2010-talet: Från vänster/höger till GAL/TAN. Vad händer nu?

Det gamla året lägger sig att dö, skaldade Alfred Tennyson. Detta nyår är det värre än så - ett helt decennium säger tack och ajö.

Hur ska vi då karaktärisera den politiska utvecklingen under det 2010-tal som nu lämnar oss? Vilka har varit de viktigaste politiska händelserna av betydelse för framtiden?

2010-talet var ett decennium då det svenska partisystemet förändrades i grunden. Sverige var under många år ett undantag i Europa. Här fanns inget främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti som mobiliserade väljare på migrationsfrågan. Vänster-högerkonflikten dominerade politiken och socialdemokratin stod relativt stark.

I dag är situationen förändrad. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och har sedan dess utvecklats till ett nationalkonservativt parti som nu tävlar med Socialdemokraterna om ställningen som landets största parti. Sverigedemokraterna vill inte bara se ett Sverige med lite mindre invandring. Sverigedemokraterna vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans.

Vänster-högerkonflikten utmanas av den frihetlig-auktoritära konfliktdimension vi ibland kallar för GAL-TAN (Grön - Alternativ - Libertär vs Tradition - Auktoritär - Nationalism). Den politiska debatten domineras inte längre av klassiska välfärds- och fördelningsfrågor, utan handlar till stor del om migration, brott och straff och klimatpolitik. (G:et i GAL kan för övrigt kanske snart bytas ut från Grön till Greta...)

Framväxten av den nya konfliktlinjen sprängde Alliansen. De fyra allianspartierna kunde enas i vänster-högerfrågor, men de kunde inte enas i GAL-TAN-frågor. Moderaternas och Kristdemokraternas nya linje som innebär att de gärna samtalar med eller samarbetar med Sverigedemokraterna sluter cirkeln.

Vi har sett en motsvarande utveckling i flera europeiska stater. På så sätt har Sverige "normaliserats" ur ett europeiskt perspektiv.

Ytterst har dessa förändringar av partisystemet sin grund i samhällsförändringar. Industrisamhället (där vänster-högerkonflikten haft sin bas) fasas ut och den territoriellt organiserade nationalstaten utmanas av transnationalitet och transnationella nätverk. Därför är det svårt att se någon väg tillbaka till det som varit. Är GAL-TAN "bara" en åsiktsdimension är det möjligt att den kollapsar och blir en del av vänster-högerdimensionen. Men om GAL-TAN i stället är ett uttryck för nya, materiellt grundade intressekonflikter mellan olika sociala grupper i ett framväxande kunskapssamhälle har den förutsättningar för att bli beständig och i förlängningen leda till nya partibildningar.

Många förknippar GAL med vänster/liberalism och TAN med höger/konservatism. Men så enkelt är det inte. På senare tid har det till exempel diskuterats om det finns en TAN-vänster. Till den saken återkommer jag i morgondagens bloggpost.

Framtiden är öppen. Välkommen 2020-tal. Hoppas att vi ska trivas tillsammans.

Varför gullar M och KD med SD?

Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätter sitt idoga arbete med att normalisera Sverigedemokraterna. Ebba Busch Thor har i dagarna låtit sig intervjuas av den SD-nära alternativmediesajten Nyheter Idag, och Kristdemokraternas kommunikationsavdelning gör glatt reklam på Twitter för intervjun. I samband med intervjun hävdar Nyheter Idag också att flera SD-toppar föredrar Ebba Busch Thor som statsministerkandidat framför Ulf Kristersson.

Varför väljer  Moderaterna och Kristdemokraterna att gulla med Sverigedemokraterna och få dem att framstå som ett rumsrent parti? Sverigedemokraterna är ju trots allt ett främlingsfientligt parti, impregnerat med rasism. Och det är inte så länge sedan som både Busch Thor och Ulf Kristersson markerade starkt avstånd från partiet och i princip lovade och svor att aldrig samarbeta med dem.

Jag tror att svaret på frågan om varför Moderaterna och Kristdemokraterna strävar efter att normalisera Sverigedemokraterna kan formuleras i termer av partistrategi, värderingar och verklighetsuppfattningar.

