Just nu pågår en intensiv debatt om vilken sida som är mest tydlig eller otydlig i regeringsfrågan. Stefan Löfvens och Carin Jämtins artikel på DN Debatt i förra veckan - där de berättade att Socialdemokraterna inte vill föregripa valresultatet, men gärna ser samverkan över blockgränserna - kritiserades av Alliansen för otydlighet i hur partiet såg på regeringsfrågan. Skulle till exempel Vänsterpartet ingå i en socialdemokratisk minoritetsregering eller inte? Stefan Löfven pressades även hårt på den frågan av Camilla Kvartoft i söndagens Agenda i Sveriges Television.
Så här långt har regeringsfrågan varit en plusfråga för Alliansen. Nu håller spelplanen emellertid på att vridas. Fredrik Reinfeldt var länge tydlig med att störst block skall regera. Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen så avgår han som statsminister och släpper fram en rödgrön regering. Han tänker inte med Sverigedemokraternas hjälp förhindra att Socialdemokraterna bildar minoritetsregering. Det var bra gjort av Fredrik Reinfeldt, och jag har själv efterlyst en motsvarande utfästelse från Stefan Löfven.
Men i en intervju i Svenska Dagbladet igår onsdag modifierar Reinfeldt sin tidigare utfästelse. Nu säger han att det inte är säkert att han släpper fram en minoritetsregering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet, utan antyder att även Vänsterpartiet måste ingå i den socialdemokratiskt ledda minoritetsregeringen! När han i intervjun uppmanas precisera sig blir svaren väldigt otydliga:
Men om S och MP är större än hela alliansen, släpps de fram då?
– Återigen, då har vi hela Vänsterpartiet som också betraktas som en del av oppositionen.
Så du skulle helst undvika att släppa fram bara S och MP om de blir större än alliansen?
– Jag menar att det bygger på analyser av opinionssiffror som möjligen
finns nu, men det måste byggas på vad som verkar trovärdigt och vad som
växer fram under valåret.
Läs gärna själva och försök förstå vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger. Det är sällan eller aldrig jag sett honom uttala sig så otydligt. Hans uttalande har också redan mött av intern kritik på den borgerliga sidan, just för att vara otydligt och för att han ägnar sig åt kannstöperi i stället för att hålla fast vid sin ursprungliga linje.
Menar Fredrik Reinfeldt verkligen på fullt allvar att han tänker vägra avgå efter ett valnederlag för Alliansen om inte Vänsterpartiet får vara med i en rödgrön regering? Om det inte är så han menar, ja, vad menar han då? Vad tycker partiledarna för Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna om Reinfeldts nya linje?
Frågorna blir många. Tidigare har Alliansen haft en fast, tydlig linje i regeringsfrågan som inneburit att argumentationsbördan legat på de rödgröna och främst på Stefan Löfven. Nu väcker Alliansens linje stora frågetecken.
Jag tror att Fredrik Reinfeldt i en strävan att öka pressen på de rödgröna blivit övertaktisk. Utspelet lär inte skapa ökad klarhet, varken hos väljare eller hos journalister. I stället blir det Fredrik Reinfeldt som pressas på besked och därigenom kan Alliansen tappa det överläge man tidigare haft i frågan.
Det återstår att se om Fredrik Reinfeldt snabbt backar tillbaka till Alliansens ursprungliga linje. I annat fall är risken att han har öppnat Pandoras ask över Aliansen.
2013-11-13
Bertil Rignäs avgång nödvändig - usel krishantering förvärrade situationen
Uppdatering onsdag kl 18.45 återfinns längst ned i posten.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
Sent på tisdagskvällen meddelades att styrelsen för allmännyttiga Bostadsbolaget i Göteborg ger bolagets vd Bertil Rignäs sparken. Bakgrunden till avskedandet är Uppdrag gransknings avslöjanden om att Bertil Rignäs i samband med den stora fastighetsmässan MIPIM i Cannes lämnat in en lunchnota på 60 Euro, en nota som vid närmare kontroll visade sig vara ett inköp av ett svart klänning i en klädboutique.
Beslutet var nödvändigt och kom inte oväntat. Jag har tidigare menat att Rignäs antingen måste möta offentligheten och ge goda förklaringar till varför det blev eller också lämna sina uppdrag. Krishanteringen efter Uppdrag gransknings avslöjanden har varit av ett slag som ger vilken mediekonsult som helst svåra mardrömmar. Jag är ingen expert på krishantering. Men min lekmannakunskap säger mig att Bertil Rignäs och de omkring honom gjorde i princip alla fel man kan göra.
I sak var Bertil Rignäs kvittohantering inte nödvändigtvis särskilt allvarlig. Han påstod sig ha förväxlat två kvitton - den kan faktiskt hända den bäste. Men avslöjandet om hans tveksamma kvittohantering kom i en kontext som knöt hans agerande till en påstådd allmän mygelkultur i Göteborg, med lyxresor och allmänt fiffel som viktiga beståndsdelar. Saken blev också medialt pikant genom att han köpt en klänning för pengarna. Hade Bertil Rignäs köpt böcker eller en kostym hade rubrikerna sannolikt blivit något mindre.
Men Bertil Rignäs misslyckades helt med att hantera den uppkomna situationen. Hans första misstag var att han vägrade att låta sig intervjuas av Uppdrag granskning. Hans vägran väckte misstänksamhet om att han verkligen hade något att dölja. Hans andra misstag var att han väntade över ett dygn med att kommentera anklagelserna, och då under former som var i högsta grad tveksamma. Bland annat förvägrade han Göteborg-Posten en intervju om han inte före publicering fick godkänna inte bara sina egna citat utan artikeln som helhet. Genom att vänta tappade han viktigt momentum. Drevet han komma i gång. Tystnaden och hans krav på att få godkänna inte bara sina egna uttalanden utan hela artikeln medförde att hans förtroende urholkades än mer. Hans tredje misstag var att när han väl lät sig intervjuas av Västnytt bad han visserligen om ursäkt för sin kvittohantering. Men hans sätt att betona att kvittohanteringen var en bagatell och hur dåligt han själv mådde gjorde att det hela blev det privat. Bertil Rignäs visade att han inte alls förstod eller kunde se den större bild där hans egen kvittohantering bara var en del.
Det var således inte den tveksamma kvittohanteringen i sig som nödvändiggjorde Bertil Rignäs avgång. Det var i stället Bertil Rignäs oförmåga att hantera den uppkomna situationen som visade att hans ledaregenskaper inte var tillräckliga för uppdraget.
Jag förutsätter att IFK Göteborgs styrelse vid sitt extrainsatta styrelsesammanträde i eftermiddag fattar samma beslut som Bostadsbolagets styrelse gjorde. Det är i den uppkomna situationen fullständigt omöjligt för IFK Göteborg att Bertil Rignäs kvarstår som föreningens ordförande.
Tystnaden från Bertil Rignäs sida motiverades inledningsvis med att det fanns en hotbild mot honom från tidigare. Det är möjligt, och sådana hot måste tas på allvar. Men det fanns ingen hotbild som hindrade honom från att skriftligen förhålla sig till de frågor som oundvikligen kom på bordet, eller att ge telefonintervjuer i saken. Om hotbilden innebar att han inte kunde vara en offentlig person överhuvudtaget så blev hans uppdrag som vd för Bostadsbolaget och ordförande för IFK Göteborg omöjliga. Dessa uppdrag kräver en person som kan företräda verksamheten utåt, mot medlemmar, hyresgäster, medier och allmänhet.
Jag noterar att Bostadsbolagets ordförande Stefan Kristiansson (MP) så sent i fredags påstod att Bertil Rignäs-affären bara var ett exempel på hur man "gör en en höna av en fjäder". Några dagar senare sparkar han Bertil Rignäs. Även Stefan Kristianssons ledarskap uppvisar en hel del i övrigt att önska.
Det inträffade är en personlig tragedi för Bertil Rignäs och jag hoppas han kan komma tillbaka i andra sammanhang. Men här visade sig hans ledarskap omodernt och förmådde inte uppfylla de krav som verksamheten i vår digitala och transparenta tid kräver.
Uppdaterat onsdag kl 18.45. IFK Göteborgs styrelse valde i dag att vid ett extrainkallat styrelsemöte inte uppmana Bertil Rignäs att lämna sitt uppdrag. Ett mycket märkligt agerande,som inte är bra för IFK Göteborg och inte heller bra för Bertil Rignäs. Det är möjligt att IFK Göteborgs styrelse velat ta mänskliga hänsyn och hoppas att Bertil Rignäs inom kort själv kommer att avgå. En sådan välvilja tror jag är missriktad. Det hade varit bättre att få ett snabbt avslut på historien nu, än att som nu dra den i långbänk.
En del menar att det måste kallas in ett extra årsmöte om ordföranden lämnar sitt uppdrag under mandatperioden. Så är det emellertid inte. Enligt föreningens stadga §9 hanteras uppkomna vakanser vid nästkommande ordinarie årsmöte. Tills dess tar vice ordföranden över uppdraget.
2013-11-11
Striden om Obamacare. Obama tappar viktigt momentum
President Barack Obama förlorar viktigt momentum i genomförandet av sin prestigefyllda, men kontroversiella, vårdförsäkringsreform Patient Protection and Affordable Care Act, eller Obamacare som den vanligen kallas. Just när Republikanerna är politiskt försvagade och upptagna av interna strider stöter Obama på två motgångar angående Obamacare som kan få långvariga konsekvenser.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
Det första, och möjligen mindre, problemet är att den federala hemsida där medborgarna förväntades registrera sig för att kunna komma in i försäkringssystemet inte har fungerat utan i stället utvecklats till ett gigantiskt fiasko för Obama-administrationen. Stora resurser har avsatts för att åtgärda problemen. Men det blir bara "värre och värre", säger de som arbetar med att få hemsidan att fungera på ett tillfredsställande sätt. Eftersom medborgarna inte kan registrera sig skjuts genomförandet av reformen på framtiden och reformens kritiker lutar sig skadeglatt tillbaka och iakttar debaclet.
