Den nödvändiga politiken. Slutreplik till Göran Hägglund

På DN Debatt.se publicerar jag och Marie Demker nu under rubriken Lämna köksbordet på läktaren, Göran Hägglund vår slutreplik till Göran Hägglund i debatten kring politikens värde och betydelse i dagens samhälle. Vår inledande artikel i ämnet på DN Debatt kan läsas här och Göran Hägglunds svar här. Debatten tog sin utgångspunkt i min och Marie just utkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg).

*

Nej, Göran Hägglund, vi förespråkar inte ”mer politik” i samhället. Politiken finns där redan, du måste bara öppna ögonen och se den. Ingen kommer undan politiken. I stället för att diskutera en obefintlig väg ”udenom” politiken så måste debatten kretsa kring vilken politik det är som skall föras.

Vi bejakar individualiseringen av vårt samhälle. Vi tror att den frihet för enskilda människor som de senaste decennierna fört med sig är något gott i sig. Men vi ser en risk i att vi likt fisken tar vattnet vi simmar i – samhällsgemenskapen – för given. Vi tror inte att samhällsgemenskapens grundläggande enhet är familjen. Vi tror i stället att den enskilde medborgaren är varje gott samhälles grundsten. Att i dag göra familjen och köksbordet till samhällets centrum är att förflytta makten till en krets där individen alltid har en underordnad ställning – det är att politisera familjen. Låt i stället familjen vara det den kan vara – en god, kärleksfull och fostrande relationsenhet. Inte en förhandlings- och maktarena.

Läs fortsättningen på artikeln här.

Storm i ett Dry Martini-glas?

Håkan Juholts uppmärksammade agerande under sitt semesterfirande i Istanbul kan uppfattas som en storm om inte i ett vattenglas så åtminstone i ett Dry Martini-glas. Själv har jag inga synpunkter på Håkan Juholts åsikter om priserna på en Dry Martini och jag önskar honom verkligen en vilsam semester och möjligheter att slappna av utan att varje ögonblick behöva väga varje ord på guldvåg.

Men nu är världen som den är och vi lever i en tid då allt är offentligt. Som jag säger till Expressen så är det inte omdömesgillt att som Håkan Juholt i restaurangmiljö till synes obekymrat föra samtal om interna känsliga politiska frågor eller om enskilda partikamrater, oavsett om dessa samtal förs i Stockholm eller i Istanbul. Om inte annat så handlar det om vett och etikett - jag blir själv obehaglig till mods de gånger jag utan egen förskyllan i offentliga miljöer får överhöra privata samtal om t ex personer jag känner.

Nu tror jag inte att den politiska skadan för Håkan Juholt blir särskilt stor. Tvärtom så kan intermezzot snarare förstärka bilden av Håkan Juholt som en person som går sina egna vägar, som är spontan och med mänskliga fel och brister. Kontrasten mot Fredrik Reinfeldt blir än starkare. Jag har svårt att tänka mig Fredrik Reinfeldt muttra över priserna på en Dry Martini eller sitta och orera över partiangelägenheter på krogen.

Jag är oerhört nyfiken på hur kommande politiska debatter mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt skall gestalta sig. Spännande tider väntar.

Plånboksjournalistik och plånboksröstning

Några veckor före valet 2010 såg jag en TV-intervju med en kvinnlig Volvoarbetare. När hon fick frågan vilket parti hon skulle rösta på tvekade hon lite, sänkte blicken och formulerade sig ungefär så här: Jag och min man jobbar båda på Volvo och vi har alltid röstat på Socialdemokraterna. Men vi är friska och vet att vi får ha jobben kvar och vi märker ju att vi fått mer pengar under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Så i år tänkte vi rösta på Moderaterna. Det lät som att hon skämdes lite.

Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".

Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.

Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.

Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.

Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.

Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.

Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.

Dan Berglund från Skymningens hopptorn

Dan Berglund släpper i dag sitt nya album Allt är idioternas fel. Varje nytt album av Dan Berglund tas emot med stor nyfikenhet, kultförklarad vispoet som han är. Många av hans fans har varit med från början, och kan alla texter från hans första plattor utantill. Visrader som Mina herrar som räknar profiter, parasiter som styr detta land. Ni skall få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband eller Det var en slashas ur societeten, som tog studenten med fem i snitt. Om kvällen bodde han på "Kometen" där han drack rödvin och rökte kitt har satt outplånliga spår i minne och känsloliv hos många av oss som var när det begav sig på 1970-talet.

Men Dan Berglund lämnade den yttersta vänstern och gick under några år in i den stora tystnaden. Hans första återkomst till det offentliga livet var albumet "Vildmarken" (1987), som fick ett artigt mottagande. Hans gamla vänner saknade hans politiska texter och så många nya vänner fick han inte genom den tungsinta och något ojämna skivan. Nästa album dröjde 20 år till, först 2007 släpptes Såna som vi..., extremt välproducerad på Amigo Musik och med gästspel av Sofia Karlsson. Under 2000-talet uppträdde Dan Berglund av och till och 2009 tilldelades han Birger Sjöberg-priset för sitt artisteri med bildrika verser i omsorgsfullt snidad meter, melodier och harmonier med skönhet och tyngd, ett innehåll som rymmer både satir och drabbande känsla.

