Ja, jag är verkligen glad över överenskommelsen om de unga ensamkommande mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Vi är många som arbetat hårt för ett beslut i denna riktning, och uppgörelsen är ett uttryck för att politisk mobilisering verkligen kan ge resultat. Visst, jag hade gärna sett att ännu fler hade omfattats av beslutet, och givet säkerhetsläget tycker jag att ingen skulle behöva utvisas till Afghanistan. Men givet de politiska förutsättningarna inför förhandlingarna är jag oerhört glad för de många ungdomar som nu får en ny möjlighet att stanna och bygga sig en framtid i vårt underbara land.
Däremot är jag besviken på att tvångsutvisningarna förväntas fortsätta som om ingenting hade hänt fram till att den nya lagen förväntas träda i kraft om ett okänt antal månader. Här är mina två argument för att utvisningarna borde stoppas redan nu.
1.) Humanitära skäl. Uppgörelsen kom till stånd för att lösa ett humanitärt problem. Unga asylsökande drabbades utan egen förskyllan av orimligt långa väntetider på att få sina ansökningar prövade. När ansökningarna väl prövades hade många av de sökande hunnit fylla 18 år och behandlades därför som vuxna, trots att de var barn när de lämnade in sina ansökningar. Ur ett humanitärt perspektiv blir det orimligt att under de närmaste månaderna tvångsutvisa ett antal ungdomar som om de var kvar i Sverige skulle komma att omfattas av den nya lagstiftningen.
2. ) Ett utvisningsstopp är bra för integrationen. De som nu hotas av utvisning tvingas leva i skräck och förtvivlan, i stället för att fokusera på studier och på att komma in i arbetslivet. Många ungdomar kommer att välja att gå under jorden för att slippa tvångsutvisas, i väntan på den nya lagstiftningen. De som hotas av utvisning kommer att göra allt som står i deras makt för att få nya beslut till stånd, vilket innebär merarbete för redan ansträngda myndigheter som Migrationsverket och domstolar. Ett stopp för utvisningarna vore ett utmärkt sätt att skapa ordning och reda i denna del av migrationspolitiken.
Dessutom har varken Miljöpartiet eller Socialdemokraterna något att vinna på att låta frågan om de ensamkommande dras i långbänk. Varje ung ensamkommande som tvångsutvisas till Kabul innan lagen träder i kraft är ett enskilt människoöde som kommer att uppmärksammas i media, och där vänner och familjer kommer att mobilisera motstånd mot tvångsutvisningen. Därför vore det bättre för Miljöpartiet och Socialdemokraterna att sätta sätt stopp för tvångsutvisningarna och stänga frågan nu.
Jag har i skrivande stund ingen exakt lösning på hur ett utvisningsstopp rent tekniskt skulle utformas. Hittills i år har ett 60-tal ungdomar tvångsutvisats till Afghanistan. När det gäller LSS införde regeringen nyligen ett tillfälligt stopp i indragningarna av den personliga assistansen, i väntan på ett nytt regelverk. Det är klart att det går att hitta en praktiskt lösning även för de ensamkommande som skulle komma att beröras av den nya lagstiftningen, om bara viljan finns.
Jag kommenterar frågan för Ekot här.
2017-11-26
Om Moderaterna och SD:s människosyn och rasism
Ju mer jag följer SD:s landsdagar, desto mer hisnande är tanken att Moderaterna - som gör anspråk på att vara ett anständigt och "vuxet" parti" - vill regera även till priset av att man gör sig beroende av SD:s aktiva stöd i riksdagen. (Ja, Kristdemokraterna driver samma linje.)
Inte nog med att Jimmie Åkesson markerat att han försöker fälla vilken regeringsbudget som helst om SD inte får vara med och bestämma (också ett sätt att ta ansvar för landet, av ett litet parti som idag ligger kring 15 procent i opinionsmätningarna...). SD är också ett parti impregnerat av rasism och beröringspunkterna mellan Sverigedemokrater och nazistiska Nationella Motståndsrörelsen (NMR) är väl kända.
Att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism visade sig inte minst vid landsdagarna i Norrköping där partiets delegat Martin Strid i talarstolen delade in jordens befolkning i grupperna "människor" och "muhammedaner", eller rättare sagt skapade en skala "från 0 till 100 och i den ena änden i den skalan är man 100 procent fullt ut människa och human, och allt man lägger in i det begreppet. I den andra änden är man 100 procent muhammedan."
Denna öppna rasism ledde förstås både till polisanmälan och till uteslutningshot. Men hur har en person med dessa värderingar överhuvudtaget kunnat väljas till representant vid landsdagarna? De SD-medlemmar som utsett honom måste rimligen ha känt till hans värderingar och sett honom som sin bäste företrädare att sända till landsdagarna.