Partistrategi. I det nya politiska landskapet är det i princip omöjligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att bilda regering utan aktivt stöd från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Den tidigare isoleringsstrategin av Sverigedemokraterna har varit framgångsrik på så vis att partiet, trots växande röstetal, har hållits borta från makten. Men nu riskerar isoleringsstrategin att innebära att även Moderaterna och Kristdemokraterna varaktigt hålls borta från makten. Det finns en högermajoritet i riksdagen (de borgerliga partierna + SD), men denna högermajoritet låter en rödgrön minoritetsregering styra landet. I inget annat land i Europa (vad jag känner till) släpper en högermajoritet fram en rödgrön minoritetsregering. Den rödgröna regeringen möjliggörs genom att två borgerliga partier fortfarande behandlar Sverigedemokraterna som ett paria-parti. Vill Moderaterna och Kristdemokraterna på allvar utmana om makten måste paria-stämpeln på Sverigedemokraterna bort. Därför strävar Moderaterna och Kristdemokraterna efter att normalisera Sverigedemokraterna.

Värderingar. Sverigedemokraterna förknippas fortfarande främst med att partiet vill minska invandringen till Sverige och åsikten att många av dagens samhällsproblem har sin grund i invandring och flyktingmottagning. Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson har skärpt sin retorik och sina respektive partiers migrationspolitik. Ser man till moderaternas och kristdemokraternas väljargrupper är avståndet mellan dessa och Sverigedemokraternas åsikter om flyktingpolitiken mindre än avståndet mellan övriga partiers väljargruppers åsikter om flyktingpolitiken och Sverigedemokraternas åsikter i frågan. Liknande mönster finns i frågor om brott och straff och kanske också i miljöpolitiken - det vill säga i de frågor som  har en dominerande ställning i den politiska debatten. Kort sagt - det förefaller finnas en större närhet mellan Moderaternas och Kristdemokraternas värderingar och Sverigedemokraternas värderingar i flera viktiga frågor än vad det är mellan övriga partiers värderingar och Sverigedemokraternas. Det minskade åsiktsavståndet mellan det högerkonservativa blockets tre partier gör det lättare och mer rimligt för Moderaterna och Kristdemokraterna att normalisera Sverigedemokraterna.

Verklighetsuppfattning. Jag skulle tro att Moderaterna och Kristdemokraterna uppfattar Sverigedemokraterna som ett avsevärt mindre hot mot den svenska demokratin och mot liberala grundvärderingar än vad övriga partier gör. De rödgröna partierna samt Centerpartiet och sannolikt även Liberalerna anser att Moderaterna och Kristdemokraterna leker med elden när de öppnar dörren för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson, menar de, vill inte bara att Sverige ska ta emot lite färre flyktingar. Han och hans parti vill i grunden förändra det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Inget högerradikalt parti i Europa, menar de, har kommit till makten utan att ha släppts fram av den demokratiska delen av högern. Dessa skilda bilder av Sverigedemokraterna som politisk kraft och politiskt parti är en ytterligare förklaring till att det är just Moderaterna och Kristdemokraterna som anstränger sig för att normalisera Sverigedemokraterna.

Därför gullar M och KD med SD. För oss andra gäller det att stå emot, att hålla fast vid den värderingsmässiga avgrunden i förhållande till SD oavsett vilka strategiska frestelser som skulle kunna dyka upp.

Om Frälsare av olika slag

Det är Juldag och oss är en Frälsare född.

I vardagsspråket används ordet Frälsare som synonym till "befriare" eller "räddare". Ordet härstammar från "frihalsa", att en fånge som bär en boja om halsen får bojan borttagen och blir fri.

Om vi för ett ögonblick bortser från Jesus Kristus - vem är det moderna Sveriges främste Frälsare? Jag gör som man brukar nu för tiden. Jag googlar.

Ordkombinationen Olof Palme/Frälsare får 11 400 träffar. Kombinationerna Annie Lööf/Frälsare och Stefan Löfven/Frälsare får båda 40 300 träffar, och de utklassar Jimmie Åkesson/Frälsare som endast får 16 800 träffar. Ulf Kristersson/Frälsare får 6 650 träffar, Jonas Sjöstedt/Frälsare får 7 340 träffar och Ebba Busch Thor/Frälsare får 8 300 träffar.  

Ingmar Bergman/Frälsare får 6 380 träffar. Leif GW Persson/Frälsare får 5 550 träffar.

Alla får de stryk av Zlatan. Ordkombinationen Zlatan/Frälsare får nära 60 000 träffar på Google.

Men statusen som Frälsare kan skifta snabbt. Nils Ferlin skrev: En kättare i dag: Och i morgon en martyr, Titlarna beror på herrarna som styr. (Sancta Simplicitas, Goggles) Zlatan Ibrahimović beslut att köpa en fjärdedel av Hammarby innebar att han hamnade i onåd hos en del Malmö FF-supporters. De tycker att Zlatan sviker den klubb som fostrat honom. Deras ilska har tagit sig handgripliga uttryck i form av vandalisering av skulptören Peter Lindes staty av Zlatan på Stadiontorget i Malmö. Statyn har sprejats i vitt, bränts med bengaler, klottrats ned med hat och hot och näsan har sågats av.

