Kvällens manifestation för Ship to Gaza på Gustav Adolfs Torg i Göteborg - där jag medverkade som talare - blev ett starkt uttryck för den massiva kritik som mött Israel efter morgonens blodiga attack. Representanter för samtliga riksdagspartier utom Kristdemokraterna medverkade med anföranden eller appeller.
Jag har medverkat i en och annan Palestinamanifestation under årens gång, men kan inte minnas någon som haft lika många deltagare. Mötet samlade betydligt fler deltagare än t ex 1 maj-mötena här i Göteborg. Bilder från Sergels Torg i Stockholm visar också prov på den heliga vrede som så många människor känner inför Israels folkrättsvidriga aktion. Genom att olagligt angripa en humanitär hjälpinsats har arrogansen nått en punkt där den ytterst och inifrån hotar Israel som demokrati och civilisation.
Kritiken mot Israels agerande visar en mycket stor bredd. EU:s utrikesminister Catherine Ashton kräver att blockaden av Gaza omedelbart hävs och ett ovillkorligt öppnande av gränsövergångar för att släppa in humanitär hjälp, kommersiella varor och personer till Gaza. Utrikesminister Carl Bildt talar om ett oacceptabelt israeliskt övervåld och folkrättsprofessor Ove Bring slår fast att Israels aktion utgör ett folkrättsbrott.
Men ord är en sak - handling en annan. Nu måste en internationell och oberoende utredning få ta ställning till vad som hänt och kunna ställa de ansvariga inför rätta. Sedan får vi hoppas att det som inträffade kan vändas till något gott - jag har en artikel på det temat på Göteborgs-Postens kultursidor i morgon.
Jag nås också av beskedet att Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare Ulf Carmesund som var ombord på ett av fartygen är oskadd, men har förts till Elafängelset i Beersheba i Israel.
2010-05-31
Ship to Gaza - ett tungt ansvar vilar på Israels regering
I efterhand inser man att det var naivt att tro att Israel passivt skulle invänta att den humanitära konvojen Ship to Gaza i fullt dagsljus närmade sig Gaza. I stället slog Israel till nattetid, av allt att döma på internationellt vatten. Antalet döda är ännu okänt.
Enough is enough. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten ett humanitärt hjälpfartyg med obeväpnade aktivister. Ansvaret vilar tungt på den israeliska regeringen. Om det skall gå att se något positivt som kan komma ur detta ohyggliga, så vore det att omvärlden och USA nu skärper kraven på ytterligare på Israel, Eller att den israeliska regeringen inte längre förmår hantera sina inre spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas igen.
Jag har inga uppgifter ännu om Broderskapsrörelsens representant Ulf Carmesund som fanns med på en av båtarna. Det tycks emellertid som att de mesta våldshandlingarna utspelade sig på fartyget från Turkiet.
Enough is enough. Tungt beväpnad israelisk militär stormar nattetid på internationellt vatten ett humanitärt hjälpfartyg med obeväpnade aktivister. Ansvaret vilar tungt på den israeliska regeringen. Om det skall gå att se något positivt som kan komma ur detta ohyggliga, så vore det att omvärlden och USA nu skärper kraven på ytterligare på Israel, Eller att den israeliska regeringen inte längre förmår hantera sina inre spänningar utan tvingas avgå. En ny israelisk regering tycks vara ett nödvändigt villkor för att fredsprocessen skall kunna påbörjas igen.
Jag har inga uppgifter ännu om Broderskapsrörelsens representant Ulf Carmesund som fanns med på en av båtarna. Det tycks emellertid som att de mesta våldshandlingarna utspelade sig på fartyget från Turkiet.
2010-05-30
Ship to Gaza - avgörandets stund närmar sig
Ship to Gaza har riktat världsopinionens blick på den israelisk-palestinska konflikten och på de svåra levnadsvillkor som plågar den palestinska befolkningen i det isolerade Gaza. I sin enkelhet visar Ship to Gaza på det absurda i situationen. Åtta fartyg fyllda med förnödenheter styr mot människor i nöd. Men fartygen kommer inte att släppas igenom, utan i stället stoppas på vägen av israeliska militärfartyg och patrullbåtar. I skrivande stund har de åtta fartygen nu styrt färden mot hamnen i Gaza med beräknad ankomst i morgon måndag. Ingen vet vad som kommer att hända när de åtta båtarna möts av israeliska militärfartyg. Sannolikt kommer Israel att uppmana båtarna att styra norrut mot ett uppsamlingsläger i Ashdod i Israel där lasten skall överlämnas och varifrån de aktivister som finns på fartygen skall sändas hem. Om aktivisterna inte frivilligt följer dessa instruktioner kommer de sannolikt att bordas av de israeliska fartygen och konfrontation uppstå. Läget är spänt, och det är viktigt att båda parter gör sitt yttersta för att undvika alla våldshandlingar.
Stödet för Ship to Gaza är stort. I Sverige skriver liberala Expressens ledarsida under rubriken Släpp in dem att Israel måste häva blockaden och sluta en uppgörelse med Hamas. Den israeliska tidningen Haaretz beskriver den israeliska blockaden som ett gigantiskt misslyckande och att Israel måste påbörja indirekta förhandlingar med Hamas.
Västmakternas försök att isolera Hamas – som kom till regeringsmakten genom fria val på de palestinska områdena – har varit olyckligt i tre avseenden. För det första har isoleringen stärkt de fundamentalistiska och hökaktiga krafterna inom Hamas, vilket lagt grunden för den politiska repression och rättsövergrepp som i dag präglar delar av Hamas styre på Gaza. För det andra har isoleringen av Hamas försvårat arbetet med att få till stånd en reell försoningsprocess mellan Hamas och Fatah, en försoningsprocess som är nödvändig för att nå framsteg i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. För det tredje har isoleringen av Hamas bidragit till att urholka det palestinska folkets tilltro till demokratin – Hamas vann ju de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden.
Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen finns representerade i Ship to Gaza genom vår internationelle sekreterare Ulf Carmesund som befinner sig på båten Sofia. Ulf Carmesund fick hoppa in på kort varsel, då förbundet ursprungligen skulle ha representerats av den ärrade veteranen Evert Svensson. Men Evert fick avstå då arrangörerna beslöt att dra en åldersgräns för deltagande vid 65 år. Evert fyller 85 år om ett par veckor... Jag var själv erbjuden att delta, men personliga omständigheter gjorde det svårt att genomföra (och ja, jag tillstår att jag inte är särskilt förtjust i båtar överhuvudtaget...).
Jag återkommer med kommentarer kring Ship to Gaza under händelsernas gång.
2010-05-27
Rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser
I dag skriver jag i Expressen om rödgrön utrikespolitik och amerikanska militärbaser.
Samarbetet mellan de rödgröna partierna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Plattformen "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" utgör en välbehövlig vitamininjektion i socialdemokratisk utrikespolitik. I plattformen betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.
USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs samt att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstolen ICC. De rödgröna kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.
När det gäller den enskilda uppmärksammade formuleringen om alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas så är den ur socialdemokratisk synvinkel ett olycksfall i arbetet. Miljöpartiet och främst Vänsterpartiet tycker formuleringen är bra som den är, medan Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin får göra sitt bästa för att förklara att den egentligen betyder något annat än vad det står.
Det är viktigt att en ny rödgrön utrikespolitik inte blir ett nostalgiskt tillbakablickande till Palme-eran. En rödgrön utrikespolitik måste ta utgångspunkt i grundläggande värden om frihet, jämlikhet och solidaritet och utifrån dessa forma en konkret politik för en värld som är betydligt mer individualiserad och betonar mänskliga rättigheter mycket starkare än vad som var fallet under det kalla krigets dagar. Den gemensamma rödgröna plattformen är en bra början.
Hela artikeln kan läsas här.
Samarbetet mellan de rödgröna partierna har inneburit en radikalisering av den socialdemokratiska utrikespolitiken. Plattformen "En rödgrön politik för Sveriges relationer med världens länder" utgör en välbehövlig vitamininjektion i socialdemokratisk utrikespolitik. I plattformen betonas vikten av att Sverige har en självständig röst i världen, ungefär som under den aktiva utrikespolitikens och Olof Palmes tid.
USA-kritiken är iögonfallande. En rödgrön regering skall verka för att USA:s blockad mot Kuba hävs samt att USA ansluter sig till den internationella brottmålsdomstolen ICC. De rödgröna kräver att USA stänger fängelset på Guantanamo under 2010 och att fångarna får sina fall behandlade i enlighet med de mänskliga rättigheterna. USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser. Under Göran Perssons tid som partiledare var strategin att inte offentligt kritisera USA, utan i stället försöka påverka genom informella samtal.
När det gäller den enskilda uppmärksammade formuleringen om alla amerikanska militärbaser utanför USA ska avvecklas så är den ur socialdemokratisk synvinkel ett olycksfall i arbetet. Miljöpartiet och främst Vänsterpartiet tycker formuleringen är bra som den är, medan Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin får göra sitt bästa för att förklara att den egentligen betyder något annat än vad det står.
Det är viktigt att en ny rödgrön utrikespolitik inte blir ett nostalgiskt tillbakablickande till Palme-eran. En rödgrön utrikespolitik måste ta utgångspunkt i grundläggande värden om frihet, jämlikhet och solidaritet och utifrån dessa forma en konkret politik för en värld som är betydligt mer individualiserad och betonar mänskliga rättigheter mycket starkare än vad som var fallet under det kalla krigets dagar. Den gemensamma rödgröna plattformen är en bra början.
Hela artikeln kan läsas här.
2010-05-24
Svenska folket mer positiva till invandrare och till invandring
På DN Debatt presenterar i dag Marie Demker resultaten från den senaste SOM-undersökningen om svenska folkets inställning till invandrare och flyktingar. Resultaten är uppmuntrande. Aldrig tidigare har svenskarnas attityder till invandrare varit så accepterande som nu. Även inställningen till flyktingmottagandet är mer positiv i dag än när mätningarna började 1993.
Hela artikeln kan läsas här. Se också Vänstra Strandens blogg här.
Parallellt publiceras den senaste opinionsmätningen från SKOP som visar på bibehållet övertag för det rödgröna blocket (5.1 procentenheter), samtidigt som Sverigedemokraterna rasar till 2.9 procent.
Det är klart att dessa båda nyheter innebär en politisk och psykologisk uppförsbacke för Sverigedemokraterna inför den stundande valrörelsen. Jag tillhör ju dem som konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsgränsen, samt att den stora svårigheten för de rödgröna inte består i att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014. Hittills håller min bedömning streck.
Kanske att dessa båda undersökningar också förmår bidra till att skapa lite lugn och sans i den stundtals inflammerade debatten om flyktingfientlighet och Sverigedemokraterna. Tonläget i den debatten utgår ibland från att främlingsfientligheten i Sverige ökar och att det är mer eller mindre givet att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen. Sverige är faktiskt ett av de länder i världen där främlingsfientligheten är lägst och inställningen till invandrare och invandring mest positiv. Det är ett privilegium att få leva i ett sådant land - vilket förstås inte innebär att de problem som finns inom integrationspolitiken (liksom inom alla politikområden) skall sopas under mattan.
Men alla val skall vinnas och mycket talar för att valrörelsen 2010 blir hård och jämn. Dagens redovisade mätningar ger visserligen råg i ryggen åt de rödgröna - men innebär inte att de lugnt kan luta sig tillbaka och reflektera över ministerposternas fördelning. Hårt arbete och ödmjukhet inför uppgiften är nödvändigt för att det rödgröna överläget i opinionen skall räcka hela vägen in i Rosenbad.
Hela artikeln kan läsas här. Se också Vänstra Strandens blogg här.
Parallellt publiceras den senaste opinionsmätningen från SKOP som visar på bibehållet övertag för det rödgröna blocket (5.1 procentenheter), samtidigt som Sverigedemokraterna rasar till 2.9 procent.
