2010-03-03

Peter Eriksson, Miljöpartiet och Datalagringsdirektivet

Miljöpartiet och främst dess språkrör Peter Eriksson har hamnat i rejält blåsväder. För många har Miljöpartiet framstått som det parti inom det rödgröna samarbetet som mest helhjärtat och kompromisslöst värnat friheten och integriteten på nätet. Nu utpekas partiet i stället som svikare i dessa frihets- och integritetsfrågor.
Bakgrunden till Miljöpartiets blåsväder är att partiet sagt ja till att EU:s Datalagringsdirektiv - vilket innebär att telefon- och internetoperatörer blir skyldiga att registrera och arkivera personuppgifter om kundernas kommunikation - blir en del av svensk lagstiftning. Särskilt Peter Erikssons argumentation i Ekots lördagsintervju (27/2) har väckt ont blod hos många av dem som slåss för frihet och integritet på nätet.
Lyssnar man på Peter Erikssons uttalanden i Eko-intervjun så är det inte konstigt att många av dem som satt sin tilltro till Miljöpartiet i integritetsfrågorna blir upprörda. Under de få minuter som programledaren Tomas Ramberg grillar Peter Eriksson om varför Miljöpartiet svängt i frågan upprepar Peter Eriksson vid inte mindre än sex (6) tillfällen att Sverige "måste införa" direktivet eftersom vi är medlemmar av EU.
Peter Eriksson har ju på ett sätt alldeles rätt. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att införa de direktiv som EU beslutar. Men samtidigt finns det många sätt för en medlemsstat att obstruera processen och dra frågan om ett införande i långbänk. Som språkrör för Miljöpartiet har många förväntat sig att Peter Eriksson skall profilera sig som den som går i spetsen för civil olydnad mot införandet av Datalagringsdirektivet.
Men genom att i intervjun ständigt upprepa att Sverige "måste införa" direktivet framstod Peter Eriksson i stället som den som går i täten för att direktivet skall införas och att det inte är lönt att spjärna emot ytterligare.
Peter Erikssons sätt att formulera sig i Eko-intervjun illustrerar det dilemma som partier med en stark ideologisk drivkraft ställs inför när de får möjlighet att ta regeringsansvar. Hur mycket kan ett parti låta sin ideologiska renlärighet ersättas av pragmatism utan att förlora trovärdighet inför väljarna och inför de egna medlemmarna?
Vänsterpartiet befinner sig i precis samma situation, där Lars Ohly tvingas kryssa mellan Skylla och Karybdis i sin strävan att visa regeringsansvar och samtidigt övertyga medlemmar och sympatisörer att han inte tänker kompromissa i centrala ideologiska frågor. Så har till exempel Lars Ohly meddelat att han och Vänsterpartiet inte tänker driva frågan om ett svenskt utträde ur EU under mandatperioden om det blir en rödgrön regering.
Problemet har ofta varit tydligast för den politiska vänstern. 1900-talets tidiga socialistiska rörelser i Europa splittrades i en revolutionär och en reformistisk del. Många av de revolutionära partier som vann mandat i parlamentet utvecklades snabbt i reformistisk riktning när de tvingades formulera politiska förslag som var realpolitiskt genomförbara.
Inom Socialdemokraterna är det fortfarande på många håll så att de valda företrädarna (riksdagsgruppen, fullmäktigegruppen etc) är mer pragmatiska och övriga delar av partiet är mer radikala. Innehav av politiskt ansvar innebär, på gott och ont, att politiken pragmatiseras.
Knappast någon tror att Peter Eriksson verkligen vill införa Datalagringsdirektivet. Men han känner sig nödd och tvungen, och i Eko-intervjun misslyckades han kapitalt med att skapa trovärdighet kring varför en kompromiss i denna fråga var nödvändig just nu. Vänsterpartiet och Piratpartiet ler i mjugg och hoppas kunna vinna marginalväljare i integritetsfrågorna.
Denna text är också publicerad på SVT Debatt. Där finns också en artikel i ämnet av Isobel Hadley-Kamptz samt ett svar av Peter Eriksson tillsammans med sex andra framträdande miljöpartister.
Uppdatering kl 19.45: Nu säger t o m Centerns rättspolitiske talesperson Johan Linander att Sverige inte bör införa Datalagringsdirektivet utan att det enda rimliga är att vänta på kommissionens översyn. Desto mer obegripligt och politiskt oskickligt framstår Peter Erikssons fastbitande i Eko-intervjun att Sverige "måste införa" direktivet.

3 kommentarer:

Andreas Bjurström sa...

Nja, det framgick tydligt att Eriksson kände sig så illa tvungen och att han var obekväm i detta. Det är stor skillnad mellan att vara tvingad till något och att gladeligen vilja göra det. Men visst, en militant civil olydnad lysta med sin totala frånvaro.

Lars M Hermansson sa...

Individens frihet och integritet är mycket hotade i dag då politiker till höger och vänster vill reducera den till ett minimum.

Jan Wiklund sa...

Att riksdags- och fullmäktigeledamöter tvingas vara pragmatiska är alldeles korrekt. De är kompromissorgan mellan de politiska krafter som finns i ett samhälle. Finns inget levande motstånd bland folket kan det inte heller göra det i riksdagen eller kommunfullmäktige.

Vilket är ett argument mot att fästa någon tilltro till partier. Partier är inte bättre än vad folkrörelser gör dom till.

För att till exempel ett arbetarparti ska kunna åstadkomma något i riksdag (eller regering) måste det finnas en strejkbenägen arbetarrörelse bakom. Annars finns det inget att kompromissa utifrån.