Israel vill inte. Palestinierna kan inte. Därför kommer nästa veckas fredskonferens i Annapolis att misslyckas. Så formulerade sig den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg i Expressen för ett par dagar sedan.
Anna Dahlberg har både rätt och fel. Hon har rätt i att Israels vilja och palestiniernas förmåga till politiska kompromisser i dag lyser med sin frånvaro. Den som hoppas på några genombrott på vägen mot fred mellan israeler och palestinier i Annapolis väntar förgäves.
Men det är inte säkert att Anna Dahlberg får rätt i att fredskonferensen i Annapolis kommer att framstå som ett misslyckande. Förväntningarna på konferensen har skruvats ned så mycket att till och med en allmänt hållen gemensam deklaration mellan parterna kommer att uppfattas som ett steg framåt.
På DN Debatt skriver i dag Carl Bildt att Olmerts och Abbas politiska svaghet egentligen är en fördel - båda vet att en fredsöverenskommelse skulle vara en alldeles avgörande politisk vinst. Jag tror dessvärre att Carl Bildt har fel. Avgörande politiska kompromisser kräver ett starkt och enat politiskt ledarskap - och det finns inte i Israel, inte bland palestinierna eller inte heller hos Bush-administrationen.
EU valde att inte samarbeta med den koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap. Carl Bildt ifrågasatte inte EU:s beslut och bär därför sin del av det politiska ansvaret för det sönderfall av det palestinska samhället som följde i isoleringens spår.
Däremot delar jag Carls Bildts beskrivning av den palestinska stat som måste komma: Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart. Men den måste också fullt ut kunna ta sin del av ansvaret för säkerheten i området i dess helhet. Israels territorium får inte utnyttjas för attacker mot Palestina, och Palestinas territorium får inte utnyttjas för hot eller attacker mot Israel.
För ett halvår sedan hoppades en del att Annapolis-konferensen skulle bli en slutpunkt på den israelisk-palestinska konflikten. I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess.
19 kommentarer:
"...koalitionsregering mellan Hamas och Fatah som bildades i somras och som utgjorde ett enat palestinskt politiskt ledarskap." (Bjereld, bloggposten)
ENAT politiskt ledarskap??? Hamas och Fatah har varit bittra politiska och ideologiska fiender ända sedan Hamas bildades. Inbördeskriget förvånade ingen, och är förmodligen inte sista gången palestinierna slår ihjäl varandra.
"Koalitionsregeringen" som Bjereld kallar ett "enat politiskt ledarskap" bestod egentligen av två helt separata regeringar som stred inbördes om maktsfärer. Palestinska Myndigheten var lika enad som Weimar-republiken på sin tid, eller Öst- och Västpakistan.
Jag blir allt mer förundrad över all den tid som diverse Israelkramare lägger ner på att punktmarkera bloggar som vill hävda folkrätten i Israel-Palestinakonflikten. Det är något djupt osunt i denna aktivitet. Inte för att jag är emot debatt. Det är både roligt och nyttigt. Det är också så de goda argumenten vaskas fram och de mindre bra kan lämnas åt sidan. Det osunda i (vissa!)Israelkramares inlägg är att de diskuterar bisatser och försöker styra in diskussionerna på andra spår än vad bloggaren i fråga vill ha sagt. Och detta med en till synes aldrig sinande energi. Vilken är egentligen deras drivkrafter? Är det rättshaveristens?
Jag håller med Zorro...Israelkramare verkar närmast besatt av att debattera med exempelvis Bjereld.
Rättshaveriet ligger inte långt borta...
Intentionen verkar närmast vara att uppträda som den mest rabiata vänstern. Dvs, att ägna sig åt åsiktsförtryck..."så här får ni inte tycka" (Jmf Åsa Linderborgs debatt med Petra Östergren)
Så fort Ulf har författat ett inlägg om Israel så dröjer det inte länge innan han översköljs av indignerade och "realistiska" blogginlägg.
Med tanke på hur torftiga verk statsvetare författar i övrigt (Möller med ännu en tråkig dn-debatt) så är det härligt att läsa Ulf när han skriver mer personligt...
Normativt?
Att koalitionsregeringen mellan Fatah och Hamas utgjorde "ett enat palestinskt politiskt ledarskap är sannerligen att skönmåla.