Det är klart att dessa båda nyheter innebär en politisk och psykologisk uppförsbacke för Sverigedemokraterna inför den stundande valrörelsen. Jag tillhör ju dem som konsekvent hävdat att Sverigedemokraterna får svårt att ta sig över fyraprocentsgränsen, samt att den stora svårigheten för de rödgröna inte består i att vinna valet 2010 utan att behålla makten 2014. Hittills håller min bedömning streck.
Kanske att dessa båda undersökningar också förmår bidra till att skapa lite lugn och sans i den stundtals inflammerade debatten om flyktingfientlighet och Sverigedemokraterna. Tonläget i den debatten utgår ibland från att främlingsfientligheten i Sverige ökar och att det är mer eller mindre givet att Sverigedemokraterna tar en plats i riksdagen. Sverige är faktiskt ett av de länder i världen där främlingsfientligheten är lägst och inställningen till invandrare och invandring mest positiv. Det är ett privilegium att få leva i ett sådant land - vilket förstås inte innebär att de problem som finns inom integrationspolitiken (liksom inom alla politikområden) skall sopas under mattan.
Men alla val skall vinnas och mycket talar för att valrörelsen 2010 blir hård och jämn. Dagens redovisade mätningar ger visserligen råg i ryggen åt de rödgröna - men innebär inte att de lugnt kan luta sig tillbaka och reflektera över ministerposternas fördelning. Hårt arbete och ödmjukhet inför uppgiften är nödvändigt för att det rödgröna överläget i opinionen skall räcka hela vägen in i Rosenbad.
2010-05-23
Vad väntar Kristdemokraterna efter valet 2010 - himmel eller helvete?
Uppdatering finns längst ned i posten!
Kristdemokraterna (KD) under Göran Hägglunds ledning är ett parti med problem. Partiet guppar som ett flöte kring fyraprocentsgränsen, och inte mycket pekar idag på att partiet skall kunna göra några signifikanta framsteg i väljaropinionen före valet. KD:s problem behandlas i SVT Agenda i kväll, med Göran Hägglund på plats i studion.
En av de svåra frågorna för Göran Hägglund att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just KD i stället för på Moderaterna, Centern eller Folkpartiet. Visst - partiet har en liten kärntrúpp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats eller att partiet skall förmå bryta sin nedågtående trend i valen. Valet 1998 fick KD 11.8 procent av rösterna. I valet 2002 sjönk röstandelen till 9.2 procent och i valet 2006 sjönk den ytterligare till 6.6 procent.
För att attrahera den allmänborgerlige väljaren måste KD utmejsla några profilfrågor som skiljer ut partiet från de övriga borgerliga partierna. Hittills har man inte lyckats något vidare. En av profilfrågorna från valrörelsen 2006 (sänkt bensinskatt) vill partiet nu helst kasta i glömskans sjö. Två av de övriga profilfrågorna kompromissade sönder i regeringsmaskineriet (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget). Partiets motstånd mot samkönade äktenskap slutade i ett nederlag.
Jag har tidigare argumenterat för att det finns ett politiskt utrymme för kristdemokratin att ta strid för en mer generös flykting- och asylopolitik samt ett stopp för urvattningen av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Inte för att dessa frågor i sig är valvinnande. Men KD skulle inmuta ett frågeområde där partiet har en ideologisk trovärdighet. En profilering i dessa frågor skulle bli en ideologisk markör riktad till de allmänborgerliga väljare som brinner för humanitära värden, nu när Folkpartiet (med enskilda undantag) abdikerat i dessa frågor.
Men KD och Göran Hägglund har inte visat några som helst tecken att gå i den riktningen. I stället försöker partiet övertriumfa Moderaterna och Folkpartiet i frågor om lag och ordning och rop om strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har KD övertagit uttrycket "verklighetens folk" och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills - dessbättre - visat sig föga framgångsrik.
Jag tror att Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små. Det känns som att 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om KD trillar ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att lyckas ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.
Uppdaterat kl 22.00, efter Agenda-inslaget: Göran Hägglund gjorde som vanligt en gedigen insats i Agenda-inslaget. Han tappade knappast några väljare, men vann nog inte några nya heller. När han ombads ange KD:s profilfrågor toppade han med "äldreomsorg". Jodå, de äldre åldersgrupperna är säkert en i någon mening rätt tänkt målgrupp för KD. Men en profil kräver skärpa och vasshet. Jag ser inte riktigt på vilket sätt KD:s politik i frågor om äldreomsorg har den skärpan.
Kristdemokraterna (KD) under Göran Hägglunds ledning är ett parti med problem. Partiet guppar som ett flöte kring fyraprocentsgränsen, och inte mycket pekar idag på att partiet skall kunna göra några signifikanta framsteg i väljaropinionen före valet. KD:s problem behandlas i SVT Agenda i kväll, med Göran Hägglund på plats i studion.En av de svåra frågorna för Göran Hägglund att brottas med är varför en allmänborgerlig väljare skulle rösta på just KD i stället för på Moderaterna, Centern eller Folkpartiet. Visst - partiet har en liten kärntrúpp kristna väljare. Men den kärntruppen är inte tillräckligt stor för att garantera en fortsatt riksdagsplats eller att partiet skall förmå bryta sin nedågtående trend i valen. Valet 1998 fick KD 11.8 procent av rösterna. I valet 2002 sjönk röstandelen till 9.2 procent och i valet 2006 sjönk den ytterligare till 6.6 procent.
För att attrahera den allmänborgerlige väljaren måste KD utmejsla några profilfrågor som skiljer ut partiet från de övriga borgerliga partierna. Hittills har man inte lyckats något vidare. En av profilfrågorna från valrörelsen 2006 (sänkt bensinskatt) vill partiet nu helst kasta i glömskans sjö. Två av de övriga profilfrågorna kompromissade sönder i regeringsmaskineriet (fastighetsskatten, vårdnadsbidraget). Partiets motstånd mot samkönade äktenskap slutade i ett nederlag.