Partiets senaste kampanjfilm är oerhört obehaglig, men också snudd på parodisk i sin dystopiska häxbrygd över ett land i kaos. Politiken påstås präglas av "vansinniga beslut" och "lögner". I SD:s konspiratoriska värld utgör socialdemokrater, moderater och press, radio och tv tillsammans ena polen i motsättningen mellan "er och oss", där SD självbelåtet och verklighetsfrånvänt gör anspråk på att representera "oss".
Det är på detta partis nåder Moderaterna (och Kristdemokraterna, om de finns kvar i riskdagen då) kan tänka sig att regera. Lycka till med en sådan regering, säger jag. Och arma Sverige, i så fall.
Inte nog med att Jimmie Åkesson markerat att han försöker fälla vilken regeringsbudget som helst om SD inte får vara med och bestämma (också ett sätt att ta ansvar för landet, av ett litet parti som idag ligger kring 15 procent i opinionsmätningarna...). SD är också ett parti impregnerat av rasism och beröringspunkterna mellan Sverigedemokrater och nazistiska Nationella Motståndsrörelsen (NMR) är väl kända.
Att Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism visade sig inte minst vid landsdagarna i Norrköping där partiets delegat Martin Strid i talarstolen delade in jordens befolkning i grupperna "människor" och "muhammedaner", eller rättare sagt skapade en skala "från 0 till 100 och i den ena änden i den skalan är man 100 procent fullt ut människa och human, och allt man lägger in i det begreppet. I den andra änden är man 100 procent muhammedan."
Denna öppna rasism ledde förstås både till polisanmälan och till uteslutningshot. Men hur har en person med dessa värderingar överhuvudtaget kunnat väljas till representant vid landsdagarna? De SD-medlemmar som utsett honom måste rimligen ha känt till hans värderingar och sett honom som sin bäste företrädare att sända till landsdagarna.
Partiets senaste kampanjfilm är oerhört obehaglig, men också snudd på parodisk i sin dystopiska häxbrygd över ett land i kaos. Politiken påstås präglas av "vansinniga beslut" och "lögner". I SD:s konspiratoriska värld utgör socialdemokrater, moderater och press, radio och tv tillsammans ena polen i motsättningen mellan "er och oss", där SD självbelåtet och verklighetsfrånvänt gör anspråk på att representera "oss".
Det är på detta partis nåder Moderaterna (och Kristdemokraterna, om de finns kvar i riskdagen då) kan tänka sig att regera. Lycka till med en sådan regering, säger jag. Och arma Sverige, i så fall.
2017-11-23
Sören Holmberg, Magnus Gabriel De la Gardie och psalm 621
På senare år har statsvetarprofessorn Sören Holmberg inte bara publicerat knivskarpa analyser om svenska väljare, utan också mer personligt hållna betraktelser om historiska personer. Det senaste exemplet är en text om fältherren och rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), i boken ""Mål i mun" (red Karl-Erik Tysk, Skaraborgs Akademi, 2017).
De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.
Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).
Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".
Psalm 621 är inte vilken psalm som helst. När August Strindberg begravdes i maj 1912 kantade tiotusentals människor stadens gator och röda fanor var flitigt förekommande i tåget. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom ledde begravningsakten, och han inledde med en psalm som August Strindberg själv hade markerat i sin psalmbok. Där hade Strindberg, vilket förre Stockholmsbiskopen Caroline Krook återberättat i en artikel Under strecket i SvD (2012), strukit under ord som "dödlig", "lif i döden" och "förgänglighet". Sören Holmberg avslutar:
En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.
De la Gardie spelade tidigt en roll i Sören Holmbergs vuxna liv. När Sören försynt frågade sin blivande hustru Britt-Marie Mattsson om hon i samband med äktenskapets ingående kunde tänka sig att ta namnet Holmberg som efternamn skrattade hon och sa: "Om du hetat De la Gardie hade jag bytt efternamn". Sören fick skylla sig själv. Under studieåren hade han inte så sällan försökt påskynda taxibeställningar genom att presentera sig med namnet De la Gardie. Sören Holmberg konstaterar lakoniskt: Då som nu slår ett patriciernamn ett vanligt plebejnamn. Och inte bara när man beställer taxi. Klassamhället lever.
Magnus Gabriel De la Gardie innehade flera tunga maktpositioner i svenskt samhällsliv under drottning Kristinas och Karl X Gustavs tid. Han var också en stor mecenat och tillskyndare av konst och vetenskap. Under 32 år (1654-1686) var han kansler för Uppsala universitet och hans boksamling med 6 000 volymer var störst i landet. Han grundade Antikvitetskollegium och renoverade Varnhems klosterkyrka (i vilken han sedermera begravdes tillsammans med sin hustru Maria Eufrosyne).
