Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.
Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?
Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).
Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.
Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.
För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).
2010-10-31
2010-10-29
Om abort, läkares samvetsfrihet och aktiv dödshjälp
Ny uppdatering. Christer Sturmark bemöter kritiken på sin egen blogg. Jag svarar honom på några ställen i kommentarsfältet nedan. Även Patrick Vigren - som medverkade i SVT Debatt - och flera andra relevanta röster hörs i kommentarerna.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
I torsdagens SVT Debatt diskuterades läkares samvetsfrihet, med särskilt fokus på om läkare skall ha rätt att vägra utföra aborter om ingreppet strider mot deras samvetsövertygelse. Frågan är inte enkel. Det är svårt att tänka sig ett sjukvårdssystem där läkare väljer arbetsuppgifter efter behag, allt beroende på deras moraliska övertygelser för dagen. Men lika orimligt är det att tänka sig läkaren som en klinisk robot, som utan moraliska överväganden utför alla ingrepp som staten eller patienten säger sig vilja ha utförda.
I debatten deltog Christer Sturmark, ordförande för det ateistiska Förbundet Humanisterna. Sturmark är en god retoriker, som ofta behandlar centrala problemställningar. Men hans trovärdighet i debatten skadas av att han alltid är tvärsäker och att han ofta använder exempel som är så extrema att det är svårt att ta dem på allvar.
I programmet argumenterade Sturmark emot att läkare skulle ha rätt att vägra utföra abort. Sturmarks argument var, såsom jag uppfattade dem, att patientens vilja alltid måste stå i centrum och att om läkaren var offentligt anställd och ingreppet lagligt så gick det inte att vägra. På frågan om en läkare då också skulle vara skyldig att utföra omskärelse av t ex sexåriga pojkar svarade Sturmark (om jag förstod honom rätt) att då kunde läkaren vägra, eftersom pojken själv inte hade bett om att få bli omskuren.
På Twitter för jag en diskussion med Christer Sturmark om dessa frågor. Den diskussionen flyttar jag nu över till bloggen för att möjliggöra lite mer fördjupande resonemang än vad som ryms inom Twitters gräns på 140 tecken per inlägg. (Men det är ett undantag - jag brukar envist hävda att om man inte kan uttrycka det man vill säga på 140 tecken har man inte tänkt efter ordentligt och då förtjänar det oftast inte att sägas alls...)
Sturmarks argument att pojken "inte bett om att få bli omskuren" är djupt problematiskt. Läkare utför mängder av ingrepp på barn som "inte bett om det", allt från livsräddande hjärtoperationer till enklare saker som t ex sammanvuxna tår. Här är det således inte barnets vilja som kan stå i centrum, utan snarare vad läkaren eller föräldrarna tror att barnet skulle vilja eller vad de menar är moraliskt rätt i någon absolut mening. I frågan om livsräddande operationer är enigheten stor och utrymme för tvekan liten. Men i många andra fall rör man sig i en gränszon - omskärelse av pojkar är en sådan - och då är saken inte lika enkel som Sturmark vill göra den till.
Samma problematik återfinns i debatten om dödshjälp. Skall en läkare tvingas medverka till aktiv dödshjälp om patienten ber om det? Är saken så enkel att patientens vilja mekaniskt skall följas av varje enskild läkare? Nej, säger jag.
I vår Twitter-växling frågar Christer Sturmark mig om huruvida en religiös sekt i Värmland vill låta skära öronsnibbarna av sina barn, ska de få göra det då? (angående Sturmarks förkärlek för extrema exempel). Här är svaret enkelt - svensk lag gäller och en sådan operation vore olaglig. Problemet för Sturmark borde väl snarast vara det omvända. Om sektens alla vuxna medlemmar går till läkaren och vill få sina öronsnibbar avskurna - skall läkaren då vara skyldig att uppfylla deras önskan?
Frågan om samvetsfrihet för enskilda yrkesgrupper är komplicerad. I Svenska kyrkan har enskilda präster fortfarande rätten att vägra viga samkönade par. Är det verkligen en rimlig princip över tid? Jag tycker inte det. Skall läkare ha rätt att vägra utföra abort? Jag tycker nog inte det heller. Skall läkare ha rätt att vägra skära öronsnibbarna av vuxna människor som framför en sådan begäran? Ja, absolut. Skall läkare ha rätt att vägra utföra aktiv dödshjälp även om patienten vill och staten tillåter? Ja, där tycker jag att läkaren skall ha rätt att vägra. Skall en läkare ha rätt att vägra delta med att sammanställa gift som skall användas vid avrättningar i länder som fortfarande har kvar dödsstraffet? Ja, utan tvekan.
