Går det att hejda Svenska Akademiens fall?

I dag dömdes den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault till två års fängelse för våldtäkt. Den fällande domen kastar en än mörkare skugga över Svenska Akademien, som vägrat att polisanmäla Arnault trots att en oberoende advokatutredning pekat på att hans av akademien finansierade verksamhet kan ha bedrivits i strid med skattelagstiftning och bokföringslag.

Överhuvudtaget är jag utled på Svenska Akademiens bristande förmåga och kompetens att hantera  sitt uppdrag. Underlåtenheten att polisanmäla trots misstanke om brott, de ständiga läckorna i en allvarlig situation och oförmågan att stava till och än mindre förstå ordet "jäv" har fått mig att ge upp hoppet om institutionen.

Som en stark kontrast till Svenska Akademiens inkompetens framträdde igår Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten i SVT Agenda. Heikensten utstrålade integritet (googla det ordet, akademiledamöter) och professionalitet. Hans bistra budskap om vad som måste göras för att Svenska Akademien ska kunna dela ut Nobelpriset i litteratur i framtiden kan sammanfattas så här:

1) Det är Svenska Akademien som har ställt till det och som har ansvar för att reda upp situationen.

2) Svenska Akademien måste välja in nya medlemmar, medlemmar med integritet.

3) Svenska Akademiens Nobelkommitté måste bestå av ledamöter som står fria i förhållande till tidigare händelser.

4) Processen skulle underlättas om en del ledamöter valde att lämna Svenska Akademien.

I förlängningen menade Lars Heikensten att tills dessa åtgärder vidtagits så får Svenska Akademien avstå från att dela ut litteraturpriset. Nobelstiftelsen kan också välja att flytta priset till någon annan institution.

Möjligen tycker jag att Lars Heikensten är något för optimistisk i sin tilltro till att Svenska Akademien på egen hand kommer att kunna reda ut situationen. Som jag tidigare anfört behöver akademien hjälp utifrån, till exempel genom en brett sammansatt krisgrupp med representanter från Riksmarskalksämbetet, Nobelstiftelsen, Vetenskapsrådet och Kulturdepartementet. För att kunna lägga en ny grund med nya ledamöter bör de som fortfarande finns kvar avsäga sig sina stolar.

I dag började årets Nobelpristagare att presenteras. Nobelpriset i litteratur är större än Svenska Akademien. Avgå alla. Avgå nu.

Går det att rädda Svenska Akademien?

I dag meddelade tre ledamöter av Svenska Akademien (Peter Englund, Kjell Espmark, Klas Östergren) att de inte längre tänker delta i dess verksamhet. Orsaken uppges vara en konflikt om vilka konsekvenser bör bli av den utredning om advokatbyrån Hammarskiöld & Co arbetat fram om Akademiens kopplingar till den så kallade Kulturprofilen och den klubbverksamhet han bedrev.

Redan tidigare har ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna Svenska Akademiens arbete. Av arton ledamöter återstår just nu endast tretton. En Akademikollaps? Ständige sekreteraren Sara Danius har en hel del att stå i, om man säger så.

Svenska Akademien är en fantastisk institution. Den är högstämd och folkkär på samma gång, som jag tror författaren Sigrid Combüchen uttryckte det tidigare i dag.

Men Akademiens organisationsform är föråldrad, och blir ett hinder för dess arbete. Jävsreglerna är suddiga, den bristande transparensen är olycklig, det är heller inte rimligt att en ledamot inte kan få lämna Akademien. Jag skulle också gärna se ett system där ledamöterna inte utsågs på livstid, utan på långa mandatperioder, till exempel två gånger åtta år. Akademiens stadgar är underbar läsning. Men jag är övertygad om att en kung så modern och så engagerad i samhällsutvecklingen som Gustav III aldrig skulle acceptera att över 200 år gamla stadgar skulle stå i vägen för en Akademi för sin tid.