2009-04-24

Socialdemokraterna och opinionen: Sluta deppa och börja jobba!

Synovates senaste mätning bekräftar Socialdemokraternas långvariga nedåtgående trend i opinionen. Socialdemokraterna får denna gång 33.5 procent, vilket innebär en nedgång från föregående mättillfälle med fyra procentenheter.

Socialdemokratins snabba ras i opinionen riskerar att skapa självuppfyllande stämningar inom arbetarrörelsen om att valet 2010 redan är förlorat. Men det är alldeles för tidigt att räkna ut oppositionen. Just nu väger det helt jämt mellan blocken, samtidigt som Kristdemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det är alls inget dåligt utgångsläge för oppositionen året före ett valår.

Orsakerna till socialdemokraternas kraftigt sjunkande opinionssiffror ligger sannolikt i den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den finansiella krisen, där regeringen hållit ihop och inte givit utrymme åt den rödgröna oppositionen att på allvar ta plats i debatten. Oklarheterna i samband med bildandet av den rödgröna koalitionen och AMF-skandalen har säkert gjort sitt till.

Den rödgröna koalitionen har haft svårt att formulera en politik som i väljarnas ögon framstår som ett distinkt alternativ till den borgerliga alliansregeringens. Socialdemokraternas rådslagsarbete och de nybildade rödgröna arbetsgrupperna innebär en risk att väljarna får vänta ännu längre på oppositionens alternativ inför valet 2010.

Den rödgröna koalitionens oväntade rekordstora överläge i opinionen från slutet av 2006 till hösten 2008 blev en psykologisk olycka. De flesta seriösa bedömare spådde att opinionsläget skulle jämnas ut före valet 2010. Så blev det också – om än oväntat hastigt. Men när vändningen kom och opinionsläget ”normaliserades” så framstod Socialdemokraterna som stora förlorare, trots oppositionens överläge i opinionsmätningarna i två och ett halvt års tid.

Ur oppositionens synvinkel är det viktigt att redan nu träda fram inför väljarna med förslag som gör avtryck i debatten och som såväl i sak som i ideologiska utgångspunkter skiljer sig från den borgerliga alliansregeringens.

1 maj och Europavalet blir en viktig möjlighet för den rödgröna koalitionen att mobilisera sina sympatisörer och bryta den nedåtgående trenden. Opinionsläget är faktiskt inte alls så illa som det kan uppfattas. Så sluta deppa – börja jobba!

Bloggposten har i en längre version publicerats på Newsmill.

2009-04-21

Politisk TV-reklam - kan de rödgröna stå emot?

Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna kommer att satsa på TV-reklam inför EU-valet den 7 juni. Centern tvekar, och den rödgröna koalitionen vill helst slippa.

Jag tycker att det vore en trist utveckling om politisk TV-reklam blir ett centralt inslag i partiernas valkampanjer. Politisk TV-reklam riskerar att förytliga den politiska debatten, eftersom reklamens formspråk inte kan förenas med nyanser och fördjupning. Dessutom är det en dyr kampanjform, som gynnar de välbeställda partierna. Och visst känns väl politiskt TV-reklam lite gammalmodigt i dag?

Men om de borgerliga partierna verkligen väljer att satsa på politisk TV-reklam så tror jag att den rödgröna koalitionen på sikt får svårt att avstå. Ett avstående kan innebära att de rödgröna ger en fördel till de borgerliga partierna med avseende på möjligheterna att föra ut sitt valbudskap till väljarna.

Däremot tror jag inte att TV-reklamen kommer att få någon större betydelse för det politiska landskapet. Genom framväxten av nya sociala medier (bloggar, Facebook, Twitter etc) har TV-mediet blivit relativt mindre betydelsefullt — även om det förstås fortfarande är väldigt viktigt.

Mer spännande ur ett kampanjperspektiv är i så fall Socialdemokraternas nya satsning på webbplattformen Mitt S, som just öppnat under parollen Vi blir Sveriges mest öppna parti. På denna plattform erbjuder Socialdemokraterna även icke-partimedlemmar politiskt utrymme och möjlighet att mobilisera för politiska aktiviteter. Arrangemanget har inspirerats av kampanjtekniker från det amerikanska presidentvalet, och kallas för att Våga släppa varumärket.

Vi får väl se hur mycket varumärke Socialdemokraterna till sist vågar släppa, och framför allt hur en sådan teknik fungerar även i en svensk miljö där de partierna är betydligt starkare aktörer i det politiska livet än vad de är i USA.

Jag kommenterar frågan om politisk reklam i TV för TT bl a här.

2009-04-19

Pirater, pirater - överallt pirater...

Efter den uppmärksammade domen i Pirate Bay-målet strömmar medlemmarna in till Piratpartiet. Enligt partiets egna uppgifter uppgår antalet medlemmar nu till över 24 000, vilket gör Piratpartiet till Sveriges fjärde största parti. Endast Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern har fler medlemmar. Partiets ungdomssektion Ung Pirat uppges ha över 11 000 medlemmar, vilket är mer än vad något av de etablerade partiernas ungdomsförbund har.
En bättre start på EU-valrörelsen kunde Piratpartiet knappast få. Visserligen innebar tingsrättens dom i Pirate Bay-målet ett ideologiskt bakslag för partiet. Men domen innebär också att fildelningsproblematiken befäster sin ställning på den politiska agendan. Den fällande domen väcker också vrede i de väljargrupper som Piratpartiet vill mobilisera inför EU-valet, och underlättar kanske därför också för partiet att övertyga sina medlemmar och sympatisörer om värdet i att verkligen gå att rösta den 7 juni.
Vilka är då Piratpartiets möjligheter att verkligen ta sig in i Europaparlamentet? För ett mandat kommer det gissningsvis att behövas ungefär 100 000 röster. Det är lätt att låta sig duperas av att Piratpartiet har nära 25 000 medlemmar. Men det är viktigt att komma ihåg att ett medlemskap i Piratpartiet är gratis - det räcka att anmäla sig med ett par klick på nätet.
Den stora svårigheten för Piratpartiet blir att mobilisera de väljargrupper där partiet har sina sympatisörer. Bekymret för Piratpartiet är att dessa väljargrupper - i huvudsak de yngre - är de väljargrupper som i tidigare Europaval visat sig minst villiga att gå och rösta. Som statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg har visat så valde endast 23 procent i åldersgruppen 18-22 år och 30 procent i åldersgruppen 23-30 år att rösta, medan motsvarande andelar bland de äldre uppgick till 52 procent (61-70 år) respektive 57 procent (71-80 år).
Två frågor kommer därför sannolikt att avgöra Piratpartiets öde i det stundande valet. För det första: Är fildelningsfrågan en så viktig fråga för fildelningsanhängarna att tillräckligt många av dessa också låter frågan avgöra sin partisympati? För det andra: Har Piratpartiet kraften och förmågan att i en stundande valrörelse övertyga sina sympatisörer om värdet i att gå och rösta den 7 juni?
På båda frågorna blir svaret: Osvuret är bäst.
De etablerade partierna (Fat Cat Parties?) ser med berättigad oro på Piratpartiets framgångar. FRA-frågan visade med all önskvärd tydlighet att flertalet av de etablerade partierna inte förstått de nya politiska sakfrågor om integritet och rätten till kunskap/information som följer i den kommunikationella revolutionens spår. Fredrik Reinfeldt undslapp en regeringskris med bara förskräckelsen. Dessa partier har sannolikt lärt av sina misstag och nu börjat försöka ta frågorna på allvar. Är det för sent med tanke på att det i dag bara är sju veckor kvar till Europavalet? Kanske - men bättre sent än aldrig.
Jag kommenterar tillsammans med Henrik Oscarsson för TT Piratpartiets möjligheter bl a här.

