Liberalernas partiledare Jan Björklund säger i dag till DN att om Alliansen förlorar valet 2018 vill han se en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna. Jan Björklunds utspel får åtminstone tre konsekvenser.
1.) Utspelet synliggör sprickan i regeringsfrågan inom Alliansen. Nu riskerar Alliansen att framstå som ett regeringsalternativ utan gemensam syn på regeringsfrågan. Utspelet hotar samarbetet inom Alliansen, och både Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor har redan kommenterat utspelet i negativa termer. Socialdemokraterna och Stefan Löfven kan, åtminstone för stunden, glädjas över den borgerliga splittringen. Dessutom är en blocköverskridande regering något som Stefan Löfven länge sakpolitiskt eftersträvat.
2.) Utspelet stänger dörren för vidare spekulationer om att Alliansen efter en valförlust skulle försöka ta över makten med SD-stöd. Både Jan Björklund och Annie Lööf har redan tidigare varit tydliga med att säga nej till en sådan lösning. De moderater och kristdemokrater som hoppats på att L och C skulle ändra sig får nog nu tänka om. Själv tycker jag att Björklunds och Lööfs tydliga besked om nej till SD är sakpolitiskt bra, eftersom det bidrar till att hålla kvar SD ute i den politiska kylan och minskar SD:s möjligheter till politiskt inflytande.
3.) Utspelet kastar till viss det över bollen till Stefan Löfven. Han kan nu förvänta sig frågor av följande slag: Hur ser Stefan Löfven på Jan Björklunds krav på att ha med sig hela Alliansen, - det vill säga även Moderaterna - i en blocköverskridande regering? Hur blir det med Miljöpartiets medverkan i en sådan regering? Vem ska inneha statsministerposten - representant för största block eller för största parti?
Vi får väl se. En stor koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och de fyra allianspartierna förefaller i dag inte särskilt sannolik. Stefan Löfven har också redan hunnit ge besked om att han ser Miljöpartiets medverkan i en blocköverskridande regering som mer eller mindre självklar.
Gynnar då inte en blocköverskridande lösning SD, som kan framstå som det enda oppositionspartiet vid sidan av Vänsterpartiet? Jo, kanske det. Å andra sidan har de övriga partiernas strategier för att hindra SD:s tillväxt hittills ändå inta varit särskilt framgångsrika. Vänsterpartiet förlorar inflytande över budgetprocessen, men kan å andra sidan vinna väljarstöd som ett tydligt oppositionsparti.
Jan Björklunds linje gör Liberalerna till ett permanent regeringsparti. Om Alliansen vinner ett val ingår Liberalerna i en alliansregering. Om de rödgröna vinner ett val ingår Liberalerna i en blocköverskridande regering. Det är en framgångsrik strategi för ett parti som vill få inflytande över den förda politiken. Det är sannolikt inte en lika framgångsrik strategi för ett parti som eftersträvar ett kraftigt ökat väljarstöd.
På söndag genomförs höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir en intressant tillställning, inte minst med avseende på stämningsläget i det vi åtminstone fortfarande kallar för Alliansen.
Uppdaterat fredag kl 19.40: Noterar för övrigt att Jan Björklund måste ha läst Karin Erikssons, Jonas Hinnfors och min bok "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016). :-) I den boken listar vi explicit de tre möjliga lösningar som finns på regeringsfrågan, givet det parlamentariska läget. 1.) Bryt isoleringen av Sverigedemokraterna, och räkna in det partiet i regeringsunderlaget. 2.) Efterlev Decemberöverenskommelsen, även om den formellt är uppsagd. 3.) Bilda en blocköverskridande regering. I dag anger Jan Björklund just dessa tre alternativ som de teoretiskt möjliga, och konstaterar för egen del att de två första är otänkbara.
Jag diskuterar Jan Björklunds utspel i Studio Ett i dag, med Andreas Johansson Heinö.
11 kommentarer:
Jan Björklunds utspel öppnar för ett nytt läge, och avslöjar ihåligheten i Alliansen.
