Snart presidentval i USA - kommer Joe Biden att vinna?

I dag är det bara nio dagar kvar till presidentvalet i USA. Hur kommer det att gå? Joe Biden är knapp men klar favorit hos spelbolagen (1.47 för Biden mot 2.45 för Donald Trump på Unibet). Vi är många som hoppas och tror att USA snart kan lägga Donald Trumps presidentperiod till handlingarna. Men säker kan ingen vara. 

Här är tre argument som talar för och tre argument som talar mot att Joe Biden vinner presidentvalet.

För Biden

1.) Joe Biden har ett stort försteg i opinionsmätningarna. På nationell nivå leder Biden med i snitt nio procentenheter. Än viktigare är att Joe Biden också leder i sju viktiga så kallade swing-stater som Donald Trump vann 2016: Michigan, Pennsylvania, Wisconsin, Florida, Arizona, North Carolina och Georgia. Det räcker sannolikt med att Joe Biden vinner någon eller några av dessa delstater för att han också ska vinna valet. 

2.) Joe Bidens övertag i opinionsmätningarna har varit stabilt över tid. Det är ett klart större övertag än det Hillary Clinton hade 2016. Bidens övertaget har till och med vuxit något den senaste månaden. Det är mycket ovanligt med stora opinionsförändringar i slutskedet av amerikanska valrörelser. 

3.) Andelen osäkra väljare uppgår bara till fem procent. De allra flesta väljare har således redan bestämt sig, och i många fall också redan förtidsröstat. Det innebär att det blir svårt för Donald Trump att vinna över tillräckligt många nya väljare för att kunna hämta in Joe Bidens försprång.

Mot Biden

1.) Vi vet inte hur Corona-pandemin påverkar valrörelsen och valdeltagandet. Osäkerheten blir därför större än vanligt och gamla sanningar kanske inte längre gäller. Den polariserade opinionen gör årets val till ett mobiliseringsval, och då blir läget i opinionen något mindre intressant.

2.) Visserligen leder Biden i viktiga delstater, men i många fall är det en mycket liten ledning. I de delstater som nämndes ovan ligger Bidens ledning mellan 0.4 och 7.6 procent. Biden skulle behöva ett opinionsmässigt genombrott i åtminstone någon av dessa delstater för att kunna känna sig lugn.

3.)  Vid förra valet 2016 talade det mesta för Hillary Clinton - ändå vann Donald Trump. Glöm inte det.

Lyssna gärna på statsvetaren Anders Sundell, som i morse kommenterade det amerikanska presidentvalet i Godmorgon, världen.

Vart går Liberalerna?

Hur ska det gå för Liberalerna? I mätning efter mätning det senaste halvåret har partiet parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Det finns två, delvis sammanhängande, skäl till partiets svåra läge.

För det första har Liberalerna inte på ett trovärdigt sätt lyckats positionera sig i det nya politiska landskapet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som tre samarbetspartier ute på högerkanten (inte minst i regeringsfrågan). Centerpartiet markerar tydligt avstånd mot detta presumtiva block. Liberalerna gör det inte. I en partiledarduell i SVT Agenda för en dryg vecka sedan försökte Ebba Busch locka över Nyamko Sabuni till den egna högerflanken, medan Sabuni inte gjorde något motsvarande försök, Centerpartiet vill absolut hålla fast vid januarisamarbetet under hela mandatperioden och är beredda att kompromissa för att så ska bli fallet. Liberalerna förefaller mer tveksamma. Partiet är internt splittrat, där flera ledande företrädare helst sett att Liberalerna aldrig accepterar Januariavtalet utan i stället släppt fram en M/KD regering som varit beroende av Sverigedemokraterna. Rubriken för denna text är satt till "Vart går Liberalerna?" Kanske borde jag i stället ha skrivit "Var står Liberalerna?"

För det andra finns det inte längre något självklart tomrum i partisystemet som Liberalerna kan göra anspråk på att fylla, Centerpartiet har tagit platsen som det liberala mitten/högerpartiet, och som samtidigt vägrar att på något sätt samverka med Sverigedemokraterna. Liberalerna kan försöka profilera sig som ett mitten/högerparti som inte utesluter samverkanmed Sverigedemokraterna. Men vilka väljare skulle rösta på det partiet? Liberala väljare som inte vill se SD-samarbete kan vända sig till Centerpartiet. Liberala väljare som kan tänka sig ett SD-samarbete kan vända sig till Moderaterna. Liberalerna befinner sig i leken Hela havet stormar, och i den olyckliga omständigheten att när musiken tystnat tvingas notera att det inte finns någon ledig stol att ta i besittning. Game over.

