Bättre sent än aldrig. Sluta fjäska för Saudiarabien

Äntligen ett västland som talar klarspråk med Saudiarabien om mänskliga rättigheter, skrev ansedda Washington Post för några år sedan, angående utrikesminister Margot Wallströms skarpa kritik av förhållandena i landet. Sverige hade då rivit upp sitt militära samarbetsavtal med Saudiarabien och Margot Wallström kallade Saudiarabiens piskstraff av bloggaren och aktivisten Raif Badawi för "medeltida". Saudiarabien rasade och kallade hem sin ambassadör. Ett sedan länge inplanerat tal av Margot Wallström inför Arabförbundet i Kairo ställdes in med kort varsel.

Sverige gick i täten i den internationella opinionsbildningen mot Saudiarabien. Internationell press hyllade henne och svensk utrikespolitik.

Även i det nu aktuella fallet med vad som förefaller vara ett mord på den saudiske journalisten Jamal Khashoggi har Margot Wallström varit mycket tydlig i sina kritiska uttalanden. Men denna gång får Margot Wallströms kritik inte lika starkt internationellt genomslag. Världssamfundet är nu mycket mer samlat i sin kritik mot Saudiarabien. Det är bra. Liksom sin rival Iran i maktspelet i Mellanöstern är Saudiarabien en repressiv diktatur som regelbundet och grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Det är en skandal att så många av världens länder genom vapenförsäljning bidrar till att upprätthålla dessa regimers ställning, i respektive land och i regionen som helhet. Donald Trumps försonliga uttalanden mot den saudiska regimen är illavarsnande. Låt oss gemensamt bidra till att Jamal Khashoggis fruktansvärda öde ska göra det omöjligt för andra stater att behandla den saudiska regimen med de silkesvantar som hittills alltför ofta varit fallet.

I en artikel i dag kallar överste Bo Pellnäs Saudiarabien för en skurkstat. Det är svårt att inte hålla med.

Horace Engdahls famösa uttalanden skadar Svenska Akademien

I dagarna är det ungefär ett år sedan #metoo-rörelsen började rulla fram över världen. Samtidigt kommenterar nu författaren och ledamoten av Svenska Akademien Horace Engdahl i en artikel i brittiska Times Literary Supplement fängelsedomen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Horace Engdahl skräder inte orden. Domslutet påstås ha fattat helt utan "någon seriös bevisning". De kvinnliga vittnesmålen mot Jean-Claude Arnault förminskas av Horace Engdahl genom att jämföras med de vittnen som efter franska revolutionen anklagade Marie Antoinette för incest mot sina barn.

Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.

#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.

Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.

Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.

För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.

*

Mina tankar går idag också till Lisbeth Palme som lämnat oss, och till hennes familj. Jag minns henne som en lågmäld, modig människa - med ett kraftfull engagemang för jämlikhet, solidaritet och inte minst för barns rättigheter.

*

Lyssna gärna på Jösses flickor - Befrielsen är nära. Kan vi vill vi törs vi? Ja vi kan, vi vill, vi törs!

Rädda Barnen: Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

En ny rapport från Rädda Barnen slår larm om situationen för afghanska barn och unga som levt i Europa men skickats till Afghanistan. Hjälporganisationen har följt 53 ungdomar, och resultaten visar att ungefär var femte person blivit utsatt för försök till tvångsrekryteringar till olika väpnade grupper. Medan 45 av de 53 gick i skola i Europa, var det bara 16 av dem som gjorde det efter återvändandet till Afghanistan. Europeiska stater överger sitt ansvar att erbjuda barn och unga som flytt en långsiktig lösning där deras grundläggande rättigheter tillgodoses. Europa upphör att skydda och stötta mycket utsatta barn och unga i princip så fort de sätter for på afghansk mark. De lämnas i en mycket farlig miljö med ett minimalt stöd, säger Ola Mattsson, Rädda Barnens Sverigechef.

Stater i Europa återsänder tusentals barn och unga till Afghanistan utan att garantera deras säkerhet. Många av dessa har aldrig varit i Afghanistan innan de skickades dit. Barn och unga tvingas till ett liv i isolering på grund av säkerhetssituationen.

Sverige kallas - eller åtminstone kallades - för en humanitär stormakt. Givet läget i Afghanistan borde Sverige också avhålla sig från att utvisa människor dit. Krigshandlingarna accelererar och dagligen rapporterar nyhetsmedia om nya våldsutbrott.

Gymnasielagen - som ger 9 000 människor en ny möjlighet att få stanna i vårt växande hem Sverige - var en stor framgång. Men den löser inte problemen för de unga som inte omfattas av den. Därför måste vi ta frågan vidare framåt.

Regeringsförhandlingarna i Sverige drar ut på tiden. Det är naturligt, givet valresultatet. Förhandlingarna måste få ta den tid som behövs, och inte forceras. Men det finns en risk att sakpolitiken åsidosätts. Världen står inte still bara för att svensk inrikespolitik just nu gör det. I slutet av veckan möts EU:s ledare i Bryssel för att bland annat diskutera unionens migrationspolitik
Det viktigt att så många som möjligt hjälps åt att hålla frågan om flyktingpolitiken och läget i Afghanistan levande i debatten - i Sverige och i Europa.

Hat och okvädingsord från högerhåll mot C och L

I dag blev det lite vilodag, i den intensiva debatten om regeringsbildningen. Ur det perspektivet är det också bra att talman Andreas Norlén tar ett varv till med partiledarna i morgon, innan han går vidare i processen (sannolikt genom att ge Stefan Löfven uppdraget att försöka bilda regering). Känslorna behöver svalna på flera håll.

Igår stod Annie Lööf och Jan Björklund upp för sina väljare genom att göra precis det som de under hela valrörelsen lovat att de skulle göra - det vill säga inte sätta sig i en alliansregering som blev beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd och överhuvudtaget inte medverka till att ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande i riksdagen. Centerpartiets och Liberalernas nej till Ulf Kristerssons förslag var på så sätt förväntade och odramatiska.

