Socialdemokratin inför 2008

2008 blir ett avgörande år för socialdemokratin.

Ur det kortsiktiga perspektivet gäller det att försöka bibehålla merparten av det smått otroliga opinionsförsprång som vänsterblocket har i förhållande till de borgerliga partierna. Om merparten av försprånget kan bibehållas under 2008 kommer socialdemokratin med all sannolikhet att år 2009 göra sitt överlägset bästa resultat i valen till Europaparlamentet. (Hittills bästa valresultat för socialdemokraterna är blygsamma 28.1 procent från 1995...) Den valframgången kommer i sin tur att ge partiet en medvind som bär långt även i 2010 års svenska valrörelse. Kort sagt: det ser bra ut.

Men kortsiktiga framgångar kan stå i vägen för de långsiktiga. Partiets rådslag pågår som bäst. Själv finns jag med på ett hörn genom att ingå i arbetsgruppen "Socialdemokratins värderingar i en gränslös värld", en undergrupp till rådslagsgruppen "Vår värld". Min artikel på DN Debatt den 23 december är en produkt av den rådslagsprocessen, även om jag själv ansvarar för innehållet i artikeln.

Hittills har rådslagsdebatten om socialdemokratins förnyelse och framtida politik varit öppen och förutsättningslös. Men under 2008 skall denna mångsidiga debatt stramas upp för att kunna ta form i texter om ideologi och konkret politik. Denna politik skall sedan i sin tur underställas partikongressen 2009 och utgöra grunden för socialdemokraternas valplattform 2010. Om förnyelsen skall bli reell och gå på djupet måste grundarbetet göras 2008. Det som inte görs 2008 kan inte på något trovärdigt sätt göras 2009 eller 2010.

Att förnya betyder inte att gå åt höger. Förnyelsen måste vila på socialdemokratins grundläggande värderingar kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Men den konkreta politiken måste utformas på ett sätt så att den blir tillämplig på ett samhälle där arbetarklassens andel av befolkningen kontinuerligt minskar och individualiseringen bl a tar sig uttryck i att allt färre personer identifierar sig själv med någon särskild samhällsklass.

De strålande opinionssiffrorna riskerar att försvåra förnyelseprocessen. Varför ändra politik när folket älskar oss och allt går så bra? Men efter valsegern 2010 kan besvikelsen snabbt stå för dörren. Målsättningen för socialdemokratin kan inte begränsas till att vinna 2010 års val. Målsättningen måste vara att socialdemokratin skall spela en lika avgörande roll i det politiska livet i Sverige (och i världen också, förstås) under 2000-talet som under 1900-talet.

Valet 2010 är bara ett steg på vägen. Då duger det inte att låta sig bländas av skimrande opinionssiffror. Hårt politiskt arbete väntar. Rådslaget under är 2008 en central del av detta arbete. Således: Till verket, kamrater!

Bloggens läsare önskas samtidigt ett riktigt Gott Nytt År!

Om (s) och utrikespolitiken

I dag söndag skriver jag på DN Debatt om socialdemokraterna och utrikespolitiken. Trogna läsare av denna blogg känner igen delar av problematiken - den kretsar kring arvet efter Olof Palme, skillnader mellan vänster och höger i utrikespolitiska frågor samt svårigheten för socialdemokratin att låta sin frihetsvision ta politisk form i en individualiserad värld. Artikeln är mitt första fullt genomarbetade försök att göra varaktigt avtryck i denna debatt.

I artikeln diskuterar jag bl a socialdemokratins onödigt defensiva agerande i kravet på FN-mandat för fredsbevarande operationer, utifrån ett frihetsperspektiv: Den borgerliga skepsisen till FN-mandat är ett uttryck för en frihetssyn där ändamålen får helga medlen. Att intervenera militärt för att värna de mänskliga rättigheterna blir ett värde i sig, oavsett de frihetsförluster för civilbefolkningen som följer i krigets spår. Kriget i Irak är ett typexempel. Den USA-ledda koalitionen intervenerade militärt under frihetens fana, påhejade av flera framträdande svenska borgerliga politiker med Carl Bildt i spetsen, och störtade Saddam Hussein.

Men det irakiska folket fick betala dyrt genom just frihetsförluster i liv, hälsa, arbete, jämställdhet och säkerhet. Kravet på FN-mandat är ett frihetskrav eftersom det minskar möjligheterna för stormakter att utan kontroll och i eget intresse använda mänskligt lidande som en förevändning för sin egen maktpolitik. För socialdemokratin består utmaningen i att forma inte bara en politik utan också ett politiskt språk som synliggör de frihetsvärden som ligger till grund för folkrätten och för linjen om FN-mandat. En politik som till skillnad från främst moderaterna och folkpartiet - kombinerar viljan till frihet med gemenskapens nödvändighet.

Människans frigörelse kan bara vara hennes eget verk, för att travestera Karl Marx. Må så vara. Men jag vill inför den stundande julhelgen påminna om den korsfäste, vars död skapade de nödvändiga betingelserna för detta verk. Låt oss efter förmåga nyttja frigörelsens möjligheter till att åstadkomma fred och försoning, såväl i världen som i våra hjärtan.

Med detta önskar jag alla bloggens läsare en riktigt God Jul!

Avdelningen dåliga bortförklaringar

Många har förvånats över den borgerliga alliansregeringens rekordras i opinionen - den genomför ju bara vad den faktiskt gick till val på att göra. Bland de vanligaste förklaringarna till rekordraset återfinns t ex att väljarna i första hand ville ge socialdemokraterna en knäpp på näsan och få bort Göran Persson, eller att väljarna först efter valet insåg orättvisorna i konsekvenserna av den borgerliga politiken.

Nu har förre moderatledaren Ulf Adelsohn givit sig in i debatten. I ett mejl till Svenska Dagbladets prenumerationsavdelning skriver han att han gör ett uppehåll i sin prenumeration eftersom Svenska Dagbladets journalistik är en starkt bidragande orsak till regeringens låga opinionstal. Adelsohn har även sänt mejlet till ett trettiotal av sina vänner, däribland Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström samt radioprofilen Ulf Elfving.

När jag i radions P1 Morgon hörde Adelsohn på fullt allvar föra fram sin förklaring trodde jag att jag av misstag hamnat i Godmorgon Världens satirprogram Public Service. Jag kan förstå att han som gammal högerledare störs av att den borgerliga pressen inte behandlar en borgerlig regering med tillbörlig vördnad. Men har han under alla sina år i politiken lärt sig så lite att han verkligen tror att en enskild tidning skulle ha en sådan betydelse? Knappast. Mejlet var snarast ett uttryck för bristande impulskontroll och nu får han inför offentligheten stå sitt kast.

Jag instämmer i Barbro Hedvalls - ledarskribent på DN - bedömning om konsekvenserna för Svenska Dagbladet: Sällan har väl en tidning så enkelt fått så mycket reklam för en sådan självklarhet: en oberoende hållning. Här kan vi bara gnissla tänderna.

Sexism och Ryanair

Jag har aldrig flugit med Ryanair och skall verkligen göra mitt bästa för att låta bli i framtiden också. Inte nog med att bolaget dumdrygt vägrar att underteckna kollektivavtal för sina anställda. Nu profilerar sig bolaget också i sexism-branchen, genom att vika ut sina flygvärdinnor i en kalender med namnet The Girls of Ryanair. Överskottet går till välgörande ändamål. Flickorna framträder i klassisk posering, iklädda minimala bikinis och utan någon ironi eller glimt i ögat.

Vi kämpar för kvinnors rätt att klä av sig, säger Ryanairs nordeuropachef Wilhelm Hamilton. Därigenom bidrar han till att göra Ryanair till flygbolaget som gav gubbigheten ett ansikte.

Om krig och kön

Kvinnliga soldater i den svenska utlandsstyrkan Nordic Battle Group har klagat på sitt förbandstecken - ett lejon med snopp - till EU-domstolen. Konsekvensen har blivit att försvaret tagit bort snoppen från lejonet. (Bilderna på lejonet med och utan snopp kan beskådas här.)

Det manliga könet har ofta fått stå som symbol för mod och handlingskraft. Ur det perspektivet har det varit en lämplig symbol för soldater med uppgift att i krig riskera sitt eget liv och dessutom inte tveka att döda andra soldater om situationen så kräver. Men kvinnliga soldater med manliga könsorgan som symbol för mod och handlingskraft demaskerar könsmaktsordningen. Varför är det mannens könsorgan och inte kvinnans som tillåts symbolisera mod och handlingskraft?

Samtidigt blir försvarets försök att hantera situationen genom att kastrera lejonet ett misslyckande. Heraldikern Vladimir A Sagerlund berättar i Göteborgs-Posten att vapensköldar med lejon utan genitalier förr gavs till dem som förrått Kronan.

Jag tänker osökt på Cecilia Åses doktorsavhandling Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn (Liber, 2000) om hur kropp och kvinnlighet kommer till uttryck i svenskt polisväsende. Cecilia Åse studerar bl a manliga och kvinnliga polisuniformer och stannar i en intressant pasage upp vid bröstfickan på polisskjortan. Såväl manliga som kvinnliga polisskjortor har bröstficka. Men den kvinnliga polisskjortans bröstficka är falsk. Den är bara en markör och går inte att använda. Tanken bakom den falska fickan är att om kvinnliga poliser använde bröstfickan till att förvara pennor eller andra föremål i så skulle manliga blickar riskera att dras till den kvinnliga polisens bröst. Därigenom skulle uniformsutstyrseln bidra till en olycklig sexualisering av kvinnliga poliser. (Djävulen sitter som bekant i detaljerna.)

Det finns ett samband mellan kön och våld. Män begår betydligt oftare våldshandlingar än vad kvinnor gör. Varför det är så finns det däremot skilda meningar om. Själv diskuterar jag problematiken i boken Kön och politiskt våld (Gidlunds, 1998).

Älska Sveriges Television!

Högern är inte mycket att hålla i handen när det gäller public service. Näraliggande exempel på detta är förstås förra kulturministern Cecilia Stegös och nuvarande migrationsministern Tobias Billströms mångåriga och ideologiskt impregnerade vägran att betala sina tv-licenser.

Högerns skepsis till public service tar sig nu uttryck i den kritik som riktats mot Sveriges Televisions pågående kampanj Fri Television, där bolagets journalistiska oberoende lyfts fram. Tidigare har högern markerat mot public service genom krav på reklam i TV, skapandet kommersiella kanaler samt kritik mot en påstådd vänstervridning av programmens innehåll. Den senaste kritikpunkten blir absurd med tanke på Kent Asps återkommande studier som entydigt visar på en balanserad och nyanserad nyhetsförmedling i Sveriges Television och i Sveriges Radio över tid.

På söndagens Brännpunkt i SvD skriver Micke Leijnegard, programledaren för SVT:s Gomorron Sverige, ett lysande försvar för Sveriges Television. Läs gärna hans artikel. Här vill jag bara lyfta fram hans iakttagelse att de som kritiserar SVT för bristande opartiskhet inte alls är på hugget när det gäller opartiskheten i TV4 eller TV8. Jag har länge fascinerats av att så många accepterat att samhällsprogrammen i nya kanaler som TV8 och Axess-TV genom sina programledare framstås som filialer till Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor. Leijnegard skriver:

I konsekvensens namn, varför reagerar ingen av dessa opartiskhetens riddare på att det sitter öppet politiskt färgade opinionsbildare och leder TV8:s debattprogram - Gudrun Schyman såväl som Peter Wolodarski? Och varför reagerar ingen på att TV4:s Lennart Ekdal har en "sidekick" med tydlig politisk agenda, nyliberalen Johan Hakelius?