Om den uppgift är korrekt som förekommit i opinionsundersökningarna, dvs att alltfler av Alliansens väljare nu önskar ett samarbete med S, är det nog kört för Alliansen och AKBs hårda avståndstagande till S (och hennes oklara syn på samarbete med SD, något som ju förekommer på kommunnivå). Om opinionsundersökningarna har rätt kan vi räkna med en överströmning av väljare från Allianspartier till S, vilket kan leda till ett tydligare valresultat 2018.
Kanske är AKB nu besviken över att Jan B kom före henne? När allt kommer omkring bör nog många väljare uppleva det som vettigt och normalt att riksdagens båda "arbetar(e)partier" samarbetar i det besvärliga läge som SDs uppkomst har medfört. Om de två största partierna samarbetar så kan ytterlighetspartierna utan svårighet placeras på avbytarbänken -- som jag framhöll redan på hösten 2014.
Ett ovärdigt spel. Vilka stora samhällsproblem löser Björklund
med en blocköverskridande regering? Ett enda: han håller SD borta
från regeringsmakten. Men för ett parti som idag saknar politik
kanske det räcker. Väljarnas missnöje blir desto större. Vi väljer
inte politiker för att de ska diskutera regeringsbildningar i framtiden
utan för att de lösa de problem som medborgarna upplever och som kan
lösas på politisk väg. /AN
Valresultatet nästa gång blir onekligen mycket intressant.
Redan nu kan man se desperationen hos partier som L, som riskerar att hamna under 4% spärren.
Sedan kan det ju diskuteras om småpartier som MP och L, ska ha det regeringsinflytande som de eftersträvar.
Att hålla kvar SD ute i den politiska kylan och minska SD:s möjligheter till politiskt inflytande,när partiet kanske får ett väljarstöd på 20-25 %, ter sig alltmer orimligt.
Snarare har kanske Björklund nu istället gjort det självmål som för gott kommer att sänka L och som kommer att få de borgerliga väljarna att inse att en röst på L är bortkastad om man eftersträvar en borgerlig regering.
Två av partierna i Alliansen ligger nu nära spärren. Vågar man ytterligare en gång gå till val som separata partier? (när detta problem lätt kan lösas med en formell valallians). Chansen att alla fyra ska hamna över spärren är kanske mycket liten.
2018 blir det kanske ett fortsatt mycket oklart läge i riksdagen. Inför ett sådant perspektiv är det nödvändigt att pröva andra lösningar.
Varför skulle en blocköverskridande regering framstå som förskräcklig eller onaturlig? Visst finns det i grunden en samsyn mellan S och M! Det funkar ju i kommunerna. Det är den nya aktören SD som är annorlunda och som känns främmande i Sveriges riksdag.
På SVTs hemsida har Margit Silberstein en analys av Jan Björklunds utspel, som hon finner förvånande. Men något måste ju hända om dödläget ska kunna brytas.
Förmodligen vill alla partierna avvakta tills valet kommer närmare.
Grundproblemet till diskussionen är att de etablerade partierna och de etablerade debattörerna inte diskuterar orsaken till SD:s stora väljarstöd. Sverige är med all tydlighet inget humanistiskt undantag där befolkningen är immun mot främlingshat. Det är endast inom politikens hägn man anser att Sverige genom sin historia och sitt erkända internationella politiska agerande kan föra en gränslöst välkomnande migrationspolitik. Att vanligt folk har en helt annan uppfattning tycks vara en överraskning för politiken. Resultatet är att Sverige nu befinner sig i en hemsk situation där den aningslösa godheten öppnat dörren till ondskan i form av SD.
Det går inte att låtsas som att SD inte existerar. Det är S och M som
rår för att SD ökar. All rasism och polarisering som vi nu ser är
Sossarnas och moderaternas verk. Ni har aktivt monterat ner välfärden
också ska ni kalla er socialister
JBs utspel är ett utspel, som skapar debatt om det redan självklara:
1. en regering bör (ska) ha majoritet i kammaren för sin politik.
