar om "svarthet". Men rasistiska stereotyper har ju präglat vår tids populärkultur även med avseende på förtryckta folkgrupper som inte är "svarta". Det är bara att blunda och peka i 1950- och 1960-talets westernfilmer, så hittar man indianer tecknade i form av rasistiska stereotyper. Eller anglosaxisk film från 1970- och 1980-talen, där araber och orientaler beskrivs som ondskefulla och irrationella och gärna skildras i form av vrålande folkhopar. Varför väcker dessa rasistiska stereotyper i dag inte samma debatt som albumet Tintin i Kongo? (Själv minns jag den omstörtade känsla som Soldier Blue gav mig, och som jag ännu lever mig varje gång jag ser en "traditionell" werstenfilm.) Vad är det i "svarthets-diskursen" som skiljer den från övriga rasistiska diskurser och som gör att den i så stor utsträckning präglat årets debatter?
Än viktigare är förstås frågan om vilka kulturyttringar vi i dag oproplematiserat producerar och distribuerar och som kommer att få våra efterföljare om 50 år att förtvivlat ruska på huvudet över vår fördomsfullhet. Vilka är vår tids förtryckande, rasistiska strukturer som vi tar för så givna att vi inte ens är medvetna om deras existens? Förslag mottages gärna.
Med dessa uppfordrande rader vill jag önska alla bloggens läsare ett riktigt Gott Nytt År!
2012-12-30
GT:s kampanj om trängselskatt blev en succé. Vad betyder det för framtidens journalistik?
I dag skriver jag på Ajour om GT:s framgångsrika kampanj för en folkomröstning om införandet av trängselskatt i Göteborg. Tidningen har samlat in de 45 000 namnunderskrifter som är nödvändiga för att få till stånd en sådan folkomröstning. Vad betyder GT:s kampanjjournalistik för synen på den opartiska journalistikens framtid? Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).
Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.
GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.
Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.
Vilken är då grunden till GT:s framgång? GT har mycket skickligt lyckats mobilisera en opinion efter konceptet ”vi” (medborgarna och GT) mot ”dom” (politikerna, som agerat odemokratiskt). Sakpolitiskt inryms överväganden kring ekonomi (trängselskatten blir en extra utgift för många), nytta (trängselskatten uppfattas mer som en vägskatt än en trängselavgift) och frihet (rör inte min bil).
Det skulle vara intressant att veta i vilka sociala grupper GT varit mest framgångsrik i sin mobilisering. Jag gissar att de äldre är överrepresenterade bland undertecknarna. De äldre är också mer vana vid analog opinionsbildning än digital. Jag trodde att traditionella namnlistor var ett hinder för opinionsbildningen i denna fråga. Kanske var det tvärtom – de äldre har en högre tröskel till att underteckna digitala upprop än till att sätta sitt namn på ett papper. Jag vet inte vilka sekretessregler som är tillämpbara på GT:s namnlistor – det är möjligt att vi inte får veta något om den demografiska fördelningen bland svarspersonerna.
GT beskriver sin kampanj som ett historiskt kapitel i svensk demokratis historia. Well. Kampanjen är i varje fall intressant på åtminstone två sätt. För det första bör framgången inspirera andra tidningar till att föja efter och försöka stärka sitt varumärke och banden till sina läsare genom motsvarande kampanjer i olika frågor. Den ”opartiska nyhetsjournalistiken” sitter i vår digitala tid inte längre i orubbat bo. Dess monopolställning på vad som räknas som kvalitet luckras obevekligen upp. För det andra kan GT:s kampanj ha varit den sista stora, framgångsrika kampanjen i en storstad som baserar sig på namnteckningar på papper. Det digitala och det icke-digitala flyter samman alltmer. Distinktionen digital – icke-digital kommer att vara daterad inom överskådlig tid.
Vi lär också få en debatt om framtidens journalistik. Den opartiska nyhetsjournalsitiken är nu konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Hur bör vi tänka i dessa frågor så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet? Till den problematiken kommer jag att återkomma i ett senare sammanhang. Frågan borde väl i alla fall vara ett givet ämne på Publicistklubbens debatter under 2013.
2012-12-25
Kampen mot dödsstraffet. Det går långsamt, men det går.
Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går. Kampen emot dödsstraffet tog många långa år. Så skulle man kunna travestera en gammal låt av Fria pro-teatern, Balladen om Rune Henry Johansson. Budskapet är att man inte skall förtvivla när motstånd och kamp inte ger omedelbara effekter. Tålamod och envishet är två dygder i det politiska arbetet.
Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.
Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.
Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.
Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.
Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.
Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.
Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.
Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.
2012-12-18
Skyll inte upploppsstämningen i Göteborg på "internet"
Upploppsstämningen vid Plusgymnasiet i Göteborg idag, samt de händelser som föregick densamma, är tragiska och helt oacceptabla. En 17-årig flicka misstänks för att tillsammans med några kompisar på Instagram ha skapat en sida som grovt kränker unga flickor som hängs ut med namn och bild, samt inviterat andra att ta del av dessa kränkningar. När tilltaget blev mer allmänt känt mobiliserade andra ungdomar till protest mot kränkningarna och agerade för att "straffa" den flicka som lagt upp sidan och hennes kompisar.
Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.
Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.
Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.
Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.
Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.
Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.
Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.
Samhället måste markera mycket tydligt i ett fall som detta. Jag förutsätter att det påbörjas en polisutredning angående grovt förtal mot den misstänkta 17-åringen och andra som varit inblandade i sidan. Samtidigt måste polisen undersöka brottsmisstankar i samband med den upploppsstämning som förekom vid 17-åringens skola och som spred sig till Nordstan i Göteborg. Med all sannolikhet var det bara en liten del av de närvarande som var våldsbenägna. Men denna lilla del var tillräcklig för att riskera att skapa en pöbelmentalitet och kanske i förlängningen en lynchstämning.
Lika självklart måste polisen tillsammans med skolan och med ungdomarnas föräldrar hitta ett sätt att hantera den situation som nu råder som också inpräntar det oacceptabla i det inträffade.
Här och där skylls nu upploppsstämningarna på "internet". Jag vägrar tro att Oisín Cantwell är särskilt nöjd med rubriken Kravallerna i Göteborg visar hur farligt internet kan vara som satts till hans artikel i Aftonbladet. Det är inte "internet" som är farligt, i alla fall inte farligare än en motorväg eller en hammare eller en gatsten. Jag har svårt att se rubriken från händelserna i Göteborg 2001 rubriceras med Kravallerna i Göteborg visar hur farliga gatstenar kan vara, alternativt Kravallerna i Göteborg visar hur farliga polisens batonger - eller pistoler - kan vara.
Visst - framväxten av sociala medier som genom sin snabbhet, öppenhet och spridningsmöjlighheter underlättar kollektiv mobilisering - har förändrat vårt sätt att leva tillsammans. Men sociala medier kan användas för positiva och för negativa syften, på samma sätt som böcker, telefoner och brev. Själv minns jag de lappar i skolklassen som halvhemligt cirkulerade i min barndoms klassrum, med ibland kränkande innehåll om enskilda lärare eller elever. Det var inte lapparna som var onda, det var skrivandet, runtskickandet och hånet som var onda handlingar.
Det är inte internet som är farligt. Det är människans ofullkomlighet som är farlig. Jag tänker i kväll på alla inblandade i denna sorgliga historia och hoppas att något gott ändå kanske skall kunna komma ut av den diskussion som nu följer i händelsernas spår.
Jag noterar att Salgado och Emanuel Karlsten på Ajour argumenterar ungefär på samma sätt som jag.
Uppdaterat 19 december kl 12.15. Jag vill också betona att det inte är belagt att den 17-åriga flickan har begått den gärning hon anklagas för. I en tidigare version av denna text uttryckte jag mig kanske inte tillräckligt tydligt på den punkten, även om det var min intention.
