Nu har det gått en dryg månad sedan Stefan Löfven blev statsminister och Socialdemokraterna och Miljöpartiet började regera tillsammans. Debatten pågår för fullt om hur det har gått. Hur regeringsdugligt är egentligen det rödgröna styret?
Regeringsdugligheten inrymmer åtminstone två komponenter. För det första innebär regeringsduglighet en förmåga att hålla ihop regeringen. Här har det hittills gått ganska bra. Före valet fanns det gott om olyckskorpar som kraxade om svårigheterna för S och MP att kompromissa sig fram till en gemensam politik. Efter valet kan man konstatera att svårigheterna antingen lösts genom kompromisser som båda partierna förklarat sig nöjda med, alternativt skjutits på framtiden i olika utredningar. Undantaget utgörs av vargfrågan, där miljöminister Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inför öppen ridå vecklade in sig ett meningsutbyte som uppenbarade en djup spricka i regeringen i synen på licensjakt på varg.
För det andra innebär regeringsduglighet en förmåga att genomföra sin politik och undvika parlamentariskt kaos. Här är det ännu för tidigt för att kunna dra några slutsatser. Den första stötestenen blir omröstningen om budgeten om några veckor. Jag har konsekvent hävdat att budgeten kommer att gå igenom och det är först därefter som svårigheterna börjar - jag står fast vid denna ståndpunkt. Däremot var Stefan Löfvens försök att få förankring i EU-nämnden för regeringens miljömål inte imponerande, för att uttrycka det milt. Vi får se om debaclet i EU-nämnden var en tillfällighet beroende på orutin, eller om det var början på en lång rad större bekymmer.
Till listan på fadäser kan dessutom föras Stefan Löfvens misslyckande att komma ihåg namnen på sina gäster i samband med Nordiska Rådets session i Stockholm för några dagar sedan, några avslöjanden kring tvivelaktiga inslag i Åsa Romsons personliga miljöval samt ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutssons budgetförslag om att dra in stödet till de svenska Medelhavsinstituten (ett förslag hon omedelbart tvingades backa ifrån).
Mest uppmärksamhet har annars riktats mot regeringens beslut att snabbt erkänna Palestina. Erkännandet har retat upp allianspartierna rejält. Centerpartiet har emellertid haft bekymmer med trovärdigheten i sin kritik, eftersom partiet sedan ett par år har krävt just ett omedelbart svenskt erkännande av Palestina. Utrikesminister Margot Wallström har i sina medieframträdanden varit utomordentligt stabil, inte minst i sitt framträdande i CNN. I vilket fall lär inte Palestina-erkännandet påverka den svenska väljaropinionen.
Jämfört med när Alliansen tog över makten 2006, måste den rödgröna regeringens första tid vid makten betraktas som relativt välordnad. Då tvingades två ministrar, kulturminister Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius, avgå efter bara ett par veckor.
Opinionen har varit relativt välvillig mot regeringspartierna efter de inledande veckorna. Novus sammanvägning till Ekot av de enskilda mätningar som genomförts visar att opinionsläget är stabilt. Socialdemokraterna har minskat något och Miljöpartiet har ökat något. Ännu syns inga tecken på att regeringspartierna skall störtdyka i opinionen, på det sätt som allianspartierna gjorde kort efter valet 2006.
Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3.
Jag kommenterar Sifo:s förtroendeundersökning för regeringen Löfven, för Svenska Dagbladet här.
2 kommentarer:
Hur kommer det sig att du använder dig av begreppet "regeringsduglighet"? Detta begrepp fanns inte innan Reinfeldts PR gubbar hittade på det för att vrida debatten från politik till person.
Det blir ju löjligt att ta upp de exempel som du gör. Hur påverkar statsministerns glömska för namn regeringens duglighet att styra landet? Eller att två ministrar har olika åsikter i vargfrågan? Var inte det förväntat att i en regering med två partier så finns det motsättningar?
Nä, skrota Reinfeldts retorik. Fundera istället över varför exempelvis Lööf får oemotsagd säga att hon haft en "landsbygspolitik" när vi har rekordhög urbanisering, nedläggning av jordbruk och extrem SD ökning på landet. Var regeringen Reinfeldt verkligen "regeringsduglig" för dem utanför storstäderna?