Som ni anar är det svårt att formulera en enskild etisk princip som ligger till grund för mina åsikter i de fem frågor jag formulerade ovan. Frågorna rör djupt liggande uppfattningar om vad som är rätt och fel, om människans värde och om livets början och slut. Jag har svårt att ta på allvar dem som hävdar att det finns enkla och förnuftiga svar på dessa frågor. Till dem säger jag i stället med René Descartes: Dubium sapientiae initium - Tvivel är början på visdom.
2010-10-27
Beautiful Blogger Award
Den eminente bloggaren Biology & politics har haft vänligheten att nominera mig till Beautiful Blogger Award, en vandringspokal man sänder vidare till bloggare man tycker särskilt mycket om.
Jag tackar så mycket för äran och tar mig an de fyra uppgifter som åligger mottagaren av pokalen: 1.) Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. (Fixat) 2.) Tacka och länka till den som nominerade dig. (Fixat) 3.) Nominera sju andra bloggare och länka till dem. (Se nedan) 4.) Berätta sju intressanta saker om dig själv (Se nedan)
Vänstra Stranden och Emmausvandrarna uppmanar mig att inte nominera dem, eftersom de påstår att jag är jävig. Det ligger möjligen något i det påståendet, och i stället blir min lista följande:
1. Storstad. Bloggrymdens klarast lysande stjärna, där Marika Lindgren Åsbrink med stil och elegans dekonstruerar borgerliga myter om ekonomi och politik. Hon har säkert redan fått massor med nomineringar och hon förtjänar varenda en.
2. Henrik Ekengren Oscarsson. En av landets mest ambitiösa och pedagogiska samhällsvetenskapliga bloggar. Henrik Ekengren Oscarsson förmedlar insikter om svensk politik och svenska väljare till journalister, politiker och intresserad allmänhet på bloggen som bär hans namn.
3. JMW Kommunikation. Hemmahamn för Brit Stakston, mediestrateg och en av landets Leading Ladies med avseende på sociala medier. Alltid online.
4. Dalman Eek. Om tro och politik, med vice ordföranden för Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen Cecilia Dalman Eek.
5. Andreas Johansson Heinö. Här formulerar sig statsvetaren Andreas Johansson Heinö om utvecklingen i forna östeuropa och om Sverigedemokraterna. Jag håller inte alltid med - men alltid spännande läsning.
6. Stardusts Blogg. Här huserar en av landets mest debattglada statsvetare Björn Johnson, ofta om narkotikapolitik, sjukfrånvarodebatt och kriminologi. Liberal vänster. Också alltid online.
7. Ljudplatser. Höstens bubblare. Axel Demkers audiella blogg med ljudcollage från olika platser och om ljudet som bärare av kulturhistorien.
Sju intressanta saker om mig själv (som kanske inte alla visste tidigare):
1.) Född och uppvuxen i vackra Båstad på Bjärehalvön. Upplevde med förskräckelse demonstrationerna i samband med Davis Cup-matchen i tennis mot Rhodesia 1968.
2.) Kom in på Journalisthögskolan i Göteborg som 17-åring. Yngst någonsin. :-)
3.) Debuterade 1981 med den skönlitterära boken Anna, avdelning 13 på Författares Bokmaskin, baserad på mina erfarenheter från några års arbete på Kallebäcks sjukhem. Jämfördes i en recension i tidningen Arbetaren med Max Lundgren och är fortfarande mycket lycklig över det.
4.) Tidsfascist. Håller alltid deadlines. Kommer aldrig försent. If I'm late it's because I'm dead, som Sean Connery uttryckte det till Catherine Zeta-Jones i filmen Entrapment.
5.) Skulle gärna ha venia. Men ingen har frågat mig. :-(
6.) Blev faktiskt inte Blåvit förrän 1975. Men berätta inte det för någon.
7.) Har en i högsta grad obesvarad kärlek till sport och idrottsutövning. De enda priser jag erövrat är för träningsflit...
