Smyckeslagen antagen - nu kan danska poliser beslagta asylsökandes smycken

I dag antog danska Folketinget den så kallade smyckeslagen, vilken ger polisen rätt att beslagta kontanter och värdesaker som guld och smycken från asylsökande människor som söker skydd i Danmark. Beslutet är en skam och utgör ytterligare ett oroande tecken på hur vindarna blåser i dagens Europa. Mina tankar går osökt till en artikel i DN i början av året, där en polisman på Hovedbangården i Köpenhamn konstaterade att han som polis alltid gör vad han är tillsagd: – Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger.

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt. Därför är det med stor sorg jag iakttar utvecklingen i Danmark och konstaterar att även de danska socialdemokraterna ställt upp bakom smyckeslagen.


I Sverige har hysterin gått så långt att etablerade opinionsbildare vårdslöst är beredda att sätta rättssäkerheten ur spel. Så skriver till exempel Svenska Dagbladet i dag på ledarplats i papperstidningen att Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas, oavsett situationen i hemlandet. Ledarsidan var alltså beredd att utvisa brottslingar till död och tortyr, med motiveringen att Det svenska rättsssystemet är utformat för en annan, fredligare tid och behöver uppdateras.

Men som juristen Viktor Banke skriver i Metro så gäller rättsstaten inte bara när det är vackert väder, tvärtom, det är i kristider den blir extra viktig: Vi följer ju rättsstatliga principer, även när det tar emot.

Svenska Dagbladet har i sin digitala edition ändrat i texten, med motiveringen att "det var för kort formulerat". Det är bra att Svenska Dagbladet har ändrat i texten. Men det hade varit bättre om man kompletterat ändringen med en ursäkt till sina läsare. Det säger dessvärre en del om vår tid att en sådan formulering kan slinka igenom på en borgerlig ledarsida utan att någon på redaktionen reagerar.

Angående Margot Wallström - drevet och dess obehagliga logik

Jag avskyr de drev som då och då följer i den granskande journalistikens spår. Drevet lockar fram det sämsta hos oss människor - skadeglädjen, hånfullheten, förnumstigheten, moraliserandet, ibland till och med hatet.

Aftonbladet har gjort en viktig och kvalificerad granskning av fackförbundet Kommunal, och bland annat ifrågasatt det lämpliga i att en minister hyr lägenhet av en intresseorganisation. Därefter har Margot Wallström fått ta emot en ström av kritik och nedsättande omdömen, inte minst på nätet.

Det kan vara känsligt att ge emot ett drev. Igår skrev Mats Svegfors en artikel där han menade att kritiken mot Wallström varit "oanständig" och att han efterlyste "någon borgerlig politiker som kunde demonstrera intellektuell heder och civilkurage" och gå emot drevet. Mats Svegfors har varit ordförande för Fria Moderata Studentförbundet och chefredaktör för Svenska Dagbladet, så han är liksom inte vilken Vänster-Nisse som helst. Genast fylldes nätet av hatiska angrepp på Mats Svegfors. Expressens politiska reporter Niklas Svensson antydde försåtligt att Mats Svegfors själv skulle ha fått otillbörliga förmåner under åren. Insinuation som journalistisk metod, dit riskerar drevmentaliteten att föra oss.

Visst går det att ha sakliga invändningar mot Mats Svegfors artikel. Min egen åsikt är att Margot Wallström inte borde ha hyrt en lägenhet av Kommunal. Men att bemöta artikeln med antydningar om Mats Svegfors moraliska vandel är ett lågvattenmärke.

Motröster behövs när drevet går. Motröster får oss att tänka ett varv till, precisera vår kritik, utveckla våra argument. Jag blir alltid obehaglig till mods när alla springer åt samma håll - då vill jag inte vara med. Vad är vårt mål? Att växa upp till öar i strömmen, sjöng Risken Finns och jag håller gärna med.

Jag har säkert själv vid olika tillfällen deltagit i och bidragit till att förstärka olika drev. Vi är alla ofullkomliga människor och förmår alltför sällan leva upp till Jesu ord: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen (Joh 8:7). Men jag strävar i alla fall konsekvent efter att hålla en saklig ton och inte bara haka på när skallet går mot enskilda politiker, oavsett politisk färg. Men som sagt, jag har säkert gjort övertramp jag också. Det är svårt att värja sig för drevets stämningar.

