Centerpartiet - svik inte de unga ensamkommande!

På torsdag den 3 juni röstar riksdagen om regeringens förslag om tillfälliga lättnader för de unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen. Enligt gällande lag har dessa unga människor bara sex månader på sig efter avlagd gymnasieexamen att skaffa sig ett arbete som sträcker sig över två år - annars riskerar de att utvisas och i de flesta fallen till krigets och våldets Afghanistan.

Pandemin har i grunden förändrat förutsättningarna på arbetsmarknaden. Redan från början var kravet att på bara sex månader skaffa sig en tvåårig anställning ett mycket svårt krav för en ung människa att leva upp till. För att hantera de förändrade förutsättningarna vill regeringen förlänga tiden för en person att etablera sig på arbetsmarknaden från sex till tolv månader. Regeringen vill också att studiemedel ska kunna räknas som del av inkomst samt att en anställning som betalas av staten, en så kallad yrkesintroduktion, ska räknas.

Centerpartiet och dess migrationspolitiske talesperson Jonny Cato krävde tidigt lättnader för den grupp som berörs av gymnasielagen. Den ekonomiska kris som Sverige har hamnat i drabbar de här ungdomarna hårt, sa Jonny Cato till Ekot och efterlyste åtgärder: Det kan till exempel handla om att ungdomarna ska få ett år i stället för sex månader på sig att skaffa ett jobb (...) eller att ungdomarna inte ska behöva visa upp ett anställningskontrakt som sträcker sig över minst två år. 

Men nu har Centerpartiet ändrat sig och säger att de i stället kommer att rösta nej till regeringens förslag om lättnader för dessa unga - trots att lättnaderna och förslaget går just i den riktning som Centerpartiet själv tidigare krävt.

Centerpartiet hänvisar till att en ny humanitär grund i migrationslagstiftningen kommer att utformas så att den omfattar även de ensamkommande som fått uppehållstillstånd genom gymnasielagen. Det är förstås bra att Centerpartiet stödjer förslaget om en sådan ny humanitär grund i migrationslagstiftningen. Men det är högst oklart hur denna nya humanitära grund kommer att tillämpas av domstolarna och hur många av de som nu omfattas av gymnasielagen kommer att få hjälp av den.

Förslaget om lättnader i gymnasielagen är ju inte i stället för en ny humanitär skyddsgrund. Förslagen kompletterar och förstärker varandra - det ena hjälper kortsiktigt och det andra hjälper på sikt.

Våldet och terrorn växer i det redan så svårt drabbade och sargade Afghanistan. Unga människor som bott i Sverige i många år lever i skräck för att tvångsutvisas dit. Lättnader i gymnasielagen skulle ge dessa unga människor ytterligare en strimma hopp och visa att Sverige är ett land som tar ansvar för dem som bott i vårt under så stor del av sina unga liv som dessa har gjort.

Det bästa vore förstås om Centerpartiet ändrade sig eller om tillräckligt många av partiets riksdagsledamöter följde sitt hjärtas väg och röstade emot partilinjen. Det går att hjälpa dessa unga människor till att bli en del av Sverige - vårt växande gemensamma hem. Det går, om viljan och det politiska modet finns.

Melodifestivalen - i går, i dag och i morgon

 För tre år sedan skrev jag på bloggen om Melodifestivalens fyra faser. 

Fas 1 - den idylliska tiden. Melodifestivalen avspeglade 1950- och 1960-talet stämningslägen fram till auktoritetsupproren kring 1968. Höjdpunkten var nog Claes-Göran Hederströms "Det börjar verka kärlek, banne mig" från just 1968.  

Fas 2 - uppvaknandets tid. Auktoritetsupprorens 1968 tog inga fångar, och även Melodifestivalen kastades över ända. Proggrörelsens alternativa musikfestival genomfördes 1975, med Sillstryparns klassiska "Doin' the omoralisk schlagerfestival" som självklar höjdpunkt.  

