Det har väckt viss uppmärksamhet att Sverigedemokraternas ungdomsförbund Sverigedemokratisk ungdom (SDU) erbjudit Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) att ansluta sig till SDU. I en inbjudan skriver SDU att KDU:s ordförande Aron Modig uttryckt åsikter som i hög grad överensstämmer med SDU:s. I och med omvalet av Göran Hägglund, skriver SDU, "blir det omöjligt för de unga kristdemokraterna att få gehör för sina hjärtefrågor om bland annat lag och ordning. Om KDU i stället skulle uppgå i det enda konservativa alternativet, den sverigedemokratiska rörelsen, skulle man ha goda möjligheter att driva denna politik." SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand berättar att han inom kort kommer att bjuda in Aron Modig och KDU:s förbundsstyrelse till ett möte för att diskutera en lösning där de unga kristdemokraterna övergår till SDU.
KDU värjer sig förstås för den ovälkomna uppvaktningen. På Newsmill skriver Aron Modig att KDU "står upp för det lika, unika och okränkbara människovärdet. I ett samhälle präglat av dessa värden har SDU:s idéer och människosyn inget att hämta".
Visst finns det mycket stora skillnader mellan SDU och KDU, inte minst i synen på invandrare och invandring. Men det är heller ingen slump att det är just KDU som SDU väljer att uppvakta.
KDU och Aron Modig har på senare tid lyft fram brott och straff som sin viktigaste profilfråga. Närmast som ett mantra upprepar Aron Modig och andra KDU-företrädare att daltandet med brottslingar måste upphöra och kräver stängare straff för olika brott. I en intervju i Sydsvenskan för ett par dagar sedan framträder två unga aktiva kristdemokrater och varav en förordar att invandrares barn som begår brott "ska kunna bli av med sina svenska medborgarskap och utvisas ur landet."
Kristdemokraternas brott och straff-retorik nådde nyligen nya höjder när Mats Odell i radions P1 Morgon påstod att unga kvinnor i Malmö "våldtas på löpande band". Det är inte svårt att förstå att förre partistyrelseledamoten i Kristdemokraterna advokat Peter Althin med anledning av partiets brott och straff-fixering säger att han kanske måste "ompröva om jag hör hemma i KD".
Nej, SDU + KDU är inte = Sant. I bästa fall har de unga Sverigedemokraternas omfamning av KDU givet de unga kristdemokraterna en allvarlig tankeställare.
2012-01-28
Hägglund vann lätt över Odell. Men vad händer med KD nu?
Som väntat blev det Göran Hägglund som gick segrande från kraftmätningen med Mats Odell om partiledarskapet i Kristdemokraterna. Hägglund fick 198 röster mot Odells 88, vilket innebar en seger med 69 mot 31 procent. Jag hade tidigare i dag tippat att Hägglund skulle få 214 röster, vilket skulle inneburit ungefär 75 procent.
Nu blev Hägglunds seger mycket stor, men kanske inte fullt så stor som Hägglund hade behövt för att kunna framstå som en riktig segerherre. Nära en tredjedel av stämmans ombud ville byta partiledare. Frågan är nu hur många av dem som representerades av den tredjedel som röstade mot Hägglund som kommer att passiviseras och kanske lämna partiet. Moderaterna tar emot dem med öppna armar. Jag har mycket svårt att se Mats Odell sitta kvar på ledande poster i partiet efter detta nederlag.
Kristdemokraternas kris är lika lite som Socialdemokraternas kris en partiledarfråga. Kristdemokraternas har under flera års tid misslyckats med att skapa sig ett utrymme i svensk politik. Men det är två och ett halvt år till nästa val, vilket är en lång tid i politiken. Nu behöver Göran Hägglund profilera Kristdemokraterna skarpare i förhållande till de övriga borgerliga partierna samtidigt som han försöker samla ihop ett parti som tycks vara så sargat att Socialdemokraterna vid en jämförelse framstår som hälsan själv.
Nu blev Hägglunds seger mycket stor, men kanske inte fullt så stor som Hägglund hade behövt för att kunna framstå som en riktig segerherre. Nära en tredjedel av stämmans ombud ville byta partiledare. Frågan är nu hur många av dem som representerades av den tredjedel som röstade mot Hägglund som kommer att passiviseras och kanske lämna partiet. Moderaterna tar emot dem med öppna armar. Jag har mycket svårt att se Mats Odell sitta kvar på ledande poster i partiet efter detta nederlag.
Kristdemokraternas kris är lika lite som Socialdemokraternas kris en partiledarfråga. Kristdemokraternas har under flera års tid misslyckats med att skapa sig ett utrymme i svensk politik. Men det är två och ett halvt år till nästa val, vilket är en lång tid i politiken. Nu behöver Göran Hägglund profilera Kristdemokraterna skarpare i förhållande till de övriga borgerliga partierna samtidigt som han försöker samla ihop ett parti som tycks vara så sargat att Socialdemokraterna vid en jämförelse framstår som hälsan själv.
2012-01-27
Fred Åkerström 75 år
Jag hörde aldrig Fred Åkerström sjunga. Det är en av mina små sorger i livet. När jag gick i sjätte klass (1969) gästade Fred Åkerström min skola för att framföra sånger ur sitt album "Dagsedlar åt kapitalismen". Jag var elva år, hade aldrig hört talas om Fred Åkerström och var skam till sägandes inte särskilt politiskt medveten. Därför sörjde jag inte så mycket att jag var förkyld och inte kunde gå till skolan den dagen Fred Åkerström uppträdde.
Dagen därpå mådde jag bättre och i klassen diskuterade vår lärare Thorild Edberg - salig i åminnelse - Fred Åkerströms framträdande. Thorild Edberg var arg och besviken över att flera i klassen hade skrattat på fel ställen i Åkerströms framförande av Stig Dagermans s k dagsedlar (vassa dagskommentarer till politiska händelser, på vers). Ja, han hade stora krav på oss och vi älskade honom besinningslöst....
Som exempel lyfte vår lärare fram låten "Onkel Sam och den snälle gossen", som Stig Dagerman publicerat den 28 januari 1954, en satirisk kritik över USA:s ekonomiska stöd till Francos fascistiska Spanien:
Gossen Franco satt och grät vid grinden.
Då kom den snälle Onkel Sam förbi
och strök den lille över sammetskinden.
Käre gosse varför gråter vi?
Jo, jag har tappat mina sju pesetas
i förrgår morse när vi slogs så bra,
och alla pojkarna i klassen retas
och ger mig inte det som jag vill ha.
Här har du pengar, säger Sam medsamma.
Vad ska du köpa dig för denna slant?
Jag tänkte hänga min gamla mamma
och rep är dyra don, inte sant?
Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker
den snälle pilten några dollar till.
Det är så roligt med ett barn som tänker
på sina mödrar. Så lycka till!
Versraden "Jag tänkte hänga min gamla mamma" hade framkallat skrattsalvor utan att de skrattande egentligen förstod vad texten handlade om. Nu fick vi en lekton i texttolkning och i politisk historia. Jag förstod att detta var på allvar och allvaret gjorde intryck på mig. Jag köpte skivan och fick Stig Dagermans "Dagsedlar" i födelsedagspresent på min tolvårsdag av mina föräldrar. Genom Thorild Edberg blev Fred Åkerström och Stig Dagerman viktiga led i min personliga och politiska utveckling och bidrog till att föra mig dit jag står i dag. Jag återkommer ofta och gärna till dem.
Nu gick det inte så bra för någon av dessa mina mentorer. Min lärare fick hjärtattack i relativt unga år, Stig Dagerman tog livet av sig och Fred Åkerströms alltför korta liv kantades av ångest och alkoholproblem. Själv finns jag ännu ibland dom raska. Mitt hår är vitt men min käft är röd, som Fred Åkerström sjunger i sin skärsliparsång.
I dag skulle Fred Åkerström ha fyllt 75 år. Jag hörde aldrig honom sjunga. Jag önskar honom all frid och rekommenderar hans dotter Cajsa Stinas självutlämnande bok Du och jag, farsan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms stora allsångssuccé: Sådan är kapitalismen.
Dagen därpå mådde jag bättre och i klassen diskuterade vår lärare Thorild Edberg - salig i åminnelse - Fred Åkerströms framträdande. Thorild Edberg var arg och besviken över att flera i klassen hade skrattat på fel ställen i Åkerströms framförande av Stig Dagermans s k dagsedlar (vassa dagskommentarer till politiska händelser, på vers). Ja, han hade stora krav på oss och vi älskade honom besinningslöst....
Som exempel lyfte vår lärare fram låten "Onkel Sam och den snälle gossen", som Stig Dagerman publicerat den 28 januari 1954, en satirisk kritik över USA:s ekonomiska stöd till Francos fascistiska Spanien:
Gossen Franco satt och grät vid grinden.
Då kom den snälle Onkel Sam förbi
och strök den lille över sammetskinden.
Käre gosse varför gråter vi?
Jo, jag har tappat mina sju pesetas
i förrgår morse när vi slogs så bra,
och alla pojkarna i klassen retas
och ger mig inte det som jag vill ha.
Här har du pengar, säger Sam medsamma.
Vad ska du köpa dig för denna slant?
Jag tänkte hänga min gamla mamma
och rep är dyra don, inte sant?
Förståndig gosse, snyftar Sam och skänker
den snälle pilten några dollar till.
Det är så roligt med ett barn som tänker
på sina mödrar. Så lycka till!
Versraden "Jag tänkte hänga min gamla mamma" hade framkallat skrattsalvor utan att de skrattande egentligen förstod vad texten handlade om. Nu fick vi en lekton i texttolkning och i politisk historia. Jag förstod att detta var på allvar och allvaret gjorde intryck på mig. Jag köpte skivan och fick Stig Dagermans "Dagsedlar" i födelsedagspresent på min tolvårsdag av mina föräldrar. Genom Thorild Edberg blev Fred Åkerström och Stig Dagerman viktiga led i min personliga och politiska utveckling och bidrog till att föra mig dit jag står i dag. Jag återkommer ofta och gärna till dem.
