I Gävle kommunfullmäktige är de rödgröna partierna större än Alliansen - 30 mandat mot 27. Men Sverigedemokraterna har 8 mandat och de rödgröna har misslyckats med att få igenom sin budget. Nu tar Alliansen över makten i Gävle trots att de är mindre än de rödgröna, och får för att kunna styra förlita sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna.
På riksplanet har Alliansen agerat tvärtom. Alliansen skulle kunna försöka bilda regering med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men har avstått. Sverigedemokraterna betraktas genom sina rötter i naziorienterade kretsar och sin öppet främlingsfientliga hållning som ett pariaparti som det inte går att samarbeta med.
Nu ställs frågan om maktövertagandet i Gävle skall betraktas som en förövning till en motsvarande omsvängning i rikspolitiken. Är allianspartiernas hittillsvarande enighet om att låta största blocket regera på väg att luckras upp och ersättas av en vilja att bilda en regering som förlitar sig på aktivt stöd från Sverigedemokraterna? Den moderate riksdagsledamoten Anders Hansson skräder inte orden utan förespråkar att Gävlemodellen appliceras även på riksnivå: Det är den grundprincipen som bör gälla. Den som har störst stöd och får majoritet för sitt förslag är den som ska styra.
Kommer det då att bli så? Det vet vi förstås inte. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé formulerar sig på en rak fråga i saken på ett sätt som riskerar att ge den mest rutinerade kremlolog magsår: Vi
ser just nu en historiskt svag regering som har tydliga problem med att
regera tillsammans, hur länge och om den håller finns det ingen mening
att spekulera om i nuläget.
Allianspartierna kommer möjligen att tycka olika i denna fråga. Ett scenario är Moderaterna och Kristdemokraterna går i en riktning där de kan tänka sig en Alliansregering med SD-stöd även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Det blir svårare för Centerpartiet och Liberalerna att vinna intern legitimitet för en sådan linje.
Det kan bli så att Liberalerna och Centerpartiet får välja. Om valresultatet 2018 visar samma blockskillnader som resultatet 2014 kan Liberalerna och Centerpartiet bilda regering med Moderaterna och Kristdemokraterna, baserat på aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Men de kan också välja att bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, och därigenom även fortsättningsvis hålla rågången mot Sverigedemokraterna.
Liberalerna och Centerpartiet som i praktiken permanenta regeringspartier i Sverige - är det dit vi är på väg?
2015-12-27
Måste DÖ dö? Decemberöverenskommelsen In Memoriam
I dag skulle Decemberöverenskommelsen ha firat sin ettårsdag. Så blev det inte. Den formella överenskommelsen föll som ett korthus när Ebba Busch Thor kördes över av sina egna partimedlemmar på Kristdemokraternas riksting i oktober 2015.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
Varför föll Decemberöverenskommelsen? Valet 2014 utmynnade i ett komplicerat parlamentariskt läge. Trots att det fanns en högermajoritet i riksdagen (allianspartierna och Sverigedemokraterna) släpptes en rödgrön minoritet fram att regera. Genom Decemberöverenskommelsen avsade sig dessutom Alliansen möjligheten att genom budgetomröstning fälla den rödgröna regeringen. Inom delar av borgerligheten var frustrationen stark. Decemberöverenskommelsen hade hastats fram för att undvika ett extra val och den var inte tillräckligt förankrad inom Moderaterna och Kristdemokraterna.
I skrivande stund sörjs Decemberöverenskommelsen inte heller av Stefan Löven. Statsministern har länge eftersträvat samverkan över blockgränserna, kanske även i form av en blocköverskridande regering. Men Decemberöverenskommelsen byggde på principen att största block skall få regera, och bidrog därför till att förstärka blockpolitiken.
Men att Decemberöverenskommelsen har försvunnit betyder inte att de problem den avsåg att lösa också har försvunnit. Problemet är att Sveriges traditionella sätt att låta minoritetsregeringar styra byggt på förekomsten av två politiska block - de rödgröna partierna och de borgerliga partierna. I Sverige har vi idag i praktiken tre politiska block, varav det ena - Sverigedemokraterna - genom sin vågmästarställning kan avgöra alla frågor där de båda övriga blocken inte är överens. Samtidigt behandlas Sverigedemokraterna som paria, genom sitt ursprung i nazist-orienterade miljöer och sin främlingsfientliga politik.
Givet väljaropinionen i dag kommer instabiliteten i det politiska systemet att bestå såvida inte en av två saker inträffar. Antingen måste allianspartierna bryta isoleringen av Sverigedemokraterna och börja samverka med partiet. Inte mycket tyder i dag på att så skulle bli fallet. Centerpartiet och Liberalerna skulle inte acceptera en sådan samverkan och Alliansen skulle splittras. Eller så måste några av allianspartierna börja samverka över blockgränsen, med de rödgröna partierna. Frågan är bara hur en sådan samverkan skulle tas emot av de borgerliga väljarna och hur den skulle påverka förutsättningarna för en borgerlig valseger 2018.
