I boken "Förhandla eller DÖ. Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring" (Atlas, 2016) utmejslar Karin Eriksson, Jonas Hinnfors och jag tre olika alternativ för att hantera regeringsfrågan efter valet 2018, givet att inget block vinner egen majoritet. 1) Isoleringen av Sverigedemokraterna bryts och partiet blir en del av Alliansens (eller de rödgrönas) regeringsunderlag. 2) En blocköverskridande regering. 3) Största block tillåts regera, det vill säga partierna fortsätter att i praktiken efterleva Decemberöverenskommelsen.
Det är långt till nästa val och mycket kan hända. Men händelseutvecklingen under de senaste veckorna har gjort alternativ 1 ytterst osannolikt. Centerpartiet och Liberalerna har varit föredömligt tydliga med att de inte tänker sätta sig i en alliansregering som är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd. Det innebär att om Alliansen förlorar valet 2018 så kommer de fyra partierna inte att kunna göra anspråk på att försöka regera tillsammans. Inte heller är det realistiskt att tro att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle vilja försöka regera med aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Den aldrig sinande floden av avslöjanden om Sverigedemokraternas kopplingar till nazism och antisemitism har signifikant försvårat Sverigedemokratrernas försök till normalisering och i stället varaktigt förstärkt isoleringen av partiet.
Då återstår två alternativ - blocköverskridande regering eller en fortsatt Decemberöverenskommelse. En blocköverskridande regering innebär i praktiken att Alliansen löses upp. En fortsatt Decemberöverenskommelse innebär en fortsatt blockpolitik. Nu framförs diverse kreativa förslag som innebär att man kan ha kvar kakan samtidigt som man äter upp den. Jan Björklund föreslog till exempel nyligen att en valförlust för Alliansen skulle följas av att Alliansen och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans. Alternativt att Moderaterna och Socialdemokraterna bildade regering tillsammans, men att Alliansen ändå levde kvar. Inget av dessa förslag är realistiska. Socialdemokraterna och Moderaterna kan bara regera tillsammans om landet står inför en avgörande nationell kris, och i dagsläget syns åtminstone inte någon sådan vid horisonten.
Däremot är en blocköverskridande regering mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna inte omöjlig. Två frågetecken står emellertid i vägen för en sådan lösning. För det första - blir en sådan regering tillräckligt parlamentariskt stark för att kunna regera? För det andra - är Centerpartiet och Liberalerna verkligen villiga att spräcka Alliansen för att samregera med Miljöpartiet och Socialdemokraterna?
För ett par dagar sedan öppnade Annie Lööf i stället för att fortsätta efterleva principen att låta största block regera. Till Dagens Nyheter sa hon: "Vi tror inte på en samlingsregering i det läge som vi
nu befinner oss i. Däremot tror vi på ansvarsfulla samtal och andra
former av samarbete mellan alliansen som helhet och andra partier över
blockgränsen." Steget från "ansvarsfulla samtal och andra
former av samarbete" över blockgränsen till en ny, reviderad Decemberöverenskommelse är inte särskilt långt. Decemberöverenskommelsen innehöll ju utfästelser om blocköverskridande samarbeten i flera viktiga sakfrågor. Men hur ska Moderaterna och Kristdemokraterna förmås att accpetera en sådan? Å andra sidan har Moderaterna och Kristdemokraterna inga egna genomförbara förslag på hur regeringsfrågan ska lösas.
Jag tror inte vi får några klara besked i regeringsfrågan före valet 2018. Alliansen kommer att försöka gå till val tillsammans, och då är deras motivation att i förväg och i detalj binda sig för hur de kommer att hantera en ny valförlust ganska begränsad. Jag har inte några större problem med det, eftersom det är omöjligt att föregripa varje tänkbart valresultat (och det gäller oavsett vilka partier som sitter i regeringsställnig). Valresultatet måste få spela roll.
Däremot tycker jag det är olyckligt för demokratin om regeringsfrågan tillåts dominera det politiska samtalet på bekostnad av sakfrågorna. Jag lovar att dra mitt strå till stacken genom att visa något större återhållsamhet med bloggtexter om regeringsfrågan den närmaste tiden framöver.
6 kommentarer:
Jag önskar mig lite prat om hur vi kan återgå till 90-talets samarbetsanda i internationell politik och vilka vinster samt uppoffringar det skulle innebära.
Det avgörande är förstås vilken styrka SD kommer att ha efter valet 2018. Kanske blir partiet så starkt att ett samarbete mellan S och delar av Alliansen (M och något mer parti) blir enda möjligheten att hålla SD bortom inflytande, så att Sverige kan styras av anständiga partier i samverkan.
Heja Jimmie!
Den ende som tjänar på att Alliansen tar avstånd från SD är ju Löfven, som därigenom får chansen att sitta kvar vid makten. Att vara beroende av småpartier som tillsammans kommer att vara mindre än SD, kommer att skapa en märklig regeringssituation.
Det blir ju intressant att se de borgerliga väljarnas reaktion, om Alliansen på nytt skänker bort makten i en ny Decemberöverenskommelse 2.0, istället för att ta den med hjälp av stöd från SD.
Det är bara ett problem, detta mellan är och bör.
Det borde vara fokus på sak och sakpolitk, men det är få initierade som på allvar tror något annat än att vår politiska elit enbart fokuserar på form och regeringsfrågan, naturligtvis spelar valresultatet roll, men som det ser ut nu är vi på väg in i en DÖ-ligth, där det kommer att bli en del uppvaktande om Mps gunst. Dessutom spelar det en större roll än man kan tro, vem det är som lägger fram budgetpropen, med anledning av budgetreglerna och reglerna för votering i RO.