Det andra, och allvarligare, problemet är att Barack Obama inte har lyckats hålla sitt löfte om att ingen medborgare som redan hade en försäkring och var nöjd med den skulle behöva byta. If you like your health insurance/doctor, you can keep your health insurance/doctor, upprepade Obama närmast som ett mantra i kampanjen för Obamacare. Nu visar det sig att verkligheten blir en annan. Försäkringsbolagen säger upp sina kunders försäkringar, bland annat eftersom de menar att försäkringarna måste förändras för att uppfylla lagens villkor. För kunden blir resultatet ofta mer omfattande och därmed också dyrare försäkringar. Obama har redan fått be medborgarna om ursäkt för sitt löftesbrott, och han och vårdreformen tappar i anseende och trovärdighet.
I ett avseende kan Obama sitta lugn. Reformen kommer inte att rullas tillbaka. Den är förankrad i kongressen och i Högsta domstolen på ett sätt att inte ens framgångar för Republikanerna i mellanårsvalen 2016 kommer att kunna rubba den. Men genomförandet försenas och det är möjligt att den inte får lika långtgående och genomgripande effekter som det ursprungligen var tänkt. Republikanskt styrda delstater får argument och råg i ryggen i sin strävan att försvåra och tunna ut reformen. Demokratiskt styrda delstater riskerar att bli passiva och inte våga vara offensiva i frågan.
Inom Republikanerna pågår en inbördes strid mellan Tea Party-folk och mer realpolitiskt sinnade pragmatiker om vilken väg som är rätt att gå. Tea Party-folket vill gärna fortsätta attackerna mot Obamacare, delvis som en symbolfråga men även med förhoppningar om att verkligen kunna riva upp reformen. Pragmatikerna inom Republikanerna ser striden om Obamacare som förlorad och vill heller gå vidare till andra strider. Problemen med införandet av Obamacare stärker Tea Party-folkets ställning i denna kraftmätning.
Får problemen med genomförandet inte en snabb lösning är det möjligt att frågan kommer att spela en stor roll även i mellanårsvalen 2014.
Thomas Friedman skriver i New York Times varför han fortfarande är en anhängare av Obamacare. Vid sidan av de moraliska argumenten är Obamacare ökar rörligheten på arbetsmarknaden: In the end, this transition we’re going through could prove more exciting than people think, but right now asking large numbers of people to go from being an “employee” to a “work entrepreneur” feels scary and uncertain. Having a national health care safety net under the vast majority of Americans — to ease and enable people to make this transition — is both morally right and in the interest of everyone who wants a stable society.
Jag kan - givet Friedmans argument - ändå förstå Tea Party-rörelsens bevekelsegrunder. Jag har svårare att förstå när den politiska högern i Sverige vill urholka tryggheten i de sociala välfärdssystemen. I en globaliserad tid - när flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden blir allt viktigare - blir grundtrygghet en viktig faktor för att våga byta jobba eller för att våga ta steget från en fast anställning till att bli entreprenör. Urholkad trygghet försvårar rörligheten och försvagar tillväxten. Det borde vara ett argument som hade bäring över blockgränserna.
2013-11-10
Varför blev reaktionerna på tårtningarna av Bosse Ringholm och Jimmie Åkesson så olika?
De allra flesta som uttalat sig har tagit starkt avstånd från den så kallade tårtningen av Jimmie Åkesson. Särskilt tydliga i sin kritik har de stora tidningarnas ledarsidor varit. En tårta i ansiktet är ingen "kul grej" utan en våldshandling, skrev jag själv på SVT Debatt.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
Jag är glad över att avståndstagandet har varit så tydligt på de allra flesta håll. Annat ljud i skällan var det i april 2001, när dåvarande finansminister socialdemokraten Bosse Ringholm fick en tårta i ansiktet i samband med budgetpromenaden. Då skrev Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall en text under rubriken Har regeringen ingen humor? där hon raljerade över att dåvarande statsminister Göran Persson och demokratiminister Britta Lejon beskrivt tårtattacken som ett hot mot demokratin och öppenheten i samhället. Barbro Hedvall var inte upprörd över tårtattacken. Däremot var hon upprörd över "bristen på humor och känsla för sans och balans hos regeringsmedlemmarna".
Barbro Hedvall var inte ensam om att vilja skoja bort tårtattacken. Expressens rubrik var Smaka på den du, Ringholm! Aftonbladet följde dagen därpå upp med ett recept på en särskild Bossetårta. (Jag har här inte tillgång till originaltexterna från Expressen och Aftonbladet, utan utgår från andrahandsuppgifter.)
Jag skriver inte detta för att peka finger åt Barbro Hedvall, Expressen och Aftonbladet. Men jag undrar lite över vad det betyder att reaktionerna på tårtningen av Bosse Ringholm blev så annorlunda är reaktionerna på tårtningen av Jimmie Åkesson. Jag finner tre förklaringar som inte är ömsesidigt uteslutande.
För det första: Bosse Ringholm fick i den mediala diskursen symbolisera en socialdemokrati som vuxit fast med makten och som vuxit ifrån folket. Jimmie Åkesson lyckas i stället ikläda sig rollen som underdog. Tårtan i ansiktet på Bosse Ringholm blev en tårta i ansiktet på makten. Tårtan i ansiktet på Jimmie Åkesson blev en tårta i ansiktet på den som utmanar makten.
För det andra: Samhällsklimatet har förändrats. Mordet på Anna Lindh och det näthat och hot på nätet som växer fram i digitaliseringens spår har skärpt hotbilden mot offentliga personer. Att kasta en tårta i ansiktet på en offentlig person är i dag en mer allvarligt handling än vad det var i början av 2000-talet.
För det tredje: Rättighetstänkandet har stärkts. Som en konsekvens av samhällets individualisering har också normen om individens rätt att slippa kränkningar fördjupats. Därför betraktas en tårtning i dag som ett allvarligare normbrott än vad det gjorde tidigare.
Jimmie Åkesson är självklart ingen underdog. Han är en intelligent politiker som målmedvetet arbetar för att förändra samhället i en riktning som de allra flesta svenskar uppfattar som motbjudande. Däremot har han - likaväl som Bosse Ringholm och andra politiker - rätt till kroppslig integritet och rätt att inte utsättas för våldshandlingar. Tårtningar bidrar till att förstärka hotbilden mot politiker och drabbar främst - oavsett vem som får tårtan i ansiktet - det öppna samhället.
.
Tack till Anna Ardin och Nils Gustafsson för inspel i ämnet.
Läs gärna Vänstra Stranden: Tårtor, hästsvansar och utsträckta händer - politikens mediala gester.
2013-11-09
Efter S-besked i regeringsfrågan - vad händer nu med blockpolitiken?
Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan innebar att partiet uttryckte en vilja att efter en eventuell valseger 2014 samarbeta över blockgränsen. Besked har följts av en debatt om blockpolitikens vara eller inte vara i svensk politik.
Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.
Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa.
Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.
Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.
Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.
En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)
I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.
Sverige är kanske det land i världen där vänster-högerdimensionen starkast dominerat - och fortfarande dominerar - det politiska livet. Under många år kunde man i princip väcka en normalbegåvad svensk väljare i sömnen och be denne rangordna de politiska partierna efter vänster-högerskalan. I dag är det svårare. Moderaterna har gått åt mitten, Centerpartiet åt höger. Var Miljöpartiet och Sverigedemokraterna skall inplaceras är för många inte helt självklart.
Men fortfarande är vänster-högerdimensionen den överlägset viktigaste enskilda konfliktlinjen i svensk politik. Det är styrkan i denna dimension som förklarar blockpolitikens fortsatt starka ställning. Det är därför opinionsinstiuten fortsätter att redovisa mätningsresultaten för de rödgröna partierna och för allianspartierna separat. Särredovisningen är meningsfull. Alla vet att om allianspartierna blir större än de rödgröna partierna kommer Fredrik Reinfeldt att bilda regering. Om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna kommer Stefan Löfven att bilda regering. Blockens - om vi nu skall kalla dem för det - inbördes storlek avgör regeringsfrågan. Om vi inte tänker i "block" blir ju uttrycken "blocköverskridande överenskommelse" eller "samarbete över blockgränserna" helt meningslösa.
Stefan Löfvens tal om samarbete över blockgränserna fyller två funktioner - en strategisk och en saklig. Strategiskt kan Stefan Löfven framstå som en statsman som ödmjukt väljer att inte föregripa medborgarnas uttalade vilja i form av valresultatet 2014. I stället vill han givet medborgarnas uttalade vilja vid en valseger forma den regering som är mest lämplig eller möjlig. Allianspartierna skall i stället framstå som styrda av ett snävt, partiegoistiskt blocktänkande. Sakligt är det socialdemokratiska beskedet ett uttryck för realpolitiska överväganden. Det kan bli svårt för Stefan Löfven att efter valet 2014 styra landet med en minoritetsregering. Det ligger i Sveriges intresse, menar Stefan Löfven, att blockpolitiken inte lägger hinder i vägen för regeringens möjligheter att styra landet efter 2014.
Svenska Valundersökningar har undersökt de svenska väljarnas inställning till blocköverskridande regeringar ända sedan 1968. Som mest har 31 procent av väljarna önskat sig en sådan. Men väljarnas önskemål påverkas förstås av vad som uppfattas som realpolitiskt möjligt och tänkbart.
Om de rödgröna partierna blir större än alliansparterna efter valet 2014 och Sverigedemokraterna får en vägmästarroll så är det mest sannolika utfallet att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar en minoritetsregering. Folkpartiet och Centerpartiet kan knappast ta ett direkt steg från en alliansregering till en rödgrön regering. Dels eftersom de båda partierna så tydligt har sagt att de inte har för avsikt att regera med Socialdemokraterna. Dels eftersom de båda partierna kommer att behöva ägna tid åt inre partivård och ideologiutveckling efter åtta år som ständigt kompromissande småpartier i en koalitionsregering.
En minoritetsregering mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet med Sverigedemokraterna som vågmästare kommer att råka ut för avsevärda svårigheter under mandatperioden. Det är inte osannolikt att vi efter något år - när stridsröken från valkampanjen och valet 2014 börjar lägga sig - får se en ny samtalssituation växa fram mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet och Centerpartiet. Då har Folkpartiet förmodligen en ny partiledare som inte är bärare av gamla utfästelser om att inte samregera med Socialdemokraterna. Kanske Kristdemokraterna förmår ideologiskt förflytta sig så att ett regeringssamarbete vore möjligt? (Om nu Centerpartiet och Kristdemokraterna finns kvar i riksdagen efter valet 2014.)