Kommer Alliansen att hålla ihop under hela mandatperioden? Konflikterna mellan allianspartierna i flyktingpolitiken och i regeringsfrågan har utvecklats och blivit synliga under hösten. Kommer allianspartierna ändå att enas om en ny gemensam budget redan hösten 2017 och försöka tvinga Stefan Löfven att regera på oppositionens budget fram till valet 2018? Kommer Stefan Löfven och den rödgröna regeringen att kunna utnyttja den goda ekonomin och ett minskat tryck på flyktingmottagningen till offensiva och framgångsrika satsningar på jobb och bostäder och därigenom lägga en god grund till valseger 2018?
Jag kommenterade Decemberöverenskommelsens uppgång och fall i P4 Extra tidigare i dag.
2015-12-23
God Jul alla partiledare!
I morgon är det julafton! Jag passar på att redan i kväll överlämna mina julklappar till våra kära partiledare. Förhoppningsvis kan klapparna komma till både nytta och nöje.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
Jonas Sjöstedt: Vänsterpartiet ratades som regeringspartner av Stefan Löfven efter valet 2014. Partiet avstod den blocköverskridande uppgörelsen om migrationspolitiken och kan nu fritt kritisera den rödgröna regeringen - men till priset av att man saknar inflytande över migrationspolitiken. Jonas Sjöstedt får Freddy Mercurys singel från 1985: Living on my own.
Stefan Löfven: Socialdemokraterna gör anspråk på att vara Sveriges öppna och moderna framtidsparti. Självklart måste ledaren för ett sådant parti vara närvarande på alla de platser och plattformar där medborgarna finns. Stefan Löfven får ett av många efterlängtat twitterkonto.
Åsa Romson och Gustav Fridolin: Det kostar på att regera. Miljöpartiet har tvingats till många och svåra eftergifter, lite väl många tycker en del. Åsa Romson och Gustav Fridolin får varsitt exemplar av Faust, Goethes drama om mannen som sålde sin själ till Djävulen. Faust räddas emellertid i sista akten av en himmelsk änglaskara som för hans själ till himlen. Vi får väl se hur det går för Åsa Romson och Gustav Fridolin...
Anna Kinberg Batra: Moderatledaren har fått mycket kritik av journalister för att hon inte svarar på frågor. Anna Kinberg Batra får samma present som Stefan Löfven fick förra året, det vill säga ett bibelord (Matt 5:37): Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.
Jan Björklund: Så här i juletid skadar det inte att besöka de platser där Jesus levde och verkade. Jan Björklund får en plats i Sveriges kristna råds ekumeniska följeslagarprogram i Palestina och Israel. En följeslagare skall genom sin ickevåldsliga närvaro vidga handlingsutrymmet för utsatta grupper och ge hopp och stöd åt människor som verkar för fred och försoning.
Annie Lööf: Centerledaren hymlar knappast med att hon har ambitionen att bli ledare för Alliansen. Hon får en av mina absoluta favoriter ur världslitteraturen, William Shakespeares Macbeth. Risken är emellertid stor att hon redan har läst den.
Ebba Busch Thor: Kristdemokraternas nya partiledare förlorade striden om Decemberöverenskommelsen, och Ebba Busch Thor har vid flera tillfällen uttalat sig på sätt som fått Anna Kinberg Batra att ropa på rättning i alliansleden. Håller Alliansen verkligen ihop fram till valet 2018? Ebba Busch Thor får ett exemplar av Birger Sjöbergs bok Kvartetten som sprängdes.
Jimmie Åkesson: Sverigedemokraterna är förtjusta i svensk kulturhistoria. Vad passar då bättre än Vilhelm Mobergs romansvit om Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina som lämnade nöden i Sverige för att söka sin lycka i ett annat land. Kanske kan läsningen hjälpa Jimmie Åkesson att se sig själv även i den andre.
Bloggens alla läsare skall också få en julklapp. Ni får fantastiska Sissel Kyrkjebø och O, Helga Natt. Med versraderna Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor, vår jord är fri, himlen öppen nu är. Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär önskar jag er alla en riktigt God Jul.
2015-12-22
Om att bomba länder som inte finns. Vad kan vi lära oss av Agrabah?
En undersökning från Public Policy Polling visade i veckan att 30 procent av republikanska väljare i USA tyckte det var en bra idé att bomba landet Agrabah. Problemet är bara att landet Agrabah inte finns på riktigt. Agrabah är det land där handlingen i Disneyfilmen Aladdin från 1992 utspelar sig. Bland de väljare som tänkte rösta på Donald Trump var det hela 41 procent som tyckte att landet Agrabah skulle bombas.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
Skall vi skratta eller gråta? Visst kan det uppfattas som komiskt att en så stor del av den republikanska väljarkåren är så okunnig att den vill bomba ett land som inte finns. Men skrattet fastnar i halsen - vad innebär det för den politiska demokratin och folkstyret om opinionen i säkerhetspolitiska frågor kring liv och död är så lättmanipulerad?
