Debatten kring Lars Vilks och länsmuseet Jamtli i Östersund pågår för fullt. Jamtli inbjöd Lars Vilks att delta i utställningen Udda och jämt, med planerat vernissage den 30 september. Inbjudan till Vilks drogs tillbaka då det blev känt att Vilks tackat ja till att medverka vid en högerextrem anti-muslimsk konferens i New York den 11 september. Övriga inbjudna konstnärer valde då att hoppa av utställningen och Jamtli tvingades ställa in.
På ett sätt är saken väldigt enkel. Lars Vilks yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter gör honom fri att medverka på vilka konferenser han vill. Jamtli har friheten att bjuda in och friheten att dra tillbaka inbjudningar till enskilda konstnärer. Inbjudna konstnärer har friheten att tacka ja och friheten att sedan ändra sig. No big deal.
Jag kan förstå att övriga inbjudna konstnärer valde att hoppa av, för att markera att de aldrig accepterar censur av enskilda konstnärer eller enskilda verk. Men jag blir oroad över den naivitet och självtillräcklighet som präglar delar av den argumentation enskilda konstnärer anför när de motiverar sina avhopp. Radions Kulturnytts konstkritiker Mårten Arndtzén refererar Anna Odell, som antydde att Vilks medverkan på den antimuslimska konferensen nog inte var så stötande för muslimer. Eller Anne-Marie Nordin, som kommenterade Vilks agerande så här: Jag har inga synpunkter på honom, jag bryr mig inte om honom, jag är inte intresserad av honom! Varken som konstnär eller som politisk agitator. Man ska inte hålla på och censurera. I dagens P1 Morgon säger Karin Mamma Andersson: Vad Lars Vilks ägnar sig åt, det är hans sak och och fortsatte med att undra varför hon satt i radion och diskuterade Vilks deltagande i högerextrema konferenser när det pågick "betydligt viktigare saker" i hennes närhet, t ex en skog som höll på att huggas ned.
I dagens Aftonbladet publiceras en intervju som Martin Aagård gjort med Lars Vilks. I intervjun traskar Vilks sorglös omkring i det språkbruk och den tankevärld som präglar främlingsfientliga miljöer, på samma sätt som Herman Lindqvist gjorde när han lät sig intervjuas av den högerextrema sajten Nationell.nu.
Enligt Vilks "daltas" det för mycket med militanta muslimer, t ex genom att polisen inte ingriper när de militanta muslimerna står och skriker "Allahu akbar". Vilks drar inte alla muslimer över en kam, det finns t ex en "lokal muslim" som är "väldigt trevlig". Stödet från Sverigedemokraterna kommenterar Vilks med att "man får vara glad för det stöd man får". Vilks beklagar att "man får ju inte prata om raser längre". Invandringen är för stor "i förhållande till resurserna". Offentliga institutioner kan inte längre organisera midsommarfirande eftersom man då tvingas ha "olika grupper som ska framträda för att vi inte ska verka som rasister".
Lars Vilks konstnärliga frihet är självklar. Men konstnärlig frihet innebär inte ett friköp från politiskt, mänskligt och moraliskt ansvar. Vilks själv är möjligen för självupptagen och politiskt aningslös för att inse detta. Ett större problem är om flertalet av Sveriges konstnärer vandrar kring i samma aningslösa bubbla.
Noterar att Svenska Dagbladets konstredaktör Clemens Poellinger i en krönika är inne på samma linje som jag.
2012-08-27
Grabbighet, "klappturkar" och Thomas Böhlmarks förbrukade förtroende
Uppdaterat tisdag 28 augusti kl 16.50. I debatten om att Moderaternas kommunikationsansvarige på sociala medier Thomas Böhlmark kallat Nalin Pekgul för "klappturk" har det framförts missnöje med att fokus lagts på Böhlmarks klantighet i stället för på det allvarliga i att han använt ett rasist-influerat språkbruk. Jag delar inte det missnöjet. Det måste vara fullt möjligt att inom ramarna för samma debatt behandla två teman: Böhlmarks omdömeslöshet och oskicklighet i att förstå sociala mediers funktionssätt och det allvarliga i att företrädare för Moderaterna använder ett språkbruk associerat till främlingsfientlighet och/eller rasism.
Det är ett sundhetstecken att avståndstagandet från Böhlmarks språkbruk varit så massivt. Jag har hittills bara sett stöd från Sverigedemokrater och på Avpixlat. Jag kan ha missat något, men i alla fall.
Thomas Böhlmark själv har valt att efter sin ursäkt undvika offentligheten och journalisters frågor. Om hans frånvaro bottnar i personliga skäl har jag respekt för det. Om frånvaron är en form av krishantering tror jag det är ett stort misstag om han haft ambitionen att komma tillbaka på sitt uppdrag. Men möjligheten att komma tillbaka kanske inte längre finns. Dagens Media citerar Moderaternas presschef Anna Charlotta Johansson som tydligt säger att Böhlmarks avstängning inte är tillfällig: Han kommer även i fortsättningen att ha sin tjänst som politisk sekreterare men avstängningen i de sociala medierna är permanent. Även partisekreterare Kent Perssons pressekreterare Anna Lööf betonar att avstängningen är beständig.
Frågan är vad det inträffade betyder för Moderaternas vilja och förmåga att profilera sig i sociala media framöver. Läs gärna Johan Westerholm på det temat.
Moderaterna har med omedelbar verkan stängt av den huvudansvarige för partiets kommunikation i sociala medier, Thomas Böhlmark, från sitt uppdrag. Orsaken är att Böhlmark på sitt privata twitterkonto i raljanta ordalag kallat förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul för ”klappturk". Nalin Pekgul är kurd, född i Turkiet. Uttrycket "klappturk" härstammar från ett youtube-klipp där Pekgul livligt klappade i händerna i samband med ett tal av Mona Sahlin.
Thomas Böhlmarks uttalande var uppseendeväckande på två sätt. För det första var formuleringen nedlåtande, för att inte säga hånfull. Uttalandet slog nedåt och blev, säkert omedvetet, en del av en främlingsfientlig, kanske till och med rasistisk, diskurs. Sättet att uttrycka sig på om en politisk meningsmotståndare var inte värdigt.
För det andra var det uppseendeväckande att regeringspartiets högste ansvarige för kommunikation i sociala medier var så aningslös att han uppenbart inte insåg konsekvenserna av att formulera sig på det sätt han gjorde. Förtroendet för Böhlmarks människosyn och omdöme rasade snabbt ihop, och nu är det en öppen fråga om han kan återkomma på sin post.
Böhlmarks övertramp är bara ett i den senaste raden där framträdande politiska personligheter uppvisat en enastående oförmåga att första sociala mediers logik. Det som gjorde Böhlmarks agerande extra uppseendeväckande var förstås att det var han själv som ansvarade för Moderaternas agerande i sociala medier.
I början av året avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove hade Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skrev Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Henrik Ehrenberg skildes från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef.