Desto mer obehagligt är det att ta del av näthat och okvädingsord från delar av den höger som gärna sett ett samarbete mellan allianspartierna och Sverigedemokraterna. Judas, skriver moderaten Ann Heberlein i en tweet apropå att Jan Björklund sade nej till Ulf Kristerssons förslag. (Heberlein försvarar sin tweet med att hon syftade på frälsningshistorien där Judas förräderi spelade en viktig roll, och att hon nu hoppas att Björklunds Judas-gärning ska leda till Moderaternas återuppståndelse.) Rebecca Weidmo Uvell kallar på twitter Centerpartiet och Liberalerna för "jävla hycklare", "fjolliberaler" och "barnrumpor". Katerina Janouch kallar på twitter Jan Björklund för "pajas". Och så håller det på, exemplen kunde lätt mångfaldigas.

Ja, jag hade blivit oerhört besviken om Annie Lööf och Jan Björklund sagt ja till Ulf Kristerssons förslag, och jag hade kritiserat dem för att svika sina vallöften och för att ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag skulle ju aldrig komma i närheten av de ordval som nu florerar i debatten och på nätet. Jag skäms när jag läser dessa formuleringar.

Ibland känns twitter precis som det professor Bo Rothstein en gång i tiden kallade bloggosfären för - en öppen kloakbrunn.

I morgon tar vi nya tag, med ny talmansrunda. Jag önskar Stefan Löfven och mittenpartierna lycka till i de samtal som sannolikt följer.

Kristerssons fiasko

Jag är väldigt glad att Centerpartiet och Liberalerna idag stod upp och markerade att de inte var villiga att ge Sverigedemokraterna inflytande över regeringspolitiken. Det var att vara vuxen i rummet, och är värt respekt.

För Ulf Kristersson blev det ingen bra dag. Enligt hans Instagramkonto skulle han varit ledig, och jagat i de vackra Sörmlandsskogarna. I den mån det blev någon jakt var det snarast Kristersson själv som var bytet.

Vid sina respektive pressträffar i dag var Jan Björklund och Annie Lööf utomordentligt kritiska till hur Ulf Kristersson hanterat sitt uppdrag att bilda regering. Genom att offentligt desavouera hans sätt att sköta regeringsbildningen desavouerade de i praktiken också Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Om han inte har tillräcklig kompetens att sköta en regeringsbildning, har han då tillräcklig kompetens att styra ett land?

Vad händer nu? Ekot erfar att Ulf Kristersson i morgon träffar talmannen för att berätta att han misslyckats med uppdraget att bilda regering. I så fall lämnar talmannen sannolikt över stafettpinnen till Stefan Löfven. För Ulf Kristersson är detta ett stort nederlag. Inte att han misslyckats i sig, många bedömare ansåg redan från början att uppgiften var omöjlig. Men för hans oförmåga att hålla samman Alliansen, hans oskicklighet att leda processens ens de 14 dagar han hade till sitt förfogande.

Stefan Löfven får ingen lätt uppgift. Jag har tidigare sagt att givet valresultatet vore det önskvärt med en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och kanske Miljöpartiet. Vänsterpartiet sköter oppositionen från vänster, Kristdemokraterna och Moderaterna sköter oppositionen från höger. Sverigedemokraterna marginaliseras i riksdagsarbetet.

Dit är det en lång väg, och kanske visar den sig inte vara möjlig. Den kräver ödmjukhet och öppenhet från samtliga berörda partier. Har de styrka nog att klara en sådan process? Ett par spännande veckor väntar.

Vill Centern och Liberalerna bli stödpartier åt en SD-beroende M-regering?

I dag ställde moderatledaren Ulf Kristersson ultimatum till Centerpartiet och Liberalerna. Antingen är de med och bildar en alliansregering, trots att de före valet dyrt och heligt lovat sina väljare att inte göra det om de rödgröna partierna fick starkare väljarstöd än Alliansen. Eller så kan Centerpartiet och Liberalerna få fungera som stödpartier åt en moderatledd regering, det vill säga de sitter inte med i regeringen men förväntas samverka med den utifrån en gemensam värdegrund.

Centerpartiet och Liberalerna har fått helgen på sig att ta ställning till detta ultimatum.

Jag antar att Annie Lööf och Jan Björklund ägnar åtminstone några tankar åt den politiska händelseutvecklingen i Norge. Efter valet 2013 bildade Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet regering tillsammans, med mittenpartierna Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier.

För regeringspartierna har det gått ganska bra. Höyre och Fremskrittspartiet fick tillsammans 43.1 procent i valet 2013 och ligger i den senaste opinionsmätningen jag hittat kvar på en sammanlagd nivå över 40 procent. För stödpartierna Venstre och Kristelig Folkeparti har det gått betydligt sämre. De har rasat i opinionen och halverats från en gemensam nivå på 13.8 procednt i valet 2013 (KrF 8.6, V 5.2) till 6.8 procent i senaste mätningen (KrF 3.5, V 3.3). Det är svårt att tro att det skulle gå så mycket bättre för Centerpartiet och Liberalerna om de blev stöpartier till en M/KD-regering.

Det hör till saken att norska Senterpartiet i opposition ökat från 5.5 procent i valet 2013 till 11.2 procent i senaste opinionsmätningen.

Jag skriver denna text från ett tåg med lite dålig uppkoppling, så jag hoppas att jag fått siffrorna rätt. :)

En M/KD-regering skulle under hela mandatperioden vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva ja-röster i varje enskild omröstning där det är konflikt mellan blocken. Ingen tror väl att Sverigedemokraterna skulle vara villiga att ge ett sådant stöd utan att få något i stället. Högerradikala partier kommer sällan eller aldrig till makten utan att först ha accepterats eller släppts in av traditionella borgerliga högerpartier. Jag undrar om Annie Lööf och Jan Björklund verkligen vill gå till historien som de som öppnade dörren åt Sverigedemokraterna.

