Alliansen och livet efter Maramö

Eftersnacket till Alliansmötet i Maramö pågår för fullt. Blev det flipp eller flopp? Jag gav följande kommentar till TT.

Regeringsfrågan är ett av Alliansens starkaste kort inför valet 2014. Därför är det viktigt för Alliansen att visa upp sig gemensamt för att förstärka bilden av ett fungerande samarbete.Ur det perspektivet var Maramö en framgång.

Däremot bidrog Maramö också till att förstärka bilden av en Allians som går på tomgång när det gäller sakpolitiken. I väljarnas ögon kan kombinationen av det enorma medieuppbådet och frånvaron av sakpolitiska utspel uppfattas som att Alliansen prioriterar fel saker. Oppositionen plockar gratispoäng genom bilden av att när Alliansen träffas grillar de korv, hissar flaggor och diskuterar nya möten i stället för att på allvar tackla svåra samhällsproblem, särskilt ungdomsarbetslösheten.

Mötet i Maramö blev ett strategiskt problem för Alliansen. Annie Lööf hade i sitt Almedalstal sommaren 2012 bjudit in till mötet utan att förankra det med övriga partiledare. Dessutom spelade Lööf upp förväntningarna genom att i inbjudan beskriva mötet som en nystart för att ge mer glöd i samarbetet och att Alliansen i Maramö skulle uppgraderas till 2.0. Övriga partiledare var skeptiska till arrangemanget, men hade ingen möjlighet att tacka nej. Jag tror att Alliansledarna drar en gemensam suck av lättnad nu när mötet är över.

Kommentaren finns publicerad tillsammans med synpounkter från Tommy Möller och Jonas Hinnfors här.

Ny bok om Stasi-arkiven och felaktiga utpekanden av svenska medborgare

Klockan 11 på förmiddagen måndagen den 12 september 2011 knackade tidningen Expressen oförhappandes på hemma hos Marianne Ersson och hennes make i Hudiksvall. Reporterns inledande, direkta fråga var: Hur vill du kommentera att du påstås ha varit spion för DDR? Marianne Ersson fick då veta att hon hade blivit utpekad som Stasiagent i professorn i tyska Birgitta Almgrens just utkomna bok "Inte bara spioner". Denna dag slogs hennes liv över ända. Hur värjer man sig mot anklagelser som man vet är falska, men där bevisen för ens oskuld finns i hemligstämplade handlingar i Säpos och i Stasis arkiv?

Marianne Ersson valde efter Expressens stort uppslagna artikel att träda fram och ta striden offentligt. I Birgitta Almgrens bok hade hon tilldelats beteckningen "Nr 6" och beskrvs ”en av de förmodligen smartaste svenska kvinnliga Stasiagenterna". Personuppgifterna om henne i Almgrens bok var så detaljerade att hon lätt kunde identifieras. Nu berättar Marianne Ersson i den just utkomna boken "Jag var inte Stasispion" om den tragedi som utpekandet i Almgrens bok innebar för henne. Boken är skriven i en stämning av blandad sorg och vrede. Berättelsen om Erssons kamp för att bevisa sin oskuld varvas med berättelsen om hennes tid som lektor i svenska vid universitetet i Greifswald 1984-85.

Vi vet i dag - inte minst genom journalisten Mikael Holmström på Svenska Dagbladet - att det inte finns några uppgifter alls om Marianne Ersson i Stasis arkiv. Säpo har också skriftligen intygat att den av Birgitta Almgren vidareförda uppgiften att Marianne Ersson skulle ha erkänt uppdrag för Stasi är felaktig. Det är uppenbart så att det inte finns några belägg bakom Birgitta Almgrens utpekande av Marianne Ersson som Stasiagent.

Det är utmärkt att forskare får tillgång till Säpos arkiv och det gäller självklart också de s k Stasiarkvien. Men historien med Marianne Ersson visar hur lätt det är att enskilda medborgares integritet sätts ur spel.