Vi minns också Edvard Unsgaard, pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard hade det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det!". Unsgaard kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag noterar att samtliga dessa tre fall handlar om personer som arbetat med kommunikation. Samt att samtliga tre är män. Om det sistnämnda är en slump eller inte kan diskuteras. Grabbighet är i alla fall det ord jag kommer att tänka på.
Om Thomas Böhlmark kan återfå sitt uppdrag som Moderaternas ansvarige för kommunikation i sociala medier vet vi inte ännu. Sannolikt tar partiet någon form av beslut redan idag. Oavsett vilket beslutet blir har Thomas Böhlmark en mycket brant uppförsbacke att ta sig an i arbetet med att återvinna ett förbrukat förtroende.
Det är ett sundhetstecken att avståndstagandet från Böhlmarks språkbruk varit så massivt. Jag har hittills bara sett stöd från Sverigedemokrater och på Avpixlat. Jag kan ha missat något, men i alla fall.
Thomas Böhlmark själv har valt att efter sin ursäkt undvika offentligheten och journalisters frågor. Om hans frånvaro bottnar i personliga skäl har jag respekt för det. Om frånvaron är en form av krishantering tror jag det är ett stort misstag om han haft ambitionen att komma tillbaka på sitt uppdrag. Men möjligheten att komma tillbaka kanske inte längre finns. Dagens Media citerar Moderaternas presschef Anna Charlotta Johansson som tydligt säger att Böhlmarks avstängning inte är tillfällig: Han kommer även i fortsättningen att ha sin tjänst som politisk sekreterare men avstängningen i de sociala medierna är permanent. Även partisekreterare Kent Perssons pressekreterare Anna Lööf betonar att avstängningen är beständig.
Frågan är vad det inträffade betyder för Moderaternas vilja och förmåga att profilera sig i sociala media framöver. Läs gärna Johan Westerholm på det temat.
*
Moderaterna har med omedelbar verkan stängt av den huvudansvarige för partiets kommunikation i sociala medier, Thomas Böhlmark, från sitt uppdrag. Orsaken är att Böhlmark på sitt privata twitterkonto i raljanta ordalag kallat förra ordföranden för socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul för ”klappturk". Nalin Pekgul är kurd, född i Turkiet. Uttrycket "klappturk" härstammar från ett youtube-klipp där Pekgul livligt klappade i händerna i samband med ett tal av Mona Sahlin.
Thomas Böhlmarks uttalande var uppseendeväckande på två sätt. För det första var formuleringen nedlåtande, för att inte säga hånfull. Uttalandet slog nedåt och blev, säkert omedvetet, en del av en främlingsfientlig, kanske till och med rasistisk, diskurs. Sättet att uttrycka sig på om en politisk meningsmotståndare var inte värdigt.
För det andra var det uppseendeväckande att regeringspartiets högste ansvarige för kommunikation i sociala medier var så aningslös att han uppenbart inte insåg konsekvenserna av att formulera sig på det sätt han gjorde. Förtroendet för Böhlmarks människosyn och omdöme rasade snabbt ihop, och nu är det en öppen fråga om han kan återkomma på sin post.
Böhlmarks övertramp är bara ett i den senaste raden där framträdande politiska personligheter uppvisat en enastående oförmåga att första sociala mediers logik. Det som gjorde Böhlmarks agerande extra uppseendeväckande var förstås att det var han själv som ansvarade för Moderaternas agerande i sociala medier.
I början av året avslöjades att Kristdemokraternas stabschef Henrik Ehrenberg anonymt på nätet skarpt kritiserat partiledaren Göran Hägglunds meningsmotståndare i partiet. Under signaturen Ove Tove hade Ehrenberg bl a skrivit att Kristdemokraternas riksdagsledamot Annelie Enochson är stockkonservativ och går över lik för att få som hon vill. Om Göran Hägglunds utmanare om partiledarposten skrev Ehrenberg att Mats Odell "har rimligen varit delaktig i varje steg partiet tagit. Detta ter sig mer som en personkonflikt än något annat. Troligen baserad på att Odell är sur för att han inte är minister". Henrik Ehrenberg skildes från sitt uppdrag som Göran Hägglunds stabschef.
Vi minns också Edvard Unsgaard, pressekreterare åt statsminister Fredrik Reinfeldt samt riksdagskandidat för Moderaterna. Edvard Unsgaard hade det dåliga omdömet att i en statusuppdatering på Facebook berätta historien om hur han en söndag blev dyster över att hitta avföring i sin trappuppgång. Men på bara en halvtimma, via en städfirma som drivs av invandrare, löstes problemet då Edvard Unsgaard fick tag på en "ryska som städade" och gjorde trappen fin igen. Ryskans arbetsinsats en söndag sammanfattar Unsgaard i formuleringen "det är arbetslinjen det!". Unsgaard kom undan med blotta förskräckelsen.
Jag noterar att samtliga dessa tre fall handlar om personer som arbetat med kommunikation. Samt att samtliga tre är män. Om det sistnämnda är en slump eller inte kan diskuteras. Grabbighet är i alla fall det ord jag kommer att tänka på.
Om Thomas Böhlmark kan återfå sitt uppdrag som Moderaternas ansvarige för kommunikation i sociala medier vet vi inte ännu. Sannolikt tar partiet någon form av beslut redan idag. Oavsett vilket beslutet blir har Thomas Böhlmark en mycket brant uppförsbacke att ta sig an i arbetet med att återvinna ett förbrukat förtroende.
2012-08-26
Stefan Löfvens sommartal
Stefan Löfvens sommartal i dag söndag syftade till att lyfta fram socialdemokratin som den utvecklingsoptimistiska, moderna frihetsrörelsen i svensk politik. I talet fanns en tilltro till människan, till utbildning och forskning, till globalisering, öppenhet och mångfald. Begreppet "hållbar frihet" lyftes fram igen, men inte lika starkt som när det introducerades i Almedalen i somras.
Det är bra att Löfven lyfter fram den bilden av socialdemokratin. Den svårare uppgiften blir att forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar. En sakpolitik som dessutom inte riskerar att urholka jämlikhetsvärdet.
Talet hade många likheter med det som Löfven höll i Almedalen. Han positionerar sig och partiet betydligt närmare mitten av vänster-högerskalan än vad företrädaren Håkan Juholt gjorde. Löfven undvek helt ämnen som är kontroversiella inom socialdemokratin, t ex vinst i välfärden, kärnkraften och vapenexporten. Jag tycker det var synd att Löfven inte lyfte jämställdhetsfrågorna.
Dagen började i moll för Socialdemokraterna, med en nedgång i Sifo på 4.5 procentenheter. Det är ovanligt med större opinionsförskjutningar under de politiskt händelsefattiga sommarmånaderna. En mätning är visserligen ingen mätning. Med eftersom gruppen "osäkra" vuxit så är det troligt att delar av de som strömmade tillbaka till S efter att Löfven blev partiledare under sommaren i stället hamnat i ett väntläge. De dryga 38 procent som S fick i Sifo-mätningen i juni kan också ha varit lite för högt. De rödgröna är 7.7 procentenheter större än det borgerliga blocket och har fortfarande egen majoritet (Jag kommenterar Sifo-mätningen bl a i GP.)