Så mycket hat. Mot en man de en gång älskade och hyllade.

(Jag vet inte vem som tagit bilden. Den finns på Wikipedia här.)

Själv har jag mycket svårt att förstå det hat som Zlatans agerande väcker. Hade jag, Gud förbjude, varit MFF-supporter hade jag varit glad och stolt över att lagets överlägset främste spelare någonsin nu tar de första stegen för att etablera sig på den internationella fotbollsscenen i en annan roll än som spelare. Zlatan är inte "Malmö FF:s spelare", han är så mycket större än så. Sedan är det en annan sak vad man tycker och tänker om att fotbollslag kan köpas och säljas överhuvudtaget.

Jag tror Malmö FF:s supportrar gör bäst i att vänja sig vid att Zlatan även fortsättningsvis banar sig sin egen väg. Och de borde önska honom lycka till på den färden.

Det finns faktiskt en bok som heter Zlatan Frälsaren och andra texter om religion och idrott (red Susanne Olsson, Olof Sundqvist, David Thurfjell. Molin & Sorgenfrei Förlag, 2014). Jag har inte läst den, men vill gärna göra det.

Jag noterar för övrigt att ordkombinationen Greta/Frälsare får 71 600 träffar.

Men alla besegras de av Jesus Kristus. Ordkombinationen Jesus Kristus/Frälsare får hela 209 000 träffar på Google. Så då måste det vara sant.

Regeringsfrågan och opinionsläget

Decembermätningen från DN/Ipsos bjuder inte på några överraskningar. Det gör sällan enskilda partisympatimätningar - i stället är det de långsiktiga trenderna som är viktiga. Men varje enskild mätning blir också en pusselbit till det övergripande mönstret, och därför finns det en nyfikenhet och ett nyhetsintresse för enskilda mätningar.

I decembermätningen ligger Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i princip sida vid sida, med 25 respektive 24 procent. Men viktigare än vilket parti som är störst är förstås vilket parti eller vilka partier som har bäst möjligheter att bilda regering (om opinionsmätningen hade varit ett valresultat).

Vilka partikonstellationer ska man då utgå från? Jag ser två jämförelsepunkter som avgörande för regeringsfrågan i dag. För det första: Styrkerelationen mellan de rödgröna partierna och de fyra borgerliga partierna (de forna allianspartierna). Är de rödgröna partierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en socialdemokratiskt ledd regering. Är de fyra allianspartierna störst skulle det med stor sannolikhet bli en borgerligt ledd regering. För det andra: Styrkerelationen mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna (det högerkonservativa blocket) och övriga partier. Är det högerkonservativa blocket störst skulle det med stor sannolikhet bli en moderatledd regering.
Därför tycker jag det är relevant att redovisa dessa styrkerelationer i samband med opinionsmätningarna. Om vi gör det med dagens DN/Ipsos får vi följande resultat.

De rödgröna partierna får 40 procent, de fyra borgerliga partierna får 35 procent.

Det högerkonservativa blocket får 46 procent, övriga fem partier får 53 procent.

Skulle decembermätningen från DN/Ipsos bli valresultat talar således mycket för att vi åter skulle få en socialdemokratisk ledd regering. Det är värt att ha i bakhuvudet när så många vill måla upp bilden av en socialdemokrati i kris eller till och med i fritt fall.

Jämför vi med valresultatet 2018 håller de rödgröna partierna ställningarna. De fick 40.6 procent i valet och 40 procent i DN/Ipsos. De fyra borgerliga partierna fick tillsammans 40.2 procent i valet och 35 procent i DN/Ipsos, en minskning med hela 5.2 procentenheter. (Sverigedemokraterna fick 17.5 procent i valet och 24 procent i DN/Ipsos.)

Det högerkonservativa blocket fick 43.6 procent i valet och 46 procent i DN/Ipsos, en ökning med 2.4 procentenheter. De fem övriga partierna fick 54.8 procent i valet och 53 procent i DN/Ipsos, en minskning med 1.8 procentenheter.

Med reservation för felräkningar. :-)

Finlands statsminister Sanna Marin (S): Vi hämtar hem barnen från lägret i Syrien så snart som möjligt!

