Jag har alltid haft en svaghet för kyrkogårdar. Som liten tyckte jag om att med min pappa vandra kring på kyrkogården i Båstad och med hjälp av gravstenarna räkna ut hur länge de enskilda människorna fått leva innan döden famnade dem.
I vuxen ålder söker jag mig gärna till kyrkogårdar, särskilt när jag är på resa. I dag genomförde jag och min hustru ett av våra halvt regelbundna besök på den vackra Montparnasse-kyrkogården i Paris, och stannade som vanligt till vid Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav (ja, vi lade ned en ros också…).
Jag funderar över min relation till Sartre och existentialismen. För mig är existentialismen i grunden en humanism eftersom människans ensamhet och sårbarhet sätts i centrum – oavsett om det rör Sartres sekulära existentialism eller Kierkegaards kristna existentialism. Existentialismen kombinerar en tilltro till dem mänskliga med en insikt om människans ofullkomlighet. Det är vackert så. Men är existentialismen höger eller vänster?
För mig finns det ett samband mellan att se människans skörhet och ofullkomlighet och att betona värdet av solidaritet. Det motsvarande kan förstås sägas om socialkonservatismen, men socialkonservatismen saknar egentlig tilltro till det mänskliga. Därför är existentialismen i grunden vänster.
Existentialismen är emellertid också djupt individualistisk, vilket skulle kunna tala emot att tolka den som en vänstersinnad filosofisk inriktning. Här ligger en utmaning för dagens vänster. Hur skapar vi en samhällsgemenskap och hur värnar vi kollektiva värden inom ramen för ett genomindividualiserat samhälle? Jo, kanske genom att på existentialistisk grund och med inspiration av t ex Zygmunt Baumans texter om människans moraliska val försöka bygga den röda frihetsvision som socialdemokratin är i så skriande behov av.
En människa är alltid ensam. Insikten om att vi alltid är ensamma binder oss tillsammans. Våra individuella moraliska val bör därför alltid utformas inom ramen för får gemenskap. Vad var det Engels kallade det: Frihet som insedd nödvändighet?
11 kommentarer:
Förlåt en fråga, men vad är socialkonservatism?
Hej Kerstin,
I all hast eftersom min Internetuppkoppling just nu inte är helt hundra. Jag klipper in från "Susning.nu" bara för att ge en vink om begreppets innebörd:
"Konservativ inriktning som uppstod under senare delen av 1800-talet.Den tyske filosofen Lorenz von Stein och den engelske statsmannen Benjamin Disraeli är två viktiga representanter för socialkonservatismen.
De socialkonservativa var starkt kritiska till vad den snabba industrialiseringen innebar. Socialkonservatismen kan ses som ett försök att lösa detta sociala problem.
De ansåg att statens befogenheter och skyldigheter skulle utvidgas så att varje medborgare garanteras en dräglig levnadsstandard. Allmän fattigdom och proletarisering såg dessa konservativa som en farlig samhälls- och statsupplösande kraft.
Staten skall hålla den industriella utvecklingen i strama tyglar. Målet för de socialkonservativa var att integrera arbetarklassen i den nationella gemenskapen och motverka social oro och revolution (socialismen).
Socialkonservatismen blev genomfört i Bismarks enade Tyskland i ett försök att undvika revolution eller genomförande av demokratin."
I dag är kristdemokraterna Sveriges mest socialkonservativa parti.
Ulf!
Apropå kyrkogårdar, så framkallar en rundvandring på kyrkogården vid Apelvikens sjukhus(tidigare rikssjukhus för led och bentuberkulos), utanför Varberg, alltid en tår i ögat på mig när jag ser gravstenarna över barn från övre Norrland som dog ensamma och övergivna där.
Filosofers gravar må vara objekt för tillbedjan och reverenser, men vanliga människors gravar från den gamla onda tiden är större tempel för tillbedjan och kontemplation.
Och ja, jag är socialkonservativ.
Tack för klargörandet Ulf.
Jag blir emellertid nyfiken på hur den här inriktningen skilde sig från vad vi kunde kalla för medkännande konservativa, de som var paternalistiska och ansåg att överklassen hade ett socialt ansvar för de underlydandes väl och ve? Eller är det just dessa som avses? Skulle de alltså kunna ses som en slags konservatismens motsvarighet till socialliberalismen?