Det är bra att Löfven lyfter fram den bilden av socialdemokratin. Den svårare uppgiften blir att forma en sakpolitik som lever upp till de förväntningar som retoriken skapar. En sakpolitik som dessutom inte riskerar att urholka jämlikhetsvärdet.
Talet hade många likheter med det som Löfven höll i Almedalen. Han positionerar sig och partiet betydligt närmare mitten av vänster-högerskalan än vad företrädaren Håkan Juholt gjorde. Löfven undvek helt ämnen som är kontroversiella inom socialdemokratin, t ex vinst i välfärden, kärnkraften och vapenexporten. Jag tycker det var synd att Löfven inte lyfte jämställdhetsfrågorna.
Dagen började i moll för Socialdemokraterna, med en nedgång i Sifo på 4.5 procentenheter. Det är ovanligt med större opinionsförskjutningar under de politiskt händelsefattiga sommarmånaderna. En mätning är visserligen ingen mätning. Med eftersom gruppen "osäkra" vuxit så är det troligt att delar av de som strömmade tillbaka till S efter att Löfven blev partiledare under sommaren i stället hamnat i ett väntläge. De dryga 38 procent som S fick i Sifo-mätningen i juni kan också ha varit lite för högt. De rödgröna är 7.7 procentenheter större än det borgerliga blocket och har fortfarande egen majoritet (Jag kommenterar Sifo-mätningen bl a i GP.)
2012-08-25
Personlig eller professionell? Twitter och politisk opinionsbildning
I dag skriver jag på Ajour om Twitters betydelse i den politiska opinionsbildningen. Hur bör twittraren kombinera ett privat/personligt anslag med ett professionellt anslag för att bäst göra avtryck i opinionen? Utgångspunkten för texten är Robert Olssons uppsats Medietango – om Twitters betydelse för opinionsbildningen. Ett utdrag ur texten återfinns nedan. Hela texten kan läsas här.
Robert Olsson är chef för Allmän-TV vid SVT Väst och uppsatsen utgör hans examensarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet. Det är glädjande. att enskilda personer förmår kombinera tunga ansvarsuppgifter inom Public service med framgångsrika akademiska studier.
Syftet med Robert Olssons studie är att undersöka hur individers aktivitet i sociala medier, främst Twitter, påverkar möjligheten att få en opinionsbildande roll i traditionella medier. Olsson intervjuar åtta personer som via sina professioner och/eller via sina utåtriktade aktiviteter är opinionsmässigt engagerade och som huvudsakligen agerar i frågor som kan kategoriseras inom sfären samhälle-politik-media. Vid sidan av undertecknad intervjuas statsvetaren Jenny Madestam, EU-parlamentarikern Åsa Westlund, riksdagsledamoten Fredrick Federley, kommunalrådet Helena Odenljung, kommunalrådet David Lega, PR-konsulten Paul Ronge samt journalisten och an av grundarna till Ajour Emanuel Karlsten.
Av de intervjuade är Åsa Westlund den som tydligast markerar gränsen mellan det privata/personliga och det professionella: Jag använder inte twitter för privata saker. Skriver väldigt lite om familjen. Men jag kan uttrycka mig som ”småbarnsförälder” t ex i kemikaliefrågan.
David Lega hymlar inte med skälen till sitt twittrande: Det stora syftet är givetvis att öka och förbättra mitt väljarstöd till valet 2014 (…) Jag var handikappidrottare, därefter entreprenör i tio år – nu är jag politiker. Mitt problem är inte att folk inte vet vem jag är utan problemet är att de inte vet att jag är kristdemokrat.
Emanuel Karlsten beskriver sitt agerande på Twitter som format utifrån en ”spontan medvetenhet”. Min digitala karaktär – viktigt att den är nära den jag egentligen är. Jenny Madestam ser Twitter som ”en metod att bygga varumärke”: I det ingår också att vara personlig. Min egen uppfattning i frågan citeras i uppsatsen enligt följande: Det finns ett underhållningsvärde och ett gemenskapsvärde. Mitt professionella jag vill delta i samhällsdebatten med kunskap, analyser och kommentarer. Det ger självbekräftelse, uppskattning och är personligt utvecklande (…) Öppenhet och transparens är vår tids objektivitet. En personlig röst är mer vanlig i dag är för 10-20 år sedan.
Sammantaget menar svarspersonerna att ett personligt tilltal och en professionell bas är en framgångsväg för att skapa intresse inte bara bland andra twittrare utan också hos de traditionella medierna. Det är viktigt, eftersom opinionsbildning genom Twitter oftast förutsätter ett genomslag eller en påverkan på traditionella medier. Samtliga intervjupersoner har också kontaktats av traditionella medier för att följa upp enskilda uttalanden på Twitter. På så sätt har intervjupersonerna genom sitt agerande på Twitter fått en opinionsbildande roll i traditionella medier i frågor de själva identifierat som viktiga.
2012-08-21
Fallet Thomas Quick och oenigheten om en granskningskommissions uppgifter
De tragiska turerna kring hanteringen av fallet Thomas Quick (numera Sture Bergwall) tycks aldrig ta slut. Publiceringen av framlidne Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare"(Ordfront, 2012) har skärpt debatten. I dag uppmärksammade Studio Ett i P1 händelserna i en nära två timmar lång specialsändning under rubriken "Thomas Quick - en rättskandal". Gårdagens gräl mellan justitierådet Göran Lambertz och Leif GW Persson i Aktuellt skriver in sig i TV-historien.
Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.
Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.
Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.
Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.
I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.
Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.
Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.
Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?
Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.
Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).
Jag har noggrant läst den artikel på DN Debatt som Göran Lambertz publicerade igår måndag och där han anger "fem omständigheter" som han menar "är svåra att förklara för den som tror att allt var påhittat". Lambertz logik och slutsatsdragning kring dessa omständigheter i form av bland annat upplåsta vägbommar är dessvärre mer värdig en brådmogen Kalle Blomkvist än ett justitieråd i Högsta Domstolen.
Nu tycks det råda någorlunda enighet om att en granskningskommission bör tillsättas. Jag tror en sådan är ofrånkomlig. Men i ropet på en granskningskommission är det lätt att man glömmer det mest relevanta: Vilka precisa frågor är det tänkt att kommissionen skall försöka besvara? Här är enigheten bland de som ropar på en kommission säkert inte lika stor.
Antalet statligt tillsatta kommissioner har på senare tid uppvisat en explosionsartad tillväxt. Ordet "kommission" är av franskt ursprung och betyder ungefär "uppdrag". En kommission fyller delvis samma funktion som en vanlig offentlig utredning, men kommissionsstämpeln innebär en extra markering, en signal om att uppdraget är något som går utöver det vanliga - inte minst att söka Sanningen.