50 år sedan OS i Mexico City 1968

I morgon fredag 12 oktober är det på dagen 50 år sedan invigningen av OS i Mexico City1968. Jag var tio år gammal. Jag minns två saker från dessa olympiska sommarspel. Och vilka saker sen.

1.) Bob Beamons fantastiska världsrekord i längdhopp på 8.90. Det var en förbättring av tidigare rekord med hela 55 centimeter. Du kan se hoppet här.

2.) Tommie Smiths och John Carlos manifestation på prispallen efter att de vunnit olympiskt guld och brons på 200 meter. Med höjda armar och varsin knuten hand markerade de sitt stöd till den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Genom de knutna nävarna med svarta handskar kom manifestationen också att förknippas med den mer militanta Black Power-rörelsen.

Tommie Smith och John Carlos suspenderades ur den amerikanska OS-truppen och fick inte tävla mer i Mexico. De blev legendarer, inte främst för sina idrottsprestationer utan för sin politiska manifestation.


Men den tredje mannen på bilden, vem var det? Trots att bilden på de tre nått ikonstatus har denne man och minnet av honom förpassats till historiens periferi. I de flesta betraktares ögon kan han tyckas symbolisera den vite, likgiltige mannen som inte stöder eller engagerar sig i den svarta befrielsekampen i USA.

Historien är inte rättvis, och den betraktelse jag antydde ovan är fördomsfull på gränsen till kränkande. Den tredje mannen är Peter Norman, och han vann sin silvermedalj tävlandes för Australien. Peter Norman deltog i Tommie Smiths och John Carlos politiska manifestation genom att bära en knapp med texten OPHR. Bokstäverna står för "Olympic Project for Human Rights", en amerikansk organisation som protesterade mot rassegregering och rasism.

Peter Normans senare öden är värda att uppmärksammas. Du kan läsa mer om vad dom hände honom här.

Icke-bildandet av en alliansregering fortsätter i god fart

Ulf Kristersson fortsätter arbetet med att icke-bilda en alliansregering. I dag tog projektet ytterligare ett steg framåt, då han meddelade att Stefan Löfven "tydligt avvisat" idén att en alliansregering skulle kunna tillträda med socialdemokratiskt stöd. Stefan Löfvens inställning var ju känd redan när Ulf Kristersson påbörjade sitt uppdrag - nyheten består i att Kristersson nu tillstår faktum.

I stället vill Kristersson "gå vidare med sina sonderingar", fortfarande i syfte att bilda en alliansregering. Frågan är bara vilka han ska sondera med. Allianskamraterna talar han väl kontinuerligt med, Sverigedemokraterna har han hittills sagt att han inte ska prata med. Knappast lär det bli Vänsterpartiet heller. Hoppas Kristersson måhända på att Miljöpartiet ska kliva över blockgränsen och rädda en alliansregering? I så fall lär han nog få hoppas förgäves.

Det parlamentariska läget är problematiskt och jag tycker det är viktigt att regeringsbildningen får ta tid. Bättre att det blir rätt än att det går fort. Och med "rätt" menar jag att blivande regeringspartier och oppositionspartier måste ha fått försöka komma så långt det bara går med sina respektive förstahandsalternativ. Först därefter kan de ingå kompromisser som de själva bottnar i. Det kan ta flera veckor till.

Veckan som följer lär visa hur stark sammanhållningen inom Alliansen är i det politiska läge som nu råder. Moderaterna och Kristdemokraterna kan tänka sig att gå fram med en alliansregering utan att den är förankrad med Socialdemokraterna - Centerpartiet och Liberalerna säger nej till ett sådant arrangemang. Hur ska Alliansen kunna gå vidare givet dessa skilda utgångspunkter? Ingen vet. Kommer Centerpartiet och Liberalerna till sist att släppa fram en M/KD-regering, trots att en sådan skulle bli hopplöst beroende av Sverigedemokraterna? Jag har tidigare uttryckt skepsis till att Centerpartiet och Liberalerna skulle göra det. Min skepsis kvarstår - men osvuret är bäst.

Säger Centerpartiet och Liberalerna nej till en M/KD-regering lär stafettpinnen i regeringsbildningsprocessen gå över till Stefan Löfven i nästa vecka. Då öppnas nya scenarier. Låt oss återkomma till dem när/om det blir dags.

Dags för nya tag i migrationspolitiken - förbättra möjligheterna till familjeåterförening!

Det bör bli bättre ordning och reda i svensk asyl- och migrationspolitik. En ny rapport från Röda Korset visar hur den tillfälliga asyllagen nekar familjer där en eller flera personer beviljats skydd i Sverige familjeåterförening under de tre år lagen gäller. I flera fall skiljs föräldrar och barn åt under många års tid, vilket skapar lidande och ökad psykisk ohälsa.

Går detta an? Nej, det går verkligen inte an.

Nu när valet är över är det hög tid att de demokratiska politiska partierna samlar ihop sig och åtgärdar de brister som i dag finns i den svenska flykting- och migrationspolitik. Sverige är i så många avseenden ett föregångsland i världen. Då ska vi också leva upp till förväntningarna genom att föra en flykting- och migrationspolitik som inte skiljer barn från föräldrar. I stället måste Sverige gå i täten för en politik som skapar trygghet för de nyanlända och som inte stänger dörren till omvärlden.

När det gäller anhöriginvandringen delar jag helt Röda Korsets slutsats: På grund av de svåra humanitära konsekvenserna kan det inte anses proportionerligt att neka familjer återförening längre tid än de tre år den tillfälliga lagen gäller. Rätten till familjeåterförening måste garanteras för alla som beviljas skydd i Sverige och försörjningskrav som försvårar eller omöjliggör familjeåterförening måste ses över.