Det är inte den kritiskt granskande journalistiken som är problemet. Tvärtom, den är nödvändig och viktig. Det är pöbelmentaliteten som rusar efter som jag verkligen avskyr.

Dilsa Demirbag-Sten och den mörkblå åsiktskorridoren

Hösten 2012 skrev jag en text där jag välkomnade en då spirande borgerlig idédebatt om migrationspolitiken. Liberala profiler som Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt hade just startat nätverket Migro till stöd för fri rörlighet och en generös flyktingpolitik. Tidigare samma år hade Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg på DN Debatt kritiserat bl a Paulina Neuding och Johan Lndberg för att fixera sig vid invandringens problem och att Neuding formulerade sig på ett sätt som "borde få alla liberaler att rygga tillbaka".

Denna spirande debatt har utvecklats till skarpa konfliktlinjer. I Journalisten publicerar i dag Dilsa Demirbag-Sten en svidande uppgörelse med vad hon kallar liberala ledarskribenter på Expressen, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Under rubriken "Ledarsidor i mörkblå åsiktskorridor" menar Demirbag-Sten att dessa ledarsidor "inte hänger med i utvecklingen", utan "går bakåt i stället för framåt".

Dilsa Demirbag-Sten lyfter som positiva exempel fram utrikeskorrar som Terese Cristiansson, Samir Abu Eid, Nathan Shachar, Cecilia Uddén och Magnus Falkehed, och kontrasterar deras öppna och vidsynta journalistik mot de nämnda ledarsidornas oförmåga att tänka utanför sin egen bubbla: Det är som om Expressens, Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarskribenter tror att världen slutar vid Sveriges gränser. Att inget har hänt i till exempel Syrien och Turkiet. Hon skräder inte orden: I bästa fall har dessa tidningars ledarsidor trillat in i den mörkblå åsiktskorridoren, den där fördomsfulla och intoleranta vädrar morgonluft.

Det finns många, många liberaler som sörjer utvecklingen på de nämnda tidningarnas ledarsidor, och jag blir väldigt glad varje gång någon av dem gör sin röst hörd. Dels för att jag tycker att debatten blir bättre när politiska skiljelinjer tydligt synliggörs, och dels för att jag delar deras uppfattning om vikten av öppna gränser och en generös flyktingpolitik. Ju bredare stöd för en generös flyktingpolitik, desto större möjligheter att också förverkliga en sådan.

Margot Wallström - därför tvekar Alliansen att kräva misstroendeförklaring

I dag beslöt chefsåklagare Alf Johansson att inleda förundersökning angående att Kommunal hyrt ut en av sina lägenheter i Stockholm till utrikesminister Margot Wallström. Beslutet att inleda förundersökning ökar förstås pressen på Margot Wallström och på Stefan Löfven, även om chefsåklagaren är tydlig med att beslutet motiveras av den lägsta misstankegraden och att ingen person i nuläget är misstänkt för något brott. Steget till åtal är långt och en fällande dom osannolik, säger jurister jag brukar lita på.

Inom Moderaterna höjs nu röster för att i riksdagen väcka misstroendeförklaring mot Margot Wallström. Men blir det inget åtal blir det knappast heller någon misstroendeförklaring. Jag har svårt att se hur Centerpartiet och Liberalerna skulle tycka att det var en bra idé, och utan stöd från dessa partier skulle en misstroendeomröstning bara påvisa splittringen inom Alliansen. Jag tycker inte att det här är tillräcklig grund för att väcka misstroende, säger också Anna Kinberg Batra på tisdagseftermiddagen.

Skulle det ändå bli en misstroendeförklaring och den gick igenom är risken för regeringskris överhängande. Liberalerna och Centerpartiet vill inte regera i minoritet på Sverigedemokraternas nåder, och ingen (mer än just Sverigedemokraterna) vill ha ett extra val. Även det talar mot en misstroendeförklaring.

Men i dessa tider kan vi inte vara säkra på någonting. Kristdemokraternas stridslystna kader körde över sin partiledning och såg till att Decemberöverenskommelsen föll. Har Anna Kinberg Batra den politiska styrkan att stå emot sin partikader när den kräver misstroendeförklaring? Osvuret är bäst.

