2016-02-28

Olof Palme och strävan efter ett anständigt liv

Eftersom vi är dömda att leva här på jorden, så ska vi försöka leva så anständigt som möjligt. Det är utgångspunkten för min ideologi. Ungefär så säger Olof Palme i en intervju i filmen ”Palme. Älskad och hatad”. Jag har funderat en hel del över vad dessa orden betyder för mig. Mina första minnen av Olof Palme är hans inlägg i några TV-sända riksdagsdebatter i början av 1970-talet. Jag tjusades av hans rättvisepatos, hans uttalade solidaritet med de förtryckta och - inte minst - hans glimrande och ideologiskt impregnerade retorik.

Palmes ståndpunkt är i grunden existentiell. Vad är ett anständigt liv? Vad innebär det att leva anständigt? För mig innebär anständighet att alltid bottna i det man säger och det man gör, att inte vifta med armarna eller göra sig till. Ett anständigt liv är för mig att aldrig slå nedåt, utan alltid kritiskt granska makten och leva i omsorg om och i solidaritet med dessa mina minsta. Ett anständigt liv innebär respekt för andra människors livsval och en ovillkorlig, ständig strävan att älska sin nästa såsom sig själv. Ett liv i öppenhet och mångfald, och i kamp mot trångsyntet och enfald. Därför är jag socialist.

Jag skriver i dag i Svenska Dagbladet om Olof Palmes utrikespolitik, och om hur de värden som den baserades på skulle kunna ligga till grund för en radikal. modern utrikespolitik i dag. En sådan utrikespolitik får aldrig bli nostalgisk eller tillbakablickande, och därför måste den utrikespolitik Olof Palme bedrev uppgraderas för att bli relevant och kunna sätta avtryck i dag.

Olof Palme var älskad men också hatad. Det kostar på att gå i spetsen för en värdebaserad politik som gör anspråk på att förändra världen och som skiljer mellan höger och vänster. Låt oss därför inte rädas en strid om en ny svensk radikal utrikespolitik. Det är först när en sådan applåderas av alla som vi har skäl att oroa oss.

Köp och sprid också gärna den just utkomna boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen).

2016-02-26

Donald J Trump som USA:s president - bara en mardröm eller på riktigt?

New Jerseys guvernör Chris Christie nu ger sitt offentliga stöd åt Donald J Trump som det republikanska partiets presidentkandidat. Chris Christie framstod för ett par år sedan själv som en stark presidentkandidat. Han tappade emellertid momentum då han blev indragen i en skandal där hans medarbetare anklagades för att medvetet skapa trafikkaos i syfte att komma åt politiska motståndare. Christie återhämtade sig inte riktigt, och han kom heller aldrig på allvar in i den republikanska primärvalsmatchen.

Chris Christies stöd åt Donald J Trump kan bli en spelvändare. Det krisdrabbade och splittrade republikanska partiet har haft svårt att mejsla fram en valbar kandidat inför höstens presidentval. Genom sitt stöd bidrar Chris Christie - som är en respekterad konservativ politiker - till att normalisera Donald J Trump och sänker kanske därmed också tröskeln för fler republikanska väljare att stödja Trump i primärvalen. Om en "seriös" politiker som Chris Christie kan stödja Donald J Trump, varför skulle då inte jag kunna göra det, kanske en del resonerar.

Chris Christie är också själv tillräckligt spektakulär för att han inte skall normalisera Donald J Trump så mycket att Trump domestiseras och att Ted Cruz i stället kan göra anspråk på att vara det enda riktiga anti-etablissemangsalternativet.

En svala gör ingen sommar, sägs det. Och visst, låt oss inte övervärdera betydelsen av Chris Christies utspel. Men om Christie banar väg för andra tunga republikanska politiker att också ge sitt stöd åt Trump så kan striden om vem som blir republikanernas presidentkandidat i praktiken vara klar tidigare än de flesta trott.

Få tror att Donald J Trump skulle ha en chans mot Hillary Clinton i en kamp om presidentposten. Men det är mycket vi för tio år sedan trodde inte kunde hända som nu har hänt. Donald J Trump som amerikansk president? Kanske snart i en mardröm nära dig.

2016-02-24

Om uttrycket "Vi måste våga prata om..." som härskarteknik

Är vi svenskar ett särskilt räddhågset folk? Man kan undra, då uttrycket "Vi måste våga prata om.... (fyll i valfri företeelse)" ständigt dyker upp i den offenliga debatten.