Genomdrivandet av gymnasielagen som ger 9 000 unga människor en möjlighet att bygga sig en framtid i vårt gemensamma växande hem var en stor framgång, och visar att politisk kamp lönar sig. Men alla ungdomar som kom 2015 omgärdas inte av gymnasielagen. Jag skulle gärna se en lösning som gav även dessa ungdomar en möjlighet att få stanna - i annat fall riskerar vi att de blir en del av ett växande skuggsamhälle.

För att öka tryggheten och förbättra integrationen bör Sverige också så snart som möjligt göra permanenta i stället för tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel. Permanenta uppehållstillstånd underlättar för människor att lära sig språket och etablera sig på arbetsmarknaden, de avlastar rättsinstitutionerna genom att minska antalet omprövningar och de ökar människors livskvalitet. I väntan på att permanenta uppehållstillstånd blir huvudregel bör sådana tillstånd åtminstone beviljas efter förlängningsansökan om skyddsbehovet kvarstår.

Och nej - Sverige ska inte utvisa människor till krigets Afghanistan. I morgon måndag 8 oktober genomförs manifestationer över hela landet mot utvisningarna. Jag hoppas att dessa manifestationer får att stort genomslag och blir en maning till de demokratiska politiska partierna att forma en migrations- och asylpolitik med förbättrade möjligheter till anhöriginvandring, permanenta uppehållstillstånd och utan utvisningar till Afghanistan.

M samarbetar med homofoba SD i Hörby. Det behövs en vuxen i moderaternas rum

Uppdaterat 6 oktober kl 19.00. Historien blir värre och värre. Expo har analyserat Stefan Borgs Facebooksida över tid, och hittat de mest hårresande delningar och uttalanden. Stefan Borg har bland annat ondgjort sig över invandring till Sverige som "befolkningsutbyte", länkat till antisemitiska bloggar och försvarat den högerextrema tidningen Nya Tider. Hur Moderaterna i Hörby medvetet kan hjälpa fram en person med dessa värderingar till posten som kommunstyrelsens ordförande är en skandal av stora mått. Och Ulf Kristersson fortsätter att tiga i saken.

*

I veckan vann Sverigedemokraterna en stor framgång då partiet genom Stefan Borg i Hörby för första gången erövrade ordförandeposten i en kommunstyrelse. Sverigedemokraternas framgång möjliggjordes genom en teknisk valsamverkan med Moderaterna i Hörby.

Stefan Borg i Hörby är inte vem som helst. När Hörby kommun hissade Regnbågsflaggan i samband med Malmö Pride förra året kritiserade Stefan Borg flaggningen på sin Facebooksida: Allt för alla, inga gränser här, i Hörby ska alla inkluderas, alla ska känna stolthet, nekrofiler, pedofiler, koprofager, tidelagare - you name it. I Stefan Borgs värld blir kommunens solidaritet med Pride-rörelsen och dess kamp för alla människors lika värde ett stöd för att till exempel ha sex med barn eller med djur. (Ja, jag fick googla "koprofagi".) Uttalanden är naturligtvis djupt kränkande mot de människor som engagerar sig i Pride-manifestationerna.

Stefan Borg har också kritiserat polisens och Försvarsmaktens deltagande i Pride-parader: Detta är en skam för vilket land som helst, men nu råkar det vara mitt fosterland och jag blir uppriktigt förbannad. Hur har Sverige kunna sjunka till denna avgrundsnivå som nation betraktat? Finns det ingen botten för hur långt Sverige kan falla? 

Avgrundsnivå? Vi har förmånen att få leva i ett land där polis och militär markerar stöd för grundläggande demokratiska värden och manifesterar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter. Men Stefan Borg möter detta engagemang med avsky och förakt.

Det handlar om människosyn. Moderaterna i Hörby har nu fört fram en man med denna människosyn till posten som kommunstyrelsens ordförande. Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman påstås ha gett grönt ljus för arrangemanget.

Ulf Kristersson och moderaternas partiledning har ett stort ansvar för att hantera det som nu sker i Hörby. Hittills har man hållit en väldigt låg profil. Det enda uttalande jag hittat är från vice partisekreterare Anders Edholm som igår sa till Aftonbladet att det valtekniska samarbetet i Hörby "strider mot partiets riktlinjer". OK. Men om inte den moderata partiledningen går vidare med sanktioner blir signalen till andra lokala moderata partiorganisationer att man är beredd att se mellan fingrarna med lokalt samarbete med Sverigedemokraterna.

Jag tycker att Csaba Bene Perlenberg uttrycker det bra på Kvällsposten/GT:s liberala ledarsida: Ska Moderaterna på riksplan ha någon som helst trovärdighet framöver borde uteslutningsärenden mot Lars-Ivar Ljungman och Hörbymoderaterna inledas omgående. Agerandet i Hörby, som strider mot partilinjen, måste få konsekvenser. Annars är avståndstagandet från partiledningen bara retorisk teater.

Ulf Kristersson är hårt trängd mellan moderater som gärna samarbetar med Sverigedemokraterna och moderater med en mer frihetlig, liberal inställning. Det vore befriande om han tog steget fram och på allvar markerade att samarbete med Sverigedemokraterna - varken i Hörby eller någon annanstans - faktiskt inte är OK. Det behövs en vuxen i moderaternas rum.

Jag noterar att Dagens Nyheters ledarsida för ett snarlikt resonemang.

Brett Kavanaugh och Högsta domstolen - en fråga om förtroende. #metoo

Det drar ihop sig till omröstning i den amerikanska senaten kring huruvida Brett Kavanaugh ska utses till ny domare i Högsta domstolen. Kavanaugh nominerades av president Donald Trump, men nomineringen har följts av anklagelser om sexövergrepp mot olika kvinnor. Omröstningen har skjutits upp i väntan på att en FBI-utredning om de påstådda övergreppen, särskilt ett våldtäktsförsök mot Christine Blasey Ford i början av 1980-talet.