Fram till början av 1980-talet var kommissioner ett sällsynt fenomen i svensk politik. Kommissioner tillsattes i allmänhet endast i anslutning till någon utomordentligt extraordinär händelse, som t ex skotten i Ådalen i början av 1930-talet, Kejne-affären under 1950-talet samt avslöjandet av spionen Wennerström i början av 1960-talet.
I dag är situationen helt förändrad. De senaste decennierna har regeringen tillsatt t ex tre stycken olika Palmekommissioner, en Neutralitetspolitikkommission, två Ubåtskommissioner, en Estoniakommission, en Energikommission, en Kvinnovåldkommission, en Arbetsrättkommission, en Bokpriskommission, en Digital-tv-kommission, en JAS-kommission, en Hallandsåskommission, en Naziguldkommission, en Säkerhetstjänstkommission, en Raoul Wallenbergkommission och en Framtidskommission. Uppräkningen är långt ifrån fullständig.
Kommissioner används inte så sällan för att avlägsna en fråga från den politiska dagordningen eller som ett led i den politiska kampen om historieskrivningen. I fallet Thomas Quick skulle tillsättandet av en granskningskommission snarast vara av den ursprungliga typen, det vill säga att hantera en utomordentligt extraordinär händelse.
Enigheten i ropen efter en kommission spricker upp i tre olika åsikter kring kommissionens uppgifter. Den första åsiktsriktningen, till vilken jag själv tillhör, vill att kommissionens huvuduppgift blir att studera de strukturer och beslutslinjer som möjliggjort rättsskandalen. Den andra åsiktsriktningen betonar ansvarsutkrävandet och vill att kommissionen skall peka ut individers ansvar för att det blivit som det blivit. Dessa två åsiktsriktningar är inte helt oförenliga. Den tredje åsiktsriktningen vill att kommissionen skall ta ställning i skuldfrågan, om Quick/Bergwall är skyldig eller oskyldig till de brott han åtalats för. En sådant uppdrag vore, enligt min uppfattning orimligt, en kommission kan inte gå i domstolens ställe.
Ett problem är att kommissionen knappast kan tillsättas innan rättsprocesserna avslutats. Men då går tiden, och minnesbilderna hos inblandade aktörer blir mindre tillförlitliga. Är det kanske möjligt att delar av en kommissions arbete kan påbörjas redan nu?
Kommissionen bör inte med nödvändighet ledas av en jurist. Men om det blir en jurist så tycker jag Madeleine Leijonhufvud är ett tänkbart namn. Jag har alltid haft stor respekt för hennes integritet.
Jag genomförde själv ett expertuppdrag för Säkerhetstjänstkommissionen och har skrivit om kommissioner som fenomen i olika sammanhang, bland annat i Moderna Tider (september, 2001, ej på nätet) samt kapitlet "Forskarna och dem politiska kampen om historieskrivningen", ur "Samtidshistoria och politik. Vänbok till Karl Molin" (Hjalmarson & Högberg, 2004).
2012-08-17
Kommer Annie Lööf att kunna sitta kvar?
De senaste veckornas turbulens kring Annie Lööf har medfört att alltfler ställer frågan om hon kan sitta kvar som näringsminister och som partiledare fram till valet 2014. I Demoskops senaste förtroendemätning är det endast Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson som får lägre betyg av de svenska väljarna.
Internt i Centerpartiet har Annie Lööf fortfarande ett starkt stöd. Processen som ledde fram till att hon valdes till partiledare var omsorgsfull och hade stor legitimitet i partiet. Alla vet att Centerpartiets problem i väljarkåren i grunden inte är ett partiledarproblem. Svenska väljare kännetecknas dessutom av att inte rösta på person, utan på parti.
Däremot präglas Centerpartiet av en ideologisk vilsenhet. För en borgerligt sinnad väljare är det svårt att se de avgörande argumenten för att rösta på Centerpartiet i stället för på Moderaterna eller Folkpartiet. Annie Lööf har gång på gång betonat men utan att kunna fylla den efterfrågade tydligheten med något innehåll. Annie Lööfs stora utmaning består i att utveckla Centerpartiets ideologiska profil på ett sådant sätt att partiet kan attrahera borgerliga väljare utan att samarbetet inom Alliansen allvarligt skadas. Lyckas hon med den uppgiften stärks hennes ställning inte bara internt utan också i förhållande till väljarkåren som helhet.
I diskussionen om Annie Lööfs politiska framtid lyfts också frågan om hon får en hårdare behandling i media eftersom hon är kvinna. I skuggan av det mediedrev som Håkan Juholt genomlevde är det förstås svårt att omedelbart driva genusargumentet. Men i en kommande doktorsavhandling visar statsvetaren Tobias Bromander att när kvinnor är huvudpersoner i politiska skandaler skrivs det i snitt dubbelt så många artiklar om skandalen än vad som är fallet när det är en man som är huvudperson. Bevakningen av skandalen pågår också dubbelt så länge om det är en kvinna som är huvudperson. Bromander menar att när kvinnor är huvudpersoner läggs det mer fokus på deras personliga ansvar, medan själva händelsen fokuseras mer när det är män som är huvudpersoner. I skandaler med kvinnor som huvudpersoner blir det också mer fokus på om hon kan sitta kvar på sin post.
Sammantaget tror jag att Annie Lööf leder Centerpartiet i valrörelsen 2014. Det enda som kan ändra det scenariot är att hon själv inte längre orkar inneha uppdraget eller att nya, grövre avslöjanden än vad som hittills varit fallet kommer till allmän kännedom.
Internt i Centerpartiet har Annie Lööf fortfarande ett starkt stöd. Processen som ledde fram till att hon valdes till partiledare var omsorgsfull och hade stor legitimitet i partiet. Alla vet att Centerpartiets problem i väljarkåren i grunden inte är ett partiledarproblem. Svenska väljare kännetecknas dessutom av att inte rösta på person, utan på parti.
Däremot präglas Centerpartiet av en ideologisk vilsenhet. För en borgerligt sinnad väljare är det svårt att se de avgörande argumenten för att rösta på Centerpartiet i stället för på Moderaterna eller Folkpartiet. Annie Lööf har gång på gång betonat men utan att kunna fylla den efterfrågade tydligheten med något innehåll. Annie Lööfs stora utmaning består i att utveckla Centerpartiets ideologiska profil på ett sådant sätt att partiet kan attrahera borgerliga väljare utan att samarbetet inom Alliansen allvarligt skadas. Lyckas hon med den uppgiften stärks hennes ställning inte bara internt utan också i förhållande till väljarkåren som helhet.