En sak är säker. Med facit i hand var det dumt av Margot Wallström att tacka ja till Kommunals erbjudande om att hyra ut en lägenhet till henne. Jag blir också allt mer övertygad om att regeringsledamöter borde få möjlighet att hyra lägenhet på samma villkor som riksdagsledamöterna får.

Vart går Moderaterna?

På senare tid har jag ofta sagt att det som händer inom Moderaterna får en avgörande betydelse för svensk politik framöver. Bildandet av de Nya Moderaterna var en grundbult för skapandet av Alliansen. Genom att Moderaterna gick åt mitten minskade de ideologiska och sakpolitiska skillnaderna mellan de fyra borgerliga partierna, vilket gjorde det lättare att komma överens och att hålla samman Alliansen i regeringsställning. Men nu tycks de Nya Moderaterna vara på väg att ömsa skinn och bli de gamla Moderaterna igen - eller?

Bildandet av de Nya Moderaterna innebar att många av den gamla stammens moderater kände sig politiskt övergivna. Deras frågor om t ex ett starkt försvar, lag och ordning och en restriktiv flyktingpolitik fick inget gehör. De accepterade den nya politiken så länge den innebar att partiet kunde regera. Men efter valförlusten 2014 är situationen förändrad.

Bildandet av Nya Moderaterna innebar också att det blev ganska så tomt på högerflanken i det politiska landskapet. Sverigedemokraterna kunde ohotat ta delar av det området i besittning. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor har tydligt deklarerat att hon ser Kristdemokraterna som ett högerparti. Om både Kristdemokraterna och Moderaterna drar sig högerut får vi en jämnare fördelning av de politiska partierna över hela den politiska skalan.

Men i så fall blir det också svårare att återskapa Alliansen med samma starka enighet som inför valen 2006 och 2010. Det är också svårt att se varför en borgerlig väljare skulle rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna om de positionerar sig på samma punkt i det politiska landskapet. Centern och Liberalerna måste välja om de vill fortsätta det täta samarbetet med Kristdemokraterna och Moderaterna, trots att det ideologiska och sakpolitiska avståndet vuxit. Eller om de i stället vill försöka genomföra delar av sin politik genom uppgörelser med de rödgröna partierna.

Vad vill Anna Kinberg Batra? Vill hon hålla kvar sitt parti som de Nya Moderaterna och den vägen underlätta sammanhållningen inom Alliansen? Eller vill hon överge centrala delar av Fredrik Reinfeldts politik och åter etablera Moderaterna som ett mer genuint högerparti? Ingen vet. Kanske vet inte ens Anna Kinberg Batra själv. De svar hon ger när journalister ställer frågan kan tolkas i alla riktningar. Det är möjligt att hon vill hålla fast vid grunddragen i den politik som utformades på Fredrik Reinfeldts tid, men att partiets medlemmar och aktivister vill annorlunda.

Frågetecknen hopar sig. Svar kommer senast inför valet 2018. Kommer Moderaterna att vilja regera med SD-stöd öven om de rödgröna partierna är större än Alliansen? Kommer Moderaterna i så fall att få med sig Cengterpartiet och Liberalerna på en sådan linje?

Delsvar får vi kanske redan i kväll, då Anna Kinberg Batra tillsammans med statsminister Stefan Löfven i kväll medverkar i säsongspremiären av SVT Agenda.

Ilska och sorg kring Kommunals lägenhetsaffärer

Ilskan och ledsenheten trängs om utrymmet när jag tar del av alla turer kring Kommunals hantering av sina lägenheter och konferensanläggningar och sina medlemmars pengar. Varför lär man inte av historien? Varför misslyckas man i vår moderna, transparenta tid att sköta dessa saker på ett professionellt och etiskt tillfredsställande sätt? Det borde också gå att hantera våra ministrars boenden på ett sätt som innebär att den här typen av situationer inte uppstår.

Enligt uppgift har Kommunal tappat 1 400 medlemmar på bara två dagar. Risken finns att det blir fler, och framför allt har Kommunas en brant uppförsbacke när det gäller att rekrytera nya medlemmar den närmaste tiden. Och det i ett läge där fackföreningarna sedan länge har haft bekymmer med medlemstillströmningen.