Fas 3 - den apolitiska tiden. I takt med den progressiva musikrörelsens tillbakagång och 1980-talets stämningslägen uppfattades Melodifestivalen som mindre politiskt laddad. Sverige skördade stora framgångar, med segrar för Herreys (1984) och Carola (1991). Får jag välja en tidstypisk svensk vinnarlåt blir det Lotta Engbergs "Fyra bugg och en coca cola" från 1987.

 Fas 4 - mångfaldens tid. Det kalla kriget tog slut, stater föll samman och en del av Europas gränser öppnades. Melodifestivalen - och särskilt den europeiska finalen Eurovision Song Contest - utvecklades till en manifestation för mångfald, identitets- och livsstilsfrågor och hbtq-rättigheter. Ska jag lyfta fram ett bidrag är det svårt att komma runt Loreens Euphoria från 2012.

Jag avslutade bloggposten med frågan: Vart är vi på väg? Vad kommer att känneteckna Melodifestivalens femte fas? Särskilt många svar fick jag inte. Men i dag skriver Hanna Fahl - som en kommentar till Tusses blygsamma placering - intressant i DN: Men samtidigt som Melodifestivalkugghjulen malt på som vanligt, har Eurovision song contest långsamt förändrats. Sång-och-danskillarna som Sverige är så bra på att skapa har inte vunnit på ett tag. I stället har det varit mer udda uttryck, inte sällan med mycket nerv. 

Fyra av de fem främsta bidragen framfördes dessutom på artistens modersmål, bara Island av de främsta fem sjöng på engelska. När hände det senast? Får vi fokus på en mångfald där nationella identiteter tar plats och sticker ut på den allmänna EU-forins bekostnad? 

Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Förra veckans blodiga bombdåd mot en flickskola i Kabul skördade över 70 dödsoffer. Nästan alla som dödades var elever på flickskolan - de flesta av dem mellan elva och 15 år gamla. 

Våldet och terrorn växer i det redan så svårt drabbade och sargade Afghanistan. I takt med att USA tar hem sina trupper flyttar talibanerna fram sina positioner. Oron är stor för ett fullödigt inbördeskrig och att talibanerna kommer att ta makten i landet. För att sätta ökad press på den afghanska regeringen trappar talibanerna upp våldsanvändningen. Civilbefolkningen drabbas hårt. Även Al Qaida och IS är närvarande i landet och bidrar till terrorn.

Under rubriken Afghanistan faller ner i våldets mörker skriver journalisten Magda Gad i Expressen: När vi kom till Kabul sensommaren 2018 var ett terrordåd i staden en nyhet. Nu är det en nyhet om det går en dag utan ett terrordåd. (...) Dagarna börjar med explosioner i morgonrusningen. Folk håller andan i väntan på vem som ska mördas härnäst. Utbildade kvinnor är särskilt utsatta.

I ett SVT-inslag berättar tonårsflickorna Sarah och Hadis i Karlstad om sin skräck att inte få stanna i Sverige - där de nu levt i många år - utan i stället tvångsutvisas till Afghanistan. "När vi barn väl har fått chansen att bygga upp våra liv på ett tryggt ställe så tycker jag att vi ska få fortsätta med det", säger en av dem. Ja, vem säger emot?

I morgon tisdag 18 maj planerar Sverige att genomföra ännu en tvångsutvisning av människor från förvaret i Märsta till Kabul. Det är en politisk och moralisk skandal att Sverige fortsätter att utvisa människor till terrorns och krigets Afghanistan. Jag tror att historien kommer att döma oss hårt. Utvisningarna måste stoppas nu.

 

Kriget i Gaza: Stoppa dödandet nu!

Våldshandlingarna i Gaza och Israel är avskyvärda och måste omedelbart upphöra. Israelisk press rapporterar om nära 200 dödade palestinier. Ett drygt 50-tal av dessa döda är barn. Omkring tio israeler har dödats. Israel säger att man tänker fortsätta den militära offensiven och avfärdar förslag om en vapenvila.