Birgitta Almgren har i sin bok brustit i två avseenden. För det första misslyckades Almgren med att anonymisera de personer som av Säpo misstänktes för att vara eller pekades ut som spioner för Stasi. För det andra brast Almgren i källkritik i sin granskning av arkivmaterialet. Säpos arkivhandlingar gör inte anspråk på att utgöra någon sanning. Arkivmaterialet består av en mängd ostyrkta påståenden, anonyma utpekanden och obekräftade uppgifter. Det är helt naturligt. Arkivhandlingarna utgör Säpos interna arbetsmaterial, med mängder av inkomna uppgifter av allehanda slag. Att tolka och skapa sammanhang i alla dessa inkomna och okontrollerade uppgifter är mycket svårt, särskilt i efterhand.

Öppna gärna arkiven för forskning och granskning. Men syftet bör vara att granska statsmakten, hur myndigheten har skött sitt uppdrag och att bidra till en fördjupad historieskrivning och självförståelse. Ett öppnande av arkiven i syfte att fälla en moralisk dom över enskilda medborgare som inte kan försvara sig är inte värdigt ett öppet samhälle och en civiliserad rättsstat.

Elisabeth Ohlson Wallin ber om ursäkt för Kungamiddagen - men ändå inte

I december 2012 anmälde drottning Silvia fyra tidningar som publicerat Elisabeth Ohlson Wallins kontroversiella fotomontage Kungamiddagen - om detta må vi berätta! till Pressombudsmannen (PO). De fyra anmälda tidningarna var den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Aftonbladet, Expressen och Sydsvenskan. I montaget syns kung Carl XVI Gustaf och några av hans vänner äta pizza från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottning Silvia står på knä och försöker skrubba bort ett hakkors från golvet. Den nakna kvinnan i montaget modelleras av Camilla Henemark.

PO Ola Sigvardsson avskrev ärendet och motiverar be sitt beslut: "Drottningen är en av Sveriges mest kända och offentliga personer. I den rollen får hon acceptera bedömningar och kommentarer av hennes verksamhet som även är starkt negativa. Till det kommer att drottningen har en position är hon alltid har möjlighet att i offentligheten försvara sig mot nedsättande eller i hennes ögon felaktiga påståenden." Hovet har överklagat beslutet till Pressens Opinionsnämnd (PON).

Jag har tidigare skrivit att Elisabeth Ohlson Wallins konst har en riktning och ett solidaritetsperspektiv. Där skiljer hon sig i grunden från en annan kontroversiell konstnär - Lars Vilks - som provocerar för provokationens egen skull och testar yttrandefrihetens gränser genom att reta upp muslimer.

Kanske är det därför som Elisabeth Ohlson Wallin känner sig föranledd att i dag gå ut och be drottningen om ursäkt: "Om man kan be privat, skulle jag be drottningen Silvia Sommerlath om ursäkt, och Camilla Henemark. Det betyder inte att jag ångrar min bild, utan det betyder att jag är ledsen att det kunde hugga så djupt."

Jag tycker det är ett lite märkligt uttalande från Elisabeth Ohlson Wallins sida. Att be om ursäkt innebär att man ångrar något, och Elisabeth Ohlson Wallin ångrar inte att hon skapade sitt konstverk. Däremot kan hon ju vara ledsen över att drottning Silvia personligen tagit så illa vid sig. Elisabeth Ohlson Wallin kunde därför ha beklagat att drottning Silvia blivit ledsen, men inte bett om ursäkt.

Ord är kanske bara ord i det här sammanhanget och jag är ingen språkpolis. Men en ursäkt skall vara en ursäkt och inte något annat. Nu får vi en pseudodiskussion om vad Elisabeth Ohlson Wallin egentligen menade med sin ursäkt och vad ursäkten betyder för förståelsen av hennes konstverk. Det hade varit bättre om konstverket och de pressetiska övervägandena kring publiceringen hade fått stå i centrum för debatten.