Ordföranden Annelie Nordström är nu utsatt för en oerhörd press på att avgå. Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning hon har haft kännedom om missförhållandena. Men det är alltid en ordförande som bär det yttersta ansvaret för vad som händer inom en organisation. Margot Wallströms påståenden om att Kommunals ledning ljugit för henne gör inte Annelie Nordströms situation enklare.

Kommunal borde tillsätta en extern utredning för att klargöra vad som har hänt och var ansvaret ligger. Eller kanske att LO borde initiera en utredning om de enskilda förbundens regler och praxis när det gäller lägenheter och konferensanläggningar. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Svensk politik behöver nu rikta fokus på viktiga politiska sakfrågor som jobb, samhällsinvesteringar, bostäder, utbildning och hållbar utveckling. Kommunals lednings sätt att hantera sina medlemmars intressen och pengar bidrar tyvärr inte till detta.

Uppdaterat 16 januari kl 20.35: Jag tycker överhuvudtaget inte att fackförbund skall hyra ut lägenheter till ministrar. Regeringsledamöternas boenden i Stockholm måste gå att hantera på annat sätt, som garanterar att de inte hamnar i beroendeförhållanden till t ex intresseorganisationer. Jag tycker att det borde införas en generell möjlighet till tjänstebostäder för ministrar som inte bor i Stockholm, på samma sätt som den möjligheten finns för riksdagsledamöter.

Jag kommenterar turerna kring Kommunal för bl a Svenska Dagbladet och för Dagens industri. Medverkade även i SVT Rapport i dag.

Värdlandsavtalet med Nato och pratet om "desinformation"

Under våren förväntas riksdagen godkänna att Sverige sluter ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Värdlandsavtalet hanterar rättsliga frågor i samband med att Nato-förband övar i Sverige, och avtalet är tänkt att gälla även i kris- och krigslägen.

För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?

Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".

Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.

I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.

Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.

Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.

Värna demokratin - ta strid mot utvecklingen i Polen!

I dag skriver Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski klokt om den obehagliga politiska utvecklingen i Polen, en utveckling som i förlängningen hotar demokratin. Ny lagstiftning ökar till exempel regeringens inflytande över författningsdomstolen och ger finansministern rätt att utse och avskeda de statliga radio– och tv-kanalernas chefer. Ledande personer sparkas ut från sina jobb i en skala och hastighet som för tankarna till utrensningsaktioner som brukar följa på statskupper, skriver Wolodarski.

Polen är inte ensamt. Även i Ungern tar regeringen makten över public service-bolagen. De mänskliga rättigheterna urholkas och premiärminister Viktor Orbán antyder att den liberala demokratin borde avskaffas då den inte är konkurrenskraftig. Även i Spanien utsätts åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten genom ny lagstiftning för svåra påfrestningar. I Slovakien vägras människor asyl enbart för att de är muslimer.

Jag har tidigare hävdat att vi i stället för "flyktingkris" borde tala om "EU-kris". Finns det egentligen någon europeisk värdegrund? Finns det någon möjlighet att hålla ihop EU, efter de politiska slitningar och antidemokratiska utvecklingsdrag som präglat de senaste åren i Europa? Dessa problem borde vi diskutera och ta på allvar, i stället för att tävla om vem som kan föreslå flest repressiva åtgärder om hur vi bäst utestänger flyktingar från Sverige.

Noterar att Margot Wallström ännu inte (vad jag har sett - jag kan förstås ha missat något) kommenterat och kritiserat den negativa utvecklingen i Polen. Förutsätter att det kommer ett sådant uttalande inom kort. Kanske redan i dag, på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Uppdaterat söndag kl 18.00. Jag blev bönhörd snabbt. Strax efter att jag publicerat min text kommenterade och kritiserade Margot Wallström det som nu händer i Polen: Vår demokratiska värdegrund utmanas av reformer som begränsar yttrandefriheten, som i Ungern och nu Polen. Hela talet kan läsas här.

ngern monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt pressfriheten. - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf

ngern monterat ned det ramverk som är skapat för att skydda demokratin, det ramverk som är skapat för att säkerställa maktdelning. Hur den ungerska regeringen tagit kontrollen över public service-bolagen och inskränkt pressfriheten. - See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2466550-gp-s-kulturchef-eu-sviker-demokratin-i-ungern#sthash.g8UrCGNo.dpuf

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.

1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.

2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?

4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.

5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.

De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.

Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!

16 års rösträttsålder?