2012-12-16
Moderaterna hyllar det gemensamma ägandet
I dag på DN Debatt presenterar Moderaterna genom finansmarknadsminister Peter Norman och riksdagsgruppledaren Anna Kinberg Batra partiets syn på ägarpolitiken. Artikeln är fylld med hyllningar till det gemensama ägandet och kritiserar partiets tidigare ideologiskt betingade uppslutning bakom privatiseringar. Det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige, skriver Norman och Kinberg Batra. De nya Moderaterna är tydliga med att vi värdesätter det gemensamma ägandets fördelar, fortsätter artikelförfattarna. Bolag som LKAB, SJ och Vattenfall skall inte säljas. Om Moderaternas tidigare politik sägs att det ibland låtit som att försäljningar i sig självt skulle lösa alla effektivitets- och kvalitetsproblem. Så är det inte, menar de Nya Moderaterna. I själva verket spelar ägandeformen i sig ingen roll, avgörande är i stället vilken ägandeform som i varje enskilt fall bäst tjänar samhällsnyttan. Moderaternas tidigare syn på privat ägande har, sägs det, nu kommit till vägs ände.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
Jag blir glad av att läsa de nya Moderaternas hyllningssång till det gemensamma ägandet. Artikeln är ett uttryck för det starka stöd för en kraftfull offentlig sektor som impregnerar det politiska livet i Sverige. Genom de starka formuleringarna binder sig också Moderaterna vid masten för att inte genomföra ett omfattande systemskifte i Sverige.
Nästa steg är väl att Moderaterna tar avstånd också från vinst i välfärden. Skulle vara intressant att se vad Socialdemokraterna och Stefan Löfven gjorde då...
Ett par varningssignaler bör förstås hissas. För det första underlättar Moderaternas starka uppslutning bakom principen om gemensamt ägande för partiet att genomföra privatiseringar i enskilda fall. För det andra är Moderaternas argumentation starkt icke-ideologisk. Här finns inga tankar kring frihet, jämlikhet eller för all del solidaritet, endast en uppslutning bakom honnörsord om "nyttan" för medborgarna. Om ägandeformen reduceras till en praktikalitet ökar risken för att politiken avpolitiseras och att allt handlar om att förvalta och att hitta praktiska lösningar på samhällsproblem. För en motsvarande oro för utvecklingen inom socialdemokratin rekommenderar jag Daniel Suhonens artikel i Aftonbladet i fredags. Suhonen kritiserar förslaget till nytt partiprogram för Socialdemokraterna för att inte utveckla en modern vision om demokratisk socialism utan i stället reducera sig själv till ett idéappendix till Affärsplanen.
En negativ sidoeffekt av Moderaternas marsch mot mitten är att väljarna får svårare att se vad som skiljer regeringens politik från oppositionens politik. Trängseln i mitten och teknokratiseringen av politiken underlättar för Sverigedemokraterna och dess strävan att framstå som det enda egentliga oppositionspartiet.
Jag längar efter en mer engagerad och livfull politisk debatt i Sverige i dag, där vänster verkligen ställs mot höger och där vänster-högerdimensionen utmanas av nya politiska skiljelinjer som kan skönjas i framväxten av informationssamhället. Men det är en bit dit. Regeringen är trött och regerar i minoritet. Socialdemokratin söker sin väg under Stfan Löfven. Vi får sannolikt vänta i bästa fall tills efter den socialdemokratiska partikongressen i april 2013 och i värsta fall till början av valrörelsen 2014.
2012-12-13
Om svenskhet
Svenskhet handlar om grundläggande värderingar, sade Mattias Karlsson, huvudförfattare till Sverigedemokraternas principprogram, i P1 Morgon tidigare i dag. Som ett exempel på sådana grundläggande värderingar lyfte Mattias Karlsson fram att "vi inte slår våra barn".
Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.
Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska. Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.
Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?
Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.
Exemplet visar på det absurda i Sverigedemokraternas strävan att definiera "svenskhet". Fram till 1960-talet var det utomordentligt vanligt att svenska föräldrar slog sina barn. Innebär det att svenskarna fram till 1960-talet var ett osvenskt folk, eller åtminstone ett folk som betedde sig osvenskt? Eller är svenskhet något som är väldigt tidsbundet, något som är knutet till hur det är just nu? Om svenskarna skulle börja slå sina barn igen, skulle de då åter bete sig osvenskt eller skulle Sverigedemokraterna då definierna om vad det innebar att vara svensk? Många frågor blir det.
Min uppfattning är följande. Svensk är ingenting man kan "vara". Man kan vara svensk medborgare - det är oproblematiskt. Man kan känna sig som svensk, identifiera sig som svensk. Man kan kunna prata svenska. Vissa värderingar och livsstilar är mer utbredda i Sverige och det finns traditioner (sill till midsommar, luciatåg, snus etc) som inte finns i andra länder än i Sverige. Allt detta är också oproblematiskt.