I min demokratisyn är det viktigt att de politiskt relevanta skiljelinjerna synliggörs för medborgarna. Så länge konflikter kring vänster-högerdimensionen präglar det svenska samhället så vill jag därför ha blockpolitik. Blockpolitik utesluter inte blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, eller till och med en blocköverskridande regering om en sådan skulle bli nödvändig. Men där är vi inte ännu. Om dagens opinionsmätningar blev valresultat skulle jag föredra en rödgrön minoritetsregering, med blocköverskridande uppgörelser i enskilda frågor. Skulle ett sådant arrangemang inte fungera hela mandatperioden får man i så fall försöka bredda regeringen.
2013-11-08
Offensivt besked från Socialdemokraterna i regeringsfrågan
Det är en mycket skickligt smidd artikel som Stefan Löfven och Carin Jämtin i dag publicerar på DN Debatt. Socialdemokraterna ger nu sitt besked i regeringsfrågan. Beskedet är offensivt. Socialdemokraterna går till val på eget mandat, med eget valmanifest. Medborgarnas val får sedan utgöra underlag för vilken regering som kan bildas.
Stefan Löfven och Carin Jämtin stänger inga dörrar, utom till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet lyfts fram som "en naturlig samarbetspartner", men i artikeln betonas att Socialdemokraterna även har "en del gemensamt även Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet".
Socialdemokraternas valda linje är offensiv i två avseenden. För det första ger den partiet maximal handlingsfrihet efter valet i september 2014. För det andra markerar partiet att man inte tänker låta sig tvingas av Fredrik Reinfeldt att låsa regeringsalternativen före valet.
Allianspartierna kommer nu naturligtvis att rasa och hävda att väljarna inte fått något besked alls. Det är båda sant och osant. Det är sant på så sätt att Socialdemokraterna vägrar låsa sig vid ett visst regeringsalternativ före valet. Det är osant på så sätt att Socialdemokraterna nu verkligen informerat medborgarna om att partiet vill avvakta valresultatet för att därefter på grundval av valresultatet inleda regeringsförhandlingar med andra partiet (i första hand Miljöpartiet, därefter Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet). Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa båda tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.
Själv tror jag inte att beskedet på kort sikt kommer att påverka folkopinionen i någon betydande utsträckning. Internt kommer vänstern inom Socialdemokraterna att betrakta det öppna flirtandet med Folkpartiet och Centerpartiet med viss oro. Men det blir absolut ingen intern stridsfråga. Först gäller det att vinna valet. Först därefter kommer interna synpunkter på med vem Socialdemokraterna skall bilda regering att luftas mer offentligt.
Jag kommenterar Socialdemokraternas besked till TT, bland annat här.
Stefan Löfven och Carin Jämtin stänger inga dörrar, utom till Sverigedemokraterna. Miljöpartiet lyfts fram som "en naturlig samarbetspartner", men i artikeln betonas att Socialdemokraterna även har "en del gemensamt även Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet".
Socialdemokraternas valda linje är offensiv i två avseenden. För det första ger den partiet maximal handlingsfrihet efter valet i september 2014. För det andra markerar partiet att man inte tänker låta sig tvingas av Fredrik Reinfeldt att låsa regeringsalternativen före valet.
Allianspartierna kommer nu naturligtvis att rasa och hävda att väljarna inte fått något besked alls. Det är båda sant och osant. Det är sant på så sätt att Socialdemokraterna vägrar låsa sig vid ett visst regeringsalternativ före valet. Det är osant på så sätt att Socialdemokraterna nu verkligen informerat medborgarna om att partiet vill avvakta valresultatet för att därefter på grundval av valresultatet inleda regeringsförhandlingar med andra partiet (i första hand Miljöpartiet, därefter Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet). Nu väntar en intensiv kamp om vilken av dessa båda tolkningar som skall få fäste i den offentliga debatten och i folkopinionen. Styvnackad blockpolitik á la allianspartierna eller öppenhet för blocköverskridande regering á la Socialdemokraterna.
Själv tror jag inte att beskedet på kort sikt kommer att påverka folkopinionen i någon betydande utsträckning. Internt kommer vänstern inom Socialdemokraterna att betrakta det öppna flirtandet med Folkpartiet och Centerpartiet med viss oro. Men det blir absolut ingen intern stridsfråga. Först gäller det att vinna valet. Först därefter kommer interna synpunkter på med vem Socialdemokraterna skall bilda regering att luftas mer offentligt.
Jag kommenterar Socialdemokraternas besked till TT, bland annat här.
2013-11-06
Framgångar för Demokraterna på Election Day - och storseger för Bill de Blasio
Election Day 2013 blev en bra dag för Demokraterna. I New York utklassade Bill de Blasio sin konkurrent om borgmästarposten, republikanen Joe Lhota, med procentsiffrorna 73-24, det vill säga med nära 50 procentenheter (baserat på exit poll - rösträkningen pågår fortfarande). Bill de Blasio vann i samtliga relevanta väljargrupper. Bland de svarta väljarna fick han 96 procent av rösterna. Svagast stöd hade Bill de Blasio bland de vita männen - där fick han endast stöd av 51 procent mot Joe Lhotas 45 procent.
Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.
Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.
På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.
Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.
I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?
Känslostarka scene på podiet när Chirlane McCray brast i gråt när hon skulle hälsa sin make Bill de Blasio. Inte heller Bill de Blasios öga var torrt när han tackade sin hustru för hennes stöd i livet och i kampanjen.
Dessutom besegrade demokraten Scott Stringer - som jag skrivit om tidigare - överlägset sin republikanske motståndare John Burnett i valet till Comptroller. En annan av mina politiska favoriter - demokraten Letitia "Tish" James valdes utan egentligen någon konkurrens alls till att efterträda Bill de Blasio som Public Advocate för New York City.
På det nationella planet förstärktes Demokraternas glädje genom att Terry McAuliffe - om än med knapp mariginal - besegrade den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli i guvernörsvalet i Virginia. Det var en viktig seger. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Terry McAuliffe har under kampanjen haft starkt stöd av Hillary Clinton och Bill Clinton, samt av president Barack Obama - så det fanns en hel del politisk prestige kring detta val. Som jag påpekat tidigare: Pragmatikerna inom Republikanerna kommer att använda Ken Cuccinellis förlust som ett argument för varför Tea Party-influerade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget.
Orosmolnet på Demokraternas himmel heter Chris Christie. Han är konservativ republikan och vann omvaldes mycket lätt som guvernör i New Jersey. Chris Christie kan mycket väl bli Republikanernas kandidat i presidentvalet 2016. Han gjorde nu bra ifrån sig i grupper som annars brukar stödja Demokraterna, till exempel kvinnor och ungdomar. Han kan bli den kandidat som de splittrade republikanerna förmår enas omkring.
I så fall får han nog möta Hillary Clinton. För visst ställer hon väl upp? Och vilken demokrat vill eller kan i så fall på allvar utmana henne i primärvalen?
2013-11-04
Rasfrågan och behovet av sovmorgnar. Två fadäser i Bill de Blasios kampanj
Bill de Blasios väg mot seger i tisdagens borgmästarval i New York ligger fortfarande spikrak. Frågan är egentligen bara om han kommer att vinna över sin konkurrent Joe Lhota med mer än 40 procentenheter eller ej. I den senaste mätningen var de Blasios försprång 41 procentenheter - 65 procent för de Blasio mot 24 procent för Lhota.
Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.
Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.
Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".
Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.
Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.
Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.
Men de senaste dagarna har Bill de Blasio haft att hantera två smärre intermezzon i sin annars så gott gåendes valkampanj. Inga stora saker, men Djävulen gömmer sig som bekant i detaljerna.
Det började med att Bill de Blasio på lördagsförmidagen kom en timma försent till sitt eget kampanjmöte på Upper West i New York. Hans ursäkt för den sena ankomsten var att han hade blivit väckt av ett telefonsamtal kl 05.00 på morgonen och därför hade behövt sova lite extra länge för att orka med dagen. Mänskligt, måhända. Men en ytterst ovanlig förklaring i dessa sammanhang. Särskilt med tanke på att det kampanjmöte han kom en timma försent till inte började förrän kl 11.30. Joe Lhota var inte sen med att utnyttja situationen till att låta påpeka att han själv alltid gick upp kl 05.15 på morgnarna, vardag såväl som helg. I Lhotas påpekande låg implicit att Bill de Blasio inte förstått hur ansträngande uppdraget som borgmästare för New York egentligen är, alternativt att de Blasio inte var psykiskt och fysiskt rustad för ansträngningen.
Värre än fadäsen med det mystiska telefonsamtalet var nog ett uttalande av den legendariske sångaren Harry Belafonte på ett kampanjmöte med de Blasio på söndagen. Den nu 86-årige Belafonte valde vid mötet att beskriva bröderna Charles och David Koch - biljonärerna som ofta ger ekonomiskt stöd till konservativa kandidater från Republikanerna - för "white supremacists", det vill säga anhängare till tesen om den vita rasens överlägsenhet. Belafonte tillade att bröderna Koch "make up the heart and the thinking in the minds of those who would belong to the Ku Klux Klan".
Bill de Blasio var snabb med att ta avstånd från Belafontes uttalanden. Joe Lhota var lika snabb med att markera att de Blasio borde ta än starkare avstånd.
Rasfrågan lever i amerikansk politik. Av de svarta väljarna säger sig 90 procent stödja de Blasio, två procent stöder Lhota. Men rasfrågan är något av elefanten i rummet. Ingen kandidat vill förknippas med den eller beskyllas för att rasifiera valkampanjen.
Fadäserna til trots - i morgon tisdag väljs Bill de Blasio till borgmästare för New York. Det är många val som genomförs i USA i morgon, och jag kommer förstås att rapportera i olika former. Eftersom det är mer än tre år sedan det var val i Sverige senast (om vi inte räknar kyrkovalet) så blir morgondagen för mig en välbehövlig uppvärmning inför supervalåret 2014.