Jag har tidigare argumenterat för att det finns ett politiskt utrymme för kristdemokratin att ta strid för en mer generös flykting- och asylopolitik samt ett stopp för urvattningen av enprocentsmålet för svenskt bistånd. Inte för att dessa frågor i sig är valvinnande. Men KD skulle inmuta ett frågeområde där partiet har en ideologisk trovärdighet. En profilering i dessa frågor skulle bli en ideologisk markör riktad till de allmänborgerliga väljare som brinner för humanitära värden, nu när Folkpartiet (med enskilda undantag) abdikerat i dessa frågor.
Men KD och Göran Hägglund har inte visat några som helst tecken att gå i den riktningen. I stället försöker partiet övertriumfa Moderaterna och Folkpartiet i frågor om lag och ordning och rop om strängare straff. Från högerpopulisterna i Ny Demokrati har KD övertagit uttrycket "verklighetens folk" och spelar upp en motsättning mellan kulturelit och folk. Retoriken har hittills - dessbättre - visat sig föga framgångsrik.
Jag tror att Kristdemokraterna klarar sig kvar i riksdagen. Den kristna kärntruppen tillsammans med allmänborgerliga stödröster ger sannolikt partiet ett röststöd motsvarande det man erhöll i 1994 års val, d v s 4.1 procent. Men marginalerna är små. Det känns som att 2010 års val blir ett ödesval för partiet. Om KD trillar ur riksdagen, kommer partiet då verkligen att lyckas ta sig tillbaka? Jag tvivlar på det.
Uppdaterat kl 22.00, efter Agenda-inslaget: Göran Hägglund gjorde som vanligt en gedigen insats i Agenda-inslaget. Han tappade knappast några väljare, men vann nog inte några nya heller. När han ombads ange KD:s profilfrågor toppade han med "äldreomsorg". Jodå, de äldre åldersgrupperna är säkert en i någon mening rätt tänkt målgrupp för KD. Men en profil kräver skärpa och vasshet. Jag ser inte riktigt på vilket sätt KD:s politik i frågor om äldreomsorg har den skärpan.
2010-05-21
Sifo: väljarna om de båda blockens förmåga till ekonomisk krishantering
Sifo har frågat svenska folket om de båda politiska blockens förmåga till ekonomisk krishantering. På frågan "vilka tror du är bäst på att hantera svåra ekonomiska kriser?", svarar 54 procent en borgerlig regering och endast 29 procent en rödgrön regering. 16 procent svarar vet inte.
Jag gav följande kommentar till TT:
Sifo-mätningen förstärker bilden att de svenska väljarna har en starkare tilltro till alliansregeringens förmåga att hantera ekonomiska kriser än vad de har till de rödgrönas förmåga. Jag tror det finns två skäl till resultaten. För det första har väljarna i tidigare undersökningar givit ett gott betyg åt den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den förra finanskrisen. För det andra har den borgerliga alliansregeringen lyckats hålla ihop och därigenom visa regeringsduglighet under den gångna mandatperioden. De rödgröna är helt oprövade som regeringsalternativ.
Kommer väljarnas tilltro till alliansregeringens ekonomiska krishanteringsförmåga att påverka valutgången? Det är naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar valet. Men i dagsläget förefaller det som att en ny finans- eller valutakris under valrörelsen skulle gynna de borgerliga allianspartierna och missgynna de rödgröna.
Jag gav följande kommentar till TT:
Sifo-mätningen förstärker bilden att de svenska väljarna har en starkare tilltro till alliansregeringens förmåga att hantera ekonomiska kriser än vad de har till de rödgrönas förmåga. Jag tror det finns två skäl till resultaten. För det första har väljarna i tidigare undersökningar givit ett gott betyg åt den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den förra finanskrisen. För det andra har den borgerliga alliansregeringen lyckats hålla ihop och därigenom visa regeringsduglighet under den gångna mandatperioden. De rödgröna är helt oprövade som regeringsalternativ.
Kommer väljarnas tilltro till alliansregeringens ekonomiska krishanteringsförmåga att påverka valutgången? Det är naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar valet. Men i dagsläget förefaller det som att en ny finans- eller valutakris under valrörelsen skulle gynna de borgerliga allianspartierna och missgynna de rödgröna.
2010-05-20
Expressens namn- och bildpublicering av de misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks
I en artikel fylld av visserligen behärskad men ändå helig vrede kritiserar Martin Aagård Expressens beslut att publicera namn och bild på de båda bröder som häktats misstänkta för brandattentatet mot Lars Vilks. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försvarar beslutet att publicera bilderna - trots att ingen av de båda pojkarna dömts - med att attacken mot Vilks riktat sig mot "yttrandefriheten och tryckfriheten" och att pojkarnas namn och utseende därför är av "uppenbart allmänintresse". Uppenbart var ordet, sa Bull.
Den yngste brodern är 19 år och var så svårt brännskadad att han inte kunde närvara vid domstolsförhandlingen. Aagård skriver: Men Mattsson är alltså inte bara säker på att bröderna är skyldiga utan även att bägge agerat frivilligt, att de varit vid sina sinnens bruk, och till och med på varför de gjort som de gjort. "Bröderna NN drevs av hat mot Lars Vilks" står det rubriken. En sak är i alla fall säker, efter Thomas Mattssons beslut är deras möjligheter i det svenska samhället exakt lika med noll.
Jag delar Aagårds vrede angående namn- och bildpubliceringen. I frågan om Vilks ovillkorliga yttrandefrihet är vi alla eniga. Men i min mage känns det som att Expressens namnpublicering har mindre med allmänintresse och betydligt mer med lösnummerförsäljning att göra.
Jag förstår att namnutpekande i bloggar och olika forum på nätet nu blivit så vanligt att det är svårt för den tryckta pressen och etermedia att hålla emot. Men civilkurage är inte att följa strömmen, utan att ha kraften att utgöra en ö i strömmen. I denna pressetiska fråga smeker Expressen populismen medhårs, i stället för att göra motstånd.