Magnus Gabriel De la Gardie var också psalmförfattare, och en psalm som han skrev under sitt sista levnadsår finns fortfarande med i den svenska psalmboken: O Jesus, när mitt livs släcks ut (nr 621). Vers tre inleds med "Jag kommer af ett brusand' haaf, och den meningen lånade Evert Taube som titel på sina memoarer "Jag kommer av ett brusand' hav" (1952). Sören Holmberg synes särskilt tagen av psalmens barockpräglade femte vers, som inte finns med i vår nuvarande psalmbok, och beskriver den som "den mest märgfulla i sin poetiska och samtidigt realistiska dödslängtan".
"Thy thetta liif är idel dödh
Man må thet liif eij nämna
Behäfftat med stoor ångest och nödh
Och taar i grafwen ända
Ju längre jagh här lefwa får
Ju närmare jagh grafwen går
Min dödzstund ändtligt nalkas."
En cirkel slutes över århundradena. En konstig men rätt underbar cirkel. Magnus Gabriel De la Gardie är med vid August Strindbergs begravning, tillsammans med Hjalmar Branting och Nathan Söderblom. Och några år senare slår Evert Taube följe med Magnus Gabriel ute vid Vinga fyr. Sverige är litet, men ändå rörande stort.
2017-11-21
Göteborgs-moderaternas förslag om tiggeriförbud är symbolpolitik av sämsta slag
Moderaterna i Göteborg vill införa ett förbud mot tiggeri i stora delar av centrala stan. Förslaget i sig kommer inte helt oväntat, eftersom Moderaterna på nationell nivå tagit ställning för ett tiggeriförbud. Jag noterar dock att moderaternas gruppledare i kommunfullmäktige i Göteborg Jonas Ransgård den gången var skeptisk till beslutet.
Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.
Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke.
Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta.
Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.
Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.
Min negativa inställning till tiggeriförbud - nationellt eller lokalt - är väl känd. För det första är det orimligt att förbjuda en människa i nöd att be en annan människa om hjälp. För det andra innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna.
Jonas Ransgårds motivering till varför han vill införa ett tiggeriförbud är anmärkningsvärt. "Det är inte rimligt att vi ska permanenta utanförskap", säger han. Nej, vem i fridens dar har påstått det? Som journalisten och tidigare ledarskribenten på Göteborgs-Posten Gert Gelotte skriver på sin Facebook-sida: Tror Jonas Ransgård på allvar att ett tiggeriförbud skulle minska tiggarnas utanförskap? Självklart inte. Men det är förstås lättare att göra andra illa om man kan inbilla sig själv att det sker av omtanke.
Eller som Ulrika Falk, verksamhetsansvarig för Räddningsmissionens arbete för utsatta EU-medborgare uttrycker det: Att kriminalisera utsatta människor är bara ett sätt att gömma undan fattigdomen så folk slipper se den. Ett förbud leder inte till en bättre situation för de mest utsatta.
Nu blir det inget lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Övriga borgerliga partier är emot (vilket hedrar dem). Tidigare har Länsstyrelsen upphävt beslut av Vellinge kommun och Sala kommun om lokala tiggeriförbud, med hänvisning till att besluten inte varit förenliga med ordningslagen. Det är bra.
Jonas Ransgård tillägger att ett förbud skulle bidra till att upprätthålla "ordning och trygghet" för göteborgarna. Well, well. Mycket må man säga om tiggeriet och Göteborg, men kanske finns här mer allvarliga problem mot ordningen och tryggheten än de tiggare som sitter utanför butikerna i centrum. Moderaternas förslag är ett uttryck för symbolpolitik, en symbolpolitik av sämsta slag.
2017-11-20
Djupt imponerad av #metoo-kampanjens kraft och mod. Men vad händer sedan?
Uppropet #metoo är en kraftfull, befriande manifestation mot patriarkat och manligt förtryck och för kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det är fantastiskt att se det mod som så många kvinnor visar genom att berätta om sina upplevelser, och den mobilisering av så många människor kring en paroll som kanske enklast sammanfattas i "Nu är det nog!". Till syvende og sist handlar kampen om makt, närmare bestämt om maktrelationerna mellan män och kvinnor (och transpersoner, förstås) i dagens samhälle.
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
I den stormflod av skakande berättelser som nu väller fram förekommer det kanske en del felaktiga utpekanden av enskilda personer. Så är det. Jag vet inte riktigt vad man skulle kunna göra åt det. I en domstol används inte någon omvänd bevisföring, ingen ska tvingas bevisa sin oskuld. Men i förtroendefrågor gäller i allmänhet inte den regeln.
Hur ska vi då göra för att de värderingar som kringgärdar #metoo-vågen ska bli beständiga och prägla den framtida samhällsordningen? Finns det inte en risk att om några månader är det mesta glömt, och männens tafsande och sexuella övergrepp blir någon slags normalitet igen? Just i dag kanske män reflekterar lite extra kring vad som är rätt och orätt i relationen mellan kvinnor och män. Just i dag kanske män är lite oroliga för att hängas ut i olika #metoo-sammanhang. Men i morgon - hur blir det då?