FBI-utredningen är nu klar och görs under torsdagen tillgänglig för samtliga 100 senatorer i ett säkerhetsrum i den amerikanska kongressbyggnaden Kapitolium i Washington. Rapporten finns bara i ett enda exemplar, och senatorerna får turas om att läsa den i grupp med början kl 14.00 i dag (svensk tid).

Jag kan förstås inte bedöma vad Brett Kavanaugh gjorde eller inte gjorde vid de aktuella tillfällena i början av 1980-talet. Christine Blasey Ford avgav ett starkt vittnesmål inför ett senatsutskott, och ord står mot ord. Brett Kavanaugh har i ett öppet brev från över 1 000 professorer i juridik kritiserats för att under förhöret betett sig på ett obehärskat, uppviglande, partiskt och ohövligt sätt, vilket - menar undertecknarna - sammantaget visar att hans generella attityd till lagstiftning och aktörer i rättssamhället gör honom olämplig för uppdraget. Donald Trump har öppet hånat Christine Blasey Ford och på ett förlöjligande sätt imiterat hennes vittnesmål. Det är faktiskt inte riktigt klokt.

Den process vi nu ser i senaten är inte en rättegång där en anklagad person ska dömas som skyldig eller icke skyldig. Här handlar det i stället om förtroende för en person som är nominerad till att på livslång basis utses till ett av USA:s högsta och allra viktigaste ämbeten. Det är en mänsklig rättighet att inte dömas utan bevis i en domstol. Men det är inte en mänsklig rättighet att utses till domare i Högsta domstolen.

Förtroendet för Brett Kavanaugh är skadat. Men är det tillräckligt skadat för att två republikanska senatorer ska rösta nej och tillsammans med demokraterna i senaten sätta stopp för hans nominering? Snart får vi veta.

Kommer Ulf Kristersson att lyckas bilda regering?

I dag gav talmannen moderatledaren Ulf Kristersson uppdraget att försöka bilda regering. Beslutet kom inte oväntat, mot bakgrund av att riksdagen nyligen röstade bort Stefan Löfven som statsminister. Socialdemokraterna har varit tydliga med att man inte kommer att ge sitt stöd åt en alliansregering. Nu är det upp till dem som röstade bort Löfven att ta politiskt ansvar för den uppkomna situationen. Nu är det dags för allianspartierna att visa sina kort.

I första steget kommer Alliansen att forma en strategi för att pröva förutsättningarna att få Socialdemokraterna att ändra uppfattning. Alliansen kommer att erbjuda Stefan Löfven en kombination av sakpolitiska kompromisser, löften om inflytande och garantier för att Sverigedemokraterna även fortsättningsvis utestängs från makten. Men vad Alliansen än erbjuder kommer Stefan Löfven att tacka nej.

Eftersom Centerpartiet och Liberalerna varit tydliga med att de inte kommer att vara med i en alliansregering som saknar stöd från Socialdemokraterna så är vägen till en alliansregering stängd. I nästa steg får Ulf Kristersson ta ställning till om han vill lämna över stafettpinnen till Stefan Löfven eller om han i stället vill försöka bilda en moderat enpartiregering (alternativt en M/KD-regering). Men en sådan regering skulle bli hjälplöst utlämnad åt Sverigedemokraternas goda vilja redan från dag ett, och som jag tidigare anfört är det högst tveksamt om Centerpartiet och Liberalerna vill ge Sverigedemokraterna ett sådant inflytande.

Vid en uppmärksammad pressträff tidigare i dag antydde Annie Lööf att om Ulf Kristersson misslyckas vill hon gå vidare med en "plan B" som inrymmer blocköverskridande samverkan. Det ligger en ironi i att den intressanta och relevanta diskussionen den närmaste tiden kommer att ägnas åt olika former av plan B och blocköverskridande samverkan, och inte om plan A och en alliansregering.

Går det att hejda Svenska Akademiens fall?

I dag dömdes den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault till två års fängelse för våldtäkt. Den fällande domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrat att polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekat på att hans av akademien finansierade verksamhet kan ha bedrivits i strid med skattelagstiftning och bokföringslag.

Överhuvudtaget är jag utled på Svenska Akademiens bristande förmåga och kompetens att hantera  sitt uppdrag. Underlåtenheten att polisanmäla trots misstanke om brott, de ständiga läckorna i en allvarlig situation och oförmågan att stava till och än mindre förstå ordet "jäv" har fått mig att ge upp hoppet om institutionen.

Som en stark kontrast till Svenska Akademiens inkompetens framträdde igår Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten i SVT Agenda. Heikensten utstrålade integritet (googla det ordet, akademiledamöter) och professionalitet. Hans bistra budskap om vad som måste göras för att Svenska Akademien ska kunna dela ut Nobelpriset i litteratur i framtiden kan sammanfattas så här:

1) Det är Svenska Akademien som har ställt till det och som har ansvar för att reda upp situationen.

2) Svenska Akademien måste välja in nya medlemmar, medlemmar med integritet.

3) Svenska Akademiens Nobelkommitté måste bestå av ledamöter som står fria i förhållande till tidigare händelser.

4) Processen skulle underlättas om en del ledamöter valde att lämna Svenska Akademien.

I förlängningen menade Lars Heikensten att tills dessa åtgärder vidtagits så får Svenska Akademien avstå från att dela ut litteraturpriset. Nobelstiftelsen kan också välja att flytta priset till någon annan institution.

Möjligen tycker jag att Lars Heikensten är något för optimistisk i sin tilltro till att Svenska Akademien på egen hand kommer att kunna reda ut situationen. Som jag tidigare anfört behöver akademien hjälp utifrån, till exempel genom en brett sammansatt krisgrupp med representanter från Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar.