Finland vill hämta hem de finska barn som befinner sig i lägret al-Hol i Syrien, berättade den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin vid en presskonferens igår. Det är ett välkommet besked från den finska regeringen, bestående av Socialdemokraterna, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Nästa steg är att gå från ord till handling och att se till att barnen också verkligen kan komma hem.

I ett pressmeddelande preciseras grunderna för det finska beslutet. Jag fäster mig särskilt vid punkt 4 i texten: Syftet med myndighetsverksamheten är att i alla situationer trygga barnets bästa. För att detta ska vara möjligt ska man samarbeta sömlöst med barnskyddsmyndigheterna samt följa barnskyddslagen. (Först läste jag att samarbetet skulle ske "sömnlöst", men så illa var det inte.)

"I alla situationer trygga barnets bästa." Det är viktigt att Sverige gör sitt yttersta för att hjälpa de svenska barn som också sitter fängslade i al-Hol. Saken är inte enkel. Men viljeinriktningen måste vara att få hem så många av barnen som möjligt, och så fort som möjligt. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. 

Jag förutsätter att den svenska regeringen gör vad den kan och jag är hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Det brådskar. Den humanitära situationen i lägret är fruktansvärd. Nu kommer vintern. Många riskerar att dö. Det är vår plikt att lyssna på humanitära människorättsorganisationer som Amnesty, Rädda Barnen och Röda Korset. Hämta hem de svenska barnen från Syrien.

SD:s rättspolitiske talesperson struntar öppet i rättsstatens principer

Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen, säger Jesus (Matt 12:34). Min erfarenhet är också att de allra flesta politiker faktiskt menar det de säger. Därför ska man ta det politiker säger på allvar. Det gäller även Sverigedemokraterna och när högt uppsatta representanter för Sverigedemokraterna använder en våldsretorik och ifrågasätter rättsstaten.

Igår kväll var det Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Adam Marttinen som på Twitter gav sin syn på polisens befogenheter i förhållande till enskilda medborgare och på fängelsestraff för medborgare som vägrar "be om ursäkt". I en tweet skrev Marttinen att personer som på stan burit sig illa åt och riktat kränkande tillmälen till andra personer borde "buntas ihop med nödvändigt våld" av polisen och sedan få sitta arresterade i en fängelsecell till de "ber om ursäkt".

Ber om ursäkt? Sa någon rättsstat? Är detta Sverigedemokraternas syn på hur en rättsstat bör fungera? Formuleringen är väl snarare den typ av jargong man förväntar sig av personer som druckit för mycket och tänkt efter för lite. Inte av en rättspolitisk talesperson för ett riksdagsparti.

Om Sverigedemokraterna fick bilda regering är Adam Marttinen partiets tänkte justitieminister. Just sayin'.

Därav hjärtat är fullt talar munnen. Därför instämmer jag gärna i Annika Strandhälls fråga som hon med anledning av Adam Marttinens uttalande ställde till Moderaterna på Twitter tidigare i dag.

Jag har sagt det förut. När Moderaterna nu normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar man också partiets retorik och politiska stil. Moderaterna sår vind, men riskerar att få skörda storm.

Jeremy Corbyn eller Boris Johnson - vem vinner i kväll?

Uppdaterat 12 december kl 23.15. Tories och Boris Johnson tycks gå mot en storseger i det brittiska valet. För att få egen majoritet i parlamentet krävs 326 mandat. Enligt den vallokalsundersökning som presenterades kl 23.00 får Tories 368 mandat, en ökning med 51 mandat jämfört med valet 2017. Labour gör ett katastrofval och får bara 191 mandat, en minskning med 71 mandat.

Om vallokalsundersökningen åtminstone någorlunda avspeglar valresultatet kan vi dra åtminstone två slutsatser. För det första: Storbritannien lämnar EU senast den 31 januari 2020. För det andra: Jeremy Corbyn kommer inte att vara partiledare för Labour särskilt länge till.

*

Nu är det bara några få timmar kvar tills vallokalerna stänger i Storbritannien. Det blir en spännande kväll och natt.

Konservativa Tories förväntas bli största parti. Men den viktiga frågan blir om Tories också lyckas få egen majoritet i det brittiska parlamentet. Om så blir fallet lär Boris Johnson som premiärminister också lyckas baxa igenom Brexit till senast den 31 januari 2020.

Men om Tories inte får egen majoritet anses Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn ha goda möjligheter att få bilda minoritetsregering, stödd och framsläppt av till exempel skotska SNP och Brexit-motståndarna Liberaldemokraterna. Om så blir fallet är det ingen som riktigt vet vad som händer. Jeremy Corbyn har sagt att han vill se en folkomröstning om Storbritanniens utträdesavtal ur EU, och frågan om en brittisk Brexit skjuts på en ny, mycket obestämd framtid.