Jag är optimistisk. För mig är #metoo inte en början utan kulmen på något som pågått länge - ett uttryck för en normförändring och maktförskjutning som redan har ägt rum. Det är därför kampanjen blir så mäktig och kraftfull. Kvinnor accepterar inte längre mäns tafsande och trakasserier och samhället ser allt strängare på olika former av sexuella övergrepp.
Visst finns könsmaktsordningen och dess patriarkala grundstruktur kvar. Men normerna är förändrade, och det är ett viktig steg på vägen för sann jämställdhet och jämlikhet.
Jösses flickor - befrielsen är kanske faktiskt nära!
2017-11-14
Stortinget sa ja till Arbeiderpartiets förslag om utvisningsstopp till Afghanistan. Vad gör S i Sverige nu?
I dag röstade Stortinget i Norge för ett socialdemokratiskt förslag som i praktiken innebär ett tillfälligt stopp av utvisningar av unga människor till Afghanistan! Röstsiffrorna blev 66 mot 44, alla partier utom Höyre och Fremskrittspartiet stödde förslaget.
I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)
Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.
Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.
Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.
Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.
I Sverige skulle Socialdemokraterna lika lätt som i Norge kunna samla en riksdagsmajoritet med Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan. Bara Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle rösta emot. (Jag är osäker på Kristdemokraterna.)
Det norska exemplet visar att det går att stoppa utvisningarna, bara den politiska viljan finns. Socialdemokraterna i Sverige får nu ställa sig frågan om man vill gå samma väg som partivännerna i Norge, mot högern och det flyktingfientliga Fremskrittspartiet. Eller om man ska hålla fast vid sitt krav på fortsatta utvisningar, egentligen med stöd bara av Moderaterna och Sverigedemokraterna. Jag vet vad jag tycker i den frågan.
Javisst, en lösning i Sverige fick se annorlunda ut eftersom sättet att hantera asylpolitiken skiljer sig mellan länderna. Den norska lösningen innebär - om jag förstått det rätt - att de asylsökande afghaner som hunnit fylla 18 år och dömts till utvisning ska få sin sak prövad på nytt. I samband med den nya prövningen ska kriterierna ändras på ett sätt som innebär att större vikt läggs vid humanitära överväganden och den enskildes sårbarhet. Det är möjligt att förslaget innebär att Norge lägger sig närmare ett system som redan tillämpas av Sverige. Men konsekvensen är tydlig - ett stopp för utvisningar av unga till Afghanistan i väntan på en förnyad prövning baserad på ett mer humant system.
Ett utvisningsstopp skulle först och främst innebära en stor glädje och lättnad för alla de unga afghaner i Sverige som nu lever under stark press, och även för deras nya familjer och vänner. Men det vore också en glädje och lättnad för ett socialdemokratiskt parti som annars riskerar att få denna fråga med sig in i valrörelsen, och med växande delar av partiet som motsätter sig partilinjen. Lyssna gärna på Ekots inslag idag om motståndet inom Socialdemokraterna mot utvisningarna.
Migrationsverket har meddelat att man inte kommer att nå sitt mål att behandla alla pågående asylärenden från 2015 före årsskiftet 2018. Misslyckandet innebär en än starkare press på de ungdomar från Afghanistan som nu under ett par års tid rotat sig i det svenska samhället. Det finns starka humanitära skäl till att åstadkomma en lösning även i Sverige. Det går, om den politiska viljan finns.
2017-11-11
Vad Socialdemokraterna borde lära av amerikansk politik. Om stolthet och optimism.
Det finns mycket att säga om amerikansk politik. En sak tar jag med mig när jag i morgon åker hem från New York: Stoltheten över vad man åstadkommit och optimismen inför framtiden.
När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.
I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.
Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.
Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.
Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.
Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.
När demokraten Bill de Blasios i veckan omvaldes till borgmästare i New York hade kampen mot brottsligheten varit ett viktigt tema i valrörelsen. Bill de Blasio försummade inte ett tillfälle att betona att New York blivit en säkrare stad och att brottsligheten minskat under hans tid som borgmästare. De politiska motståndarna tvingades på defensiven, och fick gräva djupt i statistiken för att hitta något enskilt område där brottsligheten faktiskt inte hade minskat utan kanske till och med ökat. Bill de Blasio satte agendan för debatten på ett sätt som gynnade honom och hans sak.
I Sverige känns det nästan tvärtom. Socialdemokraterna lyfter fram hur brottsligheten, till exempel i form av stölder, ökat under den tid partiet och den rödgröna regeringen ansvarat för säkerheten i landet. I stället för att betona det som blivit bättre (stölderna har faktiskt minskat) tillåts ängslan att "vanligt folk" ska tro att partiet inte ser existerande problem ta överhanden. Här finns en risk att partiet i stället för att sätta agendan bidrar till att befästa och stärka en agenda som missgynnar inte bara partiet utan också de värderingar som partiet står för och vill förverkliga.