2. Detta åstadkommer regeringschefen i Sverige genom budgetsamverkan.
3. Nuvarande regering kan regera med en budget utan majoritet är ett undantag pga DÖ som försökte passera förbi "by-pass" parlamentarismens grundprincip, regenten måste inte vara majoritetstollerad, men politiken måste vara det, annars ryker regenten.
4. Dvs en regering sitter alltid på nåd, på mandat från väljarna, inte från några partigängar-taktiker och när taktikerna missar den den lilla frågan, korrigerar demos, eftersom demokrati i grunden fungerar på samma vis som marknadsekonomi, dvs man kan löpa något, köpa ett alternativ, eller avstå.
5. En minoritsregent är i och för sig inte bara dåligt, makt försatt med restriktioner och hållhakar premierar kompromisser, vilket demokrati i grunden handlar om.
6. Men.... är i slutändan värdelöst om regeringen är i minoritet och inte har budgetstöd och inte får igenom sitt lagstiftningsarbete, regeringen blir då en ständigt lam anka som inte kan uträtta någon ting mer än retoriska figurer (plakatpolitik) -> väljarförakt och pop-triumf, och pop är därmed en sund bestraffning från väljarna, dvs det är väljarnas hämnd, att belöna strunt med mer strunt.
7.Demos är alltid kung, den som föraktar demos, har inte fattat vad demos egentligen är, ett neuralt nätverk i realtid, som alltid vet bättre än ledningen. Verkstadsgolvet vet ingenting om helheten, bara sin egen lott, och politiken inbillar sig att grodans perspektiv är utan större betydelse, men....om alla grodor uppfattar samma perspektiv, även om grodorna först knorrade i Skåne, så har grodorna rätt, eftersom det är deras träsk de står och stampar i. Helikopterns perspektiv, den kloka ugglans, kan bara fungera om man begriper demokratins grund, - gör man fel i grantoppen och missar grodorna eller deras röst, så kommer grodorna att hitta en väg att ge igen, det är alltså dels en styrsignal i realtid, från verkligheten, dels en maktDEMONstration, och den sker vart fjärde år.
Här har ugglan missat i sin ugglebubbla.
EU-valet som kommer på skild valdag ställer till det väldigt mycket och ska naturligtvis ligga efter, inte före nationella val, allt annat havererar, eftersom väljarna inte röstar rationellt i EU, utan hej hopp tralalala, mp näst störst och in med Fi, Rena rama Brexit-beteendet :-) S.W
Tänk om vi hade haft mellanval i följande flerstegsraket:
I. Kommunal- och landstingsval
(fast landstingen borde styras indirekt)
II. Riksdagsval
III. EU-val
Häpp, boten upp-demokrati, det enda som fungerar om politiken vill vara säker på att inte styra i diket som de gjort i Sverige, och andra delar av Europa. (dock inte i Storbritannien med enmans valkretsar)
Så felet är strukturellt, politiken har försatt sig i en situation där de lämnar över ansvaret för sin nationella politik lokalt, och de lokala politikerna saknar verktyg och resurser att hantera globala problem, och därmed kommer det att bli kommunal-krasch, och hopplösa förutsättningar att vara kommunpolitiker, vilket öppna upp för fler popiga vågmästarpartier. Rikspolitiken lägger över ansvaret för den förda politiken lokalt och kan dessutom inte upprätthålla och ordning och har en rikspolischef som är politruk, det kommer att vara en helt ny situation valåret 2018, var så säkra, en helt ny värld. Den som inte anpassar drabbas av röstande fötter, dvs skatteunderlaget och medelklassen dunstar, vilket innebär att kommunens välfärdssmörgåsbord försvinner, det finns helt enkelt inte läkare, lärare och poliser som sköter ruljansen, så kommunens samhälls-kitt eroderas, och det blir inte bättre 2018 - 2022.