Motsättningarna mellan organisationerna är så djupgående att de sannolikt aldrig kommer att kunna överbryggas utan en grundlig reformering av Hamas,framtvingad genom politisk och ekonomisk isolering från omvärlden.
Nu senast öppet inbördeskrig, Fatah erkänner staten Israels rätt att existera vilket inte hamas gör.
Fatah vill bygga ett samhälle på mer sekulär grund medan hamas förespråkar ett islamistiskt samfund, Hamas allt närmare kontakter med Teheran, militärt och politiskt.
Om inte Hamas reformeras kommer en palestinsk stat aldrig att bildas på WBGS.
Israel, där folk nu känner sig relativt trygga och ekonomin växer så det knakar,känner sig tämligen säkert mot terrordåd genom skyddsbarriären och kommer aldrig att tillåta Iran att skaffa sig kärnvapen.
Det är inte helt avlägset att tro på en framtida israelisk unilateralism i Palestinafrågan om inte Hamas reformeras eller marginaliseras helt. Då kommer Israel att sätta gränser utan förhandlingar och kan i skydd bakom sin barriär, IDF och IAF bli attraktivt för ytterligare invandring, inte minst från USA.
Konferensen i Annapolis har i vilket fall redan fört det goda med sig att de riktigt mörka krafterna Iran och Hamas isolerats ytterligare eftersom även Syrien är på plats.
Zorro och Magnus,
Om premisserna är falska blir slutsatserna felaktiga. Det gäller även om den grundläggande men falska premissen ryms i en bisats på 10 ord, medan slutsatsen sedan breds ut över 500 ord.
Jag är empiriker. Jag angriper falska eller felaktiga data/premisser/"fakta." Ibland bidrar jag också med alternativa tolkningar till exakta fakta. Åsikter är av marginellt intresse för mig.
Magnus och Zorro, jag är ledsen om jag i tidigare artiklars kommentarer har medverkat till att ni känner er obehagliga till mods inför andras åsikter. Ert lidande torde dock vara minimalt jämfört med de folk som bor i regionen vi talar om så jag tycker inte så synd om er.
I mitt fall kan jag inte hjälpa att så fort jag läser texter hoppar det ut antaganden och slagord som jag inte tycker ska stå emotsagda, vare sig det finns i bisats eller rakt ut. Jag är gammal nog att ha påverkats av efterkrigstidens syn att man inte ska låta fördomar stå. Det skrivs ofta saker som sårar, skadar och ofta är oinformerat. Det kommer från båda håll i detta ämne! Samtidigt lämnas det ute mycket som är ytterst relevant men som tydligen inte engagerar. Magnus och Zorro, det är åsikter som vädras i bloggar. När jag får tillfälle och ork skriver jag respons och uppskattar en öppen blogg som Ulfs. Det finns andra bloggare som inte tål skvatt och är mer censurliknande. Är det så ni vill ha det? (Naturligtvis kan man gå över gränsen till det artiga ibland och jag är inte oskyldig (!) men när man inser det kan man redan ha skickat sitt meddelande; så blir det på nätet; man kan förknappa sig :)))
När det som skrivs då kommer från en opinionsbildare som medverkar till att i Sverige sprida en kollektiv syn som är falsk gentemot båda parter i konflikten (t.ex. Israel "vill inte" och Palestinierna "kan inte")så är det väl bra att ni ser en annan syn? Att anti-kommentarer kommer är för att anti-teser drivs!
En som utan att tänka sig för kan använda ordet "israelkramare" om dem som står emot den ensidiga bild svenska opinionsbildare fostrar borde nog inte tala om sunt/osunt. Är det inte sunt att man i somliga bloggar kan gå emot synpunkter man tycker är djupt ensidiga och felinformerade? Ulf ska ha beröm för att han tillåter diversitet i sin blogg.
"Att bygga en fungerande palestinsk stat kommer att bli en krävande uppgift. Att den måste ha ett sammanhängande territorium med fritt tillträde till omvärlden är alldeles uppenbart." (Bildt, citerat av Bjereld i bloggposten)
Här är några länder som inte har ett sammanhängande territorium, och det har gått alldeles utmärkt: USA, Ryssland, Argentina, Frankrike, Spanien, UK.