Nu gick det inte så bra för någon av dessa mina mentorer. Min lärare fick hjärtattack i relativt unga år, Stig Dagerman tog livet av sig och Fred Åkerströms alltför korta liv kantades av ångest och alkoholproblem. Själv finns jag ännu ibland dom raska. Mitt hår är vitt men min käft är röd, som Fred Åkerström sjunger i sin skärsliparsång.
I dag skulle Fred Åkerström ha fyllt 75 år. Jag hörde aldrig honom sjunga. Jag önskar honom all frid och rekommenderar hans dotter Cajsa Stinas självutlämnande bok Du och jag, farsan. Lyssna gärna på Fred Åkerströms stora allsångssuccé: Sådan är kapitalismen.
2012-01-26
Stefan Löfven - kan han föra Socialdemokraterna ur krisen?
Av allt att döma väljer Socialdemokraternas partistyrelse i morgon fredag Stefan Löfven till ny partiledare. Jag hade visserligen föredragit en övergångslösning där Carin Jämtin styrt partiet och en ny partiledare efter en öppen process med flera kandidater kunnat väljas på kongressen 2013. En sådan process hade ökat ledarskapets legitimitet och det hade ändå funnits gott om tid kvar till valet 2014.
Men partiledningen kände ett starkt tryck att snabbt finna en ny ledare. Givet att partiledningen prioriterade hast före eftertanke tycker jag ändå att Stefan Löfven är ett mycket bra val. Löfven har stått utanför det maktspel som utmynnade i Håkan Juholts avgång och han kan heller inte på ett enkelt sätt placeras till vänster eller till höger inom socialdemokratin. Han har ett gott namn och en stark integritet. Därför har han också goda förutsättningar att hålla samman och kanske till och med ena det socialdemokratiska partiet.
Med sin bakgrund i fackföreningsrörelsen har han sannolikt också goda förutsättningar att locka tillbaka väljare från de traditionella väljargrupperna. Hur han kommer att tas emot av en storstadsbefolkning med kreativa arbeten är en öppen fråga.
Stefan Löfven saknar såväl ministererfarenhet som riksdagsplats. Det blir viktigt hur laget kring honom nu byggs, särskilt posten som gruppledare i riksdagen (som förväntas ta partiledardebatterna i kammaren) och vem som blir ekonomisk-politisk talesperson. Det vore utomordentligt olyckligt om gruppledarposten, posten som ekonomisk-politisk talesperson samt partiledarposten innehas av om inte åldrade så i alla fall lätt grånade män. Socialdemokratin får aldrig, aldrig bli ett gubbdagis.
Politiskt står Stefan Löfven för vad som kan kallas en traditionell socialdemokrati. Jag blir lite orolig när han i en intervju efter partikongressen 2011 säger sig ogilla en valprocess där flera partiledarkandidater kampanjar eftersom det skulle riskera att "splittra partiet" I samma intervju visar han också stor oförståelse för kritiken att socialdemokratin skulle vara ett auktoritärt och inåtblickande parti. Löfvens inställning i kärnkraftsfrågan kommer att försvåra ett framtida samarbete med Miljöpartiet. Han har också vid flera tillfällen uttalat sig positivt om svensk vapenexport.
Nu får Stefan Löfven bekänna färg. Förmår han på ett statsmannaaktigt sätt lyfta sig över sina tidigare intagna positioner utan att förlora trovärdighet? Lyckas han snabbt stoppa Socialdemokraternas ras i opinionen och vända trenden uppåt? Kan han hela ett sargat parti och skapa ny entusiasm i det politiska arbetet? Kan han leda ett förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram?
Svaren på dessa frågor är av avgörande betydelse för om Stefan Löfven skall bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället med kraft kunna leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.
Men partiledningen kände ett starkt tryck att snabbt finna en ny ledare. Givet att partiledningen prioriterade hast före eftertanke tycker jag ändå att Stefan Löfven är ett mycket bra val. Löfven har stått utanför det maktspel som utmynnade i Håkan Juholts avgång och han kan heller inte på ett enkelt sätt placeras till vänster eller till höger inom socialdemokratin. Han har ett gott namn och en stark integritet. Därför har han också goda förutsättningar att hålla samman och kanske till och med ena det socialdemokratiska partiet.
Med sin bakgrund i fackföreningsrörelsen har han sannolikt också goda förutsättningar att locka tillbaka väljare från de traditionella väljargrupperna. Hur han kommer att tas emot av en storstadsbefolkning med kreativa arbeten är en öppen fråga.
Stefan Löfven saknar såväl ministererfarenhet som riksdagsplats. Det blir viktigt hur laget kring honom nu byggs, särskilt posten som gruppledare i riksdagen (som förväntas ta partiledardebatterna i kammaren) och vem som blir ekonomisk-politisk talesperson. Det vore utomordentligt olyckligt om gruppledarposten, posten som ekonomisk-politisk talesperson samt partiledarposten innehas av om inte åldrade så i alla fall lätt grånade män. Socialdemokratin får aldrig, aldrig bli ett gubbdagis.
Politiskt står Stefan Löfven för vad som kan kallas en traditionell socialdemokrati. Jag blir lite orolig när han i en intervju efter partikongressen 2011 säger sig ogilla en valprocess där flera partiledarkandidater kampanjar eftersom det skulle riskera att "splittra partiet" I samma intervju visar han också stor oförståelse för kritiken att socialdemokratin skulle vara ett auktoritärt och inåtblickande parti. Löfvens inställning i kärnkraftsfrågan kommer att försvåra ett framtida samarbete med Miljöpartiet. Han har också vid flera tillfällen uttalat sig positivt om svensk vapenexport.
Nu får Stefan Löfven bekänna färg. Förmår han på ett statsmannaaktigt sätt lyfta sig över sina tidigare intagna positioner utan att förlora trovärdighet? Lyckas han snabbt stoppa Socialdemokraternas ras i opinionen och vända trenden uppåt? Kan han hela ett sargat parti och skapa ny entusiasm i det politiska arbetet? Kan han leda ett förnyelsearbete som moderniserar och öppnar upp partiet och presenterar en ny samhällsanalys ur vilken skarpa politiska förslag kan mejslas fram?
Svaren på dessa frågor är av avgörande betydelse för om Stefan Löfven skall bli något mera än en i hast framropad kompromisslösning och i stället med kraft kunna leda socialdemokraternas mödosamma väg tillbaka till att åter bli Sveriges största parti och ledande politiska kraft.
2012-01-22
Socialdemokraternas partiledardilemma: Snabb lösning eller öppen process?
Uppdatering 23 januari kl18.20. Varför svarar nästan alla ledande socialdemokrater nej på frågan om de vill bli partiledare? Den problematiken diskuterade jag i dag i Studio Ett i P1, med bl a Aftonbladets Lena Mellin. Vi pratade bl a om en förlegad socialdemokratisk partikultur där den enskilde kan känna sig förmäten om han/hon för anspråk på att vara lämpad för uppdraget, samt om huruvida en kandidat försämrar sina chanser att komma i fråga genom att visa intresse för uppdraget. Vi diskuterade också olika hårda och mjuka nej från enskilda kandidater. Inslaget kan lyssnas på här.
Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.
Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)
En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.
En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.
En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.
Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.
Jag läser situationen som att partiets verkställande utskott (VU) nu jobbar för fullt med att få fram ett namn att föreslå partistyrelsen senast fredag. Denne person kommer som tillförordnad ordförande att leda partiet fram till ordinarie kongress i april 2013. Den viktiga frågan är om denne tillförordnade ordförande också förväntas komma i fråga att väljas som ordinarie ordförande av kongressen. Som framgår nedan föredrar jag i stället en lösning där den som utses av partistyrelsen inte förväntas komma i fråga som vald ordförande 2013. Då får partiet i lugn och ro genomföra en öppen process där olika kandidater ställs mot varandra med sina respektive politiska alternativ.
*
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Om partistyrelsen redan denna vecka enas kring en kandidat talar allt för att det blir en person ur den nuvarande partieliten. Om det däremot blir en öppen och mer långvarig process blir utfallet betydligt mer svårförutsägbart. Slutna processer gynnar nuvarande maktstruktur. Öppna processer gynnar outsiders.
Jag hoppas på följande lösning. Senast på sitt ordinarie sammanträde på fredag utser partistyrelsen en persom som tillfälligt leder partiet fram till kongressen i april 2013. Det skall vara en person som har stort internt förtroende och som själv inte gör anspråk på att bli "ordinarie" partiledare. Gärna Carin Jämtin, som entydigt deklarerat att hon inte vill bli ordinarie partiledare. (I så fall måste förstås en ny, tillfällig partisekreterare också utses.)
En av den tillförordnade partiledarens viktigaste uppgifter blir att utforma och initiera en öppen process där partiet i lugn och ro utser en ordinarie partiledare till kongressen 2013. Därefter är det nästan ett och ett halvt år till valet 2014, vilket är en ganska lång tid i ett politiskt landskap som präglas av allt mer rörliga väljare.
En "öppen" process kan betyda väldigt många olika saker. Det kan betyda att en valberedning föreslår kandidater, men att dessa kandidater turnerar runt i landet för att träffa medlemmar och för att presentera sina idéer och sina politiska ställningstaganden. Vänsterpartiets upplägg var t ex en succé i avseendet att deras fyra kandidater lockade massor med folk till mötena och bidrog till att mobilisera partiet internt. En nackdel var att det var mycket svårt att identifiera några skarpa politiska skiljelinjer mellan kandidaterna.
En annan möjlighet är att anordna en medlemsomröstning. Jag rekommenderar varmt Marta Axners blogginlägg om hur Socialdemokraterna i Kanada använt sig av denna teknik. Däremot är jag inte så säker på att partiet ännu är moget att ta ett sådant steg. Detsamma gäller i frågan om delat ledarskap för partiet. Men ingenting skall i detta skede uteslutas - det är viktigt att varje alternativ prövas förutsättningslöst.