På ett sätt överdriver vi betydelsen av det inträffade. De flesta väljare använder sig av så kallade shortcuts ("genvägar") för att kunna ha en uppfattning i komplicerade frågor. Jag skulle tro att flertalet av de väljare som ville bomba Agrabah resonerade ungefär så här: "Jag vet inte så mycket om enskilda länder i Mellanöstern. Men jag vet att många av dem är diktaturer och härbärgerar militanta islamistiska grupper som utgör ett hot mot USA. Det finns två huvudlinjer i debatten: Agera diplomatiskt eller agera militärt, t ex genom flygbombningar. Jag brukar ansluta mig till den linje som vill att USA använder militära medel. Eftersom frågan ställs i en enkät från ett seriöst opinionsinstitut har jag inga skäl att inte lita på frågeställningen. Därför svarar jag ja på frågan om att bomba." Ur det perspektivet blir svaret logiskt. Många av oss skulle säkert kunna luras att instämma i förslag som bygger på falska premisser. Det finns experimentstudier som pekar i en sådan riktning.
Det som bekymrar mig är att dessa genvägar också slår till när det gäller så avgörande saker som att bomba ett annat land. Att människor har så lätt att ansluta sig till militära lösningar där många människor kommer att dö, utan att ha någon kunskap och utan att problematisera frågan.
Vi ser stråk av detta mönster även i debatten om hur vi bäst bekämpar diktatorer (Saddam Hussein i Irak, Muammar al-Gadaffi i Libyen, Bashar al-Assad i Syrien) eller terrorrörelser (Al Qaida, IS/Daesh). Att inte vilja bomba likställs av en del med försonlighet eller med feghet. Att bomba blir ett moraliskt imperativ i kampen mot fienden, mot den andre, mot ondskan.
Motsvarande resonemang kan överföras till debatten om det svenska stödet till Frankrike i kampen mot IS/Daesh. Jaså, ni vill sända transportplan? Vi vill skicka JAS-plan. Och i förlängningen: Jaså, ni vill bara sända två JAS-plan. Vi vill sända fyra. Eller: Jaså, ni vill bara sända fyra JAS-plan. Vi vill sända åtta. En sådan överbudspolitik bygger på en moraliserande retorik och är säkerhetspolitiskt olämplig. I sak försvårar den rationella bedömningar av vilka medel som i den konkreta situationen är mest effektiva för att uppnå de mål som eftersträvas. Retoriken återfinns tyvärr inte bara på en del borgerliga ledarsidor, utan har också nyligen torgförts av till exempel Liberalernas partiledare Jan Björklund.
Det är förstås ingen slump att det är Donald Trumps anhängare som är mest beredvilliga att bomba länder som inte finns. Högerpopulismen syresätts genom okunskap och armviftande retorik. Det vore befriande om svensk politisk debatt kunde få utgöra en replipunkt från den typen av företeelser. Det senaste halvåret har tyvärr inneburit ett exempel på motsatsen.
Läs gärna Vänstra Stranden som i en text om dygderna för en sanningssökande människa citerar den romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det till.
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
en
romerske kejsaren Marcus Aurelius: Vårt liv är vad våra tankar gör det
till. - See more at:
https://www.gp.se/nyheter/ledare/gastkronikor/1.2934083-demker-framtiden-ligger-i-vara-hander-och-tankar#sthash.egPYH3Tx.dpuf
2015-12-19
Stefan Löfvens jultal
Det är vidrigt. Det är ynkligt. Det är avskyvärt. Stefan Löfven skrädde inte orden när han i sitt jultal kommenterade de brända flyktingförläggningarna. Överhuvudtaget har nog ingen som kunnat undgå att märka att Stefan Löfvens är en empatisk person och att han strävar efter att låta denna empati komma till uttryck i politiken, också i en solidarisk flyktingpolitik.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
Desto svårare blir då uppgiften att kombinera empatin och strävan efter en solidarisk flyktingpolitik med de migrationspolitiska åtgärder som syftar till att färre asylsökande människor skall komma till Sverige. Stefan Löfven försöker hantera problemet genom att bl a betona vikten att av de människor som kommer hit måste kunna få ett värdigt mottagande och att flyktingkrisen bara kan lösas varaktigt om fler EU-länder tar sitt ansvar.
Om det nu är så att antalet flyktingar som söker sig till Sverige börjar minska kommer också den politiska dagordningen att breddas - de senaste månaderna har ju flyktingfrågan dominerat starkt. I sitt tal målade Stefan Löfven upp två skiljelinjer framåt. Den första skiljelinjen, menade Löfven, stod mellan investeringar (rödgrön politik) vs nedskärningar (allianspolitik), den andra skiljelinjen stod mellan sammanhållning (rödgrön politik) vs skuggsamhälle (centerpolitik - släpp in alla som vill komma men låt dem klara sig själva med låglönejobb/svartjobb och usla livsvillkor).