Problemet uppstår först när man som Sverigedemokraterna vill kunna dela in människor i grupper som "är" respektive inte "är" svenskar. Jag undrar i så fall om "svensk" är ett absolut eller ett relativt begrepp - det vill säga är svensk något man är eller inte är, eller kan man vara mer eller mindre svensk? Och hur skall enskilda komponenter i svenskheten viktas mot varandra? Hur ser vi till exempel på en svensk medborgare, född och uppvuxen i Sverige av svenska föräldrar, men som vill avskaffa förbudet att aga barn, tränger sig i köer och gärna avstår sillen på Midsommarafton - är det egentligen en riktig svensk?
Låt Sverige vara en stat och ett territorium, svensk ett medborgarskap, svenska ett språk och svenskhet i övrigt en identitet, en historia och en kulturyttring. Allt därutöver är onödigt och bidrar bara till förvirring eller till att skapa en falsk motsättning mellan vi och dom.
2012-12-05
SCB och opinionsläget i svensk politik
I dag presenterade SCB sin nya partisympatiundersökning. SCB:s undersökning genomförs två gånger om året och är betydligt mer omfattande än motsvarande undersökningar från olika opinionsinstitut. Därför får SCB:s mätning också ett mycket starkare genomslag i medierapporteringen än vad andra partisympatiundersökningar får.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
Denna gång bjuder SCB:s undersökning inte på några överraskningar. De enda tydliga förändringarna sedan föregående mätning i maj 2012 är att Socialdemokraterna minskar med 2.5 procentenheter och att Sverigedemokraterna ökar med 2.5 procentenheter. Sammantaget leder de rödgröna partierna med 49.1 procentenheter mot Alliansens 41.8 procentenheter, en skillnad på 7.3 procentenheter.
För Kristdemokraterna och Centerpartiet syns inget ljus i opinionstunneln. Partierna tycks dömda att få balansera kring fyraprocentsspärren fram till valet 2014.
Socialdemokraternas nedgång kommer inte oväntat. Vid förra mättillfället i maj 2012 fick Socialdemokraterna 37.3 procent, vilket var det bästa resultatet för partiet sedan hösten 2008. Flertalet opinionsmätningar sedan maj 2012 har också givit Socialdemokraterna ett resultat i närheten av 35 procent. Nu ligger Socialdemokraterna i SCB:s mätning på 34.8 procent. Det är 4.1 procentenheter bättre än valresultatet 2010 och ger partiet arbetsro inför partikongressen 2013 och stundande valrörelse 2014.
Sverigedemokraterna har ett stöd på 7.9 procentenheter, vilket innebär en ökning på 2.5 procentenheter jämfört med SCB:s mätning i maj 2012 och en ökning med 2.2 procentenheter i förhållande till valresultatet. SCB anger att 75 procent av undersökningen är genomförd innan järnrörs-skandalen med Erik Almqvist och Kent Ekeroth briserade. Kanske är Sverigedemokraterna ändå något besvikna - 7.9 procent är signifikant lägre än de nivåer på över 10 procent som partiet erhållit i andra mätningar nyligen.
Sverigedemokraterna brukar göra bättre ifrån sig i webbaserade mätningar än i de telefonintervjuer som bl a SCB använder sig av. Vi vet inte med säkerhet om det beror på en "skämmighetsfaktor" (d v s att svarspersonerna "skäms" för att i en personlig telefonintervju berätta att de sympatiserar med Sverigedemokraterna) eller att Sverigedemokrater är överrepresenterade i självrekryterade webbundersökningar.
De flesta av Sverigedemokraternas nya väljare kommer från Socialdemokraterna och Moderaterna. Det är inte så konstigt, med tanke på att Socialdemokraterna och Moderaterna är så oerhört stora i förhållande till övriga partier. Min bedömning är att Sverigedemokraternas tillväxt i första hand beror på att invandringspolitiken - Sverigedemokraternas fortfarande enda politiska profilfråga - dominerade den politiska debatten under september och oktober. Skandalen med järnrören och Expressens hårda granskning stärkte snarast partiets kärnväljares uppfattning om att Sverigedemokraterna är det enda anti-etablissemangspartiet i svensk politik.