En snabbgoogling på uttrycket visar att det är ganska många företeelser vi tydligen inte vågar prata om. Här följer en uppräkning av enbart de allra första sökträffarna. Listan kan lätt göras mycket längre.

Vi måste våga prata om: Nätpedofiler, kramsamhället, döden, förlossningsskador, sex, psykisk ohälsa, lönekostnaderna, alkoholproblemen, missfall, missbruk i familjen, de växande klyftorna i samhället, ekonomin, svettlukt och dålig andedräkt på kollegor, vanvård, intersektionalitet, försvaret, självmord, porr samt Edward Bloms matbilder.

Det är således många saker vi måste våga prata om. Då har jag ändå utelämnat de tusentals sökträffar som handlar om att vi "måste våga prata om" olika varianter på temat flyktingar, invandring, asyl och integration.

Jag är, som läsaren anar, ingen vän av uttrycket "vi måste våga prata om...". För det första: Utrycket är auktoritärt. Någon säger att jag skall prata om något för att jag "måste" det. Då är jag inte med. Jag pratar om vad jag vill. Om någon vill att jag skall prata om något, så försök i stället säga något intressant i ämnet.

För det andra antyder ordet "våga" att vi är rädda för att tala om något. Men oftast är det ju inte alls på det sättet. Skälet till att man inte talar om en viss sak kan till exempel vara att man inte tycker saken är tillräckligt viktig eller intressant att tala om. Eller att vi faktiskt redan talar en hel del om den. Av exemplen ovan talar vi väl en hel del i den offentliga debatten om till exempel sex, missbruk och nätpedofiler, medan vi kanske talar lite mindre om kramsamhället, svettlukt och Edward Bloms matbilder. Och invandringsfrågan - är det någon som på allvar kan påstå att vi inte talar om den och har talat om den väldigt länge?

Den som använder uttrycket vill ofta inte bara att vi skall tala mer om en viss sak, utan framför allt att vi skall tala om det på ett visst sätt. Vi skall ansluta oss till en viss problembild och i förlängningen ansluta oss till den som använder uttryckets åsikter. Det är förstås en helt legitim inställning. Men säg då det, och göm inte den opinionsbildande avsikten bakom dimridåer om att vi "måste våga prata om" en viss sak.

Så sluta använd uttrycket "vi måste våga prata om...". Det är en daterad härskarteknik som dessutom drar ett löjets skimmer över debatten.

Nu skall jag googla "Edward Bloms matbilder" och se vad jag har missat. Kanske är det något jag borde våga prata om.

P.S Sent i skrivandet hittade jag graf enligt nedan av Anders Sundell. Intressant, även om ordet "våga" inte fanns med i formuleringen.

2016-02-22

Olof Palme och en radikal utrikespolitik för vår tid

Om några dagar är det 30 år sedan Olof Palme togs ur tiden. Svenska medier fylls av Palmeiana. Jag har själv redan intervjuats flera gånger, och fått svara på frågor om allt från Olof Palmes betydelse för svensk politik till vem jag tror det var som sköt Olof Palme.

Många förknippar Olof Palme med den radikalisering av svensk utrikespolitik som ägde rum under 1960-talet. Under den så kallade aktiva utrikespolitikens år - från mitten av 1960-talet till kalla krigets slut och det svenska EU-inträdet i början av 1990-talet - gjorde sig Sverige känt som en stat som solidariserade sig med tredje världens kamp för nationell självständighet och för en ny ekonomisk världsordning. Sverige och Olof Palme kombinerade rollen som medlare och brobyggare med rollen som en tydlig och självständig kritiker av stormakternas krigföring och kapprustning och av diktaturernas förtyck av sina egna medborgare.

Högtidlighållandet av minnet av Olof Palme innebär med nödvändighet några doser nostalgi. Men nostalgin får inte dominera. Bättre är att blicka framåt. Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den värld vi lever i idag är individualiserad på ett sätt som få kunde föreställa sig för bara ett par decennier sedan.

När Sverige och Olof Palme talade om frihet var det i första hand folkens frihet som åsyftades. De internationella frihetsfrågorna handlade om nationellt självbestämmande. Avkoloniseringprocessen lyfte frihetsfrågorna till en kollektiv nivå där Socialdemokraterna hade lätt att positionera sig. På flera sätt var kampen framgångsrik. De allra flesta kolonier vann sin frihet och blev självständiga stater. Men i en del fall följdes befrielsen av besvikelse. Självständigheten blev visserligen en nationell frihet, men inte en frihet för individerna. Dagens Zimbabwe är ett av flera tragiska exempel på denna utveckling.