I dag började årets Nobelpristagare att presenteras. Nobelpriset i litteratur är större än Svenska Akademien. Avgå alla. Avgå nu.

Kommer C och L att släppa fram en moderat enpartiregering?

Det har under helgen varit stiltje i debatten om regeringsbildningen. Skönt på sitt sätt. En position verkar emellertid börja blekna bort - det har blivit allt svårare att hitta någon oberoende bedömare som på allvar tror att det blir en alliansregering.

Alliansens öde gestaltas av allianspartierna varken kan regera eller opponera tillsammans. Väljarna gav ett starkare stöd åt de rödgröna partierna än åt Alliansen - och så länge Centerpartiet och Liberalerna lever upp till sitt löfte att inte ge något politiskt inflytande åt Sverigedemokraterna så blir det heller ingen alliansregering. Men om de fyra allianspartierna ska hålla ihop och acceptera någon form av rödgrön regering under mandatperioden krävs det en ny decemberöverenskommelse - och en sådan kan varken Kristdemokraterna eller Moderaterna acceptera. Således blir det knappast heller en enad allians i opposition.

Mycket talar därför för att vi kommer att få se en ny regering som leds av Socialdemokraterna och Stefan Löfven. Men ännu är vi inte där. Det skulle till exempel kunna bli så att Centerpartiet och Liberalerna släpper fram en moderat enpartiregering eller en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna. Tillsammans med Sverigedemokraterna samlar högerpartier ungefär 60 procent av riksdagsmandaten. Så matematiken talar ur det perspektivet emot en socialdemokratiskt ledd regering.

Men det finns åtminstone tre saker som talar emot att Centerpartiet och Liberalerna släpper fram Ulf Kristersson som ny statsminister i en regering i vilken de själva inte ingår:

1.) En sådan regering skulle bli beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig riksdagsomröstning. Ingen tror att Sverigedemokraterna skulle vara villigt att ge ett sådant stöd utan att få något i gengäld. Vi vet också att det inom Kristdemokraterna och Moderaterna finns starka krafter som inte har något emot någon slags samverkan eller förhandlingar med Sverigedemokraterna. Vill Jan Björklund och Annie Lööf gå till historien som de som faktiskt öppnade dörren för Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik? Jag tror inte det.

2.) Om Centerpartiet och Liberalerna släppte fram en sådan regering skulle det utlösa en revolt i partiets aktiva medlemskader. Det räckte ju med att partierna för någon månad sedan övervägde att ge Sverigedemokraterna presidieplatser i utskotten för att medlemmarna (inklusive flera enskilda riksdagsledamöter) skulle rasa. Jag har svårt att se att Jan Björklund och Annie Lööf i detta läge skulle riskera att utlösa så starka partistrider.

3.) Centerpartiet och Liberalerna måste ana att en moderat enpartiregering (eller en M/KD-regering) sannolikt blir kortlivad. Visserligen skulle Centerpartiet och Liberalerna kunna göra bedömningen att det är nödvändigt att först släppa fram en sådan regering och se den gå under för att i nästa skede kunna komma överens med Socialdemokraterna. Men det vore ett högt spel, och jag tror att Centerpartiet och Liberalerna hellre prioriterar det inflytande och de sakpolitiska vinster som en uppgörelse i mitten över blockgränserna redan nu skulle innebära.

Men politiken går inte alltid som man tror, och osvuret är bäst. Jag skulle tro att konturerna börjar klarna ytterligare under den vecka som kommer.

Regeringsbildningen. Ett drama i tre akter.

Idag röstade Alliansen och Sverigedemokraterna bort Stefan Löfven som statsminister. Därigenom avslutades akt I i dramat Regeringsbildningen. Nu påbörjas akt II som behandlar talmansrundan. Det lär bli en spännande och händelserik akt.

Hittills har dramat spelats upp helt enligt förskrivet manus (med undantag för intermezzot kring val av andre vice talman, där Björn Söder lite oväntat skrevs ut ur handlingen). Partierna har hållit fast vid sina i förväg framförda positioner. En del menar att Centerpartiet och Liberalerna svikit genom att tillsammans med Sverigedemokraterna rösta igenom Alliansens förslag till talman och rösta bort Stefan Löfven, trots att Alliansen fick ett svagare väljarstöd än de rödgröna partierna och trots att man lovat att aldrig samverka med eller göra sig beroende av Sverigedemokraterna.

Men Centerpartiet och Liberalerna har faktiskt inte gjort något annat än vad de redan före valet sagt att de skulle göra. Centerpartiet och Liberalerna var tydliga med att Alliansen avsåg att gå fram med ett gemensamt talmansförslag och att de i riksdagsomröstningen skulle försöka avsätta Stefan Löfven. Då är det svårt att tala om svek.

Det har talats en del om att talmannen nu har fyra försök på sig att få fram en regering - sedan blir det extra val. Det är sant att det blir extra val om talmannens förslag till ny statsminister i riksdagen röstas ned fyra gånger. Men det finns mig veterligen inget som tvingar talmannen att lägga fram ett förslag innan han är säker på att det går igenom. Därför tror jag att talmannen kommer att sondera förutsättningarna för regeringsbildning på ett sätt som inrymmer samtal och förhandlingar mellan partierna och som innebär att det mycket väl kan bli bara en omröstning i riksdagen - och då först när det finns en förankrad lösning på plats.

Ett inte helt orealistiskt scenario är därför följande: Ulf Kristersson får bollen först, och sonderar möjligheten att bilda en alliansregering. Försöket misslyckas, eftersom Centerpartiet och Liberalerna står fast vid sitt löfte att en sådan lösning endast är möjlig om den förankras över blockgränsen - och då säger Socialdemokraterna blankt nej. Ulf Kristersson sonderar då möjligheten att gå fram med en ren M- alternativt M/KD-regering. En sådan regering måste släppas fram av Centerpartiet och Liberalerna, mot att dessa partier till exempel erbjuds inflytande över budgetprocessen. Men mycket talar emot att Centerpartiet och Liberalerna skulle acceptera en sådan lösning. Dessa partier skulle möta stark intern kritik och få svårt att värja sig i en svekdebatt där de anklagas för att ge Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna makt och inflytande. Sannolikheten att en sådan regering skulle bli långlivad får också bedömas som liten.