Nu regerar Stefan Löfven för första gången på egen budget (är det förresten någon som noterat att budgeten nu röstats igenom i riksdagen utan problem, trots uppsagd Decemberöverenskommelse och tvetydigheter från främst Anna Kinberg Batra om hur oppositionen skulle agera). Just nu går ekonomin mycket bra, arbetslösheten sjunker, BNP växer. Närmar vi oss mandatperiodens momentum? Om den rödgröna regeringen lyckas utnyttja situationen till att få fart på tillväxt, jobb och byggande kan den stå relativt stark inför valrörelsen 2018.
Jag kommenterar Löfvens jultal, för Svenska Dagbladet här.
2015-12-17
SVT Debatt läggs ned - till glädje och förtvivlan
I kväll sänds sista avsnittet av SVT Debatt, som efter 27 säsonger (!) nu läggs ned. SVT Debatt har varit ett program som många älskat att hata. Programmet har anklagats för att vulgarisera debatten och för att låta den som ropar högst och viftar mest få ordet. Publikläktaren har kallats för "apberget". I sanningens namn har statusen och kvaliteten på deltagarna inte alltid varit den högsta. Själv har jag varit med 7-8 gånger. :)
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
Men programmet har fått genomslag och ofta gått igenom bruset. Redaktionen har - vad jag förstått - oftast varit högmotiverad och entusiastisk. Attityden kan beskrivas som en slags uppkäftig kvällstidningsinspirerad hälsning från Göteborg till de "finare" samhällsprogrammen i Stockholm (även om Uppdrag granskning-redaktionen också finns i Göteborg). Tittarsiffrorna har varit bra, även om de minskade våren 2015. Mellan 380 000 och 500 000 människor brukar se programmet, och spinnet särskilt på Twitter har varit livaktigt. Alla svenska TV-tittare känner till SVT Debatt. I alla fall nästan alla.
Då och då har programmet gått över gränsen. Riktigt upprörd blev jag när Debatt i september 2012 behandlade en slags vårdnadstvist om en tvåårig flicka, mellan barnets fosterföräldrar och barnets biologiska mamma som levde i Algeriet. I studion fanns en man som påstod sig ha levt med flickan och hennes mamma och han fick i livesändning framföra en mängd uppgifter av betydelse för utredningen om flickan, uppgifter som var omöjliga att kontrollera. Han påstod sig ha tillgång till den biologiska mammans telefonnummer, och SVT Debatt försökte i direktsändning ringa upp mamman. Ingen frågade sig hur glad mamman skulle bli över att oförberedd via tolk diskutera en vårdnadstvist om sin dotter i direktsänd svensk television. Redaktionellt haveri, skrev jag då, vilket ledde till en debatt i Studio Ett i P1 mellan mig och SVT Debatts då projektansvarige Robert Olsson. SVT Debatt bad om ursäkt för att man försökt ringa upp mamman i direktsändning.
Av alla programledare för SVT Debatt har Lennart Persson varit bäst. Hans lugna auktoritet har skapat en ordning i samtalet, vilken bidragit till att argumenten hamnat i centrum och skiljelinjer kunnat synliggöras.
Det är ett klokt beslut att nu lägga ned SVT Debatt. Programmet har stelnat i sin form och har svårt att komma vidare. Nu lanserar i stället SVT ett nytt program - Opinion Live - som börjar sändas torsdag 14 januari. Vem skall leda det programmet? Det är oklart, men Göteborgs-Posten påpekar stillsamt att SVT Göteborg nyligen rekryterat samhällsjournalisten och författaren Lena Sundström.
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Nyligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
yligen
rekryterade SVT Göteborg samhällsjournalisten Lena Sundström, en av
Sveriges mest namnkunniga journalister och författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
amhällsjournalisten
Lena Sundström, en av Sveriges mest namnkunniga journalister och
författare - See more at:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.2930208-hon-erbjods-fa-leda-svt-s-nya-debatt-#sthash.PBaNZ9hk.dpuf
Själv missar jag kvällens avslutande sändning av SVT Debatt, då jag inte vill missa det nya avsnittet av Kommissarie Lewis kl 21.00 i Kanal 5. Men jag säger tack för alla dessa år och för att ni stuckit ut och jag önskar Opinion Live lycka till. Den som inte kan få nog av SVT Debatt hittar en förteckning över samtliga program och dess innehåll här - hur skulle man klara sig utan Wikipedia...
2015-12-16
Jas Gripen-plan har blivit borgerlighetens fetisch
Jas Gripen-planen har blivit en fetisch - ett objekt för besatthet - för svensk borgerlighet. Sverige har idag informerat om vilket stöd vi tänker ge Frankrike i dess kamp mot IS/Daesh och mot terrorism överhuvudtaget. De olika åtgärderna har valts från en lista som Frankrike överlämnat. Här ingår bl a strategiska flygtransporter, ett Herculesplan för insatser i Mali, svenska stabsofficerare och kanske även försvarsmateriel. Ingenting tyder i detta skede på att Frankrike skulle vara missnöjt med det svenska stödet.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
Men de borgerliga partierna rasar över att Sverige inte sänder JAS-plan. (Sverigedemokraterna vill gå ännu längre och sända svensk marktrupp - lite oklart vart.)