2010-10-26
De rödgröna blir särbo
En längre version av denna post finns nu publicerad på Newsmill.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
Vi socialdemokrater har ett stort behov av att utveckla vår egen politik. Vi fick inte stöd av väljarna. Den hemläxan ska vi ta på allvar och då behöver vi ett större handlingsutrymme. Så uttalade sig i går Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros angående det rödgröna samarbetets framtid.
Det är bra att de rödgröna inom kort sannolikt prövar att gå nya vägar. Jag var skeptisk när det rödgröna samarbetet lanserades. Socialdemokraterna riskerade att tappa både mittenväljare som inte ville se Lars Ohly i regeringen och vänsterväljare som ogillade Miljöpartiet. Sättet som samarbetet lanserades på - där Vänsterpartiet först utestängdes för att senare inbjudas - skadade bilden av Mona Sahlin som ledare. Samarbetet innebar också att det socialdemokratiska rådslaget om partiets framtida politik blev uddlöst, eftersom det plötsligt i stället gällde att utforma en gemensam rödgrön politik inför valet 2010. Samarbetet lanserades också samtidigt med att finanskrisen drog fram över världen.
Nu är tid för de rödgröna partierna att utveckla sin egen politik. De ideologiska skillnaderna mellan de rödgröna partierna är väl värda att vårda, eftersom de avspeglar reella värde- och åsiktsskillnader i den svenska väljarkåren. Den blågråa gröt som Alliansen kokat ihop döljer de ideologiska skillnader som finns på den borgerliga sidan i svensk politik.
Men det rödgröna samarbetets upphörande i sin nuvarande form innebär ingen definitiv skilsmässa, snarare ett särbo-förhållande. Nu är tid för begrundan, identitetsutveckling och utmejslande av en viljeinriktning. De rödgröna partierna har ett par år på sig. Först hösten 2012 måste de rödgröna partierna ta ställning till om och på vilket sätt man vill leva tillsammans för att på bästa sätt kunna bidra till valseger 2014. Låt oss hoppas att respektive parti utnyttjar den tiden väl.
Jag kommenterar det rödgröna samarbetets framtid i Aftonbladet.
2010-10-24
SD efter valet och konsten att Vara riktigt svensk
Opinionsinstitutet Novus första mätning för mandatperioden visar på små förändringar mellan blocken. Skillnaden mellan blocken ökar från 5.8 till 6.7 procentenheter jämfört med valresultatet. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet ökar, medan Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet samtliga sjunker ner till en nivå under fem procent. Sverigedemokraterna (SD) får stöd av 6.4 procent, en ökning med 0.7 procentenheter i förhållande till valresultatet.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
Mycket av mediebevakningen efter valet har kretsat kring SD. Fokuseringen på SD är inte orimlig med tanke på valresultatet och den vågmästarställning som partiet erhållit. Men jag och hustrun brukar skämtsamt säga att nu är det dags för "SD-kvarten", när Studio Ett eller P1 Morgon hittat en ytterligare infallsvinkel med bäring på SD. Sannolikt kommer mediebevakningen av partiet att normaliseras när nyhetens behag lagt sig.
Direkt efter valet fanns det en tendens mellan de båda blocken att anklaga varandra för att göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Den tendensen har nu försvagats. Överhuvudtaget har de övriga politiska partierna de senaste veckorna agerat klokt i förhållande till SD.
Samtliga partier har varit solklara i att inte samarbeta med eller förhandla med SD. Därigenom visar de att SD inte är vilket politiskt parti som helst, utan ett parti vars människosyn befinner sig andra sidan av en moralisk-politisk gräns. De övriga partierna har också de senaste veckorna varit mönstergilla i att inte närma sig SD:s språkbruk eller politik. De förhastade ropen om nödvändigheten av en blocköverskridande majoritetesregering för att stänga ut SD från inflytande har också tystnat.
Man mandatperioden är bara i sin början och frågan är om de övriga partierna lyckas hålla denna strama linje i fyra år. Mest orolig är jag för Kristdemokraterna, vars partiledare Göran Hägglund har sagt att Jimmie Åkesson inte är värre än Lars Ohly. En identitetssökande kristdemokrati i desperat behov av ökat väljarstöd och som redan övertagit det högerpopulistiska partiet Ny Demokratis retorik om "verklighetens folk" kan få svårt att hålla rågången uppe mot en Sverigedemokrati som är glada för det sällskap man kan få. Låt oss hoppas att det finns en gräns även för Göran Hägglund när det gäller kristdemokratins ideologiska manöverutrymme högerut.