”Sammantaget ger jag den rödgröna regeringens insats under sin första månad betyget 3”
Euforin över att för första gången på åtta år ha en socialdemokratiskt ledd regering får inte överskyla det faktum att den första månadens regerande endast fortsatt den socialdemokratiska resan ut på identitetlöshetens vatten.
En stor orosfaktor och ett gigantiskt orosmoln inför framtiden utgörs av Miljöpartiets agerende, vilket näst intill dagligen demonsteras av vice statsminister Romson.
Först var det kärnkraften, där Romson trosvisst förklarade att två reaktorer skulle stängas ned under mandatperioden, Löfvens svar, i denna för industrin och sysselsättningen fundamentala fråga, var ”vi får se”.
Sedan var det flygplatser i Uppsala, Linköping och Jönköping, som Romson uttalade en nedläggningsdom över uppenbart utan att ha samrått med försvarsministern och förstått att flygplatsen i Uppsala är central för försvaret. Uppenbart hade Romson heller inte bemödat sig att ta reda på att flygplatsen i Linköping (som för övrigt mest har utrikesflyg och inte inrikesflyg) råkar vara belägen intill landets enda utvecklings- och produktionsanläggning för flygplan, flygplan som alldeles precis gett landet en av de största exportaffärerna någonsin.
Slutligen har vi vargfrågan där Romson öppet deklarerar att det finns en oenighet inom regeringen, trots att regeringens beslut fattas kollektivt vilket gör att Romson, alldeles oavsett sin partiegoistiska agenda, är delaktig i varje regeringsbeslut. Är in Romson villig att vara med i denna delaktighet måste hon ta konsekvenserna.
Genom att ha tagit med miljöpartiet begränsar Löfven sin handlingsfrihet och därmed möjligheterna att överleva som statsminister. Samtidigt omöjliggörs det nödvändiga arbetet att åter ge partiet en riktig identitet.
Nu skall det istället först kompromissas och förhandlas med miljöpartiet för att hjälpligt snickra ihop en regeringslinje. Denna regeringslinje skall sedan förhandlas till vänster och till höger för att säkerställa en riksdagsmajoritet i en riksdag, som genom Sverigedemokraternas framgångar, är mer högerorienterad än någonsin. Ett förhandlingssteg i denna komplexa situation är utmanande nog, två förhandlingssteg kommer att sudda ut allt vad socialdemokratisk identitet heter.
Det var uppenbart ett stort misstag att ta med miljöpartiet i regeringen. Miljöpartiet är inte regeringsmoget. Beslutet att ta med miljöpartiet är själ nog för att ge regeringen betyget IG – icke godkänt.
Vi får se hur länge regeringen överlever. Även om budgeten lotsas genom riksdagen kommer, med en sannolikhet gränsande till visshet, delar av den att brytas ut. Hämnd skall nämligen utkrävas för förra årets budgetbehandling, där socialdemokraterna – med facit i hand – mycket oklokt och rent av dumdristigt bröt ut en del och tillsammans med sverigedemokraterna lyckades ge den dåvarande regeringen en näsknäpp. Denna näsknäpp kommer nu att återgäldas med nålstick och kanske en och annan örfil inom noga utvalda områden, områden inte stora nog att orsaka regeringskris (knappast någon vill ha nyval) men tillräckliga att demonstrera regeringens svaghet.
Sedan börjar riksdagens politiska vardag, där beslut inte kan fås igenom med stöd av budgetregelverk. Under förra mandatperioden stöddes den förra regeringen i 80 procent av fallen av sverigedemokraterna. Att sverigedemokraterna nu skulle göra helt om och stödja en regering, vars politik ligger ännu längre bort från sverigedemokraternas än den förra regeringens, är inte troligt.
Om Löfven, mot alla odds skulle lyckas att lotsa sitt skepp genom alla stormar, mellan grund, grynnor och uppflytande minor kommer det vara ett mycket skamfilat skepp som anlägger den hamn, som skall nås före nästa val. Den socialdemokratiska identiteten kommer att vara fullständigt utsuddad vilket knappast kommer att belönas av väljarna. De två senaste valen har varit socialdemokraterna sämsta sedan parlamentarismens genombrott. Det finns ingenting som säger att denna trend kommer att kunna vändas. Som gammal socialdemokrat kan man bara gråta.
Skicka en kommentar