2013-11-03
Digitalisering och demokratisk öppenhet vs borr och vinkelslip
Jag har inte kollat om "borr och vinkelslip" trendar på twitter. Ordkombinationen är i alla fall varje rubrikmakares dröm, efter de hårresande och rent ut sagt vämjeliga interiörer från Storbritannien som kommit i ljuset de senaste dagarna. Den brittiska underrättelsemyndigheten Government Communications Headquarters (GCHQ) beordrade tidningen The Guardian att lämna ut känsliga dokument om amerikanska NSA:s avlyssningsprogram, dokument som tidningen erhållit via Edward Snowden. Om tidningen vägrade hotade GCHQ med domstol. Guardians chefredaktör Alan Rusbridger valde då att hellre än att lämna ut dokumenten förstöra den Mac Book Pro vari dokumenten lagrats med för ändamålet särskilt inköpt borr och vinkelslip.
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
Vi lever i en digitaliserad tid, alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är inte bara det som vi medborgare - allt från allmänhet till högsta beslutsfattare - säger och skriver som avlyssnas och samlas in och kan bli offentligt. Även avlyssningen och övervakningen blir paradoxalt nog offentlig, vilket Snowdens insatser är ett uttryck för. I god dialektisk anda kan man undra vilken slags syntes som väntar runt hörnet.
Ja, skall man vara noga så kommer förstås inte syntesen av sig själv. Den blir konsekvensen av en pågående politisk kamp där olika aktörer/sociala grupper mobiliserar längs de skiljelinjer som är aktuella. Här ser vi transnationella nätverksaktörer (symboliserade av Edward Snowden) som mäter sina krafter med de traditionella statsmakterna (här främst USA och Storbritannien - och kanske Sverige?). Allianserna är överlappande och aldrig givna- så har statsmakten i t ex Tyskland många olika intressen att värna, och hamnar därför i kollissionskurs med USA i denna fråga. Kampen gäller makten över kunskap och information - hur skall denna makt organiseras och fördelas i det samhälle som växer fram i den digitala kommunikationella revolutionens spår?
Vi måste i debatten analystiskt skilja mellan tesen (alla vår kommunikation övervakas och kan bli offentlig) och antitesen (även övervakningen av all vår kommunikation kan bli offentlig). Vi har alltså en ena sidan debatten om det övervakningssamhälle som växer fram (är det bra eller dåligt att myndigheterna övervakar oss), och å andra sidan debatten om avslöjandena om övervakningen (är det bra eller dåligt att vi får veta att vi övervakas).
Min egen position är följande. Vi lever bara i början av den digitala epoken och teknikutvecklingen befinner sig fortfarande i en accelererande process. I denna dynamiska stund gäller det att värna de värden som vi menar ändå står över den dagsaktuella händelseutvecklingen. De mänskliga rättigheterna - inkluderande yttrande- och tryckfriheten - är sådana värden. Jag har tidigare kritiserat Carl Bildts tystnad inför massavlyssningen och Sveriges roll i det NSA håller på med. Men än värre är att hans än större tystnad om övergreppen mot yttrande- och tryckfriheten i Storbritannien. Peter Wolodarski skriver läsvärt om saken i DN i dag.
Att låta slå sönder datorer med borr och vinkelslip är ungefär lika effektivt som när forna tiders vävarbetare slog sönder de nya vävmaskinerna i ett fåfängt hopp om att kunna stoppa den tekniska utvecklingen och den vägen slippa bli arbetslösa. Detta visste naturligtvis Guardians chefredaktör Alan Rusbridger om när han i en symbolisk protest lät fysiskt destruera ett digitalt material. En slags modern-makaber pastisch på forna tiders bokbål.
Se där - nu fick läsaren en lätt impressionistisk modern marxistisk analys av vad det är vi just nu upplever. Det var faktiskt inte min avsikt när jag började skriva texten. Det bara blev så.
Intressanta frågor som dyker upp i förlängningen av denna analys är Sveriges roll i det internationella massavlyssningsnätet, de svenska socialdemokraternas ställningstaganden och förhållningssätt kring problematiken samt om Piratpartiet ånyo kommer att lyckas mobilisera väljare i saken. Jag hoppas kunna återkomma till samtliga dessa tre frågor inom kort.
Hänvisar också till min och Marie Demkers bok Kampen om kunskapen. Imformationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008).
2013-11-02
På valkampanjmöte med Bill de Blasio och Chirlane McCray
Igår bevistade jag mitt första valkampanjmöte med Bill de Blasio, inför New Yorks borgmästarval på tisdag. Mötet genomfördes så långt norrut som det går att komma på ön Manhattan - i Inwood, en stadsdel med i huvudsak dominikansk befolkning. Hela 71 procent av de boende där räknas som Hispanics.
När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-)
Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige.
Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.
Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.
Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.
Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.
Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.
Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...
När jag i onsdags skulle följa ett seminarium med Judith Butler på Columbia University kom jag 50 minuter innan det skulle börja, och blev då ungefär nummer 200 i kön. Ordnade sig ändå, eftersom lokalen tog 300 personer. Denna kom jag i lika god tid, vilket denna gång innebar ungefär samtidigt som arrangörerna. Tillsammans letade vi oss fram till den gymnastiksal där mötet skulle hållas. Jag fick hjälpa till att sätta fram stolar, så nu har jag också varit delaktig i kampanjarbetet. :-)
Så småningom dök omkring 300 personer upp till mötet. Kampanjmöten i USA är något mer livliga än vad de är i Sverige.
Jag satt två meter från en gigantisk högtalare, och mina öron har nog inte upplevt en sådan ljudvolym sedan jag såg Nazareth på Olympen i Lund den 15 mars1974.
Den positiva bild jag fått av Bill de Blasio och hans kampanj förstärktes på mötet. Bill de Blasio är karismatisk och kombinerar en skarp ideologisk retorik med pragmatism i sakfrågorna. Han är i flera avseenden en typisk svensk socialdemokrat, med en viktig skillnad. Han vågar tala för behovet av skattehöjningar. Budskapet går hem i New York City. I den senaste opinionsundersökningen, visserligen genomförd av ett Demokraterna närstående leder han med osannolika 50 procentenheter: 68 procent mot sin republikanske konkurrent Joe Lhotas 18 procent. Riktigt så bra lär det inte gå i valet. Men jag skulle bli förvånad om Blasio inte vinner med åtminstone 30 procentenheter.
Som så vanligt i USA spelar kandidatens hustru, i det här fallet den ytterst kompetenta och likaså karismatiska Chirlane McCray, en viktig och framträdande roll i kampanjen. Vid gårdagens möte bejublades hon lika starkt som sin make.
Med på podiet fanns också den 83-årige Charles B. Rangel, som i 42 år (!), sedan 1971, varit ledamot för staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.
Bill de Blasio bottnar i sin retorik och är en tänkbar vice-presidentkandidat 2020. Eller åtminstone om ett antal år som guvernör eller senator för delstaten New York.
Nu när jag skakat hand med både honom och hans hustru Chirlane McCray lär i alla fall valsegern på tisdag bara vara en formsak. Såvida inte min uppskattning av hans kampanj är något som kan vändas emot honom...
2013-10-30
Gripande vittnesmål om amerikanska drönarattacker. Bryt tystnaden nu!
Igår vittnade den pakistanske läraren Rafiq ur Rehman, vars 67-åriga mamma förra hösten dödades i en amerikansk drönarattack, inför den amerikanska kongressen i Washington. Hans berättelse om den vanmakt han kände inför att försöka förklara för sina elever varför hans mamma måste dö och om de själva behövde vara oroliga för att dödas fick till och med tolken att brista ut i gråt: Congressman Grayson, as a teacher, my job is to educate. But how do I
teach something like this? How do I explain what I myself do not
understand? How can I in good faith reassure the children that the drone
will not come back and kill them, too, if I do not understand why it
killed my mother and injured my children?
Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.
Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.
Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.
Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.
Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.
Mer information om själva seminariet finns här.
Senare på kvällen medverkade Rafiq ur Rehman vid ett seminarium vid Juridiska institutionen vid New York University, där jag hade förmånen att delta. Bland annat visades delar av den dokumentärfilm om Rafiq ur Rehman och hans familjs öde, som i dag släpps på nätet. Filmen är gjord av den välrenommerade filmaren Robert Greenwald och heter Unmanned: America's Drone Wars. Filmen kan under en begränsad tid ses här.
Från allt fler håll kommer rapporter om att antalet civila dödsoffer för de amerikanska drönarattackerna vida överstiger vad som officiellt medges och nu räknas i hundratal eller till och med tusental. I USA pågår en intensiv debatt om dessa övergrepp. Men i Sverige är regeringen tyst. De amerikanska drönarattackerna omnämndes inte av regeringens i dess utrikespolitiska deklaration eller i den påföljande utrikesdebatten i riksdagen. Frågan togs heller inte upp vid president Obamas besök i Sverige. Regeringen tycks agera som strutsen, stoppar man huvudet i sanden och låtsas som att problemet inte finns så finns det inte heller. Det är en strategi ovärdigt ett land som Sverige, som av tradition brukar hålla folkrätten och de mänskliga rättigheterna högt.
Det pågår en viktig diskussion huruvida folkrätten behöver ändras eller ej för att hantera fenomen som de amerikanska drönarattackerna. Är det lagen som är otillräcklig, eller är problemet att gällande lag inte efterlevs? De som menar att det inte är folkrätten det är fel på fick understöd i gårdagskvällens panel, där Hina Shamsi kärnfullt påpekade: Drowns shall follow the law, law shall not follow the drones.
Det folkrättsliga problemet med de amerikanska drönarattackerna är främst bristen på insyn och kontroll. Bristen på insyn och kontroll gör det i praktiken omöjligt att utkräva ansvar. Därför måste omvärlden, på samma sätt som många goda krafter inom USA nu gör, ställa krav på det amerikanska ledarskapet att vara öppna med vilka kriterier som används för att ett anfall skall genomföras, vilka mekanismer som används för att garantera att anfallen sker i enlighet med internationell rätt, vilka lagrum som används samt hur man går till väga för att spåra, analysera och erkänna civila dödsfall och skador i samband med attackerna.