Alla Sverigedemokrater tillägnas sången Vara riktigt svensk med Monica Zetterlund ur revyn Gula Hund.
Fyra enkla regler för att motverka SD har jag tidigare formulerat här.
2010-10-20
Det partipolitiska spelet om Afghanistan
Fortfarande talar det mesta för att vi inom kort får en blocköverskridande uppgörelse i frågan om den svenska Afghanistan-styrkans framtid. Varken den borgerliga Alliansregeringen eller de rödgröna samarbetspartierna vill riskera att vinna en omröstning om Sveriges militära närvaro i Afghanistan med hjälp av Sverigedemokraterna.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
Det finns emellertid några hinder på vägen. Ett hinder är de tendenser till högmod jag tycker mig spåra i uttalanden av Fredrik Reinfeldt. I dessa uttalanden betonar Reinfeldt visserligen vikten av nationell samling i frågan, men låter sasmtidigt förstå att det skall vara en samling på Alliansregeringens villkor. Om de rödgröna - och då främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna - inte uppfattar en genuin kompromissvilja från Alliansens sida minskar deras motivation att gå in i en överenskommelse.
Ett annat hinder är att Vänsterpartiet kommer att ha mycket svårt att gå med på en överenskommelse som inte klart deklarerar att det svenska uttåget påbörjas 2011. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste väga in det rödgröna samarbetets framtid när de tar ställning till en överenskommelse med Alliansen i Afghanistanfrågan. Men Lars Ohly har överraskat förr när det gäller hans vilja och förmåga att acceptera kompromisser för att hålla fast det rödgröna samarbetet.
Sverigedemokraternas inställning i frågan är dessutom än mer oklar än tidigare. I början av debatten var Jimmie Åkesson tydlig med att SD ville att de svenska soldaterna skulle tas hem så snabbt som möjligt. Men efter att ytterligare en svensk soldat dödats så börjar partiet svänga. Att överstelöjtnant Stellan Bojerud - en ivrig förespråkare för fortsatt svensk militär närvaro i landet - tagit plats för SD i riksdagen (som ersättare för föräldralediga Julia Kronlid) kommer sannolikt också att ha betydelse för partiets ställningstagande.
Ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid är således högst osannolikt. I stället tror jag på en kompromisslösning med formuelringar som knyter an till Kabulkonferensens formuleringar om att den internationella insatsen skall vara slut 2014. Dessa formuleringar kommer sannolikt att vara utformade på ett sådant sätt att de kan tolkas något olika av de rödgröna och av Alliansregeringen.
Till sist vill jag varmt rekommendera Lena Sommerstads kloka tankar i ämnet.
2010-10-17
Blocköverskridande överenskommelse om Afghanistan kommer närmare
Den svenske soldat som igår dödades i Afghanistan innebär en mänsklig tragedi, en del i den större afghanska tragedi som under de senaste decennierna kostat tiotusentals människor livet. Dödsbudet ökar också osäkerheten och spänningen inför omröstningen i den svenska riksdagen i början av november om den svenska Afghanistaninsatsens framtid.I sak är det faktiskt inte längre så mycket som skiljer den borgerliga Alliansregeringen och de rödgröna partierna i synen på Sveriges militära deltagande i ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. FN:s givarkonferens i Kabul tidigare i år förändrade hela spelplanen för den internationella närvaron, då det synliggjordes att USA och EU planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som slutdatum.
Skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen består främst i att de rödgröna vill ha en mer bestämd tidtabell med ett avslutningsdatum redan innan 2014. Alliansen vill inte formulera något slutdatum alls, men har heller inte uttryckt några invändningar mot den färdriktning som Kabulkonferensen indikerade med ett slutdatum 2014. Frågan är inte längre om de svenska soldaterna skall tas hem, utan hur snabbt och när tidtabellen för tillbakadragandet skall formuleras. Ledande liberala tidningar som Dagens Nyheter ligger betydligt närmare den rödgröna linjen än Allianslinjen i frågan.