2009-04-17

Fredrick Federley och frågan om bloggosfärens makt

I ett påhittat inlägg på sin blogg krävde den centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley igår en regeringsombildning, där bl a Moderaternas justitieminister Beatrice Ask skulle bytas ut och ersättas med en folkpartist. Federleys utspel fick stor uppmärksamhet i Fat Cat Media (traditionella medier som dagstidningar, radio och TV). I dag meddelar Federley att hans utspel var en bluff, iscensatt för att visa att politikers bloggande faktiskt är av betydelse och får genomslag i andra medier.
Men Federleys bluff är ett prov utan värde. När en välkänd riksdagsledamot gör något så spektakulärt som att kräva att en namngiven minister från den egna regeringen skall avgå så spelar det ingen större roll hur budskapet förmedlas. I det här fallet kunde Fredrick Federley lika gärna ha ställt sig på Sergels Torg med ett plakat - genomslaget i Fat Cat Media hade blivit ungefär detsamma.
Två saker är intressanta. För det första väljer Fredrick Federley att genomföra sitt test med en fejkad nyhet i stället för med en sann nyhet. När Fredrik Federley haft något nyhetsmässigt intressant att säga och som dessutom varit sant har han åtminstone hittills valt att publicera nyheten i traditionella medier, eller åtminstone genom ett pressmeddelande tipsa dem om saken. Fortfarande är det så att de allra flesta nyheter får ett betydligt större genomslag i det offentliga samtalet om de publiceras i traditionella medier än om de publiceras på en blogg eller i andra nya sociala medier.
För det andra hade Fredrick Federley inte kommit lika lindrigt undan om han genomfört sin bluff på t ex DN Debatt eller i en intervju med Lennart Persson i SVT Aktuellt. Bloggosfären är fortfarande lite av Vilda västern där det mesta är tillåtet - på gott och på ont. En lögn i experimentellt syfte på sin egen blogg uppfattas som mindre allvarligt än en lögn i de mediala finrummen. Skillnaden beror förstås på att det fortfarande har större betydelse vad en person säger i dessa traditionella media än vad personen skriver i bloggosfären.
Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Bara för att bloggosfären inte är lika betydelsefull som Fat Cat Media så betyder det inte att bloggosfären saknar betydelse. Bloggosfären urholkar Fat Cat Medias monopol som debattens grindvakt. Så visst har det skett en maktförskjutning. Det är därför Fat Cat Media nu ser om sitt hus och etablerar sig och successivt stärker sin ställning även i olika nya sociala media.
Vilken politiker vågar blir först med att publicera en riktigt stor (och sann) nyhet på sin blogg utan att samtidigt tipsa andra media? Kanske Carl Bildt, när han meddelar sin avgång...

2009-04-16

Ny redaktionell policy för bloggen

I sommar fyller denna blogg tre år. Det har varit tre förfärligt roliga år, och jag avser att även fortsättningsvis hålla igång bloggen med oförminskad intensitet och styrka.

Men jag vill öka bloggens läsvärde genom att införa en ny redaktionell policy. Många läsare har påpekat att bloggens relevans blir mindre genom att diskussionen i anslutning till bloggposterna spårar ur och att enskilda individer tar för stor plats på andras bekostnad. Jag kommer därför fortsättningsvis att göra en redaktionell bedömning av kommentarerna. Förutom att de skall ha relevans till den aktuella bloggposten och att språkbruket inte får vara kränkande vill jag att kommentarerna också skall bidra till en allsidig, frimodig och konstruktivt seriös debatt. Målsättningen är att få fler läsare att följa diskussionen även i kommentarerna.

Välkomna med på den fortsatta resan!

2009-04-15

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats!