Idag är det inte frågan om nationernas frihet utan individernas frihet som dominerar den politiska dagordningen. Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna. FN-principen "Responsibility to Protect" (R2P) ger alla stater en skyldighet att skydda sin egen befolkning och skapar bättre folkrättsliga möjligheter för världssamfundet att ingripa när människor riskerar att utsättas för folkmord eller andra grymheter.

Även jämlikheten och solidariteten i den aktiva utrikespolitiken på Olof Palmes tid kretsade gärna kring fenomen på kollektiv nivå. Politiken syftade till att undanröja orättvisor mellan stater och mellan folk. Idag har perspektiven förändrats. Det ligger ett starkare fokus på ojämlikheten inom stater och mellan människor oavsett i vilka stater de bor. Flyktingströmmar och folkmord ställer nya frågor om gränser mellan stater och om gränser och former för vår solidaritet.

Hur skall då en ny svensk radikal utrikespolitik utformas för att den skall bära Olof Palmes anda och idéer in i en ny tid? Den frågan besvaras efter förmåga i den nya boken "Framtidsarvet. Svensk utrikespolitik 30 år efter Olof Palmes död" (red Ulf Bjereld & Ulf Carmesund, Bokförlaget Korpen 2016). Boken ges ut av Socialdemokrater för tro och solidaritet i samarbete med Tankesmedjan Tiden. I boken medverkar ett 20-tal skribenter som var och en ger sin reflektion över hur en sådan utrikespolitik borde utformas.

Boken släpps nu på torsdag 25 februari kl 18.00, i samband med ett seminarium på ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Där kan ni träffa och mingla med flera av bokens författare. I seminariet medverkar Sara Karlsson, Lawen Redar, Pierre Schori, Johan Öberg och Per Wirtén. Jag fungerar som moderator. Hjärtligt välkomna! Fri entré och boken finns att köpa på plats.

2016-02-20

Allihop. Rapport från en solidaritetsgala för flyktingar

I dag har jag varit på galan "Allihop. En dag i solidaritet med folk på flykt", på Blå Stället i Angered. Galan kom till på initiativ av sångaren Sam Vesterberg och arrangerades av Skyddsvärnet i Göteborg i samarbete med Blå Stället. De pengar som samlades in gick till olika integrationsprojekt för nyanlända i Angered.

En av galans mest uppmärksammade inslag var den klassiska proggruppen Nynningens återförening, något som nog bara hänt en gång tidigare. Tomas Forsell (Gry Forsells pappa, ifall intresseklubben läser detta) sjöng en av mina favoritlåtar - När så tingen börjat klarna - bedårande vackert. När så tingen börjar klarna och allt töcken rensats bort, blir konturerna och gränserna så skarpa. Och alla sår som rivits upp och aldrig läkts igen, blir blottade och huden börjar andas.

Jag uppskattade också gruppen Orkan, ett Göteborgsband som spelar 70-talsinspirerad proggrock i punkanda. Min favoritlåt med dem hette "Rik, rikare, rikast" och handlade om bonussystemet inom bankvärlden. De släpper en singel i juni, missa inte den.

Jag kunde tyvärr inte vara med hela dagen, och missade därför bandet Trampstamp från Mark. Eller Marx, som de själva väljer att stava hemkommunens namn. Tramstamp har utlyst jaktsäsong på patriarkatet, och de kan i alla fall avlyssnas på Spotify.

Överhuvudtaget finns det ett sug inom arbetarrörelsen efter socialdemokratiska röster som är kritiska till den åtstramade flyktingpolitiken. Senaste veckan har jag besökt Enköping, Linköping och Skene för att tala om dessa ting, och samtliga dessa möten har varit betydligt mer välbesökta än vad jag och arrangörerna är vana vid. Många besökare har åkt långt för att kunna delta. Det finns bland socialdemokratiska medlemmar som är aktiva på gräsrotsnivå en vrede mot partiledningen för att den inte avvaktade ytterligare med att vidta åtgärder, och för att åtgärderna blev så drastiska som de blev.

På flyktinggalan i Angered fick jag idag tillfälle att från scenen säga några ord. Jag betonade vikten av politisk mobilisering för att värna asylrätten, för att de åtgärder som nu vidtagits verkligen skall bli tillfälliga och för att övriga EU-stater skall ta avsevärt större ansvar än vad de gör idag. Jag hoppas också att förslaget om skärpta regler för anhöriginvandring ändras - i befintligt skick har regeringens förslag bara stöd av Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Varmt tack till Sam Vesterberg, Skyddsvärnet i Göteborg och Blå Stället som tillsammans med artister och publik gjorde dagen till en stark manifestation för flyktingmottagning och asylrätt.