Brexit har inte dominerat den brittiska valkampanjen på det sätt som många bedömare trodde skulle bli fallet. I ställer har välfärdsfrågor och klassiska vänster-högerfrågor tagit stor plats. Särskilt problemen inom brittisk sjukvård har fått stor uppmärksamhet.

Labour går till val på ett optimistiskt och radikalt program. Jeremy Corbyn beskriver valprogrammet som ett "hoppets manifest". Labour vill se högre bolagsskatter och höjda skatter för höginkomsttagare. höja skatten bland annat för de rika och för bolagen. Dessutom vill Labour förstatliga järnväg, post samt vatten- och elbolag.

En valvinst för Labour skulle bli en vitamininjektion även för vänstern inom svensk socialdemokrati.  Labours relativt starka opinionssiffror avfärdas i den svenska debatten ofta med att Jeremy Corbyn inte vinner val. Det argumentet kan vara obsolet om bara några timmar. Den ekonomisk-radikala socialdemokratiska föreningen Reformisterna har vuxit oerhört snabbt och har idag över 3 000 medlemmar. Reformisterna kan fungera som en mobiliseringsagent om eller när momentum uppstår, och med sikte på att Socialdemokraterna i Sverige ska gå till val 2022 på en radikal jämlikhetspolitik,

Boris Johnson är fortfarande favorit till att få bilda regering. Om Jeremy Corbyn ändå skulle bli premiärminister kommer regeringspolitiken knappast att bli lika radikal som den politik han och Labour gick till val på. Liberaldemokraterna kommer inte att ge sitt stöd åt en sådan politik.

Klockan 23.00 svensk tid stänger vallokalerna och resultat från vallokalsundersökningarna publiceras. Jag hoppas kunna återkomma strax före midnatt med en kommentar om hur valvindarna har blåst.

Fegt beslut att plocka ner Elisabeth Ohlsons altartavla

I dag beslöt kyrkoherde Per Svensson att Elisabeth Ohlsons omdiskuterade altartavla "Paradiset" inte längre ska få hänga kvar i kyrkorummet i S:t Pauli kyrka i Malmö. Jag tycker att det är ett fegt beslut.

Elisabeth Ohlsons tavla mottogs av S:t Pauli kyrka första advent i år. Tavlan anspelar på reformationskonstnären Lucas Cranachs verk "Adam och Eva", men i Elisabeth Ohlsons version finns bland annat två Evor och två Adam. Tavlan har väckt starka känslor. Inte i första hand för att den bejakar homosexuell kärlek och sexualitet, utan för att ormen kan uppfattas som en transperson och för att det råder tolkningssvårigheter om hur de äpplen som ligger på marken (!) ska uppfattas. Bland annat har teologen och tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf argumenterat för att tavlans motiv är gnostiskt, eftersom gnosticismen till skillnad från kristendomen har en positiv syn på ormens roll.

Per Svensson motiverar sitt beslut med att "sammantaget kan så många olika tolkningar göras där flera perspektiv kan bli vanskliga". Det är ett mycket märkligt argument. I min värld är det bra om ett konstverk inbjuder till olika tolkningar. När jag såg bilden på ormen som en transperson relaterade jag motivet till kyrkans historiska stigmatisering av kärlek som inte vilar på heterosexuell grund. Och att kunskapen äpple(n) ligger på marken kan uppfattas som en markör mot vår tids relativa sanningar och Fake News. 

 

Andra tolkningar är förstås också möjliga. Jag vet inte om konstnären själv uttalat någon tolkning av sitt verk som skulle vara oförenlig med kristen tro och/eller Svenska kyrkans lära. Men konstnären äger ju inte tolkningsrätten till sina verk. Jag ser tolkningsbredden som en fördel, inte som en nackdel.

 

Prästen och konstnären Kent Wisti ställer i Dagens Nyheter frågan Hur kan evangelium gestaltas genom erfarenheter hos människor som står utanför samhällets normbildning, till exempel människor i hbtq-spektrat? Han tycker att tavlan gott kan få hänga kvar. Det tycker jag också.