Socialdemokratins utrikespolitik har radikaliserats. I rådslagsmaterialet ”Vår värld” som nyligen antogs av partistyrelsen läggs grunden för en socialdemokratisk utrikespolitik som mera påminner om den aktiva utrikespolitiken från Olof Palmes dagar än den EU-anpassade och vaga utrikespolitik som präglat socialdemokratin under delar av 2000-talet.
För första gången på länge formuleras en offensiv linje kring värdet av den militära alliansfriheten och vikten av att stå utanför Nato. Alliansfriheten ger handlingsfrihet som kan användas för att till exempel vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet på ett sätt som inte hade varit möjligt om Sverige varit medlem av Nato. Samtidigt har de ur tidigare rådslagsmaterial olyckliga formuleringarna om att överge kravet på FN-mandat vid fredsframtvingande operationer avlägsnats. Här har den internationella rådslagsgruppen under Jan Eliasson och Margot Wallström verkligen tagit till sig av kritiken.
I det nya rådslagsmaterialet har konflikterna i Mellanöstern en central plats. Israel och palestinierna beskrivs inte som jämnstarka, utan det tydliggörs att det är Israel som i sin egenskap av ockupationsmakt och den starkare parten har det huvudsakliga ansvaret för att en fredlig och rättvis lösning kommer till stånd. Partiet markerar självinsikt om att den tidigare isoleringslinjen av Hamas varit felaktig. Hamas är en organisation vars grundvärderingar i väsentliga avseenden skiljer sig från socialdemokratins. Men det vore ett politiskt önsketänkande att tro att den israelisk-palestinska konflikten kan lösas utan att palestiniernas folkvalda företrädare får finnas med vid förhandlingsbordet.
Borta är också tidigare mantraliknande formuleringar om att EU ska föra en gemensam utrikespolitik, utan att innehållet i en sådan utrikespolitik problematiserats. EU består av stater med regeringar från höger till vänster. Om dessa regeringar med skilda politiska färger skall enas, finns en risk att det man enas kring blir något tunt och urvattnat. Därför är det viktigt att enskilda medlemsstater förbehåller sig rätten att kunna ta egna utrikespolitiska initiativ – som till exempel i nedrustningsfrågorna. Radikaliseringen av den socialdemokratiska utrikespolitiken innebär också att de politiska skillnaderna mellan vänster och höger synliggörs.
Socialdemokratins samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i den rödgröna koalitionen skapar förutsättningar för att utrikespolitiken kan få en mer central plats i valrörelsen inför 2010 års val än vad som annars skulle ha varit fallet. Det tycker vi är bra.Fortfarande saknas förstås en del. Under Socialdemokraternas senaste regeringsperiod ökade till exempel den svenska vapenexporten på ett olyckligt sätt. Här – liksom i asylpolitiken – finns det fortfarande en hel del att göra.
Dessutom är det dags för Mona Sahlin att ta steget fram och synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor. Vi väntar fortfarande på hennes första utrikespolitiska linjetal. Broderskapsrörelsens kongress i Malmö i månadsskiftet juli–augusti i sommar vore kanske ett lämpligt tillfälle?
Texten ovan har också publicerats i tidningen Broderskap, där jag nu medverkar som ledarskribent. Tidningen Broderskap utkommer nu i ny kostym, en gång i veckan. Prenumerera gärna!

2009-04-14

Folkrättslig undersökning av kriget i Gaza

Tre månader efter kriget i Gaza är svenska medier mycket sparsamma i sin bevakning av den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska regeringen har just börjat sitta in sig, de inom-palestinska försoningssamtalen gör inte mycket väsen av sig och USA:s nya Mellanösternpolitik under president Obama har ännu inte synliggjorts. Obama tycks prioritera en omdefiniering av det iranska hotet, för att den vägen få in Iran som en spelare i fredsprocessen.

Nu cirkulerar en appell för en folkrättslig undersökning av kriget i Gaza. Desmond Tutu och Mary Robinson är två av flera prominenta individer som undertecknat ett öppet brev till FN:s generalsekreterare, där undertecknarna kräver en att en sådan folkrättslig granskning nu verkligen kommer till stånd i FN-regi. I Sverige pågår arbetet för att stödja undertecknarnas krav. De frågor som den svenska arbetsgruppen preliminärt fört fram är två:

1. Brott mot freden och angreppskrig. Kan det av Israel genomförda anfallet på Gaza betraktas som en folkrättsligt legitim åtgärd i självförsvar mot raketbeskjutning från Gaza, eller är angreppet i folkrättens mening en aggression som överskridit olika krav som formulerats i folkrätten (t ex det om proportionalitet)?

2. Krigsförbrytelser. Begick någon stat, några organisationer eller enskilda under de tre veckor som kriget pågick sådana våldshandlingar som kan betraktas som brott mot internationella konventioner, till exempel regler om skydd av civilbefolkningen och förbud mot användning av vissa vapen?

Frågeställningarna är utmärkta - brett och öppet formulerade. Men är den svenska regeringen beredd att ställa sig bakom kraven på en folkrättsligt förutsättningslös undersökning givet dessa frågor? Eller skulle en sådan förutsättningslös utredning uppfattas som alltför provocerande gentemot Israel? Mitt tips är dessvärre det senare alternativet. Jag tvivlar på att Carl Bildt inför det stundande svenska EU-ordförandeskapet törs ta steget mot en förutsättningslös undersökning. Men ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel.

2009-04-10

Annika Östberg och Långfredagens förlåtelse

Det har uppstått en märklig pseudodebatt om att Annika Östberg skulle ha romantiserats i svenska medier och framställts i ett oskyldigt skimmer. Ursäkta - men jag undrar vilken planet de som påstår något sådant har befunnit sig på de senaste decennierna. Jag har följt fallet med Annika Östberg noga under flera år. Hennes skuld till flera svåra och grymma brott är oomtvistad, och dessa brott har också konsekvent och detaljerat redovisats i svenska medier.

För mig är det en självklarhet att svenska staten tar sig an ett fall med en svensk medborgare som suttit i fängelse utomlands i 28 år. Mig veterligen har ingen nu levande svensk medborgare - i Sverige eller utomlands - suttit i fängelse så länge.
I ljuset av Annika Östbergs långa fängelsestraff kan det så här på Långfredagen vara på sin plats att påminna om de rövare som korfästes på Golgata tillsammans med Jesus. Jag väljer att citera ur Jonas Gardells med rätta rosade bok Om Jesus:
"Jesus är korsfäst mellan två rövare, den ene hånar honom och säger att om du är Messias så hjälp dig själv och oss. Den andre rövaren tillrättavisar emellertid den förste och säger att de faktiskt förtjänar att hänga där de gör. Sedan vänder han sig till Jesus och säger: Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike!
Lägg märke till att han inte säger: Förlåt mig! Inte heller säger han: Jag är skyldig till det och det, och jag ångrar mig djupt. Inget sådant. Han säger endast: Tänk på mig när du kommer med ditt rike.
Och vad svarar Jesus? Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset. Han säger inte: Vad har du gjort? Vad är du skyldig till? Inte heller säger han: Jag vill se brottsregister, jag vill ha syndabekännelse, bot och bättring! Inget sådant. Han säger endast: Redan i dag skall du vara med mig i paradiset.
Jesus ser på syndaren, på den som brutit förbundet med Gud och vänt Gud ryggen, och han säger: Du skall med! Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen privata gräns, på vår oförmåga till kärlek."
Liksom Jonas Gardell tycker jag att detta är en av de sannaste och viktigaste berättelserna om Guds kärlek. Med den berättelsen vill jag önska bloggens alla läsare en riktigt Glad Påsk!
För samma tema: Se Pastor Lasses blogg.