Vi lever i en tid alltmer präglad av öppenhet och transparens. Det är bra. Denna öppenhet och transparens måste riktas även mot den amerikanska krigföringen, så att den kan utvärderas och ansvar utkrävas enligt sedvanliga demokratiska och folkrättsliga principer.
Mer information om själva seminariet finns här.
2013-10-28
Bill de Blasio - snart borgmästare i New York. Lägg namnet på minnet.
Tisdagen den 5 november kommer demokraten Bill de Blasio att väljas till ny borgmästare i New York City. Bill de Blasio leder i opinionsmätningarna med inte mindre än 45 procentenheter över sin konkurrent republikanen Joseph J. Lhota, 68 procent mot 23. Visst är det en vecka och en TV-debatt kvar till valet. Men jag dristar mig ändå till att i Sören Holmbergsk anda konstatera att Joe Lohta är rökt. Hur rökt som helst.
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
Trots att New York är en så liberal stad är det första gången på över 20 år som staden kommer att få en demokrat som borgmästare. Avgående borgmästaren och biljonären Michael Bloomberg var visserligen under flera decennier medlem av Demokraterna. Men några månader före valet 2001 hoppade Bloomberg av sitt eget parti, eftersom han ville slippa ta sig an de svåra och osäkra primärvalen. Så går det till i amerikansk politik, minsann.
Bill de Blasio är en av mina favoritpolitiker här i USA. Han är för närvarande Public Advocate för New York City. Public Advocate är ett uppdrag man väljs till av medborgarna och uppgifterna är kanske att likna vid en slags ombudsman - innehavaren skall försäkra att stadens medborgare får den service de har rätt till och vara delaktig i processen att artikulera och aggregera medborgarnas krav på de valda politiska beslutsfattarna.
I valkampanjen har Bill de Blasio profilerat sig genom parollen It's Time to End The Tale of Two Cities, där han går till storms mot de ökade klassklyftorna i New York City. På Janne Josefssonskt sätt lyckas han åskådliggöra hur staden slits upp och segregationen ökar. Det finns onekligen också ett populistiskt drag i hans retorik.
Amerikansk politik polariseras. Polariseringen har splittrat republikanerna, men det är min uppfattning att även demokraterna radikaliserats och gått något åt vänster. Bill de Blasio skulle med svenska mått mätt nog kunna klassificeras som en pragmatisk socialdemokrat. Det starka stödet för hans kandidatur är ett positivt tecken för alla oss som vill se ett mer jämlikt och ett mer frihetligt amerikanskt samhälle.
Personfixeringen är också stark i amerikansk politik. Det röner uppmärksamhet att Bill de Blasio är gift med en svart kvinna, Chirlane McCray, poet och skribent. Chirlane McCray väckte i sin tur uppmärksamhet när hon som svart kvinna i slutet av 1970-talet kom ut som lesbisk, med artikeln "I am a Lesbian" i tidskriften Essence Magazine. Och för bara någon vecka sedan hade New York Times en helsidesartikel om Bill de Blasios pappa och dennes sorgliga levnadsöde (krigsveteran och hjälte från andra världskriget där han förlorade ett ben, föll i onåd under McCarthy-tiden, fick alkoholproblem som ledde till skilsmässa och en dålig relation till sonen, fick lungcancer och tog livet av sig genom ett skott i hjärtat med ett gevär - jag grät när jag läste artikeln på ett Starbucks-café. Amerikaner kan berätta en historia så det gör ont.)
I morgon genomförs den sista TV-debatten före valet mellan Bill de Blasio och Joseph J. Lhota. Då kommer jag att finnas på plats och rapportera. Många menar att borgmästarposten i New York bara är början på Bill de Blasios politiska karriär. Tänkbar vicepresidentkandidat i presidentvalet 2020?
2013-10-27
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal?
Skulle du avlyssna dina vänners telefonsamtal och smygläsa deras mejl och Facebook-meddelanden om du hade möjlighet? De allra flesta av oss skulle nog svara nej på den frågan. Det främsta skälet är moraliskt - att vi ansluter oss till normen om privatlivets helgd. (För egen del lägger jag därutöver till tidsaspekten - så mycket tid skulle gå åt till att ta del av information som till största delen vore ointressant för mig.)
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
Men om du hade gemensamma affärer med dina vänner och var orolig för att de skulle lura dig? Eller för att de av ren klantighet höll på att ställa till med något som vore negativt för er gemensamma sak? Då handlar frågan inte längre om nyfikenhet i sig, utan om i vilken utsträckning ändamålen skall få helga medlen.
Den främsta insikten från avslöjandena om att USA avlyssnat sina vänner och allierade Tyskland och Frankrike är att allt i dag är offentligt. USA fick bittert lära sig att till och med deras egen telefonavlyssning är offentlig. Den tysta diplomatins storhetsdagar är över.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar i grunden vårt sätt att vara tillsammans och kommer också att påverka våra normer och värderingar. Så har det varit även vid tidigare tillfällen av teknologiska genombrott, så det är varken något att jubla eller förfasas över.
Problemet för USA är att vi fortfarande bara befinner oss i början av denna process och att insikten om att allt är offentligt därför inte hunnit slå igenom. USA trodde på fullt allvar att man skulle kunna telefonavlyssna sina vänner utan att vännerna fick veta det. Edward Snowdens avslöjanden påskyndade processen.
Betyder då detta att vi inte skall bli upprörda över USA:s telefonavlyssning? Nej, vi har fortfarande rätt att bli upprörda. Carl Bildt blandar ihop att man inte blir förvånad med att man inte behöver bli upprörd. (En del tror att Carl Bildts ovilja att kritisera USA beror på att det snart blir offentligt att svenska FRA hjälpt amerikanska NSA med avlyssningen.) Bara för att vi kunde förvänta oss avlyssning från USA:s sida betyder det inte att vi avsäger oss rätten att bli upprörda. Normen om att inte avlyssna är fortfarande stark, och den har inte hunnit anpassa sig till den öppenhet och transparens som präglar dagens värld. Vi får hålla oss till de normer vi har. Alternativet är normlöshet, vilket är värre.
I USA får frågan stort utrymme, och liberala tidningar som New York Times ger stöd åt planerna på att utveckla en slags "övervakningsriktlinjer" som reglerar vad man får och vad man inte får göra mot varandra givet den teknikutveckling som ägt rum och som fortfarande pågår. Första steget menar man måste komma från USA. Som New York Times skrev, som ett litet understatement angående president Barack Obamas försök att gjuta olja på vågorna med Frankrikes Francois Hollande och Tysklands Agneta Merkel: He was not entirely succesful.
Uppdaterat: Lyssningsvärt i Studio Ett om Sveriges tystnad mot USA:s övervakning.
2013-10-24
Omröstningen om brytpunkt blev prestigeförlust för de rödgröna
Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
2013-10-22
Varför förvägras Sture Bergwall en oberoende utredning?
Uppdaterat den 23 oktober: Det var glädjande, och efter vad jag argumenterat nedan, i högsta grad rimligt att förvaltningsrätten i Falun beslöt att en ny undersökning av Sture Bergwalls hälsa skall genomföras, och att en sådan undersökning skall utföras inte av Säter utan av rättsmedicinalverket i Göteborg. Utan att på något sätt föregripa resultatet av en sådan undersökning känns det som att vi kanske nu snart är färdiga att kunna lägga Sture Bergwalls akuta, personliga situation åt sidan och gå över till den principiella problematiken - det vill säga tillsätta och formulera uppdraget för den granskningskommission som är nödvändig för att klarlägga de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen.
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
*
I morgon onsdag kommer förvaltningsrätten i Falun att ta ställning till om Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) skall släppas fri eller inte. Det är första gången förvaltningsrätten prövar frågan sedan Sture Bergwall friats från de åtta mord han tidigare dömts för. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Sture Bergwall är i behov av fortsatt vård. Sture Bergwall och advokat Thomas Olsson yrkar på att han skall skrivas ut från sluten psykiatrisk vård. Men om så inte blir fallet finns det från Bergwall och Olsson krav på att en fristående medicinskt sakkunnig person skall utreda Bergwalls status.
De brott som Sture Bergwall är dömda för är ett övergrepp för 43 år sedan och ett rån för 23 år sedan. Givet vad som inträffat sedan dess kan jag förstå att det finns en tvekan från ansvariga läkare på Säter att förorda att han skrivs ut. Ett återfall från Bergwalls sida skulle omedelbart leda till anklagelser mot de ansvariga på Säter för att de varit naiva i sina bedömningar och låtit sig påverkas av påtryckningar från medier och starka opinionsbildare.
Men jag kan inte på något sätt förstå att de ansvariga på Säter eller förvaltningsdomstolen i Falun vägrar att tillsätta en fristående medicinskt sakkunnig person för att utreda Bergwalls status och/eller att han flyttas till annan institution. Säter som institution har mött stark kritik för sitt sätt att behandla Sture Bergwall, och har därmed blivit en part i en konflikt i stället för att vara en oberoende vårdaktör i ärendet. Detta borde ansvariga på Säter förstå och ta konsekvenserna av. Om nu inte de ansvariga på Säter inser detta, så borde förvaltningsrätten i Falun åtminstone göra det. Allt annat är moraliskt orättfärdigt och ett hot mot rättssäkerheten
Läs gärna Eva Franchells ledarartikel i Aftonbladet på samma tema.
Jag har tidigare skrivit om rättsskandalen kring Sture Bergwall/Thomas Quick, bland annat här och här.
2013-10-21
Vem kommer finansiärerna att välja - Tea Party-folket eller pragmatikerna?