De borgerliga partiernas reaktion är förväntad, men ändå trist. Det finns drag av en osund moralism i debatten, uppbyggd enligt logiken "den som skickar flest Jas-plan hatar IS/Daesh allra mest". Fokus hamnar på medlen, i stället för på målen.
Det är inte brist på stridsflygplan som försvårar bekämpandet av IS/Daesh. Det vet de borgerliga partierna, ändå väljer de att spela upp just Jas Gripen-plan som en avgörande komponent i det svenska stödet. Det är faktiskt inte seriöst.
Bombhögern trodde att om man bara bombade bort Saddam Hussein och Muammar Gadaffi så skulle allt bli frid och fröjd. Verkligheten i Irak och Libyen visade sig vara något mer komplicerad än så.
Det kan ibland vara både befogat och nödvändigt att använda sig av militära medel. Kampen mot IS/Daesh är ett sådant tillfälle. Men därifrån till att ryggmärgsmässigt fördöma det svenska stödet till Frankrike för att det inte inrymmer Jas Gripen-plan är steget mycket långt.
2015-12-15
Viktig och rolig nyordning inom S, med öppen utfrågning av kandidater
Socialdemokraternas mödosamma vandring mot att bli ett öppet och modernt framtidsparti tog igår ytterligare ett litet steg på vägen. Då genomfördes en offentlig utfrågning av de fem kandidater som låtit sig nomineras till uppdraget att leda Socialdemokraterna i Göteborgs kommunstyrelse och också bli kommunstyrelsens ordförande efter avgående Anneli Hulthén. Utfrågningen genomfördes av Britt-Marie Mattsson och den kan ses i sin helhet här.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
Kongressalen i Folkets Hus vid Järntorget var välfylld och stämningen uppsluppen. Människor skrattade och kramades och stötte och blötte de olika kandidaternas egenskaper och förankring. Det var en politikens fest, ungefär på samma sätt som när Vänsterpartiet för några år sedan valde ny partiledare efter Lars Ohly och de fyra kandidaterna Ulla Andersson, Rosanna Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt turnerade runt i landet på motsvarande utfrågningar.
Det är utmärkt att Socialdemokraterna nu öppnar upp sina nomineringsprocesser och val till ledningsuppdrag. Även om det till sist är valkommittén som formulerar förslaget som den extra partidistriktskongressen har att ta ställning till en bit in i januari så bidrar öppenheten och de många kandidaterna till att ge legitimitet åt både process och beslut. Medlemmarna mobiliseras och intresset för valet ökar. Kandidaterna måste också vara beredda att öppet och argumentativt redovisa sina ideologiska grunduppfattningar och åsikter i sakpolitiska frågor.
Gårdagskvällens utfrågning bidrog inte till att synliggöra några större sakpolitiska skiljelinjer mellan de olika kandidaterna. Det var kanske heller inte att vänta. I stället fick publiken förhålla sig till kandidaternas förmåga att klart och tydligt besvara Britt-Marie Mattsons frågor, deras motiveringar till sina ställningstaganden, deras visioner för Göteborg och deras ledarstil. Gott så.
Jag noterar till min glädje att tre av fem kandidater håller på IFK Göteborg och till min sorg att ingen av de fem vågade förespråka republik framför monarki.
Socialdemokraterna har allt för länga plågats av en partikultur där medlemmarna inte förväntats ta steget fram och öppet kandidera till ledningsuppdrag. Jag är glad att den tiden nu tycks vara på väg att försvinna. Respekt åt kandidaterna Cecilia Dalman Eek, Ann-Sofie "Soffan" Hermansson, Mattias Jonsson, Håkan Linnarsson och Lena Malm som bidrar till att göra denna viktiga förändring möjlig.
Jag kommenterar gårdagskvällen utfrågning bl a för SVT Väst och för TT.
2015-12-13
Nej, Sverigedemokraterna har sannerligen inga skäl att jubla
Regeringens åtstramning av flyktingpolitiken (ID-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd, skärpta krav för anhöriginvandring etc) har fått en och annan att tro att Sverigedemokraterna nu jublar eftersom de till sist fått gehör för sin politik.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
Ingenting kunde vara mer felaktigt. Sverigedemokraterna jublar inte och har sannerligen inga skäl att jubla. Partiet är det här decenniets stora sakpolitiska förlorare. I partiets enda viktiga fråga - invandringspolitiken - har utvecklingen år efter år gått i helt motsatt riktning än vad partiet önskat och eftersträvat. Trots att partiet vuxit kraftigt i opinionen har partiet grovt misslyckats med att utnyttja det ökade väljarstödet till att påverka politiken.
Ända sedan sin tillkomst har Sverigedemokraterna hävdat att vi måste sätta stopp för "massinvandringen" och kraftigt minska antalet invandrare som kommer till Sverige. Det har inte spelat någon roll om antalet flyktingar som sökt sig till Sverige ett år varit 10 000 eller 150 000. I Sverigedemokraternas värld spelar volymer faktiskt ingen roll - oavsett hur många som kommer så är det för många.