Ja, socialkonservatismen har ju en sentimental människosyn som den gärna visar upp på det mest kitschartade sätt. Att gråta krokodiltårar över döda arbetare och bönder (och kanske framförallt deras barn) är ju för den socialkonservative ett fullgott alternativ till arbeta för dessa undertryckta gruppers välbefinnande idag.
En grundsten i Sartres frihetsbegrepp är väl annars ett axlande av det där hegelianska om "insedd nödvändighet" - när han talar om att vi är "dömda till frihet" är han ju ganska långt från en liberal frihetssyn. När han dessutom påpekar att när en människa väljer vem hon ska vara så väljer hon vägen för alla människor så ligger han ju ganska nära en idé om "solidaritet". Man kan liksom inte undkomma den, åtminstone inte som problem.
Ibland undrar jag om svensk socialdemokrati delar socialkonservatismens svårighet att acceptera pluralismen (detta sagt utan att försöka vara elak, tro mig). Förkärlek för enhetliga lösningar kan förvisso förklaras av paroller som rättvisa och liknande, men jag undrar om det är hela historien. Är inte pluralismen en minst lika stor utmaning som individualismen för dagens socialdemokrati?
Åh, vad jag önskar att du bara hade skrivit "frihetsvision" i st. f. "röda frihetsvision"! :) Politisk, politisk, politisk! [Tänk dig ett förmanande viftande finger, aja baja!]
Sedan blir man av dig igen sporrad att forska om filosofer. Och då stöter man på kritik:
Den finurliga titeln på kritiken torde härröra från Descartes' "I think-therefore I am"?
"There is no Zygmunt Bauman - He does not exist"
http://shaunbest.tripod.com/id4.html
Citat,for what it's worth: "...What ever postmodernism is about, it is about saying goodbye to morality and about losing the ability to be appalled by acts of cruelty. In contrast, Baumans postmodern ethics is about providing a justification for action against the behaviour of others. We do not like the behaviour of the other; it breaks out moral code, take action. To act is to impose our will on the other and this may involve acting in a way which makes use of the methods that cruel people use. Moral codes not only harbour their own kind of purity they necessarily provide justifications for cruelty..."
Det finns grymhet så det räcker åt alla, Ulf. Vad jag inte fattar är varför svenska aktivister nödvändigt ska ignorera somligt.
Filosofer skriver milsvitt och man ser inte skogen för bara trän eller träna för bara skog. Simplifiera:
1) Vad du finner förhatligt, gör inte mot andra!
2) “If I am not for myself, who will be for me? If I am not for others, what am I? And if not now, when?” [Rabbi Hillel]
Resten blir bara kommentarer.
a-k roth: Ja, visst är det onödigt med djupare reflektioner kring begrepp som "de andra" när det finns religiösa auktoriteter att underkasta sig...
Kerstin, underkasta är ditt ord, inte mitt. Själv är jag inte speciellt religiös och definitivt inte underkastad. Många, även sekulära tycker den är bra. Det handlar väl för de flesta inte om att "underkasta sig" religion men att kanske ta till sig vad som är bra, liksom man gör från andra filosofier. Många kulturer har sin egen version av denna mer moraliska än religiösa regel. Men visst tänkte jag att Ulf Bjereld som kristen broderskapare skulle uppskatta en lite mer teologisk vinkling också. :) Det finns mycket vishet i skrifter ibland mycket som gått ur tiden.
Sedan kan man ju fundera över annan underkastelse, underkastelse för politiska dogmer och agendan. Alltid är det nånting...
Rättning: raderade av misstag en mening som gör betydelsen av
"...Många, även sekulära tycker den är bra..." meningslös. Sorry.
Jag syftade alltså på olika versioner av Gyllene Regeln som finns i olika kulturer.
"Därför är existentialismen i grunden vänster." (Bjereld, bloggposten)
Ideologier har alltid försökt expropriera värderingar eller -ismer som klingar positivt i folkmun (folköron) men som i grunden är orelaterade.
Existensialismen är "vänster" ungefär lika mycket som spagetti och köttfärs-sås.
Skicka en kommentar