Själv tycker jag inte alls att Elisabeth Ohlson Wallin har skäl att be om ursäkt. Om sedan Pressens Opinionsnämnd menar att tidningarna gjort fel som publicerat hennes verk så är det en annan sak.

Marianne Lindberg de Geer skriver klokt i Expressen om allt "tyckande" kring politisk satir.

Noterar också att Tiden under Daniel Suhonens ledning utvecklades till en riktigt vass och läsvärd tidskrift som plötsligt förmådde nå igenom bruset och göra avtryck i samhällsdebatten. Upplagan ökade kraftigt. Nu har Suhonen lämnat Tiden och efterträdarfrågan är inte löst. Det är för tidskriften utomordentligt viktigt att den nye chefredaktören förmår uppvisa samma självständighet och journalistiska skärpa som Daniel Suhonen gjorde.

Visst kan en journalist vara med i ett politiskt parti.

I dag skriver jag på Ajour angående Lars Adaktussons medlemskap i Kristdemokraterna och hans påstående att det inte är möjligt för en journalist att vara medlem i ett politiskt parti. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.

Självklart är det möjligt att vara medlem i ett politiskt parti och samtidigt vara journalist.Jag tycker det är roligt att Lars Adaktusson nu tar steget från journalistiken in i politiken. Men han representerar en trist och omodern syn på journalistik och politik när han säger att det ”inte är möjligt” att kombinera journalistisk yrkesverksamhet med att vara medlem i ett politiskt parti. Mina argument är följande.

1) Den bästa samhällsjournalistiken och politiska journalistiken bedrivs av personer som är intresserade av och har ett engagemang för samhälleliga och politiska frågor. Sådana personer har också värderingar, känslor och åsikter i samhälleliga och politiska frågor – det följer naturligt med intresset och engagemanget. Värderingarna, känslorna och åsikterna finns där oavsett partimedlemskapet och försvinner förstås inte om journalisten slutar betala sin medlemsavgift. I Lars Adaktussons fall tycker jag till och med att hans trovärdighet som journalist ökar när han nu synliggör sina värderingar och sina åsikter.

2) I det nya medielandskapet är den ”opartiska” journalistiken konkurrensutsatt på ett helt annat sätt än tidigare. Mångfalden av nyhetskanaler och möjligheten att skaffa sig kunskap genom att själv googla runt på nätet blir för många medborgare fullgoda alternativ till den traditionella journalistiken. Den ”opartiske” journalisten riskerar att bli en ointressant ”view from nowhere” – en röst från ingenstans – som till exempel Jay Rosen från New York University har uttryckt det. Transparensen och genomsynligheten ersätter opartiskheten som vår tids objektivitet.

3. Om vi hävdar att en journalist inte får vara med i ett politiskt parti rör vi oss på sluttande plan. Får en journalist vara med i en miljöorganisation? I Greenpeace? Amnesty? Får en journalist gå i ett 1 maj-tåg? Eller vara med på ett 1 maj-möte? Hur vet vi då om journalisten är på 1 maj-mötet som deltagare eller som åskådare? Får en journalist vara med i en Facebook-grupp som driver en politisk fråga? Eller gilla något inlägg på Facebook som berör en politisk fråga? Eller delta i en politisk diskussion på Twitter? Får samhällskunskapslärare vara med i politiska partier? Hur gör vi med prästerna?

Dagens Sifo: Miljöpartiet gynnas av mobilisering för en generös invandrings- och flyktingpolitik

I dagens Sifo-undersökning ökar Miljöpartiet med två procentenheter, från 9.0 till 11.0 procent, och är därmed i mätningen riksdagens tredje största parti. Det är troligt att Miljöpartiet gynnas av den fokusering på invandrings- och flyktingpolitik som präglat den senaste tidens debatt. Partier överhuvudtaget tenderar att gynnas av att deras profilfrågor dominerar den politiska dagordningen. Till en början tjänade Sverigedemokraterna på att invandrings- och flyktingpolitiken diskuterades flitigt. Miljöpartiets framgång kan vara ett uttryck för en mobilisering av väljare som brinner för en generös invandrings- och flyktingpolitk och värnar asylrätten.