2016-02-18

Kan en minister ha en personlig uppfattning?

Med all respekt för statsråden: Det är inte relevant för väljarna att höra vad de har att säga som privatpersoner, det är deras maktmandat som gör dem intressanta. Så skrev Amanda Björkman i en intressant text på Dagens Nyheters ledarsida i dag. Bakgrunden till texten är att utrikesminister Margot Wallström och bostadsminister Mehmet Kaplan nyligen framfört åsikter som inte är regeringens politik. Wallström om införande av en värnplikt som även kan innefatta civila samhällsinsatser, Kaplan angående nedtrappade ränteavdrag och reavinstskatt på bostadsförsäljningar.

Problematiken är intressant. Regeringen fattar beslut som kollektiv. En enskild minister har politiskt ansvar för alla beslut som regeringen fattar, oavsett om hen tycker beslutet är dåligt eller om beslutet rör ett helt annat departement än det som hen ansvarar för. Men kan en minister därför inte uttrycka "egna" uppfattningar vid sidan av regeringens uppfattning?

Jag anser att en minister mycket väl kan uttrycka en personlig uppfattning vid sidan av regeringslinjen. Mycket beror förstås på hur hen uttrycker sin uppfattning. Det är en sak att öppet säga att hen egentligen förespråkat en annan linje, men accepterar det fattade beslutet. Det är en annan sak att skriva en artikel på t ex DN Debatt och där kraftfullt argumentera emot det beslut man själv just varit med om att fatta. Till syvende og sist handlar det om omdöme. Det går att kombinera lojalitet mot fattade beslut med öppenhet om sin egen inställning i frågan.

Vi lever i en tid där öppenhet och individualitet blivit allt viktigare. Därför tror jag inte det är hållbart inför medborgarna om en minister vägrar säga vad hen egentligen tycker i en viktig fråga, alternativt låtsas tycka något annat än vad hen egentligen gör.

I ett samtal på Twitter i dag menade Amanda Björkman att personliga meningsyttringar från ministrar försvårade medborgarnas politiska ansvarsutkrävande. Jag menar i stället att öppenhet underlättar det politiska ansvarsutkrävandet. Den som vill kan ta del av delar av twittersamtalet nedan.

2016-02-16

Finns det något samhällsproblem borgerligheten inte vill lösa med sänkta löner?

En av de viktigaste skillnaderna mellan vänster och höger är synen på jämlikhet. Personer med vänsterideologi tenderar att uppskatta värdet jämlikhet högre än vad personer med högerideologi gör. Motsvarande skillnad återfinns inte i synen på värdet frihet (även om personer med vänster- respektive högerideologi naturligtvis kan definiera frihet på olika sätt).

Därför är det heller inte märkligt att de borgerliga partierna - just nu med Centerpartiet i spetsen - ständigt återkommer till olika varianter på temat att det är bra med låga löner för vissa grupper och bra med lönespridning. Det kan gälla införande av låglönejobb, återhållsamhet i lönerörelsen eller sänkta ingångslöner. Förslagen har nästan alltid ett gemensamt: det är de som redan har det sämst som skall försaka ytterligare, medan det sällan eller aldrig är de högavlönade som förväntas hålla igen. Karin Petersson uttrycker det bra i Aftonbladet i dag: Jag kan inte minnas en tid när den svenska högern inte ville sänka lönen för dem som redan tjänar sämst. Ibland är det för ungdomarnas skull, eller kvinnornas. Nu är det för flyktingarnas.

Föremålet för borgarnas omsorg varierar således, men medlet är detsamma: sänk lönerna! Ibland får jag känslan av att det i borgerlighetens värld inte finns ett enda samhällsproblem som inte kan lösas med sänkta löner, och helst då för de redan lågavlönade. Ungefär som när de så kallade Nato-vännerna ser ett svenskt Nato-medlemskap som den enda tänkbara lösningen på alla Sveriges säkerhetspolitiska problem. Som jag tidigare sagt: Om det enda verktyg man har är en hammare så tenderar alla problem att se ut som en spik.

Det svenska partisystemet är fortfarande till stor del ett resultat av industrisamhällets framväxt och dess motsättning mellan arbete och kapital. På senare tid har denna motsättning och dess gestaltning i vänster mot höger utmanats av frågor som inte självklart låter sig tolkas i dessa termer, särskilt livsstilsfrågor, identitetsfrågor och kanske även frågor kring flyktingpolitiken (se till exempel min text "Om vänster och höger i svensk politik").