Jag noterar att det i dagens Sifo-mätning, trots socialdemokratins opinionsmässiga kollaps, endast skiljer två ynka procentenheter mellan alliansregeringen och de rödgröna partierna. Valseger 2014 är trots allt inte omöjligt, trots de sorgliga dagar vi nu genomlever.
2012-01-21
Håkan Juholt, S-krisen och val av ny partiledare
Socialdemokratins kris är förstås varken Håkan Juholts eller mediernas fel. Under åren 1932-1988 fick Socialdemokraterna över 40 procent av rösterna i varje enskilt riksdagsval. Men i de senaste sex riksdagsvalen, 1991-2010, har Socialdemokraterna endast vid ett enda tillfälle (1994) fått över 40 procent av rösterna.
Socialdemokratins nedgång är inte heller ett svenskt fenomen. Socialdemokraterna har sedan 1970-talet kontinuerligt tappat väljarstöd i större delen av Europa. I norra Europa har Socialdemokraterna tappat 20 procent av sina väljare.
Håkan Juholts misslyckande består i att han inte förmått bryta denna trend och heller inte göra trovärdigt att han skulle kunna bryta den under överskådlig framtid. Misslyckandet är extra sorgligt eftersom jag tror att Håkan Juholt bar på en viktig insikt om partiets behov av förnyelse och en strävan att modernisera politiken och öppna upp partiorganisationen. Juholt präglades av en intellektuell nyfikenhet av ett slag som under alltför många år varit en bristvara inom Socialdemokraterna. Man hans felsteg gjorde det omöjligt för honom att på allvar påbörja förnyelseprocessen.
Socialdemokratins kris har sin grund i att partiet inte på allvar lyckats formulera en samhällsanalys som har bäring för det individualiserade kunskaps- och informationssamhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Problemet består inte i att partiet inte har svaren på vår tids viktiga frågor. Problemet består i att partiet inte har lyckats formulera dessa frågor. Sittande programkommission och organisationsutredning har ett mycket tungt ansvar att bära just nu.
Håkan Juholt var gräsrötternas man. Nu har partieliten i partistyrelse och verkställande utskott att tillfälligt ta över rodret och initiera en process för val av ny partiledare. Förmodligen utser partistyrelsen redan på fredag en tillförordnad ordförande som leder partiet antingen fram till en extrakongress i slutet av våren 2012 eller till den ordinarie kongressen i början av 2013.
I vilket fall är det viktigt att en sådan process präglas av betydligt större öppenhet än vad som var fallet när Håkan Juholt utsågs. Många är de socialdemokrater som med avund betraktat Centerpartiets, Miljöpartiets och Vänsterpartiets öppna processer i partiledarfrågan. Men jag har redan anat röster inifrån partiet som antyder att öppenhet visserligen är jättebra, men eftersom partiet just nu är så splittrat och trasigt så måste vi denna gången göra ungefär som vanligt. En sådan inställning tror jag är förödande för såväl partiets trovärdighet utåt som för processen som sådan. Jag kommer noga att följa denna fråga och regelbundet återkomma till den.
I dag har jag i bl a P4 Extra diskuterat Håkan Juholt och socialdemokratins kris.
Socialdemokratins nedgång är inte heller ett svenskt fenomen. Socialdemokraterna har sedan 1970-talet kontinuerligt tappat väljarstöd i större delen av Europa. I norra Europa har Socialdemokraterna tappat 20 procent av sina väljare.
Håkan Juholts misslyckande består i att han inte förmått bryta denna trend och heller inte göra trovärdigt att han skulle kunna bryta den under överskådlig framtid. Misslyckandet är extra sorgligt eftersom jag tror att Håkan Juholt bar på en viktig insikt om partiets behov av förnyelse och en strävan att modernisera politiken och öppna upp partiorganisationen. Juholt präglades av en intellektuell nyfikenhet av ett slag som under alltför många år varit en bristvara inom Socialdemokraterna. Man hans felsteg gjorde det omöjligt för honom att på allvar påbörja förnyelseprocessen.
Socialdemokratins kris har sin grund i att partiet inte på allvar lyckats formulera en samhällsanalys som har bäring för det individualiserade kunskaps- och informationssamhälle som växer fram i industrisamhällets spår. Problemet består inte i att partiet inte har svaren på vår tids viktiga frågor. Problemet består i att partiet inte har lyckats formulera dessa frågor. Sittande programkommission och organisationsutredning har ett mycket tungt ansvar att bära just nu.
Håkan Juholt var gräsrötternas man. Nu har partieliten i partistyrelse och verkställande utskott att tillfälligt ta över rodret och initiera en process för val av ny partiledare. Förmodligen utser partistyrelsen redan på fredag en tillförordnad ordförande som leder partiet antingen fram till en extrakongress i slutet av våren 2012 eller till den ordinarie kongressen i början av 2013.
I vilket fall är det viktigt att en sådan process präglas av betydligt större öppenhet än vad som var fallet när Håkan Juholt utsågs. Många är de socialdemokrater som med avund betraktat Centerpartiets, Miljöpartiets och Vänsterpartiets öppna processer i partiledarfrågan. Men jag har redan anat röster inifrån partiet som antyder att öppenhet visserligen är jättebra, men eftersom partiet just nu är så splittrat och trasigt så måste vi denna gången göra ungefär som vanligt. En sådan inställning tror jag är förödande för såväl partiets trovärdighet utåt som för processen som sådan. Jag kommer noga att följa denna fråga och regelbundet återkomma till den.
I dag har jag i bl a P4 Extra diskuterat Håkan Juholt och socialdemokratins kris.
2012-01-20
Juholt klarade krisen - åtminstone över helgen
Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden "vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt".
Frågan är dock vilka som ingår i detta "vi" som påstås ha fortsatt förtroende för Juholt. Det kan knappast vara ett enhälligt VU. En av VU:s ordinarie ledamöter är ju Sven-Erik Österberg som är ordförande för ett av de två distrikt (Västmanland) som i dag explicit deklarerat att man inte har förtroende för Juholt. Jag har svårt att se hur Österberg skall kunna sitta kvar i ett VU och samarbeta med en ordförande som han öppet säger att han inte har förtroende för. Uppdaterat kl 21.10: Västmanlands partidistrikt betonar nu att dess ordförande Sven-Erik Österberg inte på något sätt var inblandad i beslutet att uttala misstroende mot Juholt.
Skälet till att jag inte trodde att Juholt skulle avgå i dag är följande. Partiet hade ingen beredskap för att Håkan Juholt efter en lång och välförtjänt helgledighet omedelbart skulle klampa i klaveret på det sätt som han gjorde genom sina uttalanden vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen för några dagar sedan. Genom hans uttalanden kom förtroendefrågan omedelbart på bordet, och det vid ett tillfälle då VU hade ett sedan länge inplanerat tvådagarssammanträde. Om Juholt avgått/tvingats avgå under dessa tumultartade och konfliktladdade former hade partiet näppeligen kunna åstadkomma en process för att utse ny partiledare där det skulle gå att identifiera kandidater som hade förmågan att samla och ena partiet.
Frågan om Juholts avgång var heller inte på något sätt förankrad i distrikten. De två distrikt som valde att öppet deklarera sitt misstroende fick ta emot mycket kritik från distrikt som tyckte att partiet i stället borde sluta upp bakom sin partiledare.
Nu vinner partiet tid. Om Juholt skall avgå och en efterträdare utses är det för partiet bäst om en sådan process kan igångsättas under så lugna och ordnade former som möjligt.
Vi vet ännu inte hur diskussionerna gick vid VU:s sammanträde. Det går t ex inte att utesluta att Håkan Juholt efter att ha smält intrycken och gjort en ny bedömning av läget väljer att ställa sin plats till förfogande i början av nästa vecka. Det är också möjligt att partiets förtroenderåd kallas in för att diskutera den kaotiska situationen.
I vilket fall som helst löste VU:s sammanträde inte partiets grundläggande problem. Nu kommer partiet ännu en tid att få ägna kraft på att hantera förtroendefrågor, ledningsformer och interna konflikter i stället för att forma en slagkraftig, sammanhängande politik som samlar oppositionen och utmanar regeringen Reinfeldt. Alliansregeringen kan sova väldigt lugnt på nätterna ytterligare en tid.
Tillsammans med Christer Isaksson diskuterade jag i morse i P1 Morgon läget i Socialdemokraterna.
Frågan är dock vilka som ingår i detta "vi" som påstås ha fortsatt förtroende för Juholt. Det kan knappast vara ett enhälligt VU. En av VU:s ordinarie ledamöter är ju Sven-Erik Österberg som är ordförande för ett av de två distrikt (Västmanland) som i dag explicit deklarerat att man inte har förtroende för Juholt. Jag har svårt att se hur Österberg skall kunna sitta kvar i ett VU och samarbeta med en ordförande som han öppet säger att han inte har förtroende för. Uppdaterat kl 21.10: Västmanlands partidistrikt betonar nu att dess ordförande Sven-Erik Österberg inte på något sätt var inblandad i beslutet att uttala misstroende mot Juholt.
Skälet till att jag inte trodde att Juholt skulle avgå i dag är följande. Partiet hade ingen beredskap för att Håkan Juholt efter en lång och välförtjänt helgledighet omedelbart skulle klampa i klaveret på det sätt som han gjorde genom sina uttalanden vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen för några dagar sedan. Genom hans uttalanden kom förtroendefrågan omedelbart på bordet, och det vid ett tillfälle då VU hade ett sedan länge inplanerat tvådagarssammanträde. Om Juholt avgått/tvingats avgå under dessa tumultartade och konfliktladdade former hade partiet näppeligen kunna åstadkomma en process för att utse ny partiledare där det skulle gå att identifiera kandidater som hade förmågan att samla och ena partiet.
Frågan om Juholts avgång var heller inte på något sätt förankrad i distrikten. De två distrikt som valde att öppet deklarera sitt misstroende fick ta emot mycket kritik från distrikt som tyckte att partiet i stället borde sluta upp bakom sin partiledare.
Nu vinner partiet tid. Om Juholt skall avgå och en efterträdare utses är det för partiet bäst om en sådan process kan igångsättas under så lugna och ordnade former som möjligt.