I dag avslöjade Demokratiutredningens ordförande Olle Wästberg att utredningen föreslår en försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder till 16 år i val till kommun och landsting. Jag tycker det är ett bra förslag, och hoppas utredningen också diskuterar former för att på något sätt inkludera val till riksdagen i försöksverksamheten. Fler 16-åringar kommer sannolikt att utnyttja sin rösträtt om valen gäller den högsta politiska nivån, det vill säga riksdagen.

Sänkt rösträttsålder innebär en möjlighet att stimulera ungdomars intresse för politik och samhällsfrågor. Sänkt rösträttsålder initierar ungdomars vuxenblivande, med ökade krav och förväntningar såväl på ungdomar som på samhället. Sänkt rösträttsålder kan stärka de politiska partiernas incitament att utveckla politik för ungdomsgrupper och för att mobilisera ungdomar i det politiska arbetet. Allt detta är bra.

Förslaget tycks i dag ha mottagits i huvudsak positivt. Själv har jag svårt att se några starka argument emot. Visst kan man invända att myndighetsåldern är satt till 18 år - är det rimligt att en person är betrodd att rösta utan att vara myndig? Well, Straffbarhetsåldern är satt till 15 år och för att få handla alkohol måste man vara 20 år. Så myndighetsåldern är inte en självklar riktningsgivare.

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver intressant om forskningsläget om sänkt rösträttsålder här. Docent Mikael Persson skriver likaså intressant om hur valresultatet skulle påverkas av sänkt rösträttsålder här.

Jag har svårt att se att den försöksverksamhet som Demokratiutredningen och Olle Wästberg förordar inte skulle bli verksamhet redan i valen 2018. Hoppas bara att regering och riksdag markerar att rösträtt för 16-åringar även riksdagsvalen är målet.

Om murarna som skyddar, men som också stänger in

Jag sjunger om den ödslighet där människan vandrar kring. Om murarna som skyddar men som också spärrar in. Så sjunger Mikael Wiehe i sin vackra och vemodiga sång "Jag spelade för dårarna", från albumet "En sång till modet" (2000).

Sången kommer för mig nu när det bara är timmar kvar tills införandet av obligatoriska id-kontroller för människor som reser med tåg eller buss från Danmark till Sverige. Kastrup får en mur mot flyktingar, skriver Sydsvenskan. Tågstationen byggs om och kompletteras med ett stängsel så att flyktingar inte kan springa över spåren. Stängslet planeras bli 325 meter långt och 1,5 till 2 meter högt. Vid perrongen kommer det också att finnas fem kontrollområden med totalt 34 slussar. Även vid stationen i Hyllie sätts staket upp för att skilja mellan in- och utrikesresenärer.

Murar väcker känslor. Ordet mur väcker känslor. Vad jag kan se har Sydsvenskan i olika upplagor i rubrikform alternerat mellan ordet "mur" och ordet "stängsel" angående id-kontrollerna på Kastrup. I väst talade vi om Berlinmuren, men den östtyska regeringen använde uttrycket "den anti-imperialistiska skyddsvallen". I Palestina har den israeliska ockupationsmakten i strid mot gällande internationell rätt spärrat av stora områden på Västbanken. Internationella domstolen i Haag använder beteckningen "mur" eftersom avspärrningarna till betydande del består av en åtta meter hög betongmur. Israel rasar och talar om skyddsbarriärer. Ingen vill bygga en mur.

Det är med sorg och vrede jag iakttar införandet av id-kontrollerna och avspärrningarna. Förslaget har hastats fram och mött stark kritik från relevanta remissinstanser. Symbolvärdet i avspärrningarna skall inte underskattas - vi vänjer oss vid dem och de kommer att påverka vårt sätt att tänka och att se på världen.

Så många EU-stater har tagit så lite ansvar och visat så lite god vilja när det gäller att ta emot människor på flykt. EU-projektet står inför sin största kris någonsin och det inte långt ifrån säkert att det här kommer att sluta väl.

Situationen väcker de lägsta känslorna hos mig. Får lust att i barnsligt trots utan id-handlingar sätta mig på första bästa Öresundståg till Köpenhamn och sedan se vad som händer när jag försöker ta mig hem igen.