Hamas raketattacker mot Israel är ett uppenbart brott mot folkrätten. Israel har, liksom alla stater, rätt till självförsvar. Men få bedömare hävdar på allvar att det är Hamas raketattacker som utgör grunden till konflikten.

Grunden till konflikten ligger i ockupationen och i den olagliga israeliska bosättningspolitiken. Ockupationspolitiken gestaltar den ojämlikhet som råder mellan israeler och palestinier, och även mellan den judiska och den arabiska befolkningsgruppen i Israel. 

Situationen ställs på sin spets genom hoten om att vräka palestinier från deras hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah i östra Jerusalem. Israelisk lag möjliggör för judar som bott i området men flytt från sina hem under det israelisk-arabiska kriget 1948-49 att återvända och återfå sina bostäder. Men palestinier som under samma krig flydde från sina hem i västra Jerusalem har enligt israelisk lag ingen motsvarande rätt att återvända och återfå sina bostäder.

De senaste dagarnas utveckling visar också på ett hot mot Israel som på sikt är större än hotet från Hamas raketer. Våldshandlingarna mellan judar och araber har eskalerat inne i Israel. Expressen rapporterar: I Bat Yam söder om Tel Aviv försökte judiska ultranationalister lyncha en arabisk bilförare på onsdagskvällen. De släpade ut honom ur bilen och en videofilm visar hur ett 20-tal personer slog honom med metallföremål och sparkade honom i huvudet. Han fördes till sjukhus med medelsvåra skador. Det finns motsvarande exempel på våld från araber mot enskilda judar i Israel. Om våldshandlingarna mellan judar och araber i Israel eskalerar ytterligare innebär det ett allvarligt säkerhetshot mot den israeliska staten.

Omvärlden - inte minst USA - måste nu sätta press på båda parterna att upprätta och respektera en vapenvila. Dödandet måste få ett slut - nu! 

Men för att vinna freden varaktigt krävs det ett slut på den israeliska ockupationspolitiken och ett genomförande av tvåstatslösningen. En israelisk och en palestinsk stat som lever sida vid sida och respekterar varandras rättigheter är fortfarande den enda realistiska vägen till en varaktig fred. 

Fortfarande är det Israel som är den överlägset starkaste parten och därmed också har det största ansvaret för att få igång en fredsprocess. Omvärlden måste genom aktiv diplomati göra sitt yttersta för att stötta parterna i sådana strävanden. Det gäller att stoppa våldet nu. I morgon kan det vara för sent.

Jörgen Fogelklou (SD) har blivit en belastning för sitt parti. Finns det någon väg ut?

Sverigedemokraternas kommunalråd och gruppledare i Göteborg Jörgen Fogelklou har blivit ett problem för sitt parti. Och inte bara för sitt parti, utan i förlängningen också för Sverigedemokraternas tänkta samarbetspartners Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

I samband med att inloggningsuppgifter till tusentals Flashback-konton läckte 2015 offentliggjordes uppgifter om kontot ”afghan”. Kontot hade registrerats med mejladressen jorgen@bird.se tillhörandes Jörgen Fogelklou. Kontot hade publicerat avskyvärda rasistiska och nazistiska inlägg. 

”juden är roten till allt ont....men självfallet skall vi bekämpa all form av ondska i vårt eget land, så som [n-ordet], kamelfösaren, pedofildyrkare och andra våldsmän.”

”jag skulle gladeligen deportera varenda jävla svartskalle i dag! Sieg Heil!”

"Det mest logiska vore naturligtvis att ta till vapen. Ett snabbt, billigt och effektivt sätt att bli kvitt problemet en gång för alla. Tyvärr är inte alla redo för en sådan drastisk metod.”