De senaste decennierna har Sverige beviljat uppehållstillstånd till ungefär 650 000 flyktingar, inklusive deras anhöriga. Då är 2015 års siffror ändå inte inräknade. För varje år som Sverigedemokraterna suttit i riksdagen har antalet flyktingar som beviljats uppehållstillstånd i Sverige ökat.
Flyktingmottagningen har tillsammans med övrig invandring stöpt om Sverige i grunden. Sverige är i dag ett annorlunda och betydligt mer mångkulturellt samhälle än vad Sverige var under större delen av 1900-talet. De människor som kommit hit och stannat kvar bidrar till att omforma det svenska samhället på ett sätt som inte går att rulla tillbaka. Mångkulturalismen har kommit för att stanna och Sverigedemokraterna är ur det perspektivet historiens förlorare. De har inga skäl att jubla alls.
Under det senaste året har Sverige tagit emot fler flyktingar per capita än något annat EU-land. Aldrig någonsin tidigare har Sverige tagit emot så många flyktingar. Den nya skärpta flyktingpolitiken (som jag vid flera tillfällen kritiserat, t ex här och här och här) kommer möjligen att bidra till att minska antalet människor som söker asyl i Sverige, men det finns fortsatt goda möjligheter till att asylmottagningen framöver kommer att ligga kvar på en visserligen lägre, men ändå hög nivå.
Det bästa vore förstås om människor slapp fly från sina hem. Men där är vi tyvärr inte ännu. Tills vi når dit hoppas och tror jag att Sverige kommer att vara ett land som många vill söka sig till och ett land som gör sitt allra bästa för att ge dem skydd och ett nytt hem.
Nu börjar nästa fas. Bygga bostäder, bygga ut skolor och öka antalet lärare, ökade resurser till sjukvården, skapa fler jobb. Det är en spännande resa som väntar!
Denna bloggpost har inspirerats av en Facebookuppdatering av min akademiske kollega, sociologen Mikael Carleheden.
2015-12-11
Obehagliga nyord: Flyktingpaus
Nej, nu skulle det väl sitta bra med en liten flyktingpaus!
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
Alla behöver vi en paus då och då. Det kan vara en paus som vi använder till något positivt som en personlig njutning - en kaffepaus, eller kanske en rökpaus. Syftet med en paus kan också vara att samla kraft från en ansträngning - en vilopaus efter en hård arbetsinsats, ett träningspass, en intensiv närvaro i sociala medier.
Nyligen fick Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé stort genomslag i media för en ny slags paus - en flyktingpaus.
Ungefär 60 miljoner människor i världen i dag befinner sig på flykt. Hälften av dessa är barn. De allra flesta flyktingar tas omhand av fattiga länder och att bara en mycket liten del kommer till rika industriländer. Nära nio av tio flyktingar finns i länder och regioner som bedöms som underutvecklade. Med all respekt för de påfrestningar som många svenska institutioner nu utsätts för är jag inte säker på att det i första hand är Sverige som behöver en paus. I stället är det framförallt de människor som tvingas fly som behöver en paus, en paus från otrygghet, ångest och umbäranden. Därutöver är det alla de fattiga länder som härbärgerar 90 procent av världens flyktingar som kan behöva en paus.
Att hävda att det är Sverige som behöver en flyktingpaus blir ett hån mot människor på flykt och mot de fattiga länder där de befinner sig. Ordet blir en banalisering av det lidande som flyktingskapet innebär. Jag blir uppriktig besviken på Tomas Tobé och jag kan inte låta bli att tänka på vad Fredrik Reinfeldt tycker om dagens utveckling. Hela hans "öppna era hjärtan"-linje skåpas nu ut av Moderaterna och ersätts av en "stäng gränserna fortare än kvickt"-linje.
Och ja, jag har protesterat även mot att rödgröna företrädare påstått att Sverige behöver ett "andrum" i flyktingmottagningen.
2015-12-07
Lätt införa repressiva åtgärder – svårare avskaffa dem
För ett par veckor sedan – den 18 november - beslöt Säkerhetspolisen att höja hotbilden för Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Det är den högsta hotnivån någonsin. Samtidigt tillkännagavs att en 25-årig man anhållits i sin frånvaro, misstänkt för förberedelse till terroristbrott.
Dagen därpå – den 19
november – meddelade statsminister Stefan Löfven att regeringen avsåg att
genomföra flera insatser för att motverka terrorism i Sverige. Insatserna
bestod i att utreda förslag på hur
Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och Polismyndigheten kan få avlyssna
information som skickas genom krypterade kanaler, driva frågan om kontroll av biometriska uppgifter vid
gränserna till Schengenområdet samt utreda om det finns tillräckliga
möjligheter till kameraövervakning på särskilt brottsutsatta platser och andra
platser med ett förhöjt skyddsbehov.