Vi vet ännu inte hur diskussionerna gick vid VU:s sammanträde. Det går t ex inte att utesluta att Håkan Juholt efter att ha smält intrycken och gjort en ny bedömning av läget väljer att ställa sin plats till förfogande i början av nästa vecka. Det är också möjligt att partiets förtroenderåd kallas in för att diskutera den kaotiska situationen.
I vilket fall som helst löste VU:s sammanträde inte partiets grundläggande problem. Nu kommer partiet ännu en tid att få ägna kraft på att hantera förtroendefrågor, ledningsformer och interna konflikter i stället för att forma en slagkraftig, sammanhängande politik som samlar oppositionen och utmanar regeringen Reinfeldt. Alliansregeringen kan sova väldigt lugnt på nätterna ytterligare en tid.
Tillsammans med Christer Isaksson diskuterade jag i morse i P1 Morgon läget i Socialdemokraterna.
2012-01-18
Partiledardebatt med fokus på individuella insatser
Dagens partiledardebatt i riksdagen blev på många sätt en avslagen tillställning. Oppositionen ligger kanske inte i spillror, men är så försvagad att statsminister Reinfeldt kan regera i knusende ro. Styrkeförhållandena mellan regering och opposition är just nu så ojämlika att debatten inte blir särskilt spännande.
I stället riktas intresset mot deltagarnas individuella prestationer. Nedan följer några ögonblicksreflektioner.
Fredrik Reinfeldt. Klarade sig som väntat utmärkt. Hans största fiende i debatten är i rådande läge inte oppositionen utan han själv. Reinfeldt har tendenser att bli arrogant alternativt harmsen, och det är inga vinnande egenskaper för en politiker som har ambitionen att framstå som en statsman och en landsfader. Den högstämdhet han anklagar Juholt för är han lika mycket bärare av själv. Humor och empati är heller inte hans bästa grenar. Men i dag höll han dessa mindre goda sidor på mattan och var ohotad debatten igenom.
Håkan Juholt. Uppmärksamheten var total när Juholt äntrade talarstolen. Juholt är en erkänt skicklig debattör och var i starkt behov av att revanschera misstagen från tidigare i veckan. Det gick väl sådär. Juholt attackerade och gick på offensiven, men gav ändå ett något tilltufsat och medtaget intryck. Det hade behövts ett piggt, socialdemokratiskt initiativ i en sakfråga för att sätta press på regeringen och för få fokus på politik i stället för på person.
Jonas Sjöstedt. Debattens "vinnare" i det att han fick mycket uppmärksamhet och utstrålade gott humör och självförtroende. Sjöstedt har vinden i ryggen och tendenser till en Sjöstedt-effekt kan redan anas i opinionsmätningarna.
Annie Lööf. Nej, någon Lööf-effekt i opinionen är ännu långt borta. Lööf ger ett lite stelt och konstlat intryck i debatten och många floskler blir det. Lööf behöver en profilfråga som biter om Centerpartiet skall höja sig i opinionen.
Gustav Fridolin. Miljöpartiet är hittills den stora vinnaren på socialdemokratins fria fall. De höga opinionssiffrorna gör partiet allt mer intressant som samarbetspartner för alliansregeringen. Fridolin gör i och för sig en bra debatt, men inte mycket av vad han sa gör avtryck i mediebevakningen.
Jan Björklund. Gick på rutin. Hårt pressad av Jonas Sjöstedt om miljöpolitiken.
Göran Hägglund. Slåss för sitt politiska liv. Hade behövt lysa lite i dag, men kom som så ofta i stället bort i debatten.
Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har i sitt nya principprogram tonat ned nationalismen och velat skapa en bild av sig själva som ett socialkonservativt parti. Men i dagens debatt var det samma gamla trasor som lyftes fram, invandringspolitik kryddad med lite lag och ordning.
Nu följer möten med socialdemokraternas VU (torsdag-fredag) och i nästa vecka kristdemokraternas extra riksting där Göran Hägglunds framtid som partiledare skall avgöras.. Det innebär att fokus kommer att ligga på personfrågor och på partiernas inre liv, inte på de politiska sakfrågorna. Reinfeldt kan sova lugnt på nätterna ytterligare en tid.
I stället riktas intresset mot deltagarnas individuella prestationer. Nedan följer några ögonblicksreflektioner.
Fredrik Reinfeldt. Klarade sig som väntat utmärkt. Hans största fiende i debatten är i rådande läge inte oppositionen utan han själv. Reinfeldt har tendenser att bli arrogant alternativt harmsen, och det är inga vinnande egenskaper för en politiker som har ambitionen att framstå som en statsman och en landsfader. Den högstämdhet han anklagar Juholt för är han lika mycket bärare av själv. Humor och empati är heller inte hans bästa grenar. Men i dag höll han dessa mindre goda sidor på mattan och var ohotad debatten igenom.
Håkan Juholt. Uppmärksamheten var total när Juholt äntrade talarstolen. Juholt är en erkänt skicklig debattör och var i starkt behov av att revanschera misstagen från tidigare i veckan. Det gick väl sådär. Juholt attackerade och gick på offensiven, men gav ändå ett något tilltufsat och medtaget intryck. Det hade behövts ett piggt, socialdemokratiskt initiativ i en sakfråga för att sätta press på regeringen och för få fokus på politik i stället för på person.
Jonas Sjöstedt. Debattens "vinnare" i det att han fick mycket uppmärksamhet och utstrålade gott humör och självförtroende. Sjöstedt har vinden i ryggen och tendenser till en Sjöstedt-effekt kan redan anas i opinionsmätningarna.
Annie Lööf. Nej, någon Lööf-effekt i opinionen är ännu långt borta. Lööf ger ett lite stelt och konstlat intryck i debatten och många floskler blir det. Lööf behöver en profilfråga som biter om Centerpartiet skall höja sig i opinionen.
Gustav Fridolin. Miljöpartiet är hittills den stora vinnaren på socialdemokratins fria fall. De höga opinionssiffrorna gör partiet allt mer intressant som samarbetspartner för alliansregeringen. Fridolin gör i och för sig en bra debatt, men inte mycket av vad han sa gör avtryck i mediebevakningen.
Jan Björklund. Gick på rutin. Hårt pressad av Jonas Sjöstedt om miljöpolitiken.
Göran Hägglund. Slåss för sitt politiska liv. Hade behövt lysa lite i dag, men kom som så ofta i stället bort i debatten.
Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har i sitt nya principprogram tonat ned nationalismen och velat skapa en bild av sig själva som ett socialkonservativt parti. Men i dagens debatt var det samma gamla trasor som lyftes fram, invandringspolitik kryddad med lite lag och ordning.
Nu följer möten med socialdemokraternas VU (torsdag-fredag) och i nästa vecka kristdemokraternas extra riksting där Göran Hägglunds framtid som partiledare skall avgöras.. Det innebär att fokus kommer att ligga på personfrågor och på partiernas inre liv, inte på de politiska sakfrågorna. Reinfeldt kan sova lugnt på nätterna ytterligare en tid.
2012-01-17
Han kom som ett yrväder... Håkan Juholts första dagar efter helgerna
Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Jag vet inte om det beror på att 2012 är Strindbergsår, men inledningsmeningen ur Hemsöborna kommer över mig när jag samlar kraft för att ta mig an dagens bloggpost om Håkan Juholt och den ihållande turbulensen inom Socialdemokraterna. Mycket yrväder är det.
Håkan Juholt höll ett mycket bra tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen igår. Rasism och främlingsfientlighet blev en del av den säkerhetspolitiska hotbilden mot vilken visionslösa politiker i Europa tillsynes står handfallna. Men kärnan i Juholts tal kom helt bort i nyhetsrapporteringen, eftersom Juholt vid en pressträff - igen - använde sig av felaktiga och oprecisa formuleringar. Denna gång gällde det huruvida alliansregeringens försvarspolitik drivits igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Så var det inte - de tunga försvarspolitiska besluten togs av riksdagen våren 2010 redan innan Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Jag tror att Håkan Juholt menar att regeringen – genom att tacka nej till inviter om samarbete med S – gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är det han försöker att säga, men utan att lyckas, säger jag till Svenska Dagbladet. Men det är tungt för partiet om det skall behövas kremlologer för att tolka partiordförandens uttalanden.
I dag är det i stället utnämningen av Urban Ahlin till gruppsekreterare i riksdagen - och inom kort kanske också till biträdande partisekreterare - som väckt starka känslor i partiet. Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad kritiserar utnämningen eftersom Ahlin tidigare anklagats för sexuella trakasserier. Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget, säger Sommestad till Dagens Nyheter. Jag har respekt för Sommestads tvekan. Men Ahlin är inte dömd och anklagelserna ledde aldrig till någon anmälan. Eventuella åtgärder skulle ha vidtagits i direkt anslutning till de aktuella händelserna, eller när dessa händelser genom tidningspubliceringar blev blev offentligt kända. Att nu vända dessa händelser mot Ahlin är alldeles för sent. Ahlin har också under flera års tid som utrikespolitisk talesperson varit partiets kandidat till utrikesministerposten. Nu urholkar kritiken redan från början Ahlins auktoritet, vilket försvårar för honom att bli det stöd till Juholt som var tänkt.
Men i morgon onsdag är det partiledardebatt, och då kanske Håkan Juholt och Socialdemokraterna äntligen lyckas rikta fokus mot de politiska sakfrågorna. Jag vidhåller att Håkan Juholts avgång inte står på den omedelbara dagordningen för partiet. Yrvädren lär kanske fortsätta, men när jag läser avslutningsmeningen ur Hemsöborna är det trots allt fortfarande Håkan Juholt jag ser sitta i båten: Och till rors i sin egen eka lät den nya herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.