Så det spelar roll, detta med SD, om alliansen kan förmå SD att fälla, om SD däremot inte fäller, sitter alliansen i opposition när budgeten läggs.
Så det sorgliga/lustiga är att det spelar grandios roll, för alliansen, om den är i regeringsställning eller inte, när de ska flirta med andra partier, hint hint hint mp, för att den vägen bli största konstellation, vad det nu betyder.
För egen del är det inte uteslutet att meddela SD alla möjliga trolltips, mest för att driva hejdlöst med nymoderaterna och med C, eftersom det är våldsamt inspirerande att se skådespelet.
hehe, tänk om Löfven sitter kvar, drömscenario för den politiska teaterns skull, då måste akb misstroendevotera bort regeringen, och lägga budgetprop från opposition, och då är det svårare med att få med mp.
Det är alltså precis som Ulf skriver, DÖ lever och frodas i högsta grad, men ingen säger det, eftersom alternativet är att kalkylera med SD och eftersom grundregeln för beslut är enkelt majoritet, är det ingen som vet hur våra politiker ska lösa frågan :-) och det lär väl demos få tala om, läsa lagen för demokratins beskyddare :-)
Oj vad spelet kommer att hinna ändras, spelteorin har aldrig varit mer aktuell, tror allt och tyvärr,
bara håll tummarna att politiken inser allvaret, att det bara är sakpolitik som ger utslag, in the long run. S.W
Låt mig föregripa Ulfs kommande bloggat och skriva lite om den sakpolitik som borde ligga till grund för spelteoretiska utsvävningar. Mp lämnar jag därhän eftersom de visat sig gå med på det mesta för att få sitta i regering. Skattepolitik. L: sänk skatten för inte minst höginkomsttagare (bl a ingen värnskatt). S: höjd skatt för höginkomsttagare. Arbetsmarknadspolitik (löner). C: avregleringsinsatser inkl lägre ingångslöner. S: inga ändringar. Migrationspolitik: S: (dvs de som fn bestämmer inom s) skärpta krav på anhöriginvandring. C och L: inga skärpta krav. Vinster i ”välfärden”. S: i princip inga. L och C: som nu men kanske skärpta kvalitetskrav. Osv osv. En minoritetsregering med s, mp, l och c skulle inte bli långvarig ( vilken politik skulle den föra?) Segrare, åtminstone opinionsmässigt, blir m, v och sd. Förlorare åtminstone l och c.Vissa socialdemokrater tycks inte ha uppfattat att c numera är Sveriges mest nyliberala parti, långt från det folkrörelseparti det en gång var. Är det sådana valresultat vi vill ha i framtiden?
Klas Bengtsson
Noterade Kristianstadsbladet, några varmare känslor för mp finns inte, men de går att förlåta för att partiet består av vilsna människor som inte kan välja, men centerpartiet är oförlåtligt, varför undertecknad lovar dyrt och heligt att göra vad som går för att alliansen inte ska komma tillbaka, den där Annie Lööf kommer undan med vad som helst, även om roten till det onda, med Stureplanscentern startade före hennes dagar.
http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/hur-liberalernas-tio-forlorade-ar-gav-sverigedemokraterna-fritt-spelrum
Nä, nu gäller "nationell samling" ;-) att gå samman, hålla varandra i händerna och se till
att SD inte luras in i fållan, dvs voterar bort vår gode Bamsefar, för att sedan bli svikna där
Allienterna hastigt och lustigt plockar över mp som tack för städjobbet. Nä, om bara SD lägger ner,
eller varför inte bara råka rösta fel, eller bara kollektivt nicka till framför knapparna vid den obligatoriska omröstningen, så sitter Bamsefar kvar, och alliansen kan inte locka över mp med vackra ord, och väl där, så får AKB sin livs utmaning, hon har ju surfat på en räkmacka fram tills nu, som förste knapptryckerska, och i opposition så måste Allianterna hitta en väg att få majoritet :-) endera med S eller med SD och det är väl det senare förslaget, där C bundit sig vid masten som gör utgången så fantastiskt spännande :-) Dvs i praktiken är valet redan klart, dvs om SD inte löper med, och vad kan de förlora? Ingenting, förlorar gör de, om de blir blåsta, men ser de till att lägga ner, så har de i vart fall kvar makten att votera bort Löfven senare, och den som påstår att ett vågmästarparti inte har makt, har inte förstått grunden 349/2 = 174,5 Häpp.
Stackars alliansen,de ville vara så tappra, med sitt svärt och sin käp, och så sitter Ferdinando
där i Riksdagsbänken och luktar på blommor. -->
Rimligtvis innebär detta att AKB avgår, Björklund kastar in handduken frivilligt, EBT har sina egna problem ändå, och centerpartiet, ja de fortsätter sannolikt att blunda för övergrepp på flickebarn i utsatta miljöer, eftersom ingen på Stureplan faktiskt bryr sig, i vart fall inte advokatsamfundet, eller miljöpartisterna på Södermalm, follow the money. S.W
PS Går det att tänka sig att det finns människor som är upprörda över en gruppvåldtäkt mot en flicka i en rullstol, oavsett vem förövaren är?
Alltså detta att pressen vill dela in Gotland i för och mot, är ganska läskig, kan man inte bara få vara upprörd över själva handlingen, utan att blanda in hudfärg, etnicitet eller bakgrund? Det är individer som begår övergrepp, inte klasser eller universalier, universaliestriden till trots.
D.S
Skicka en kommentar