I diskussionen om Annie Lööfs politiska framtid lyfts också frågan om hon får en hårdare behandling i media eftersom hon är kvinna. I skuggan av det mediedrev som Håkan Juholt genomlevde är det förstås svårt att omedelbart driva genusargumentet. Men i en kommande doktorsavhandling visar statsvetaren Tobias Bromander att när kvinnor är huvudpersoner i politiska skandaler skrivs det i snitt dubbelt så många artiklar om skandalen än vad som är fallet när det är en man som är huvudperson. Bevakningen av skandalen pågår också dubbelt så länge om det är en kvinna som är huvudperson. Bromander menar att när kvinnor är huvudpersoner läggs det mer fokus på deras personliga ansvar, medan själva händelsen fokuseras mer när det är män som är huvudpersoner. I skandaler med kvinnor som huvudpersoner blir det också mer fokus på om hon kan sitta kvar på sin post.
Sammantaget tror jag att Annie Lööf leder Centerpartiet i valrörelsen 2014. Det enda som kan ändra det scenariot är att hon själv inte längre orkar inneha uppdraget eller att nya, grövre avslöjanden än vad som hittills varit fallet kommer till allmän kännedom.
2012-08-16
GT:s kampanj i trängselskattefrågan
I dag skriver jag på Ajour om den kampanj som Göteborgs-Tidningen (GT) i dag drar igång för en kommunal folkomröstning om införandet av trängselskatt i trafiken i Göteborg. Kampanjen väcker starka känslor, särskilt kring frågan om en tidning som GT på detta sätt bör ta steget in i politiken.
Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Vintern 2010 beslutade kommunfullmäktige i Göteborg att införa ett trängselskattesystem i Göteborg frånoch med den 1 januari 2013. Alla partier i fullmäktige utom Sverigedemokraterna stod bakom beslutet.
GT har nu tagit initiativet till en namninsamling med krav på folkomröstning kring frågeformuleringen ”Ska trängselskatten i Göteborgs kommun få fortsätta efter valet 2014?”. GT:s chefredaktör Frida Boisen hävdar att kampanjen inte tar ställning i sakfrågan. Kampanjen har i stället som en av sina viktigaste utgångspunkter att ”Vi på GT värnar demokratin”. Det är en intressant formulering. För det första kan man fråga sig vilka som inbegrips i det personliga uttrycket ”Vi på GT”. Är det GT som institution eller är det samtliga medarbetare, från chefredaktören över alla journalister till lokalvårdarna? För det andra kan man fråga sig vad som inbegrips i uttrycket ”värnar demokratin”. Kommunfullmäktige i Göteborg har i demokratisk ordning fattat ett beslut i frågan. Representativ demokrati är det centrala inslaget i Sveriges politiska system. Folkomröstningar, som utgör en form av deltagardemokrati, är betydligt mer sällsynta. Men det rör sig om två olika demokratiformer. Folkomröstningar i sig är inte mer demokratiska än beslut fattade av valda representanter i kommunfullmäktige.
Jag har inga problem med att tidningar driver kampanjer med politiska inslag. GT:s kampanj för folkomröstning är därför i min bok helt legitim. Men debatten blir bättre om GT argumenterar utan populistiska slängar om vi-mot-dom och utan att låtsas som att kampanjen på något sätt skulle vara opolitisk eller stå för något ”mer demokratiskt” än vad de valda församlingarna gör.
Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.
Vintern 2010 beslutade kommunfullmäktige i Göteborg att införa ett trängselskattesystem i Göteborg frånoch med den 1 januari 2013. Alla partier i fullmäktige utom Sverigedemokraterna stod bakom beslutet.
GT har nu tagit initiativet till en namninsamling med krav på folkomröstning kring frågeformuleringen ”Ska trängselskatten i Göteborgs kommun få fortsätta efter valet 2014?”. GT:s chefredaktör Frida Boisen hävdar att kampanjen inte tar ställning i sakfrågan. Kampanjen har i stället som en av sina viktigaste utgångspunkter att ”Vi på GT värnar demokratin”. Det är en intressant formulering. För det första kan man fråga sig vilka som inbegrips i det personliga uttrycket ”Vi på GT”. Är det GT som institution eller är det samtliga medarbetare, från chefredaktören över alla journalister till lokalvårdarna? För det andra kan man fråga sig vad som inbegrips i uttrycket ”värnar demokratin”. Kommunfullmäktige i Göteborg har i demokratisk ordning fattat ett beslut i frågan. Representativ demokrati är det centrala inslaget i Sveriges politiska system. Folkomröstningar, som utgör en form av deltagardemokrati, är betydligt mer sällsynta. Men det rör sig om två olika demokratiformer. Folkomröstningar i sig är inte mer demokratiska än beslut fattade av valda representanter i kommunfullmäktige.
Jag har inga problem med att tidningar driver kampanjer med politiska inslag. GT:s kampanj för folkomröstning är därför i min bok helt legitim. Men debatten blir bättre om GT argumenterar utan populistiska slängar om vi-mot-dom och utan att låtsas som att kampanjen på något sätt skulle vara opolitisk eller stå för något ”mer demokratiskt” än vad de valda församlingarna gör.
2012-08-13
Är Saudiarabien inte en diktatur? Om faran med ministrars nyspråk.
Varför vägrar försvarsminister Karin Enström (M) att beskriva styrelseskicket i Saudiarabien som en diktatur? "Vi gör inte listor på länder", är det argument hon anför när hon får frågan av radions Ekot. Med den argumentationen blir det förstås också olämpligt att påstå att Sovjetunionen var en diktatur. Och gjorde Olof Palme fel när han i mitten av 1970-talet kallade den tjeckoslovakiska regimen för "diktaturens kreatur"?
Det har bara gått några månader sedan näringsminister Annie Lööf (C) i Ekots lördagsintervju vägrade kalla Kina för en diktatur. Vad håller den borgerliga alliansregeringens ministrar på med egentligen? Varför har de så svårt att använda ordet "diktatur" om auktoritära, icke-demokratiska stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna?
Jag kan hålla med om att dikotomin demokrati-diktatur är för grov för att på ett klargörande sätt påvisa skillnader mellan staters styrelseskick i dag. Ett stort antal stater uppvisar varierande brister när det gäller de egenskaper vi brukar tillskriva ett demokratiskt system: folkviljans förverkligande, mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat. Här finns inom samhällsvetenskapen en pågående begreppsutveckling över hur vi bäst skall benämna och förstå de olika styrelseskick som växer fram.
Men denna pågående utveckling är knappast något skäl till att utmönstra ordet "diktatur" ur språket. Och vilken definition av diktatur vi än väljer har jag väldigt svårt att se ett utfall som inte inrymmer såväl Kina som Saudiarabien i denna kategori.
I stället ser jag en risk att västvärldens politiker börjar dela in världens stater i goda och onda diktaturer. Goda diktaturer är sådana som är nära knutna till väst i det internationella maktspelet och med vilka väst vill värna goda handelsrelationer - till exempel Saudiarabien och Kina. Onda diktaturer är sådana som uppfattas som västs fiender i det internationella maktspelet och där handelsrelationerna inte är lika avgörande - till exempel Kuba och Iran. Onda diktaturer kallas med nyspråk kort och gott "diktaturer". Goda diktaturer kallas med nyspråk "auktoritära stater" eller "icke-demokratier".