Frågan inrymmer mycket prestige. Såväl de rödgröna som Alliansregeringen har gjort sitt bästa för att utmåla skillnaden mellan blocken som betydligt större än vad den i praktiken är.
Givet frågans laddning och de relativt små skillnaderna mellan de båda blocken i sakfrågan har jag svårt att tro på ett scenario där Alliansen och de rödgröna går fram till riksdagen med två olika förslag och låter Sverigedemokraterna avgöra den svenska Afghanistaninsatsens framtid. I stället tror jag att Alliansregeringen kommer att eftersträva en så stor nationell enighet som möjligt i frågan och försöker utmejsla formuleringar som möjliggör för Miljöpartiet och kanske även Socialdemokraterna att ansluta sig.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att i dag vara optimist inför den kommande utvecklingen i Afghanistan. En fortsatt militär krigföring kommer inte att leda till seger utan bidrar i stället till att förlänga konflikten och lidandet. Ett militärt tillbakadragande riskerar att föra talibangrupper till makten och ett styre där mänskliga rättigheter sätts på undantag.
Den minst dåliga lösningen vore att låta FN med dess legitimitet ta det fullständiga ansvaret för de internationella säkerhetsstyrkor som kan finnas kvar på den afghanska regeringens begäran, parallellt med att det internationella samfundet ger ett massivt politiskt stöd åt de förhandlingar mellan den afghanska regeringen och olika talibangrupper som måste komma. Samma belopp som tidigare satsades på kriget måste satsas på utvecklingsprojekt och på att stötta den politiska processen.
Kommer det internationella samfundet att ha modet och kraften att ta detta ansvar och genomföra dessa insatser? Jag tvivlar på det. Men låt oss med all kraft arbeta för en sådan insats och en sådan process.
2010-10-15
Thomas Bodström och framtidens politiker
Thomas Bodstöms avhopp dominerar nyhetsflödet i dag. Jag gav följande kommentar till TT:Thomas Bodström representerar en ny typ av politiker, som - på gott och ont - sannolikt kommer att bli vanligare i framtiden. Politiken kommer i allt större utsträckning att knyta till sig individer som är aktiva i olika sfärer i samhället och som har andra plattformar än enbart den politiska. Den bakomliggande orsaken står att finna i en samhällsutveckling, där individualisering och flexibilitet växer sig allt starkare.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
Fördelarna med den nya typen av politiker är att de agerar utifrån bredare erfarenhetsbaser, öppnar upp den politiska sfären och att de i någon mening är i takt med sin tid. Nackdelen är att det finns en risk att politiken förytligas och att allt färre vill stå för kontinuitet och ta ett övergripande ansvar.
Thomas Bodström representerar både fördelarna och nackdelarna. Han har bidragit till att utveckla det politiska samtalet och varit en utmärkt kommunikatör i förhållande till väljarna. Men han har också varit oförmögen att sätta gränser, och det är den oförmågan som försatt honom i den situation där han nu är.
För Socialdemokraterna har han varit en tillgång - inte minst för sin förmåga att ta plats i debatten och att visa att politiker kan vara olika. Jag tror det vore av värde för partiet - och för svensk politik - om det även fortsättningsvis finns utrymme för hans politiska gärning. Om han själv vill, förstås.
Jag tror hans agerande möter irritation hos "vanliga" riksdagsledamöter, men partiledningen har hittills betonat hans positiva betydelse för partiet. Jag uppfattar det också som att han hittills haft ett starkt stöd hos Mona Sahlin.
För mina och andras synpunkter i TT-artikeln, se t ex här.
2010-10-12
Sverigedemokraterna - en nationalsocialism för vår tid?
Uppdatering 14/10 kl 14.35. Nu finns hela Mats Lindbergs artikel tillgänglig på nätet, bl a här. Se även Stardust.
Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.
Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.
Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".
Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.
Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.
Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?
Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?
Jag har tidigare argumenterat för det rimliga i att karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) som ett främlingsfientligt, men väl inte ett rasistiskt, parti. I en mycket intressant artikel i Nerikes Allehanda (ännu ej på nätet) tar statsvetarprofessorn Mats Lindberg avstånd från beteckningar som "populistiskt", "främlingsfientligt", "rasistiskt" eller "extremistiskt" när det gäller att beskriva SD, eftersom han menar att dessa beteckningar fördunklar och förenklar SD:s ideologi och program. I stället väljer Mats Lindberg att beskriva SD som ett uttryck för en modern nationalsocialism: Kärnan i partiets ideologi är nationalismen och svenskheten. Man skulle kunna kalla ideologin nynationalism men även det är för svagt. Partiet står enligt min mening för en nytänkt nationalsocialistisk ideologi med parlamentariskt arbete som väg och demokratins institutioner som sin främsta arena.