Jörgen Fogelklou förnekar att han skrivit dessa inlägg, Sverigedemokraterna valde då att inte utreda anklagelserna mot honom. Men nu har Aftonbladet publicerat material som ytterligare stärker misstankarna att det verkligen är Fogelklou som skrivit dessa inlägg. Fogelklou fortsätter neka. Denna gång har Sverigedemokraterna initierat en utredning för att skapa klarhet i frågan.

Problemet för Sverigedemokraterna - och i förlängningen för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna - är följande.

Antingen bekräftas misstankarna mot Jörgen Fogelklou och då måsta han avgå. Då väcks frågan om varför Sverigedemokraterna aktivt valde att inte utreda anklagelserna mot honom när de först fördes fram för några år sedan. Inte förrän Aftonbladet publicerar nya uppgifter väljer Sverigedemokraterna att utreda saken. Hur trovärdig är Sverigedemokraternas princip om nolltolerans mot rasism om partiet tar så lätt på anklagelser som sedan visar sig vara sanna?

Eller så går det inte att belägga anklagelserna mot Jörgen Fogelklou. Då kan han sitta kvar. Men misstankarna mot honom kommer sannolikt att kvarstå. Det är i princip omöjligt för hnom att bevisa sin oskuld. Och eftersom politik inte handlar om juridik utan om förtroende så kommer Jörgen Fogellou även fortsättningsvis att vara en belastning för sitt parti. Han blir också - oavsett om han skrev dessa inlägg eller ej - en påminnelse för Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om vilken sorts parti de är  de väljer att aktivt söka samarbete med och vars aktiva stöd de kommer att vara beroende av för att kunna bilda regering.

En sak skulle Jörgen Fogelklou kunna göra för att hjälpa sitt parti och dess tänkta samarbetspartners ur knipan. Om han avgår - samtidigt som han står fast vid sin oskuld - med motiveringen att han inser att han står i vägen för sitt parti så blir det ingen utredning och frågan om hans agerande tappar sin politiska nerv. I dagsläget tyder inget på att han Fogelklou är villig att ta det steget.

50 år sedan Almstriden i Stockholm - och almarna står kvar!

På natten till den 12 maj 1971 - på onsdag för exakt 50 år sedan - kulminerade Almstriden i Stockholm. Demonstranter som samlats för att stoppa fällandet av Kungsträdgårdens almar drabbade samman med polis. Almarna skulle fällas för att ge plats ut en tunnelbaneuppgång. Beslutat att fälla almarna var impopulärt i breda grupper - ett café under almarna var en uppskattad oas i en innerstad där uteserveringar var sällsynta. Aktionsgruppen Alternativ Stad mobiliserade motståndet och området kring almarna ockuperades. Den 17 maj beslöt staden att almarna skulle få vara kvar eftersom fällningen inte gick att genomföra.

En solskenshistoria tycker nog många i dag. Men motsättningarna var skarpa och sammandrabbningen mellan demonstranter och polis blev våldsamma. Protesten var förstås en del av 1968-upproret och den auktoritetsnedrivning som följde i dess spår.

Finansborgarrådet Hjalmar Mehr kom i debatten att personifiera den dåvarande rivningshysterin i Stockholm i allmänhet och fällandet av almarna i synnerhet. Orättvist tycker en del. Läs gärna Björn Elmbrants biografi över honom: Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr (Atlas, 2010).

SVT visar en ny och i högsta grad sevärd dokumentär som heter just "Almstriden". Den kan ses på SVT Play.