Efter förödmjukande nederlag i kampen om Obamacare, budgetnedstängningen ("shutdown") och skuldtaket tvingas ett splittrat och försvagat republikanskt parti lägga kraft på inre strider. Situationen är paradoxal i det att partiet är oomtvistligt försvagat, samtidigt som de båda huvudgrupperingarna i någon mening stärkt sina ställningar. De traditionella, pragmatiska republikanerna har stärkts genom att det konservativa Tea Party-folkets strategi visade sig vara en total katastrof om målet var att åstadkomma politiska resultat. Efter 16 dagars intensiv politisk kamp kunde partiet egentligen inte visa upp en enda sak som man hade fått igenom. Å andra sidan har det konservativa Tea Party-folket stärkts genom att de inte vek ned sig, utan valde att hela vägen vägra rösta för ett godkännande av budgeten eller för en höjning av skuldtaket. Tea Party-folkets kärnväljare uppskattar en sådan ideologisk renlärighet, oavsett om den principfasta hållningen leder till politiska resultat eller inte.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
Nu riktas blickarna mot guvernörsvalet i Virginia, den 5 november 2013. Där ställs den starkt konservative republikanen Ken Cuccinelli mot demokraten Terry McAuliffe. Avgående guvernören Bob McDonnel är republikan och vann en jordskredsseger i valet 2009. Men i opinionsmätningarna inför valet i hösten i november har demokraten Terry McAuliffe ett stabilt försteg före den konservative Ken Cuccinelli. Pragmatikerna inom Republikanerna använder nu Ken Cuccinellis skrala opinionssiffror som ett argument för varför Tea Party-influterade kandidater saknar förmåga att vinna över demokratiska kandidater i så kallade swing-states (det vill säga stater där valresultatet inte är klart på förhand). De konservativa krafterna inom Republikanerna tar, inte oväntat, avstånd från den tolkningen. De menar i stället att Ken Cuccinelli har tappat kontakterna med sina gräsrötter och inte drivit deras viktiga frågor, och därför förlorat trovärdighet överhuvudtaget. Valresultatet i Virginia lär bli ett viktigt argument i den intensiva striden mellan de olika falangerna inom Republikanerna.
Blicken riktas nu också allt starkare mot de aktörer (personer, stiftelser, företag etc) som på olika sätt finansierar de republikanska kandidaternas valkampanjer. Hur kommer de att positionera sig i denna inom-republkanska kraftmätning? Även här har vi redan kunnat se tecken på splittring och oro, även bland dem som tidigare ställt upp bakom Tea Party-folket (till exempel bröderna Koch).
Jaag har ju tidigare i denna blogg lyft fram ett par av mina favoritpolitiker i New York och i dess närområde. En av dessa har varit den just valde senatorn för New Jersey Cory Booker. Jag noterar att Cory Booker, i sin egenskap av borgmästare i Newark, måndag morgon klockan 00.01 - så snart det blev lagligt - vigde New Jerseys första samkönade par. När Booker enligt lagen frågande om någon hade något att invända mot äktenskapet utbrast en åskådare: "This is unlawful in the eyes of God!". Booker fann sig snabbt och svarade: "Not hearing any substantive, worthy objections, I now will proceed."
Jag har också anmält mitt deltagande för att på plats på Rockefeller Center följa den avslutande debatten i borgmästarvalet i New York mellan en annan av mina favoriter demokraten Bill de Blasio och republikanen Joe Lhota. Jag ser mycket fram mot den tillställningen, och rapport kommer.
2013-10-19
Två gånger död
Uppdatering återfinns längs ned i texten.
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
Från Iran rapporterades för ett par dagar sedan en ohygglig nyhet om att en dödsdömd fånge överlevt sin egen hängning, men nu skulle hängas igen. Om historien vore sann - och mycket tydde på det - så bevittnade vi ett barbari av ofattbara mått.
Den New York-baserade gruppen The International Campaign for Human Rights in Iran rapporterar emellertid idag att det finns goda chanser att den överlevande mannen kommer att få behålla livet. Hans advokat Farideh Gheirats säger att det då och då hänt i Irans historia att hängningar misslyckats och att den dödsdömde alltid då, i enlighet med Sharia, skonats.
Dödsstraff är alltid ett grymt och oacceptabelt straff. Iran är ett av världens absolut värsta länder när det gäller tillämpningen av dödsstraff. Världsopinionen måste pressa det nya ledarskapet i Iran till att ändra riktning i denna fråga. Det finns också alla skäl till att inte sänka garden i fråga om vad Iran tänker göra med den man som nu överlevde sin hängning.
Här i USA har fallet fått extra uppmärksamhet. USA har nämligen i sin långa, dystra historia av avrättningar ett parallellfall på området.
Den 3 maj 1946 spändes den då blott 17-årige Willie Francis fast i elektriska stolen i ett fängelse i Louisiana, USA. Willie Francis var dömd till döden för mord. Men avrättningen misslyckades, eftersom den fängelsevakt som skulle iordningsställa den elektriska stolen var berusad. Vittnen hörde Willie Francis plågade skrik under den läderhuva som trätts över hans huvud: Take it off! Take it off! Let me breathe!
Den 9 maj 1947 fördes Willie Francis tillbaka till samma elektriska stol som misslyckats med att ta död på honom ett år tidigare. USA:s Högsta Domstol hade i ett utslag med rösterna 5-4 kommit fram till att det inte fanns några juridiska hinder mot att försöka genomföra en ny avrättning. Willie Francis var 18 år när han för andra gången surrades fast vid den elektriska stolen. Denna gång lyckades avrättningen.
I samband med att Willie Francis skulle avrättas på nytt formulerade Stig Dagerman, i en av sina starkaste så kallade Dagsedlar, en isande kritik av USA:s agerande:
Två gånger död
Snälla vita herrar lynchar negrer.
Det rår inte fulla vita bödlar för.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Det är inte så noga hur en neger dör.
Det är rätt skönt att höra negrer skrika.
Låt stolen krångla om nu stolen vill.
Sam och Joe och Paul kan kvitta lika.
Det är bara att försöka en gång till.
Alla är vi ju på sätt och vis elever,
och mycken övning nog till bödelsyrket hör.
Det är inte så noga hur en neger lever.
Huvudsaken är ju att en neger dör.
"Två gånger död" har sjungits in av Fred Åkerström, och återfinns på LP:n Dagsedlar åt kapitalismen (Metronome, 1967).
Uppdaterat 19 oktober kl 12.35 (New York-tid): Alexander Bringsoniou påminner mig om att det finns ytterligare ett makabert fall i USA i ämnet. Det gäller Romell Broom, vars avrättning genom giftinjektion den 15 september 2009 i Ohio misslyckades. Trots mer än två timmars karvande i den dödsdömde, fastspände Romell Brooms arm lyckades bödeln inte hitta en användbar åder att injicera giftet i. Det amerikanska rättsväsendet har ännu inte - mer än fyra år efter det misslyckade avrättningsförsöket - slutglitigt tagit ställning till om man skall försöka igen.
Uppdaterat 23 oktober kl 08.45 (New York-tid): Glädjande besked kommer nu från Iran. Landets justitieminister meddelar att den dödsdömde fångens liv nu skonas. Någon ny avärttning kommer inte att genomföras. Finns det kanske äntligen hopp för Iran mitt i allt mörker som präglat landet de senaste decennierna?
2013-10-17
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna?
Kommer Tea Party-rörelsen att lämna Republikanerna? Missnöjet bland Tea Party-rörelsens gräsrötter är stort mot vad man uppfattar som det republikanska partiets svek mot idealen i samband med att USA:s kongress igår öppnade budgeten och höjde lånetaket. Republikanerna lyckades med konststycket att under denna 16 dygn långa strid egentligen inte uppnå någonting alls. Nederlaget blev totalt och partiet - liksom Tea Party-rörelsen - får sina sämsta opinionssiffror i modern tid.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
Men det är inte Tea Party-rörelsens varmaste anhängare som sviktar. Tvärtom höjs där på flera håll röster för att rörelsen skall lämna det republikanska partiet och starta eget. Den politiskt konservative kommentatorn Erick Erickson ser frön till "a real third party movement that will fully divide the Republican Party.”
Nu tror jag inte det kommer att gå så långt, åtminstone inte under överskådlig tid. Tea Party-rörelsen behöver Republikanerna och Republikanerna behöver Tea Party-rörelsen. En splittring av den amerikanska högern i två partier skulle ge Demokraterna en enorm fördel i kommande av av president och till senaten.
Det republikanska ledarskapet står inför en enorm utmaning. Hur skall man kunna hålla ihop det djupt splittrade partiet och göra det på ett sätt så att partiet blir en trovärdig och konstruktiv förhandlingspart till president Obama och till Demokraterna i kongressen? Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift, vill jag lova. President Obama gjorde i sitt tal i dag sitt bästa för att fördjupa sprickan inom Republikanerna, genom att tala om behovet av att undvika ideologiska låsningar (läs Tea-Party-rörelsen) och markera att han nu tänker gå vidare genom att "look for wiling partners" (läs pragmatiska krafter inom Republikanerna).
Ni har väl förresten inte missat att en av mina favoriter i amerikansk politik - supertwittraren Cory Booker och som jag skrivit om tidigare - vann en lätt seger i senatorsvalet i New Jersey igår. Till min stora glädje nämns han redan som en tänkbar kandidat till vicepresidentposten i valet 2016.
Tidigare i dag diskuterade jag budgetkrisens politiska konsekvenser för amerikansk politik, i Studio Ett i P1 tillsammans med Inger Arenander och Mathias Sundin. Lyssna gärna på inslaget här.
2013-10-15
Tiden rinner ut för #shutdown och skuldtak. Kommer det en lösning i tid?
Uppdaterat kl 15.20 New York-tid: Det bidde inte ens en tumme. Precis som jag förutspått i mina tidigare bloggposter var det bara en tidsfråga innan Republikanerna skulle tvingas vika ned sig. Det tog kanske några dagar mer än vad jag inledningsvis trodde. Å andra sidan blev Republikanernas kapitulation total. Ur de stolta proklamationerna om att att sätta stopp för - eller åtminstone urholka eller försena - vårdförsäkringsreformen Obamacare blev det ingenting. Det enda Republikanerna lyckades uppnå i sakfrågan var att kontrollen av försäkringstagarnas uppgifter skulle skärpas något.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
Republikanerna har under hela den tid som #shutdown och skuldtakshotet pågått varit svårt splittrade mellan mer mittenorienterade realpolitiker och ideologiskt profilerade ledamöter med förankring i Tea Party-rörelsen. Vad detta förödmjukande nederlag kommer att nnebära för Republikanerna hoppas jag kunna återkomma till i ett senare inlägg.
Ännu har inte representanthuset röstat om förslaget. I skrivande stund talar allt för att en sådan omröstning kommer att äga rum senare i kväll och att demokrater tillsammans med moderata republikaner kommer att rösta igenom det med god majoritet.