Man blir aldrig kvitt sitt förflutna, och Dan Berglund kommer alltid att förknippas med sina kommunistiska slagdängor från 1970-talet. Sedan de åren har han förstärkt och vidareutvecklat den melodiösa känslan, allvaret har mognat och melankolin tilltagit. Men det personliga tilltalet finns kvar, och den naturligt självklara solidariteten med alla dem som inte gynnas av Anders Borgs jobbskatteavdrag eller får plats hos Göran Hägglunds Verklighetens folk.

"Allt är idioternas fel" påminner en hel del om den förra "Såna som vi...", men är ännu något mörkare i konturerna. Döden är otäckt ofta närvarande, antingen som ett hot eller som en befrielse: Denna vinande vind - och han vadade ut i dom gröna vågorna, fri. Barnbarn förekommer i textraderna, tillbakablickandet är legio. En och annan pliktskyldig satir glimtar förbi, men är inte i närheten av den lätthet som kännetecknade t ex "En visa om vårt bristande samhällsansvar" (Den stora maskeraden, 1979) eller "Lilla villastad" (Vildmarken, 1987).

Men vackert är det mitt i alltihop, så Gud mig förbarme. Här finns inga sneglingar efter popularitet eller bekräftelse, estetiken bygger på en skönhet som är på riktigt och därför också oftast svart i kanterna. Det falska och förljugna har ingen plats hos Dan Berglund, och i "Alla ler" (Alla ler, alla jublar och dom har så vita tänder...) fungerar också satiren.

Sämst tycker jag om titelspåret, "Allt är idioternas fel", som jag aldrig blir riktigt klok på. Uppdatering: Har nu insett att spåret inspirerats av Bob Dylans ”Rainy Day Women #12 & 35″.

Allra vackrast är det avslutande, tio minuter långa spåret "Skymningen", ett fiktivt barndomsminne om en åttaårig pojke som flyr hemmets strider och finner friden nedanför det höga hopptornet vid Skymningens badplats. För att sprida lite ljus och glädje fabulerar han inför föräldrarna fram en historia om hur han själv hoppat från tornet och t o m slagit en volt i luften på vägen mot vattnet. En bitterljuv lögn, med fatala konsekvenser. Men jag håller i hand denna lögn på min färd. Och jag häver mig alltid på tå ifrån Skymningens hopptorn mot en bättre värld. Det hoppet lever jag på. Mio, min Mio, Hans Fader Konungen och Skymningslandet känns plötsligt väldigt nära.

Dan Berglund är en unik röst i svenskt kulturliv. Den rösten skall vi vara rädda om.

Liberaldemokraterna: Uppfriskande frihetligt tilltal, men naivt marknadskramande och bortglömd jämlikhet

Saknas det ett liberalt alternativ i svensk politik? Det tycker i alla fall Liberaldemokraterna som nyligen presenterade sitt manifest En liberal vision för Sverige. Liberaldemokraterna har sina rötter i nätverket Liberati, vilket bildades 2008 som en reaktion mot Alliansregeringens beslut att driva igenom FRA-lagen. Liberaldemokraterna beskriver sig som "en allians mellan pragmatiska socialliberaler och pragmatiska libertarianer" och genomför just nu en namninsamling för att kunna registrera sig som politiskt parti. Alexander Bard är en av Liberaldemokraternas förgrundsgestalter och borgar för att vi kommer att få höra en hel del om partiet under det närmaste året.

Det blåser frihetliga vindar i svensk politik. Mona Sahlin var rätt ute när hon i sitt installationstal till den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade till rörelsen om att få hjälp med att utveckla en röd frihetsvision och med hjälp av en sådan vision vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. I efterhand är det lätt att konstatera att Mona Sahlin inte fick så mycket hjälp av rörelsen i bygget av en sådan vision.

Frihetstänkandet är förstås framträdande i Liberaldemokraternas manifest. Jag finner många oneliners som utifrån mitt vänsterkristliga perspektiv känns uppfriskande och befriande. Jag älskar formuleringen Det är dags att bryta det sjukliga fokus som skolan har på betygen och önskar Liberaldemokraterna all välgång i den kampen. Jag uppskattar i djupet av min själ att ordet "straff" överhuvudtaget inte förekommer i avsnittet om kriminalpolitik. I den hegemoniska säkerhetsdiskurs som ligger som en dimma över landet tar jag också till mig utropet: Det är inte möjligt att nå ett tillstånd i världen där människor slutar ta risker; det ligger i människans natur och är grunden för all utveckling.

Så visst finns det ett frigörande och livsbejakande tilltal i manifestet, ett tilltal som har sin grund i en positiv människosyn och en djup tilltro till människan och till det mänskliga. Problemet är i stället att Liberaldemokraterna till ytterlighet ser människan som en solitär varelse, inte som en gemenskapsvarelse. Samhället reduceras till ett nödvändigt ont, vars syfte tycks vara att bidra till individernas självförverkligande. Liberaldemokraternas atomära människosyn kombineras med en naiv tilltro till marknaden som alltings ordnare till det bästa. Visionerna reduceras därför alltför ofta till rå ekonomism. Arbetsmarknaden skall avregleras och det måste t ex "bli lättare att avskeda dåliga lärare".

Men bilden är inte monolitisk. Liberaldemokraterna vill också införa en medborgarlön, "där ingen behöver vara orolig för att stötas ut ur samhällsgemenskapen". Likaså skall det införas ett barnkonto, knutet till barnet, för att trygga alla barns ekonomiska situation och den vägen lyfta alla barn över fattigdomsgränsen.