Det mest spektakulära misslyckandet var Öst- och Västpakistan. Andra länder har totalt misslyckats TROTS ett sammanhängande territorium: Jugoslavien, Tjeckoslovakien, och kanske också Belgien.
Grundförutsättningarna för att lyckas är inte om territoriets geografiska karaktär, utan befolkningens etniska och politiska sammanhörighet. Palestinierna lider av svag etnisk identitet och stor politisk splittring. En geografisk (logistisk) förebindelse mellan PMs två delar kan inte överbrygga krafterna som delar palestinierna.
Även om Gaza och Judea-Samarien förenas geografiskt kommer det inte att dröja länge innan den slutliga politiska splittringen blir ett faktum.
Haha... Nu gjorde jag allt bort mig. Hur kunde jag tro att dessa herrar skulle kunna förstå vad jag menade!? Det ligger liksom inte i sakens natur.
Det var egentligen inte sakfrågan, dvs huruvida koalitionsregeringen mellan Hamas och Fatah, som jag reagerade emot. De kan ju givetvis diskuteras från olika håll. Helt klart fins det politiska motsättningar i Palestina, men lika klart är det ju att Israel och USA (och även EU) medvetet spär på denna motsättning genom den välkända "söndra och härska"-politiken. Att Israelvännerna (! ;-) gör allt för att fokusera på den senare aspekten är ju helt enligt deras program vilket gör det förutsägbart och logiskt. Det är svårt att försvara ockupation och etnisk bortträngning. Bättre då att fokusera på offren och lägga skulden på dem. Men vi kan lämna detta åt sidan för ett slag.
Det intressanta tycker jag är att Israelvännerna hänger runt på vänsterbloggar och försöker "neutralisera" den politiska agendan med så stor frenesi. Om ni nu var så intresserade av Ulf Bjerelds åsikter i frågan och om ni nu var så sugna på debatt, varför bjuder ni inte in honom eller någon annan debattör som värnar det palestinska folkets rättigheter som gästbloggare eller krönikör på något lämpligt Israelvänligt fora? Om ni nu inte själva sitter i beslutande organisationer så kan ni ju försöka lobba.Det verkar ni ju vara bra på... ;-)
Men vis av erfarenheter tror jag inte att Israelvännerna vill ha debatt på hemmaplan. Det kan ju innebära att det egna försvaret demoraliseras.
När jag var aktiv i Palestinagrupperna ville jag i min naivitet arrangera en nationell debattrunda mellan PGS och Samfundet Israel-Sverige. Men där fick jag tji. Samfundet svarade att de anså inte att en debatt skulle leda någonstans...
Nåja, innan nu någon känner sig kränkt över mitt generaliserande och allmänna betraktande så vill jag bara säga. Rock on... :-)
Bjereld är hjärtligt välkommen att gästblogga på al-hamatzav.org. Tidigare har vi bjudit in Guardian, men han avböjde. ALLA åsikter är välkomna i kommentarerna.
Zorro,
"ville jag i min naivitet arrangera en nationell debattrunda"
På gymnasieskolorna i USA tävlar man i debatt i organiserade turneringar, och med mycket strukturerade regler. Det vinnande laget får en vacker buckla att ställa i skåpet. Sporten, om man så vill, förekommer också på universiteten. Jag föreslår att du söker dig dit.
"Det intressanta tycker jag är att Israelvännerna hänger runt på vänsterbloggar".
Rent personligen så diskriminerar jag inte mot människor på grund av deras åsikter. Både kommunister och socialister är lika välkomna att läsa vad jag skriver som alla andra.
Zorro, som du skriver, antar du att s.k. "israelvänner" inte ligger politiskt till vänster? Där har du nog antagit fel. Och du antar att alla som opponerar sig är herrar? Det finns faktiskt både skärpta vänsterpartister och kvinnor. Vet hut!:) När vänsterextremister har eggat till ensidig bojkott av Israel har det hänt att socialdemokrater har talat emot i riksdagen, om jag inte minns fel. Jag misstänker dock att många av dem hunsats till tystnad av partiet. Retoriken har ju varit så frän, fördömande och rent ut elak att folk säkert inte vill delta. Så - därför är det bra att somliga opponerar sig, inte sant?