Mats Lindberg härleder de bärande principerna i SD:s ideologi till den legendariske Per Engdahl, som från 1930-talets början och framåt var en ledande gestalt i den svenska nationella rörelsen. Mats Lindberg lyfter fram en artikel från 1979 ur den nysvenska rörelsens tidskrift Vägen framåt, där Per Engdahl tänker nytt och politiskt kreativt. Mats Lindberg skriver: Vi måste överge rasbiologin, menar Engdahl, den är föråldrad och ofruktbar. Sverige och svenskheten kan göras till ett grundvärde ändå. Nationen kan tänkas kulturellt, som en kultur byggd på svensk identitet och svenska traditioner.
Mats Lindberg identifierar två grundprinciper i SD:s ideologi i dag. Den första principen är den organiska samhällssynen: Samhället och staten bör vara rotat i organiska kollektiv som familjen och nationen. "Inga konstruerade kollektiv kan ersätta dessa djupt rotade, ursprungliga gemenskaper". (...) Nationens intressen står över individers och gruppers särintressen. I detta sammanhang kommer begreppet demokrati långt ner på listan, logiskt placerat efter begrepp som familjen, hembygden och fäderneslandet. Demokratin står i SD:s principprogram längst bak under rubriken "Folkhemmet", som en aspekt av det nationellt tänkta "folkhemmet".
Den andra principen är nationalismen: Inom en stats gränser bör det helst bara finnas bara en nation. Ett samhälle bör vara "befolkningsmässigt homogent". Det ska råda enhetlighet i "språk, religion, lojalitet och ursprung". I Sverige ska det alltså helst bo enbart svenskar. (...)
Som jag ser det är den nationalistiska principen inget annat än en idé om etnisk rensning light, en idé on nationell renhet och rening. För en invandrare finns det i princip bara två alternativ, och jag citerar: "a) återvandring, b) assimilering". Europa ska bestå av ett samarbete mellan sådana renade nationer. (...) Varje nation ska vara herre i sitt eget hus och folk från andra nationer ska inte vara delaktiga i eller blanda sig i andra nationers styrelse.
Men innebär kombinationen av dessa två bärande principer då också med nädvändighet natinalsocialism? Lindberg skriver: SD betonar att man är ett mittenparti eller att man inte kan inplaceras på höger-vänsterskalan. Här återupprepar SD tanken från 1930-talets nationalsocialism som sade sig stå mitt emellan kapitalism och kommunism. I SD:s principprogram uttrycks detta med orden: "Sverigedemokraternas ideologi är en förening av två tankeelement, sekelskiftets nationalkonservatism och delar av socialdemokratisk välfärdsideologi". Tydligare än så kan man inte uttrycka det speciella med att vara nationalsocialist.
Hur kommer det då att gå för SD och den nationella rörelsen? Mats Lindberg betonar att SD:s ideologi pekar på nuets samhällsförhållanden och nuets samhällsproblem, betraktade från nationalistiskt perspektiv. Partiets nationalistiska ideologi är dock inte längre storsvensk utan småskuret inhemsk. Den är riktad inåt, mot invandringen och det mångkulturella samhället. Men just därför blir ideologin politiskt verksam. Det är en nationalsocialism i vår tid och för vår tid. SD utgör den logiska fortsättningen på den nationella rörelsen i svensk politisk historia. Kanske första gången de nationella lyckas? Kanske kronan på verket?
Jag beklagar om denna bloggpost mest blev ett referat av Mats Lindbergs artikel, men eftersom grundtexten ännu inte finns på nätet ville jag vara extra utförlig. Jag inbjuder i stället till diskussion i kommentarsfältet (läs gärna kommentarsreglerna innan du skriver om du vill bli publicerad). Har Mats Lindberg rätt eller fel i sin tes om SD som en modern nationalsocialism?
2010-10-09
Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!
Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.
Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.
Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.
Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!
Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.
Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.
Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!