Sveriges Television spelar i en egen division när det gäller kvalitet och resurser. Därför måste bolaget naturligtvis acceptera att ständigt vara i blickfånget och ständigt utsättas för kritik. Men jag är trött på det slentrianmässiga och ideologiskt färgade gnället på SVT. Leijnegards försvar är en klar och uppfriskande röst i debatten.

Kristdemokraterna och Israel

Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden, och det är förståeligt att Israel vill försvara sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna kommer in ökar risken för smuggling och kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten ökar.

Désirée Pethrus Engström (kd) - barnbarn till den legendariske pingspredikanten och grundaren av Kristen Demokratisk Samling Lewi Pethrus - i riksdagens interpellationsdebatt tisdagen den 4 december. Motståndet mot Israels isolering av Gazaremsan sprider sig även inom kristdemokratin.

Det var för övrigt intressant att se hur kritiken mot Israels agerande skar genom alla partigrupperingar i riksdagen. Den svenska Mellanösternopinionen har sällan eller aldrig varit så enad som nu.

Bordellhärvor och ursäkter

Två av de minderåriga flickor som utnyttjades under den s k Bordellhärvan i början av 1970-talet träder i dag fram och kräver skadestånd samt en ursäkt från den svenska staten. Bordellhärvan är en varböld i svensk politisk historia. Den vägrar läka ut och det räcker med att man trycker lite på den så väller det obehagliga innehållet ut och blir synligt.

Det är otvivelaktigt så att de två flickorna utsattes för en behandling som var grym och som satt negativa spår i deras möjligheter att leva ett gott liv. Media spekulerar nu - igen - om olika kända politiker som påståtts ha tillhört kundkretsen. Bortsett från dåvarande justitieminister Lennart Geijer tror jag inte på de uppgifterna. (Lyssna gärna på Leif GW Perssons kloka argumentatioin i just den frågan i Studio Ett i dag.)

Bakgrunden till dagens presskonferens tycks mig dunkel. Varför och på vems initiativ framträder de båda kvinnorna just nu? Varför är det så angeläget att återigen namnge och anklaga döda kända personer som inte kan försvara sig? Någonting ger mig dålig smak i munnen.

Med all respekt för de båda flickornas lidande och fylld av förakt över den behandling de utsatts för tycker jag ändå inte att staten bör be om ursäkt. Jag har överhuvudtaget svårt för den ursäkts-våg som nu går över världen. Vilken funktion skall ursäkten fylla? Skall offret ta emot ursäkten och säga vad fint att du bad om ursäkt - jag förlåter dig och nu är allting bra? Det vore ju absurt.

En ogärning bli inte mindre för att ogärningsmannens efterföljare ber om ursäkt. Offret blir inte mindre offer av en ursäkt. Brott skall beivras och bestraffas. Skadestånd skall utbetalas när juridisk grund föreligger. För att reglera denna process har vi lagar och rättsväsende. Men relationen mellan brottsoffer och gärningsman får inte blir personlig och än mindre privat. Ursäktsmentaliteten luckrar upp den gränsen och bör därför motarbetas.

Fortsatt EMU-motstånd

Den svenska EMU-opinionen är fortsatt negativ. I en Sifo-mätning i dag anger 52 procent av de tillfrågade att Sverige inte skall gå med i EMU, medan 39 procent anser att Sverige bör gå med. I folkomröstningen 2003 var det 56 procent som röstade nej och 42 procent som röstade ja.

Resultaten sticker ut så till vida att den svenska EU-opinionen på senare år blivit alltmer positiv. I 2006 års SOM-undersökning var det 43 procent som var för Sveriges medlemskap i EU, medan 31 procent var emot. Det var det största överläget för EU-anhängarna i opinionen sedan 1997.

Man kan fråga sig varför EU-opinionen blir mer positiv, medan EMU-opinonen är lika negativ som tidigare. En tänkbar förklaring är att det nu skett en successiv "tillvänjning" av EU-medlemskapet. Sverige har nu varit med i så många år att människor vant sig. I 2009 års val till Europaparlamentet kommer sannolikt frågan om "för eller emot EU" att få ge plats åt frågan om vilken politik EU skall föra - vänster eller höger - i flera centrala politiska sakfrågor.

I augusti i år förordade folkpartiets partistyrelse en ny folkomröstning om svenskt EMU-medlemskap. Det skall bli intressant att se om partiet vågar driva frågan trots motstånd i opinionen och bland allianskamraterna.

Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen bli?

Hur lågt kan stödet för den borgerliga regeringen egentligen bli? Efter varje mätning tänker jag att nu kan stödet inte sjunka mera. Sedan går det ett par veckor och så har det sjunkit något till. I den senaste mätningen skiljer det nu nära 20 procent mellan blocken

Mediebevakningen av det bristande stödet för regeringen börjar ta sig lyteskomiska uttryck. Aftonbladet citerar Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring som räknat ut att de borgerliga partierna tappat 1 200 väljare om dagen (!) sedan valet. Källebring konstaterar att om tappet fortsätter i den takten skulle de borgerliga partierna få 8-9 procent i valet 2010. Tillsammans, alltså...

Väljarrörligheten har ökat enormt de senaste decennierna. Valforskningen visar att andelen väljare som byter parti mellan valen har nästan tredubblats från 11 procent 1960 till 32 procent 2002. Andelen väljare som splittrar sina röster mellan olika partier i riksdags- och kommunval har mer än fyrdubblats från 6 procent 1970 till 26 procent 2002. Andelen väljare som bestämmer sitt partival först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 57 procent 2002.

Den ökade väljarrörligheten gör politiken mer svårförutsägbar. Men det är bara lite drygt 2 1/2 år kvar till nästa riksdagsval och snart börjar de borgerliga partierna titta på varandra i stället för på socialdemokraterna. Håller alliansen till 2010? Kanske. Men om nuvarande opinionsläge håller sig ett år till kommer de enskilda borgerliga partierna att börja se om sina hus.

Europaparlamentsvalet 2009 blir förstås mycket viktigt även för riksdagsvalet 2010. Låt oss snart återkomma till det.

Annapolis II

Så kom då den förväntade gemensamma deklarationen från den palestinska presidenten Abbas och Israels premiärminister Olmert. Det är ett väl avvägt dokument, där t ex Jerusalem-frågan inte explicit nämns utan bakas in i formuleringen "alla kärnfrågor utan undantag". Terrorism skall bekämpas, oavsett om den utförs av israeler eller palestinier. Deklarationen innehåller också en tidtabell där förhandlingar omedelbart skall igångsättas och där parterna skall "make every effort" att nå en överenskommelse före utgången av 2008.

Tidtabeller har aldrig varit heliga i den här konflikten, och mycket talar dessvärre för att det inte kommer att gå vägen den här gången heller. Hur skall Abbas kunna bekämpa palestinsk terror när han inte har den politiska eller militära kontrollen av Gazaremsan? Hur skall Olmert kunna gå ett enda steg framåt i t ex Jerusalemfrågan när koalitionspartier i hans regering lovar att utlösa en regeringskris om frågan överhuvudtaget kommer på bordet? Hur skall USA kunna pressa parterna till kompromisser när George Bush snart lämnar Vita Huset, med extremt låga opinionssiffror som en kvarnsten om halsen?

Visst - låt förhandlingarna börja. Utan förhandlingar - ingen fred. Men det går heller inte att vinna någon fred utan Hamas. Underlätta därför dialogen mellan Hamas och Fatah så att palestinierna kan få ett enat ledarskap och därigenom också kunna leverera de kompromisser som kan komma ut av förhandlingarna.

Annapolis I

Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas. Så formulerade sig den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg i Expressen för ett par dagar sedan.

Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.

Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.

På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.

EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.

Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.

För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.

Om kyrkogårdar, existentialism och frihetsvisioner

Jag har alltid haft en svaghet för kyrkogårdar. Som liten tyckte jag om att med min pappa vandra kring på kyrkogården i Båstad och med hjälp av gravstenarna räkna ut hur länge de enskilda människorna fått leva innan döden famnade dem.

I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).

Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?

För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.

Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.

En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?

Men först ett rejält nyhetsprogram...

Public Service engagerar. Jag tillhör ju dem som efter förmåga bidragit till opinionsbildningen mot förytligandet och snuttifieringen av Sveriges Radios och Sveriges Televisions samhällsbevakning. Därför borde jag väl vara glad och fylld av tillförsikt när SVT:s flaggskepp Aktuellt ikväll presenteras i ny kostym och lanseras som ett ännu mer "fördjupande program". Först kommer sändningen att presentera de senaste nyheterna i kortformat. Därefter koncentreras sändningen på två längre, fördjupande inslag. That's all.

Ändå är jag orolig. Jag har sedan en tid tyckt att Aktuellt tappat nyhetsnerven och allt mer levererar transportsträckor i form av sociala reportage. Politiken och skiljelinjerna försvinner. På samma sätt som Agenda det senaste året blivit alltmer pratande och allt mindre politiskt betydelsefullt. Kanske har jag fel, men det är i alla fall en känsla jag har.

Jag vill inte ha ett Agenda i miniatyr varje kväll mellan kl 21.00 och 21.30. Jag vill ha ett rappt nyhetsprogram som likt CNN och Al Jazeera prioriterar de största internationella nyheterna, varvat med i vårt fall de största svenska nyheterna. TV 4:s Nyheterna och Rapport ligger närmare det idealet, men saknar för det mesta både studiogäster och fördjupning. CNN och Al Jazeera visar att det går att kombinera rapp nyhetsförmedling med studiogäster, fördjupning och politisk nerv. Det handlar delvis om resurser. Men också om redaktionell vilja.

Om fenomenet Facebook

Microsoft har köpt upp 1.6 procent av Facebook för det facila priset av 1.5 miljarder kronor. Det innebär att varje enskild Facebookanvändare är värd 2000 kronor. Marknaden ljuger aldrig.

Facebooks otroliga genomslag (antalet användare växer fortfarande med 200 000 personer per dag) är ett uttryck för två starka tendenser i dagens samhälle. Den första tendensen är en hyperindividualisering, där individer lösgör sig från kollektiven och där jaget och jagutlevelsen dominerar på vi-ets och samhällsgemenskapens bekostnad. (Läs mer om detta i boken Det hyperindividualiserade samhället?, red. Bjereld, Demker, Ekecrantz & Ekengren, Boréa 2005). Syns man inte finns man inte. Mark Isitt liknar i dagens GP Facebook-fenomenet vid att rusa nedför korridoren på ett singelhotell där varenda dörr står på vid gavel. Vad söker du? Varje användare lägger upp sina basfakta: kön, ålder, civilstånd, vissa inkluderar politisk och religiös hållning, andra sina sexuella preferenser, kanske bilder ur familjealbumet eller resedagböcker.

Den andra tendensen är hur den nya teknologin påverkar förutsättningarna för politisk mobilisering. Facebook är inte bara ett självbespeglande fotoalbum, utan skapar också genom vän-funktionen och gruppbildningarna nätverk som är lätta att mobilisera för olika aktioner. För ett par timmar sedan nåddes jag t ex av en inbjudan till ett nytt event (eller vad man nu säger på svenska): Stoppa barbariet på Folkets hus!, initierat av den eminente bokförläggaren och tillika ordföranden i kulturarbetarnas socialdemokratiska förening Lars Hjalmarson. Folkets Hus styrelse i Stockholm - helt dominerad av LO-distriktet i Stockholm – planerar att av kommersiella skäl gömma undan två konstverk av samtidens absolut främsta konstnärer; Sven X:et Erikssons färgstarka skildring av förtrycket i Sydafrika och Albin Amelins jättelika målningar, Storstrejken 1909. Fyll Folkets Hus i protest mot nedtagningen!