Sverigedemokraterna minskar nu för andra mätningen i rad och ligger på 8.5 procent. Det är bara 2.8 procentenheter över valresultatet från 2010 på 5.7 procent.

För första gången någonsin i Sifo ligger Kristdemokraterna och Centerpartiet samtidigt under fyraprocentsgränsen, båda partierna får 3.6 procent. Det lär bli ett intressant Alliansmöte i Maramö om en vecka.

De tre rödgröna partierna får sammalagt 48.0 procent, mot Alliansens 42.4, vilket innebär ett övertag för de rödgröna på 5.6 procentenheter. Skillnaden mellan den rödgröna oppositionen och alliansregeringen har varit stabil under en längre tid nu.

En del borgerliga debattörer menar att det är fel att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans, eftersom de inte utgör ett självklart regeringsunderlag. Här pågår en politisk dragkamp. Om de rödgröna partierna redovisas tillsammans framstår de informellt och visuellt som ett tänkbart regeringsunderlag. Om de rödgröna partierna redovisas var för sig framstår det som att det i praktiken inte finns något egentligt regeringsalternativ till Alliansen.

Alla stora medier väljer att redovisa opinionen för de rödgröna partierna tillsammans. Jag tycker det är ett helt riktig bedömning. Om allianspartierna efter valet 2014 är större än de rödgröna partierna talar allt för ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Om de rödgröna partierna efter valet 2014 i stället är större än alliansen blir det med all sannolikhet så att Stefan Löfven får bilda regering. Den relativa storleken mellan alliansen och de rödgröna får i praktiken en avgörande betydelse. Dessa politiska realiteter känner medierna förstås till, och låter också dessa realiteter prägla rapporteringen av opinionsmätningarna.

Bryt tystnaden om USA:s drönarattacker!

I USA pågår en intensiv debatt om de s k drönarattackerna - obemannade militära flygplan som genom vapeninsats dödar människor som USA pekar ut som terrorister. Drönarattackerna uppskattas ha dödat  omkring 3 000 personer från juni 2004 till september 2012. Av dessa "var mellan 474 och 881 personer civila, varav 176 barn".

Drönarattackerna är problematiska ur åtminstone två perspektiv. För det första är det USA som utan insyn och rättslig prövning bestämmer vilka människor som skall dödas, ett dödande som oinbegriper civila liv och barns liv. För det andra genomför USA drönarattackerna på andra länders territorium. Vad kommer att hända om och när till exempel Ryssland eller Kina skaffar sig motsvarande resurser och börjar skjuta ihjäl vad man säger sig uppfatta som "terrorister" i New York, Washington eller någon mer avlägsen del av USA?

Den amerikanska debatten är i huvudsak fixerad vid att det ibland är amerikanska medborgare som dödas i drönarattackerna. Nyligen publicerade dokument visar att kriterierna för vilka som skall dödas är vaga och godtyckliga. Fixeringen vid amerikanska liv har fått den sydafrikanske ärkebiskopen och nobelpristagaren Desmond Tutu att i en artikel i New York Times ta bladet från munnen när det gäller USA:s skiljande mellan människa och människa: Do the United States and its people really want to tell those of us who live in the rest of the world that our lives are not of the same value as yours? That President Obama can sign off on a decision to kill us with less worry about judicial scrutiny than if the target is an American? 

Vid sidan av att kritisera USA för att värdera amerikanska liv högre än andra människors liv påminner Desomond Tutu om hur apartheid avhumaniserar förtryckaren lika väl som offret. Tutu varnar för att USA:s krig mot terrorismen underminerar det amerikanska samhällets moraliska standard och mänskliga väridghet: I used to say of apartheid that it dehumanized its perpetrators as much as, if not more than, its victims. Your response as a society to Osama bin Laden and his followers threatens to undermine your moral standards and your humanity. 