Annars är det positivt att du slutat med typ "diverse israelkramare". Bäst vore att sluta sätta etiketter alls, vare sig de är hånfulla eller politiska. Men vill du som nu t.ex. sätta etiketten "israelvän" på mig får du sannerligen lägga till "palestiniervän" också. Inget skulle göra mig gladare än att palestinier fick ägna sig åt att bygga upp sitt land, som så många palestinier i grunden vill. Jag hörde i NPR (National Public Radio) ett brev en ung flicka i Gaza skrev till delegaterna i Annapolis. Det var i det närmaste identiskt med ett brev en ung medecine studerande i Jerusalem skrev. Man vill ha kompromiss, förhandlingar och fred.
Så många talar om konferensen och misslyckande att det vore en rejäl kick om det kom någon liten framgång. Hoppas på det i alla fall. Att länder skickade ministrar tyder i alla fall diplomatiskt sett, säger man, att mötet har lite "clout" i alla fall.
Det vore ju intressant att höra vad diverse vänner och försvarare av Israel har att säga om Arabförbundets förslag och problemet med bosättningarna på Västbanken. Om det nu ens är ett problem enligt er, förstås.
Varför skulle det inte vara ett problem, krigstid, för både "vänner" och "fiender" av Israel? Tycker du inte att det är ett problem? Vilka andra problem tycker du att det finns i den konflikten? Din hopklumpande ton - "diverse vänner och försvarare av Israel" - förråder problem i din tankegång som du kanske borde fundera på.
a-k roth: jo, jag och många andra tycker nog att det är ett problem att bosättningarna på Västbanken fortsätter att växa. Min fråga var enkel och ärligt menad: vad tycker de som brukar tycka att det är värt att kritisera Bjereld om de israeliska bosättningarna på Västbanken. Det vore ju intressant att höra er problematisera ert stöd till Israel, kanske till och med villkora det i minsta mån. Jag menar, varje inlägg av Bjereld om behovet av ett erkännande av Hamas bemöts ständigt med arga påminnelser om terror. Vad sägs om att visa att ni är beredda att visa lite dubbelperspektiv själva?
Krigstid, min och andras syn på bosättningarna varierar säkert. Det är ingenting som säger att alla som opponerar sig mot hur Bjereld ibland uttrycker sin syn tyckar likadant i bosättningsfrågan. Som man frågar får man svar, eller hur? Jag kan bara reagera efter vad jag läser.
Så låt mig reagera på något bra i debattartikeln : "...I dag kan man som bäst hoppas på att konferensen blir en början på en lång och mödosam fredsprocess..." Håller med om att det är en process. Det kan vara en början till något gott, speciellt som så många arabländer deltog på ministernivå.
Om du vill veta min personliga syn, så ogillar jag starkt somliga bosättningar och dem som låter sina ungdomar ta till våld och behandla andra människor illa. Jag tycker att det är ett stort problem om organiserade bosättningar fortsätter att växa och om dessa bosättningar gör det svårt för palestinier.
Samtidigt känns det främmande för mig om det finns en oskriven regel att judar inte ska få bo i vissa länder eller som i det här fallet, mandat, speciellt som judiska samhällen alltid har funnits där.
Om det är värt att kritisera den svenska föreskrivna synen, den som torgförts sedan 70-talet och vänskapen med PLO och dess ohederlige ledare? Kanske inte. Men ger man sitt perspektiv behöver man då i alla fall inte känna att man har sett men inte sagt nånting. Så jag säger min mening, talar ut mot ensidigt syndabockstänkande. Kan man som "di ensidige israelbelackarna" tala för att Hezbollah ska få behålla sina vapen, att man ska samtala med Hamas medan raketer viner och som samtidigt inte kan ägna en (1) artikel mot terrorgruppernas agerande, då har de nog så tjock hud att ingenting biter. Men försöka duger.
I den mån landet är förvärvat i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare har jag inget som helst problem med israeliska nybyggarsamhällen i Judea/Samarien. Inte i Gaza heller, för den delen. Kfar Darom köptes redan på 1930-talet.