I boken 1968, När allt började. (Hjalmarson & Högberg, 2018) relaterar Marie Demker och jag Almstriden till ett vidare sammanhang. Vi skriver så här:

Under hösten och vintern 1970-1971 blev alltfler stockholmare intresserade av frågan om almarna.[2] Natten mellan den 11 och 12 maj försökte polisen sig på en aktion mot den ockupation av träden – människor hade helt sonika klättrat upp i dem – som skett. Men genom telefonlistor och snabb aktion kom alltfler personer till platsen och polisen fick ge upp. I sin egen historieskrivning menar Alternativ Stad att:

 ”(S)tatsmaktens våldsmonopol var utmanat och politikerna lovade komma igen med motorsågarna och fler poliser. Men efter vår veckolånga ockupation av platsen insåg makthavarna under ökat tryck av allmänheten att de hade förlorat.”[3]

Och precis som Alternativ Stad menar så handlade nog medborgarnas försvar av almarna om mycket mer än bara träden. För genom sina aktioner hade Alternativ Stad dels samlat många medborgare som bara var flyktigt intresserade av att bo i kollektiv eller endast äta grönsaker i en bred och gemensam protest mot vad som uppfattades som maktmissbruk och översitteri. Socialdemokraterna stod särskilt i skottgluggen för denna kritik.[4]

Det fanns motstånd mot rivningarna och de nya moderna stadsplanetankarna redan på 1950-talet.[5] Men då fanns inte det sammanhang av ”alternativa” rörelser som sedan bildades, t ex den s k Provie-rörelsen, byalagsrörelsen och miljörörelsen. Provierörelsen var en anarkistiskt sinnad rörelse som bildades i Stockholm hösten 1966. På deras agenda stod kamp mot resursslöseri, konsumtionssamhälle och solidaritet med tredje världen. Kraven och protesterna var konkreta; tiotusen engångsglas skickades till Riksdagen och krav om lag på upptagning av liftare.[6] Svenska Provies hade inspirerats av den holländska rörelsen Provos som startat på våren 1965. I början var det fråga om en serie konstnärliga happenings som protesterade mot konsumtionssamhället, men det övergick i våldsamma gatukravaller. Den holländska rörelsen upplöste sig själv 1967, liksom den svenska samma år.

Den framstegsvänliga och modernistiska socialdemokratin leddes under slutet av 1960-talet till stor del av personer födda alldeles i början av 1900-talet. De hade varit med om resan från Fattig-Sverige till Välfärds-Sverige. För dem var det obegripligt att någon kunde kritisera de planer som Strindberg som effektfullt beskrev i sin dikt Esplanadsystemet ”Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt”. Tage Erlander säger i sina memoarer (1982) att det ”finns ingen anledning att instämma i dagens föraktfulla fnysningar åt ’pryljakten’, ett begrepp som är uppfunnet av grupper som aldrig själva upplevt någon direkt brist i materiellt hänseende.”[7] Att socialdemokratin skulle kunna förstå det uppror mot politiken som protesterna mot rivningen av gamla hus och fällandet av några träd symboliserade är mycket begärt. Men vad socialdemokratin inte såg var att ur de protesterna växte såväl miljörörelser, decentraliseringsidéer som rörelsen mot kärnkraft. Fortfarande stod de politiska partierna starka och det politiska systemet var ännu intakt. Men 30 år senare kan vi att det bristande stöd för partier och politiska institutioner som blommat ut under 90-talet har sina rötter i denna konflikt.

En ny typ av folkrörelse, politiskt kanaliserad genom ökat stöd till centern och till bildandet av Miljöpartiet, såg dagens ljus på 1970-talet. Att det blev miljöfrågorna - i vid mening - som blev murbräckan mot det rådande systemet handlar troligen om att dessa frågor dittills förbisetts av folkhemspolitikerna som lagt all sin energi på att undanröja det gamla samhällets problem genom att öka bostadsstandarden, öka den ekonomiska tillväxten och öka den sociala välfärden. Men den höjda utbildningsnivån och ekonomiska handlingsfriheten, effektiviteten och hastigheten i förändringen av de gamla miljöerna samt upplevelsen av bristande lyhördhet skapade grogrund för en bred kritik mot socialdemokratins samhällsbygge.