Självklart kan Facebook också vara behagligt förslöande och ge upphov till renande nostalgitrippar. Själv har jag just gått med i gruppen ”Sprängkullen” för aktivister från 1970-talet samt gruppen ”Mosters”, det klassiska fiket på Haga Nygata där väntetiden för en ostmacka nådde mytiska höjder.

Inget maktskifte i Danmark?

Samtliga vallokalundersökningar pekar på att den borgerliga regeringen i Danmark under Anders Fogh Rasmussen kommer att kunna sitta kvar. Men regeringen blir beroende inte bara av stöd från det främlingsfientliga Dansk folkeparti utan också från det nybildade Ny Alliance.

Ny Alliance är en högerliberal utbrytning utbrytning ur Radikale venstre, med Syrienfödde Naser Khader som partiledare. Partiet gick till val på att bryta upp blockpolitiken och framförallt se till att Dansk folkeparti blev av med sin vågmästarställning. Som en ödets ironi riskerar nu Ny Alliance i stället att tillsammans med just Dansk folkeparti få utgöra stödparti åt en borgerlig regering. Allt under förutsättning att de något skakiga vallokalundersökningarna också speglar valresultatet.

Dansk folkeparti är ett högerpopulistiskt missnöjesparti som 1995 bildades genom en utbrytning ur Fremskridtspartiet, som i sin tur grundades av Mogens Glistrup 1971. I sin bakgrund skiljer sig därför Dansk folkeparti på ett avgörande sätt från de svenska Sverigedemokraterna, som har sitt ursprung i extremhögern. Sverigedemokraternas ursprung är ett av skälen till att jag inte tror att de kommer att ta sig in i riksdagen 2010.

Valresulatet i Danmark är förstås en besvikelse om man hoppats på regeringsskifte. Tröst för tigerhjärtan kan hämtas ur den senaste svenska opinionsmätningen från Sentio Research, där socialdemokraterna får rekordhöga 46.7 procent och där vänsteroppositionen leder över alliansregeringen med nära 20 procentenheter; 57.0 procent mot 38.5. Undrar om en sittande regering i Sverige någonsin har hämtat upp ett så stort opinionsunderläge bara lite drygt 2.5 år före nästa val?

Mitt namn är Rachel Corrie

I går såg jag den uppmärksammade premiären på Mitt namn är Rachel Corrie på Göteborgs Stadsteater. Rachel Corrie kom från Olympia, Washington. Hon dödades den 16 mars 2003 av en israelisk bulldozer på Gazaremsan, när hon som levande sköld försökte förhindra förstörelsen av palestinska bostäder. Rachel Corrie blev 23 år. Pjäsen är en monolog baserad på hennes efterlämnade brev, dagboksanteckningar och e-post.

Det var en stark föreställning, som också möttes av stående applåder och utsåld salong. Anna Takanen står för regin och Mia Höglund-Melin genomför ett kraftprov i den 90 minuter långa monologen. Takanen och Höglund-Melin (jag vill också nämna Pamela Jaskoviaks tonsäkra översättning) lyckas skickligt gestalta och levandegöra Rachel Corries blandning av mogenhet och valpighet, mod och rädsla, tvärsäkerhet och tvekan - det vill säga allt det som konstituerar oss som människor.

Visst är pjäsen en partsinlaga - det är Rachel Corries egen röst och ingen annans som vi hör. Men pjäsen blir allmängiltig genom att synliggöra våldets destruktivitet och hur våldet - oavsett alla goda intentioner - deformerar oss som människor.

Jag har själv haft förmånen att få finnas med i uppsättningens marginaler, bl a genom att hålla en föreläsning om Palestinafrågan för de medverkande samt torsdagen den 29 november leda ett seminarium i anslutning till föreställningen, med Göran Rosenberg och Helena Lindholm Schulz om vägar till en hållbar och varaktig fred i Mellanöstern. Desstom har jag skrivit en bakgrundstext om konflikten i teaterprogrammet. Jag anknyter där till den kommande fredskonferensen mellan israeler och palestinier i Annapolis, USA: Risken är stor att konferensen slutar som så många andra fredskonferenser om Mellanöstern - i ett intet. Låt oss ändå hoppas att det denna gång kan bli annorlunda och att Rachel Corries fruktansvärda öde kan vändas från en symbol för det nakna våldet till en symbol för vilja till fred och försoning.

Ryska revolutionen 90 år

I dagarna är det 90 år sedan ryska revolutionen ägde rum. Världen har ännu inte återhämtat sig.

I Aftonbladet skriver Slavoj Zizek som vanligt läsvärt. Först markerar han oktoberrevolutionens unika ställning i världshistorien. Den var det första exemplet i hela mänsklighetens historia på en framgångsrik revolt av de fattiga och utsugna - mot alla hierarkiska ordningar kom den egalitära universaliteten till makten. Men han är inte naiv - han lyfter fram logiken mellan revolutionens genomförande och Stalins läger: Man kan inte särskilja den unika konstellation som möjliggjorde det revolutionära maktövertagandet i oktober 1917 från den stalinistiska vändning som sedan kom: just den konstellation som gjorde revolutionen möjlig (missnöje bland bönderna, en välorganiserad revolutonär elit etc) ledde så småningom till den stalinistiska omsvängningen och häri ligger den verkliga leninistiska tragedin.

I debatten framställs inte så sällan nazism och kommunism som likställda totalitära ideologier - hakkorset samt hammaren och skäran skulle vara samma andas barn. Men den jämförelsen blir falsk i det att den bortser från en grundläggande skillnad. Zizek citerar John Berger som menar att: hakkorset riktade sig till potentiella segrare, inte till de besegrade. Det frambesvärjde herravälde, inte rättvisa. Hammaren och skäran däremot, menar Zizek: frambesvärjde hoppet om att historien till slut skulle stå på de förtrycktas sida i deras kamp för frihet och rättvisa.

Därför kan hammaren och skäran, bilder av Che och andra kommunistiska ikonbilder i dag t o m fungera som som ironiska pastischer eller markörer i reklam och i varumärkessammanhang - vilket hakkorset inte på något sätt kan göra. Skillnaden är viktig att bära med sig för att verkligen fullt ut kunna förstå nazismens och kommunismens skilda bevekelsegrunder. Likställigheten mellan nazism och kommunism döljer därför mer än den täcker av.

IFK Göteborgs SM-guld och socialismen

IFK Göteborgs SM-guld i fotboll var en seger inte bara för laget utan också för fotbollen som kollektiv idé. Ledarskapet med ansvar för klubbens eländiga skattetrixande har avgått (ett exempel kanske fler borde följa...) och med Håkan Mild som sportchef är det ingen risk för nya ohederligheter. Tillsammans med den nya tränartrojkan och med tidigare tränaren Roger Gustafsson i bakgrunden utstrålar klubben nu kollektivism, laganda, en långsiktig spelidé samt prioritering av egna talanger. Som jag läste någonstans: det är inte högerns individualism som ligger bakom årets SM-guld!

Jag får intrycket att IFK Göteborg vill ta fasta på det bästa från de goda åren på 1980- och 1990-talen, då IFK:s halvamatörer vann UEFA-cupen två gånger, och transformera detta goda till en ny tid. Klubben hade ju på den tiden - och har fortfarande - lite sossestämpel över sig. Det är väl bara att hoppas att partiets pågående rådslagsarbete leder till samma framgångar som IFK Göteborgs nyprövning av sin spelidé.

Utmaningen påminner om ett lagbygge, där tränaren förväntas skapa ett framgångsrikt kollektiv av skickliga individer. Överfört till det politiska planet: Hur skapa en politik som värnar kollektiva värden i ett samhälle med allt mer individualiserade medborgare? Den frågan lär jag återkomma till på bloggen och i andra sammanhang framöver.

TV4 och Schenström-affären

När nu Ulrica Schenström tagit sitt politiska och moraliska ansvar och avgått riktas strålkastarljuset i stället mot TV4:s agerande i affären.

Jag tycker att TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag i två avseenden. För det första genom att inte ta avstånd från att en av deras journalister sitter på krogen, dricker sprit samt pussar och kramar en av landets främsta makthavare - samma makthavare som samme reporter ett par dagar senare skall kritiskt och opartiskt granska. Krogkvällen undergräver såväl trovärdigheten i reporterns granskning som allmänhetens tilltro till den politiska journalistiken överhuvudtaget. Fram träder i stället bilden av ett kotteri där politiker och journalister lever i symbios och där den politiska journalistiken lierar sig med makten i stället för att kritiskt granska den.

För det andra har TV4 svikit sitt journalistiska uppdrag genom att inte hålla i sär sina roller utan i stället hamnat på två stolar under affärens gång. Dels gör TV4 anspråk på att Ulrica Schenström var en viktig källa som kanalens reporter Anders Pihlblad bearbetat under förtroliga former. Samtidigt behandlar TV4 reporterns träff med Schenström som en nyhet med reportern själv som huvudvittne, och offentliggör krognotans storlek vilket får ogynnsamma konsekvenser för Schenström. Här är det sannerligen inte tal om något källskydd. Jag skulle definitivt tänka mig för två gånger om TV4:s biträdande nyhetschef Jonas Gummesson eller någon politisk reporter från kanalen ville bjuda mig på middag för ett "informellt bakgrundssamtal".

TV4:s ledning borde så snart affären blev känd ha tagit avstånd från sin reporters arbetsmetoder. Nu har TV4 i stället handlat på ett sätt som får Fredrik Reinfeldt att framstå som en mästare i krishantering.

Jag diskuterade denna problematik med just TV4:s Jonas Gummesson i P 1 Morgon i morse.

Att smeka makten

Affären med statssekreterare Ulrica Schenströms pusskalas på krogen med TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad väcker viktiga principfrågor. Hur nära personliga relationer kan en journalist ha med en makthavare utan att journalistens trovärdighet påverkas negativt? Är det rimligt att tro att en journalist ena kvällen kan sitta på krogen och pussa en makthavare för att dagen därpå oberoende kritiskt granska samma makthavare? Bör det offentliggöras huruvida statssekreteraren nämnda kväll hade jouransvar i regeringskansliet och därmed operativt ansvar för krishantering?

Fredrik Reinfeldt viftar bort kritiken. Men som jag läste någonstans: Om det varit statssekreterare Lars Danielsson som i påstått berusat tillstånd fotograferats på krogen i en intim situation med t ex Rapports politiska reporter Elisabeth Höglund - hade Fredrik Reinfeldt då också viftat bort det hela? Jag tror inte det. Frågan om Lars Danielsson eventuella jouransvar i regeringskansliet hade sannolikt drivts av moderaterna med full kraft.

Här finns också paradoxal aspekt av en könsmaktsordningen: Lars Danielsson var statssekreterare i statsrådsberedningen och uppfattades och beskrevs som en maktens man. Ulrica Schenström är även hon statssekreterare i statsrådsberedningen men beskrevs tidigt i affären mera som Fredrik Reinfeldts pressekreterare än som den självständiga makthavare hon är.

Jag tycker båda parter har agerat oskickligt. För såväl journalistikens som politikens trovärdighet är det viktigt att rollerna hålls isär. Enskilda misstag kan alltid begås. Tycke kan uppstå - vackert så. Men då gäller det att ta konsekvenserna och inte försöka låtsas som att det regnar. Annars blir det privata blir politiskt och det politiska privat. En sådan utvekcling förlorar såväl väljarna som mediekonsumenterna på.