Det är svårt att bortse från frågan om svensk vapenexport när vi tolkar Karin Enströms och Annie Lööfs ordval om Saudiarabien och Kina. Men låt oss vara försiktiga med orden. Väl medveten om de skillnader som finns i styrelseskicken mellan till exempel Kina, Saudiarabien, Kuba och Iran är en spade fortfarande en spade. Att påstå motsatsen är att göra demokratin en otjänst.
Det har bara gått några månader sedan näringsminister Annie Lööf (C) i Ekots lördagsintervju vägrade kalla Kina för en diktatur. Vad håller den borgerliga alliansregeringens ministrar på med egentligen? Varför har de så svårt att använda ordet "diktatur" om auktoritära, icke-demokratiska stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna?
Jag kan hålla med om att dikotomin demokrati-diktatur är för grov för att på ett klargörande sätt påvisa skillnader mellan staters styrelseskick i dag. Ett stort antal stater uppvisar varierande brister när det gäller de egenskaper vi brukar tillskriva ett demokratiskt system: folkviljans förverkligande, mänskliga fri- och rättigheter, rättsstat. Här finns inom samhällsvetenskapen en pågående begreppsutveckling över hur vi bäst skall benämna och förstå de olika styrelseskick som växer fram.
Men denna pågående utveckling är knappast något skäl till att utmönstra ordet "diktatur" ur språket. Och vilken definition av diktatur vi än väljer har jag väldigt svårt att se ett utfall som inte inrymmer såväl Kina som Saudiarabien i denna kategori.
I stället ser jag en risk att västvärldens politiker börjar dela in världens stater i goda och onda diktaturer. Goda diktaturer är sådana som är nära knutna till väst i det internationella maktspelet och med vilka väst vill värna goda handelsrelationer - till exempel Saudiarabien och Kina. Onda diktaturer är sådana som uppfattas som västs fiender i det internationella maktspelet och där handelsrelationerna inte är lika avgörande - till exempel Kuba och Iran. Onda diktaturer kallas med nyspråk kort och gott "diktaturer". Goda diktaturer kallas med nyspråk "auktoritära stater" eller "icke-demokratier".
Det är svårt att bortse från frågan om svensk vapenexport när vi tolkar Karin Enströms och Annie Lööfs ordval om Saudiarabien och Kina. Men låt oss vara försiktiga med orden. Väl medveten om de skillnader som finns i styrelseskicken mellan till exempel Kina, Saudiarabien, Kuba och Iran är en spade fortfarande en spade. Att påstå motsatsen är att göra demokratin en otjänst.
2012-08-10
Krisen med Vitryssland - skyll inte på nallebjörnarna!
I samband med den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland har reklambyrån Studio Totals nallebjörnsaktion kommit i skottgluggen. Studio Total genomförde i början av juli en olaglig flygning över Vitrysslands territorium och släppte ner nallebjörnar med regimkritiska budskap över huvustaden Minsk. Nu ställs frågan om huruvida nallebjörnsaktionen var ansvarslös genom att den aktivt bidrog till den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland och i förlängningen till att den vitryska oppositionen isoleras.
Vitrysslands president Alexandr Lukasjenko anklagar den svenska ambassaden för att aktivt ha samarbetat med Studio Total. Robert Hårdh på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders säger till Göteborgs-Posten (ej på nätet) att nallebjörnsaktionen var ansvarslös och att den genom den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland bidragit till att "den vitryska oppositionen förlorat ännu en chans till kontakt med omvärlden".
Jag har ingen uppfattning om Studio Totals bevekelsegrunder för sin aktion. Studio Total är en kommersiell reklambyrå. Huruvida aktionen genomfördes i ideellt syfte för att gjuta mod i den vitryska oppositionen eller om den genomfördes för att marknadsföra Studio Total är ur ett vidare perspektiv ointressant. Det ena behöver heller inte utesluta det andra.
Däremot har jag svårt för den yrvakenhet och harmsenhet som hörs på sina håll i debatten. Det är som om alla inte förstår att den tid är försvunnen då ett lands utrikesrelationer var statens monopol. I spåren av den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen växer en ny skiljelinje fram, den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten värnar suveränitetsprincipen, eftersom det är suveränitetsprincipen och kontroll av det egna territoriet som utgör nationalstatens maktbas.
Men den kommunikatonsteknologiska utvecklingen gör det allt svårare att upprätthålla suveränitetsprincipen. I stället främjar den kommunikationsteknologiska utvecklingen transnationella nätverk, utan territoriell bas, som oftast hålls ihop av nätverksmedlemmarnas speciella kunskap, kompetens och värderingar. Dessa transnationella nätverk kan visserligen ibland samarbeta med nationalstater för att nå gemensamma mål. Men nätverkens framväxt innebär också framväxten av en skiljelinje där transnationella nätverk - allt från al Qaida till Läkare mot kärnvapen - mobiliserar i de politiska frågor som ligger respektive nätverk närmast.
Därför finns det heller inte längre förutsättningar för att en stats utrikespolitik skall formas i "splendid isolation" på utrikesdepartementet. Utrikesfrågorna impregnerar i dag alla politiska sakfrågor, oavsett på vilket departement de hanteras. Sedan kan man tycka vad man vill i sak om just Studio Totals aktion. Men den är ett uttryck för att vi lever i en tid då utrikesrelationerna inte längre styrs av statsledningen.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker bland annat i vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
När det gäller Sveriges diplomatiska kris med Vitryssland rekommenderar jag läsning av Vänstra Stranden.
Vitrysslands president Alexandr Lukasjenko anklagar den svenska ambassaden för att aktivt ha samarbetat med Studio Total. Robert Hårdh på människorättsorganisationen Civil Rights Defenders säger till Göteborgs-Posten (ej på nätet) att nallebjörnsaktionen var ansvarslös och att den genom den diplomatiska krisen mellan Sverige och Vitryssland bidragit till att "den vitryska oppositionen förlorat ännu en chans till kontakt med omvärlden".
Jag har ingen uppfattning om Studio Totals bevekelsegrunder för sin aktion. Studio Total är en kommersiell reklambyrå. Huruvida aktionen genomfördes i ideellt syfte för att gjuta mod i den vitryska oppositionen eller om den genomfördes för att marknadsföra Studio Total är ur ett vidare perspektiv ointressant. Det ena behöver heller inte utesluta det andra.
Däremot har jag svårt för den yrvakenhet och harmsenhet som hörs på sina håll i debatten. Det är som om alla inte förstår att den tid är försvunnen då ett lands utrikesrelationer var statens monopol. I spåren av den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen växer en ny skiljelinje fram, den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten värnar suveränitetsprincipen, eftersom det är suveränitetsprincipen och kontroll av det egna territoriet som utgör nationalstatens maktbas.