Bortsett från tumultet kring Sverigedemokraterna har det varit en i högsta grad lugn politisk höst. När vänster på allvar ställs mot höger igen, minskar utrymmet för främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna. Därför vore det av många goda skäl befriande om det kunde bli lite mindre trängsel i mitten av svensk politik.
2012-12-02
Debattlandskapet i svenska medier
Debattlandskapet i svenska medier förändras i snabbt tempo. För några år sedan skrev jag en bloggtext med rubriken Är DN Debatts storhetstid över?, där jag bl a diskuterade hur digitaliseringen påverkat förutsättningarna för samhällsdebatten. Uppmanad av min vän och kollega Andreas Johansson Heinö presenterar jag nu en uppföljning av den analys jag gjorde då.
Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).
Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.
Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.
Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.
Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.
Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.
Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.
Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.
Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.
Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?
Under många år var DN Debatt den överlägset starkaste enskilda publiceringsplattformen för den skribent som ville göra avtryck i samhällsdebatten. Övriga media följde närmast rutinmässigt upp vad som skrevs på DN Debatt. (Jag vet, jag har publicerat mig på DN Debatt närmare 60 gånger...).
Men DN Debatt förstod alltför sent vad det var som hände när digitaliseringen slog igenom, och sidan förlorade momentum. Visst, DN Debatt är fortfarande den enskilt starkaste publiceringsplattformen. Men andra medieplattformar har närmat sig och konkurrenssituationen är helt annorlunda.
Tempot och mångfalden är betydligt högre i dag. Debatttredaktören kan inte på samma sätt som tidigare ligga på artiklar för att publicera dem om och när tillfälle ges. Tillfället gör tjuven, passar bättre in på dagens situation. Det avgörande är att vara flexibel och snabbt kunna förhålla sig till de debatter som pågår på andra ställen. Tdigare var det övriga medier som fick följa upp de debatter som påbörjades på DN Debatt. I dag är DN Debatt en spelare bland många andra.
Själv publicerar jag mig i dag lika gärna på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt som på DN Debatt. Brännpunkt publicerar fler artiklar digitalt än vad DN Debatt gör, vilket underlättar snabba publiceringsbeslut och möjligheten att vinna momentum. DN Debatts liggtider är längre vilket gör att texten riskerar att publiceras för sent. Brännpunkt har i sin publiceringsstrategi den snabbhet och den flexibilitet som den tyngre plattformen DN Debatt saknar, och Brännpunkt utnyttjar denna relativa fördel mycket skickligt.
Om Expressens Sidan Fyra skrev jag förra gången att den ofta hade "skruvade ämnen och skruvade rubriker" men att artiklarna i allmänhet var läsvärda och tog upp principiellt intressanta ämnen. I dag är sidans ämnen och rubriker inte längre skruvade, däremot fortsatt ofta läsvärda och principiellt intressanta. Artiklarna är oftare beställda av redaktören än vad som är fallet för DN Debatt och Svenska Dagbladet. Expressen ger sig inte in i racet mellan DN Debatt och SvD Brännpunkt. Sidan håller sig på sin kant och gör det ganska bra.
Aftonbladet debatt har piggat upp sig en del sedan senast, men har fortfarande en bit kvar. Göteborgs-Posten och Sydsvenskan gör sällan eller aldrig avtryck utanför sina regionala områden.
Om vi lämnar Fat Cat Media (som jag kallade "gammelmedia" i min tidigare text) och söker digitala utmanare var ju Newsmill först ut. Newsmill var en innovation i det att portalen blandade kända och mindre kända debattörer och samarbetade med Dangens Nyheter som regelbundet följde upp de mest intressanta inläggen. Men Newsmill gick aldrig med vinst och redaktörerna lät under alltför många år kommentatorsfälten haverera till en tummelplats för främlingsfientliga och en uppfinnarverkstad för nya invektiv. Flera personer jag känner väljer av princip att inte skriva där. Nu lämnar Sakine Madon sitt uppdrag som redaktionschef och det sägs att ägarna funderar över vad som skall hända med portalen. I sin nuvarande form har Newsmill ingen framtid.
Plus sätter jag för det så hårt kritiserade TV-programmet SVT Debatts digitala debattsida, vilken är snabb, lyhörd och opretentiös.