2009-04-08

Sverigedemokraterna och främlingsfientligheten

I går tisdag medverkade jag i SVT Debatt, med anledning av radioprogrammet Kalibers uppmärksammade reportage om rasism och främlingsfientlighet inom Sverigedemokraterna.
Jag tycker att det alltför sällan görs en skillnad mellan rasism och främlingsfientlighet. Med rasism menas att man tillskriver människor med olika hudfärg olika värde eller olika egenskaper. Det gör inte Sverigedemokraterna och därför är heller inte Sverigedemokraterna ett rasistiskt parti.

Med främlingsfientlighet menar Nationalencyklopedin en fientlighet till eller ett avståndstagande från främlingar. Och om det är något som kännetecknar Sverigedemokraternas politiska program så är det just ett avståndstagande från främlingar och från det främmande. I partiets programtexter utpekas det främmande - oavsett om det handlar om människor eller kulturer - som ett hot. Ett hot som bara kan hanteras genom att de som är bärare av det främmande normaliseras, d v s blir som vi. Så sägs t ex i partiets Invandringspolitiska program att det offentliga stödet till verksamheter som syftar till att befrämja främmande kulturer och identiteter i Sverige skall dras in. Därför är det också korrekt att klassificera Sverigedemokraterna ett främlingsfientligt parti.

Sedan är det en annan sak att Sverigedemokraterna har sitt ursprung i det högerextremt rasistiska Bevara Sverige Svenskt (BSS). Det är inte lätt för ett parti att springa ifrån sitt ideologiska kulturarv. Sannolikt är det därför som så många av partiets medlemmar under rusets inverkan hade så lätt att glädjefullt sjunga med i de högerextrema sångerna som redovisades i Kaliber. Inte ens Jimmie Åkesson kunde låta bli.

Sverigedemokraternas ursprung i den högerextrema rörelsen skiljer partiet från andra högerpopulistiska partier som t ex Dansk Folkeparti, det norska Fremskrittspartiet eller varför inte Ny demokrati. Sverigedemokraternas högerextrema rötter är ett stort bekymmer för partiet inför 2010 års valrörelse.

2009-04-05

Måste Wanja avgå?

En uppdatering finns i slutet av bloggposten!

Diskussionen om huruvida Wanja Lundby-Wedin måste avgå som LO-ordförande pågår för fullt. Frågan om hennes avgång bör diskuteras från två utgångspunkter:

1. Har Wanja Lundby-Wedin ett så stort personligt och politiskt ansvar för AMF-skandalen att hon är olämplig att fortsättningsvis inneha uppdraget som LO:s ordförande?

2. Oavsett Wanja Lundby-Wedins personliga och politiska ansvar för AMF-skandalen - har hennes politiska och personliga förtroende urholkats så mycket att hon inte med tillräcklig kraft kan föra fram arbetarrörelsens intressen och värderingar inför 2010 års valrörelse?

På den första punkten har jag ingen klar uppfattning. Helt klart har Wanja Lundby-Wedin som styrelseledamot ett personligt och politiskt ansvar för det inträffade. Men jag har inte tillräcklig kompetens att bedöma om hennes sätt att utöva sitt ansvar är förenligt med ett fortsatt ordförandeskap för LO.

På den andra punkten har jag tagit ställning. Min bedömning är att Wanja Lundby-Wedins möjligheter att återvinna ett tillräckligt politiskt och personligt förtroende är små. AMF-affären har inneburit att Wanja Lundby-Wedin blivit politiskt vingklippt. Därför skulle det missgynna både LO och Socialdemokraterna om hon kvarstår som LO-ordförande och därför bör hon också avgå. Det säger jag bl a till TT och till Expressen.

Situationen är i högsta grad olustig. Wanja Lundby-Wedin är en mycket kompetent person och med få politiska fiender. Inom LO finns ingen självklar efterträdare. Det är också möjligt att hennes agerande skadat Socialdemokraterna mer än det har skadat den organisation hon är vald att företräda, d v s LO. Men nu har situationen utvecklat sig som den har gjort, och Wanja Lundy-Wedin har själv bidragit till detta genom att flacka mellan olika argument i sitt försvar. Hon är inplanerad som huvudtalare för Socialdemokraterna och LO i Stockholm på 1 Maj. Jag har svårt att se att så verkligen blir fallet.

Jonas Morian skriver också klokt om detta.

Uppdatering 6/4: Wanja Lundby-Wedin bestämde sig för att sitta kvar och hon gjorde en mycket stark presskonferens. Men hon och LO-ledningen spelar ett högt spel och det finns en risk att de underskattat det politiska motståndet. Hur kommer gräsrötterna inom LO och inom Socialdemokratin att reagera? Kommer de LO-förbund som i dag övertalades att inte kräva Wanjas avgång att hålla fast vid den överenskommelsen? Och hur reagerar den socialdemokratiska partiledningen om affären lever vidare och om opinionssiffrorna fortsätter att sjunka? Jag kommenterar händelseutvecklingen i SVT Aktuellt i kväll måndag.

2009-04-04

Den svenska Nato-opinionen

I dag presenterar jag på DN Debatt den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap. Andelen Nato-motståndare har minskat något, men fortfaranden är det betydligt fler som är emot att Sverige går med i Nato. Av de tillfrågade anser 41 procent att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato, medan 24 procent anser att det är ett bra förslag.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap är i högsta grad kontroversiell i svensk politik och debatt. Sveriges militära alliansfrihet ligger fast, samtidigt som samarbetet med Nato utvecklas.

Bland de politiska partierna förespråkar Moderaterna och Folkpartiet att Sverige söker medlemskap i Nato nu, medan Kristdemokraterna är tveksamma och Centern vill behålla alliansfriheten. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger entydigt nej till svenskt Nato-medlemskap. Den borgerliga allians­regeringen har garanterat att man inte kommer att driva frågan om Nato-medlemskap under mandatperioden samt att ett svenskt Nato-medlemskap inte är möjligt utan att Socialdemokraterna först sluter upp bakom den linjen.
Nato-motståndarna har under många år haft ett stabilt övertag i den svenska opinionen. Men 2008 års SOM-undersökning – som genomförs vid Göteborgs universitet och som inom kort redovisas i boken ”Svensk höst” (red Sören Holmberg och Lennart Weibull) visar att det svenska Nato-motståndet har minskat något.

Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har 2008 ökat till 24 procent, mot 19 procent 2007. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2008 till 41 procent, mot 44 procent 2007. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag har minskat till 35 procent, mot 37 procent 2007. Visserligen är det fortfarande klart fler som är emot än som är för ett svenskt Nato-medlemskap (41 respektive 24 procent). Men skillnaden mellan anhängare och motståndare är bland de mindre sedan mätningarna påbörjades 1994. Bara 1997 var skillnaden mindre.

Kvinnor är mer negativt inställda än män till ett svenskt Nato-medlemskap. Åsiktsskillnaderna mellan olika åldersgrupper varierar över tid. I 2008 års mätning är det den äldsta åldersgruppen som är minst negativ till Nato-medlemskap. Bland partisympatisörerna är Nato-motståndet störst bland vänsterpartister och miljöpartister, följt av socialdemokrater och centerpartister. Folkpartisterna är kluvna, medan det nu finns en övervikt för Nato-anhängare bland kristdemokrater och moderater. Nato-opinionen på väljarnivå följer således ganska väl vänster-högerdimensionen. Stödet för Nato-medlemskap inom Moderaterna minskade fem år i rad (2003–2007), men nu har trenden vänt. Det största stödet för svenskt Nato-medlemskap återfinns bland Sverigedemokrater.

Hur skall vi då förklara det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap? En möjlighet är att kriget i Kaukasus mellan Ryssland och Georgien – som pågick strax innan SOM-undersökningen gick i fält – förstärkte bilden av Ryssland som ett militärt hot och därigenom även minskade motståndet till medlemskap i Nato. I så fall borde Nato-anhängarna vara fler i den grupp som känner oro inför situationen i Ryssland än i den grupp som inte känner en sådan oro.
I 2008 års undersökning ställdes frågan ”Om du ser till läget i dag, vad upplever du själv som mest oroande inför framtiden?”. På svarsalternativet ”Situationen i Ryssland” svarade 14 procent ”mycket oroande”, 41 procent ”ganska oroande”, 39 procent ”inte särskilt oroande” samt 6 procent ”inte alls oroande”.
Det finns ett visst samband mellan graden av oro över situationen i Ryssland och åsikt i frågan om svenskt medlemskap i Nato. Bland dem som uppfattar situationen i Ryssland som ”mycket oroande” är det 31 procent som vill att Sverige skall gå med i Nato, medan motsvarande andel bland dem som inte är oroade över situationen i Ryssland uppgår till 23 procent. Sambandet beror inte på att rödgröna sympatisörer skulle vara mindre oroade än borgerliga sympatisörer över situationen i Ryssland. Socialdemokrater och moderater är till exempel i det avseendet ungefär lika oroliga.
Kan då det ökade stödet för svenskt Nato-medlemskap förklaras med ett sjunkande förtroende för det svenska försvaret? I Sverige hade den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen i december 2007 tonat ned hotet från Ryssland och i stället lyft fram klimathotet. Försvarsberedningens hotbild underkändes av överbefälhavaren Håkan Syrén som våren 2008 markerade att osäkerheten ökade som en följd av de spända relationerna mellan Europa och Ryssland. Den försvarspolitiska debatten i Sverige inramades av den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs dramatiska avgång hösten 2007 (som en protest mot planerade nedskärningar av försvarsutgifterna) och öppna motsättningar mellan överbefälhavare Håkan Syrén och nuvarande försvarsministern Sten Tolgfors om det svenska försvarets framtida inriktning.
Svenska folkets förtroende för försvaret har minskat kraftigt. År 2007 var det 25 procent som uppgav sig ha ett stort förtroende för försvaret. År 2008 hade den andelen minskat till 16 procent. Andelen som uppgav sig ha ett litet förtroende för det svenska försvaret uppgick 2007 till 27 procent, medan motsvarande andel 2008 ökade till 38 procent.

Resultaten visar att det finns ett samband mellan förtroende för det svenska försvaret och åsikt i frågan om svenskt Nato-medlemskap. Men sambandet går i motsatt riktning mot vad vi hade förväntat.
Stödet för ett svenskt Nato-medlemskap är störst bland dem som har ett mycket stort förtroende för det svenska försvaret. Bland dem anser 43 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret endast uppgår till 26 respektive 29 procent.
Bland personer som har ett mycket stort förtroende för försvaret anser 28 procent att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato, medan motsvarande andelar bland dem som har ett ganska eller mycket litet förtroende för försvaret uppgår till 43 respektive 51 procent.
En positiv inställning till det svenska försvaret korrelerar således med en positiv inställning till att Sverige skall gå med i Nato. Resultaten antyder därför att det är sannolikare att det är en förstärkt hotbild från Ryssland än en bristande tilltro till det svenska försvaret som ligger bakom det minskade Nato-motståndet i svensk opinion.
Den rödgröna koalitionen har aviserat att den vill driva stödet för Sveriges militära alliansfrihet och nej till Nato som viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inför 2010 års val. Den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Kan vi kanske förvänta oss en omsvängning från Centern i Nato-frågan motsvarande partiets omsvängning i kärnkraftsfrågan?
Nato-motståndarna har fortfarande ett klart försteg i svensk opinion. Men vad som skulle hända om partierna på allvar började driva frågan om svenskt Nato-medlemskap efter blockpolitiska skiljelinjer är i högsta grad en öppen fråga.

2009-04-01

Ny regering i Israel

Så har Israel fått en ny regering, med Benjamin Netanyahu (Likud) som premiärminister, högerpopulisten Avigdor Lieberman (Yisrael Beiteinu) som utrikesminister och Ehud Barak (Labor) som försvarsminister. Regeringen är Israels största någonsin, med inte mindre än 30 ministrar och i skrivande stund 8 viceministrar. Det är svårt att hitta någon seriös bedömare som tror att regeringen kommer att kunna (eller ens vilja) föra fredsprocessen med palestinierna framåt, eller att regeringen kommer att bli särskilt långlivad. Som den israeliska tidningen Haaretz uttrycker det: Det är en regering destined to fail (dömd att misslyckas).