Så jourlistorna för den aktuella kvällen bör offentliggöras. Reportern bör placeras i redaktionell karantän under en tid. Det är bästa sättet att återupprätta trovärdigheten.

Fred i Mellanöstern?

Jag är nu på väg hem från Palmedagarna i Karlstad, där jag tidigare i dag ledde ett panelsamtal mellan två representanter för det s k Genèveinitiativet; Gadi Baltiansky och Nidal Fuqah. Genèveinitiativet är ett ambitiöst israelisk-palestinskt fredsprojekt som lanserades i december 2003 och som består av ett i högsta grad konkret förslag till lösning på konflikten. Här finns kartor med exakta gränslinjer mellan en israelisk och en palestinsk stat samt klara riktlinjer för de palestinska flyktingarnas återvändande eller kompensation och om Jerusalems framtida ställning.

Förslaget är värt allt stöd. Det enda som saknas är ett starkt ledarskap för genomförandet. Palestiniernas ledarskap är splittrat, där Hamas styr Gaza medan Fatah och president Abbas styr Västbanken. Israels premiärminister Olmert leder en svag koalitionsregering. USA leds av en president som kört fast i Irak, som har kongressen emot sig och som snart kommer att lämna sitt ämbete.

Förutsättningarna för den fredskonferens som USA planerar att genomföra i Annapolis i slutet av november kunde kort sagt vara bättre. Det mest positiva man hittills kan säga om konferensen är att det är bra att parterna träffas för att samtala med varandra. Men ingen tror att några avgörande genombrott kommer att ske där.

Vägen till fred kräver ett samlat palestinskt ledarskap som har kraften att förhandla med Israel. I dag pågår inga samtal mellan Hamas och Fatah på hög politisk nivå. Men dessa samtal kommer, om än inte förrän efter Annapolis-konferensen. Abbas vet att han omöjligen kan skapa fred med Israel och bygga en palestinsk stat så länge Gaza styrs av Hamas och Västbanken av Fatah. Bästa sättet för omvärlden att stödja fredsprocessen är att underlätta och stödja återskapandet av ett enat palestinskt ledarskap – t ex genom att häva isoleringen mot Gaza.

Vart går moderaterna?

Moderaternas partistämma aktualiserar frågor om partiets ideologiska och politiska förnyelse. Min hustru och kollega Marie Demker brukar diskutera moderaternas förändring i termer av att partiet börjar påminna om ett s k catch all-parti. Ett catch all-parti tonar ned sin ideologi, vill inte representera någon enskild social grupp utan anpassar sin politik så att den skall få så starkt stöd i väljarkåren som möjligt. "Lyssnar in", som Fredrik Reindfeldt brukar säga. Det demokratiska partiet i USA brukar användas som ett exempel på ett catch-all-parti.

Jag är skeptisk till catch all-partier. Ett catch all-parti driver inte opinionen och politiken framåt, utan bildar eftertrupp till opinionssvängningar och tidsanda. Catch all-partier har ingen vision som förmår mobilisera väljarna. Fredrik Reinfeldt framstår också i dag mera som en administratör, en tekniker som vill genomföra den mest förnuftiga politiken - bra för alla och envar.

Catch all-partier bidrar till att dölja í stället för att täcka av politiska skiljeliner. De avpolitiserar politiken, sätter fokus på person och handlingskraft i stället för på ideologi och sakfrågor.

Jag är lite orolig för att moderaterna i sin iver att fjärma sig från den vänster-högerskala som så starkt strukturerar svensk politik lämnar högerflanken öppen för Sverigedemokraterna att etablera sig på. Samtidigt är det förstås orimligt att begära av moderaterna att de skall hålla fast vid sin klassiska högerpolitik endast av det skälet att Sverigedemokraterna annars kanske skulle ta deras på den politiska vänster-högerskalan.

Jag tillhör dem som är ganska säker på att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen. Partiets ursprung i extremhögern blir ett hinder, och skiljer ju Sverigedemokraterna från t ex Dansk Folkeparti. Men osvuret är bäst. Europavalet 2009 kan bli en språngbräda, såvida inte Junilistan lyckas fånga upp tillräckligt många borgerligt sinnade EU-motståndare (vänstersinnade EU-motståndare kan alltid rösta på miljöpartiet eller vänsterpartiet).

Socialdemokratin bör akta sig för att möta Reinfeldt med hans egna vapen. En del har menat att även socialdemokratin är på väg att bli ett catch all-parti. Arbetarklassens andel av befolkningen minskar och för att vinna makten gäller det ju att få med sig medelklass och marginalväljare. Men jag tror att att Reinfeldts apolitiska framtoning bättre möts med ideologi och betonande av de sociala skiljelinjerna. Dessutom mår demokratin bättre av att dessa skiljelinjer synliggörs än att de förnekas.

Göran Perssons självbiografi

Jag har nu inhandlat och läst (nåja, nästan läst) Göran Perssons självbiografi Min väg, mina val som kom ut i dag. Persson skriver bra. Prosan är effektiv och vägvinnande, banaliteterna få. Personporträtten inte sällan träffande. Den är för lång - nära 500 sidor. Det är märkligt att författare och förlag har så svårt att lära sig att less is more. Längden är ofta ett tecken på att det gått för fort - texten hinner inte kondenseras och klarna av. Även Albert Bonniers förlag tycks ha haft bråttom - korrekturfel t o m i innehållsförteckningen!

Boken innehåller få skarpa politiska nyheter. Det var väl heller inte att vänta. Efter Erik Fichtelius voluminösa intervjuer med Göran Persson är väldigt mycket redan sagt.

Göran Persson bekräftar i alla fall det som på den tiden konsekvent förnekades - att det fanns stora motsättningar mellan å ena sidan Göran Persson och statsrådsberedningen och å andra sidan UD och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten. Som jag redan då påpekade (se t ex DN 14/4 -02) kritiserade t ex Göran Persson aldrig den israeliska ockupationspolitiken utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israels ockupationspolitik utan att samtidigt känna sig tvungen att kritisera palestinierna.

Göran Perssons syn på Israel representerar egentligen en honom föregående generation socialdemokraters syn. Han betonar själv att han växte upp under Tage Erlanders statsministertid under 1950- och 1960-talen, då banden mellan Sverige och Israel var nära och täta. Han betonar Israels ställning som den enda demokratin i området.

Men Göran Perssons text andas ingen eller liten empati inför det lidande som palestinierna utsatts för under så många år. Här slirar han också i formuleringarna. Om de palestinska flyktingarnas rätt att återvända skriver han bara att deras situation måste "klaras ut". Samma till intet förpliktigande formulering används om Israels ockupation och annektering av östra Jerusalem (s 257). Han berättar vidare att "tanken kittlade" honom att bjuda in Sharon till Torp, eftersom Sharon ville jämföra israeliskt jordbruk med svenskt (s 265). Han har uppenbarligen inga problem att känna in sig på den israeliska sidan i konflikten, han är mera stum inför palestinierna.

En likartad bild av skillnaderna mellan Göran Persson och Anna Lindh i synen på Palestinakonflikten ges i Lars Danielssons nyligen publicerade bok I skuggan av makten. Hur den svenska Mellanösternpolitiken förändrats över tid skildras ingående i min doktorsavhandling som just bär namnet Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

Religion kan aldrig vara en privatsak!

Religionen skall vara en privatsak, påstås det ofta i diskussionen om religion och politik. På ytan är påståendet oförargligt och svårt att säga emot. Och visst - om man bara menar att varje enskild människa har rätt till sin tro eller otro så är det bara att hålla med.

Men ändå. Uttalandet har alltid gett mig en lätt bismak i munnen, utan att jag riktigt kunnat sätta ord på känslan. Någonstans i mina konspiratoriska blindtunnlar har jag anat en dold agenda bakom användandet av uttrycket.

Jag fick en förklaring till mina känslor på årets Anna Lindh-seminarium på Bommersvik (så höstvackert att det gjorde ont) i helgen. Inte oväntat var det den så kloke och analytiskt skarpe förre ärkebiskopen K G Hammar som stod för insikten. Religionen kan aldrig vara en privatsak, sa han, för religion handlar om relationer. Att ha en kristen tro är att ha och hänge sig åt en särskild relation - kalla den gärna kärleksrelation - till andra människor, till samhället, till skapelsen och naturligtvis till Gud.

Kristen tro får därför konsekvenser inte bara för hur du lever ditt eget liv utan också för din relation till allt som lever. Kristen tro ingen privatsak - den konstituerar inte bara dig själv utan också dina relationer med världen och får därigenom i förlängningen konsekvenser för andra människor. Uttrycket att "religionen skall vara en privatsak" döljer detta förhållande och blir därför en tom eller bedräglig retorik.

En helt annan sak är att kyrka och stat skall hållas isär, och att kyrkan inte skall ha något inflytande över politiken.

K G Hammar sa också att vi inte har något utvecklat språk för att diskutera relationen mellan religion och politik. Det var ett uttryck med stort intentionsdjup. Frågan är bara hur vi hanterar det problemet. Ett sådant språk kan ju inte skapas eller uppfinnas. Men insikten om problemet är en del av lösningen.

Nästa helg medverkar jag på Palmedagarna i Karlstad. Då skall jag diskutera läget i Mellanöstern med Gadi Baltiansky, generaldirektör Geneve Initiative Israel och Nidal Foqaha, generaldeirektör Palestinian Peace Coalition- Geneve Initiative. Dessutom deltar Sveriges Radios Cecilia Uddén. Det skall bli både roligt och intressant.

Moderaterna och (för)ledande opinionsundersökningar

I dag presenterade moderaterna rapporten Allmänheten om moderaterna och aktuella politiska frågor. Det är opinionsföretaget Synovate som genomfört en undersökning av den svenska allmänhetens syn på moderaterna.


Rapporten är oavsiktligt mycket underhållande, eftersom flera av de frågor som ställts är några av de mest ledande som jag någonsin stött på i branchen. Reslutaten blir därefter.

En grundregel när man ställer en opinionsfråga är att man skall undvika värdeladdade ord, eftersom sådana ord påverkar svaren. Två exempel på sådana värdeladdade ord är "utveckla" eller "förnya". Ändå väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är viktigt att moderaterna fortsätter att utvecklas och förnya sin politik, eller tycker du inte det? Hej och hallå - någon som är emot att ett parti utvecklar och förnya sin politik? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent av de tillfrågade som tyckte det var en bra idé, endast16 procent var emot.

Ett annat positivt värdeladdat ord är "rättigheter". Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att de rättigheter som anställda idag har på arbetsmarknaden ska vara kvar oförändrade, eller tycker du inte det? Någon som tror att en majoritet vill minska eller ta bort de anställdas rättigheter? Nej, tänkte väl det. Så var det också 78 procent av de tillfrågade som tyckte det var en dålig idé, endast 13 procent var för.

Ett ytterligare ledande uttryck är att det är ansvarsfullt att minska en skuld. Här väljer moderaterna och Synovate att använda frågeformuleringen: Tycker du att det är ansvarsfullt att minska på utgifterna i statsbudgeten och därmed göra det möjligt att minska Sveriges statsskuld, eller tycker du inte det? Någon som tror att flertalet inte tycker det är ansvarsfullt att minska statsskulden? Nej, tänkte väl det. Så var det också 75 procent som ansåg att det var ansvarsfullt att minska statsskulden, medan endast 13 procent inte tyckte det.

Jag undrar uppriktigt hur den här undersökningen har kommit till. För moderaterna är den fullständigt meningslös, såvida inte syftet är att drämma den interna partioppositionen i huvudet. Men då borde man ha använt ett mindre genomsynligt vapen.