I riksdagens utrikespolitiska debatt tidigare i veckan valde utrikesminister Carl Bildt, om jag upfattade det rätt, att överhuvudtaget inte nämna de amerikanska drönarattackerna. Tystnaden uppfattar jag som en struts-strategi - genom att stoppa huvudet i sanden skapar man en föreställningsvärld att drönarattackerna inte finns eller att de åtminstone inte utgör något moraliskt eller säkerhetspolitiskt problem. 

I Socialdemokraternas just presenterade program för en svensk progressiv utrikespolitik - Om viljan finns - pekas drönarattackerna ut som ett folkrättsligt problem. Det är åtminstone en början. Men var finns engagemanget och kraften hos till exempel alla liberala ledarskribenter, som längst in i sitt hjärta ändå inte kann känna sig tillfreds med USA:s självsvådliga agerande med drönarattackerna och det dödande av människor - inklusive civila och barn - som följer i dess spår. Tystnaden är plågsam.

Digital diplomati. Skrattar bäst som skrattar sist

I samband med dagens utrikesdebatt i riksdagen presenterade Socialdemokraterna Om viljan finns. Förslag till en svensk progressiv utrikespolitik. Dokumentet är en skarp vidräkning med Carl Bildts och den borgerliga alliansregeringens utrikespolitik, vilken anklagas för att vara stor i ord men liten i handling. Socialdemokraterna vill se en starkare prioritering av FN och en mer aktiv svensk politik i frågor kring till exempel nedrustning och folkrätt.

Det är utmärkt att partierna anstränger sig för att synliggöra de åsiktsskillnader som faktiskt finns inom utrikespolitiken, ett politikområde som traditionellt kännetecknas av konsensus och samförstånd över partigränserna. Regeringens utrikespolitiska deklaration är i sina huvuddrag mer en kommentar till den politiska händelseutvecklingen än en spetsig text om Sveriges vägval i kontroversiella utrikespolitiska frågor.

I debatten lyfte Socialdemoktraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fram det faktum att så få svenskar aldrig varit utsända i FN-tjänst som i dag. Ahlin ville också att Sverige skulle visa sitt FN-engagemang genom att kandidera till en plats i FN:s säkerhetsråd åren 2017-18, något regeringen i budgetpropositionen 2010 sagt att man skulle göra. Därefter har det varit tyst. På den efterföljande pressträffen ville Carl Bildt inte kommentera om en svensk kandidatur 2017 var aktuell. Bildt sade: Du måste värdera och du måste samråda med andra länder om detta, så att du inte hamnar i omöjliga situationer. Man får inte köra huvudet i väggen, då går det dåligt. Vad jag uppfattat var det ingen av de närvarande journalisterna som ställde den för mig naturliga följdfrågan; varför regeringen i budgetpropositionen klart uttalar att Sverige skall söka medlemskap 2017-18 om en sådan åtgärd nu inte är möjlig att ta ställning till på förhand.

Oppositionen raljerade över Carl Bildts lansering av begreppet digital diplomati, och förfasade sig retoriskt över att UD fortsättningsvis enbart skulle kommunicera genom Twitter och Facebook. Lättköpta poänger, förstås. Det oppositionen inte tycks ha förstått - eller i varje fall låtsas inte förstå - är att digitaliseringen förändrar förutsättningarna för diplomatin. Tyst diplomati blir inte längre tyst. Öppenheten, snabbheten och möjligheten till interaktivitet omvandlar det tidigare slutna diplomatiska landskapet i svindlande takt, och den som inte är med på banan från början kommer obönhörligen på efterkälken. Så till de i oppositionen som raljerade säger jag: skrattar bäst som skrattar sist.

I övrigt noterar jag att regeringen inte på något sätt kommenterade eller förhöll sig till den stora internationella debatt som just nu pågår om USA:s drönare och de utomrättsliga avrättningar som dessa genomför. Utomordentligt svagt att ducka i den frågan.

Jag tycker också det är synd att kampen mot dödsstraffet återigen ignorerades, såväl av regeringen som av Socialdemokraterna.