Enskilda
repressiva åtgärder försvaras gärna med en förstärkt hotbild och med att de
bara är temporära. Men när hotbilden väl förändrats är det sällan som de
repressiva åtgärderna avskaffas. Vi har vant oss vid dem och de har blivit en
del av vår vardag. Det är en olycklig och oroande utveckling.
Angående
statens övervakning av sina medborgare så anser jag för övrigt att möjligheten
att ge Edward Snowden politisk asyl i Sverige bör ges en seriös prövning.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
Texten är publicerad i Aktuellt i Politiken, 4 december 2015.
2015-12-05
Hallå där, professorn! Om hur tågmissöden för oss närmare
Hallå där, professorn!
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
Jag hade aldrig sett honom förut. Och han hade aldrig sett mig. Men jag insåg att min klädsel och min uppsyn innebar att min entré på en liten kvarterspizzeria på Liljeholmen kl 21.50 på fredagskvällen inte gått helt obemärkt förbi.
*
Jag var strandsatt i Stockholm efter att ha tillbringat sex timmar på ett Göteborgståg som stormen Helga kramade musten ur och som aldrig kom längre än till Flen. Vid beskedet att vi måste vända tillbaka till Stockholm utbröt en hotellbokningsrusning bland tågpassagerarna. Om man inte ville bo på Grand för 4 000 kronor natten hänvisade bokningssajterna till Sollentuna eller Bromma. Jag lyckades i hast boka ett rum på något som hette Liljeholmens Stadshotell, för det facila priset av 599 kronor natten och med toalett och dusch i korridoren. Jag tror det var vad man tidigare kallade ett "ungkarlshotell", som renoverats upp.
Missöden med tåg för oss närmare varandra. Under de timmar tåget stod stilla i Flen fick jag många uppmuntrande tillrop på Facebook och Twitter och hjälp med att hitta någonstans att sova (det var innan jag visste att tåget skulle köra tillbaka till Stockholm). På Twitter startades hashtaggen #PrayForUlf, men det var kanske att ta i...
I kupén hamstrade folk mat (och dryck...) från bistron och började till och med prata med varandra. En passagerare kontaktade en journalistkompis på GT/Expressen och gav en live-rapport om läget. Live-rapporteringen var till sitt innehåll något överdriven, och han lade stor möda på att få de bilder han sände över till tidningen att se tillräckligt ödesmättade ut.
En passagerare var smart nog att ringa hotell som inte var knutna till samordningstjänsten Booking.com. Han hade just fått tag på sista rummet på ett centralt beläget hotell när tågtunnlarna utanför Stockholm abrupt gjorde slut på samtalet. Det blev nog Sollentuna för hans del. (Jag har inget emot Sollentuna, men han hade större förväntningar.)
*
"Hallå där, professorn", sa mannen på pizzerian. "Hallå där", sa jag. "Tänk att du såg att jag var professor." Mannen ryckte till. "Är du professor", frågade han. "Javisst", svarade jag. "I vad då?" "I statsvetenskap", svarade jag. Han mulnade lite, men jag är osäker på om det berodde på att han hade något särskilt emot statsvetenskap eller om han inte var riktigt säker på vad statsvetenskap var för slags ämne.
Dialogen mellan mannen och mig väckte även de övriga gästernas uppmärksamhet. En student, en jurist, en entreprenör. Vi pratade Paradise Hotel, Socialdemokrater för tro och solidaritet och Vinterviken. Mannen som först tilltalat mig sa att han tyckte att alla socialdemokrater borde kastas i vattnet i Sandhamn (?), lite oklart varför. Men han var glad ändå och kramade nästan om mig när han gick. Och så fick jag tips om Nybohovsbanan, vilken jag åkte till Liljeholmens T-banestation tidigare i dag.
*
Nu sitter jag på tåget till Göteborg igen, exakt ett dygn försenad. Men mer erfarenheter och vardagsupplevelser som berikat mitt liv.
2015-12-04
SD tar ett steg åt höger
Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.
Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.
Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.
2015-12-03
Om det politiska läget och Alliansens framtid
Veckans partisympatiundersökning från SCB bekräftar bilden att hösten, trots allt tal om "samhällskollaps", präglats av stabilitet i väljaropinionen. I de allra flesta mätningar väger det jämnt mellan de rödgröna och allianspartierna, Socialdemokraterna ligger på dryga 25 procent, Sverigedemokraterna på 17-20 procent och Kristdemokraterna runt fyra procent.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
Stabiliteten i väljaropinionen kombineras med ett på sina håll högt tonläge i debatten. Jag blir förvånad - och besviken - när en vanligen så klok och återhållsam person som den politiske krönikören vid Sydsvenska Dagbladet Per T Ohlsson i en text med högt tonläge skriver nedsättande om Stefan Löfvens sätt att prata. Ohlsson krönika utlöste en skadeglad och hånfull delningshysteri inom delar av borgerligheten. Jag instämmer i Anders Lindbergs bedömning i Aftonbladet i dag: Stefan Löfven har många brister. Att han inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem.