P.S. I skrivande stund säger Lars Vilks i Studio Ett i P 1: Vi har för många muslimer i Sverige i relation till de resurser vi sätter in för att integrera dem. Hoppsan.
Den yngste brodern är 19 år och var så svårt brännskadad att han inte kunde närvara vid domstolsförhandlingen. Aagård skriver: Men Mattsson är alltså inte bara säker på att bröderna är skyldiga utan även att bägge agerat frivilligt, att de varit vid sina sinnens bruk, och till och med på varför de gjort som de gjort. "Bröderna NN drevs av hat mot Lars Vilks" står det rubriken. En sak är i alla fall säker, efter Thomas Mattssons beslut är deras möjligheter i det svenska samhället exakt lika med noll.
Jag delar Aagårds vrede angående namn- och bildpubliceringen. I frågan om Vilks ovillkorliga yttrandefrihet är vi alla eniga. Men i min mage känns det som att Expressens namnpublicering har mindre med allmänintresse och betydligt mer med lösnummerförsäljning att göra.
Jag förstår att namnutpekande i bloggar och olika forum på nätet nu blivit så vanligt att det är svårt för den tryckta pressen och etermedia att hålla emot. Men civilkurage är inte att följa strömmen, utan att ha kraften att utgöra en ö i strömmen. I denna pressetiska fråga smeker Expressen populismen medhårs, i stället för att göra motstånd.
P.S. I skrivande stund säger Lars Vilks i Studio Ett i P 1: Vi har för många muslimer i Sverige i relation till de resurser vi sätter in för att integrera dem. Hoppsan.
2010-05-18
Piratpartiet, The Pirate Bay och transhumanismen
I dag blev det känt att Piratpartiet ger den kontroversiella fildelarsajten Pirate Bay ett hem genom att upplåta bandbredd åt Pirate Bays hemsida och sökmotor. Pirate Bay låg nere under måndagen då en tysk domstol beordrat internetleverantören Cyberbunker att koppla bort Pirate Bay från nätet. Domstolen påstås i sin tur ha agerat efter påtryckningar från de internationella filmbolagen.Åtgärden är ett politiskt snilledrag av Piratpartiet och dess ordförande Rick Falkvinge (eller vem som kom på idén). Piratpartiet har seglat i medieskugga ett tag, och behöver en skjuts framåt för att på allvar kunna göra sig gällande i den stundande valrörelsen. Pirate Bay fälldes i tingsrätten förra året och hovrätten kommer att pröva målet först efter höstens val. Nu får Piratpartiet stora rubriker och genom att knyta ihop sig med Pirate Bay så underlättar Piraterna sin mobilisering i valrörelsen.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.
Rick Falkvinge förnekar att det rör sig om en provokation: Tvärtom är det en markering att vi står för vad vi säger. Om det är någon som provocerar så är det snarare upphovsrättslobbyn som försöker angripa samhällskritisk infrastruktur med alla till buds stående medel. I min värld är det ett sabotage i klass med att spränga en kraftstation eller något motsvarande.
Piratpartiets utspel blev en ovälkommen överraskning för såväl alliansregeringen som för de rödgröna. Det har funnits förhoppningar om att Piraterna seglat färdigt och att övriga partier - kanske främst de rödgröna - genom en nu något mer insiktsfull politik i frågor kring integritet och kunskap skulle kunna attrahera de främst unga väljare som röstade Pirat i Europavalet. Men ju mer Piratpartiet syns och hörs i media i dessa sammanhang, desto större möjlighet att ungdomsväljarna (och även andra väljargrupper, förstås) ser Piraterna som ett tänkbart alternativ även i riksdagsvalet.
Angående Piraterna vill jag också puffa för Torbjörn Westers intressanta artikel i senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/2010, ej på nätet): Piratpartiet och transhumanismen. Med transhumanism menas ungefär tanken att vetenskapen bör användas för att förbättra människokroppen utöver den "normala" potentialen, t ex genom att byta ut ett normalseende öga mot ett konstgjort öga som ger ännu bättre syn.
Kan ett parti, frågar Wester, som bygger sin politik på uppfattningen att "de förstår sig på" och välkomnar "den nya tekniken" förhålla sig neutralt till transhumanismen? Wester tvivlar på att så skulle vara fallet, och illustrerar sin tes med citat av Pirater eller Piratpartiet närstående personer som Isobel Hadley-Kamptz, Christopher Kullenberg, Karl Palmås och Oscar Swartz. Just Oscar Swartz får illustrera transhumanismens teknikoptimism med följande citat ur en krönika i Computer Sweden: Hur kan vi ta människan bortom sina - till synes givna - biologiska begränsningar genom att använda förnuftet? Hur kan vi få bukt med åldrandet och leva i 500 år eller mer? Kan vi bli riktigt smarta genom att injicera en miljard nanodatorer i hjärnan eller få elefantminnen av att knapra piller?
Artikeln ger förstås inga definitiva svar på frågan om det finns ett släktskap mellan Piratpartiets teknikoptimism och transhumanismen. Men den sätter fingret på flera relevanta frågor kring vad det innebär att vara människa. Det är vackert så. Och det blir en spännande valrörelse - även om de transhumanistiska frågeställningarna lär lysa med sin frånvaro.
2010-05-16
Lars Vilks och Åke Green - lika som bär?
Försöket till mordbrand mot konstnären Lars Vilks hus utanför Nyhamnsläge är ett illdåd och måste beivras med alla lagen till buds stående medel. Det samma gäller för överfallet på Vilks i samband med hans föreläsning i Uppsala för några dagar sedan.
Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. På samma gång som vi starkt tar avstånd från och bekämpar hoten och attentaten mot Lars Vilks är det viktigt att komma ihåg att han inte är någon hjälte. Lars Vilks väljer i sina konstnärliga projekt att konsekvent kränka och förödmjuka många människor. Det är hans konstnärliga frihet att göra så - och den konstnärliga friheten och yttrandefriheten måste vi värna. Först om Vilks använder sin konstnärliga frihet till att begå hets mot folkgrupp skall han lagföras och dömas i domstol.