S.W
Hur de än räknar får de inte ihop ekvationen :-)
Dvs 175 mandat, där S eller M inte får ihop det med någon tänkbar variant, utom att
- S sällar sig till alliansen eller m sällar sig till S+mp :-)
och då återstår trots allt endast Leif Lewins L+C-regering som i vart fall inte mindre otänkbar än en s+m-regering.
S.W
Det är väl för det goda samtalets skull rimligt att anta att SD är söndagsskolegossar och utan knorr kommer att låta sig inlemmas i Alliansens plan att störta Löfven efter valet.
Eller hur är det? Anses SD vara pålitliga samarbetspartners eller inte....tex i en förtroendeomröstning, här skulle man vilja veta lite mer, hur Björklund och Lööf tänker. För om de är pålitliga och får något i byte, så är det rimligt att anta att de kommer att votera bort Löfven under förtroendeomröstningen, men om de inte är pålitliga, behandlas som kryptofascister, och ingen tänker ta i dem med tång, så är det väl inte omöjligt att de sitter kvar med sin joker och inte fäller, vad gör AKB då? Driver tillkännagivanden i fyra år till?
Björklund har några svar att ge:
- vem ska väljas som talman, om alliansen är större än rödgröna? eftersom inte Ingemund Bengtson står till förfogande längre :-)
- Sitter nuvarande talman kvar, om rödgröna är större?
- hur ska Björklund och Co förklara skillnaden mellan stöd och samarbete, att alliansen behöver aktivt stöd av sd för att rösta bort Löfven i förtroendeomröstningen?
- Om SD lägger ner, så stödjer de i vart fall indirekt sittande statsminister.
- Om Löfven röstas bort, kommer sd då att:
i. lägga ner vid statsministeromröstningen,
ii. kommer SD att rösta för akb...
iii. kommer rösta för Löfven...?
iv eller kommer SDs gruppledare tillämpa så kallad fri omröstning i SD båset för att visa att SD inte är köpta :-)
Dvs även om Alliansen är större än rödgröna, så finns inget som säger att SD inte skulle kunna rösta för Löfven, det handlar om handlingsfrihet,
inget annat.
Hur ska alliansen hantera Jimmy och hans gossar så att SD
- aktivt röstar bort Löfven? och sedan
- varken röstar för Löfven som statsminister eller - röstar för s budget?
eftersom S inte kommer att rösta på alliansens budget eller statsministerkandidat, eftersom alliansen sagt att de ska kicka Löfven och sett så glada ut, som om de redan har utfallet i sin hand?
Nä, S kommer att vara arga som bin om alliansen gör slag i saken och tillsammans med sd röstar bort statsministern. Om de gör det, kommer s sannolikt lägga fram en egen budget som tål att regeras på, dvs upprepa hövdingens taktik med mp, fast denna gång råder ingen osäkerhet om vem som är våg. Det är redan klart.
Nu kommer mygelpoängen, som ingen har haft en goda smaken att upplysa demos om, vilket är mycket märkligt eftersom formfrågorna och regeringsfrågorna tagit överhanden från sakpolitiken.
Självfallet kommer alliansen försöka få över mp till den borgerliga sidan, eftersom det inte är osannolikt att alliansen + mp är större än S + SD och då är så klart budgeten i hamn, och det är därför som Lööf har svängt, får man anta.
Om C och L ingår i alliansen, har alla redan listat ut, fast ingen säger det högt, att SD kommer att få svårt att stödja en ny allians, eftersom detta innebär en återgång till mps mer generösa flyktingpolitik, och nu begriper man sannolikt även Finns reaktion.
Fortsatt hövding-taktik, dvs fortsatt generöst flyktingpolitik och sedan skicka notan till landsorten och den mindre bemedlade socio-ekonomiska grupperna. Mp kommer att hänga på, med nya språkrör, och då blir det en ny tävling mot stupkanten, altså inte nu inför valet, där M gör vad de kan för att hejda flödet, men perioden:
2018 - 2022 kommer att vara svårregerad, med aktivt stöd av mp. (SD kommer att ta poäng från m, men det kanske akb struntar i) S.W
Skicka en kommentar