Socialliberalerna inom Liberaldemokraterna har dock lämnat walk over till libertarianerna i frågor kring kroppens autonomi. Så ägnas t ex över hälften av avsnittet om "Social trygghet" åt att förespråka olika former av legalisering av droghantering, en avveckling av sexköpslagen, ett ja till dödshjälp etc.

Jag noterar också att ordet "jämlikhet" bara nämns en enda gång i hela manifestet, då i samband med framväxten av Internet.

Visst behövs det ett liberalt alternativ i svensk politik. För egen del skulle jag helst se att de socialliberala krafterna inom Folkpartiet morskade upp sig och tog sig ton i frågor kring t ex betygshysterin i skolan, straffixeringen i kriminalpolitiken, utförsäljningarna av gemensam egendom, sjukförsäkringssystemet, urholkningen av det svenska biståndet etc. Men om Liberaldemokraterna om inte annat kan innebära en knuff på Jan Björklund i en sådan riktning så önskar jag dem lycka till.

Twitter och Socialdemokraterna som Sveriges mest öppna parti

Det har utbrutit en märklig debatt om riksdagsledamöternas användande av twitter som kommunikationsmedel. Debatten har sin grund i att två moderata riksdagsledamöter - Christoffer Järkeborn och Hanif Bali - under en paus i Arbetsmarknadsutskottets sammanträde - via twitter meddelat att sammanträdet var "spännande" (Järkeborn), att sammanträdet behandlade ärenden om "att införa 100 dagarsregeln och a-kassa till deltidsarbetande” (Bali) samt att de rödgröna partierna nyttjade pausen till att ha "gemensamma överläggningar om a-kassan" med Sverigedemokraterna (Bali).

Ylva J0hansson (S), i vars arbetsrum överläggningarna påstods ha genomförts, dementerar det hela. Men mer intressant i det här sammanhanget är de starka känslor som riktades mot att de båda moderata riksdagsledamöterna kommunicerat sina påståenden genom twitter.

Vi ska inte ha någon twitterdemokrati i det här landet, utan en demokrati där vi folkvalda kan väga våra argument mot varandra, säger Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Carina Moberg till Svenska Dagbladet. På en fråga om huruvida riksdagsledamöterna skulle tvingas lämna in sina mobiltelefoner inför utskottssammanträdena svarar hon: Det är sorgligt om det skulle behövas, i dag är telefonerna som en dator.

Det är möjligt att Carina Moberg är felciterad. I annat fall är det bara att hälsa henne välkommen till 2000-talet, där det mycket riktigt är så att telefonerna i många avseenden "är som en dator". Hennes reaktion andas en yrvakenhet som inte är förenlig med parollen om Socialdemokraterna som Sveriges mest öppna och moderna parti.

Låt mig vara tydlig. Har man enats om sekretess så skall det råda sekretess. Men då är det lika illa om sekretessen bryts genom pressmeddelanden, muntliga informationer, mobilsamtal, samtal från stationära telefoner, SMS, e-postmeddelanden, Facebook-uppdateringar eller twitter. Fixeringen på medieformen - i det här fallet twitter - är olycklig.

Dessutom har jag i detta enskilda fall svårt att se att de båda riksdagsledamöterna brutit mot någon sekretess. Den information som har röjts om sammanträdet var att det var "spännande" samt vilka ärenden som behandlades - knappast några statshemligheter således. De påstådda överläggningarna mellan de rödgröna och Sverigedemokraterna sades ha genomförts i en paus och således inte under själva sammanträdet. Carina Mobergs avståndstagande från "twitter-demokrati" blir därför obegripligt som annat än en ryggmärgsreaktion.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har kommit för att stanna och förändrar otvivelaktigt förutsättningarna för mötesformer och sekretess i alla sammanhang, inklusive riksdagens utskottssammanträden. Den gamla tiden kommer inte att komma tillbaka. Det är nödvändigt att riksdagens arbetsformer är i samklang med den nya tiden och de nya förutsättningarna. Varför t ex inte införa grundprincipen att alla utskottssammanträden är offentliga?

Lyssna gärna på Veronica Palm och Fredrick Federley som för en mycket klok diskussion i dessa frågor i P 1 Morgon.

Aftonbladets och Expressens förminskande av politiken till privatekonomi

I dag skriver jag på SVT Debatt om hur vissa medier sviker sitt demokratiska uppdrag i rapporteringen kring vårbudgeten. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här. När finansminister Anders Borg på torsdagsförmiddagen presenterade den s k vårbudgeten var det en händelse av stor politisk betydelse. Budgeten fördelar våra gemensamma resurser och har därför en avgörande påverkan på samhällslivet och på vårt sätt att leva tillsammans. Hur påverkas sjukvården, järnvägen, skolorna, arbetslösheten, idrottsklubbarna?

Men i kvällspressen förminskas budgeten till att bara handla om din privatekonomi. Expressens löpsedel ropar ut: SÅ MYCKET MER FÅR DU AV BORG I DAG. Aftonbladet är inte sämre: SÅ BRA BLIR DIN NYA EKONOMI.