*
Parallellt med dramatiken i VM-kvalen i fotboll följer jag från New York dramatiken kring #shutdown och skuldtaket i USA. I ett allt mer splittrat republikanskt parti växer nu vanmakten och frustrationen. Det är väldigt, väldigt allvarligt, säger den republikanske senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och tillägger: Republikanerna måste förstå att vi har förlorat det här slaget, precis som jag förutsåg för flera veckor sedan. Vi kunde inte vinna eftersom vi krävde något som inte var möjligt att uppnå.
Just nu har president Barack Obama en informell tvärpolitisk överenskommelse med Demokraterna och Republikanerna i senaten som innebär att attkongressen godkänner budgeten fram till och med den 15 januari och att skuldtaket får respit till den 7 februari. Till detta läggs ett par mindre, men symboliskt betydelsefulla, förslag kring beskattning av vissa sjukvårdsartiklar samt kring sjukvårdsreglerna för presidenten och kongressen. Fram till den 15 januari och 7 februari skall samtal föras för att hitta kompromisser i sakfrågorna.
Det förslaget innebär att Republikanerna fått ge upp på i princip alla viktiga frågor. Framför allt står Obamacare - sjukvårdsreformen som var republikanernas viktigaste måltavla - helt orubbad.
Kongressen har två kammare. I senaten har Demokraterna majoritet. I representanthuset har Republikanerna majoritet. Republikanerna i representanthuset, varav flera kommer ur den så starkt konservativa Tea Party-rörelsen, vägrar acceptera det förslag som president Obama och de båda partierna i senaten kommit överens om. Flera av dessa ledamöter har investerat så mycket status och prestige i sitt motstånd att de inte kan vika sig nu utan att tappa ansiktet. Därför lanserar de nu ett eget förslag, som bland annat innebär att budgeten bara skulle godkännas till den 15 december och som också skulle skjuta upp delar av finansierngen av den amerikknska sjukförsäkringssystemet.
Så republikanerna i senaten och i representanthuset är oense. Även inom republikanerna i representanthuset finns det starkt skilda uppfattningar.
Däremot kan president Obama och Demokraterna trots allt sitta lugnt i båten. De vet att de har tiden på sin sida, även om det inte skulle gå att nå en lösning till på torsdag (då deadline för skuldtaket beräknas gå ut). USA har kontanter nog att klara skuldbetalningarna ytterligare någon vecka, och Republikanernas opinionssiffror sjunker som en sten.
Jag tror det blir en överenskommelse inom kort. Den spännande frågan är vad som händer inom Republikanerna när den här stormen tillfälligt har blåst över. Går Tea Party-rörelsen stärkt ur det som har hänt? Tillåt mig tvivla.
Jag försöker uppdatera denna bloggtext efterhand som händelseutvecklingen tar ny fart. Jag kommenterar skeendet för TV4 Nyheterna, bland annat här.
2013-10-14
Senatorsval i USA. Om Twittermissbruk och veganska strippklubbar
Uppdatering finns längst ned i posten.
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
Jag får då och då frågan om vilken som är den största skillnaden mellan svensk och amerikansk politik. Jag brukar lyfta fram att den amerikanska spelplanen ligger avsevärt mer till höger än den svenska, att maktdelningsprinciperna är annorlunda och att amerikansk politik är mer juridifierad än vad svensk politik är.
En sak som blir tydligare när man befinner sig på plats är vilket utrymme som politikernas personlighet och privata liv ges i valkampanj och mediebevakning. Jag skall gestalta denna skillnad mot svensk politik med ett exempel från det senatorsval som genomförs nu på onsdag 16 oktober i New Jersey.
I juni 2013 avled den demokratiska senatorn från New Jersey Frank Lautenberg, vid en ålder av 89 år (bara det - när hade vi en svensk riksdagsledamot som var 89 år senast...). Därför genomförs det nu ett extraval till den vakanta platsen. Republikanernas kandidat heter Steve Lonegan och Demokraternas kandidat heter Cory Booker.
Samtliga New Jerseys senatorer har sedan mer än 30 år tillbaka kommit från Demokraterna. Cory Booker är också storfavorit att vinna valet på onsdag, även om hans försprång i opinionsmätningarna minskat. I dagens mätning från Monmouth Universtiy leder han med tio procentenheter, 52 mot 42.
Cory Booker är i dag borgmästare i Newark, och en hejare på Twitter. Han har just nu 1 424 903 följare (@CoryBooker), vilka han med en närmast vild frenesi ständigt interagerar med. Jag får faktiskt intrycket att han personligen svarar på varje fråga och reagerar på varje inbjudan till interaktion. Hans ihärdighet har nu fått hans politiska motståndare att kritisera honom för att ägna för mycket tid åt Twitter. Så påstås han missköta uppdraget som borgmästare i Newark eftersom han "spent every waking hour on Twitter", där han "unabashedly exchanges messages with strangers day and night". I december 2010 fick han stor uppmärksamhet när staden Newark var insnöad och han utrustad med snöskovel gav sig ut och personligen grävde ut twitterföljare som satt fast och på Twitter bett honom om hjälp.
Cory Booker hamnade genom sitt flitiga twittrande i blåsväder när han tidigare i år hade en twitterkonversation med Lynsie Lee, en dansös på den veganska strippklubben Casa Diablo i Portland, Oregon. (Jag har förstått "vegansk strippklubb" som att där serveras vegansk mat.) I konversationen skrev Lynsie Lee bland annat att "the West Coast loves you and by the West Coast I mean me." Cory Booker svarade: "the East Coast loves you and by the East Coast I mean me."“Well now I’m blushing :), svarade Lee varpå Cooper skrev "Its only fair.” Lynsie Lee bifogade ett kort på Booker med en signerad autograf från honom där det står "Thank you!". Cory Booker och Lynsie Lee hade ursprungligen kommit i kontakt med varandra eftersom båda medverkade i en film om twitter - även Lynsie Lee är en hängiven twittrare (@LynsieLee).
Efter viss medieturbulens lade sig uppmärksamheten. Men händelsen fick ett efterspel. En medarbetare till Cory Bookers konkurrent i senatorsvalet, republikanen Steve Lonegan, utnyttjade intermezzot till att i en intervju komma med antydningar om Cory Booker sexuella läggning. Steve Lonegans medarbetare heter Rick Shaftan och han hävdade att Cory Booker - som är singel - genom sitt sätt att svara Lynsie Lee visade att han sannolikt var homosexuell! Booker svar var, menade Shaftan, "just weird", eftersom formuleringarna var vänskapligt hjärtliga i stället för sexuella: "I mean, to me, you know, hey, if he said, ‘Hey, you got really hot breasts man, I’d love to suck on them.’ Then like, yeah, cool. But like, he didn’t say that, It was like kind of like, I don’t know, it was like what a gay guy would say to a stripper."
Det hör till saken att Rick Shaftan avskedades kort efter intervjun.
Cory Booker är en färgstark politiker och jag är övertygad om att han väljs till senator för New Jersey på onsdag. Jag saknar hans färgstarkhet i svensk politisk kultur. Jag saknar däremot inte det intresse för kandidaternas privatliv som så starkt färgar amerikanska valkampanjer.
Uppdaterat 15 oktober kl 10.30, New York-tid: Cory Booker har även vid flera tidigare tillfällen agerat som mänsklighetens (eller i det här fallet djurlivets) tjänare genom personliga ingripanden generade från Twitter. Här finns länk till historien om hur Cory Booker släppte vad han hade för händer för att i ösregn ge sig ut och rädda en hund som for illa. Samt historien om hur han räddade en granne ur ett brinannde hus. Vem har potentialen att bli svensk politiks Cory Booker? Kanske något för Göran Hägglund? (Tipstack till Linn Sandberg för denna länk.)
2013-10-11
Rasismdebatt i USA. Bör fotbollslaget Washington Redskins byta namn?
Uppdatering söndag 21 juni 2014 återfinns längst ned i texten.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
Under de senaste åren har vi i Sverige haft en återkommande metadebatt om rasism, särskilt kring svarthet. Debatten inleddes med den s k tårtaffären, där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar upp en tårta, tillverkad av konstnären Makode Linde. Tårtan föreställde en svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Därefter kom Tintinaffären, där Behrang Miri, ledare för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, ville plocka bort Tintinalbum ur samlingarna, då albumen innehöll rasistiska stereotyper. Karaktären Lilla Hjärtat i Stina Wirséns barnböcker anklagades också för att bygga på rasistiska stereotyper, och författarinnan meddelade att hon efter debatten bett sitt förlag att inte längre sälja dessa böcker. Debatten kulminerade i juletid, när det visade sig att Disneybolaget klippt bort några figurer ut det klassiska avsnittet "I jultomtens verkstad" som visas i SVT varje julafton, bl a en svart docka och en docka som kunde uppfattas som en nidbild av en jude.
I USA har vi idag en motsvarande debatt, men inte om "svarthet" utan om "rödhet". Frågan har aktualiserats genom en pågående kampanj om att fotbollslaget Washington Redskins borde byta namn. Drivande i kampanjen är Suzan Shown Harjo, som under flera decennier kämpat för att få idrottslag att ta bort sina "indiannamn". I flera fall har hennes kamp varit framgångsrik.
De som vill att namnet skall ändras menar att uttrycket redskin/rödskinn är nedsättande, ungefär på samma sätt som svarting, neger eller guling. Ordet "redskin" påstås också syfta på en skalp som vita män tog av indianer. Andra indian-baserade tillnamn som t ex "Indians" kan också uppfattas som nedsättande, om de antas associera till stereotyper som vildsinthet, krigarvilja eller mod.
Något för hockeylaget Frölunda Indians eller speedwayklubben Indianerna att fundera över kanske?
Daniel M Snyder, Washington Redskins och styrelseordförande, skriver i ett öppet brev att klubbens grundläggande värden är styrka, mod, stolthet och respekt ("strength, courage, pride and respect"). Han menar att dessa värden självklart inkluderar "Native Americans" och har präglat dessas stolta historia.
I USA har frågan fått extra uppmärksamhet i dagarna eftersom president Barack Obama i en intervju med AP på en direkt fråga sa att om han var klubbens ägare skulle han överväga att ändra "think about changing" klubbens namn.