Eller är det bara en häpnadsväckande inkompetens hos dem som beställt undersökningen?

Jag undrar också hur Synovate vågar riskera sitt goda namn och varumärke genom att genomföra en undersökning där flera av frågorna håller så låg kvalitet.

Studio Ett uppmärksammade rapporten och moderaternas partisekreterare Per Schlingmann fick försöka försvara de ledande frågorna. Det var - för att uttrycka det milt - ingen lätt uppgift, och Schlingmann hade heller inte någon av sina bästa dagar.

Sverige säljer stridsplan till diktatur

Thailand väljer att köpa svenska Gripen framför USA:s F 16 när beslutet om landets framtida stridsplan tillkännages i morgon, säger en källa till Reuters. Källan uppger att det svenska planet har vunnit kampen delvis på grund av USA:s exportregler: Vi föredrog F 16 framför Gripen, men amerikanerna får inte sälja vapen till länder vars regeringar har avsatts i kupper.

Om uppgifterna stämmer är det ytterligare ett tecken på den svenska vapenexportens förfall. Det är en skam att svensk vapenexport i det här avseendet har en mindre restriktiv inställning till diktaturer än vad USA har.

Socialdemokratin har dessvärre ingen anledning alls att slå sig för bröstet i vapenexportfrågan. Den svenska vapenexporten ökade kraftigt under socialdemokraternas senaste regeringsinnehav och vid flera tillfällen efterlevdes inte gällande regelverk. Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen är en av de krafter inom partiet som med kraft arbetar för mer restriktiva regler (som dessutom skall efterlevas) och på sikt en övergång till civil produktion.

För två år sedan överlämnade utredaren Anders Svärd (c) sitt betänkande Krut (Krigsmaterielutredningens betänkande) till dåvarande infrastrukturminister Ulrika Messing. Svärd ville ta större hänsyn till den svenska industrins intressen i vapenexportfrågan och göra det lättare att exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Messing duckade i frågan och någon proposition lades aldrig på riksdagens bord.

Nu är det i stället socialdemokraterna som kritiserar den borgerliga regeringen för att inte ta ställning i vapenexportfrågan. Den borgerliga regeringen är splittrad. Centerledaren Maud Olofsson vill "modernisera lagstiftningen" och ta större hänsyn till industrins behov, medan folkpartiet i stället vill låta respekten för mänskliga rättigheter väga tyngre i vapenexportfrågan. Kristdemokraterna vill inte ändra lagen alls, och moderate försvarsministern Sten Tolgfors vill inte ta ställning.

En socialdemokrati som på allvar vill ompröva sin tidigare politik har här ett gyllene tillfälle att sätta press på den borgerliga regeringen och göra upp med det moraliska förfall som kännetecknar svensk vapenexportpolitik. Alla krafter som vill driva socialdemokratin i denna riktning välkomnas!

Sydsvenskan har just haft en ambitiös artikelserie om svensk vapenexport. Läs den gärna här.

Humanitära interventioner och rättfärdiga krig?

Krig innebär alltid ett helvete. Jag är ändå inte pacifist. Det finns situationer då krigets helvete kanske trots allt är ett lite mindre helvete än alternativet. Men ett helvete är det likafullt.

Jag har därför utomordentligt svårt när krig romantiseras, som t ex när Per Ahlmark inför det kommande kriget i Irak skrev att "hundratusentals människor" i Bagdad skulle strömma ut "på gatorna i glädje" för att välkomna de amerikanska soldaterna (DN 10/10 2002). Eller när Göran Persson i en radiointervju bagatelliserade samma krig genom att i Ekots lördagsintervju (21/12 2002) i naiva ordalag uttalade sig om huruvida kriget skulle ha en positiv inverkan på den ekonomiska konjunkturen.

Jag har därför också svårt för begreppen "humanitär intervention" respektive "rättfärdiga krig". För mig är inga interventioner humanitära och inga krig rättfärdiga. Orden förleder, genom att dölja krigets vidrigheter och därigenom sänka tröskeln till militär våldsanvändning. Samtidigt är språkbruket förståeligt. Hur skulle det vara möjligt att skapa legitimitet för "inhumana interventioner" eller "orättfärdiga krig"? Men ett någorlunda neutralt språkbruk är i varje fall ett rimligt krav.

Min favoritfilosof Slavoj Zizek skriver i dag insiktsfullt i Aftonbladet om vad han kallar den "militaristiska humanismen", där krig som förs under etiketten "humanitär intervention" blir nära nog omöjliga att argumentera emot: det sätt på vilket militära interventioner framställs som humanitär hjälp, omedelbart rättfärdigade med hänvisning till avpolitiserade universella mänskliga rättigheter, så att var och en som motsätter sig interventionerna inta bara tar fiendens parti i en väpnad konflikt utan fastmer gör ett kriminellt val som exkluderar honom från de civiliserade nationernas internationella gemenskap.

I dag tycks det vara liberalerna som under fältrop om fler "humanitära interventioner" oftast tonar ned krigets grymheter. Själv känner jag här större frändskap med den tyske generalen Moltke, som efter Tysklands seger i det tysk-franska kriget 1870-71 yttrade: Varje krig, även det segerrika, är en nationell olycka.

Hör religion och politik ihop?

Idrott och politik hör inte ihop hävdade inte minst den borgerliga pressen i Sverige fram till slutet av 1960-talet. I dag är frågan inte om idrott och politik hänger ihop, utan hur idrott och politik hänger ihop eller bör hänga ihop.

Är det på samma sätt med religion och politik - hänger de ihop och i så fall hur? Och hur skall vi förstå ateisternas intensiva mobilisering i Sverige just nu? I morgon torsdag diskuterar jag bl a dessa frågor i Göteborgs Domkyrka kl 18.30, med Douglas Brommesson utifrån vår gemensamma bok Politik och kristen tro (Santérus, 2007). Arrangör är Teologiskt Forum.

Fast i Gaza

Tidningen Dagen uppmärksammar att svenske medborgaren Saher Thawabteh, 20 år, sitter fast i Gaza sedan i somras. Saher anlände till Gaza den 7 juni, via en gränsövergång till Egypten, strax innan denna stängdes. Trots upprepade försök har han inte fått tillstånd att resa genom Israel. Saher riskerar att missa sina studier på Chalmers, till vilka han antogs nu i höst.

SSU:s ordförande Jytte Guteland kräver nu att Carl Bildt agerar för att hjälpa Saher och ett 40-tal andra i samma situation: Det får aldrig finnas en misstanke om att regeringen behandlar svenska medborgare olika beroende på hudfärg, hårfärg eller bakgrund i andra länder.

Det är bra att Guteland driver frågan. Om Thawabteh hetat Johansson eller Persson så är jag dessvärre rätt så övertygad om att Bildt redan hade agerat.

Om rugby - och socialism?

Jag noterar att min förra post om rugby är den enda post på flera månader som inte fått någon enda kommentar... Frånvaron av kommentarer skulle kunna uppfattas som att de flesta av bloggens läsare anser att min faiblesse för denna sport mer är en personlig nyck än något av allmänt intresse.

Låt mig därför med glädje återge några rader ur Björn Erik Rosins krönika (ännu ej på nätet) i dagens Svenska Dagbladet. Rugby-VM pågår ju som bekant just nu och franska intellektuella engagerar sig med liv och lust i analyser av sporten. En intellektuell rugbyfantast utgår från den gamla sanningen att rugby är ett spel för busar utövat av gentlemen, till skillnad från fotboll där det motsatta förhållandet råder.

Jean Lacouture, författare till de tre volymer som anses vara standardverket om de Gaulle, jämför rugbysporten med kapten Cooks upptäcktsfärder, Lindberghs sätt att hantera spakarna på Spirit of St Louis eller Carusos sångarkonst.

Rugbysporten har också politiska aspekter, oklart dock om den förknippas med vänster eller höger. I Frankrike är sporten störst i industristäderna. Det franska lagets förbundskapten Bernard Laporte sägs ha en ministerpost reserverad när VM är över. Men: Rugby är socialistiskt, insisterar Argentinas lagkapten Agustin Pichot, som gärna påminner om att en viss Ernesto Guevara, senare känd som Che, en gång bar tröja nummer 9 i landets mest berömda klubb Casi de San Isidro.

I VM spelas nu kvartsfinalerna. Franska TV 5 sänder just Sydafrika - Fidji. Sydafrika leder med 13-3 i slutet av första halvlek.

Det politiska är inte privat

Parollen Det privata är politiskt lanserades av kvinnorörelsen under 1970-talet. Nackdelen med parollen är att ju mer vi lägger in i begreppet politik, desto större risk att begreppet politik blir meningslöst. Begrepp använder vi ju främst för att skilja olika företeelser från varandra. Om företeelsen inbegriper "allt" så behöver vi ju inget begrepp för att skilja det företeelsen från andra företeelser - eftersom det inte kan finnas några företeelser vid sidan av "allt".

Avsikten med parollen var snarare att visa att företeelser som intuitivt uppfattades som privata ändå t ex hade sin uppkomst i politiska beslut, hade politiska konsekvenser eller kunde förändras genom politiskt agerande. I den betydelsen har jag inga problem med parollen "det privata är politiskt".

Men därav följer inte det omvända, d v s att det politiska skulle vara privat. Tvärtom säger jag: det politiska är inte privat. Frågan blir aktuell eftersom rörelsen Revolutionära fronten genomför en serie aktioner där de bjuder ut namngivna moderata politikers lägenheter till försäljning. Genom falska annonser med politikernas riktiga telefonnummer angivna som säljare vill de "ge tillbaka" för den plundring som de menar att de moderata politikerna genomför av allmän egendom, t ex den offentligt finansierade sjukvården.

Aktionen är möjligen fyndig. Men genom att i termer av hämnd och "ge igen" göra enskilda politiker till måltavlor sänker Revolutionära fronten tröskeln till hot och personliga trakasserier. Det är en utveckling av politiken som är motbjudande i sig och som inte på något sätt ligger i arbetarklassens intresse.

Om brott och straff

Moderaterna är det politiska parti i Sverige som historiskt sett starkast förespråkat en kriminalpolitik baserad på lag & ordning och på strängare straff för brottslingar. Därför kommer det inte oväntat att Beatrice Ask på DN Debatt i dag vill ge domstolarna möjlighet att vid sidan av livstidsstraffet döma ut längre tidsbestämda fängelsestraff än tio år.

Det är möjligt att straffskalorna bör ses över, eftersom skillnaden mellan ett livstidsstraff (i praktiken minst 18 år) och en tioårig fängelsedom kan vara oproportionerligt stor i förhållande till att det många gånger är ganska små skillnader mellan de brott som föranlett straffen. Men Beatrice Asks förslag inramas i artikeln med formuleringar som luktar inrikespolitik lång väg.

De grova våldsbrotten "har ökat stadigt" de senaste åren. Samhället har "förråats". Misshandel har blivit ett "vanligt brott". Regering och riksdag "måste markera mot våldet", bl a genom att "öka antalet poliser". En sådan inramning av förslaget rimmar illa med Asks argument i artikeln att förändringen av straffskalan främst syftar till att möjliggöra "för domstolarna att göra nyanserade bedömningar av vilket straff som bör dömas ut i varje enskilt fall" och att dagens straffskala "är svår att förena med grundläggande principer om proportionalitet och rättvisa". Retoriken urholkar trovärdigheten. Hunden känns igen på håren.

Tendensen i dag går mot att livstidsdömda får tillbringa allt längre tid i fängelserna. Det är ett av skälen till att diskrepansen i förhållande till de tidsbegränsade straffen ökar. Livstidsstraffet bör avskaffas.