Det blir en dyster natt och en dyster morgondag. Nu gäller det att bita ihop och mobilisera politiskt utifrån tre mål. 1. ) Se till att id-kontrollerna mellan Danmark och Sverige blir kortvariga och avvecklas så snart som möjligt. 2.) Se till att Sverige även 2016 ligger i framkant i Europa när det gäller en generös och solidarisk flyktingpolitik. 3.) Se till att övriga EU-stater tar betydligt större ansvar i flyktingpolitiken. Det är inget mål att Sverige skall ta emot färre flyktingar, men det är ett mål att andra stater skall ta emot betydligt fler än vad de hittills har gjort.

Jag sjunger om den ödslighet där mänskan vandrar kring Om murarna som skyddar men som också spärrar in, sjöng Mikael Wiehe. Men sången har en mer positiv fortsättning: Så sjunger jag som jag alltid gjort om saker som jag vet. Men också om en frihet bortom stängsel och staket.

Med ett hopp om och en längtan efter denna frihet - bortom stängsel och staket - önskar jag alla bloggens läsare en God fortsättning. Jag är säker på att Mikael Wiehe instämmer i hälsningen.

Inför 2016 - sluta tala om "flyktingkris"!

Välkommen 2016 - må du leva, växa och blomstra!

Jag tillhör inte dem som vill beskriva 2015 som ett "skitår". I stället väljer jag att glädjas åt att så många människor förmådde lämna krig, förtryck och fattigdom i sina hemländer och söka sig en fristad i Europa. Jag gläds också åt att Sverige välkomnat fler flyktingar än någonsin tidigare och sammantaget under 2015 är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar per capita. I ett sådant land vill jag leva och i ett sådant land vill jag göra allt jag förmår för att värna öppenheten, friheten och jämlikheten.

Det talas om "flyktingkris" i Europa och i Sverige. Dumheter, säger jag. Det är de enskilda flyktingarna som befinner sig i en krissituation. Hade EU fungerat som det var tänkt hade det inte varit något problem att tillsammans välkomna och ge plats åt de flyktingar som sökt sig hit, och som kommer att fortsätta söka sig hit. Skall vi tala om kris så skall vi tala om en "EU-kris". Hur är det egentligen med den gemensamma värdegrunden - finns det en sådan? Den danske polisman som intervjuas i DN i dag gestaltar allt det jag inte vill att EU skall, eller kan, vara: Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger. Även utvecklingen i t ex Polen och Ungern väcker stark oro inför framtiden.

Den rödgröna regeringens repressiva åtgärder i migrationspolitiken hastades fram, och jag har protesterat mot flera av dem. Jag har också med sorg betraktat det intellektuella förfallet på några av landets borgerliga ledarsidor, där skribenter ylat med vargarna och försökt skapa en stämning av att landet står inför sin undergång. Heder till alla de liberala ledarskribenter (ingen nämnd och ingen glömd) som förmått stå emot, och fortsatt värna optimism, liberala ideal om öppenhet och alla människors lika värde.

*

Det politiska läget i Sverige kännetecknas av en parlamentariskt svag regering och en politiskt svag opposition. De rödgröna partierna har stora svårigheter att driva en offensiv politik, eftersom allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna såväl 2016 som 2017 kan välja att rösta ned regeringens budget. Samtidigt är allianspartierna splittrade i regeringsfrågan och i flyktingfrågan och de vill utnyttja mandatperioden till att profilera sina respektive partier och till att utveckla sin egen politik. Moderaterna och Kristdemokraterna tycks vara i rörelse högerut och frågan är hur mycket som är kvar av de "Nya" Moderaterna när vi närmar oss valrörelsen 2018. Kommer de borgerliga partierna verkligen att kunna samlas i en lika enad och spänstig Allians 2018 som inför maktövertagandet 2006?

År 2016 kan bli avgörande för valrörelsen 2018. Om den rödgröna regeringen trots allt lyckas utnyttja Sveriges starka ekonomi till att bredda den politiska dagordningen, minska arbetslösheten och få fart på byggandet så läggs grunden till ny valseger. Om det rödgröna regeringen inte redan i år lyckas med dessa föresatser kan valresultatet för de rödgröna partierna 2018 bli synnerligen dystert. Så nu gäller det för den rödgröna regeringen att gå från ord till handling: Hic Rhodus - Hic Salta! (Här är Rhodos - här kan du hoppa!)