Håkan Juholt höll ett mycket bra tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen igår. Rasism och främlingsfientlighet blev en del av den säkerhetspolitiska hotbilden mot vilken visionslösa politiker i Europa tillsynes står handfallna. Men kärnan i Juholts tal kom helt bort i nyhetsrapporteringen, eftersom Juholt vid en pressträff - igen - använde sig av felaktiga och oprecisa formuleringar. Denna gång gällde det huruvida alliansregeringens försvarspolitik drivits igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Så var det inte - de tunga försvarspolitiska besluten togs av riksdagen våren 2010 redan innan Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Jag tror att Håkan Juholt menar att regeringen – genom att tacka nej till inviter om samarbete med S – gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är det han försöker att säga, men utan att lyckas, säger jag till Svenska Dagbladet. Men det är tungt för partiet om det skall behövas kremlologer för att tolka partiordförandens uttalanden.
I dag är det i stället utnämningen av Urban Ahlin till gruppsekreterare i riksdagen - och inom kort kanske också till biträdande partisekreterare - som väckt starka känslor i partiet. Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad kritiserar utnämningen eftersom Ahlin tidigare anklagats för sexuella trakasserier. Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget, säger Sommestad till Dagens Nyheter. Jag har respekt för Sommestads tvekan. Men Ahlin är inte dömd och anklagelserna ledde aldrig till någon anmälan. Eventuella åtgärder skulle ha vidtagits i direkt anslutning till de aktuella händelserna, eller när dessa händelser genom tidningspubliceringar blev blev offentligt kända. Att nu vända dessa händelser mot Ahlin är alldeles för sent. Ahlin har också under flera års tid som utrikespolitisk talesperson varit partiets kandidat till utrikesministerposten. Nu urholkar kritiken redan från början Ahlins auktoritet, vilket försvårar för honom att bli det stöd till Juholt som var tänkt.
Men i morgon onsdag är det partiledardebatt, och då kanske Håkan Juholt och Socialdemokraterna äntligen lyckas rikta fokus mot de politiska sakfrågorna. Jag vidhåller att Håkan Juholts avgång inte står på den omedelbara dagordningen för partiet. Yrvädren lär kanske fortsätta, men när jag läser avslutningsmeningen ur Hemsöborna är det trots allt fortfarande Håkan Juholt jag ser sitta i båten: Och till rors i sin egen eka lät den nya herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.
2012-01-15
Twittrande journalister och den journalistiska normen om opartiskhet
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00 återfinns nederst i posten.
Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.
Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.
Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.
En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.
I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.
Allt fler journalister twittrar. Men hur hanterar journalisterna sin yrkesroll på Twitter? I artikeln Normalizing Twitter. Journalism practice in an emerging communication space undersöker författarna Dominic L. Lasorsa, Seth C. Lewis och Avery E. Holton (Journalism Studies, no 1/2012) över 22 000 tweets (inlägg på twitter) från ett urval av USA:s 500 mest följda journalister på Twitter. Syftet är att undersöka hur journalister på Twitter hanterar traditionella journalistiska normer och regler kring t ex oberoende, opartiskhet och transparens.
Jag har tidigare diskuterat hur övergången från massmedier till sociala medier utmanar normen om en opartisk journalistik. Traditionell journalistik – baserad på opartiskhet och objektivitet – får allt svårare att hävda sig. Studien "Normalizing Twitter" visar hur twittrande journalister i USA utnyttjar mediets logik och inte tvekar att uttrycka egna åsikter på mikrobloggen, interagera med andra twittrare och redovisa diskussioner från jobbet om t ex nyhetsvärdering kring enskilda artiklar eller inslag. Journalister på "elitnivå" (rikspress, nyhetsbyråer, större TV- och radiobolag) var något mer restriktiva än övriga journalister.
Jag tror att samma mönster - måhända ännu starkare - återfinns i Sverige. På Twitter återfinner vi journalister i en mer frispråkig, diskuterande och åsiktsbaserad roll än när vi träffar på dem i traditionella nyhetssammanhang. Sociala mediers logik och funktionssätt inbjuder till ett mer personligt tilltal och uttryckssätt. Journalisters dialog med twitterföljare blir ointressant om den inte innehåller värderingar. Samhällets individualisering öppnar för en tydligare bild av personen bakom journalistrollen.
En aktuell incident illustrerar det nya landskapet. Expressens politiske reporter Niklas Svensson (@niklassvensson) är en ihärdig twittrare. Han nyttjar mediet främst till att puffa för tidningens nyheter, kommentera politiska skeenden och direktrapportera från olika arrangemang. Niklas Svensson blockerade nyligen några socialdemokratiska bloggare från att följa hans twitterkonto (sannolikt p g a att de varit synnerligen idoga i sin kritik av hans journalistik). En av de blockerade frågade då Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hur han såg på att tidningens politiske reporter blockerade sina kritiker. Mattsson svarade - på Twitter - att Niklas Svensson twittrade som privatperson på ett privat twitterkonto och att tidningen därför inte hade några synpunkter på vilka följare han blockerade.
I formell mening är det klart att Thomas Mattsson har rätt. Men samtidigt är Niklas Svensson en av Expressens skarpaste varumärken och de flesta som följer honom på Twitter gör det inte i hans egenskap av privatperson utan just i hans egenskap av politisk reporter på Expressen.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans kritiker kan förstås beskrivas som en struntsak. Men incidenten inrymmer en djupare dimension om journalistikens villkor i en digitaliserad, individualiserad värld och vad dessa nya villkor betyder för journalistrollen. Twitter utgör fortfarande framkant bland sociala medier och det är därför som det är där de nya frågeställningarna om journalistrollen först dyker upp.
Uppdatering måndag 16/1 kl 18.00: I dag svarar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på mitt blogginlägg. Mattsson betonar att det inte kan vara Expressens sak att ha en åsikt om vilka våra medarbetare vill interagera med i privata sammanhang. Han tillägger dock att man som reporter eller redigerare eller för den delen chef inte kan tycka till om något på ett sätt som gör att man kan uppfattas som kommentator i den sakfrågan trots att man inte är krönikör.
Incidenten mellan Niklas Svensson och hans blockering av följare har sin början i en kritik mot en enkät som Niklas Svensson sände ut till socialdemokratiska förtroendevalda, där kritikerna menade att enkäten saknade svarsalternativ för dem som ville uttrycka stöd för Håkan Juholt som partiledare. Saken har idag uppmärksammats på flera håll, bl a i Dagens Media. Vad jag kan se har Niklas Svensson själv hittills valt att inte kommentera saken.
2012-01-14
Om manlig omskärelse igen. Svar till Adam Cwejman
Min tidigare text om religionsfrihet och manlig omskärelse har väckt många och ibland starka reaktioner. I denna post väljer jag att svara på några av de invändningar som Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet (LUF), framför på sin blogg.
Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.
För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.
Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?
Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.
Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.
Adam Cwejman menar att seden att omskära unga pojkar utgör en "allvarlig rättighetskollision" mellan "föräldrarnas behov av att fostra barnet på ett specifikt religiöst sätt och barnets möjligheter att välja i frågor som rör irreversibla kroppsmodifikationer". Jag håller inte alls med.
För det första är seden att omskära pojkar inte bara religiös utan också kulturell. För det andra är ingreppet så litet att det inte blir trovärdigt att tala om en "allvarlig rättighetskollision". För det tredje - och viktigast - är det ingen "rättighetskollision" om man inte med det uttrycket inbegriper alla val som en förälder gör för sina barn och som har betydelse för barnets vuxna liv.
Som förälder uppfostrar du dina barn - avsiktligt eller oavsiktligt, men definitivt oundvikligen - med normer och värderingar, livsstil och kulturella uttryck som är lika omöjliga för barnet att i efterhand frigöra sig ifrån som en omskärelse. Det kan röra sig om allt från ett inpräntande av en moral om vad som är rätt och vad som är fel till att flickor kläs i rosa och pojkar i blått. Flickor bär klänning, det gör sällan pojkar. Vi reglerar barnens tänder med tandställningar så att de bättre skall motsvara de estetiska krav som präglar vår del av världen och vår tid. Är det någon som tror att föräldrars uppfostran och bejakande av kulturella sedvänjor inte har betydelse för hur våra barn som vuxna lever sina liv?
Det enda argument för att förbjuda omskärelse av unga pojkar som jag tycker har bäring är om det kunde visas att omskärelsen innebar men för de berörda. Men ingen har för mig lyckats göra trovärdigt att så är fallet.
Adam Cwejman påstår i sin text att jag hävdar att Bengt Westerberg "inte lämpar sig att jobba med intolerans och mot främlingsfientlighet". Det är ett felaktigt återgivande av min ståndpunkt. Jag skrev: Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion. Den formuleringen står jag för.
2012-01-12
Om religionsfrihet och manlig omskärelse
Det pågår en debatt om huruvida omskärelse av små pojkar bör förbjudas i svensk lag. Bland dem som vill förbjuda omskärelsen märks inte oväntat Humanisternas ordförande Christer Sturmark men även tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg. I en artikel i DN den 18/11 skrädde de inte orden: Om regeringen på allvar ämnar stärka arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige så måste omskärelse av pojkar förbjudas. (...) När uppskattningsvis 3 000 pojkkroppar årligen blir religiöst stympade i Sverige saknar vi fog att kalla vårt engagemang för mänskliga rättigheter något annat än halvhjärtat.
Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.
Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.
I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.
Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.
Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.
Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.
Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.
Jag får inte så lite ont i magen när jag läser Christer Sturmarks och Bengt Westerbergs formuleringar. Omskärelse "måste" förbjudas om regeringen vill stärka arbetet för mänskliga rättigheter, skriver de. Måste? Ord som "måste" skall man inte slänga omkring sig hur som helst. Inget land i världen har så vitt jag vet förbjudit omskärelse av små pojkar. Påståendet att den svenska regeringen "måste" göra just detta för att stärka arbetet för mänskliga rättigheter överhuvudtaget är så orimligt att argumentationen inte går att ta på allvar - oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.
Genom att kalla omskärelse av pojkar för en "religiös stympning" bidrar Christer Sturmark och Bengt Westerberg också till att relativisera den könsstympning som unga kvinnor ibland utsätts för.