Det är ynkligt att kvällspressen väljer att presentera sin budgetbevakning på ett sätt som får viktiga politiska skeenden att framstå som att de främst handlar om människors privatekonomi. Vi lever i en tid då olika politiska aktörer i termer av "köksbord" och "livspussel" försöker förminska politikens och det gemensammas utrymme, till förmån för en aldrig avstannande rad av jobbskatteavdrag och pengaduschar över dem som redan har det gott ställt.

Kvällspressen borde hålla sig för god för att på sina löpsedlar okritiskt spela med i det spelet. På samma sätt närmast trakasseras ledande politiker i utfrågningar av journalister som i sina frågor inte på något sätt intresserar sig för politikens mål och visioner (frihet, jämlikhet, hållbar utveckling, sättet att leva tillsammans), utan bara för dess medel (skattesatser, pensionsnivåer, RUT-avrag etc). Den närmast tvångsmässiga fokuseringen på politikens medel bidrar till att skymma sikten för de skillnader som finns mellan de politiska partierna i synen på vad som kännetecknar ett gott samhälle. Politiken urholkas på sitt innehåll och riskerar att reduceras till en teknisk förvaltningsapparat. Det är inte bra för demokratin och det är inte bra för folket.

Ökat motstånd i opinionen mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan

I dag debuterar jag som krönikör på Aftonbladets ledarsida. Under rubriken "Ideologiska grimaser i den svenska utrikesdebatten" skriver jag bl a: Visst kan det uppstå problem om varje enskilt land ser FN-uppdraget som ett smörgåsbord där det är möjligt att plocka just de bitar som förefaller aptitligast. Men det problemet löses inte av att alla gör allt samtidigt. I stället handlar det om trovärdigheten i varje lands insats. Sverige är ett unikt land i Europa i det att vi haft förmånen att leva i fred i snart 200 år. Som engagerad och lojal FN-medlem har Sverige utvecklat stor kompetens i fredsbevarande verksamhet. Tradition och kompetens skapar trovärdighet, både i förhållande till svensk opinion och till omvärlden. ­Sverige som bombfällare och bekämpare av militära markmål har inte den trovärdigheten. Hela texten kan läsas här.

I krönikan redovisar jag också de färska, ej tidigare publicerade resultaten, från den senaste SOM-undersökningen med avseende på svenska folkets inställning till Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Resultaten visar entydig att motståndet mot Sveriges deltagande i den militära insatsen i Afghanistan ökar. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige avbryter sitt deltagande uppgår 2010 till 30 procent, mot 32 procent 2009 och 35 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 22 procent, mot 26 procent 2009 och 32 procent 2007.

Bland partiernas sympatisörer återfinns det starkaste stödet för ett svenskt militärt tillbakadragande bland Vänsterpartister (68 procent), Socialdemokrater (64 procent) och Miljöpartister (60 procent). Därefter följer Moderater (37 procent) och Centerpartister, Folkpartister och Kristdemokrater (samtliga 30 procent). Opinionen i Afghanistanfrågan följer således vänster-högerdimensionen. (Bland Sverigedemokraterna förespråkar 65 procent av sympatisörerna att Sverige lämnar Afghanistan.)

Det ökade motståndet i opinionen mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan kommer knappast oväntat. Allt fler uppfattar den militära insatsen som ett politiskt misslyckande och omvärlden siktar nu in sig på att successivt dra sig tillbaka och att afghanerna själva skall ha tagit över kontrollen år 2014. Bristen på politisk och militär framgång i Afghanistan urholkar stödet i opinionen. Insatsen i Afghanistan har också hela tiden vilat på ett FN-mandat som är betydlig svagare än det som gäller i t ex Libyen.

Den nödvändiga politiken

I dag skriver jag och Marie Demker på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.

*

Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.

Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att av­regleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.

Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.

Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?

Vill Jan Björklund (FP) ha en mer restriktiv svensk vapenexport än Urban Ahlin (S)?

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) berättar på DN Debatt att Sverige planerar att köpa 15 amerikanska helikoptrar av typen Black Hawk. Kostnaderna för inköpet beräknas totalt uppgå till ca fem miljarder kronor. Affären riktar uppmärksamheten på principerna för svensk vapenhandel.

För bara några veckor sedan gjorde Folkpartiledaren Jan Björklund ett lika överraskande som välkommet utspel där han deklarerade att han vill förbjuda all svensk vapenexport till diktaturer. I dagens Svenska Dagbladet hakar Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin på och förordar också han ett mer restriktivt regelverk för svensk vapenexport.

Men läser man de båda texterna noga tycks det som att Jan Björklund är villig att gå längre än Urban Ahlin i frågan om att sälja vapen till diktaturer. Björklund skriver om svensktillverkade vapen: Demokratier ska få köpa, och länder som vill vara demokratier. Men inte diktaturer. Ahlin använder en mjukare formulering: Icke-demokratier och länder som bryter mot mänskliga rättigheter kan inte ges samma legitimitet som demokratier att få köpa vapen.

Jan Björklund menar alltså att diktaturer "inte ska få köpa" svenska vapen, medan Urban Ahlin menar att diktaturer "inte kan ges samma legitimitet" att köpa svenska vapen. Som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. :)

Socialdemokraterna har alltid haft bekymmer med vapenexportfrågan. Å ena sidan finns en insikt om att vapenhandel kan bidra till kapprustning och krigshandlingar. Å andra sidan har Socialdemokraterna som statsbärande parti värnat om de arbetstillfällen som vapenindustrin skapar och även insett värdet av en inhemsk vapenproduktion för att under kalla kriget kunna upprätthålla neutralitetspolitikens trovärdighet (och en inhemsk vapenindustri förutsätter vapenexport för att bli ekonomiskt möjlig).