Min maggrop instämmer med Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms Universitet, som tror att Beatrice Asks förslag enbart handlar om politik och inte om att försöka minska brottsligheten. Till Ekot säger han angående den avskräckande effekten av långa fängelsestraff:
Om man tar det grövsta, mord och dråp, så kan inte vi inte se att det har någon som helst avskräckande effekt.

P.S. Högerledaren Jarl Hjalmarson var ett lysande undantag från högerns fixering vid strafftänkandet.

P.P.S I dag skriver jag på förre DN-journalistens Bengt Albons nystartade Utrikesbloggen. Texten är en replik till Henrik Liljegrens tidigare artikel (ordförande för Svenska Atlantkommittén och tidigare ambassadör) om Sverige och Nato.

Alex Schulman och vulgaritet som livsstil

Alex Schulman meddelar att han slutar blogga. Schulmans blogg växte snabbt till Sveriges mest lästa. På aftonbladet.se gjorde han en dygd av att håna och förödmjuka kända personer. Droppen som fick bägaren att svämma över var när Schulman på bloggen attackerade sin Aftonbladet-kollega Jan-Olov Andersson, genom att kalla honom för en "usel skribent" och klargöra att han "skäms över att ha Jan-Olov Andersson som kollega”. Därigenom blev Schulmans position omöjlig och bloggen stängs nu ner.

Det är fascinerande att det på bloggar är möjligt att skriva på ett sätt som är så vulgärt att det vore omöjligt i press eller i etermedier. Det är som om det som sägs på bloggen inte sägs på riktigt. Anonymiteten vulgariserar. I skydd av anonymitet eller pseudonymer blir det möjligt att vräka ur sig vad som helst, utan att behöva ta något ansvar eller bry sig om konsekvenserna.

Jag har flera gånger funderat på att börja moderera kommentarerna på min blogg, t ex genom att inte tillåta anonyma inlägg eller plocka bort inlägg som innehåller invektiv eller inte håller sig till ämnet. Inte för att jag själv är särskilt känslig - men vulgära inlägg minskar bloggens läsvärde för andra människor. Hittills har jag valt att låta bli. Inte för att jag genom att tillåta fria kommentarer värnar yttrandefriheten. Det är min blogg och jag har det redaktionella ansvaret för vad som skrivs där. Men moderering tar tid från andra verksamheter och kan också bli ett hinder för en positiv spontanitet i kommentererna.

Alex Schulman var inte anonym, men gjorde ändå vulgariteten till sin livsstil. I sin avskedsblogg markerar han distans till det han skrivit genom att markera distans till sig själv som bloggare: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Alex Schulman har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. "Han själv" är alltså någon annan än den "Alex Schulman" som bloggat. Det är också ett sätt att smita undan sitt ansvar.

Göran Rosenberg - en sann intellektuell och vulgaritetens motsats - skriver läsvärt om Schulmans blogg i DN i dag.

Burma och OS i Peking 2008

Desmond Tutu - som jag hade glädjen att få uppleva i samband med årets Bokmässa - antyder att OS i Peking bör bojkottas om Kina inte utnyttjar sin position till att sätta politisk press på den burmesiska juntan.

Själv är jag tveksam. Bojkott eller isolering är sällan ett ändamålsenligt medel. Jag menar att det är två villkor som oftast skall vara uppfyllda för att en bojkott skall vara effektiv. För det första måste det finnas en internationell enighet om bojkotten. För det andra måste det finnas starka oppositionsgrupper som själva förespråkar en bojkott. Det bästa exemplet på en framgånsgrik isoleringsstrategi var den som riktades mot Sydafrika under 1970- och 1980-talet.

Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad 1968 hade sin grund i apartheid-politiken i landet och fick extra tyngd i att Rhodesia aldrig var erkänd som en stat av FN. Demonstrationerna mot Davis Cup-matchen mot juntans Chile i Båstad 1975 (där jag själv deltog) hade sin grund "enbart" i förtrycket i landet. Nu i efterhand tycker jag kanske att det trots allt var bra att matchen spelades, eftersom den möjliggjorde de stora demonstrationerna och blev kulmen på en imponerande stark opinonsbildning i Sverige mot Pinochets regim.

En bojkott kan däremot fylla andra funktioner än att få det utsatta landets ledning att ändra sin politik. En sådan funktion är att markera moraliskt och ideologiskt avståndstagande gentemot en viss politik. En sådan markering har flera tänkbara mottagare, t ex världsopinonen eller det politiska ledarskapet i andra länder. Jag tror också att enskilda, riktade ("eller "smarta", som de ibland kallas) sanktioner ibland kan fylla en funktion som politiska påtryckningsmedel.

Visst var det minst sagt tveksamt att tilldela Kina de olympiska spelen. Men givet att beslutet är fattat tycker jag att vi bättre utnyttjar tillfället genom att synliggöra och protestera emot det kinesiska ledarskapets brott mot de mänskliga rättigheterna, än genom en bojkott som ändå inte har de politiska förutsättningarna att bli total.

Israeler som förespråkar samtal med Hamas

Framstående israeliska kulturarbetare uppmanar nu Israels regering att bryta isoleringen och i stället påbörja förhandlingar om vapenvila med Hamas. På tidningen Yediot Aharonots internetsida publicerade på söndagen bl a författarna Amos Oz och David Grossman ett upprop där de argumenterar för direkta förhandlingar mellan Israel och Hamas om eld upphör. Syftet är att skapa säkerhet i Negev, minska lidandet i Gaza och öka sannolikheten för politiska framsteg i konflikten mellan israeler och palestinier.

Det är modiga män och kvinnor som undertecknat uppropet och deras integritet kan inte ifrågasättas. Låt oss hoppas att de slipper dumma anklagelser om att vara anti-israeliska eller Hamas-kramare och att debatten i stället kan handla om hur vi bäst går vidare mot tvåstatslösningen.

Fundamentalistisk ateism

Jag har i dag inhandlat ett exemplar av Richard Dawkins uppmärksammade ateistbibel Illusionen om Gud (Leopard förlag, 2007). Redan i förordet får jag samma kusliga fundamentalistkänsla som när jag i tonåren sprang på ett exemplar av scientologigrundaren Ron Hubbards bok Tankens grunder. Författaren har skådat ljuset och nu skall mänskligheten frälsas:

Många vet innerst inne att de är ateister men vågar inte erkänna det för sina närmaste, ibland inte ens för sig själva (s 14).

Om den här boken fungerar så som jag har tänkt kommer religiösa läsare som öppnar den att vara ateister när de har läst ut den (s 16).

Författaren förnekar att han själv skulle vara fundamentalist med ett argument som formuleras ungefär så här (s 24) : Jag kan inte vara fundamentalist, för jag har ju rätt.

Citaten talar i någon mening för sig själv. Men jag återkommer snart i någon form med en mer samlad analys.

Upp till kamp

I morgon måndag sänder Sveriges Television fjärde och sista delen av Peter Birros och Mikael Marcimains uppmärksammade Göteborgsskildring Upp till kamp, om de radikala åren i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Serien fötjänar mycket ros, inte minst för det skickliga återskapandet av den tidsanda som präglade dessa år.

Själv fanns jag med på ett hörn, då jag kom till Göteborg från Båstad hösten 1975 för att gå på Journalisthögskolan. Min politiska hemvist dessa första år blev Hagahusets efterträdare föreningen Sprängkullen, den progressiva musikrörelsens flaggskepp i Västsverige.

Ett personligt minne med anknytning till tv-serien är rättegången mot den 23-årige man som beväpnad med en k-pist på kvällen den 1 februari 1976 sköt ihjäl den i tv-serien förekommande Styrbjörn Colliander på dennes nattklubb Gustavus Adolphus vid Kungstorget i Göteborg. I journalistutbildningen ingick att lära sig bevaka en rättegång och min grupp sattes att följa just denna. I en paus i rättegången befann oss vi elever tillsammans med vår lärare i ett pausrum, tillsammans med mördarens gråtande flickvän. Läraren ville att vi skulle närma oss henne för att göra en intervju, men vi tyckte det var osmakligt och vägrade kollektivt. Då gick läraren själv fram och intervjuade henne, för att "visa hur det skulle gå till". Jag är än i dag stolt över vår vägran. Vad jag tycker om dagens kriminaljournalistik tänker jag återkomma till i ett annat sammanhang.

Om 1968 har jag och Marie Demker utförligt formulerat oss i boken I Vattumannens tid? Om 1968 års uppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Läs gärna också vad Svensson skriver om om tv-serien Upp till kamp.

Israel och folkrätten

Israel har definierat Gaza som ”fientligt territorium” (”enemy entity”), och menar sig därigenom har rätt att genomföra sanktioner i form av minskad tillförsel av livsmedel, vatten och bränsle.

De har tydligen introducerat ett begrepp, det ger inga ytterligare rättigheter i folkrätten, säger folkrättsexperten Ove Bring till TT. Bring jämför den israeliska uppfinningsrikedomen med USA:s nya termer för fångar och juridiska grepp i "kriget mot terrorismen". Det påminner lite om amerikanska försök att hitta nya mellanting i kampen mot terrorismen, Israel kanske har inspirerats av det amerikanska ensidiga agerandet, fortsätter Bring.

Israeliska sanktioner mot Gaza blir en form av kollektiv bestraffning. De som främst drabbas är civilbefolkningen, inte de som avfyrar raketer. Jag drar mig för att räkna döda, men antalet palestinier som dödats av israeliskt våld överstiger som alla vet vida antalet israeler som dödats av palestinskt våld.

Raketbeskjutningarna av Israel är ett brott som skall beivras. Men omvärlden - inklusive Sverige - får inte tillåta att Israel möter beskjutningarna med kollektiva bestraffningar som drabbar en redan svårt plågad civilbefolkning.

Fredrik Reinfeldt och alliansfriheten

I regeringsförklaringens säkerhetspolitiska avsnitt nämndes inte Sveriges militära alliansfrihet. Sveriges Televisions expertkommentator Mats Knutson trodde att det rörde sig om "en lapsus".

Det tror jag inte alls. Fredrik Reinfeldt är tillräckligt väl medveten om den starka politiska laddning som finns i begreppet "alliansfrihet" för att inte "glömma bort" begreppet i en regeringsförklaring. Reinfeldt tänker visserligen inte på allvar försöka föra in Sverige i Nato under mandatperioden. Men genom att undvika ordet "alliansfrihet" och i förlängningen utmönstra det ur språkbruket sänker han den psykologiska och politiska tröskeln till ett svenskt Nato-medlemskap.

Nu valde Mona Sahlin att göra stor sak av att alliansfriheten inte fanns med, och många journalister hakade på. Därigenom kom alliansfriheten ändå på dagordningen, vilket möjligen gör Reinfeldt mera försiktig i sina försök att utelämna den framöver. Så länge det folkliga stödet för alliansfriheten är så starkt som det är, vill den borgerliga regeringen inte ha en öppen, seriös debatt om Nato-medlemskap.

Vänstervridna samhällsvetare?

En vanligt förekommande uppfattning är att svenska samhällsvetare har politiska vänstersympatier. Men i verkligheten är det faktiskt precis tvärtom. Svenska samhällsvetare tenderar att luta till höger i politiken.

I den intressanta studien "The Political Opinions of Swedish Social Scientists" av Niklas Berggren och Henrik Jordahl (båda från Näringslivets forskningsinstitut Ratio) samt Charlotta Stern (SOFI) redovisas en opinionsundersökning utsänd till 4 301 svenska samhällsvetare vid 25 högskolor och universitet. Resultaten visar att det går 1.3 samhällsvetare till höger på varje samhällsvetare till vänster, definierat efter partisympati.

