Sonny Liston och jag

I morgon, 1 juli 2016, är det på dagen 50 år sedan Sonny Liston efter mer än ett års frånvaro gjorde comeback i boxningsringen och inför 11 677 åskådare på Johanneshovs isstadion besegrade tyske mästaren Gerhard Zech på KO i sjunde ronden. Sonny Liston, den förre världsmästaren i tungviktsboxning, hade i två tidigare matcher 1964 och 1965 under något oklara omständigheter förlorat såväl sin tungviktstitel som en revanschmatch mot Cassius Clay/Muhammed Ali. (Cassius Clay kungjorde sitt namnbyte till Muhammed Ali dagen efter att han tagit tungviktstiteln från Sonny Liston den 25 januari 1964.)

Efter de dubbla förlusterna mot Clay/Ali hade Sonny Liston svårt att få såväl motståndare som boxningstillstånd i USA. Sonny Liston betraktades länge som mästaren som ingen ville ha, med sitt brottsliga förflutna och påstådda maffiakontakter. Förlusten mot Cassius Clay 1964 var kontroversiell, då Sonny Liston på grund av en påstådd axelskada oväntat gav upp efter sjätte ronden. Förlusten mot Muhammed 19645 var kontroversiell, då Sonny Liston slogs ut på KO redan i första ronden, av ett slag som inte många såg.

Av dessa skäl kom Sonny Liston i stället kom till Sverige för att boxas, där bland annat Ingemar Johansson spelade en viktig roll som kontaktlänk. Sammanlagt boxades Liston åren 1966-1967 fyra matcher i Sverige, samtliga vann han på KO.

Jag har aldrig sett Sonny Liston. Men jag har hans autograf. Det var min mamma Soli Bjereld som genom ett rådigt ingripande ordnade den i juli 1966. Sonny Liston vilade upp sig ett par dagar i Båstad, och min mamma arbetade på Pressbyrån. När hon såg att Sonny Liston gick förbi lämnade hon tidningskiosken och rusade ut på Köpmansgatan, där Sonny Liston vänligt stannade upp och skrev sin autograf på ett papper med ett biltak som stöd. (Flera av de autografer som finns i min samling kom till på motsvarande sätt, t ex Gunnar Björnstrand, Christina Schollin, Lars Lind, Bengt Grive samt inte minst Anita & Televinken.)

Min mamma minns fortfarande att Sonny Liston hade stora händer. Och hon minns rätt. I den just utkomna biografin Gåtan Sonny Liston berättar författaren Jan-Åke Lindahl bland att Sonny Liston hade de största händer som någon tungviktsmästare i boxning hittills har haft.  Boken är en liten kulturgärning, som redovisar inte bara Sonny Listons liv och gärning utan också genom att i frikostiga referat återge 1960-talets syn på rasism och rastänkande. Det är till exempel fascinerande hur svenska tidningar oreflekterat kunde skriva att Sonny Liston i en titelmatch 1963 besegrade sin "rasfrände" Floyd Patterson.

Rasfrågan i USA är långt ifrån död. Jag rekommenderar artikeln "The State of Race in America" ur dagens New York Times om hur svarta och vita amerikaner har skilda uppfattningar om hur relationen mellan "raserna" har utvecklats över tid.

Läs också gärna Erik Magnussons och Frederic Täckströms bok "Här njuta vi af lifvet" om badlivet, turistliv och nöjesliv i Båstad genom tiderna. Där finns bland annat historien om min mamma i Pressbyråkiosken återberättad.