Bill de Blasio var sannerligen inte nöjd. Han talade med kraft och engagemang om behovet av att öka jämlikheten, av att beskatta de rika hårdare, bygga ut de kollektiva transportmedlen, bygga ut förskolorna, slåss för en gemensam sjukvård och inte minst att värna de människor som andra kallade för "illegala" invandrare. Inte en gång tror jag att jag hörde honom tala om "folks oro". Inte verkade han särskilt orolig själv heller.
Själv är jag till exempel väldigt stolt och glad att Sverige 2015 tog emot över 160 000 asylsökande människor på flykt, fler per capita än vad något annat land i Europa gjorde. Jag tror det vore välgörande om Stefan Löfven och andra ledande socialdemokratiska politiker påminde om att de fortfarande är stolta och glada över denna insats.
Ja, jag är medveten om de stora skillnader som inramar svensk och amerikansk politik. Men den dysterhetens och självplågeriets diskurs som just nu präglar svensk politik tror jag blir ett hinder i kampen för att verkligen komma åt de samhällsproblem som naturligtvis finns i Sverige också - trots att vi i princip toppar alla listor som går att toppa när det gäller ranking av vilka länder i världen som är bäst att leva i.
Gladast vinner, sägs det. Bill de Blasio var i alla fall gladast och vann valet med närmare 40 procentenheter över sin närmaste konkurrent, den inte särskilt glada republikanen Nicole Malliotakis. Lika stora segersiffror ska kanske inte Stefan Löfven hoppas på. Men han kan komma en bit på vägen om han inte anammar en strategi som gör valet 2018 till ett svenskt mästerskap i dysterhet och oro.
2017-11-09
Ja, så ska en ursäkt se ut!
I dag skriver Svensk Näringslivs ordförande Leif Östling på DN Debatt om sin skatteplanering och ber om ursäkt för sitt uppmärksammade uttalande Vad fan får jag? om den svenska skattepolitiken. Leif Östling har efter Uppdrags Gransknings avslöjande om Paradise Papers fått ta emot mycket hård kritik, både för sin skatteplaneringen och för sitt uttalande. (Jag skrev så här.)
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
I dag tänkte jag lämna Leif Östlings skatteplanering därhän, och i stället fokusera på hans ursäkt för sitt uttalande. Jag tycker nämligen att hans ursäkt för det uttalandet är föredömligt för hur en ursäkt ska formuleras.
Läsaren av denna blogg vet att jag då och då återkommer till makthavares ovana att be om ursäkt utan att egentligen be om ursäkt (se t ex här och här och här). Makthavares "ursäkter" kringgärdas alltför ofta av reservationer kring att det hen sagt "uppfattats som", "misstolkats som" eller att "någon tagit illa vid sig". På så sätt skuldbeläggs de som "misstolkar" eller "tar illa vid sig".
Men Leif Östlings ursäkt är hel och ren. Han tillstår att han själv skapade den uppkomna situationen, att han uttryckt sig klumpigt, att hans kommentar var slarvig och onödig. För detta ber han om ursäkt och förklarar att ansvaret är hans och ingen annans.
Visst går det att diskutera om hans ursäkt är trovärdig (det vill säga om han är uppriktig i det han säger) eller om han främst vill försöka återvinna förtroende. Men det är en helt annan diskussion. Min poäng här är att han faktiskt ber om ursäkt, utan att skylla på någon annan och allra minst på de som har reagerat negativt på hans uttalande. Hoppas fler politiker (och andra människor också, för den delen) tar till sig och gör Östlings ursäkt till ett stilbildande exempel. Det skulle samtal och diskussioner må bra av. Kan man inte be om ursäkt på riktigt är det bättre att inte be om ursäkt alls.
2017-11-08
Stora valframgångar för Demokraterna i natt. En anti-Trumpvåg?
Det blev en mycket bra kväll för Demokraterna. Partiets kandidater Phil Murphy och Ralph Northam vann guvernörsvalen i New Jersey och Virginia med goda marginaler. Särskilt Ralph Northams seger blev överraskande stor - ungefär nio procentenheter före republikanen Ed Gillespie.
I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.
Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.
I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse
I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.
Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.
I valen till delstatskongressen i Virginia blev demokraternas framgångar sensationellt stora. I skrivande stund har de goda möjligheter att ta över majoriteten i House of Delegates (ungefär motsvarande representanthuset i den nationella kongressen), vilket nästan ingen hade räknat med i förhandsdiskussionerna. Före kvällens val hade republikanerna 66 av House of Delegates 100 mandat.