Men den kommunikatonsteknologiska utvecklingen gör det allt svårare att upprätthålla suveränitetsprincipen. I stället främjar den kommunikationsteknologiska utvecklingen transnationella nätverk, utan territoriell bas, som oftast hålls ihop av nätverksmedlemmarnas speciella kunskap, kompetens och värderingar. Dessa transnationella nätverk kan visserligen ibland samarbeta med nationalstater för att nå gemensamma mål. Men nätverkens framväxt innebär också framväxten av en skiljelinje där transnationella nätverk - allt från al Qaida till Läkare mot kärnvapen - mobiliserar i de politiska frågor som ligger respektive nätverk närmast.
Därför finns det heller inte längre förutsättningar för att en stats utrikespolitik skall formas i "splendid isolation" på utrikesdepartementet. Utrikesfrågorna impregnerar i dag alla politiska sakfrågor, oavsett på vilket departement de hanteras. Sedan kan man tycka vad man vill i sak om just Studio Totals aktion. Men den är ett uttryck för att vi lever i en tid då utrikesrelationerna inte längre styrs av statsledningen.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker bland annat i vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
När det gäller Sveriges diplomatiska kris med Vitryssland rekommenderar jag läsning av Vänstra Stranden.
2012-08-09
Annie Lööf - ett steg fram, två steg tillbaka?
Veckan började bra för centerledaren och näringsministern Annie Lööf. Hennes agerande i samband med entledigandet av Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet uppskattades av många som ett uttryck för beslutsamhet och kraftfullhet. Annie Lööf utstrålade autenticitet och hennes medieframträdanden var lyckosamma. Bilden av en vag och floskeltuggande näringsminister blev plötsligt mindre entydig. Skulle affären med Tillväxtverket bli en vändpunkt för Centerpartiet i opinionen och kanske till och med början på en Annie Lööf-effekt?
I dag är situationen förändrad. SÅ MÖRKADE ANNIE LÖÖF DE EGNA SPRITFESTERNA, skriker Aftonbladets löpsedel ut. Bakgrunden är att Aftonbladet för en vecka sedan som ett led i sin granskning började begära ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation. Näringsdepartementet förekom resultatet av Aftonbladets granskning, bland annat genom att bokföra om en räkning på Annie Lööfs middag med sina politiska rådgivare (21 506 kronor) från näringsdepartementet till Centerpartiet. Näringsdepartementets skattefinansierade verksamhet skulle inte belasta ministerns partipolitiska aktiviteter.
Misstag kan alltid ske. Enskilda räkningar felkonteras då och då och här har misstaget rättats till så snart det blev känt. Men omfattningen av Annie Lööfs representation kommer ändå att sticka många i ögonen. Jag hade förmånen att under sex år få vara prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och därmed också ansvarig för enhetens representation. Säkert begick jag och mina medarbetare då och då också misstag. Men vår representation var inte i närheten av de belopp per person som Annie Lööf och näringsdepartementet ofta uppvisar. Regeringskansliets föreskrifter om återhållsamhet med alkohol i samband med representation tycks i flera fall inte heller ha efterlevts av näringsdepartementet.
Annie Lööfs trovärdighet reduceras av att näringsdepartementets företrädare påstår att misstagen skulle ha rättats till även om media inte påbörjat sin granskning. Visst. Snart påstår de väl att vi skall tro på tomten också.
Risken är nu att Annie Lööf i stället för att skörda hem vinsterna från sitt beslutsamma agerande i samband med entledigandet av Christina Lugnet kletas fast vid frågan om departements och myndigheters vidlyftiga representation. Det skulle vara ett styrketecken om hon mötte pressen för att kommentera de nya uppgifterna, och vid det mötet visade samma kraft och autenticitet som i sina medieframträdanden tidigare i veckan. Jag hoppas uppriktigt att det blir så. Men jag fruktar att hon i stället väljer att ducka och hoppas att affären blåser över.
I dag är situationen förändrad. SÅ MÖRKADE ANNIE LÖÖF DE EGNA SPRITFESTERNA, skriker Aftonbladets löpsedel ut. Bakgrunden är att Aftonbladet för en vecka sedan som ett led i sin granskning började begära ut handlingar kring näringsdepartementets internrepresentation. Näringsdepartementet förekom resultatet av Aftonbladets granskning, bland annat genom att bokföra om en räkning på Annie Lööfs middag med sina politiska rådgivare (21 506 kronor) från näringsdepartementet till Centerpartiet. Näringsdepartementets skattefinansierade verksamhet skulle inte belasta ministerns partipolitiska aktiviteter.
Misstag kan alltid ske. Enskilda räkningar felkonteras då och då och här har misstaget rättats till så snart det blev känt. Men omfattningen av Annie Lööfs representation kommer ändå att sticka många i ögonen. Jag hade förmånen att under sex år få vara prefekt vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet och därmed också ansvarig för enhetens representation. Säkert begick jag och mina medarbetare då och då också misstag. Men vår representation var inte i närheten av de belopp per person som Annie Lööf och näringsdepartementet ofta uppvisar. Regeringskansliets föreskrifter om återhållsamhet med alkohol i samband med representation tycks i flera fall inte heller ha efterlevts av näringsdepartementet.
Annie Lööfs trovärdighet reduceras av att näringsdepartementets företrädare påstår att misstagen skulle ha rättats till även om media inte påbörjat sin granskning. Visst. Snart påstår de väl att vi skall tro på tomten också.
Risken är nu att Annie Lööf i stället för att skörda hem vinsterna från sitt beslutsamma agerande i samband med entledigandet av Christina Lugnet kletas fast vid frågan om departements och myndigheters vidlyftiga representation. Det skulle vara ett styrketecken om hon mötte pressen för att kommentera de nya uppgifterna, och vid det mötet visade samma kraft och autenticitet som i sina medieframträdanden tidigare i veckan. Jag hoppas uppriktigt att det blir så. Men jag fruktar att hon i stället väljer att ducka och hoppas att affären blåser över.
2012-08-07
Poliser på Twitter
I dag skriver jag på Ajour om fenomenet med twittrande poliser. Vad innebär det ur ett demokratiperspektiv att myndighetesföreträdare nu möter medborgarna i sociala medier? Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.
Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.
Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.
Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.
Aftonbladet berättade i måndags om en 40-årig polisman som på polismyndigheten i Växjö/Alvestas Facebooksida i hånfulla ordalag återgav en incident med en 16-årig berusad pojke: Ett litet tips till ungdomar. Om du är 16 år gammal, berusad och håller i en petflaska full med sprit är det inte särskilt smart att skrika ”F&#K THE POLIS” när vi går förbi. Om du tänker göra det ändå se då till att du åtminstone kan springa hyfsat fort!! Jag vet inte vad som var mest pinsamt för killen som gjorde det inatt – att han blev fångad av en 40år gammal polis i full utrustning eller att hans mamma kom till polishuset för att hämta honom kl. 03.00.