Enligt detta scenario misslyckas således Ulf Kristersson att bilda regering, och frågan kommer inte ens upp till omröstning i kammaren. I stället låter talmannen nu Stefan Löfven göra ett försök. Här kommer då Alliansens enighet att sättas på sitt yttersta prov, om den inte spruckit redan dessförinnan. Kommer Centerpartiet och Liberalerna att bidra till att spränga blockpolitiken och samverka med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsfrågan?

Akt III i Regeringsdramat blir i så fall den del i processen där blockpolitiken är sprängd och där Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet förhandlar fram formerna för regeringssamarbete. Kanske blir det en koalitionsregering. Eller så kan det bli en socialdemokratisk enpartiregering som förhandlar om budgeten med Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet) på samma sätt som Vänsterpartiet de senaste åren gjort med den rödgröna regeringen? För Vänsterpartiet var det en framgångsrik strategi. Partiet fick igenom många av sina politiska förslag, utan att behöva ta ansvar för regeringspolitiken. Ska Annie Lööf och Stefan Löfven dela på statsministerposten - två år var? Och vem ska i så fall börja?

Slutscenen i dramat blir förstås omröstningen i riksdagen, där dessa fyra partiers 167 mandat utgör tillräcklig grund för att styra under resten av mandatperioden. Vänsterpartiet får ett bra läge som ensam vänsteropposition mot en mitteninriktad regering. Moderaterna och Kristdemokraterna blir opposition från höger. Sverigedemokraternas isolering kvarstår.

Detta är mitt huvudscenario. Vilket är ditt, käre läsare?

Blir det ja eller nej till Björn Söder?

I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?

Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.

Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.

Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".

Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.

Alliansen lät SD bestämma - nu politiseras talmansämbetet

Idag meddelade Sverigedemokraterna att partiet kommer att ge sitt stöd till "Moderaternas kandidat" till talmansposten, eftersom "Moderaterna är det parti som har bäst förutsättningar att leda en regering".

Sverigedemokraternas motivering innebär sannerligen en politisering av talmansuppdraget. Då tänker jag inte i första hand på att partiet medvetet kallar Andreas Norlén för "Moderaternas kandidat" i stället för "Alliansens kandidat". Politiseringen består i stället i att Sverigedemokraterna vill ha en talman från det parti som "har bäst förutsättningar att leda en regering".

Talmannen ska ju stå över partipolitiken. Nu föregriper Sverigedemokraterna talmannens arbete samtidigt som man fläckar Andreas Norléns trovärdighet.

Jag känner inte Andreas Norlén, och har ingen anledning att betvivla hans integritet och kompetens. Men när det parti som har beslutsmakten i talmansfrågan motiverar sitt ställningstagande just med kandidatens politiska tillhörighet skadar man också bilden av den tänkte talmannens opartiskhet och oväld.

Problemet hade kunnat undvikas om de rödgröna partierna och allianspartierna i blocköverskridande samtal enats om en talmanskandidat. Nu valde i stället Alliansen att gå fram med en egen kandidat och låta Sverigedemokraterna bestämma vem som ska bli riksdagens talman.

Genom Sverigedemokraternas motivering där kandidatens politiska tillhörighet var avgörande får riksdagen nu en talman - om Andreas Norlén blir vald - vars oväld redan från början riskerar att ifrågasättas. Jag tycker detta är väldigt synd - för riksdagen och för väljarna - och undrar stilla hur Centerpartiet och Liberalerna kunde hamna i den här sörjan.

Nej, Björn Söder bör inte väljas till andre vice talman

I dag lanserade Jonas Sjöstedt överraskande riksdagsledamoten Lotta Johnsson Fornarve som Vänsterpartiets kandidat till posten som andre vice talman. Den posten är enligt praxis tänkt att besättas av riksdagens tredje största parti, i det här fallet Sverigedemokraternas Björn Söder. Men Jonas Sjöstedt menar att Björn Söder bland annat genom sina uttalanden om att det inte går att samtidigt vara jude och svensk visat att han inte är lämplig för talmansposten.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt gör alldeles rätt och jag hoppas att Lotta Johnsson Fornave blir vald. Visst kan man hävda att det är fel att bryta praxis i formfrågor som till exempel vid talmansval. Men det finns väl i dag inte längre någon sådan praxis. Tidigare tillsattes talmannen från antingen det största partiet i riksdagen eller från det största partiet i det största blocket i riksdagen. Men nu tänker ju Alliansen av allt att döma lansera en egen kandidat, som varken kommer från det största partiet eller det största blocket. Och då är praxis redan bruten.

Sedan håller jag med Jonas Sjöstedt i sak. Nomineringen av Björn Söder är närmast att betrakta som en provokation från Sverigedemokraternas sida.

Hur kommer det då att gå? Det vet vi ännu inte. Frågan kommer att avgöras genom sluten omröstning. Sverigedemokraterna har 62 mandat. Men vilka förutom Sverigedemokraterna kan tänkas rösta på Björn Söder? Vänsterpartiet har 28 mandat. Miljöpartiet har 16, varav förmodligen de allra flesta röstar på Lotta Johnsson Fornarve. Det blir som mest 44 mandat.

Jag skulle sedan tro att väldigt många av övriga ledamöter väljer att lägga ned sina röster, just för att skydda "praxis". Men omröstningen är sluten, så varje ledamot har möjlighet att följa sitt hjärtas väg. Om ingen utanför SD röstar på Björn Söder räcker det med att 19 ledamöter från till exempel Socialdemokraterna, Liberalerna eller Centerpartiet rösta på Lotta Johnsson Fornarve så blir hon vald.