En rejäl konflikt mellan vänster och höger om jämlikhets- och fördelningsfrågor. Det är kanske just vad svensk politik behöver just nu.

2016-02-14

Om helvetet i Syrien och den lilla strimman av hopp

Hoppet är det sista som överger människan, påstås det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Münchenavtalet om stopp på stridigheterna i Syrien kommer att genomföras, humanitär hjälp sättas in, att förhandlingarna i Genève återupptas och leder fram till en politisk process som skapar varaktig fred i landet.

Hindren är hur många som helst. Det folkliga upproret i Syrien mot diktatorn Bashar al-Assad har tvinnats samman med konflikter mellan olika syriska befolkningsgrupper, mellan Iran och Saudiarabien, mellan Turkiet och kurderna, mellan Ryssland och västmakterna och inte minst mellan IS/Daesh och nära nog resten av världen. Konflikterna överlappar i flera fall varandra och följande karta från Dagens Nyheter illustrerar komplexiteten.

Närmare 500 000 människor i Syrien beräknas ha mist livet som en följd av kriget. Av Syriens befolkning på drygt 22 miljoner människor befinner sig mellan fyra och fem miljoner på flykt utanför landet. Uppemot hälften av Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt antingen i Syrien eller utomlands. Av de syrier som flytt utomlands befinner sig de allra flesta i grannländerna. Turkiet har tagit emot 2,2 miljoner syrier, Libanon har tagit emot 1 miljon syrier och Jordanien har tagit emot över en halv miljon. År 2015 ansökte 50 000 syrier om asyl i Sverige.

Vi får ta ett steg i taget. Först beslut om vapenvila. Sedan se till att den upprätthålls och att människor får humanitär hjälp. I samband med vapenvilan en politisk process som enar motståndet mot IS/Dayesh och som lägger grunden för en demokratisk process och en stabil fred i området. Sverige bör även fortsättningsvis vara en fristad för människor som flyr krigets plågor.

Vägen är lång, men tar vi inte det första steget kommer vi aldrig någonsin fram.

2016-02-12

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet.

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!

2016-02-10

Dick Harrison och svenska studenters kunskapsnivå

Debatten om Dick Harrison och hans kritik av studenters bristande kunskaper rullar vidare. I en artikel i Expressen beskriver historieprofessorn Kim Salomon Dick Harrisons agerande som en "privat vendetta", orsakad av att studenterna haft kritiska synpunkter på hans undervisning.

Dick Harrison sticker ut. Han är en oerhört produktiv författare och hans böcker når ofta en stor läsekrets. Han har vunnit SVT:s populära frågeprogram "På spåret". Andra uppfattar honom som arrogant och att han har en tendens att komma i konflikt med kollegor och med studenter.

Det är synd att Dick Harrison väljer att framföra sina synpunkter på ett sätt som gör att han själv hamnar i centrum för debatten, i stället för de frågor som förtjänar att lyftas fram. Är kunskapsnivån på universitets- och högskolestudenter för låg och är den lägre i dag än tidigare? Innebär finansieringssystemet att lärosätena sänker kunskapskraven för att öka genomströmningen?

Dick Harrison ägnar sig åt anekdotisk bevisföring. Jag kan bara konstatera att hans uppfattning avsevärt skiljer sig från min. Om jag jämför de uppsatser som dagens studenter skriver med de uppsatser som min generation skrev så är kvaliteten avsevärt högre i dag. Och kvaliteten på de uppsatser som min generation skrev var avsevärt högre än kvaliteten på de uppsatser som föregående generation skrev. Utvecklingen går framåt, inte bakåt. När det gäller finansieringssystemen finns det en inbyggd risk för det Harrison varnar för. Men det finns också en medvetenhet om den risken, och lärosätenas utbildningar utvärderas regelbundet både internt och externt.

Dessa frågor förtjänar en seriös diskussion, gärna baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Men genom sin ton ställer sig Dick Harrison i vägen för en sådan diskussion. Det är typiskt att i hans artikel förekommer ordet "jag" 27 gånger.

Dessutom bryter Dick Harrison mot en regel som man inte bör bryta mot, särskilt inte som universitetslärare och myndighetsutövare. Han slår nedåt, mot studenter och mot en enskild studentgrupp. Det är inte bra i sak och inte heller bra för den principiella debatten.