I en debatt i ämnet i Studio Ett idag möttes Lars Dencik och Bengt Westerberg. Jag tycker att det var ett tillfälle i debatten där Westerberg synliggjorde sin totala oförmåga att förstå religion som fenomen. Westerberg påstod att judiska föräldrar lät omskära sina pojkar av "egoistiska skäl". Men så är det ju inte. Omskärelsen genomförs inte för föräldrarnas skull, utan för barnets skull. Om man inte förstår det så förstår man inte frågans djup. Sedan kan man hävda att omskärelsen är ett uttryck för en missriktad omsorg om barnet, men det är en helt annan sak.
Westerberg står för en atomistisk människosyn, där varje människa är en ö. Därför kan han heller inte förstå att omskärelsen för de flesta judar är ett uttryck för en gemensamhetskultur, ett upptagande i en gemenskap från vilken det vore orättfärdigt att utestänga barnet. Motsvarande resonemang gäller förstås omskärelse inom Islam.
Om det visat sig att omskärelse skapat men eller obehag för den enskilde, som barn eller i vuxen ålder, vore det förstås en helt annan sak. Men det finns inga starka tecken på att så är fallet. Därför blir jämförelserna med t ex könsstympning av kvinnor så groteska.
Det är ett bekymmer att Bengt Westerberg, som fått regeringens uppdrag att utreda åtgärder för att motverka intolerans och främlingsfientlighet i Sverige, vill införa en lagstiftning där Sverige blir det enda landet i världen som på detta sätt gör det omöjligt för judar att utöva sin kultur och/eller religion.
Jag har tidigare formulerat mig i frågan här. Läs gärna också Andreas Johansson Heinös kloka ord i frågan här.
2012-01-09
Jonas Sjöstedt som partiledare positivt för Socialdemokraterna?
I dag skriver jag i Sydsvenskan om hur valet av Jonas Sjöstedt till partiledare för Vänsterpartiet kan komma att gynna hela den rödgröna oppositionen, förutsatt att ett vitaliserat Vänsterparti kan bidra till att förändra den politiska dagordningen. Nedan återfinns ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.
I helgen valdes Jonas Sjöstedt med mycket god marginal till partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedt tar över ett parti i desperat behov av nya väljare. Vilka är då förutsättningarna för att Jonas Sjöstedt kommer att kunna vända partiets negativa utveckling i väljaropinionen? Kommer hans ordförandeskap att innebära nya bekymmer för en socialdemokrati som fruktar ytterligare väljarförluster, denna gång åt vänster?
Förväntningarna är nu skyhöga på Jonas Sjöstedt. Han uppfattas som en valvinnare. I valet till Europaparlamentet 2004 fick Sjöstedt hela 175 000 personkryss vilket var flest av alla politiker i hela landet, oavsett parti. Han är populär i breda kretsar och i pläderingarna för honom på V-kongressen framställdes han som inte bara Vänsterpartiets utan hela världens frälsare. Valberedningen lyfte fram den karisma som skymtades i hans ”blå ögon”. En talare uppmanade: ”Bidra till att rädda världen. Välj Jonas Sjöstedt”. En annan förklarade att partiet borde välja Jonas Sjöstedt eftersom han var en ”fin människa”. Hallelujah-stämning spred sig i församlingen.
Sakpolitiskt är det emellertid svårt att se några avgörande skillnader mellan Jonas Sjöstedt och hans företrädare Lars Ohly eller hans konkurrent om partiledarposten Rossana Dinamarca. Skillnaden består snarare, som statsvetaren Katarina Barrling påpekat, i att Jonas Sjöstedt uppfattas som en politiker som prioriterar pragmatism och valframgångar medan Ohly och Dinamarca uppfattas som politiker som prioriterar ideologisk rättrogenhet. Här kan det bli ett bekymmer för Jonas Sjöstedt. Ohly hade internt stor ideologisk trovärdighet när han drev igenom sina kompromisser. Sjöstedts kompromisser kommer däremot att granskas med ideologiskt förstoringsglas av en orolig partistyrelse.
Vad innebär då Sjöstedt tillträde för Socialdemokraterna? Riskerar Håkan Juholt nu ytterligare väljarförluster då besvikna socialdemokrater som ogillat Ohly plötsligt får ett mer behagligt alternativ i form av ett moderniserat Vänsterparti?
Det ligger en hel del i dessa farhågor, åtminstone på kort sikt. Men om vi vidgar perspektivet fram till valet 2014 tror jag ändå att Jonas Sjöstedt som ordförande för Vänsterpartiet blir positivt för den samlade rödgröna oppositionen och även för Socialdemokraterna. Svenska väljare präglas fortfarande av ett starkt motstånd mot privatiseringar av offentlig sektor, mot växande inkomstskillnader och mot utförsäljning av statlig egendom. Som ordföranden för S-studenter Magnus Nilsson påpekat kan ett förstärkt Vänsterparti bidra till att flytta den politiska dagordningen från frågor om RUT och skattesatser till frågor om arbetstidsförkortning, statlig bostadspolitik och social rättvisa.
2012-01-08
Om domen mot Alexander Gerndt och hans avstängning från landslagsspel
För några veckor sedan dömdes fotbollsstjärnan Alexander Gerndt till villkorlig dom och 80 000 kronor i dagsböter för att vid två tillfällen ha misshandlat sin dåvarande hustru. Gerndt nekar till brott och har överklagat domen till Hovrätten.
Alexander Gerndt är allsvensk skyttekung, SM-vinnare 2011 med Helsingborgs IF och landslagsman. Sedan en tid spelar han för den holländska klubben FC Utrecht.
Misshandelsdomen har inneburit att Svenska Fotbollsförbundets styrelse tills vidare stängt av Alexander Gerndt från allt landslagsspel. Beslutet är kontroversiellt i åtminstone två avseenden. För det första har domen mot Gerndt genom överklagandet ännu inte vunnit laga kraft - det är fullt möjligt att Gerndt frias i Hovrätten. För det andra skall ingen människa behöva straffas två gånger för ett begånget brott, och Gerndt har fått sitt straff utdömt av domstolen.
Fotbollsförbundets beslut att stänga av Gerndt föregicks av betydande oklarheter. Så sade t ex förbundsordförande Lars-Åke Lagrell dagen innan avstängningsbeslutet att spontant innebär domen ingenting för hans landslagsspel. Personligen tycker jag inte vi ska ge honom ett extra straff. Men hade han dömts till fängelse eller fotboja så hade han inte kunnat representera landslaget, sådan är vår policy. Generalsekreteraren för förbundet Mikael Santoft var då också inne på samma linje: Vad domen betyder? Sannolikt ingenting. Det viktigaste är att han är tillgänglig för spel.
Enligt Svenska Fotbollsförbundets skall en person som döms till fängelse eller fotboja med automatik avstängas från landslagsspel. Men när det gäller villkorlig dom avgör Fotbollsförbundet från fall till fall. Lars-Åke Lagrell säger efter beslutet att det vore "stötande" om en person dömd för kvinnomisshandel spelade i svenska landslaget, även om domen blev villkorlig. Avstängningen skall enligt Lagrell inte pågå "orimligt länge".
Motiveringen väcker förstås flera frågor. Vad är "orimligt länge"? Finns det någon som tycker att avstängningen skall pågå "orimligt länge". Om Gerndt dömts för att ha misshandlat en man och inte kvinna, hade han då också blivit avstängd? Vilka andra brott anses av Fotbollsförbundet som så allvarliga att den som dömts till villkorlig dom skall stängas av från landslagsspel? Narkotikabrott? Sexköp? Stöld?
Intuitivt tycker jag att Svenska Fotbollsförbundet genom avstängningen fattat ett klokt beslut. Jag förstår också att man inte kan ha en policy som täcker alla tänkbara situationer som kan uppstå.
Men den osäkerhet och det fubblande som präglade det dryga dygn som gick mellan Tingsrättens dom och Svenska fotbollsförbundets beslut borde kunna undvikas om förbundet hade en något mer genomreflekterad syn på tingens ordning. Om avstängningen av Gerndt kan bidra till att skapa en sådan mer avklarnad syn så kanske denna tragiska historia i alla fall för något gott med sig.
Alexander Gerndt är allsvensk skyttekung, SM-vinnare 2011 med Helsingborgs IF och landslagsman. Sedan en tid spelar han för den holländska klubben FC Utrecht.
Misshandelsdomen har inneburit att Svenska Fotbollsförbundets styrelse tills vidare stängt av Alexander Gerndt från allt landslagsspel. Beslutet är kontroversiellt i åtminstone två avseenden. För det första har domen mot Gerndt genom överklagandet ännu inte vunnit laga kraft - det är fullt möjligt att Gerndt frias i Hovrätten. För det andra skall ingen människa behöva straffas två gånger för ett begånget brott, och Gerndt har fått sitt straff utdömt av domstolen.
Fotbollsförbundets beslut att stänga av Gerndt föregicks av betydande oklarheter. Så sade t ex förbundsordförande Lars-Åke Lagrell dagen innan avstängningsbeslutet att spontant innebär domen ingenting för hans landslagsspel. Personligen tycker jag inte vi ska ge honom ett extra straff. Men hade han dömts till fängelse eller fotboja så hade han inte kunnat representera landslaget, sådan är vår policy. Generalsekreteraren för förbundet Mikael Santoft var då också inne på samma linje: Vad domen betyder? Sannolikt ingenting. Det viktigaste är att han är tillgänglig för spel.
Enligt Svenska Fotbollsförbundets skall en person som döms till fängelse eller fotboja med automatik avstängas från landslagsspel. Men när det gäller villkorlig dom avgör Fotbollsförbundet från fall till fall. Lars-Åke Lagrell säger efter beslutet att det vore "stötande" om en person dömd för kvinnomisshandel spelade i svenska landslaget, även om domen blev villkorlig. Avstängningen skall enligt Lagrell inte pågå "orimligt länge".
Motiveringen väcker förstås flera frågor. Vad är "orimligt länge"? Finns det någon som tycker att avstängningen skall pågå "orimligt länge". Om Gerndt dömts för att ha misshandlat en man och inte kvinna, hade han då också blivit avstängd? Vilka andra brott anses av Fotbollsförbundet som så allvarliga att den som dömts till villkorlig dom skall stängas av från landslagsspel? Narkotikabrott? Sexköp? Stöld?