2010-10-06
Karin Hübinette och frågan om den journalistiska opartiskheten
I dag kritiserar jag på Aftonbladets Debattsida Sveriges Televisions beslut att frånta Karin Hübinette uppdraget som programledare för Aktuellt och Agenda. Bakgrunden är att Karin Hübinettes syster, Hillevi Engström (M), utnämnts till arbetsmarknadsminister i den borgerliga Alliansregeringen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
Visst är det problematiskt med släkt- och vänskapsband mellan journalister och politiker. Men det stora problemet uppstår när redaktionsledningarna abdikerar och i stället för att själva bedöma den enskilde medarbetarens förmåga att agera journalistiskt professionellt försöker formulera generella regler för något som inte går att i detalj reglera. Är det verkligen själva systerskapet mellan Karin Hübinette och Hillevi Engström som är problemet? Var bör då gränsen sättas för denna typ av jäv? Halvsyskon? Kusiner? Grannar? Barn på samma dagis?
Nej, att Karin Hübinette är syster med Hillevi Engström är i sig inget giltigt skäl att beröva henne programledaruppgiften. Det giltiga skälet vore i stället om SVT-ledningen menade att de inte trodde att Karin Hübinette skulle kunna genomföra sin journalistiska uppgift på ett professionellt sätt. Men det säger man inte och det tror jag inte man menar heller. I stället gömmer man sig bakom formellt släktskap och praktiska svårigheter (så motiverade t ex Eva Landahl, chef för Aktuellt och Agenda, beslutet med att vore olyckligt om Karin Hübinette ”kanske måste intervjua sin egen syster”). Men i så fall borde väl problemet ha gått att enkelt hantera genom att Karin Hübinette inte utövade programledarrollen just i de inslag när Hillevi Engström medverkar i Aktuellt eller Agenda.
På samma sätt är det med journalisters och experters politiska tillhörigheter. Själv framträder jag gärna i min profession som statsvetare samtidigt som jag synliggör mitt engagemang inom Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen. Men jag propsar inte på att varje enskild expert eller journalist måste inleda sin rapportering med en politisk självbekännelse. Skall K-G Bergström konsekvent presenteras som ”tidigare aktiv inom Moderaterna”? Skall statsvetaren Tommy Möller presenteras med att han har ett förflutet i den borgerliga studentföreningen Heimdal? Självklart inte.
Jag tycker mig se en spirande dröm om den politiskt och släktskapsmässigt obefläckade journalisten. Min aning förstärks av att Sveriges Radio tidigare hanterat en motsvarande situation helt annorlunda. Under Thomas Bodströms tid som justitieminister tilläts hans syster Cecilia Bodström vara chef för SR Ekots aktualitetsprogram, P1 Morgon, Studio Ett och God Morgon Världen samt vikarierade som programchef för Sveriges Radios P1.
En sådan obefläckad journalist finns inte och det skall vi vara tacksamma för. Journalister är människor av kött och blod, med politiska åsikter, med styrkor och tillkortakommanden. Det är dessa egenskaper som gör det möjligt för journalisten att värdera och bedöma skeenden, annars kunde journalisten lika gärna ersättas av en maskin. Så bejaka journalisten som en levande människa och låt Karin Hübinette fortsätta att lika förtjänstfullt som tidigare leda Aktuellt och Agenda.
2010-10-05
Nedgraderar Alliansregeringen universitets- och högskolepolitiken?
Fredrik Reinfeldts nya regering bjöd på få överraskningar. De flesta av de nya ministrarna är beprövade politiker. Känslan är att Reinfeldt lärt läxan från sin första regeringsbildning 2006 då ministrarna fick hoppa strömhopp från sina taburetter efter avslöjade brister i personlig vandel.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
Tobias Krantz avgång blev åtminstone för mig en överraskning. Visst har hans fögderi som högskole- och forskningsminister känntecknats av en del klavertramp (konflikt med Högskoleverket om kvalitetsutvärderingar, felaktigheter i reformpaket om nya antagningsregler). Men jämfört med flera av hans företrädare så har han ändå uppvisat en grundkompetens om universitets- och högskoleområdet. Han kan sitt område, han har inte suttit särskilt länge och han är disputerad.