Det var också roligt att demokraten Danica Roem valdes in i Virginias House of Delegates. Hon är den första öppna transgender-personen som tar plats i en delstatskongress. (Om jag förstått det rätt valdes transgender-personen Stacie Laughton in i New Hampshire 2012, men tillträdde inte uppdraget.) Hennes republikanske motståndare Robert Marshall vägrade adressera Danica Roem med "hon" under valkampanjen, och han informerade i sitt kampanjmaterial om att Danica Roem inte var född som kvinna.
I Virginia visade exit poll på en ökad polarisering mellan väljarna efter kön, ålder och hudfärg - men inte efter inkomst. Även stad/land-faktorn tycks ha ökat i betydelse
I borgmästarvalet i New York blev Bill de Blasios seger lite större än väntat. När 97 procent av rösterna var räknade ledde han med 38 procentenheter - 66.1 mot 28.1 - över sin republikanska motkandidat Nicole Malliotakis. Valdeltagandet tycks ha varit ungefär lika lågt som förra gången, 2013.
Hur kommer demokraternas oväntat stora framgångar att påverka förutsättningarna att ena det splittrade partiet? Och hur påverkas förutsättningarna inför kongressvalet nästa år? Valresultaten var ett uttryck för en "anti-Trumpvåg", säger CNN. Många spännande frågor, vilka vi lär få anledning att återkomma till.
2017-11-07
Election Day i USA. Spännande guvernörsval i Virginia, och borgmästarval med Bill de Blasio i New York.
I dag är det Election Day i USA. Det är ju inga mellanårsval till kongressen i år, så höjdpunkterna begränsar sig till guvernörsvalen i New Jersey och Virginia, samt borgmästarvalen i bland annat New York City.
Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.
Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.
Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.
Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.
Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.
Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.
Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)
Guvernörsvalet i New Jersey väcker föga intresse. Demokraten och USA:s tidigare Tysklands-ambassadör Phil Murphy är stor favorit att besegra republikanernas kandidat Kim Guadagno. Tidigare guvernören Chris Christie - vars rykte solkats genom skandaler och aktivt stöd till Donald Trump - har suttit i åtta år och kan därför inte kandidera igen.
Mer intressant är guvernörsvalet i Virginia, där demokraten Ralph Northam har en knapp ledning i opinionsmätningarna före republikanen Ed Gillespie. Guvernörsvalen är visserligen ingen bra indikator på hur de kommer att gå i mellanårsvalen till kongressen. Men guvernörsvalet i Virginia anses blir en värdemätare på vilka argument från demokrater och republikaner som biter på väljarna. Ed Gillespie satsar hårt på skattesänkningar och lag och ordning. Om han lyckas besegra Ralph Northam är det sannolikt att republikanska kongresskandidater nästa år kommer att profilera sig i dessa frågor. Om däremot Ralph Northam vinner kan republikanerna få anledning att ompröva sin strategi.
Själv är jag förstås mest nyfiken på borgmästarvalet i New York, där min favorit den progressive demokraten Bill de Blasio går mot en klar valseger. I de senaste opinionsmätningarna leder han med 33 procentenheter framför sin främste medtävlare republikanen Nicole Malliotakis. Bill de Blasio gör stor sak av han vill höja skatterna för de rika, och använda pengarna till förskolor, hälsovård och kollektivtrafik.
Jag brukar säga att Bill de Blasio låter som en svensk socialdemokrat. Men i dagens politiska stämningsläge får jag nog säga att han mer låter som en svensk vänsterpartist. Då väger jag in hans många positiva uttalanden om värdet av invandring och hans stöd till så kallade illegala invandrare.
Valdeltagandet i borgmästarvalet blir viktigt för Bill de Blasios legitimitet som omvald borgmästare. När han valdes 2013 var valdeltagandet rekordlågt - 24 procent. En av de viktigaste förklaringarna till det låga valdeltagandet var att det redan på förhand stod klart att Bill de Blasio skulle vinna. Den gången var avståndet till hans främste konkurrent republikanen Joe Lhota 49 procentenheter. Lika stort blir det kanske inte i kväll, men ändå.
Jag förutsätter att ni alla sitter uppe och valvakar med mig i kväll. :-) Jag lägger fortlöpande ut kommentarer på twitter (följ mig gärna på @ulfbjereld om ni inte redan gör det) samt en bloggtext frampå småtimmarna.
Avslutar med en bild jag tog på Bill de Blasio och hans hustru Chirlane McCray förra gången det begav sig, i november 2013. Läs gärna mer om Chirlane McCray här. (Med på podiet fanns också den då 83-årige Charles B. Rangel som i 46 år, 1971-2017, representerade staten New York i den amerikanska kongressens representanthus.)
2017-11-06
Grotesco och omsvängningen av flyktingpolitiken
Grotescos minimusikal Flyktingkrisen har rosats från alla håll. Sådant samfällt beröm gör mig alltid orolig. Vilken udd har egentligen en satir om alla älskar den?
Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.
Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.
Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.
Jag tänker osökt på Howard Barkers pjäs "Slaget vid Lepanto" som 1989 sattes upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Wiveka Warenfalk. I pjäsen brottas Dogen i Venedig med stora problem - vad ska han göra med den radikala kvinnliga konstnären Anna Galactia som genom sina detaljerade och känslostarka målningar av krigets fasor underblåser pacifistiska stämningar i ett Venedig som precis bekrigat muslimerna i Turkiet? Anna Galactia hade gärna gått i fängelse för sitt verk och kanske blivit en martyr. I stället väljer fursten att ställa ut ett av hennes mest kända verk - Slaget vid Lepanto - på Venedigs ansedda konstmuseum och hela den politiska eliten hyllar konstverket. Genom maktens erkännande tystas konstnären. Utställningen leder också till att stödet för Dogen växer, eftersom folket nu kan se vilket mod och ledarskap han innehar som valt en så svår och plågsam väg som krigets väg.
Grotescos musikal är en svidande kritik av omsvängningen av den svenska flyktingpolitiken - en omsvängning där parollen om ett Europa där det inte byggs några murar snabbt förbyttes till en politik där Sverige lade sig på EU:s lägstanivåer i flyktingpolitiken. Kritiken är riktad mot dem som har det politiska ansvaret för denna omsvängning och för alla dem som vände kappan efter vinden och ny hyllar en politik de tidigare förkastat.
Den avslutande inzoomningen på den undanstoppade flytvästen bränner sig fast på näthinnan. För oss som fortfarande vill att Sverige ska ge permanenta uppehållstillstånd som huvudprincip, underlätta anhöriginvandring och stoppa utvisningarna till Afghanistan är musikalen inget att bara skratta åt. Den är rolig för att den är på riktigt.
Så gå inte på furstens trick från Slaget vid Lepanto. Grotesco är för bra och för viktiga för att de ska få omfamnas till ofarlighet.
"Vad fan får jag?"
Av de sju dödssynderna är girigheten den jag kanske har allra svårast för. Människor som trots sin rikedom inte förmår känna förnöjsamhet, utan i stället under devisen "Vad fan får jag?" lägger sin tid och möda på att bli rikare och rikare. Jag har respekt för att människor utnyttjar de möjligheter som lagen ger för att minska sin skatt. Men jag har inte respekt för giriga motiveringar.
Dante skapade i "Den gudomliga komedin" en särskild sfär i Helvetet, där de giriga tvingades rulla runt gigantiska stenblock (vilka skulle gestalta tyngden av deras jordiska förmögenheter) och även kasta dessa stenblock mot varandra. Just sayin'.
Bild: Gustave Doré
Själv avslutar jag kvällen med Cornelis. Gör det du också.
Men en sak har mig livet lärt
Att guldet det är föga värt
Så du som trår till guld och makt
Ska minnas vad jag sagt.
Dante skapade i "Den gudomliga komedin" en särskild sfär i Helvetet, där de giriga tvingades rulla runt gigantiska stenblock (vilka skulle gestalta tyngden av deras jordiska förmögenheter) och även kasta dessa stenblock mot varandra. Just sayin'.
Själv avslutar jag kvällen med Cornelis. Gör det du också.
Men en sak har mig livet lärt
Att guldet det är föga värt
Så du som trår till guld och makt
Ska minnas vad jag sagt.
2017-11-02
Hur hanterar Trump-anhängare presidentens lögner?
Nej, inte heller de senaste turerna kring korruption och rysk inblandning i valkampanjen lär urholka stödet för Donald Trump hos hans kärnväljare. Hur ska vi förstå det faktum att Trumps många väljare, som säkert vill uppfattas som anständiga medborgare och vill göra rätt och kunna vara stolta över sin president, ständigt överser med hans lögner och vulgära retorik?
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
Jag läser en sedelärande historia i New York Times, där den konservative författaren och skribenten David French förtjänstfullt gestaltar temat. Davit French berättar om ett samtal i sin kyrka med en äldre dam som han känner väl och som var övertygad Trump-anhängare. I samtalet beklagade David French att presidenten for med osanningar.
"Menar du verkligen att Donald Trump ljuger", undrade den gamla damen.
"Javisst", svarade David. "Han ljuger oavbrutet".
Damen ifrågasatte inte David French påstående. Hon kände David väl och litade på sin konservative väns kunskaper och omdöme. För ett ögonblick verkade hon bekymrad. David kände att han kanske borde säga någonting, att han verkligen uppskattade många inslag i Trumps politik och ställningstaganden - men att det inte innebar att man kunde ursäkta Trumps tillkortakommanden och lögner.
Men just då glimmade det till i damens ögon. Hon tog en smutt kaffe, såg David French rakt i ögonen - och han visste omedelbart vad som skulle komma:
"Well, the Democrats are worse."