Intuitivt tycker jag att Svenska Fotbollsförbundet genom avstängningen fattat ett klokt beslut. Jag förstår också att man inte kan ha en policy som täcker alla tänkbara situationer som kan uppstå.
Men den osäkerhet och det fubblande som präglade det dryga dygn som gick mellan Tingsrättens dom och Svenska fotbollsförbundets beslut borde kunna undvikas om förbundet hade en något mer genomreflekterad syn på tingens ordning. Om avstängningen av Gerndt kan bidra till att skapa en sådan mer avklarnad syn så kanske denna tragiska historia i alla fall för något gott med sig.
2012-01-06
Jonas Sjöstedt ny ledare för Vänsterpartiet
I dag valdes Jonas Sjöstedt till partiledare för Vänsterpartiet. Som jag förutspådde igår blev det en klar seger - Sjöstedt fick 179 röster mot den enda kvarvarande utmanaren Rossana Dinamarcas 39.
Jag har i tidigare sammanhang uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets snygga process med öppna utfrågningar inför valet av ny partiledare. Jag är inte lika imponerad av de pläderingar för respektive kandidat som anfördes inför omröstningen på kongressen. Pläderingarna blev mer en mönstring av respektive kandidats styrkor än en saklig argumentation. De som talade för Rossana Dinamarca använde bl a argumentet att hon var "mamma", vilket i sin tur föranledde förespråkarna för Jonas Sjöstedt att betona att han var "småbarnspappa". Har de som valt eller drabbats av barnlöshet sämre förutsättningar att bli partiledare för Vänsterpartiet? Vilka fler jobb eller politiska uppdrag är barnlösa personer mindre lämpade för?
Jonas Sjöstedts förmåga att hantera media lyftes fram av flera talare, vilket säger något om vår medialiserade tid. Bland andra argument för Jonas Sjöstedt nämndes den karisma som skymtades i hans blå ögon (framfört av valberedningen), parollen Bidra till att rädda världen. Välj Jonas Sjöstedt samt att han var en fin människa (finare än Rossana Dinamarca?). Som TT-journalisten Owe Nilsson undrade på twitter: Har han skrivit åtta operor och gjort 18 hole in one också? Överlag kändes det som att pläderingarna tenderade att bli väldigt könsstereotypa, vilket är särskilt uppseendeväckande för ett parti som gör anspråk på att vara feministiskt.
Jag återkommer till en mer samlad analys om Vänsterpartiets framtid och vad valet av Jonas Sjöstedt kan innebära för det rödgröna samarbetet och för Socialdemokraterna. Tills dess önskar jag Jonas Sjöstedt lycka till och uttrycker min respekt för Rossana Dinamarca som valde att utmana hela vägen.
Jag har i tidigare sammanhang uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets snygga process med öppna utfrågningar inför valet av ny partiledare. Jag är inte lika imponerad av de pläderingar för respektive kandidat som anfördes inför omröstningen på kongressen. Pläderingarna blev mer en mönstring av respektive kandidats styrkor än en saklig argumentation. De som talade för Rossana Dinamarca använde bl a argumentet att hon var "mamma", vilket i sin tur föranledde förespråkarna för Jonas Sjöstedt att betona att han var "småbarnspappa". Har de som valt eller drabbats av barnlöshet sämre förutsättningar att bli partiledare för Vänsterpartiet? Vilka fler jobb eller politiska uppdrag är barnlösa personer mindre lämpade för?
Jonas Sjöstedts förmåga att hantera media lyftes fram av flera talare, vilket säger något om vår medialiserade tid. Bland andra argument för Jonas Sjöstedt nämndes den karisma som skymtades i hans blå ögon (framfört av valberedningen), parollen Bidra till att rädda världen. Välj Jonas Sjöstedt samt att han var en fin människa (finare än Rossana Dinamarca?). Som TT-journalisten Owe Nilsson undrade på twitter: Har han skrivit åtta operor och gjort 18 hole in one också? Överlag kändes det som att pläderingarna tenderade att bli väldigt könsstereotypa, vilket är särskilt uppseendeväckande för ett parti som gör anspråk på att vara feministiskt.
Jag återkommer till en mer samlad analys om Vänsterpartiets framtid och vad valet av Jonas Sjöstedt kan innebära för det rödgröna samarbetet och för Socialdemokraterna. Tills dess önskar jag Jonas Sjöstedt lycka till och uttrycker min respekt för Rossana Dinamarca som valde att utmana hela vägen.
2012-01-05
Vänsterpartiet sade nej till delat ledarskap
I dag beslöt Vänsterpartiets kongress med sju rösters marginal -115 mot 108 - att partiet även fortsättningsvis bara skall ha en partiledare. Jag följde debatten via SVT Forum och gjorde tidigt bedömningen att det skulle bli en jämn omröstning. Visserligen var förespråkarna för ett tudelat ledarskap betydligt fler i talarstolen. Men erfarenheterna från partikongresser visar att de som vill gå emot partistyrelsens förslag oftast är mer aktiva i debatten. Det var många som lät sig luras och trodde att kongressen skulle köra över partistyrelsen och besluta om delat ledarskap. Men så blev det inte. Den tysta majoriteten sade ja till en partiledare.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet nu seriöst har prövat tanken på ett delat ledarskap. Lite synd att kongressen sade nej - annars hade vi fått ett intressant politiskt experiment att iaktta. Jag kanske är okunnig, men jag känner inte till något parti till vänster om Socialdemokraterna som i dag har ett delat ledarskap.
Det var många agendor som var ute och gick i debatten. Många oroade sig för att två partiledare skulle innebära att partistyrelsen marginaliserades. Jag är inte så säker på det. Två partiledare kunde lika gärna betyda att partistyrelsens makt stärkts på partiledarnas bekostnad. Bland argumenten i övrigt luftades bl a frågan om ett delat ledarskap skulle främja eller motverka reell jämställdhet inom partiet samt om det var rimligt att lägga en så tung arbetsbörda som ett partiledarskap på en enskild person. Men kongressens beslut innebär att partiets förslag om sex timmars arbetsdag uppenbart inte gäller den som råkar anställas som partiledare.
Efter kongressens beslut att säga nej till delat ledarskap meddelade Ulla Andersson att hon drar tillbaka sin kandidatur. Därmed ställs valberedningens förslag Jonas Sjöstedt i morgon fredag mot den enda kvarvarande motkandidaten Rossana Dinamarca.
Jag har tidigare uttryckt stor uppskattning över Vänsterpartiets offentliga utfrågningar av partiledarkandidaterna. Men jag har också konstaterat att det i dessa utfrågningar varit oerhört svårt att identifiera några distinkta åsiktsskillnader mellan kandidaterna. I stället ansluter jag mig till statsvetaren Katarina Barrling som ser en historiskt förankrad konflikt inom partiet mellan de som prioriterar pragmatism och valframgångar och de som prioriterar samhällskritik och ideologisk rättrogenhet. Jonas Sjöstedt uppfattas av många som liggande närmare polen pragmatism och valframgång, medan Dinamarca av många uppfattas som liggande närmare polen samhällskritik och ideologisk rättrogenhet.
I morgon fredag kl 11.00 väljer Vänsterpartiet sin nya partiledare. Jag är övertygad om att Jonas Sjöstedt väljs med mycket god marginal.
2012-01-04
Om "Ove Tove" och den anonyma nätkampanjen inom Kristdemokraterna
Uppdaterat måndag 9/1 kl 22.40. I kväll samlades Kristdemokraternas verkställande utskott. Inför mötet krävde riksdagsledamoten Annelie Enochson att Henrik "Ove Tove" Ehrenborg avskedas från sin anställning. Det är inte acceptabelt att han är kvar på socialdepartementet. Jag tycker att han ska avskedas Jag blev väldigt upprörd. Tänk att ha så dåligt civilkurage att man är tvungen att gömma sig bakom en pseudonym, det finns inga ord för detta, säger Enochson till SvD. Bengt Germundsson, ledamot av VU och en av Mats Odells anhängare i partiledarstriden, håller fast vid sitt krav på en intern utredning, som ska vara klar till rikstinget om några veckor. Det finns en mängd saker kring det här att utreda, inte minst vilka som har haft kännedom om det och under hur lång tid, säger Bengt Germundsson Till SvD. Vad jag förstår pågår mötet ännu. Återkommer i morgon med en kommentar om vad "Ove Tove-affären" betyder för KD och för Göran Hägglund inför rikstinget i slutet av januari.
I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.
Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.
Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.
*
I dag avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove har Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skriver Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Saken blir inte bättre av att Ehrenberg uppges ha använt regeringskansliets datorer för sin anonyma verksamhet. Uppdaterat kl 19.05. Just nu meddelas att Henrik "Ove Tove" Ehrenberg skiljs från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef och får andra arbetsuppgifter inom regeringskansliet.
Man häpnar över den omdömeslöshet som en erfaren politiker som Henrik Ehrenberg uppvisar när det gäller användande av sociala medier. Han är dock i gott sällskap. På sin blogg skriver i dag Ylva Johansson att reaktionerna blev starkare än hon väntat sig efter han hon några dagar tidigare på samma blogg riktat utomordentligt skarp kritik mot sitt eget parti och mot sin partiledare Håkan Juholt. Än mer aningslös var kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson som i höstas sände i väg ett SMS till ett stort antal partikamrater där han totalsågade Håkan Juholts insats i Ekots Lördagsintervju utan att ha en tanke på att hans kritik skulle bli förstasidesnyheter i kvällspressen.
Förre utrikesministerns Östen Undén kunde under 1950-talet anonymt medverka som ledarskribent i den socialdemokratiska Morgon-Tidningen, och där recensera sina egna insatser i debatten med politiska motståndare som t ex Herbert Tingsten. Men det var andra tider då. I dag är allt offentligt. Själv skriver jag sällan eller aldrig något i mejl eller på SMS eller någon annanstans som jag inte också är beredd att stå för offentligt. Det är karaktärsdanande och i huvudsak positivt. Men jag kan inte förstå varför enskilda politiker har så svårt att ta till sig denna öppenhetslogik, utan i stället genom hemlighetsmakeri och oförmåga att se konsekvenserna av sina handlingar så ofta försätter sig i pinsamma situationer. De borde i stället bejaka öppenhetens landskap och njuta av all den fägring som där finns.
