En snabbgoogling på uttrycket visar att det är ganska många företeelser vi tydligen inte vågar prata om. Här följer en uppräkning av enbart de allra första sökträffarna. Listan kan lätt göras mycket längre.
Vi måste våga prata om: Nätpedofiler, kramsamhället, döden, förlossningsskador, sex, psykisk ohälsa, lönekostnaderna, alkoholproblemen, missfall, missbruk i familjen, de växande klyftorna i samhället, ekonomin, svettlukt och dålig andedräkt på kollegor, vanvård, intersektionalitet, försvaret, självmord, porr samt Edward Bloms matbilder.
Det är således många saker vi måste våga prata om. Då har jag ändå utelämnat de tusentals sökträffar som handlar om att vi "måste våga prata om" olika varianter på temat flyktingar, invandring, asyl och integration.
Jag är, som läsaren anar, ingen vän av uttrycket "vi måste våga prata om...". För det första: Utrycket är auktoritärt. Någon säger att jag skall prata om något för att jag "måste" det. Då är jag inte med. Jag pratar om vad jag vill. Om någon vill att jag skall prata om något, så försök i stället säga något intressant i ämnet.
För det andra antyder ordet "våga" att vi är rädda för att tala om något. Men oftast är det ju inte alls på det sättet. Skälet till att man inte talar om en viss sak kan till exempel vara att man inte tycker saken är tillräckligt viktig eller intressant att tala om. Eller att vi faktiskt redan talar en hel del om den. Av exemplen ovan talar vi väl en hel del i den offentliga debatten om till exempel sex, missbruk och nätpedofiler, medan vi kanske talar lite mindre om kramsamhället, svettlukt och Edward Bloms matbilder. Och invandringsfrågan - är det någon som på allvar kan påstå att vi inte talar om den och har talat om den väldigt länge?
Den som använder uttrycket vill ofta inte bara att vi skall tala mer om en viss sak, utan framför allt att vi skall tala om det på ett visst sätt. Vi skall ansluta oss till en viss problembild och i förlängningen ansluta oss till den som använder uttryckets åsikter. Det är förstås en helt legitim inställning. Men säg då det, och göm inte den opinionsbildande avsikten bakom dimridåer om att vi "måste våga prata om" en viss sak.
Så sluta använd uttrycket "vi måste våga prata om...". Det är en daterad härskarteknik som dessutom drar ett löjets skimmer över debatten.
Nu skall jag googla "Edward Bloms matbilder" och se vad jag har missat. Kanske är det något jag borde våga prata om.
P.S Sent i skrivandet hittade jag graf enligt nedan av Anders Sundell. Intressant, även om ordet "våga" inte fanns med i formuleringen.