Det vore bra om Björn Söder inte valdes till riksdagens andre vice talman. Jag hoppas därför att Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornave blir vald i stället.

Två ofta upprepade floskler om SD

Det finns två floskler som ofta upprepas i den evighetslånga debatten om Sverigedemokraterna (SD).

Floskel 1: Vi måste väl kunna samtala med SD. På ytan kan denna formulering låta okontroversiell. Visst ska vi väl kunna prata också med våra politiska motståndare? Men formuleringen blir ju helt tom om man inte samtidigt klargör varför "vi" (vilka nu "vi" är) måste samtala med SD. Är det för att bättre förstå hur Sverigedemokrater tänker? Är det för att få Sverigedemokrater att inse att de har fel? Eller är det för att motverka att SD får en martyrgloria? Är det av en slags respekt för Sverigedemokraternas väljare? Och vad betyder "samtala med"? Partiledaröverläggningar? Eller att man utbyter artigheter när man träffas vid kaffeautomaten? Politiska förhandlingar? Och det pågår väl ständigt samtal med SD - i riksdagsutskotten, i paneldebatter och inom ramen för parlamentariska utredningar. Så vad är det utöver dessa samtal som avses?

"Vi måste väl kunna samtala med SD" är ofta ett uttryck för en strävan att normalisera partiet. Formuleringen inrymmer ett rävgryt av undertexter och outtalade målsättningar och agendor. Uttrycket bidrar därför till att fördunkla i ställa för att klarna av debatten.

Floskel 2: Sluta mobba SD. Alla är vi ju emot mobbing. Förstås. Men uttrycket förväxlar medvetet SD:s politiska isolering med mobbing för att mottagaren av budskapet ska "tycka synd om" SD. Det är inte synd om politiska partier. Det var inte synd om den sydafrikanska apartheidregimen när den isolerades av världssamfundet. Det är inte synd om den nordkoreanska regimen när den utsätts för internationella sanktioner. Det är inte synd om Putin heller. Politisk isolering är ett sätt att visa sin avsky för den värdegrund som ett partis politik vilar på. SD är inte "mobbat" - SD är politiskt isolerat eftersom övriga partier känner en djup avsky mot den värdegrund som SD:s politik vilar på. Däremot ska naturligtvis Sverigedemokraternas politiska företrädare bemötas med artighet.

Dessutom är uttrycket "Sluta mobba SD" ett hån mot de människor som mobbas på riktigt.

Glad över positiva remissvar till utredningen!

Den 13 mars i år överlämnade jag betänkandet Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige (SOU 2018:18) till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Utredningsarbetet var en inspirerande och spännande erfarenhet. Nu har remissinstanserna sagt sitt. Till min glädje är de i huvudsak positiva, och det förs också fram flera konstruktiva idéer i syfte att förbättra förslagen ytterligare.

 

Direktiven uppdrog bland annat åt utredningen att föreslå förtydligade demokratikriterier för stödberättigande, kriterier som är i överensstämmelse med religionsfriheten. Våra kriterier presenterades på DN Debatt av mig och utredningens huvudsekreterare Daniel Lindvall, samma dag som utredningen överlämnades.

Direktiven var tydliga med att utredningens förslag skulle ha en "bred förankring bland riksdagspartierna". Behovet av en bred politisk förankring beror på att gällande lagstiftning kräver kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna ändras. Vad jag kan förstå har också riksdagens samtliga åtta partier så här långt förhållit sig välvilligt till utredningens förslag. Samtliga partier hade också en representant i den parlamentariska referensgrupp som var knuten till utredningen.

Vi hade inte i uppdrag att ta ställning till om staten ska ge stöd till trossamfund eller ej. I stället skulle vi utreda hur ett sådant stöd bäst utformas och vilka mål som ska uppnås. Stödet har i sin nuvarande form funnits sedan år 2000 och omfattar en hjälp till trossamfunden med att få in sina medlemsavgifter genom Skatteverket (på samma sätt som medlemmar i Svenska Kyrkan betalar sin avgift) samt ett statsbidrag på ca 90 miljoner per år. Lagen om stöd till trossamfund har aldrig utvärderats. Samtidigt har samhället förändrats - den religiösa mångfalden i Sverige i dag är betydligt större än när lagen tillkom.

Frågan om statens stöd till trossamfund är omdiskuterat. Några anser att staten inte ska ge stöd till trossamfund överhuvudtaget. Andra menar att stödet borde utvidgas till att även innefatta så kallade sekulära livsåskådningssällskap som till exempel Humanisterna. En del har varit bekymrade över att stödet riskerar att ge stöd till verksamheter som bedrivs på sätt som är oförenligt med för samhället särskilt skyddsvärda värderingar eller med mänskliga rättigheter.

Religionsfrihet är en mänsklig rättighet och en viktig hörnsten i den svenska demokratin. Samtidigt kan det i ett demokratiskt samhälle uppstå konfliktytor mellan religionsfriheten och andra mänskliga fri- och rättigheter. Jag hoppar att utredningens förslag ska ge trossamfunden förutsättningar för en aktiv och långsiktig religiös verksamhet samtidigt som de skyddar samhällets grundläggande värderingar, däribland alla människors lika värde och jämställdhet, såsom de uttrycks i regeringsformen och som vårt samhälle vilar på.

Varmt tack till alla medarbetare i utredningen, särskilt huvudsekreterare fil dr Daniel Lindvall och sekreterare, dåvarande kammarrättsassessorn, Linda Svärd, samt expertgrupp och parlamentarisk referensgrupp.

Det har också varit roligt att få uppleva svenskt utredningsväsende inifrån, och få ta del av den professionalitet som kringgärdar verksamheten. Utredningsväsendet är fortfarande en vital del av den svenska demokratin, en del som är värd att vårda och värna.