Varken Netanyahu eller Lieberman har något intresse av att driva på förhandlingar mot en tvåstatslösning. I stället går det att tolka deras uttalanden som att de förespråkar en slags ekonomisk säkerhet eller ekonomisk fred mellan israeler och palestinier. Israel skulle i så fall främja den ekonomiska utvecklingen på Västbanken och i förlängningen också i Gaza, mot att den tänkta palestinska statsbildningen lades i malpåse. Bantustans kallades det i Sydafrika, och det gick inget vidare. Det kommer det inte att göra i Palestina heller.

På den palestinska sidan återupptas nu försoningsamtalen mellan Hamas och Fatah. Men samtalen har gått trögt, och i det dödläge i förhandlingsprocessen som nu råder är det svårt att skapa tillräckliga incitament för såväl Hamas som Fatah att göra de eftergifter som behövs för en försoning.

I USA har Barack Obama fullt upp med att hantera finanskrisen. Det är också svårt att se hur han skulle kunna gå in i ett närmare samarbete med den israeliska regeringen såsom den nu är sammansatt. Hur skall omvärlden med någon trovärdighet kunna samtala med Avigdor Lieberman som förespråkar folkfördrivning och samtidigt vägra samtala med Hamas? Obama kommer i stället inledningsvis att operativt prioritera Afghanistan-Pakistan, Irak och Iran. Särskilt intressant är Obamas strävan att bryta isoleringen av Iran för att kunna utnyttja Iran i hanteringen av de övriga konflikterna i Mellanöstern.

Så för fredsprocessen mellan israeler och palestinier stundar väntans tider. För att återigen citera artikeln i Haaretz: All that remains is to hope that Israel's largets government ever will also be the government that makes way for its successor with the greatest speed. (Allt som återstår är hoppet att Israels största regering någonsin också blir den regering som ger plats åt sin efterträdare med högsta möjliga fart.)

I väntan på att så sker är det viktigt att palestinierna - som konfliktens svagare part - inte lämnas i sticket av omvärlden. Kanske att Ship to Gaza är något att ta fasta på?

2009-03-31

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!

2009-03-30

I skuggan av Wanja

Ur Visa till ombudsmän (Kent Andersson)

Det går en narr kring förhandlingsborden
och sjunger tyst om vad alla vet:
att det finns inte ett ord på jorden
som är så olikt som jämlikhet.

Vem är man lik, narr?
Att rik narr liknar
en annan rik narr, väl alla vet.
Men är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

En chef har Ansvar. Han har Principer.
Fint hus. Fin lön. Fint språk och fin kultur.
Men den som ingenting alls begriper
får sparken. Blommor. Och armbandsur.

Känns han igen, narr?
Är han din vän, narr?
Sjunger du än, narr
om vad du vet:
att alla avtal
är grymma gravtal
över en död solidaritet.

Ack, klassamhället har sina brister
och jämlikheten förblir en dröm.
För alla är vi väl små egoister
som börjat klättra och vill ha beröm?

Blir det vårt val, narr,
när kampen svalnar
och klasser byter
identitet?
Och är det det, narr
som chefer menar
när chefer talar
om jämlikhet?

När narren tystnar och håller käften
och sången borde få gå till ro
då sjunger LO och SAF den
i mun på SACO och TCO.

2009-03-28

Hade Jesus tänder?

Namnet framför andra namn är Jesus, ej skönare på jorden fanns! (Sv Ps 47)

Jonas Gardell inleder sin med rätta lovprisade bok "Om Jesus" (Norstedts, 2009) med att citera Allan Törnbergs vackra och välkända psalm från 1933.

Men hur skön var Jesus egentligen? I boken problematiserar Jonas Gardell Jesusbilden över tid, med fokus på även på Jesus kroppsliga gestaltning. Är det rättfärdigt att skildra Jesus med ett milt och vackert leende när Jesus i verkligheten sannolikt var tandlös?

Gardells Jesusskildring har väckt upprördhet i konservativa och fundamentalistiska kretsar. Så påstår t ex Ulf Ekman, huvudpastor i församlingen Livets Ord i Uppsala, att Gardell är fördomsfull och okunnig. Ulf Ekman beskriver också Gardells Jesusbild som klart utanför den kristna tron och därför hädelse.

Frågan huruvida Jesus hade tänder är således ingen oförarglig fråga. Jag tänker osökt på Umberto Ecos stora roman "Rosens namn". Där går munken Jorge da Burgos bokstavligen över lik för att hemlighålla det enda bevarade exemplaret av Aristoteles andra del av Poetiken, som bl a handlar om skrattet. Men skrattet är för Jorge da Burgos en synd och ett fördärv - ingenstans står det t ex i Bibeln att Jesus någonsin skrattade.

Kritiken mot att återge Jesus som tandlös har sin grund i att Jesus var både människa och Gud, och att det då blir fel att ensidigt återge hans mänskliga sidor. Ekman betonar vikten av att lyfta fram både det mänskliga och det gudomliga hos Jesus: Att tona ner och förneka Jesu gudomlighet innebär att han bara skulle vara en vanlig människa och då förmår han inte frälsa oss eftersom det bara är Gud som kan frälsa. Att förneka hans sanna mänskliga sida gör att hans identifikation med dem han skulle frälsa upphör.

Givet Jesus klassmässiga bakgrund och levnadsvillkoren i Palestina på den tiden är det nog sannolikt att han i 30-årsåldern inte hade särskilt många tänder kvar i munnen. Jag tror inte heller att hans gudomlighet tog sig uttryck i att han till skillnad från sina jordiska levnadskamrater slapp tappa sina tänder.

Däremot har jag inga alls problem med att Jesus i konst, musik och litteratur återges som skön och vacker. Vi människor har en tendens att vilja göra det goda vackert. Gud är kärlek och störst av allt är kärleken. Varför då inte göra den mänskliga bäraren av detta det största goda vacker?

Yta spelar roll. Jag minns min medverkan i ett TV-inslag för nu rätt många år sedan, då skådespelaren Björn Gustafson (Dynamit-Harry i Jönssonligan, drängen Alfred i Emil i Lönneberga) också skulle medverka. Björn Gustafson vägrade sminka sig, för han tyckte det blev onaturligt! Resultatet blev att jag som välsminkad såg hur normal ut som helst i TV-rutan, medan den osminkade Björn Gustafson såg onaturligt blek och tärd ut.