Spaning: DN Debatts försprång i förhållande till övriga publiceringsplattformar kommer att minska ytterligare och kanske till och med försvinna. Spridning av debattexter via sociala media, främst Facebook och Twitter, blir allt viktigare för genomslag, oavsett publiceringsplattform.
Överhuvudtaget kommer publiceringsplattformarna att förändras på ett sätt som vi i dag har svårt att föreställa oss. Olika publiceringssätt kommer att växa ihop, eller kanske snarare mixas ihop i Swedish House Mafias anda. Och vilket ledande medieföretag blir först med att på ett seriöst sätt erbjuda pod-resurser till debattredaktionen?
2012-11-29
Kommer Jimmie Åkesson att reda ut krisen?
Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?
Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.
Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:
1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.
2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.
3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.
Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.
Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.
Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:
1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.
2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.
3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.
Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.
2012-11-23
Sten Tolgfors time-out och frågan om frånvarande riksdagsledamöter
Igår uppmärksammades att tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, som med riksdagsarvode och avgångsvederlag har en inkomst på 115 000 kronor i månaden, inte skrivit en enda motion eller deltagit i någon debatt sedan han återvände till riksdagen i mars. Tolgfors vill inte kommentera uppgifterna.
Enligt Moderaternas presschef Anna-Charlotta Johansson är Sten Tolgfors i stället "allmänpolitiskt aktiv på hemmaplan", i sin lokala valkrets. Men när jag igår medverkade i P4 Örebros program "Rakt på sak" dementerade länsordföranden för Moderaterna i Örebro Ola Karlsson uppgifterna. Tolgfors hade inte varit särskilt aktiv i sin lokala valkrets, sade han. I stället uttryckte Ola Karlsson förståelse för att Sten Tolgfors "behövt tid för återhämtning".
Tid för återhämtning kan vi nog alla behöva ibland. Då kan man ansöka om tjänstledighet eller, om det är allvarligt, sjukskriva sig. Eller tolkar Moderaterna "arbetslinjen" ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna tolkar "nolltoleransen", det vill säga den gäller bara ibland?
Den time-outsjuka som på år senare spridit sig för inget gott med sig, utan öppnar för godtycke och försvårar ansvarsutkrävande. Även Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist vandrar nu runt i riksdagshuset utan konkreta arbetsuppgifter. Det samma gäller för Håkan Juholt. I Juholts fall räcker det dock med några enkla googlingar så framgår det med all önskvärd tydlighet att mannen i alla fall inte ligger på latsidan. Seminariedeltagande, debatter och artiklar följer med oförminskad styrka i hans spår. För Håkan Juholt innebär vila och passivitet säkert en betydligt större kraftansträngning än hårt arbete.
Jag gav följande kommentar till TT: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. Hur blir det t ex med ersättningfrågorna? Kan en riksdagsledamot ta "time-out" på obestämd tid och ändå kvittera ut sitt riksdagsarvode? Riksdagsarvodet är ju en ersättning för arbetsinsatser och ansvarstagande.
Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".
Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.
PS: Rekommenderar denna time-outförteckning i Svenska Dagbladet.
2012-11-19
Det vidriga kriget i Gaza. Om det varit tvärtom?
Uppdaterat 21 november kl 17.10. Det blodiga terrordådet mot en buss i Tel Aviv tidigare i dag försvårar förhandlingarna om en vapenvila mellan Hamas och Israel. Givet terrordådet blir det svårare för den israeliska regeringen att acceptera en vapenvila och på hemmaplan få gehör för de kompromisser som en vapenvila måste inkludera. Risken är i stället stor att Israel som en maktdemonstration intensifierar bombningarna, och att Hamas i sin tur svarar med att intensifiera raketskjutningarna mot Israel. Den ojämlika dödsdansen fortsätter och värst drabbas det palestinska folket. Låt oss hoppas att påtryckningarna från bl a USA, Egypten, Turkiet och Qatar är tillräckligt starka för att en vapenvila ändå skall kunna åstadkommas under de närmaste dagarna.
Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.
Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.
Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.
Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.
I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.
Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.
Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.
Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.
Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.
Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!
Ett litet glädjeämne på hemmaplan är att kyrkomötet i dag beslutat att uppmana den svenska regeringen att verka för att Palestina upptas som fullvärdig medlemsstat i FN. Nu väntar vi bara på Carl Bildt.