2016-02-08

Om protesterna mot flyktingboenden

Så många människor i Sverige har under hösten och vintern visat så stark kärlek till och solidaritet med de människor på flykt som sökt sig till Sverige. Civilsamhället har arbetat för högtryck, kreativiteten har varit stor, viljan att hjälpa imponerande.

Det finns också exempel på motsatsen. De senaste dagarna har jag läst flera texter om informationsmöten om planerade flyktingboenden, där samtalet gått överstyr. Dagens Nyheter berättar om ett möte där Haninge kommun informerade om ett planerat flyktingboende. 500 personer samlades och i den upprörda stämningen hördes rop som ”De kommer våldta våra barn”, ”de säljer knark och begår brott” och ”vem tar ansvar när den förste dör”.

Det rörde sig alltså om ett bygge av en paviljong för 32 ensamkommande flyktingbarn.

Haninge kommun tycks nu på grund av de upprörda stämningarna inte våga fortsätta med planeringen av flyktingboendet, av omsorg för flyktingarnas säkerhet. Sa någon representativ demokrati? Här tycks det ha rört sig om deltagardemokrati när den fungerar som sämst.

I Göteborg är det inte så mycket bättre. Göteborgs-Posten har kartlagt var de flesta klagomålen mot föreslagna temporära boenden för nyanlända kommer ifrån. Mest klagar personer från Askim och västra Göteborg, och framför allt från områden nära havet: Fiskebäck, Skintebo, Amundön, Askimsviken. Jag gläds åt Anna Mannheimer som startar en Facebookgrupp för att välkomna flyktingar och nyanlända i sin egen boendemiljö. Eller åt Gustaf Björkman, pastor och föreståndare för Fiskebäcks missionskyrka, en församling som sagt ja till Räddningsmissionen att bygga ett hem åt 15 ensamkommande flyktingbarn på församlingens mark. "Det skall vara så nära oss som möjligt", säger han. Öar i strömmen - så viktiga och hoppingivande i dessa tider.

ill Räddningsmissionen att bygga ett boende för 15 ensamkommande flyktingbarn på församlingens mark - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2980845-har-ar-fiskebacksborna-som-valkomnar-flyktingar#sthash.DaVKBXVG.dpuf

Gustaf Björkman är pastor och föreståndare för Fiskebäcks missionskyrka - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2980845-har-ar-fiskebacksborna-som-valkomnar-flyktingar#sthash.DaVKBXVG.dpuf

Gustaf Björkman är pastor och föreståndare för Fiskebäcks missionskyrka. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2980845-har-ar-fiskebacksborna-som-valkomnar-flyktingar#sthash.DaVKBXVG.dpuf

Framförallt rör det sig om protester från havsnära områden som Skintebo, Fiskebäck, Amundön och Askimsviken - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Framförallt rör det sig om protester från havsnära områden som Skintebo, Fiskebäck, Amundön och Askimsviken. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Här klagas det mest på flyktingboenden

A+

1193

121

Göteborg

Klagomålen mot de föreslagna flyktingboendena strömmar in till kommunen. Mest klagar personer i Askim och västra Göteborg.

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Här klagas det mest på flyktingboenden

A+

1193

121

Göteborg

Klagomålen mot de föreslagna flyktingboendena strömmar in till kommunen. Mest klagar personer i Askim och västra Göteborg.

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Här klagas det mest på flyktingboenden

A+

1193

121

Göteborg

Klagomålen mot de föreslagna flyktingboendena strömmar in till kommunen. Mest klagar personer i Askim och västra Göteborg.

- See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Klagomålen mot de föreslagna flyktingboendena strömmar in till kommunen. Mest klagar personer i Askim och västra Göteborg. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2982178-har-klagas-det-mest-pa-flyktingboenden#sthash.tCgVixGb.dpuf

Läs gärna Csaba Perlenberg i GT som i lugna och sansade ordalag reder ut begreppen angående Göteborg. Jag respekterar människor oro, men jag respekterar inte hets och hot och har väldigt svårt för armviftande. Jag lyssnar gärna på Stefan Sundström när han sjunger Om jag kommer upp till Jesus, om flyktingförläggningar och om solidariteten med den lilla människan oavsett var hen finns.

2016-02-06

Jamen fäll oss då! Mer S-frimod behövs i regeringsfrågan

De senaste veckornas opinionsmätningar har inte varit någon munter läsning för Socialdemokraterna. Flera institut redovisar sina lägsta värden för Socialdemokraterna sedan mätningarna påbörjades, endast omkring 23 procent säger sig stödja partiet.