Gamla auktoriteter revs ned - både partier och kommunala tjänstemän fick finna sig i att blir både kritiserade, motsagda och motarbetade. I många fall vägrade vanliga människor helt enkelt acceptera de beslut som fattats och ockuperade rivningshotade kvarter eller skyddade träd som skulle fällas.[8] Individualiseringen tar sig därmed uttryck i dramatiska politiska aktioner, betoningen av människornas självbestämmanderätt om sin egen närmiljö och misstron mot monopol och byråkrati. Normlösheten visar sig i ett bristande stöd till elitens beslut, ifrågasättandet av hierarkier och av beslut fattade inom ramen för den representativa demokratin. I de rörelser som dominerades av sådana stämningar fanns mycket litet till övers för socialdemokratins folkhem.

---

[1] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 9.

[2] En opinionsundersökning visade att 70 procent av stockholmarna ville ha almarna kvar, och att 46 procent tyckte att det var fel att försöka stoppa fällningen med demonstrationer. Årsboken Aktuellt 12/5 1971.

[3] http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 10.

[4] Östberg (2002) s 69.

[5] Svensson (2003) s 22.

[6] Östberg (2002) s 90-91 samt http://www.folkrorelser.nu/texter/alts-1.html s 4.

[7] Erlander (1982) s 14.

[8] En protest som faktiskt ledde till en långsam nyorientering inom svensk stadsplanering med större öppenhet för andra värden än ekonomi och teknik, ett ’integrerat bevarande’ (integrated conservation). Engelbrektsson & Rosvall (2004).

Starkt symbolvärde när SD får lägga fram migrationsförslag tillsammans med L, KD och M

Ett liberalt partis första samarbete med ett främlingsfientligt parti blev alltså om migration. Låt det sjunka in. 

Så skrev Elina Jansson (MP), pressekreterare på kulturdepartementet på Twitter tidigare i dag. Bakgrunden är att Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna i dag presenterar ett gemensamt förslag om migrationspolitiken. 

Elina Jansson har en poäng i den starka symbolpolitiska betydelsen av förslaget. Sakfrågorna i förslaget handlar om att ytterligare begränsa innebörden av humanitära skäl som grund för uppehållstillstånd och att försvåra familjeåterförening. I dessa frågor har de fyra partierna redan tidigare samma åsikt. Nyheten ligger i att de nu i organiserad form går fram tillsammans och i riksdagen försöker få igenom ett så kallat utskottsinitiativ. Försöket kommer av allt att döma att misslyckas. De fyra partierna utgör en riksdagsminoritet, och Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommer tillsammans att rösta nej.

Sverigedemokraterna jublar. Genom det gemensamma förslaget bidrar inte bara Moderaterna och Kristdemokraterna utan nu också Liberalerna till att göra det tidigare paria-partiet rumsrent. Det är en stor seger för Jimmie Åkesson att nu också Liberalerna bidrar till denna rentvättning. 

Och Sverigedemokraternas aptit växer medan de äter. I omedelbar anslutning till  pressmeddelandet om samarbetet beskrev Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida initiativet som "en historisk händelse i svensk politik", men betonade också att de gemensamma förslagen inte var tillräckliga. Lagstiftningen måste, menade Åkesson, "göras om från grunden", en möjlighet som Sverigedemokraterna ska arbeta för med en ny regering på plats efter valet 2022.

I samma artikel skriver Jimmie Åkesson att "förnuftets röst" i invandringsfrågan aldrig tidigare varit så tydligt och brett representerad av "en så pass samspelt konservativ opposition."

En så pass samspelt konservativ opposition. Man kan undra vad Liberalernas kvarvarande sympatisörer och vad de medlemmar som ville gå en annan väg än Nyamko Sabuni i denna fråga säger om den formuleringen. 

Det finns inte längre några trovärdiga gränser för hur långt Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna är villiga att gå när det gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Jag tänker osökt på en text av Bertolt Brecht (av en händelse från 1939): Stora män skriver icke-angreppspakter. Lille man, skriv ditt testamente.