På samma sätt är det med Jesusbilden. Att i vår tid framställa Jesus som tandlös ger en lika onaturlig bild av Jesus som den osminkade Björn Gustafson gav av sig själv i TV.

Men visst är det bra att Jonas Gardell lyfter fram även den historiskt mänskliga sidan av Jesus. I hägn av sin clownmask och sina grimascher är Jonas Gardell en seriös förkunnare. Gå gärna och lyssna på honom i Göteborgs Domkyrka torsdag den 2 april kl 19.00, arrangerat av Teologiskt Forum.

Alltid läsvärda Senapsfrön och fikonspråk uppmärksammar också diskussionen om Jesus tänder.

2009-03-24

Mona Sahlin och utrikespolitiken

Svenska Dagbladet uppmärksammar i dag det faktum att väljarna uttrycker betydligt större förtroende för Fredrik Reinfeldt än för Mona Sahlin i utrikespolitiska frågor. Tidningen ställer bl a frågan hur Socialdemokraterna strategiskt kan agera för att stärka Mona Sahlins ställning i utrikespolitiken.

Svenska Dagbladets analys är i huvudsak riktig. Utrikes- och säkerhetspolitiken är inte Mona Sahlins profilfrågor, och hon har själv intagit en defensiv position inom dessa politikområden. Men till hösten tar Sverige över ordförandeskapet i EU, vilket innebär att Fredrik Reinfeldt kommer att få axla statsmannarollen i än större utsträckning än nu. Utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga områden för ett statsmannaskap, och därför bör Mona Sahlin ta åtminstone ett steg fram i dessa frågor inför valet 2010.

Men även om Mona Sahlin personligen inte synts så mycket i den utrikespolitiska debatten så har det Socialdemokratiska partiets utrikespolitik under hennes ledarskap faktiskt radikaliserats. I det internationella rådslagsmaterial som nu går till partistyrelsen finns t ex offensiva skrivningar om den militära alliansfrihetens förtjänster, om en skarpare nedrustningspolitik och om den israelisk-palestinska konflikten (där partiet nu tar igen den mark som förlorades under Göran Persson). Jag tycker mig dessutom förstå att partiet kommer att hålla fast vid en folkrättsligt förankrad linje i synen på FN-mandat vid internationella militära insatser.

Därutöver andas den socialdemokratiska utrikespolitiken nu också en större självständighet från EU. Det tidigare olyckliga mantrat om att Sverige skulle bidra till en gemensam utrikespolitik för EU-staterna (utan att problematisera vilket innehåll denna utrikespolitik skulle ha...) har ersatts av formuleringar om vikten av att bedriva en självständig utrikespolitik.

Dessa förändringar av den socialdemokratiska politiken innebär att utrikespolitiken i dag är en betydligt mer blockskiljande fråga än vad den var under Göran Perssons tid. Det rödgröna samarbetet har sannolikt också påverkat denna process.

Men som jag säger i artikeln i Svenska Dagbladet i dag: Det räcker inte med att politiken har förändrats i positiv riktning. Mona Sahlin måste också synas mera och utöva ett tydligare ledarskap i dessa frågor.

2009-03-21

Klas Eklund och självbedrägeriets ädla konst

Jag har alltid reagerat på individer ur samhällseliten som beklagar sig över (eller möjligen koketterar med) att de arbetar 70-80 timmar i veckan. I dagens Aftonbladet (ännu ej på nätet) driver Klas Eklund mytologin - eller möjligen självbedrägeriet - till nya höjder när han påstår att han under sin tid som bankekonom arbetade 90 timmar i veckan!

90 timmar i veckan. Känn på den. För att ett sådant beting överhuvudtaget skall vara möjligt förutsätter det att Klas Eklund arbetar veckans alla sju dagar - måndag till söndag - året runt. Det blir då en arbetstid på ungefär 13 timmar om dagen. Varje dag.

Låt oss anta att Klas Eklund gick upp kl 06.00 varje morgon. Efter att ha ätit frukost, tvättat och klätt sig, borstat tänderna, skummat igenom morgontidningen och tagit sig genom Stockholmstrafiken till jobbet bör han ha kommit fram till kontoret cirka kl 08.00. Vi lägger sedan på de 13 timmarnas arbetsdag och en timma för lunch (han måste väl åtminstone äta...) och då är kl 22.00. Då är det dags att dra sig hemåt, äta kvällsmat, klä av sig, tvätta sig, borsta tänderna igen och kanske t o m hinna ge hustrun en puss. I säng tidigast kl 00.00. För att morgonen därpå återigen gå upp kl 06.00 och ge sig iväg till jobbet. 7 dagar i veckan. Året runt.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera över vad det under denna period är som Klas Eklund definitivt inte hinner. Inte en enda gång under året hinner han umgås med sin hustru, träffa sina föräldrar, barn eller vänner. Han hinner inte en enda gång handla, tvätta bilen, gå till optikern, tvätta eller städa. Han hinner inte en enda gång under året titta på TV, motionera eller läsa en bok. Han hinner inte en enda gång under året gå till doktorn, klippa gräset, gå på bio, se en DVD, gå på en konsert, gå på teater eller gå i kyrkan. Inget av detta en enda gång. Under hela året.

Anta att han en enda gång unnade sig en ledig söndag för att t ex bevista sin bäste väns bröllop eller fira barnens födelsedag. Då måste han den veckan gå upp kl 04.00 måndag-lördag för att jobba in drygt två timmar extra varje dag för att kompensera de förlorade 13 söndagstimmarna.

Arrangemanget faller förstås på sin egen orimlighet. Min poäng är inte att raljera med Klas Eklund - som jag varken känner eller har något otalt med. Men jag blir besviken när en begåvad person i sin självbild förfaller till fantasterier. Det finns också ett drag av högmod i dessa självmarterande överdrifter.

Klas Eklund menar ju förstås något annat. Han menar att han i tankarna har svårt att släppa jobbet även när han umgås med sin fru, sina barn, sina föräldrar eller sina vänner. Han har svårt att släppa jobbet när han är i affären, läser tidningen, tittar på TV eller äter frukost. Han har mycket resor och möten som tenderar att äta upp den s k ställtiden. Men det är faktiskt något helt annat än att "jobba 90 timmar i veckan".

Även en gruvarbetare, en sjuksköterska eller en ingenjör kan ta med sig jobbet hem. Många mellanchefer reser och deltar i konferenser så mycket att arbetsbördan blir tung och den fria tiden krymper ihop. Men en smula ödmjukhet är nödvändig om inte trovärdigheten skall rasa ihop.