Socialdemokraterna har haft strukturella problem länge och nedgången är därför inte överraskande. Den rödgröna regeringen har ett svagt parlamentariskt mandat och omsvängningen och utmaningarna i flyktingpolitiken sätter regeringen under stark press.

Den rödgröna regeringens parlamentariska svaghet har hittills kompenserats av allianspartiernas politiska svaghet. Allianspartierna har inte kunnat utnyttja Socialdemokraternas sviktande opinionsstöd till att själva växa i opinionen - de rödgröna och Alliansen har varit ungefär jämnstora. Men i de senaste mätningarna har Alliansen visat tecken på att börja dra ifrån - i den senaste mätningen från Demoskop har Alliansen ett försprång på sju procentenheter.

Det är inte ovanligt att oppositionen drar ifrån regeringen i opinionen i början eller mitten av en mandatperiod. Denna gång får ett sådant försprång för Alliansen specifika konsekvenser. De stämningar inom främst Moderaterna och Kristdemokraterna som vill att allianspartierna utnyttjar det parlamentariska läget till att fälla den rödgröna regeringen (till exempel genom att lägga en gemensam alliansbudget eller rikta misstroendevotum mot statsministern) får vind i ryggen. De svaga opinionssiffrorna skärper pressen på den rödgröna regeringen och allianspartierna behöver inte vara lika oroliga för ett extra val (bortsett från Kristdemokraterna, som i vanlig ordning skulle riskera att falla under fyraprocentsspärren).

Alliansen kan utnyttja opinionsläget på två olika sätt. Antingen gör man slag i saken och fäller regeringen. Eller så låter man regeringen - och väljarna - leva i ständig osäkerhet. Det senare alternativet kan leda till att den rödgröna regeringen när vi går in i valåret 2018 betraktas som så svag och sargad att det blir en lättnad för väljarna att äntligen kunna rösta bort den.

Hur skall då Socialdemokraterna hantera denna besvärliga situation? Jag tycker att partiet hittills har visat alldeles för lite frimod i förhållande till allianspartiernas oklara besked i regeringsfrågan. I stället för att se svår ut borde Stefan Löfven vända sig till Moderaterna och Kristdemokraterna och säga något i stil med: Jamen fäll oss då, om ni vill! Sluta tjafsa och sluta slingra er. Vill ni försöka ta över regeringsmakten tillsammans med Sverigedemokraterna så gör det.

Ett sådant frimod skulle påvisa ihåligheten i den borgerliga retoriken. Allianspartierna är djupt splittrade i den sakfråga som totalt dominerar debatten idag - flykting- och migrationspolitiken - och det är svårt att se hur de i dag skulle kunna enas kring en gemensam linje för att hantera denna stora utmaning för det svenska samhället. Annie Lööf har dessutom varit mycket tydlig med att hon inte ser några förutsättningar för att Alliansen i rådande parlamentariskt läge skulle kunna ta över regeringsmakten.

Så utnyttja nu vårbudgeten, socialdemokrater, till att skapa en ordentlig konflikt mellan vänster och höger, där regeringen går fram med en rejäl ideologisk välfärdsreform (t ex högkostnadsskydd inom tandvården, en jämlikhetsfråga), eller en reform med generella välfärdsinsatser som främjar integrationen (t ex samlad skoldag). En sådan offensiv markering i budgeten (reformerna kan naturligtvis inte sättas i sjön omedelbart) skulle göra det hett om öronen för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor. De skulle få lägga stor kraft på att förklara för sina partikamrater varför de inte fäller regeringen utan släpper igenom en sådan budget. Och även om partikadern inom Moderaterna och Kristdemokraterna kör över sina partiledningar (Decemberöverenskommelsens fall visar att det kan hända) så är det svårt att se Centerpartiet och Liberalerna ändra sig och acceptera en gemensam alliansbudget.

Skulle allianspartierna ändå - mot förmodan - ena sig om en gemensam budget och få stöd för den av Sverigedemokraterna, så får det väl bli regeringskris då. Hellre en rejäl konflikt mellan vänster och höger än två och ett halvt år med krökt rygg inför hot om gemensam alliansbudget. Som Björn Afzelius sjöng: Skall man falla vill man göra det i strid. Men vi lever ännu. Vi lever ju.

P.S: Noterar att Anders Lindberg i Aftonbladet just i dag skriver på samma tema.