*
Uppdaterat 20 november kl 21.10. Mycket talar för att en vapenvila mellan Hamas och Israel kommer till stånd inom kort. Det är mycket bra. Bombningarna och raketbeskjutningarna medför civila lidanden av ohyggliga mått.
Hamas går stärkt ur krisen. Militärt visade Hamas att deras raketer nu kan nå både Tel Aviv och Jerusalem, även om de flesta av raketerna oskadliggjordes av det israeliska luftförsvaret. Politiskt innebar krisen ett genombrott för Hamas, med besök i Gaza av ledarskapet från både Egypten och Qatar. Därigenom luckras blockaden upp och Hamas ställning stärks i förhållande till Fatah, som nu hoppas på en övertygande majoritet i den förväntade omröstningen om erkännande av staten Palestina i FN:s generalförsamling nästa vecka.
*
Det vidriga kriget i Gaza utspelar sig inför öppen ridå. Vi kan alla via media och på nätet ta del av lemlästade palestinska barn, änkor som skriker ut sin förtvivlan och sitt hat, den avgrundsdjupa, ofattbara sorgen hos föräldrar som mist sina barn. Medierapporteringen är i huvudsak saklig och korrekt och händelseutvecklingen får stort utrymme i nyhetssändningarna. Ändå är det som om det som sker i Gaza inte sker på riktigt. Raseriet saknas i reaktionerna, ersatt av torra, nyktra analyser.
I skrivande stund har närmare 100 palestinier - ungefär hälften civila - under de senaste dagarna dött av det israeliska bombardemanget. Igår utplånades en hel palestinsk familj, bland dem sex kvinnor och fyra barn, av en felriktad israelisk missil. Samtidigt har tre israeler dött genom raketskjutningar från Gaza mot Israel.
Jag kan inte komma från tanken att raseriet varit starkare om proportionerna varit de omvända. Om de senaste dagarnas krigföring hade inneburit att 100 israeler - varav hälften civila, kvinnor och barn - dödats av palestinska granater, medan tre palestinier dödats av israliskt våld. Jag är säker på att mediebevakningen då varit än mer intensiv, att engagemanget varit än starkare och att kravet på omvärlden att ingripa för att stoppa blodbadet skulla ha vuxit till oanade höjder.
Är ett palestinskt liv i omvärldens ögon då inte värt lika mycket som ett israeliskt liv? Nja. Skälen till de olikartade reaktionerna ligger kanske snarare i att de flesta svenskar lättare identifierar sig med israeler än med palestinier. Israeler blir individer, palestinier ett anonymt kollektiv. Den ohyggliga Förintelsen har också givit staten Israel en särskild plats i många människors sinnen. Det blir fler klick på en artikel som handlar om en massaker på israeler i Tel Aviv eller i Jerusalem än på en artikel som handlar om en massaker på palestinier i Gaza.
Det gäller att sätta sig över denna ojämlikhet i konflikten. Kraven på ett omedelbart eld upphör måste framföras än starkare, liksom det politiska stödet för den tvåstatslösning som trots allt fortfarande utgör den enda realistiska vägen mot varaktig fred.
Det gäller också att ge fullt stöd åt palestiniernas krav på erkännande av staten Palestina, ett krav som sannolikt kommer upp till omröstning i generalförsamlingen i nästa vecka. Hittills har Carl Bildt vägrat att visa var han står i frågan. Min bedömning är att han kan tänka sig att rösta för ett erkännande, en uppfattning som delas av Centerpartiet (även om Centerpartiet i utrikesutskottet förra veckan gick emot sin egen övertygelse och sitt eget stämmobeslut). Bildt måste få känna att han har ett politisk pris att betala på hemmaplan om han i denna fråga hukar för allianskamraterna i Folkpartiet och Kristdemokraterna, som inte vill stödja ett erkännande.
Jag vill passa på att puffa för arrangemanget Fred i Palestina? där jag medverkar tisdagen den 4 december kl 18.30, (Folkets Hus, Järntorget, Göteborg), tillsammans med bl a Sven Britton (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, reste med Ship to Gazas fartyg Estelle till Gaza), Olle Katz (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred) samt Cecila Dalman Eek (riksdagsledamot för Socialdemokraterna, vice ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidarietet). Välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)