Alla är glada? Ingen misstroendeförklaring mot Eva Nordmark

Så fick sagan ett lyckligt slut, och de levde lyckliga i alla sina dagar! Det ligger onekligen ett stänk av feelgood i luften efter att V, KD och M förklarat att det inte längre är aktuellt med misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Efter att regeringen enats med C och L om att skjuta fram reformeringen av Arbetsförmedlingen i ett år och att lagen om valfrihetssystem (LOV) inte heller ska ligga till grund för reformen har V, KD och M fått flera av sina krav tillgodosedda. Faktum är att samtliga av riksdagens partier kan känna sig som vinnare - och det händer inte varje dag.

Vänsterpartiet fick gehör för sina krav. Partiet visade muskler, kom i centrum för debatten och tillgodosåg önskemål från medlemmar och väljare att inte låta regeringen komma undan för billigt under mandatperioden.

Socialdemokraterna, och även Miljöpartiet, kunde utan att själva behöva driva frågan se hur reformen förändrades i en för de båda partierna politiskt önskvärd riktning. Som så ofta visade Stefan Löfven prov på klokt strategiskt ledarskap i en knivig situation. Det blev ingen regeringskris och banden mellan de partier som slöt Januariavtalet visade sig hållfasta även i ett krisläge.

Centerpartiet och Liberalerna lyckades inte bara hålla ihop Januariavtalet utan också sina egna partier i en komplicerad politisk situation. Genom Vänsterpartiets hot om misstroendeförklaring fick de också anledning att åtgärda en del sakpolitiska brister i det ursprungliga förslaget. Extra val undveks. Januariavtalet - som både Centerpartiet och Liberalerna värnar - stärktes genom de berörda partiernas kompromissvilja.

Moderaterna och Kristdemokraterna fick igenom sina krav. De kan därför också känna sig och presentera sig som vinnare. Dessutom undveks ett extra val som inget av dessa partier i dagsläget vill ha.

Sverigedemokraterna kan nu argumentera för att man är det enda verkliga oppositionspartiet. Här fanns en unik möjlighet att avsätta den rödgröna regering som V, KD och M kritiserat så hårt. Men M och KD valde att tillsammans med V inte gå vidare med en misstroendeförklaring och lät i stället Stefan Löfven och Januariavtalets partier komma undan.

Så alla är glada. Tror jag.

Hämta hem de svenska barnen från Syrien!

Rädda Barnen fortsätter sin viktiga kampanj för att regeringen ska ta hem de 50-70 svenska barn som nu lever under ytterst svåra förhållanden i läger i nordöstra Syrien. I torsdags kväll lystes till exempel Riksdagshuset och en av Hötorgsskraporna i Stockholm upp av budskapet "Hämta hem de svenska barnen från Syrien".

Enligt Rädda Barnen har upp till fyra svenska barn dött i eller på väg till läger i Syrien. Vinterns kyla innebär stora risker för barnens liv och regeringen måste därför göra allt i sin makt för att ta hem barnen tillsammans med deras mödrar.

I maj tidigare i år fick sju föräldralösa svenska barn lämna lägret al-Hol i norra Syrien och komma till Sverige. Det var mycket bra. Barn skall självklart inte straffas för att deras föräldrar valt att ansluta sig till en terrorrörelse som IS. Men nu har det gått ett halvår sedan dessa sju barn fick komma till Sverige och inga ytterligare barn från lägren i Syrien har kommit hit.

Jag har full förståelse för att det är juridiskt och säkerhetsmässigt svårt att hämta hem barnen. Hur gör man till exempel med barn vars mödrar (som det ofta handlar om i dessa fall) inte vill lämna ifrån sig sina barn eller följa med dem till Sverige? Och vilka blir konsekvenserna om Sverige hjälper barnen tillsammans med sina terrormisstänkta föräldrar till Sverige? Men som Rädda Barnens Sverigechef Ola Mattsson säger: Barn ska inte straffas på grund av deras föräldrar är misstänkta för brott. Att ta hem barnen med sina mödrar handlar både om att skydda barn och att bekämpa den globala terrorismen. Lägren är idag utpekade som en stark rekryteringsgrund för IS. Europeiska länder måste ta en aktiv roll i kampen mot terrorism. Det gör vi genom att lagföra misstänkta.

Jag är övertygad om att Sverige fortfarande lägger ner stor kraft på arbetet med att hjälpa dessa barn, och jag är också hoppfull om att flera barn inom en överskådlig framtid kommer att hämtas hem till Sverige. Men jag får också många samtal från människor aktiva i civilsamhället vars tillit till regeringens goda vilja i dessa frågor börjar urholkas. Det vore utmärkt om regeringen på lämpligt sätt kunde tydliggöra att arbetet med att få hem svenska barn från lägren i Syrien fortsätter med oförminskad styrka.