2016-02-02

Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

I dag har jag gett mer pengar till människor som sitter utanför affärerna och tigger än vad jag gjort någon enskild dag tidigare. Det var inget medvetet beslut från min sida. Det var en spontan protest - ett naivt trots, om ni så önskar - mot utredaren Martin Valfridsson förnumstiga och moraliserande kommenterar på presskonferensen igår om att skänka pengar i muggen inte hjälper individer ur djup fattigdom.

Det begriper vi väl. Vi som då och då ger pengar till människor som tigger gör det faktiskt inte för att vi tror att vi därigenom bidrar till att lösa ett problem som har strukturella rötter och som handlar om ojämlikhet, diskrimering och förtryck. Vi ger ändå. Vi ger för att vi vill ge. Vi ger för att tillfälligt åtminstone något lindra nöden för den utfattiga medmänniska som sitter framför oss med utsträckt hand.

Martin Valfridsson tycks tro att vi är idioter. Det är vi inte. Vi är bara människor.

Jag har inga synpunkter på hur enskilda individer väljer att förhålla sig till de utsatta EU-medborgare som sitter och tigger i det offentliga rummet. Saken är inte enkel. Vi kan hantera vårt givande på olika sätt. Men ingen skall säga till mig att jag inte skall ge pengar till en fattig människa som ber om hjälp.

I debatten hör man då och då argumentet att det är bättre att ge pengar till organisationer som arbetar med att bekämpa tiggeriets orsaker än att ge pengar till människor på gatan. Det argumentet vilar på antagandet att det finns en fast summa som varje enskild individ är beredd att skänka. Så tror jag inte alls att det är. Mitt givande till organisationer har inte blivit mindre av att jag då och då ger pengar till människor som sitter och tigger. Snarare tvärtom. Genom att ge pengar till människor som tigger odlar jag en givandekultur hos mig själv som bidrar till att sänka tröskeln till att skänka ytterligare pengar till olika organisationer. Givandet sporrar mig också till än större ansträngningar i det politiska livet till att bekämpa tiggeriets grundorsaker.

Jag borde också skriva något om förslaget att barn till utsatta EU-migranter inte skall få gå i skolan. Men andra har redan sagt det så bra, som till exempel Rädda Barnen, Unicef och Aaron Israelson.

I min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet kommenterar jag utredningen här.

2016-02-01

Okynnesanmälningar hotar KU:s status

Befinner man sig i opposition ska man inte missbruka KU. Orden fälls av statsvetarprofessorn Tommy Möller i samband med en intervju i SvD angående den kraftiga ökningen av antalet anmälningar till riksdagens konstitutionsutskott (KU). Tommy Möller kommenterar särskilt Moderaternas KU-anmälan av Stefan Löfven för hanteringen av flyktingkrisen - en anmälan Möller tycker är "konstig" och tillskriver en "mycket stark partipolitisk tendens".

Svenska Dagbladets genomgång visar att antalet KU-anmälningar det senaste året uppgår till 48 stycken, vilken kan jämföras med 15 stycken föregående år. Inte på åtminstone tio år har antalet anmälningar varit så många. Det är trist. "Oseriösa politiker gör lekstuga av KU", skriver t ex liberala Expressen på ledarplats, och fortsätter: "M försöker låtsas som att man bedriver en kraftfull oppositionspolitik genom att dränka KU i mer eller mindre meningslösa anmälningar."

Missbruket av KU är extra trist eftersom utskottet förra året lyckades sätta sig över den traditionella partipolitiseringen (där oppositionen vill fälla och regeringen vill fria). De rödgröna partierna och allianspartierna kritiserade tillsammans den rödgröna regeringen i inte mindre än tio ärenden. Det var rakryggat och bidrog till att återupprätta KU:s sargade anseende. Men alla dessa okynnesanmälningar försvårar för KU att bedriva sitt arbete opartiskt och seriöst.

Jag förstår att de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är politiskt frustrerade. Det finns en högermajoritet i riksdagen som ändå låter en rödgrön minoritetsregering regera. Så länge allianspartierna inte vill fälla regeringens budget finns det en risk att de fastnar i KU-anmälningar och misstroendevotum i stället för att driva oppositionspolitik.

Partipolitiseringen har KU under lång tid försvårat utskottets funktion som sakligt granskningsorgan av regeringen. Om KU inte fullgör sin uppgift vinner kraven på en författningsdomstol ökad legitimitet. Så respektera Lagrådets yttranden och värna KU:s integritet. I förlängningen finns annars risken att makt överförs från de folkvalda representanterna till rättsliga organ och en ökad juridifiering av politiken.