Överhuvudtaget har de borgerliga partierna efter valförlusten haft svårt att finna sig till rätta i sin oppositionsroll. Skall man försöka fälla delar av regeringens budgetförslag eller inte? Skall man som enskilda partier söka blocköverskridande uppgörelser eller skall man hålla ihop Alliansen? Decemberöverenskommelsen som allianspartierna frivilligt ingick och satte sina namn under revs upp inom mindre än ett år.
I en representativ demokrati har oppositionen två grundstrategier att förhålla sig till. Antingen satsar oppositionen på ansvarsutkrävande, det vill säga att kritisera regeringens politik, synliggöra sina egna förslag och arbeta för att väljarna vill byta regering i nästa val. Eller så satsar oppositionen på programförverkligande, det vill säga att genom blocköverskridande uppgörelser och aktivt arbete i utskotten få igenom så stora delar som möjligt av sin egen politik. Strategierna är inte ömsesidigt uteslutande, men det är nog bra om man utser det ena alternativet som huvudstrategi.
En förklaring till de borgerliga partiernas vilsenhet kan vara att de efter valförlusten 2014 släpptes loss från den trånga, fasta Allians-famnen och plötsligt fick möjlighet att utveckla politik på sina egna villkor. Hur skulle man nu bäst använda sin nyvunna frihet? Och vill man - givet det parlamentariska läget - självklart återförenas i en ny fast Allians inför valet 2018? Frågorna är många.
Även på den rödgröna sidan råder oro. Det parlamentariska läget är mycket knepigt. Jonas Sjöstedt har svårt att få med sig sitt eget parti i en del viktiga frågor, som när han till exempel accepterade införandet av gränskontroller för några veckor sedan. Miljöpartiet har pressats till kompromisser som tär hårt på partiet, och det finns krafter som arbetar aktivt för att genom en medlemsomröstning riva upp partiets hållning i migrationspolitiken. Inom Socialdemokraterna finns det skilda uppfattningar om nödvändigheten och om lämpligheten av de migrationspolitiska åtgärderna och det råder en dysterhet över att partiet inte lyfter i opinionen.
Om framtiden vet vi ingenting, brukar jag säga. Vi har ett ovanligt politiskt läge, med en högermajoritet i parlamentet som låter en rödgrön minoritet regera. Vi har i praktiken tre block (de rödgröna, allianspartierna, Sverigedemokraterna), där ett block är paria och inte bjuds in till samarbete. Hur länge kan det gå innan allianspartierna på allvar tvingas välja mellan att samarbeta över blockgränsen eller samarbeta med Sverigedemokraterna? Kan nuvarande läge bestå inte bara över denna mandatperiod utan också nästa?
Jag kommentera det politiska läget för Göteborgs-Posten här.
2015-12-01
Makode Linde och hans kontroversiella antirasistiska konstverk
Våren 2012 åstadkom dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stor uppståndelse då hon i samband med en konstutställning på Moderna museet skar upp en tårta som föreställde en naken svart kvinna, schabloniserad enligt klassiska rasistiska stereotyper. Inne i tårtan låg konstnären Makode Linde gömd, och han började skrika och gråta när kulturministern skar upp tårtan. Lena Adelsohn Liljeroth skrattade till, sade något vänligt och började mata konstnären/den rasistiskt schabloniserade svarta kvinnan. (Foto: Kristofer Sjögren)
I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
I sitt konstverk lyckades Makode Linde skickligt gestalta hur vi alla kan bli en del av en rasistisk diskurs, oavsett våra goda intentioner. Rasism är inte vara en attityd, utan också en struktur. Lena Adelsohn Liljeroth blev ofrivilligt en del av konstverket, av den rasistiska diskursen. Jag vet själv inte hur jag skulle ha agerat om jag oförberedd hamnat i Lena Adelsohn Liljeroths situation.
Nu är det dags igen. Makode Linde skall i januari ställa ut på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och utställningen har han givit titeln "Negerkungens återkomst". Titeln har föranlett en konflikt med Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson, som vägrar acceptera namnet på utställningen. Benny Fredriksson säger till DN att titeln, om den tas ur sin kontext, kan uppfattas som legitimering av ett rasistiskt uttryck och därigenom kränka människor som kommer i kontakt med den. Makode Linde menar å sin sida att titeln är en integrerad del av det samhällskritiska verket och därför inte skall ändras.
Genom sitt val av titel ställer Makode Linde Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i en hopplös situation. Antingen kräver Benny Fredriksson att titeln ändras, och då anklagas han för censur av ett samhällskritiskt, antirasistiskt konstverk. Eller så accepterar Benny Fredriksson titeln, och då anklagas han för att sprida och legitimera rasistiska uttryck. Det skall fan vara utställningschef...
Återigen har Makode Linde på ett skickligt sätt lyckats gestalta hur rasistiska strukturer är svåra, eller hart när omöjliga, att komma ur. Jag hoppas att konflikten inte bara följs av upprörda kommentarer om Makode Lindes skickliga PR-trick, utan också leder till en fördjupad diskussion om hur vi blir medvetna om och bäst bekämpar rasistiska strukturer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)