Angående misstroendeförklaringen: Mycket talar för att Eva Nordmark kan sitta kvar

I dag meddelade Jonas Sjöstedt att Vänsterpartiet står fast vid sin avsikt att på tisdag rikta misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) om regeringen inte stoppar den pågående omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de gärna ger sitt stöd åt en misstroendeförklaring. Om så skulle bli fallet väntar regeringskris och kanske till och med ett extra val.

Min bedömning från tidigare ligger emellertid fast. Sannolikheten för att Eva Nordmark kan sitta kvar är större än sannolikheten att hon tvingas avgå.

Vänsterpartiet vill inte riskera ett extra val. Utgången av ett sådant skulle mycket väl kunna leda till en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Ansvaret för en sådan utveckling kommer oundvikligen att delvis hamna på Vänsterpartiet, som satte igång processen.

Regeringspartierna samt Centerpartiet och Liberalerna vill också undvika ett extra val. Centerpartiets vikarierande partiledare Anders W Jonsson (Annie Lööf har ju just fött barn) beskriver Moderaternas och Kristdemokraternas krav som "detaljer" som det går att diskutera och förhandla om. Anders W Jonsson öppnar också för att diskutera Vänsterpartiets krav om att LOV (Lagen om valfrihet) inte ska få styra Arbetsförmedlingens verksamhet: Orsaken till att vi sagt att LOV är viktigt det är tanken att det är den arbetslösa som ska kunna fatta beslutet, men den frågan får man väl sätta sig ner och titta på. Även Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni öppnar för kompromisser: Vi hörsammar kritiken och får återkomma med ett svar, säger hon, och syftar på LOV och risken för att förändringsprocessen hastas igenom.

Så mycket talar för att regering och oppositionspartier talar sig samman och att Eva Nordmark kan sitta kvar. Men osvuret är bäst. Vänsterpartiet leker med elden.

Ulf Kristersson söker politiskt samarbete med Jimmie Åkesson. Moderaternas normalisering av SD är nu fullbordad

I dag träffades Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD) för att diskutera ett framtida politiskt samarbete i riksdagen. Samtalet handlade enligt Ulf Kristersson själv bl a om sätt att minska invandringen till Sverige, om behovet av skärpta straff för att bekämpa brottsligheten och om ett främjande av kärnkraften.

Det är första gången moderatledaren träffar Jimmie Åkesson för ett enskilt möte i syfte att åstadkomma ett politiskt samarbete i riksdagen. Moderaternas normalisering av Sverigedemokraterna kan härmed sägas vara fullbordad.

Det går fort ibland. Från Fredrik Reinfeldts uppmaning "Öppna era hjärtan" 2014 över Anna Kinberg Batras uttalande om att hon kunde tänka sig att förhandla med Sverigedemokraterna 2017 till att Jimmie Åkesson sitter i Ulf Kristerssons arbetsrum i riksdagen och planerar ett konkret samarbete mellan de båda partierna inom invandringspolitiken och kriminalpolitiken.

Det är samme Ulf Kristersson som i egenskap av nyvald partiledare tydligt deklarerade: "Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna". I regeringsförhandlingarna efter valet 2018 lovade samme Ulf Kristersson dyrt och heligt Centerpartiet och Liberalerna att han som statsminister skulle bli en garant för att Sverigedemokraterna aldrig skulle få något inflytande över politiken. Dagens samtal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson visar att Annie Lööf och Jan Björklund visste vad de gjorde när de sa "tack, men nej tack" till Ulf Kristerssons inviter.

Samarbetet mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer knappast att stanna vid migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. Aptiten växer medan man äter. Hur blir det med public service? Hur blir det med kulturpolitiken? Och hur blir det med skolan - kommer Richard Jomshofs bisarra idéer om statliga internatskolor för barn som stör ordningen också snart att vara moderat politik? Som sagt - det går fort ibland.

Sverigedemokraterna är inte ett vanligt parti som bara vill minska invandringen. Sverigedemokraterna vill i grunden omstöpa det svenska samhället och vårt sätt att leva tillsammans. Sverigedemokraterna beskriver sig själva som Sverigevänner, men hatar den liberala individualiserade syn på människans fri- och rättigheter som under så lång tid konstituerat det som i dag är Sverige.

Det högerkonservativa blocket tätnar. Högerradikala, populistiska rörelser kommer sällan till makten utan att först ha släppts fram av den traditionella högern. Dagens besked från Ulf Kristersson innebär ytterligare ett steg i en sådan riktning.