Krantz företrädare Lars Leijonborg uppfattades av verksamhetsföreträdarna som en "lame duck" under sin tid på posten, medan statssekreteraren Peter Honneth var den som höll i tömmarna. När nu universitets- och högskolefrågorna inte längre får en egen minister utan plockas in i Jan Björklund stora portfölj är det svårt att uppfatta det som något annat än en nedgradering av universitets- och högskolepolitiken. Peter Honneth tycks nu i praktiken bli högskole- och forskningsminister.
Tobias Krantz själv verkar mest dyster och meddelar på sin Facebook-sida att han nu hoppar av sitt riksdagsuppdrag.
2010-10-04
Erfarenheter från talmansvalet - vem "ger inflytande" åt vem?
Som väntat valdes Per Westerberg (M) i dag till riksdagens talman. Sverigedemokraterna (SD) valde att aktivt stödja valet av Westerberg, i stället för att lägga ned sina röster eller att stödja den rödgröne kandidaten Kent Härstedt. Genom sitt agerande vill SD ge bilden av sig själva som ett seriöst och ansvarstagande parti, något som hade försvårats om partiet i stället valt att som en maktdemonstration ge sitt stöd åt Härstedt.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
I debatten tävlar nu de båda blocken i konsten att framställa varandra som beroende av och försonligt inställda till samarbete med SD. Varje gång som SD stödjer Alliansregeringen i en omröstning kommer de rödgröna att säga att Alliansregeringen "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Varje gång som SD i stället stödjer de rödgröna i en omröstning kommer Alliansen att säga att de rödgröna "ger SD inflytande" genom att lägga fram förslag som SD kan stödja. Retoriken är enahanda och kommer att bli tröttsam i längden.
Uttrycken att respektive block "ger SD inflytande", "är beroende av SD" samt "samarbetar med SD" har upprepats som mantran i debatten. Men uttrycken är så vaga att de mer bidrar till att fördunkla än att skapa klarhet i debatten. Om SD röstar med de rödgröna innebär det inte att de rödgröna "ger SD inflytande". Om SD röstar med Alliansen innebär det inte att Alliansen "ger SD inflytande". I stället är det så att SD genom valresultatet vunnit ett inflytande i varje enskild fråga där de båda blocken är oense. Det hjälper inte heller om de båda blocken kommer överens i en sakfråga för att den vägen beröva SD vågmästarställningen - en sådan överenskommelse innebär ju också att SD utövat ett inflytande över hur frågan hanteras.
Däremot är det en helt annan sak om Alliansen eller de rödgröna innan de formulerar sina förslag sneglar på SD:s intställning i frågan. Eller om Alliansen och de rödgröna rentav skulle föra formella eller informella samtal med SD om politiken - men det är än så länge ett osannolikt scenario.
Nu tyder det mesta på att vi går in i en period där Alliansregeringen och de rödgröna kommer att lägga fram sina förslag i riksdagen utan att på förhand veta om förslagen kommer att gå igenom. Som jag tidigare anfört kommer SD i de allra flesta fall att stödja Alliansregeringens förslag. SD är ju inget mittenparti utan utövar sin s k vågmästarställning från högerkanten. Då och då kommer SD att hota med eller också i handling stödja de rödgröna. Om den situationen uppstår tillräckligt många gånger eller i de mest centrala frågorna får vi en regeringskris och kanske t o m nyval. Men inget tyder på att det kommer att bli så inom den överblickbara framtiden. Tvärtom tror jag att hösten i riskdagen kommer att bli betydligt mer stabil än vad många kanske har trott.
Jag kommenterar talmansvalet i bl a Expressen och Dagens Industri, samt chattar med Expressens läsare i ämnet. Chatten kan läsas här.
2010-10-03
Valet av talman - Per Westerberg eller Kent Härstedt?
I morgon måndag väljer riksdagen talman. Striden står mellan nuvarande talmannen Per Westerberg (M) och Kent Härstedt (S).
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.
Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.
I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.
Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.
Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.
Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?
Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.
Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.
2010-10-02
Idrottsvåld i Sverige och i USA
Texten nedan är just publicerad på mesta mästarnas eminenta och prisbelönta supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén.
SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.
För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:
1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.
2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.
3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.
4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.
5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.
6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.
7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.
8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.
9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.
10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?
SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.
För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:
1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.
2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.
3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.
4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.
5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.
6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.
7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.
8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.
9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.
10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)