(Nät)hatet då och nu. Prästen Ingemar Simonsson och demonstrationerna i Båstad 1968

I den viktiga debatten om näthat ställs bland annat frågor om hatets relation till nätet, om hatet ökat eller inte ökat och om näthat egentligen handlar om kvinnohat. Så här ser jag på saken.

Hatet vi iakttar har i sig ingenting med nätet att göra. Hatet är inte starkare eller mer utbrett än tidigare. Däremot skapar nätet genom sin transparens och öppenhet plattformar där det existerande hatet synliggörs på ett helt annat sätt än tidigare. Synliggörandet och möjligheten till interaktivitet mellan hatarna kan också ha en mobiliserande effekt vilken i sin tur kan bidra till att hatet på sikt växer sig starkare. Samtidigt ökar också möjligheterna till att mobilisera mot näthatet, vilket kampanjen "nätkärlek" visade.

Det går att dra paralleller till rasismen i Sverige. Ingenting talar för att rasismen i Sverige ökar. Snarare förhåller det sig tvärtom. Men nätets transparens synliggör den rasism som existerar på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Visst har näthatet en genusaspekt. Vid sidan av frågor kring invandring och mångkultur frodas näthatet i frågor kring jämställdhet och feminism. De allra flesta hatare är också män. Den avgörande skillnaden för mig blir den sexualisering av hatet som Uppdrag granskning nyligen så kraftfullt gestaltade.

Som en illustration över att det inte var "bättre förr" väljer jag att nedan återge några av de anonyma brev som prästen Ingemar Simonsson fick motta efter sitt deltagande i demonstrationerna mot Sveriges Davis cup-match i tennis mot apartheid-landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) i Båstad för snart 45 år sedan, i maj 1968. Tumult uppstod i samband med demonstrationen. Matchen stoppades och fick spelas på annan ort, på Franska Rivieran. Ingemar Simonsson var föreståndare för Stiftsgården i Båstad och deltog i demonstrationen, i den delen av tåget som respekterade polisens instruktioner och som aldrig blev indragen i våldshandlingarna.

Hatet mot Ingemar Simonsson för att han deltagit i demonstrationen exploderade. Kringdrivande ungdomar attackerade hans hem efter demonstrationen och han fick ta emot 352 brev och telegram i anslutning till demonstrationen (flertalet dock positiva!). Flera av breven återgavs i författaren och människorättkämpen Bo Lindbloms bok "Fallet Båstad" (Wahlström & Widstrand, 1968), jag och Marie Demker återgav också några i vår bok "I Vattumannens tid. 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Skälet till att jag återpublicerar dem här är att ge perspektiv på den debatt som nu pågår och illustrera att det inte var bättre förr, men annorlunda.

Brev 1. Till Ligisten Ingemar Simonsson Båstad

Stick så fort som möjligt till Ryssland. (…) Men jag varnar Eder, när Ni sticker, res inte via Hälsingborg, för jag vet att här i staden finns det tiotusentals människor som inget högre önskar än att de snart skall få uppleva den dagen då de står öga mot öga med Eder.

  Och när Ni reser, tag då med Palme för Ni två är eller tillhör samma ohyra. Min största önskan är nu, att någon i Båstad hinner att sticka en kniv i ryggen på Eder, innan Ni hinner att sticka, ty ju förr Jävulen kan komma och hämta Eder dessbättre är det.

  Det bästa av allt är, att Edert foto har kommit in i tidningen så att vi alla kan känna igen Eder till utseendet. Jag hoppas att det snart blir krig här i landet så att man får rensa ut all ohyran som börjat frodas här. Jag skall vara den förste som med glädje skall åtaga mig att lägga snaran om Eder hals och hänga upp Er i närmaste lyktstolpe.

  Men tyvärr får jag nog aldrig uppleva den glädjen, för långt dessförinnan är det mången som hinner att taga hand om Eder, djävla kräk! Fy Fan! Jag hoppas att det finnes någon som kan sticka ut ögonen på dej Din djävla krake!

Brev 2.