Vad är det som händer i svensk politik? Om SCB:s nya mätning

Idag presenterades SCB:s stora partisympatiundersökning.

Socialdemokraterna får 26.3 procent, vilket innebär en nedgång med 1.3 procentenheter sedan förra mätningen i juni och med 2.0 enheter sedan riksdagsvalet 2018. Resultatet är det sämsta som partiet någonsin erhållit i en SCB-mätning, men i relation till valresultatet 2018 är det trots allt ett hyggligt resultat. Regeringspartier i Europa brukar tappa ungefär två procentenheter i snitt en bit in i mandatperioden. Och Socialdemokraterna är fortfarande Sveriges största parti, med hygglig marginal ned till Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet får 8.1 procent, vilken är en minskning med 0.6 procentenheter sedan förra mätningen och en ökning med 0.1 enheter sedan valet. Det är noterbart att Vänsterpartiet med sina krav på en mer vänsterorienterad välfärds- och jämlikhetspolitik inte växer i opinionen. Varför växer inte Vänsterpartiet är en återkommande fråga på denna blogg.

Miljöpartiet får 5.1 procent, vilket är en nedgång med 0.5 enheter sedan förra mätningen, men en ökning med 0.7 enheter sedan valet. Det är noterbart att Miljöpartiet med sina krav på en hållbar klimatpolitik inte under våren lyckats växa i opinionen, trots allt fokus på klimatfrågorna och Greta Thunbergs makalösa opinionsbildning över världen. Kanske är det regeringsansvaret och dess nödvändiga kompromisser som står i vägen för en opinionsframgång för Miljöpartiet.

Centerpartiet får 7.3 procent och Liberalerna får 4.1 procent. För Centerpartiets del innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning men en nedgång med 1.3 enheter jämfört med valresultatet. För Liberalerna innebär resultatet en ökning med 0.4 enheter jämfört med föregående mätning, men en nedgång med 1.4 enheter jämfört med valresultatet. Det kan vara opinionsmässigt tungt för mittenpartier att agera stöd- eller samarbetspartier med en socialdemokratiskt ledd regering. I Liberalernas fall tillkommer en viss osäkerhet om partiets framtida färdriktning. Vi kan emellertid konstatera att både Centerpartiet och Liberalerna inte minskat i opinionen det senaste halvåret, resultaten indikerar i stället en liten ökning.

Moderaterna får 18.3 procent, vilket innebär en ökning med 2.3 enheter jämfört med junimätningen men en nedgång med 1.5 enheter jämfört med valet 2018. Det är inte så många år sedan Moderaterna var jämnstora med Socialdemokraterna i opinionen och till och med i några mätningar var Sveriges största parti. Moderaterna tappar nu i stället ytterligare mark till Sverigedemokraterna i kampen om vem som ska vara landets näst största parti. Men ökningen med 2.3 enheter sedan i juni ger ändå Ulf Kristersson viss arbetsro.

Kristdemokraterna får 6.6 procent, vilket innebär en nedgång med hela 6.4 procentenheter sedan i juni. Däremot ligger partiet fortfarande 0.3 procentenheter över sitt valresultat. Kristdemokraterna har åkt berg- och dalbana i opinionen och partiets profilering i frågor kring brott och straff tycks snarare ha stärkt Sverigedemokraternas ställning. Partistrategerna har goda skäl att lägga sina pannor i djupa veck, och det är svårt att sia om hur Kristdemokraternas kommer att hävda sig i den allmänna kannibalism som just nu kännetecknar det politiska läget på högerkanten.

Sverigedemokraterna får 22.6 procent, en ökning med 5.5 procentenheter sedan i juni och med 5.1 enheter sedan valet. Resultatet är med god marginal Sverigedemokraternas högsta resultat någonsin i en SCB-mätning. Samtidigt misslyckas partiet med att bli största parti - avståndet till Socialdemokraterna är i stället relativt stort jämfört med i flera andra opinionsmätningar. Sverigedemokraterna har - med god hjälp av de övriga partierna - fått den politiska dagordning de drömt om. Nu inkasserar de vinsten av denna dagordning.

De rödgröna partierna får 39.5 procent, mot de forna allianspartiernas 36.3 procent. Januariavtalets partier + Vänsterpartiet får 49.9 procent mot det högerkonservativa blockets 47.5 procent.

Skulle dagens opinionsmätning blivit valresultat hade Stefan Löfven och Socialdemokraterna därför sannolikt kunnat fortsätta regera. Det kan vara en tröst för socialdemokratiska tigerhjärtan.