De starkaste högersympatierna återfinns bland jurister, företagsekonomer och nationalekonomer. Vänstern står starkast bland sociologer och genusvetare. Statsvetare och ekonomhistoriker placerar sig mera mot mitten, men med en svag dragning åt vänster.

Mönstret avviker från det i USA, där de flesta samhällsvetarna oavsett ämnestillhörighet sympatiserar med demokraterna och inte med republikanerna.

Studien skall tas med en nypa salt. Svarsfrekvensen uppgår endast till 35 procent. Men i alla fall.

Rent spel. Ewa Björling-affären och rugby

Avslöjandena kring Ewa Björlings anlitande av svart arbetskraft och svartbygge gör mig trött. Jag är mer förlåtande när människor från de mindre bemedlade klasserna väljer att t ex anlita hantverkare svart. Men jag har svårt när välbeställda människor med avsikt bryter mot lagen för att berika sig själva.

Extra allvarligt är den när riksdagsledamöter medvetet bryter mot lagar riksdagen själv beslutat om, och därigenom bidrar till att urholka förtroendet från väljarna. Hittills har väljarnas misstro främst riktats mot politikerna – det s k politikerföraktet – medan tilltron till det politiska systemet – vår representativa demokrati – fortfarande är stark. Men ju fler politiker som missbrukar systemet, desto större risk att väljarnas misstro börjar riktas även mot systemet i sig. Nu verkar det ju i alla fall som om Björlings användande av svart arbetskraft ägde rum innan hon fick politiska förtroendeuppdrag. Jag kommenterar Björling-affären bl a här.

Angående rent spel har jag här i Turin förmånen att på kvällarna kunna följa VM i rugby på TV. Rugby är en extremt fysisk sport, med mycket kroppskontakt och blodvite. Trots det ser jag inget filmande, inget fuskande och inga protester mot domsluten. Jag är djupt imponerad av rugbyspelarnas självdisciplin. En sådan självdisciplin är något för dagens primadonnor till fotbollsspelare att ta efter, där varje knuff följs av den döende svanen och ett tveksamt dömt inkast ses som en personlig kränkning av den förfördelade parten.

Lite mer rugbyanda skulle inte skada i svensk politik. Rugbyandan rekommenderas särskilt till de politiker som inte kan låta bli att bryta mot regler för att vinna egna fördelar.

EU:s gemensamma utrikespolitik som mantra

EU bör föra en gemensam utrikespolitik. Det påståendet upprepas som ett mantra i svensk EU-debatt. Men den oproblematiserade upprepningen gör att påståendet töms på sitt innehåll och blir meningslöst, utom just i sin funktion som mantra.

Jag är i Turin, på den europeiska statsvetarorganisationen ECPR:s stora konferens om internationell politik och internationella relationer, som genomförs vart tredje år. Under sex år har jag varit svensk representant i den kommitté som ansvarar för dessa konferenser samt publicerar tidskriften European Journal of International Relations (SAGE förlag), men avgår nu med gott samvete.

I en av dagens paneldiskussioner lyfte professor Christopher Hill (University of Cambridge) just frågan om huruvida EU:s gemensamma utrikespolitik hade ett värde i sig, eller om värdet låg i dess förmodade positiva konsekvenser. Den diskussionen finns ju också om demokratin som styrelseform. Är demokrati något som är bra i sig (t ex genom att vara uttryck för värden som frihet och jämlikhet), eller är demokrati bra för att den har positiva effekter (t ex motverkar krig, främjar ekonomiskt välstånd). Svensk EU-debatt behöver onekligen nyanseras och problematiseras.

Christopher Hill ifrågasatte också dogmen att enighet är en förutsättning för att någon EU-stat skall kunna agera. Enighet mellan EU:s alla medlemsstater – styrda av såväl vänster- som högerregeringar – riskerar att leda till urvattnade kompromisser. Kanske bättre att medlemsstaterna då och då i stället väljer att agera på egen hand.

Något för Sverige och Carl Bildt att fundera på, t ex när det gäller Mellanöstern?

Läget i Irak

USA:s högste Irakbefälhavare general David Petraeus gjorde idag ett skickligt framträdande inför representanthusets försvarsutskott. Inte oväntat lyfte han fram förbättringar i säkerhetsläget och minskat våld såväl iBagdad som på andra håll i landet. Mer oväntat var att han förordade ett tillbakadragande av hela 30 000 amerikanska soldater redan till sommaren 2008.

Genom att förorda ett större och snabbare hemtagande av soldater än vad demokraterna förväntat sig vrider han också dagordningen ur demokraternas händer. Genom att betona förbättringar i säkerhetsläget ger han ett indirekt stöd åt president Bush linje. Genom att förorda hemtagande av soldater markerar han att att Bush linje varit framgångsrik, samtidigt som han delvis tillgodoser demokraternas krav. Det är så väl tänkt att man nästan blir konspiratorisk.

Alla tecken på att våldet skulle minska i Irak är efterlängtade. Men jag noterade att Petraeus talade väldigt lite om de politiska förutsättningarna att hålla samman Irak och väldigt lite om läget för civilbefolkningen. I dessa båda avseenden är ljuspunkterna få. USA:s närvaro är en del av problemet och den USA-ledda koalitionen bör lämna Irak som en väg till fred och försoning ur det kaos som nu råder.

Invasionen av Irak var ett brott mot folkrätten, en gigantisk politisk felbedömning och har orsakat ofantligt lidande. Den nyvalde folkpartiledaren Jan Björklund var en av dem som med störst eftertryck ställde sig bakom aktionen. Jag tänker med stort intresse följa Jan Björklunds uttalanden i utrikespolitiska frågor framöver.

Jan Björklund och jakten på den försvunna socialliberalismen

I dag valdes Jan Björklund till ny partiledare för folkpartiet. Internt har partiledningen kritiserats för att ha övergivit de socialliberala frågorna. Kommer Jan Björklund som partiledare att ha viljan och kraften att låta det socialliberala tomrummet i svensk politik fyllas upp av folkpartiet?

Med socialliberalism avser Nationalencyklopedin den ”åsiktsriktning inom liberalismen som starkare betonar det allmännas ansvar för de svagaste och sämst ställda”. Men folkpartiet har bekymmer med sin trovärdighet som socialliberalismens banerförare i svensk politik. Partiet plågas partiet av en debatt där kritikerna hävdar att partiledningen svikit de socialliberala idealen för att i stället prioritera frågor om lag och ordning, terroristbekämpning, Nato-medlemskap och skärpta regler inom socialförsäkringssystemet.

Inget av de övriga borgerliga partierna har på allvar försökt fylla det socialliberala tomrummet. Närmast ligger paradoxalt nog moderaterna med sin strävan att profilera sig som Sveriges nya arbetarparti och som arbetslöshetens värste fiende. Centern har i stället valt att söka politisk strid med fackföreningarna om förändringar av arbetsrätten. Kristdemokraterna har gått i Fausts fotspår och sökt valframgångar på frågor kring sänkt bensinskatt, avveckling av fastighetsskatten och utförsäljning av statliga företag.

Jan Björklund har hittills inte positionerat sig särskilt tydligt i den interna diskussionen inom folkpartiet. Visserligen har han fått klä skott från socialliberalt håll för sin inställning i fråga om betyg och ordning i skolan, men det behöver inte betyda så mycket. Björklund är uppvuxen i ett textilarbetarhem utan bildningstradition och övertygad om att vad han uppfattar som flumskolan tenderar att gynna medelklassens barn och därigenom försvårar klassresor. Därför är det inte omöjligt att Jan Björklund kommer att överraska sina kritiker och långsamt vrida partiet i socialliberal riktning. I så fall kommer han att livligt påhejas av Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, som redan har givit sin organisation ett helt annat socialliberalt tilltal än under hennes föregångare Fredrik Malm.

Kommer då Jan Björklund att kunna höja folkpartiets låga opinionssiffror och i förlängningen kraftigt förbättra partiets valresultat? Partiledareffekter är sällsynta i svensk politik. Väljarna röstar i huvudsak på parti, inte på partiledare. Just folkpartiet har uppvisat de största popularitetsskillnaderna mellan sina olika partiledare. Henrik Oscarsson och Sören Holmberg visar i boken Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år att den mest uppskattade svenske partiledaren bland samtliga väljare var den utpräglade socialliberalen Bengt Westerberg i 1985 års val. Bottenrekordet när det gäller svenska partiledares uppskattning från de egna väljarna innehar Lars Leijonborg i valet 1998.

Om partiledareffekter är sällsynta blir den förda politiken desto viktigare. Om folkpartiet under Jan Björklunds ledning kläder sig i den socialliberala manteln har man goda möjligheter att plocka röster från besvikna centerpartister och kristdemokrater och kanske till och med några socialdemokrater. Faran finns i att borgerliga kärnväljare tycker att partiet hamnar för nära socialdemokratin och därför söker sig till något annat borgerligt parti. En skicklig partiledare förmår formulera en kraftfull socialliberal politik men med klar rågång gentemot socialdemokratin. Om Jan Björklund är rätt person för den uppgiften är ännu en öppen fråga.

Bloggposten bygger på en artikel jag publicerar i Sydsvenskan i dag.

Det vedervärdiga dödsstraffet i Iran

I går onsdag avrättades 21 människor i Iran genom hängning, flertalet av dem dömda för narkotikasmuggling. Antalet avrättningar ökar i Iran. År 2006 avrättades 177 personer. Hittills i år har 189 människor avrättats. Amnesty och EU har protesterat, men inte mycket tyder på att den iranska regimen tar till sig av kritiken. Utvecklingen är vedervärdig.

Dödsstraff är och förblir barbari. Jag möts ibland av synpunkten att jag kritiserar dödsstraffet i USA oftare än dödsstraffet i t ex Iran. Jag är inte säker på att det är sant. Men jag förväntar mig mindre barbari av en demokrati än av en diktatur och det är möjligt att det påverkar mitt skrivande. För den enskilda människan spelar det förstås ingen roll om avrättningen genomförs av Iran eller USA eller Irak eller Saudíarabien eller Kina.

Jag upprepar min ståndpunkt att USA borde fundera på i vilket sällskap man hamnar genom att hålla fast vid dödsstraffet. Funderingen kunde lämpligen ta utgångspunkt i ordstävet: Säg mig dina vänner, och jag skall säga dig vem du är.

Odenbergs avgång

Mikael Odenberg avgår som försvarsminister, i protest mot vad han uppfattar som en orimlig neddragning av försvarskostnaderna. Jag har inga problem med en nedskärning av försvaret i sig. Men en nedskärning bör motiveras av förändringar i den säkerhetspolitiska hotbilden – inte av budgetskäl. Den borgerliga regeringen tycks vara besatt av en slags ideologisk ekonomism – skattesänkningar till varje pris. Odenberg visar civilkurage som avgår, såvida inte andra skäl till avgången också finns med i bilden.

Men oavsett vad som är rätt och riktigt i försvarspolitiken framstår Fredrik Reinfeldt än en gång som en svag regeringsledare. Under dånande högkonjunktur avgår en moderat försvarsminister med buller och bång efter en budgettvist med en moderat finansminister, och den moderate statsministern lyckas inte hejda situationen från att skena iväg.

Reinfeldt har en tung uppförsbacke framför sig i arbetet med att övertyga väljarna om att han inte bara administrerar utan också faktiskt styr landet.