Ni tänker tydligen bli någon slags NIGGER-KING i spetsen för halvapor och andra ligister från div. världsdelar – kanske få nobelpriset, va? (…) Det ska nog bli en stabil regering här i Sverige också med tiden. Vi kan lära mycket av våra vänner i Spanien, Grekland och Portugal – även om man inte gillar allt där. (…)          Våra paroller är bl a:

  Sverige åt svenskarna! Fram för en laglig regering! Ned med gangsterväldet! Halvaporna till Afrika! Håll Båstad rent! TV måste censureras!

  Vi är beredda att dö för detta. Är ni beredd?

Brev 3. Pelarhelgonet – Raggare. Till prästen i Lusasken, Båstad.

Lita på att både du och dina gnetter jämte Lushonan skall förintas så fullständig!!! Hela Luskupan skall flyga åt helvete där ni hör hemma. Den underbara känsla du fick i demonstrationståget hoppas vi du får behålla till nästa Ligistuppträde, sådana djävla präster som du och dina gelikar skall vi kvickt förinta. VI KAN, VI SKALL!!! Din förbannade Kommunistdjävul!!! Prästakuk!!! Tag ditt ormyngel och far åt öster. 

(I stället för namnteckning bifogades en bit avföring till brevet.) 

De anonyma brevskrivare som sände dessa brev och många andra till Ingemar Simonsson kunde inte kommunicera inbördes, de kunde inte samordna sina texter och breven kunde bara läsas av mottagaren.  

Mycket var annorlunda förr. Men hatet var detsamma.

Göran Lambertz förlorade trovärdighet

Igår onsdag skrev justitierådet i Högsta domstolen och tillika tidigare justitiekanslern Göran Lambertz än en gåntg på DN Debatt om fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I artikeln argumenterar Lambertz för att det borde tillsättas en granskningskommission, bland annat med uppdrag att undersöka om det förekom manipulationer och annan oärlighet av polis och åklagare i utredningen av fallet Thomas Quick.

Det är många som menar att en granskningskommission borde tillsättas så snart de rättsliga processerna är avslutade. Själv argumenterade för en sådan redan för några månader sedan. Problemet ligger inte i om det skall tillsättas en kommission eller ej, utan vilka konkreta frågor en sådan kommission skall besvara. Om dessa frågor råder skilda uppfattningar. Generalsekreteraren för Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg menar till exempel att även Göran Lambertz eget agerande i hans tidigare position som justitiekansler borde granskas.

I sin artikel återkommer Lambertz vid flera tillfällen till att Sture Bergwall kanske "faktiskt" är skyldig till de mord han anklagats för, även om han frias av domstolen. På ett sätt är Lambertz uttalande en självklarhet. Visst kan Sture Bergwall vara skyldig till morden på samma sätt som vilken annan person som helst - till och med du och jag - kan vara skyldig till morden. En rättsstat använder inte omvänd bevisföring. Ingen kan kräva av en medborgare att hen skall bevisa sin oskuld - bevisbördan ligger hos åklagaren.

Men Göran Lamberts försåtliga sätt att växla mellan att Sture Bergwall ska "betraktas som oskyldig" samtidigt som han diskuterar Bergwalls eventuella "faktiska skuld" rör till begreppen. Sture Bergwall blir oskyldig men ändå inte. Det blir som att jämföra äpplen med päron. I min värld kan juridisk skuld bara ställas mot juridisk oskuld. På samma sätt kan "faktisk skuld" bara jämföras med "faktisk oskuld".

Visst kommer frågan om Sture Bergwalls "faktiska skuld" att diskuteras under överskådlig tid - något annat vore orimligt med tanke på fallets enorma uppmärksamhet och allmänintresse. Visst har även ett justitieråd i Högsta domstolen rätt att delta i debatten. Men att utnyttja en rättighet är inte alltid det samma som att agera lämpligt. Göran Lambertz representerar i sin egenskap av justitieråd i Högsta domstolen rättsstaten. Att utifrån en sådan position och under pågående rättsprocesser offentligt spekulera kring en rättsligt friad persons "faktiska skuld" är omdömeslöst, på gränsen till oanständigt. Jag vidhåller min tidigare framförda uppfattning: Göran Lambertz har tappas så mycket trovärdighet i sin domargärning att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen. 