*
Just övergången från att avfärda något som "Fake News" (det är inte sant att Donald Trump ljuger) när den positionen inte längre är hållbar, till "den andra sidan är värre" (well, the Democrats are worse) är en viktig pusselbit i förståelsen av tankefigurerna hos de många väljare som söker sig till politiker med populistisk retorik. Det inte är tillräckligt att påvisa uppenbara osanningar i populisters retorik - då kommer i stället "ja, men titta på dom då"-argumentet fram.
Exemplet kanske inte bara gäller populistisk politik, utan politik och debatt överhuvudtaget. Men jag tror att problematiken kommer särskilt till uttryck i den populistiska diskursen. Det skulle vara intressant att se en systematisk, jämförande studie från svensk politik, med Sverigedemokraterna och dess mest hängivna anhängare som en utgångspunkt.
2017-11-01
Ulf Kristersson och regeringsfrågan
Läget i regeringsfrågan har sedan länge varit låst. Om valresultatet 2018 hamnar nära valresultatet 2014 kan regeringsfrågan egentligen endast lösas på tre sätt.
1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.
2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.
3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.
I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.
I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.
En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.
Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?
För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.
New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.
I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)
1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna. Då blir det möjligt att bilda en regering som kan styra med majoritetsstöd i riksdagen. Men inget tyder idag på att Alliansen skulle kunna enas om en sådan lösning.
2.) Bilda en blocköverskridande regering. Det skulle Stefan Löfven och Socialdemokraterna gärna göra. Men hittills har allianspartierna varit motvilliga till en sådan lösning.
3.) Låt största block regera. Ett sådant utfall skulle innebära en fortsättning på dagens situation, det vill säga att partierna efterlever Decemberöverenskommelsens (DÖ) anda även om den formellt är uppsagd. En sådan lösning skulle innebära svåra påfrestningar på de enskilda allianspartierna, och även skakiga förutsättningar för en ny rödgrön regering.
I en intressant intervju med Karin Eriksson i Dagens Nyheter (och även i andra sammanhang) öppnar moderaternas nyvalde partiledare Ulf Kristersson måhända för andra lösningar. Inför valet 2014 erbjöd moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt Socialdemokraterna att göra upp i form - största block efter valet skulle släppas fram och tillåtas regera. Ulf Kristersson indikerar i stället en vilja att göra upp i sak.
I intervjun säger han: "I ett antal långsiktiga frågeställningar finns det skäl för Alliansen att göra överenskommelser med Socialdemokraterna för att få stabilitet i svensk politik." En tänkbar praktik vore att allianspartierna släpper fram den rödgröna regeringens (eller Socialdemokraternas, om vi får en enpartiregering) budget mot att de först fått vara med och förhandla om väsentliga delar av den. På så sätt skulle allianspartierna få inflytande i sakpolitiken (trots att de är mindre än de rödgröna), samtidigt som Vänsterpartiet utestängs från politiskt inflytande.
En sådan lösning skulle kunna uppfattas som en Decemberöverenskommelsen light - det största blocket tillåts regera mot att oppositionen får en del inflytande över budgeten. Men det är nog mer adekvat att se en sådan lösning som ett sätt att bryta upp den logik som var en viktig del av Decemberöverenskommelsen, att de tre rödgröna partierna betraktas och behandlas som ett block.
Vi får väl se hur Socialdemokraterna skulle förhålla sig till en sådan lösning. Den skulle ju bland annat innebära att blockpolitiken fortlever på den borgerliga sidan, samtidigt som det rödgröna blocket rivs upp. Och vad händer om förhandlingarna mellan Alliansen och den rödgröna regeringen strandar - hur ska budgeten då hanteras och regeringsfrågan lösas?
För en fördjupad analys om regeringsfrågan och Decemberöverenskommelsen rekommenderar jag (inte oväntat) boken Förhandla eller DÖ? Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring (Atlas 2016, Ulf Bjereld, Karin Eriksson, Jonas Hinnfors). Boken är sannerligen fortsatt aktuell, och kan beställas här.
*
New York präglas av gårdagens fruktansvärda våldsdåd. På plats imponeras jag av hur amerikanska medier hanterade den akuta krisen - rapporteringen var snabb, saklig och informativ. Polisen tycks ha skött en svår situation mycket bra. Och det politiska ledarskapet i form av borgmästare Bill de Blasio och guvernör Andrew Cuomo framträdde snabbt tillsammans och uppmanade New York-borna att leva som vanligt och verkligen genomföra den stora Halloween-paraden samma kväll.
I kväll följer jag Bill de Blasio i den avslutande debatten i borgmästarvalkampanjen. Men det får bli framför tv:n. Måndagens intensiva kampanjmöte med Bernie Sanders, Bill de Blasio och Chirlane McCray tog musten ut mig. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)