Jag ser gärna ett totalförbud mot svensk vapenexport. Men där är vi inte än, och jag välkomnar ett starkt demokratikriterium för vapenexporten. Nog vore det ur socialdemokratisk synvinkel nesligt om Folkpartiet springer förbi S i den här frågan?

En palestinsk stat - redan i september?

Den Palestinska myndigheten fortsätter att planera för utropandet av en självständig palestinsk stat i september 2011. Kampanjen möttes av framgång i onsdags när Internationella valutafonden (IMF) uttalade att den palestinska myndigheten nu var fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat: now able to conduct the sound economic policies expected of a future well-functioning Palestinian state, given its solid track record in reforms and institution-building in the public finance and financial areas.

Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.

För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.

Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.

Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?

Blir omvalet i Västra Götaland en förtroendeomröstning kring regeringen Reinfeldt?

Det påstås att partiledarna vill hålla en låg profil i samband med omvalet i Västra Götaland Jag är tveksam till om de kommer att lyckas med den föresatsen, men situationen är strategiskt komplicerad. Jag gav följande kommentar till TT:

Partierna på riksnivå är angelägna om att inte framstå som att de vill "ta över" den lokala valrörelsen och därför ligger de lågt så här i början Jag tror däremot att ju närmare valdagen kommer, desto mer kommer vi att se av partiledare och andra nationellt framträdande politiker i Västra Götaland. Socialdemokraterna fruktar att ett lågt valdeltagande kommer att drabba dem särskilt hårt och därför blir Håkan Juholts närvaro och synlighet nödvändig för att få upp den politiska temperaturen. Alliansens partiledare kommer då förstås inte heller att kunna låta bli att närvara. Situationen bär en inre logik som leder till att partiledarna tvingas in på banan, vare sig de så önskar eller ej.

Men situationen är inte helt enkel för Håkan Juholt och Socialdemokraterna. Om Håkan Juholt engagerar sig för mycket i valkampanjen och Socialdemokraterna ändå gör ett dåligt val, så riskerar han att förknippas med ett valnederlag redan från början. Den risken vill han minimera genom att hålla en viss distans till valet, samtidigt som hans närvaro är nödvändig för att få upp valdeltagandet. Samtidigt finns en möjlighet att framkalla en vinnarbild av Håkan Juholt om de rödgröna framgångsrikt kan omvandla det regionala valet till en misstroendeförklaring mot Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen.

Mycket talar för att det blir ett lågt valdeltagande, vilket sannolikt missgynnar Socialdemokraterna. Samtidigt är sjukvård och omsorgsfrågor ett av de områden där väljarna fortfarande har stort förtroende för de rödgröna och deras politik.

Om väljarrörlighet vs fotbollssupportrars trofasthet

I dag började Allsvenskan i fotboll, alla vårteckens vårtecken. Halmstad BK och Kalmar FF spelade 0-0 på Örjans vall. (Jag tillhör dem som tycker att 0-0-matcher är underskattade - att försvara sig är också en skön konst. Jag delar denna egenhet med bl a likaså Blåvite Andreas Ekström.)

Fotbollssupportrar är ett släkte för sig. Supportersläktet kännetecknas inte minst av trofasthet, en egenskap som annars är en bristvara i vårt hyperindividualiserade samhälle. Det är lätt att dra parallellen till politiska partier. Svenska väljare i dag är betydligt rörligare än tidigare, och det har blivit vanligt att t ex i ett val stödja Socialdemokraterna, i nästa val Miljöpartiet och i ett ytterligare val kanske t o m ta steget över blockgränsen och rösta på Moderaterna. En fotbollssupporter däremot skulle aldrig ens tänka tanken att ena säsongen hålla på IFK Göteborg, nästa säsong Häcken och en tredje säsong AIK. Fotbollssupportrar håller fast, oavsett vad laget presterar.

Visst finns det fortfarande partianhängare som håller fast vid sitt parti i vått och torrt. Men de blir allt färre. Den s k partiidentifikationen bland svenska väljare minskar. Någon motsvarande trend tycks vi inte se inom idrotten eller fotbollen, trots att idrotten kommersialiserats och spelare köps och säljs i parti och minut klubbarna emellan. Det är intressant att fundera över vad denna skillnad mellan anhängare av partier och anhängare av fotbollsklubbar - beror på. Frågan diskuteras bl a i en artikel av Markus Hankins i dagens GT. Där uppmärksammas också vad det skulle innebära för idrotten om enskilda klubbar kunde ägas av privatpersoner. Riksidrottsförbundet tar i år upp den s k 51-procentsregeln på årsstämman och vi lär få tillfälle att återkomma i ämnet.

Läs också Alla smutsiga detaljer i frågan.

På måndag anträder Mesta Mästarna IFK Göteborg vägen mot sitt 19:e SM-guld genom att säkert besegra Örebro SK på Gamla Ullevi. Matchen slutar 1-0, segermålet inskjutet av nyförvärvet Andreas Drugge i den 73:e spelminuten. Själv är jag bortrest, men hoppas se matchen på Kleins Bar & Restaurang i Stockholm.