Tack! Jag ber om ursäkt om jag uttryckt mig krångligt, meningen var att få höra enskildas åsikter och inte att dra "alla" över en kam (jag vill inte ens antyda att man måste "välja sida" i konflikten mellan folkgrupper). Jag är uppriktigt nyfiken och vill gärna lära mig mer om de mer komplexa förhållandena i en konflikt som ofta polemiskt uppmålas som väldigt svart-vit (från "båda" sidor - antingen stödjer man en apartheidpolitik eller terror förefaller det). Jag uppskattar diskussion, debatt är bortkastat för mig (även om jag tycker att en diskussion blir bäst om man inte tycker exakt samma).
g. tikotzinsky: det låter förstås bra, och en framtida palestinsk stat borde ju med självklarhet ha skyddsansvar för de judiska "bosättare" som stannar kvar på den mark som tillfaller den. Men är det självklart och lätt att avgöra vilka bosättningar som skulle kunna bedömas som grundade med "frivilliga transaktioner"? Det är väl kanske i så fall mest en fråga om ett framtida arbete, inte ett olösligt problem.
Hur är förresten inställningen till bosättningarna i Israel? Jag förstår att den självklart är blandad och komplicerad, men finns det en orsak till konflikt INOM Israel i den här frågan(jag har - via media - fått en viss uppfattning om att så är fallet)?
anonym (a-k roth?): jag instämmer i att "etnisk rensning" knappast är en hållbar lösning. Men en avväpning av Hizbollah är kanske inte heller en hållbar lösning - främst därför att det förefaller vara komplicerat att göra det rent faktiskt. VEM skulle göra det? Hizbollah lär inte acceptera utsides inblandning så länge de tycker att de är för trängda och måste försvara sitt inflytande i Libanon. Hamas är lite samma historia. Man får lov att konstatera att man till sist bara kan sluta fred med sina fiender. Jag skulle tro att ju mer Israel förmår sluta fördrag med den palestinska myndigheten (korrupt eller ej) och kunna erbjuda det den givna formeln land för fred (i den ordningen, vilket alla egentligen vet måste gälla), desto mindre stöd kommer Hamas få. Jag, som betraktar mig som en palestinavän (det är svårt att inte anta ett ensidigt perspektiv i konflikten som sagt, jag försöker vara så nyanserad jag kan vara) kan inte se Hamas som ett verkligt alternativ för Palestinas framtid. Och jag tror att Hamas styrka består i Fatahs svagheter.
Sedan krävs det ju stöd från omvärlden till Israel som behöver säkerhet och oberoende. Som en brasklapp och villkor för mina sympatier.
Oj då, krigstid, glömde jag att sätta namn? Jag brukar inte skriva "anonymt", så ber om ursäkt. Du skriver mycket som jag håller med om nu. Om man tycker att det är önskvärt men orealistiskt att kräva full avväpning av Hezbollah och Hamas så skulle det vara hjälpsamt för läsaren om folk skrev det rakt ut. Som det är ger det intrycket att man tolererar dess grupper.
För den delen, har det väl under alla fördrag stått att PM skulle göra sitt bästa för att avväpna de grupper som sysslar med terror? Ingen har väl krävt att det skulle lyckas till 100%? Sedan drar man sig till minnes Karine-A och lasten med vapen och man förstår att fördrag inte följs och att det inte verkar uppröra. Men hjälper man palestinier genom att se genom fingrarna?
För svenska opinionsbildare att konstant kräva saker av Israel som utan avbrott hotas och attackeras medan krav på palestinska ledare sitter långt och hårt inne visar bara mig att terrorn och våldet inte verkar vara av någon större konsekvens. Hade raketregnet och attackerna upprört hade man väl visat det starkt?
Jag ser mig faktiskt som palestinavän och israelvän och vill se tvåstatslösning, fredlig samexistens. Jag har förståelse för palestiniers frustration och ilska över sin hopplösa situation men inte för dem som driver den numera helt förutsägbara official Swedish View, demagogeri i mångas syn. De lämnar ute alldeles för mycket av det som händer.
A-K
Krigstid,
Du är välkommen att läsa vad jag och andra svenskspråkiga israeler skriver på www.al-hamatzav.org. Jag föreslår också www.haaretz.com, en israelisk dagstidning.
Skicka en kommentar