2012-01-03
Palestina planerar för diplomatisk offensiv
I dag möts representanter för Israel och Palestina i Jordanien för att diskutera förutsättningar för att få igång riktiga fredssamtal mellan parterna. Det är första gången sedan september 2010 som parterna träffas överhuvudtaget. Men förutsättningarna för att mötet skall bli framgångsrikt och kunna ruska liv i den avsomnande fredsprocessen är dessvärre mycket, mycket små.
Kvartetten - som består av USA, FN, Ryssland och EU - har sedan länge fört bilaterala samtal med företrädare för Israel och Palestina i syfte att senast den 26 januari 2012 få igång formella fredsförhandlingar mellan parterna. I den processen har Israel och Palestina ombetts inkomma med förslag på underlag och förutsättningar för fredsförhandlingar. Palestinierna har levererat ett sådant underlag, medan Israel har nekat med motiveringen att de kräver att fredsförhandlingarna skall vara helt villkorslösa.
Palestinierna har den senaste tiden avvaktat med nya diplomatiska framstötar för att ge processen med Kvartetten en chans. Men nu talar allt för att vi i stället för fredsförhandlingar får se en palestinsk diplomatisk offensiv. Till exempel förväntas Palestina be FN:s säkerhetsråd anta en resolution som fördömer Israels olagliga bosättningar på ockuperat område och som även inbegriper sanktioner mot Israel. Här kan det tänkas att samtliga medlemmar i säkerhetsrådet utom USA ger sitt stöd åt en sådan resolution. Palestina kan också vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag och begära en prövning av Israels agerande i Gaza under kriget 2008-2009. Därutöver förväntas Palestina återuppta sina ansträngningar om att vinna FN:s erkännande som en självständig stat och uppmana till massiva demonstrationer på Västbanken mot den israeliska ockupationen.
Under 2012 kommer den amerikanska presidentvalskampanjen att förhindra USA och Barack Obama från att sätta press på Israel och att därigenom aktivt bidra till att fredsförhandlingar kommer igång. För att inte processen skall stå stilla är det viktigt att andra aktörer, som t ex EU och Sverige, gör sitt bästa för att stödja palestiniernas strävan efter en egen stat till exempel genom att i FN bejaka palestiniernas krav på ett erkännande.
De rödgröna partierna har sedan länge ställt sig bakom det kravet. Alliansregeringen är splittrad och hukar i frågan. Det vore befriande om utrikesminister Carl Bildt tvingades ut på banan för att ge ett tydligt besked om var Sverige står i frågan. Men han lär nog slippa undan, i denna fråga som i så många andra.
Kvartetten - som består av USA, FN, Ryssland och EU - har sedan länge fört bilaterala samtal med företrädare för Israel och Palestina i syfte att senast den 26 januari 2012 få igång formella fredsförhandlingar mellan parterna. I den processen har Israel och Palestina ombetts inkomma med förslag på underlag och förutsättningar för fredsförhandlingar. Palestinierna har levererat ett sådant underlag, medan Israel har nekat med motiveringen att de kräver att fredsförhandlingarna skall vara helt villkorslösa.
Palestinierna har den senaste tiden avvaktat med nya diplomatiska framstötar för att ge processen med Kvartetten en chans. Men nu talar allt för att vi i stället för fredsförhandlingar får se en palestinsk diplomatisk offensiv. Till exempel förväntas Palestina be FN:s säkerhetsråd anta en resolution som fördömer Israels olagliga bosättningar på ockuperat område och som även inbegriper sanktioner mot Israel. Här kan det tänkas att samtliga medlemmar i säkerhetsrådet utom USA ger sitt stöd åt en sådan resolution. Palestina kan också vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag och begära en prövning av Israels agerande i Gaza under kriget 2008-2009. Därutöver förväntas Palestina återuppta sina ansträngningar om att vinna FN:s erkännande som en självständig stat och uppmana till massiva demonstrationer på Västbanken mot den israeliska ockupationen.
Under 2012 kommer den amerikanska presidentvalskampanjen att förhindra USA och Barack Obama från att sätta press på Israel och att därigenom aktivt bidra till att fredsförhandlingar kommer igång. För att inte processen skall stå stilla är det viktigt att andra aktörer, som t ex EU och Sverige, gör sitt bästa för att stödja palestiniernas strävan efter en egen stat till exempel genom att i FN bejaka palestiniernas krav på ett erkännande.
De rödgröna partierna har sedan länge ställt sig bakom det kravet. Alliansregeringen är splittrad och hukar i frågan. Det vore befriande om utrikesminister Carl Bildt tvingades ut på banan för att ge ett tydligt besked om var Sverige står i frågan. Men han lär nog slippa undan, i denna fråga som i så många andra.
2012-01-02
Ylva Johansson och evighetsdebatten om Håkan Juholt
Nyhetsåret 2012 börjar som det gamla slutade - en evighetsdebatt om framtiden för Socialdemokraterna och dess partiledare Håkan Juholt. Denna gång är det en bloggpost av framträdande socialdemokraten Ylva Johansson som väckt starka känslor och som i media framställs som en "sågning" av Håkan Juholt.
Läser man Ylva Johanssons text säger hon egentligen bara saker som de allra flesta socialdemokrater är överens om: Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året. Det vore därför bara dumt att skylla på media eller på väljarna, menar Johansson. Partiets problem är självförvållade och partiledaren har alltid det yttersta ansvaret för läget. Någon emot?
De skarpa reaktionerna på Ylva Johanssons text är därför i sig ett uttryck för den djupa kris partiet befinner sig i. Det är inte innehållet i det Ylva Johansson säger som ifrågasätts - Håkan Juholt har vid flera tillfällen under sin förlåt-turné formulerat självkritiken betydligt skarpare. I stället är det att Ylva Johansson väljer att säga en självklarhet som blir en nyhet.
Ylva Johansson är en av landets mest rutinerade politiker. Även om hennes text "bara" var ett uttryck för en stark frustration över partiets läge borde/måste hon ha insett att texten skulle leda till förnyad mediefokusering på det politiska spelet och på personfrågor i stället för politikens innehåll.
Ylva Johansson undvek också att kommentera sin egen roll i partiets svåra situation. Hon har haft en framträdande roll i de båda valrörelser 2006 och 2010 som resulterade i katastrofala valresultat för Socialdemokraterna.
På sin Facebook-sida går nu Morgan Johansson till angrepp mot Ylva Johansson och det "krypskytte" han anser att hon bedriver mot Håkan Juholt. På nätet rasar diskussionen och medielogiken gör att det blir stor uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen (själv blev jag t ex i skrivande stund intervjuad av Ekot).
Partiet behöver utveckla en politik med förslag som är så skarpa att de sätter press på regeringen, vinner väljarnas stöd och därigenom har ett nyhetsvärde som gör att personfrågorna överskuggas. Hittills har partiet misslyckats i att utveckla sådana förslag.
På ett paradoxalt sätt kan den nu uppblossande striden kortsiktigt stärka Juholts ställning internt. I nuvarande stämningsläge och strid är det svårt att hitta en alternativ kandidat som skulle kunna samla partiet och samtidigt med trovärdighet göra anspråk på att vara en valvinnare. I partiet finns också en stark insikt om att problemen i första hand inte är en partiledarfråga - partiets problem ligger djupare än så. Min bedömning står därför fast - Håkan Juholt kommer att leda partiet även över valet 2014.
Läser man Ylva Johanssons text säger hon egentligen bara saker som de allra flesta socialdemokrater är överens om: Vi måste inse att det är partiet självt och vår partiledare som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året. Det vore därför bara dumt att skylla på media eller på väljarna, menar Johansson. Partiets problem är självförvållade och partiledaren har alltid det yttersta ansvaret för läget. Någon emot?
De skarpa reaktionerna på Ylva Johanssons text är därför i sig ett uttryck för den djupa kris partiet befinner sig i. Det är inte innehållet i det Ylva Johansson säger som ifrågasätts - Håkan Juholt har vid flera tillfällen under sin förlåt-turné formulerat självkritiken betydligt skarpare. I stället är det att Ylva Johansson väljer att säga en självklarhet som blir en nyhet.
Ylva Johansson är en av landets mest rutinerade politiker. Även om hennes text "bara" var ett uttryck för en stark frustration över partiets läge borde/måste hon ha insett att texten skulle leda till förnyad mediefokusering på det politiska spelet och på personfrågor i stället för politikens innehåll.
Ylva Johansson undvek också att kommentera sin egen roll i partiets svåra situation. Hon har haft en framträdande roll i de båda valrörelser 2006 och 2010 som resulterade i katastrofala valresultat för Socialdemokraterna.
På sin Facebook-sida går nu Morgan Johansson till angrepp mot Ylva Johansson och det "krypskytte" han anser att hon bedriver mot Håkan Juholt. På nätet rasar diskussionen och medielogiken gör att det blir stor uppmärksamhet i nyhetsrapporteringen (själv blev jag t ex i skrivande stund intervjuad av Ekot).
Partiet behöver utveckla en politik med förslag som är så skarpa att de sätter press på regeringen, vinner väljarnas stöd och därigenom har ett nyhetsvärde som gör att personfrågorna överskuggas. Hittills har partiet misslyckats i att utveckla sådana förslag.
På ett paradoxalt sätt kan den nu uppblossande striden kortsiktigt stärka Juholts ställning internt. I nuvarande stämningsläge och strid är det svårt att hitta en alternativ kandidat som skulle kunna samla partiet och samtidigt med trovärdighet göra anspråk på att vara en valvinnare. I partiet finns också en stark insikt om att problemen i första hand inte är en partiledarfråga - partiets problem ligger djupare än så. Min bedömning står därför fast - Håkan Juholt kommer att leda partiet även över valet 2014.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)