Beteckningar måste alltid tolkas utifrån sin kontext. Uttryck som "viting" eller "blekansikte" eller "svenne" kan förstås också vara nedsättande. Men det handlar om makt. Om den som är i underläge - eller förtryckt, som vi så sällan säger nu för tiden - använder ett nedsättande uttryck om den som är i överläge (förtryckaren) så får användandet en annan betydelse än om riktningen är den omvända. Att uttala sig om ett uttryck är nedsättande eller ej innebär därför att man också uttalar sig om maktförhållanden. Det är därför diskussionen i dessa frågor ofta blir så hetlevrad. Ytterst handlar det om makt.
Uppdatering söndag 21 juni 2014: Det amerikanska Patentverket (US Patent and trademark office) slår i ett utlåtande fast att uttrycket "redskins" inte längre kan omfattas av patentskydd eftersom det "nedvärderar native americans". Patentverkets beslut innebär inget förbud mot att använda namnet, men innebär att klubbnamnet och klubbens olika varuprodukter inte längre varumärkesskyddas. Washngton Redskins ägare har förklarat att han tänker överklaga Patentverkets beslut. Tidningen US Today har redan utlyst en tävling kring vad klubben skulle kunna heta i stället.
Hela beslutet kan läsas här.
2013-10-09
De bråkar om #shutdown, men det handlar om Obamacare
Än syns inga öppningar i den amerikanska politiken kring regeringens #shutdown och skuldtaket. Kongressen kan inte enas om att godkänna en budget och det finns än så länge heller ingen majoritet för att godkänna ytterligare lån för att finansiera statens utgifter. President Obamas uttalanden vid en pressträff igår utstrålade allt annat än försonlighet och kompromissvilja.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
Hur skall vi då förstå denna konflikt som nu förlamar USA:s politiska liv. På ytan handlar konflikten om synen på ekonomiskt ansvar, USA:s låneutrymme och statens utgifter. Men på djupet är krisen ett uttryck för skarpa ideologiska skiljelinjer i det amerikanska samhället. Komkret kokar frågan ner till Obamacare, eller Patient Protection and Affordable Care Act (PPACA) som vårdreformen formellt heter. Obamacare består av flera olika åtgärder och syftar bland annat till att förbättra kvaliteten i amerikansk sjukvård och ge alla amerikaner ett försäkringsskydd för sjukdom.
Det är framför allt den delen av Obamacare som gör ett försäkringsskydd mer eller mindre obligatoriskt som är politiskt kontroversiellt. Tolkat i vänster och höger så ser vänstern reformen som en strävan efter ökad jämlikhet - alla skall ha ett gott försäkringsskydd. Högern ser reformen som ett ingrepp på individens frihet. Den som inte vill ha ett försäkringsskydd skall inte påtvingas ett sådant av staten, menar man. Högern har egentligen redan förlorat striden, eftersom lagen är införd och godkänd av Högsta Domstolen. Nu försöker man bromsa genomförandet genom att använda finansieringen av reformen som ett spelkort i kampen om budgete och skuldtak.
Högerns retorik är hätsk och i flera avseenden osmaklig. Den som vill kan se ett smakprov på debattnivån i denna korta propagandafilm mot Obamacare om en kvinna som besöker en gynekolog.
Hittills har republikanerna tappat opinionsstöd på #shutdown och frågan om skuldtaket. Opinionsutvecklingen påverkar även andra politiska frågor. Til exempel så skall New York i början av november välja en ny Comptroller (ungefär chefsekonom/revisor). Ja, sådana uppdrag tillsätts genom val i USA. I en direktsänd TV-debatt igår fick de båda kandidaterna frågan om man kunde vara Comptroller på ett demokratiskt vs ett republikanskt sätt. Den demokratiske kandidaten Scott Stringer svarade obetvingat ja på den frågan, medan den republikanske kandidaten John Burnett lika tydligt svarade nej. Svaren avspeglade dels förhållandet att vänstern (i det här fallet Demokraterna) betonar att politik spelar roll, medan högern (i det här fallet Republikanerna) vill tona ned politikens betydelse i förhållande till "sunt förnuft". Dels att det inte är en fördel att vara republikan i amerikansk politik i dag, särskilt inte i New York.
Spelet kring #shutdown och skuldtaket innebär också att många andra viktiga politiska frågor kommer i skymundan, till exempel händelseutvecklingen i Syrien. I kväll skall jag försöka gå på seminariet Syria from the Ground Up, på School of International and Public Affairs, Columbia Universtiy, och förhoppningsvis återkomma med några insikter och reflektioner därifrån.
2013-10-06
Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge
Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.
Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."
Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.
I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:
"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.
Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.
Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.
2013-10-04
Rapport från New York: Fortsatt #shutdown och allt mer splittrade republikaner
I USA rullar #shutdown vidare, det vill säga kongressens republikanstyrda representanthus "stänger" regeringen genom att vägra finansiera dess verksamheter. Om jag i min tidigare post liknade läget vid ett chicken race skulle jag idag vilja kalla det för ett skyttegravskrig, men med ytterst ojämlika styrkeförhållanden. Allt talar för att Republikanerna kommer att tvingas ge med sig. För att kunna göra det behöver de emellertid en utväg för att inte framstå som konfliktens enda och stora förlorare. Hittills har inte Demokraterna precis överansträngt sig för att hjälpa Republikanerna med att skapa en sådan utväg. Det finns hos Demokraterna en mycket stark vrede över hur Republikanerna har hanterat situationenoch tycker att det inte är mer än rätt att partiet nu skördar vad de sått.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Inom Republikanerna växer frustrationen. Många kritiska republikaner menar att de inte ser vad som är "the end game" med sitt eget partis agerande i frågan, det vill säga vad man faktiskt tror sig kunna uppnå med sitt agerande. Så säger till exempel den republikanske senatorn Roy Blunt irriterat: Fighting with the president is one thing. Fighting with the president and losing is another thing.
Det absurda i situationen är att det i representanthuset sannolikt finns en majoritet för att med omedelbar verkan häva #shutdown. Demokraterna skulle tillsammans med ett antal kritiska republikaner vinna en sådan omröstning. Men representanthusets talman John A. Boehner har hittills varit lojal med den praxis som säger att han inte skall släppa fram ett förslag till omröstning om inte förslaget stöds av en majoritet av Republikanerna.
Det är fascinerande att följa hur Republikanerna i kongressen vädjar till Demokraterna att "lägga politiken åt sidan" och i stället låta genomföra Republikanernas förslag. Även i Sverige finns det på sina håll i borgerligheten en uppfattning om att den egna ståndpunkten inte är politisk, utan bara står för förnuft och rationalitet. Det är nog Göran Hägglund och Kristdemokraterna som oftast- medvetet eller omedvetet - intar den rollen.
Bland Demokraterna finns en förkärlek för att överdriva konsekvenserna av #shutdown. Alldeleles nyss hörde jag en kongressledamot oroa sig över utvecklingen av USA:s relationer med Iran. Ledamoten menade att det var de amerikanska sanktionerna som pressat fram ett mer försonligt anslag från Irans sida. Men eftersom några av de personer som arbetar med att övervaka sanktionernas efterlevnad genom #shutdown utestängts från sina arbeten så uppstår ett nationellt säkerhetshot med ett mer aggressivt Iran i vardande.
I övrigt är allt fortsatt väl här i New York. I dag nära 30 grader och sol. Jag har suttit inne nästan hela dagen och arbetat hårt. I morgon tänkte jag unna mig ett besök på Coney Island - jag har alltid varit svag för nöjesfält. Saknar förstås Vänstra Stranden. Apropå Coney Island tillägnar jag henne därför denna vackra sång med Tom Waits.
2013-10-02
Rapport från New York: Government shutdown och striden om Obamacare
Då har jag installerat mig i min lilla etta på Upper West, Manhattan, New York. Här tänker jag tillbringa månaderna oktober och november, i min egenskap av Visiting Scholar vid Department of Politics, New York University.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Resan gick bra, även om gränskontrollen in till USA är lätt absurd. Jag kunde inte avstå från civil olydnad då jag inte helt sanningsenligt påstod att jag inte hade några papper på mig som kunde styrka att jag verkligen skulle vara verksan som Visiting Scholar vid New York Universtiy. Passkontrollanten höll en lång och stram föreläsning för mig om hur naiv jag var som trodde att man kunde komma in i USA hur som helst och han undrade retoriskt vad jag själv hade tyckt om personer utan sina papper i ordning försökte ta sig in i Sverige. Jag valde diplomatiskt att inte ta upp den handsken... (Självklart hade jag ordnat sedvanligt tremånaders turistvisum långt i förväg, så jag visste att han skulle släppa igenom mig till sist ändå. Det är lätt att vara modig och principfast då.)
Annars trivs jag i USA. Här finns det bästa och det sämsta som mänskligheten har att uppvisa. Jag har alltid haft svårt att värja mig mot ytterligheter.
Här är 27 grader varmt och strålande sol. Det politiska läget är om möjligt ännu hetare, med all den turbulens som följer på #shutdown. Jag noterar har jag omedelbart sviker mina stamprogram som Studio Ett och SVT Aktuellt för att i stället - lätt maniskt - zappa mellan C-Spans live-sändningar från debatterna i senaten och representanthuset.
Läget har utvecklats till ett chicken race mellan president Obama och republikanerna. I valkampanjen ifjol var sjukförsäkringsreformen Obamacare en av de största stridsfrågorna, och Obama vann en klar seger. Men konservativa krafter inom republikanerna kan inte acceptera väljarnas utslag utan försöker nu genom sin majoritetsställning i representanthuset sjuta Obamacare i sank. De har all formell rätt i världen att göra så. Men många uppfattar det som ett brott mot spelets idé, ett uttryck för att inte förstå när spelet är förlorat.
Inom republikanerna höjs nu också allt fler kritiska röster mot att den konservativa falangen inom partiet drar partiets anseende i smutsen. Till exempel tvingas statligt finansierad forskning kring cancer att avstanna, genom "stängningen" av regeringen. Jag tror inte det behövs särskilt mycket för att republikanerna nu skall vika ner sig. Om inte av omsorg för landet så åtminstone av omsorg för sina egna mandat och plattformar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)