2017-01-27

Vägen mot Förintelsen. Var går skammens gräns för oss?

Är det så att Förintelsens minnesdag uppmärksammas extra mycket i år? I så fall är det bra. Det finns ett stort värde i att hedra minnet av de människor som mördades av nazisterna och i att skärpa våra tankar om hur detta ohyggliga och avskyvärda faktiskt kunde få hända.

Vi lever i en tid då USA:s nyvalde president öppet uttalar sig positiv om tortyr och vill införa skendränkningar som förhörsmetod. I årets presidentval i Frankrike är det högerextrema partiet Nationella frontens partiledare en av förgrundsgestalterna. I Sveriges Television bjuds företrädare för nätsajten Avpixlat, som ogenerat sprider hat och främlingsfientlighet, in för att diskutera om det går att lita på svenska medier. Och idag, på Förintelsens minnesdag, meddelar Moderaterna att partiet inleder samtal med Sverigedemokraterna - ett parti med rötter just i nazismen och som av Anna Kinberg Batra för bara några månader sedan betecknades som rasistiskt.

Ja, vart är vi på väg? I Expressen skriver Göran Rosenberg om hur nazisternas växande övergrepp mot judarna kringgärdades av en process av anpassning och normalisering som dövade sinnen och tystade samtal. Bit för bit stegrades terrorn, människor vande sig och det onormala uppfattades till sist som normalt: Efter varje våg av chock och avsky vande sig folk snart vid den nya skamgränsen och anpassade sig, eller vände ryggen till, eller började rentav tycka att det som hände var rätt och riktigt, eller i varje fall förklarligt på något sätt. (...) Och rätt var det var hade den ena skamgränsen efter den andra passerats och så många namn fogats till listan över det nyss otänkbara, till sist också namn som Treblinka och Auschwitz.

Javisst, Göran Rosenberg är noga med att betona att världen är annorlunda idag, och att det som hände då inte med nödvändighet kommer att hända igen. Men människan är ungefär densamma då som nu, menar Rosenberg, med samma förmåga att under vissa omständigheter förledas att tänka och göra snart sagt vad som helst.

Så låt oss utnyttja denna Förintelsens minnesdag till att fundera över var skammens gräns går för oss. Vilka gärningar är vi beredda att acceptera och vilka gärningar är vi aldrig beredda att acceptera eller normalisera. Låt oss använda minnesdagen till att samla kraft och styrka för att stå emot en normalisering av handlingar som överskrider skammens gräns. Låt oss göra det tillsammans, gärna över partigränser. Så hedrar vi bäst minnet av alla dessa döda, så hjälps vi åt att sätta gränser och så minskar vi tillsammans risken för att historiska illdåd kommer att upprepas i vår tid eller i någon annan tid.
*
 Not: Jag ser att Göran Rosenbergs text i Expressen är ett tal som han framför vid högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm.

Läs också gärna min text Låt aldrig likgiltigheten vinna.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är inte bara svenska media som är opålitliga. "Fake news" sprider sig som löpeld.
Hat mot personer, partier och oliktänkande personer...galore!

Anonym sa...

Problemet är inte i första hand likgiltighet, utan giltighet.
Ni som är uppburna akademiker, har ett mycket stort ansvar att
inte använda historien som förenklad metafor för nutiden, låt vara
att populasen gör det, men våra ledare får inte hemfalla till
populism och förenklingar själva, för då går det åt....pepparsvängen.

Jämförelsen med 30-talet handlar inte om likgiltighet,
utan om att det faktiskt inträffade. Det var en strid på liv och död
som var högst giltig, och man ska inte förringa alla demokratiska krafter som
försökte förhindra skeendet. Det var omvärldsfaktorer + felnavigering
som gav nazisterna makten, man visste ju att de var revolutionära.
(ölkällarkuppen)

Det var giltiga desperata röster som förde nazisterna till makten.
och 2/3 var inte med på tåget, ,en de var splittrade i hur man skulle lösa problemet,
S tog rätt väg däremot, medan kommunsiterna i Tskland gick lite för bra, och misstrodde de konservativa krafterna, så var det, och det är faktiskt på väg att upprepas. SD är mer konservativa än socialistiska.

Det är detta som är demokratins nedsida, när "folket" som
enligt RF 1.1 har alla makt, inte är nöjda med företrädarna
OCH om företrädarna har skitit i det blå skåpet
OCH
ekonomin går åt fel håll
DÅ, ja då går det illa.

Detta är en viktig poäng, nä de folkvalda
av politiska orsaker, agerar fel med sakpolitiken och börjar taktisera vid voteringar i kammaren inför val, så blir det också generalfel.Von Papen hade det inte heller lätt, sannolikt inte Hindenburg heller, att försöka förhindra en kommunistisk revolution var överordnat nazisterna, som man sas grovt underskattade. S.W

Anonym sa...

Dilemmat, var så säker, för både väljare och ledande ledare, kommer tex upprepas nu i vår i andra omgången av franska valet. Ska man använda historien som parallell, ska man skilja på form (universalier) och materia (partilulärer), en så klassisk fråga att redan de gamla grekerna (Platon) skilde på eidos (utseende), morfe (gestalt) och hyle (material, som förresten betyder virke. Däremot blev inte frågan om distinktionen mellan form och innehåll tydlig inom estetiken förrän på 1700-talet. Har tex en dikt en konstnärlig form i relation till det som dikten försöker säga (meddela) och vad är relationen till tolkningen av dikten? Det blir sas samma disktinktion till filosofi eller historia, Kan ämnena studera verkligheten, som den var, eller undersöka kunskapens former (a priori) eller kan (eller måste) filosofi och historia även innehålla ett empiriskt deduktivt innehåll, partikulärt, som sedan kan generaliseras, abstraheras. Detta är närmast eviga frågor. Till skillnad från Platon hävdade Aristoteles (att form skulle ha en självständig existens, oberoende av tingen). Aristoteles gav ett mer jordnära uttryck för att form alltid är knutet till den materia som den är knuten till, med Gud som uppenbart undantag. Inom politik är det rätt uppenbart att det är en fråga om makt (både generell och konkret) och att makten styrs av såväl dess former som av dess innehåll.

Riksdagen är en teaterscen, där politikens former är avgörande, jämför dikt ovan, det är inte fråga om vad som sägs utan hur det sägs. När det är val vart 4e år, när väljarna för en gångs skull kommer i främsta rummet, så brukar våra folkvalda sänka sig ner från sina uppburna höjder, och tala direkt till folket, ungefär som de gjorde på ölkällarnas tid. Numera talar de ständigt, eller snarare kommunicerar, men något egentligt innehåll är det inte.

Den som först börjar med att sluta säga "vi måste" och övergår till "jag ska" har börjat ta ett litet försiktigt steg till att ta ansvar för att sopa rent framför egen dörr, och är ledaren själv inte petnoga med uttrycken, ska man inte förvänta sig att menigheten tar det ansvar som politiken förefaller ha kapitulerat från, att lösa verkliga frågor för människor i den verkliga verkligheten, som alltid utgår från väljarens verklighet, och inte från partikansliernas. Polls är inget bra verktyg, man måste ut och förklä sig till fåraherde, för att få grepp om tingens ordning. S.W