Maktkampen mellan Hamas och Fatah

President Mahmud Abbas har ändrat den palestinska vallagen på ett sätt som ensidigt gynnar hans egen Fatah-rörelse, på Hamas bekostnad. Enligt den nya lagen måste alla kandidater erkänna PLO som det palestinska folkets "enda legitima representant" samt acceptera alla de avtal som PLO ingått med andra stater, däribland Israel. Det innebär att ingen representant från Hamas kan ställa upp i ett kommande palestinskt val utan att det innebär åtminstone ett indirekt erkännande av Israel.

Fortsättningsvis väljs alla kandidater i proportionella val på nationella partilistor. Tidigare har hälften av mandaten fördelats efter nationella partilistor och hälften efter regionala listor. I 2006 års val fick Hamas dubbelt så många mandat från valdistrikten än Fatah, eftersom Fatah-kandidater ofta konkurrerade med varandra i distrikten. Reglerna för presidentval har också förändrats så att presidenten nu skall väljas med absolut majoritet. Den förändringen gynnar Fatah, eftersom Hamas tidigare kunnat tjäna på att flera sekulära palestinska presidentkandidater konkurrerat och tagit röster från varandra.

Motiven bakom Abbas agerande är förstås att gynna Fatah och försöka ytterligare isolera och marginalisera Hamas. Det är en - för att uttrycka det milt - osäker strategi. Hamas kommer naturligtvis inte att acceptera den nya vallagen. Eftersom Hamas politiskt och militärt kontrollerar Gazaremsan kommer det inte att kunna genomföras några val där utan Hamas medgivande. I stället riskerar spänningen mellan Hamas och Fatah att öka ytterligare. Så länge det inte finns någon överenskommelse mellan Hamas och Fatah finns det heller inte några förutsättningar för reella framsteg i den israelisk-palestinska konflikten.

Mona Sahlin träffade i dag Mahmud Abbas och uppmanade honom att reformera Fatah (ingen Fatah-kongress för att välja nya ledare har genomförts sedan 1989...) och - som jag uppfattat det - att samtala med Hamas. Det är klokt. Statsmannaskap består inte minst i att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det vill säga att kunna kombinera ett kritiskt sinnelag till Hamas och dess agerande med en politisk insikt om att isolering förstärker fundamentalisternas ställning inom Hamas och därigenom inte för fredsprocessen framåt.

Bland annat dessa frågor diskuterade jag i P 1 Morgon i dag.

Ljuger politikerna?

I dag firas Tryckfrihetens Dag. Tidningen Expressen uppmärksammar dagen genom att i en artikel kritiskt granska de svenska riksdagsledamöternas inställning till yttrande- och tryckfriheten. Expressen har låtit politikerna svara på frågor om yttrande- och tryckfriheten och jämför sedan svaren med en Sifo-undersökning där riksdagsledamöterna fått svara anonymt.

Expressen finner att riksdagsledamöternas stöd för yttrande- och tryckfriheten är betydligt svagare i Sifo-undersökningen. I Expressens undersökning är det endast tre procent av politikerna som svarar ja på frågan: När Expressen ställer frågan Vill du begränsa meddelarfriheten för poliser? är det endast tre procent av politikerna som svarar ja. Men när Sifo ställer frågan Poliser ska inte få läcka till medierna om innehållet i förundersökningar svarar svarar i stället hela 59 procent ja.

På ett motsvarande sätt svarar endast två procent ja på Expressens fråga: Vill du införa en ny lag som begränsar mediernas möjlighet att bevaka kända personer? Samtidigt är det hela 55 procent som i Sifo-undersökningen instämmer i förslaget: Kända människor ska inte behöva bli fotograferade i privata sammanhang utan att de gett sitt tillstånd. Det bör, som JK föreslagit, införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.

Expressen tolkar diskrepensen i svaren som ett uttryck för hyckleri - politikerna svara på ett sätt i den öppna Expressen-studien och på ett annat sätt i den anonyma Sifo-studien. Jag delar inte den bedömningen utan ger i artikeln uttryck för en annan mening: Som man frågar får man svar. Expressens frågeformuleringar hålls på ett mer generellt plan och svaren blir ett uttryck för just ett generellt stöd åt yttrande och tryckfriheten. Sifos frågor är mer konkreta och problematiserar därigenom yttrande- och tryckfrihetens gränser. Då är det är inte konstigt att svaren blir annorlunda. Sören Holmberg gör i artikeln samma bedömning.

Visst tänker sig politikerna lite extra för när de uttalar sig offentligt än är de svarar anonymt. I det avseendet är de sannolikt varken bättre eller sämre än genomsnittsväljaren. Opinionsundersökningar kan vara värdefulla men skall läsas kritiskt, ungefär som Bertolt Brecht redan 1930 uppmuntrade till i dikten Lärandets lov: Sätt ditt finger på varje siffra. Fråga: hur kom den hit?

Sverige under kalla kriget, Sverker Åström och Michelangelo

Tillsammans med mina kolleger historieprofessorerna Alf W Johansson och Karl Molin lägger jag nu sista handen vid boken Från igelkott till världssamvete. En bok om Sverige under kalla kriget. Boken är sprungen ur det mångvetenskapliga forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" (SUKK) som i sin tur utmynnat i närmare 20 böcker, samtliga utgivna på Santérus förlag. "Från igelkott till världssamvete" går till trycket i november och utkommer våren 2008. I boken analyserar vi bl a framväxten av den s k aktiva utrikespolitiken under 1960- och 1970-talen samt Sveriges kontroversiella och informella s k samverkan med västmakterna vid sidan av alliansfriheten och neutralitetspolitiken. I all ödmjukhet ;-) vill jag drista mig till att säga att boken blir standarverket om svensk utrikespolitik under det kalla kriget.

Jag hade i eftermiddags dessutom nöjet att diskutera svensk utrikespolitik med neutralitetspolitikens nestor Sverker Åström, 91 år ung. Sverker sörjer sin snudd på riksbekanta katt Dusjka som finns i katthimlen sedan några veckor tillbaka, men hans blixtrande intellekt visar inga tecken på att trubbas av. Sverker Åström har gjort svensk utrikespolitik många tjänster - själv håller han dock arrangemanget av den stora internationella miljökonferensen i Stockholm 1972 högst.

Sverker Åström har som bekant många strängar på sin lyra. Jag kan inte avhålla mig från att citera hans översättning av en av Michelangelos vackra kärleksdikter:

Det var just här, min älskade du stal

mitt hjärta och förintade mitt liv.

Ja, det var här som dina vackra ögon

först gav mig tröst och sedan tog den från mig.

Du band mig här och här du släppte mig:

jag grät över mig själv och såg dig lämna

den klippa där du tog mig från mig själv,

och aldrig mera får jag mig tillbaka.

Åströms översättningar finns utgivna i en stilfull volym, Michelangelo. Kärleksdikter, på Lind & Co.

I morgon tisdag utkommer för övrigt Arne Dahls tionde och sista (sades det från början - nu ryktas det att Arne ändrat sig...) volym i serien om "Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art", mer känd som A-gruppen. Serien är överlägset bäst - och vackrast - i svensk kriminal- och deckarlitteratur i dag.

USA, dödsstraffet och Fredrik Reinfeldt

Natten till torsdagen avrättades den för rånmord dömde Johnny Ray Conner med en giftinjektion i Huntsvillefängelset, Texas, USA. Johnny Ray Conner var den 400:e som avrättades i Texas sedan Högsta domstolen i Washington godkänt dödsstraffet 1976. Totalt har USA avrättat 1092 människor sedan dess.

Enligt Amnesty avrättades år 2006 minst 1 591 fångar i 25 länder. Av dessa avrättningar genomfördes 91 procent av Kina, Iran, Irak, Sudan, Pakistan och USA. Baserat på offentliga rapporter beräknar Amnesty att minst 1 010 människor avrättades i Kina. Iran avrättade minst 177 människor, Pakistan minst 82 och Irak och Sudan 65 vardera. 53 människor avrättades i USA.

Det är en skammens lista. De som vägrar kritisera USA för dess användning av dödsstraffet borde läsa listan noga och fundera över i vilket sällskap USA befinner sig.

Särskilt Fredrik Reinfeldt - som när han träffade George Bush vägrade att med ett ord kritisera USA för dess användning av dödsstraffet - borde läsa listan väldigt noga.

Lars Vilks och Muhammed som hund

Sedan en tid rasar debaten om huruvida det är rätt att ställa ut konstnären Lars Vilks teckningar där han avbildar Muhammed som en rondellhund.

Formellt är frågan inte särskilt komplicerad. Yttrande- och tryckfriheten garanterar den konstnärliga friheten. I det fall någon menar att ett enskilt konstverk utgör t ex "hets mot folkgrupp" finns det lagar som reglerar vad som gäller. I det här fallet skulle en rättslig process inte ha några förutsättningar att stoppa visandet av konstverken.

Är en visning motiverad av konstnärliga skäl? Det avgör förstås konstbranchen. Gerlesborgsskolan förnekar inte det konstnärligt intressanta i teckningarna - men vill ej ställa ut av säkerhetsskäl. Det är allvarligt. Moderna Muséet tycker inte att konstverken är tillräckligt intressanta för att ställas ut där. Det är inte mycket att säga om. Linda Fagerström i Helsingborgs Dagblad skrev t ex att Lars Vilks teckningar känns lika provocerande som en ögonbrynspiercing 2007. De konstnärliga bedömningarna skiftar.

Även tidningarna är tvehågsna. Finns det ett nyhetsvärde i att visa bilderna? Redaktionerna får göra en journalistisk bedömning. Bör läsarna få ta del av just dessa bilder (nyhetsideologi)? Finns det ett intresse från läsarna att få ta del av just dessa bilder (marknad)? Den redaktionella bedömningen avgör.

De juridiska, konstnärliga och mediala processserna är således relativt okomplicerade. Här finns vedertagna regler, rutiner och värderingar som ligger till grund för bedömningen.

Svårare blir det när bilderna skall bedömas utifrån politiska och moraliska överväganden. Två frågor som kan ligga till grund för en diskussion är syftet med bilderna och konsekvenserna av en visning. Vad är det t ex som drivit Vilks att måla dessa bilder? Vad vill han uppnå? Satir och karikatyr brukar fungera bäst när den riktas uppåt och så är inte fallet här. Jag har inte sett att Vilks själv givit något utförligt svar på frågan (men jag kan ha missat det). För mig blir hundteckningarna mera ett rop om uppmärksamhet: Kom och se, kom och se, jag har tecknat Muhammed som en hund! Därför blir teckningarna i mina ögon ointressanta för en visning. Vilka blir konsekvenserna av en visning? Jo, ett antal människor med muslimsk tro känner sig kränkta. (Visst - det finns kanske positiva konsekvenser också. Men jag har inte så lätt att komma på några.) Så för mig känns bilderna ointressanta och jag ser inte särskilt mycket positivt med en visning. Men eftersom vi dessbättre lever i en demokrati så är det konstbranchen och media som avgör - så länge bilderna håller sig inom lagens ramar.

Exkurs: Jag kommer osökt att tänka på konstnären och karikatyrtecknaren Lars Hillersberg. Han hade en olycklig förkärlek att - trots att han var uttalad och hängiven motståndare mot all antisemitism - ändå envisas med att teckna israeliska politiska ledare i en form som ibland överensstämde med antisemitiska schabloner och stereotyper. Stilgruppet var dumt, eftersom det bidrog till att ge legitimitet åt dessa schabloner. Det tog också bort fokus från det som konstverken ville lyfta fram och det tillförde ingenting i konstnärligt avseende.

Men Hillersberg hade såväl en konstnärlig som en politisk målsättning som han aldrig drog sig för att synliggöra. Vilks målsättning förblir för mig höljd i dunkel.