Tobias Billström och hans olyckliga utspel

Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.

Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.

Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.

Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.

Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.

Alla dessa statsvetare som kom och gick...

Med jämna mellanrum kommer statsvetarnas flitiga förkomst i medierna upp till debatt. Det är bra.Statsvetarnas starka ställning i det offentliga samtalet innebär en maktposition från vilken det inte är helt lätt att utkräva ansvar. Mot bakgrund av denna problematik arrangerade Statsvetenskapliga förbundet ett seminarium i Almedalen sommaren 2012, under den medvetet något provokativa rubriken Statsvetare - den fjärde statsmakten? Vid seminariet medverkade, förutom jag själv statsvetarna Jonas Hinnfors och Jenny Madestam, Aftonbladets Lena Mellin samt Camilla Kvartoft från SVT och Agenda. Diskussionen modererades av journalisten och statsvetaren Cecilia Garme. Intresset var stort. Vi hade bokat en 50-sal. 120 personer trängde sig in. Ett ytterligare 50-tal fick vända i dörren.

I dag lyfter Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion frågan på nytt och menar att statsvetarna är överrepresenterade i medierna, ungefär på samma sätt som ekonomerna var under 1980-talet. Andreas Johansson Heinö har svarat. Jag delar i grunden Andreas inställning men vill ytterligare betona ett par saker.

Det finns ett samband mellan det politiska debattklimatet och vilka akademikergrupper som tar plats i medierapporteringen. Under 1960-och 1970-talen blåste det vänstervindar i debatten och sociologer och fredsforskare dominerade i media. Under 1980- och halva 1990-talet blåste det högervindar i debatten och ekonomer dominerade i media. I dag lever vi i en apolitisk tid. Media överbetonar politik som ett strategiskt spel och då kallas statsvetarna in.

Anders Lindberg missar en väsentlig sak i sin artikel (vilket även Andreas Johansson Heinö påpekar). Medan sociologerna, fredsforskarna och ekonomerna var explicit normativa - det vill säga hade synpunkter på vilken politik som borde föras - så vrider sig statsvetarna allt vad de kan för att slippa ta politisk ställning. Jag tycker statsvetarna  är alldeles för defensiva. Jag skulle gärna vilja se t ex Tommy Möller utveckla sin syn på den goda parlamentarismen. Bo Rothstein utgör här ett positivt föredöme för statsvetare och andra akademiker i debatten. Transparens och öppenhet är en lika god grund för trovärdighet som en förment "opartiskhet".

Problemet är inte statsvetarna. Problemet är det avpolitiserade debattklimatet och den medielogik - vari naturligtvis Anders Lindbergs Aftonbladet är en del - som alldeles för ensidigt lyfter fram den strategiska spelsidan av politiken och låter de sakpolitiska frågorna komma i skymundan. Marknaden ljuger aldrig. Det blir säkert fler klick och fler läsare/lyssnare/tittare på inslag som betonar spelsidan av politiken, t ex alla dessa opinionsundersökningar. Det är trist, och det är där problemet ligger.

Visst kunde vi statsvetare luta oss avmätt tillbaka och be media återkomma när de ställer de riktiga och viktiga frågorna. Jag är dock inte så säker på att det offentliga samtalet skulle bli så mycket bättre av ett sådant tillbakadragande. Men kanske kan denna diskussion i alla fall öka medvetenheten om den olyckliga förskjutning mot politiken som spel som i dag präglar delar av svensk politisk journalistik och den vägen underlätta för de politiska sakfrågorna att flytta fram sina positioner.

Politik handlar i grunden om kampen om den auktoritativa värdefördelningen och hur vi bäst bygger det goda samhället. samhället. Låt oss inte glömma det.