Inlägget fick på ett dygn 50 000 likes och 2 500 kommentarer. Därefter stängdes sidan.
Jag kan förstå att många tyckte att detta var en sedelärande historia och det var roligt att en uppnosig tonårspojke fick sig en läxa. Men vi vet ju ingenting om bakgrunden till det inträffade. Handlade det om en bortskämd spoling med kotlettkamning och med stabila sociala förhållanden kan jag kanske också skratta. Handlade det om en pojke med missbruksproblem och trasiga sociala förhållanden är det definitivt inget att skratta åt. Statistiskt är sannolikheten stor att sanningen snarare ligger åt det senare hållet.
Det är bra att polisen – och andra myndigheter – tar plats i sociala medier. Men myndigheten är en del av statsmakten och skall tjäna folket – inte vara en del av folket. Statens våldsapparat kan aldrig bli en del av civilsamhället. Därför måste all populistisk ”Hö hö-mentalitet” bannlysas från myndigheternas agerande i sociala medier. Tilltalet kan självklart vara personligt. Men aldrig inställsamt.
2012-08-05
Nätverket Migro och frågan om en generös migrationspolitik
På Expressens debattsida presenteras idag nätverket Migro som arbetar för en mer generös migrationspolitik. Bland initiativtagarna finns liberala profiler som t ex Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Fredrik Segerfeldt.
Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.
I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.
Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.
Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.
Det är högst glädjande att goda liberala krafter bidrar till att stärka opinionsbildningen för en öppen och generös migrationspolitik. I sak är artikeln visserligen varken särskilt konkret eller problematiserande. Miljöpartister och många vänsterorienterade personer kan hålla med om det mesta. Styrkan i artikeln ligger i stället i att den pekar ut en riktning för debatten. Problematiseringar och konkretiseringar får göras givet den utpekade riktningen.
I ett avseende ställer jag mig undrande till texten. Författarna skriver att det i debatten finns ett "växande motstånd" mot den svenska öppenheten. Är det verkligen så? Några belägg anförs inte. Däremot presenterar författarna ett par anekdotiska exempel, som att några svenska byggnadsarbetare för åtta år sedan (!) skrikit "go home" och trakasserat arbetare från Lettland i Vaxholm. Däremot visar i princip samtliga opinionsmätningar att både svenskarnas "tolerans" mot flyktingar/invandrare och stödet för en generös flyktingmottagning ökar. Så i det avseendet tror jag att författarna har fel.
Författarnas strategiska (eller möjligen taktiska) huvudmotståndare är i stället de grupperingar inom den svenska borgerligheten som samlas kring tidskrifterna Neo och Axess. I artikeln står: Även i den borgerliga idédebatten hörs allt tuffare tongångar mot invandring som idé, trots att fri rörlighet borde vara fundamentalt för varje frihetsvän. Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten har i andra sammanhang kritiserat chefredaktörerna för Neo och Axess - Paulina Neuding och Johan Lundberg - för att de fixerat sig vid invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmat sig från liberala kärnvärlden.
Borgerlig idédebatt lever. Jag önskar Migro all framgång och hoppas nu på två saker. 1.) Att Migro lyckas stimulera den svenska vänstern till att skärpa sin egen idédebatt i migrationspolitiska frågor. Vänstern är till sitt väsen internationalistisk, vilket borde innebära att vänstern låg än mer på framkant i frågor kring en generös migrationspolitik. 2.) Att Migro inte reduceras till en plattform för att urholka välfärdsstaten och de svenska kollektivavtalen. En sådan utveckling vore inte värdigt nätverkets ambitioner.
2012-08-03
Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig politiskt
I samband med årets upplaga av Stockholm Pride stormar det som aldrig förr inom den svenska hbtq (homo-, bi-, trans- queer-)-rörelsen. Debatten handlar bl a om huruvida Pridefestivalen riskerar att kidnappas av vänsterextremister eller om festivalen håller på att förvandlas till ett harmlöst jippo som inte ifrågasätter samhällets maktordningar.
I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.
Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.
Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.
Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.
Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.
Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.
I grunden är den svenska hbtq-rörelsen en framgångssaga. På några få decennier har frågor om samkönade äktenskap och rätten för homosexuella att prövas som adoptivföräldrar flyttats fram till positioner som få kunde ana när rörelsen under 1950- 0ch 1960-talet tog sina första stapplande steg. Sverige är idag ett av de länder där hbtq-personers rättigheter är som allra starkast. Hbtq-rörelsen är en frihetsrörelse. Dess framgångar är utomordentligt glädjande och ett uttryck för en stärkt ställning för mänskliga rättigheter överhuvudtaget.
Hbtq-rörelsens avgörande fråga skulle kunna formuleras så här: Kan kampen för sexuellt likaberättigande föras fristående från andra frihetskamper i samhället, eller är kampen för sexuellt likaberättigande oundvikligen sammanlänkad med kampen mot förtryck baserat på klass, kön och etnicitet? Svaret på den frågan är politiskt då det betingas av vilken samhällssyn man har. Svaret får också avgörande konsekvenser för vilka mål och strategier som man förespråkar för hbtq-rörelsens fortsatta arbete.
Problematiken är inte på något sätt unikt för hbtq-rörelsen, utan återfinns i de flesta frihetsrörelser som nått en viss grad av mognad. Ett snarlikt exempel finner vi i 1960- och 1970-talets svenska FNL-rörelse, till stöd för Vietnams folk under kriget mot USA. Skulle FNL-rörelsen försöka samla så många som möjligt kring ett enda krav - USA ut ur Vietnam. Eller skulle FNL-rörelsen i stället verka för att synliggöra hur USA:s krig i Vietnam var en konsekvens av det imperialistiska systemet och att Vietnams kamp mot USA hängde samman med svenska arbetares kamp för bättre arbetsvillkor och mot det kapitalistiska systemet? Svaret på dessa frågor var naturligtvis även de politiska och betingades av vilken samhällssyn som låg till grund för analysen.
Utvecklingen inom den svenska hbtq-rörelsen är således inte oväntad, utan snarast ofrånkomlig. Det är bättre att skiljelinjerna inom rörelsen synliggörs så att de kan ställas mot varandra än att de göms bakom ett skynke av förment opolitiskhet. Att se Pridefestivalen som opolitisk är i sig ett politiskt ställningstagande. Pridefestivalen har inte "kidnappats från vänster", däremot pågår det en politisk kamp mellan olika ståndpunkter och åsiktsriktningar om vilka som är hbtq-rörelsens viktigaste arbetsuppgifter.
Däremot är det viktigt att denna politiska kamp förs i demokratiska former (även om vi kan vara oense om vad som menas med "demokratiska former" och vilka medel som ryms inom dessa former), utan våldsretorik och utan trakasserier av enskilda.
Jag avslutar med att länka till en av de vackraste frihetssånger jag vet. Det är Dolly Partons Travelin Thru', ledmotiv till filmen Transamerica.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)