Osmaklig konflikt om den svenska Libyen-insatsen

Med en överväldigande majoritet - 240 ja mot 18 nej - beslöt riksdagen i dag att Sverige skall sända Gripenplan för att övervaka den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen. Det är ett utmärkt beslut. FN-mandatet är starkt och det är bara Sverigedemokraterna som mäler sig ur den nationella gemenskapen.

Men trots enigheten i riksdagen är det svagt att framträdande politiker från Folkpartiet som t ex Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson inte kunna avhålla sig från att försöka vinna inrikespolitiska poänger på formerna för det svenska deltagandet. Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson nöjer sig inte med att Sverige på ett ansvarsfullt och kompetent sätt deltar i en gemensam internationell insats. De tycks i stället mena att det viktigaste är att det är just svenska soldater och svenska flygplan som fäller bomber och angriper markmål i Libyen. Det är en sorglig krigsromantik där medel - militära krigshandlingar - görs till mål.

Jan Björklund hörde tillsammans med Carl B Hamilton till den lilla grupp som energiskt förespråkade att Sverige skulle delta i USA:s folkrättsstridiga krig i Irak. Förra ledarskribenten på Dagens Nyheter Barbro Hedvall hade redan 2003 i tidskriften Arena (ej på nätet) en svidande uppgörelse med de s k bombliberalerna, där hon förundrad frågade sig varför det alltid var folkpartister som reflexmässigt ropade efter bombplan så snart internationella konflikter skulle lösas. Frågan tycks dessvärre vara lika aktuell i dag.

Vad bör en partiledarkandidat berätta för valberedningen?

Jag gav tidigare i dag följande kommentar till TT: Givet all den uppmärksamhet som kommer att omgärda Håkan Juholt som partiledare bedömer jag det som oundvikligt att uppgifterna om domen mot hans särbo blir offentliga. Om inte medierna lyft fram saken hade närforum och bloggar av olika slag i stället gjort stor sak av det hela. Därför tycker jag det är lika bra att medierna uppmärksammar saken nu, och på ett sakligt och korrekt sätt. Jag tycker att Håkan Juholt borde ha uppmärksammat valberedningens ordförande på saken. Juholt måste ha insett att saken skulle ha kommit till allmän kännedom. Nu får valberedningen kännedom om saken i efterhand genom media, i stället för genom Juholt själv. Jag tror inte det här påverkar Juholt möjligheter att bli statsminister, eller hans trovärdighet i väljarnas ögon. Hans särbo är inte politiskt aktivt och hon har erkänt och sonat sitt brott. Bortsett från att Juholt borde ha informerat valberedningens ordförande är det svårt att se vad han hade kunnat göra annorlunda. Artikeln från TT kan läsas bl a här.

Så påverkar S-kongressen det politiska läget i Sverige

Hur kan det politiska läget i Sverige bäst karaktäriseras efter Socialdemokraternas extrakongress och valet av Håkan Juholt till ny partiledare? Jag vill lyfta fram tre utvecklingsdrag jag tror vi har att se fram emot:

1. Ökad polarisering. Håkan Juholt brukar visserligen beskrivas som en samförståndspolitiker. Men de bästa blocköverskridande överenskommelserna sluts inte nödvändigtvis genom att partierna ligger väldigt nära varandra, utan kan också åstadkommas i en strävan att genom kompromiss eller kohandel lösa frågor där man tycker väldigt olika. Juholts starkt ideologiska tal gav en fingervisning om att Socialdemokraterna framöver inte kommer att försöka vinna marginalväljare genom att lägga sig så nära Moderaterna som möjligt, utan i stället genom att skapa trygghet i sin egen politik och framstå som ett reellt alternativ till Moderaterna och Alliansregeringen. Det är bra - både för Socialdemokraterna och för svensk politik. Samtidigt tror jag det kan bli svårt för Fredrik Reinfeldt att hålla ihop sin Alliansregering inför de konkreta förslag om samarbete och uppgörelser som Håkan Juholt kommer att lansera i enskilda sakfrågor.

2. Vänsterpartiet riskerar att marginaliseras. Juholts radikala och ideologiskt laddade retorik innebär att de vänsterväljare som varit missnöjda över vad de uppfattar som en högervridning av Socialdemokraterna under Mona Sahlins tid som partiledare nu får en möjlighet att återvända. I rådande parlamentariska läge finns heller inget utrymme för Vänsterpartiet att påverka politiken. Jag skulle bli väldigt förvånad om Vänsterpartiet inte möter den nya utmaningen genom att ersätta Lars Ohly som partiledare med t ex Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.

3. Sprakande dueller mellan Håkan Juholt och Fredrik Reinfeldt. Debatterna mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt blev mot slutet så krampartade och nästan plågsamma att se. Reinfeldt och Sahlin var båda oerhört skickliga debattörer. Men de kunde varandras konster så bra att de tog ut varandra. I retorisk mening slutade nästan varje debatt dem emellan oavgjort, som en 0-0-match i fotboll där båda lagen försöker och försöker men samtidigt är tillräckligt skickliga på att läsa varandras spel och att matchen därför blir oförlöst. Gången i debatterna mellan Juholt och Reinfeldt är svåra att förutse. De flesta bedömare tror att Reinfeldt kommer att ha betydligt svårare att värja sig mot Juholt än mot Sahlin, genom Juholts humor och folklighet. Men vi får väl se. Jag har en grundregel: Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt.