2009-03-19

IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast

Mitt hjärta är inte bara rött, utan också Blåvitt. I den senare egenskapen bloggar jag då och då på den legendariska IFK Göteborgs-bloggen Bara ben på Glenn Hysén och följande post kan också läsas där.

Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.

Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.

Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.

Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).

För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.

I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...

IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".

Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...

2009-03-17

Hur starkt är motståndet mot Ipred-lagen?

Den 1 april träder Ipred-lagen i kraft. Ipred-lagen innebär att en upphovsrättsinnehavare kan vända sig till domstol för att få ut information om personer som misstänks för olaglig fildelning. Tidigare har internetoperatörerna haft tystnadsplikt. Men nu kan domstolen tvinga operatörerna att lämna ut namn- och adressuppgifter på personer som misstänks för olaglig fildelning. Därefter kan upphovsrättsinnehavaren kontakta den misstänkte fildelaren och kräva ersättning eller hota med åtal.

Svenska Dagbladet publicerar i dag en Sifo-undersökning som visar att 48 procent av svarspersonerna är emot Ipred-lagen, medan endast 32 procent är för. Motståndet är störst bland yngre män (79 procent emot), och rödgröna partisympatisörer är mer negativa till lagen än vad den borgerliga alliansregeringens anhängare är.

Motståndet mot Ipred-lagen följer samma mönster som motståndet mot FRA-lagen. I väljarkåren som helhet följer åsikterna vänster-högerskalan. Men bland de som är aktiva och driver moståndet samsas moderater, liberaler, socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Jag har just fått tillgång till resultaten från 2008 års SOM-undersökning om svenska folkets ïnställning till FRA-lagen och till andra olika övervakningsinstrument. Spännande resultat som publiceras ganska snart i en artikel som jag skriver tillsammans med Henrik Oscarsson.

För de allra flesta väljare är Ipred-lagen eller FRA-lagen inte en tillräckligt viktig fråga för att den skall påverka deras partival i 2010 års val. Men för den grupp männniskor som engagerat sig och tagit strid mot FRA-lagen och Ipred-lagen är besvikelsen på de etablerade partierna stor. Denna väljargrupp - bestående till stor del av politiskt intresserade unga män och kvinnor - blir inte lätt för de etablerade partierna att mobilisera i 2010 års val. Väljer de soffan, blankröstning eller Piratpartiet? Eller går de stukade med svansen mellan benen och rättar in sig i vänster-högerfållan och röstar blått eller rödgrönt ändå? Oavsett vilket kommer de knappast att vara användbara för de traditionella partierna som röstvärvare eller valarbetare.

Jag säger det igen: Fildelningsproblematiken har kommit för att stanna. Den är toppen på ett isberg av nya sakfrågor som den kommunikationella revolutionen fört med sig. Om detta har jag och Marie Demker som bekant skrivit i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008). Den boken var nummer två i den trilogi som påbörjades med I Vattumannens tid. Om 1968 års autkoritetsupporor och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Nu har vi påbörjat arbetet med trilogins avslutande del. Boken kommer att heta Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och där syntetiserar vi våra tankar om den kommuniktaitonella revolutionens konsekvenser för maktfördelningen i dagens samhälle, och om hur vi bäst går till väga för att värna gemenskapsvärden i vårt individualiserade samhälle. Vi tänker vara interaktiva i skrivandet av denna bok - återkommer snart med information om hur detta är tänkt att gå till.

Själv kommenterar jag i dag Ipred-lagen i Kvällspasset i P3.

2009-03-15

Sifo och den rödgröna koalitionens kräftgång

Söndagens Sifo-mätning var ingen rolig läsning för den rödgröna koalitionen. Oppositionens övertag i opinionen fortsätter att minska, och är nu nere i 3.3 procent. Moderaterna får med sina 31.3 procent sitt största stöd på 12 år. Glädjeämnena för oppositionen ligger dels i att Kristdemokraterna åter hamnat under 4-procentsspärren och att Sverigedemokraterna nu tycks ha parkerat sig på en blygsam nivå kring 2-3 procent.

När det gäller de två sistnämnda partierna står jag fast vid min bedömning: Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen och Sverigedemokraterna kommer inte in.

Det är viktigt att komma ihåg att oppositionen haft ett signifikant överläge i princip i samtliga opinionsmätningar som genomförts sedan valet. Men medias fokus ligger i dag inte på oppositionens överläge utan på det minskade avståndet mellan blocken. Det finns en risk att oppositionen börjar känna sig som en förlorare trots att de under två och ett halvt års tid haft ett konstant överläge i opinionen.

Ett bekymmer för socialdemokratin är att partiet inte lyckats formulera särskilt många förslag på hur finanskrisen skall hanteras som i väljarnas ögon skiljer sig distinkt från den borgerliga alliansregeringens politik. Överhuvudtaget har socialdemokratin i dag svårt att formulera skarpa politiska förslag som gör avtryck i debatten. Socialdemokratins retorik har i stället alltför ofta begränsats till att den borgerliga alliansregeringen har gjort för lite och för sent.

Socialdemokratin har sedan rådslagprocessens början 2007 ägnat stor kraft åt att utveckla en ny politik för 2000-talet, där målet måste vara att sätta lika beständiga avtryck i svensk politik och samhällsutveckling som partiet gjorde under 1900-talet. Det är en självklar målsättning - politikens syfte är ju att påverka. Nu går rådslagsarbetet in i ett slutskede där partiets VU i fredags behandlade rådslagsgruppernas texter, vilka nu sänds vidare till partistyrelse och kongress.

Så långt är allt gott och väl. Men ett problem är att det mödosamma arbetet att i rådslagsform utforma en ny politik skall ske samtidigt som partiet tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet utformar en ny gemensam politik. Det blir ingen enkel uppgift att synkronisera slutskedet av rådslagsarbetet med bygget av en gemensam rödgrön koalitionspolitik. Risken finns att allt kompromissas samman till en rödgrön minsta gemensamma nämnare-sörja.

Till rådslagsarbetets slutprodukter kring socialdemokratins utrikespolitik ber jag att få återkomma - jag har uppfattat mycket positiva signaler därifrån!

Sifo-mätningen kommenterar jag bl a i Dagens Eko.