Kanske kommer Liberalerna att hoppa av januarisamarbetet i lagom tid före nästa val - för att skapa politiskt avstånd till den rödgröna regeringen och skaffa sig en taktisk fördel i förhållande till "konkurrenterna" i Centerpartiet. Men skulle det verkligen hjälpa? Nu riktas också öppen kritik mot Nyamko Sabuni inifrån Liberalerna - såväl mot hennes ledarskap som mot hennes politiska linje. Nyamko Sabuni har ett mycket svår uppgift i att hålla samman sitt splittrade parti och samtidigt staka ut en väg som åter gör partiet relevant för borgerliga väljare. Det är inte självklart att hon leder partiet i nästa valrörelse,

Det finns förresten kanske en stol ledig ändå. En socialliberal stol. Stolen är placerad närmare mitten i fördelningsfrågor, positionen är mindre marknadsliberal och inrymmer en positiv syn på flyktingmottagning och fokus på förebyggande insatser i brottsbekämpningen. Frågan är om Liberalerna vill ta den stolen.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Ett Kinderägg till Stefan Löfven

Ordkombinationerna "tuff höst", "svår höst" eller "besvärlig höst" och "regeringen" får många träffar på Google. (Ja, jag har själv bidragit.) 

Men någon har sänt Stefan Löfven ett Kinderägg med tre små överraskningspresenter, vilka tillsammans skapar förutsättningar för en lugn och stillsam politisk höst för regeringen. 

Den första presenten kom från moderatledaren Ulf Kristersson när han förklarade att Moderaterna inte tänker stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftar till att stoppa ändringar i arbetsrätten. Det tänker vi inte göra, sa Ulf Kristersson och vips hade Stefan Löfven en regeringskris mindre att hantera.

Den andra presenten kom från Preem som drog tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil. Miljöpartiet hade motsatt sig en sådan utbyggnad. Preems besked undanröjde den förväntade konflikten mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna och vips hade Stefan Löfven ytterligare en regeringskris mindre att hantera.

Den tredje presenten kom från Miljöpartiet som plötsligt gick med på att den migrationspolitiska kommitténs hela betänkande sänds ut på remiss, något partiet tidigare bestämt motsatt sig. OK, detta present fick Socialdemokraterna själva vara med och betala, genom att några förslag i mindre restriktiv riktning tillfogas remissen. Men överenskommelsen med Miljöpartiet innebär att konflikten mellan de båda partierna skjuts på framtiden och vips hade Stefan Löfven en tredje regeringskris mindre att hantera.

Är då allt nu verkligen lugn och ro? Nja, nya frågor lär förstås dyka upp. Och det är möjligt att Ulf Kristersson tar tillbaka sin present. Ulf Kristersson har tidigare visat att hans besked inte är att lita på, då han ju före valet var så tydlig med att han aldrig tänkte samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu låter det som bekant annorlunda. Vi får väl se. När det gäller framtiden är osvuret alltid bäst.

Välkomna lättnader i Gymnasielagen!

I dag kom Socialdemokraterna överens med Miljöpartiet om lättnader i den så kallade Gymnasielagen. De ensamkommande ungdomar som berörs av lagen har varit tvingade att inom sex månader efter avlagd examen skaffa sig ett arbete som sträcker sig över två år, annars skulle de utvisas. Dessa villkor har ju, som jag tidigare anfört, genom corona-pandemin för de allra flesta ungdomar blivit omöjliga att uppfylla. Enligt överenskommelsen mellan de båda regeringspartierna får de berörda ungdomarna nu i stället tolv månader på sig att hitta ett jobb, och anställningen behöver bara vara i ett år.

Överenskommelsen är en befrielse för många av dessa ungdomar, och även för deras familjer och nära och kära. Beslutet kom naturligtvis inte av sig själv. Det har funnits ett starkt tryck från civilsamhällets organisationer på regeringen att agera i frågan.

Lättnader i regelverket löser emellertid inte problemen för alla de ensamkommande unga som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd från krig och förföljelse, men som inte omfattas av gymnasielagen. Många av dem plågas av psykisk ohälsa och riskerar att kastas ut i papperslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Det humanitära - och för Sverige bästa - svaret på detta problem är att varaktigt välkomna dem till Sverige, vårt växande hem. Dessa tusentals unga människor kommer aldrig att kunna tvångsutvisas. I stället behövs en varaktig och human lösning på deras situation. Jag kallar det för en amnesti - regeringen får gärna alla det något annat, bara en sådan lösning kommer till stånd.

Dagens besked innebär hopp och glädje för så många människor. Men inte för Jimmie Åkesson. Det här betyder krig, säger han och tillägger att Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek. Sverigedemokraternas krigsretorik är både löjeväckande och förskräckande. Det är också en retorik som tydligt gestaltar den ideologiska kärnan i detta med rasism impregnerade parti.

Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.