Noterar för övrigt att Labour i Storbritannien får 43 procent i de senaste opinionsmätningarna. Ett tecken i tiden?

Kongressrapport II: Juholts tal ett retoriskt mästarstycke. Men vart vill han föra S?

Håkan Juholts tal på S-kongressen blev en retorisk succé. Vid sidan av de många smattrande applåderna fylldes sociala media av yttranden som "jag får gåshud" och "jag tror jag är kär, åtminstone lite". Många i lokalen var faktiskt lite tagna efteråt - Juholts talarkonst var det bästa många hört sedan Olof Palme. Dessutom kändes Juholt äkta och med en humor som Fredrik Reinfeldt sannolikt kommer att få svårt att värja sig mot i kommande debatter. Ur Reinfeldts perspektiv hade Thomas Östros sannolikt varit en betydligt mer lätthanterad debattmotståndare.

Talet var ideologiskt radikalt och Juholts skarpaste kritik riktades mot marknadsfundamentalister och ett aningslöst vurmande för privatiseringar och utförsäljningar. Här ligger Juholt på framkant. Även inom borgerligheten muttras det om hur järnvägsnätet kapsejsar, elbolagen höjer priserna och skolelever kan allt mindre samtidigt som skolbolagen kammar hem rekordvinster. Den svenska opinionen är också kritisk till utförsäljningar och privatiseringar. Här finns alltså en fråga som ligger rätt i tiden, är ideologiskt grundad och där det finns stöd i opinionen.

Håkan Juholt gjorde en stor poäng av begreppet "social demokrati". Det kan vara en bra idé. Däremot råder det osäkerhet om begreppets innebörd - det finns en risk att "social demokrati" får stå för allt som är bra och allt som Socialdemokratin är för. En ingång till vad som menas med "social demokrati" finns här.

Det var också utmärkt att Juholt bejakade en livlig och öppen debatt inom partiet. Det finns de som påstår att det inte finns vänster och höger inom Socialdemokraterna, men det är klart att det finns. Vänster och höger finns överallt och det vore förskräckligt om det inte fanns inom Socialdemokratin. Enighet skapas inte genom att förneka de åsiktsskillnader som finns.

Jag tror heller inte att Håkan Juholt nämnde Sverigedemokraterna en enda gång i det över en timma långa talet. Det kändes befriande.

Däremot var talet tunt med avseende på miljö och internationella frågor. Där förstår jag inte riktigt hur Juholt tänkte.

Sammantaget var det ett mycket bra tal där en radikal retorik fungerade som ideologisk riktningsgivare, men utan att han band sig vid masten när det gäller hur eller om han vill förändra och utveckla partiets politik.

Kongressrapport I: Några ögonblicksbilder

I samma ögonblick som Håkan Juholt valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna satte någon en blomsterkrans på han huvud. Håkan Juholt valde att ta av kransen innan han äntrade talarstolen för att tacka för förtroendet. Det var nog en klok bedömning - mustasch och blomsterkrans hade kanske bara blivit lite too much på löpsedlar och andra bilder som förevigade det historiska ögonblicket.

Juholts första insats som partiledare blev att citera Tom Pettys I Won't Back Down for there is No Easy Way Out (en låt mest känd genom en cover-version av Johnny Cash). Det är bra. Texten inrymmer ytterligare en tänkvärd oneliner: I Will Stand My Ground. Vari denna "ground" består får vi veta i morgon kl 10.00. Jag spekulerar i saken här, tillsammans med bl a Helle Klein och Jytte Guteland.

Mona Sahlins tal var väl komponerat och innehöll inga överraskningar. Hennes egentliga avskedstal - som väckte starka känslor och en hel del kritik då hon tag avstånd från delar av den politik hon själv argumenterat för under valrörelsen - höll hon ju kort efter sitt beslut att avgå. Jag gladdes över hennes avsnitt om Mellanöstern, där hon bl a förespråkade att Sverige skulle bli första EU-stat att erkänna Palestina. Jag oroades något när hon liknade sociala media vid vår tids megafoner. Sociala medier bygger ju på interaktiv kommunikation, megafoner tenderar att vara mest effektiva när kommunikationen är avsedd att vara enkelriktad.

Kongressen bevakas av ca 500 journalister, trots att inga politiska beslut av vikt kommer att fattas. Jag undrar om det inte är den mest välbevakade partikongressen i Sverige någonsin? Och så finns det dem som påstår att Socialdemokraterna bara är ett parti som andra...

Håkan Juholt: Tre utmaningar och tre bibelord

Förväntan är stor inför socialdemokraternas extrakongress i helgen, där Håkan Juholt kommer att väljas till ny partiledare. De som uttryckte skepsis över Kriskommissionens påstående att Socialdemokraterna inte var något vanligt parti kan ju betänka det medieuppbåd med över 500 journalister som kommer att vara på plats. Just nu känns Socialdemokraterna inte bara som ett politiskt parti utan också som ett valkungadöme i väntan på att monarken skall krönas.

Håkan Juholt kommer som nyvald partiordförande att ha tre stora utmaningar att ta sig an:

1.) Samla partiet. Två förödmjukande valförluster, en lång period utan faktiskt ledarskap och en nomineringsprocess som mött stark kritik har rivit upp sår i partiet. Håkan Juholt måste nu snabbt se till att samla styrkorna och se till att såren läks. Jag är säker på att han i sitt tal kommer att vara väldigt inkluderande och på något sätt parafrasera Galaterbrevet 3:28: Här är icke vänster eller höger, här är icke traditionalist eller förnyare: alla ären I ett i Socialdemokraterna.