Debatten kring Lars Vilks har klara beröringspunkter med debatten om pingstpastorn Åke Green, som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Åke Green dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp, men friades därefter av hovrätten och högsta domstolen.
På samma sätt som Lars Vilks söker sig till offentligheten för att visa upp sin konst så inbjöd Åke Green medierna till sin predikan för att få uppmärksamhet för sin syn på de homosexuella. På samma sätt som yttrandefriheten ger Lars Vilks rätt att genomföra sina provokationer så ger religionsfriheten Åke Green rätt att genomföra sina provokationer. Yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.
Men Åke Green kränker och förödmjukar människor genom sina predikningar och han är ingen hjälte. Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte.
Likheterna mellan Lars Vilks och Åke Greens agerande har också diskuterats här.
Men det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. På samma gång som vi starkt tar avstånd från och bekämpar hoten och attentaten mot Lars Vilks är det viktigt att komma ihåg att han inte är någon hjälte. Lars Vilks väljer i sina konstnärliga projekt att konsekvent kränka och förödmjuka många människor. Det är hans konstnärliga frihet att göra så - och den konstnärliga friheten och yttrandefriheten måste vi värna. Först om Vilks använder sin konstnärliga frihet till att begå hets mot folkgrupp skall han lagföras och dömas i domstol.
Debatten kring Lars Vilks har klara beröringspunkter med debatten om pingstpastorn Åke Green, som i en predikan den 20 juli 2003 uttalade sig om homosexuella på ett sätt som många uppfattade som djupt kränkande och förödmjukande. Åke Green dömdes av tingsrätten för hets mot folkgrupp, men friades därefter av hovrätten och högsta domstolen.
På samma sätt som Lars Vilks söker sig till offentligheten för att visa upp sin konst så inbjöd Åke Green medierna till sin predikan för att få uppmärksamhet för sin syn på de homosexuella. På samma sätt som yttrandefriheten ger Lars Vilks rätt att genomföra sina provokationer så ger religionsfriheten Åke Green rätt att genomföra sina provokationer. Yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.
Men Åke Green kränker och förödmjukar människor genom sina predikningar och han är ingen hjälte. Lars Vilks kränker och förödmjukar människor genom sina konstverk och han är heller ingen hjälte.
Likheterna mellan Lars Vilks och Åke Greens agerande har också diskuterats här.
2010-05-13
De politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier
I dag skriver jag i på Expressens debattsida om de politiska partiernas bekymmersamma förhållande till sociala medier. Artikeln avslutar en artikelserie i ämnet, med tidigare inlägg av Socialdemokraternas kommunikationschef Karin Pettersson (som målar upp en ljus bild och betonar att partierna måste ”våga släppa loss kraften hos sina anhängare på nätet” och ”låta internets principer styra”), Brit Stakston, specialist på sociala medier (som målar upp en mörk bild och hävdar att de sociala mediernas möjligheter ”missas totalt av samtliga partier i dag”) samt S-bloggaren Erik Laakso (som beskriver det Socialdemokratiska bloggnätverket Netroots som en välregisserad hejaklack till partiet).
I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.
Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.
Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.
Artikeln i sin helhet kan läsas här.
I flera avseenden är Stakstons och Laaksos dystra bild befogad. Det finns fortfarande alltför många politiker och kampanjstrateger som inte förstår de sociala mediernas logik eller hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen förändrar villkoren för det politiska livet. Visst finns det undantag. Göran Hägglund och Gudrun Schyman briljerar på Twitter och Thomas Bodström visar självdistans genom att döpa sin ambitiösa blogg till Bodströmsamhället. Men vi ser också motsatsen: Urban Ahlin gav stenåldern ett ansikte när han för en tid sedan (DN 26/10 -08) kritiserade Pär Nuder för att i sina memoarer vara alltför frispråkig. Ahlin förespråkade 20 år av strängaste sekretess kring partistyrelsens möten, annars ”kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det”.
Men jag tycker också att Stakston och Laakso gör det lite lätt för sig när de hävdar att partierna skall släppa kontrollen eller "våga släppa varumärket". De svenska partierna dominerar det politiska livet på ett helt annat sätt än i USA och de amerikanska partiernas varumärken är vagare i sina konturer. De politiska riskerna för partierna att släppa sina varumärken är därför större i Sverige än i USA.
Särskilt för Socialdemokraterna - ett gammalt klassparti med stark partiapparat – finns det skäl för oro. Är det inte så att erfarenheterna från deltagardemokrati visar att de individer som deltar tenderar att komma från mer välbeställda och välutbildade samhällsgrupper än de individer som inte deltar? Och vem tar ansvar för den politiska helheten och gemenskapen om engagerade väljare rusar från sakfråga till sakfråga?
Men det finns ingen väg udenom, för att citera Ibsen. I vår individualiserade tid måste partierna vara beredda att i varje val erövra varje väljare och varje röst på nytt. Dagens engagerade väljare vill mötas och verka på sina egna villkor. Socialdemokraternas svåra utmaning består i att bejaka denna utveckling och våga släppa varumärket utan att samtidigt tappa de värden om frihet, jämlikhet och solidaritet vari varumärket har sin grund.
Artikeln i sin helhet kan läsas här.
2010-05-11
Queer-kommunister mot HBT-liberaler?
Den 12-16 maj pågår HBT-festivalen i Göteborg. HBT-Festivalen grundades 2007 av Göteborgs Stadsteater, Kulturhuset Blå Stället, Röhsska museet, Pustervik, och Världskulturmuseet. HBT står för - vilket ju nästa alla känner till i dag - homosexuella, bisexuella och transpersoner.HBT-rörelsen är inte och har aldrig varit någon homogen rörelse. Inför årets HBT-festival känns det som att skiljelinjerna börjar utkristallera sig ännu lite tydligare. En av skiljelinjerna formuleras skarpt av de s k Regnbågsrabulisterna, vilka i samband med Regnbågspromenaden mellan GöteorgsOperan och Götaplatsen på söndag tågar i en egen avdelning under svarta fanor.
