Man häpnar. Som privatperson har naturligtvis Horace Engdahl samma rätt som alla andra att tycka och tänka om olika domar. Men som akademiledamot är hans raljanta uttalanden utomordentligt omdömeslösa, och de skadar ytterligare bilden av Svenska Akademien som kulturinstitution.
#metoo-rörelsen har så här långt varit enormt framgångsrik. Den har bidragit till att synliggöra ett strukturellt, patriarkalt förtryck och de vardagstrakasserier många kvinnor tvingats leva med.
Javisst, jag tänker också på män som utan belägg pekats ut som förövare. Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg, påstås Maximilien de Robespierre en gång ha försvarat skräckväldet med. (Om det nu var han - uttryckets ursprung är omtvistat.) Men den tankefiguren är farlig. Den förminskar människovärdet, urholkar rättskänslan och riskerar att öppna dörren för barbariet - oavsett om det är revolutionens fiender i Frankrike, ryska kulaker eller judar i största allmänhet som står i vägen för den "goda" saken.
Men jag gläds också över att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
*
Mina tankar går idag också till Lisbeth Palme som lämnat oss, och till hennes familj. Jag minns henne som en lågmäld, modig människa - med ett kraftfull engagemang för jämlikhet, solidaritet och inte minst för barns rättigheter.
*
Lyssna gärna på Jösses flickor - Befrielsen är nära. Kan vi vill vi törs vi? Ja vi kan, vi vill, vi törs!