2.) Leda oppositionsarbetet. Statsminister Fredrik Reinfeldt har haft ett utomordentligt lugnt halvår sedan Alliansens valseger i september 2010. Nu lär det bli slut på sötebrödsdagarna för hans del. Socialdemokraterna och hela det demokratiska systemet skriker efter en stark opposition som kan ge förnyad kraft åt det politiska livet. Under det senaste halvåret har en krismedveten socialdemokrati fått lägga stor kraft på att hantera sina inre bekymmer. Nu är den processen till ända och det är dags att blicka framåt. Kraven på Håkan Juholt i detta avseende är ofantligt. Men han kommer med ett starkt mandat och han är obefläckad av den tidigare socialdemokratiska politiken. Jag tänker osökt på Matteus 28:3: Och han var att skåda såsom en ljungeld, och hans kläder voro vita som snö.

3. Förnya partiet. Ordet "förnyelse" har upprepats nästan som ett mantra i debatten om socialdemokraternas framtid. Håkan Juholt har markerat att han inte är så förtjust i själva ordet, eftersom det kan innebära så många olika saker Visst - det är inte så viktigt vad vi väljer att kalla den process som är nödvändig för att Socialdemokraterna skall återta sin plats som landets dominerande politiska kraft. Men det behövs en samhällsanalys som har bäring på dagens informationssamhälle och en partiorganisation som som präglas av öppenhet och modernitet. Arbetet med att mejsla ut en sådan analys och en sådan organisation har en god grund i Kriskommissionens betänkande, som olyckligt nog inte fått utgöra underlag för kongressens politiska debatt. Socialdemokratin har länge präglats av en ideologisk vilsenhet och ett ängsligt hoppande mellan olika politiska förslag. Nu är det hög tid att ta Matteus 5:37 på allvar: Sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.

Jag kommer att finnas på plats under nästan hela kongressen och återkommer fortlöpande med kommentarer på bloggen, på Facebook och på Twitter (följ mig gärna på @UlfBjereld).

P.S. Kloka personer i min närhet har påtalat att jag måste vänja mig av med att använda 1917 års Bibelöversättning. Här kommer därför de tre citaten i den nu gällande Bibel 2000:s språkdräkt:

Gal 3:28 Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Jesus Kristus.

Matt 28:3 Hans utseende var som blixten och hans kläder var vita som snö.

Matt 5:37 Vad ni säger skall vara je eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.

Märklig debatt om Sveriges medverkan i upprättandet av en flygförbudszon i Libyen

I debatten om FN:s beslutade flygförbudszon i Libyen framförs ofta ståndpunkten att Sverige självklart skall delta, bara vi "får frågan". Men det är en lättsinnig ståndpunkt i förhållande till de diplomatiska och politiska svårigheter som kringgärdar insatsen.

Folkrättsligt vilar flygförbudszonen genom FN-beslutet på solid grund och beslutet att upprätta zonen var i högsta grad välkommet. Men valet att delta i den militära insatsen är frivilligt och bör föregås av en noggrann analys av målet med zonen och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till att uppfylla detta mål. Är målet "endast" att skydda den libyska civilbefolkningen från ytterligare övergrepp från Khadaffis styrkor? Eller är målet att stödja den libyska demokratirevolten och aktivt bidra till att Khadaffi tvingas avgå? Vilka kriterier skall vara uppfyllda för att målet skall anses vara uppnått och vilka tidsramar arbetar insatsen utifrån? Vem skall utöva det politiska och militära ledarskapet för aktionen?

Dessa frågor är inte enkla att besvara. Men man bör åtminstone ha gjort ett försök innan man reflexmässigt hävdar att det är "självklart" att just svenska flyginsatser är det bästa sättet att bidra till att uppnå målen med flygförbudszonen.

Dessutom råder det internationell oenighet om svaren på de frågor jag formulerade ovan. Är det USA eller EU eller Nato som skall utöva ledarskap över insatsen? Hur kommer Arabförbundet in i bilden? Skall Sverige tacka ja till att sända flygplan oavsett om det är USA, EU, Frankrike eller Saudiarabien som "ställer frågan"? Räcker det med att Frankrike "ställer frågan", även om USA och Storbritannien tycker att Sverige kan göra bättre nytta på annat sätt? Den yrvakna svenska debatten påminner mest en tävling om att vara bäst i klassen, där deltagarna försöker överrösta varandra om att vara mest för att sända svenska flygplan till stridigheterna.

FN-beslutet om en flygförbudszon var mycket bra och Sverige bör efter bästa förmåga medverka till att zonen upprättas och efterlevs. Men det sätt på vilket Sverige kan göra bäst nytta är inte självklart. Reflexmässiga rop på att skicka svenska stridsflygplan lägger hinder i vägen för en klok och saklig debatt.

Läs gärna Vänstra strandens problematisering av frågan om våldsmonopol i dagens globaliserade värld, Douglas Brommesson och Henrik Friberg-Fernros på SVD Brännpunkt om FN-beslutets principiella betydelse samt Peter Weiderud på SVT Debatt om de politiska och diplomatiska utmaningarna i samband med upprättandet av en flygförbudszon i Libyen.