Regnbågsrabulisterna vilar på stabil queer-grund och knyter samman sin kamp med en global befrielsekamp bortom sexuell läggning och könsidentiteter:
Vi förenas av att vi påtalar det som de vill avföra från dagordningen; att heterosexismen är förenad med rasism, sexism och kapitalism; att kampen mot nationalstat, köttindustri och löneslaveri är viktigare för våra queera liv, än ett sponsoravtal med något PR-hungrigt företag.
Den strategiska fienden i denna kamp blir den s k regnbågsliberalismen, vilken regnbågsrabulisterna menar blivit en del av etablissemanget och av maktordningen: Om vi låter världens hungriga svälta medan vi firar ännu en glad regnbågsköpfest, eller låter oss sponsras av vaktbolag samtidigt som gränserna till den rika världen stängs allt mer, blir det tydligt vems sida vi står på. Alla som röstar på alliansen är straighta. Och: Vägra kallas HBT!
HBT-rörelsen är och har varit en mycket framgångsrik frihetsrörelse. Men som de flesta andra frihetsrörelser riskerar den att låta sig pacificeras av sina framgångar. I den svarta medborgarrättsrörelsen i USA eller i befrielsekampen mot kolonialismen ser vi samma mönster. Ledarskapet kritiseras av grupperingar inom rörelsen som menar att ledarskapet gått för långt i sina kompromisser och säljer ut rörelsens ideal för att få vara nära - eller till och med en del av - makten.
HBT-rörelsen är inte och kan inte vara en homogen rörelse. Därför är det bra att skiljelinjerna synliggörs så att var en en kan förhålla sig till dem. Jag har svårt för det militanta språkbruket som Regnbågsrabulisterna använder sig av. Men jag uppskattar att de lyfter blicken bortom den egna kampfrågan. Deras perspektiv bidrar till att påminna om att olika sorters förtryck sällan kan analyseras separat och om att framgången alltid har ett pris.
Jag vill också passa på att puffa för filmen "Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande" med underrubriken "Som ett homoerotiskt möte mellan Jane Fonda och Ulrike Meinhof" vars urpremiär jag idag såg på fina biografen Roy i Göteborg. En mycket begåvad film, av Lasse Långström och Leo Palmestål om queeriga kampstrategier i en heteronormativ värld. Jag fastnade särskilt för den s k Bengt Alsterlind-metoden mot dumma frågor. Blodigt värre, men inte på det sätt man kanske kunde tro.
2010-05-09
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i "duell"
Uppdaterad efter Agenda-debatten mellan Sahlin och Reinfeldt:
Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.
Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.
Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.
Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.
Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)
Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.
Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)
Det blev - som så ofta - en mycket jämn debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Reinfeldt fick särskilt i början möjligheter att utöva sin bästa gren - sprida förtroende och ge en bild av ordning och reda. Reinfeldt talar skattesänkningar - man får lätt bilden av att Reinfeldt tror att det inte finns något problem i världen som inte kan lösas med hjälp av skattesänkningar. Kanske att t o m vädret blir bättre med sänkt skatt.
Mona Sahlins bästa gren är ideologi. Bara ett jämlikt samhälle kan vara pluralistiskt, var en bra oneliner.
Debatterna mellan Sahlin och Reinfeldt kommer inte att avgöra valet. Men de höjer den politiska temperaturen och bidrar till att mobilisera de egna anhängarna.
*
Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i duell. Så marknadsför SVT Agenda kvällens direktsända debatt mellan oppositionsledaren och statsministern. Jag är kanske överkänslig, men jag funderar lite över varför Agenda-redaktionen väljer att använda ordet "duell" i stället för "debatt". Ordet duell leder tankarna till tävlingsmoment, och en politisk debatt är faktiskt ingen tävling (även om de olika partierna konkurrerar om väljarnas röster och gunst). Ordet "duell" är också en metafor som har sin grund i en våldshandling, ibland med dödlig utgång.
Ordvalet är ingen stor sak. Jag förstår ju att Agenda vill locka tittare genom att använda ett ord som andas dramatik och kamp, i stället för saklig debatt. Men - som jag brukar säga - Djävulen sitter i detaljerna. I det här fallet tror jag inte det hade varit något problem för Agenda-redaktionen att locka tittare med en lansering som utlovar dramatik och relevans även om man använt ordet "debatt". Det är ju faktiskt en debatt som skall genomföras.
Jag syndar själv på nåden ibland och analyserar det politiska livet i termer som t ex "slagfält", "attacker" eller "gå på offensiven". Därför väljer jag här att inte kasta någon sten - det skulle klirra för mycket när glashuset gick sönder. Men det skadar inte att då och då tänka efter och reflektera över sina ordval. Den politiska vänstern har ibland en olycklig förkärlek för en våldsromantisk terminologi. (Extremhögern skall vi bara inte tala om.)
Vem kommer då att vinna debatten? (Se - nu använde jag ordet "vinna" som om det vore en tävling.) Med debattvinsten är det som med skönheten - den sitter i betraktarens öga. Det är ofta underhållande att iaktta hur vänster- respektive högermänniskor självklart utpekar den egna sidan till segrare i debatten. Ett exempel är mediernas nätomröstningar om vem som "vann debatten", där den borgerliga sidan i princip alltid får mer än 2/3 av rösterna. Förklaringen till att borgerligheten i nätomröstningar alltid vinner alla debatter är ju förstås att de borgerliga sympatisörerna är kraftigt överrepresenterade i den grupp som väljer att delta i nätomröstningar om politiska debatter. Det är faktiskt svagt av medierna att inte synliggöra den skevheten tydligare.
Jag återkommer i kväll på bloggen med en kort analys av debatten. Kanske berättar jag också vem som vann. :-)
2010-05-06
Dagens Demoskopmätning - leder verkligen den borgerliga alliansen?
Angående dagens mätning från Demoskop - som redovisar ett borgerligt överläge i opinionen - gav jag följande kommentar till TT:
De rödgrönas skuggbudget förändrar den politiska spelplanen och skapar nya förutsättningar för den politiska debatten. Men Demoskops undersökning är delvis genomförd innan skuggbudgeten lades fram, och det är inte rimligt att tro att debatten kring de rödgröna förslagen redan hunnit göra avtryck i opinionen.
Det går aldrig att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Demoskop-mätningen har främst en psykologisk betydelse, i det att den är en av de ytterst få mätningar under mandatperioden som redovisar en övervikt för den borgerliga alliansregeringen. Därigenom gjuter den hopp i regeringen och skapar osäkerhet i den rödgröna alliansen. De närmast följande mätningarna blir viktiga för att visa om Demoskop-mätningen var en tillfällighet eller början på en ny trend.
De rödgrönas skuggbudget förändrar den politiska spelplanen och skapar nya förutsättningar för den politiska debatten. Men Demoskops undersökning är delvis genomförd innan skuggbudgeten lades fram, och det är inte rimligt att tro att debatten kring de rödgröna förslagen redan hunnit göra avtryck i opinionen.
Det går aldrig att dra några slutsatser ur en enskild mätning. Demoskop-mätningen har främst en psykologisk betydelse, i det att den är en av de ytterst få mätningar under mandatperioden som redovisar en övervikt för den borgerliga alliansregeringen. Därigenom gjuter den hopp i regeringen och skapar osäkerhet i den rödgröna alliansen. De närmast följande mätningarna blir viktiga för att visa om Demoskop-mätningen var en tillfällighet eller början på en ny trend.
2010-05-04
Alliansen vs de rödgröna: Vem vann slaget om budgeten?
De rödgröna har presenterat sin skuggbudget och äntligen ligger korten på bordet när det gäller de ekonomiska och politiska alternativen inför höstens val. Vilket block kan då så här dagen efter känna sig mest nöjd med hur debatten blev kring de rödgrönas skuggbudet?
Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.
I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.
I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.
Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.
Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.
Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.
I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.
I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.
Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.
Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.
2010-05-02
Samhällsutopi på tusen tecken
Tidningen ETC Göteborg bad mig att på tusen tecken formulera min samhällsutopi. Så här blev det:
Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” och den kommunistiska utopin ”Av envar efter förmåga – åt envar efter behov”. Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras.
Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens falskt skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa.
Mina tankar här utvecklas ytterligare i boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007), samförfattad med Douglas Brommesson.
Min samhällsutopi har sin värdemässiga grund i mötet mellan Jesu uppmaning att ”Du skall älska din nästa såsom dig själv” och den kommunistiska utopin ”Av envar efter förmåga – åt envar efter behov”. Min kristna syn på människans ofullkomlighet och på människan som gemenskapsvarelse leder mig till en socialistisk syn på hur samhället bör organiseras.
Jag vill inte leva i ett samhälle där svaga grupper är utlämnade åt välgörenhet från välbärgade eller åt omsorger från familj och vänner. Välgörenhet är alltid godhet på givarens villkor. Jag vill leva i ett samhälle med en statsmakt som fördelar välståndet, som skyddar de svaga och som i bästa Robin Hood-anda tar från de rika och ger till de fattiga. Borgerlighetens falskt skorrande livspussels- och köksbordsretorik döljer ojämlikheter och skeva maktförhållanden i samhället. Därför behöver vi politiken, som ett nödvändigt medel för att skapa frihet, jämlikhet och rättvisa.
Mina tankar här utvecklas ytterligare i boken Politik och kristen tro (Santérus, 2007), samförfattad med Douglas Brommesson.
2010-05-01
Rapport från 1 maj i Göteborg
Det blåser medvind för de rödgröna, en medvind som märktes även denna 1 maj. Självförtroendet är tillbaka, samarbetet mellan partierna går bra och opinionsläget är mycket bra. I Synovates senaste mätning som publicerades igår hade det rödgröna försprånget vuxit till 8.1 procentenheter. Det har aldrig tidigare hänt att ett block som haft en så stor ledning i april förlorat valet några månader senare. Men visst - någon gång kanske skall vara den första och osvuret är naturligtvis bäst.Självförtroendet lyste också fram i Mona Sahlins tal i Stockholm i dag. Ideologiskt, självsäkert och med betoning på rättvisa.
I Göteborg tittade t o m solen fram, och här följer resultaten för respektive tåg. Jag räknar själv - vem annars skulle man kunna lita på? :)
Vänsterpartiet: 1900 (ungefär samma som förra året)
Socialdemokraterna: 1920 (150 fler än förra året)
Syndikalisterna: 1480 (ca 200 färre än förra året)
Kommunistiska Partiet (f d Kpmlr): 800 (90 färre än förra året)
Piratpartiet: ca 100 personer
Överlag har demonstrationsdeltagandet i Göteborg varit relativt stabilt för respektive parti över tid de senaste åren. Deltagarsiffrorna varierar med några hundra, oavsett väder och vind och vilka talare som framträder.
Förra året avslutade jag min 1 maj-post med lite framåtblickande, positiva tongångar. De har till största delen infriats, varför jag låter den avsluta även årets bloggpost:
Kanske blev årets 1 maj en vändpunkt för socialdemokratins och den rödgröna koalitionens långa politiska och opinionsmässiga ökenvandring? De senaste månaderna har varit svåra för oppositionen. Jag har en känsla av att botten nu är nådd. Vi går in i en valrörelse, där mobiliseringen blir början på en mer intensiv politisk period fram till valet 2010. 1 maj 2009 blir kanske bara den första av flera bra dagar. Som Totta sjunger, till Peter LeMarcs text: Bra dagar är snart här. Bra dagar som bara är. Då vingar växer och benen bär. Bra, bra dagar är snart här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)