Som tidigare meddelats skriver jag under Almedalsveckan på Almedalsbloggen. Följande post och mycket annat kan också läsas där.
Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?
Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.
Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.
Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.
I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.
Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.
För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.
Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.
2009-06-30
2009-06-29
Jan Björklund i Almedalen - kan Folkpartiet utmana Moderaterna?
Under Almedalsveckan bloggar jag som bekant också på Almedalsbloggen. På Almedalsbloggen finns allt som är värt att veta (och lite till...) om vad som händer i Almedalen. Följande post har jag skrivit där:
Det är en stolt men säkert inte nöjd Jan Björklund som talar i Almedalen i kväll. Folkpartiet gjorde ett mycket bra Europaval, och gick fram både i procent och i mandat. De senaste veckorna har Moderaterna sjunkit som en sten i opinionsundersökningarna. Har Folkpartiet och Jan Björklund några förutsättningar att ta upp striden med Moderaterna om att vara borgerlighetens största parti, och i förlängningen kunna göra anspråk på statsministerposten?
Satirgruppen Radiomonopol (en tidig föregångare till dagens Public Service) sände hösten 1973 en sketch där dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén skulle förklara Folkpartiets valfiasko . Programledaren frågade Gunnar Helén om det inte var en katastrof att Folkpartiet inte fått en enda röst i 1973 års riksdagsval. Gunnar Helén svarade lite harmset att “ord som katastrof skall man inte kasta kring sig hur som helst” och övergick sedan till att tacka partiets hundratusentals valarbetare för deras insats.
Av sketchen lär man sig att partier och partiledare har lätt att i ord ”göra sina nederlag till segrar”, för att travestera Karin Boye. Men Jan Björklund har haft is i magen efter årets EU-val, och undvikit att dra några långtgående slutsatser av Folkpartiets valframgång. Säkert gör han bedömningen att Marit Paulsen blev en utomordentlig röstmagnet för partiet i EU-valet, men att helt nya förutsättningar råder inför riksdagsvalet 2010.
Fredrik Reinfeldt kan inte sova alltför gott om natten. Moderaterna gjorde ett givet förutsättningarna uselt EU-val och har de senaste veckorna gått kräftgång i opinionsmätningarna. Moderaternas vandring mot mitten har öppnat möjligheter på högerflanken, där Folkpartiet inte skämts för att ta plats. Är Folkpartiets tid nu - och kan vi i Jan Björklund se en framtida statsminister?
Nja, kanske inte ändå. Att det blivit trångt i mitten beror ju bland annat på att det är där väljarna finns. När Folkpartiet går till höger så kan partiet visserligen vinna väljare från de gamla Moderaterna, men knappast så många att de åtminstone under den närmaste tiden kan göra Moderaterna rangen stridig om att vara största borgerliga parti.
I dag lär Jan Björklund fokusera på fyra frågor. Ungdomsarbetslösheten, euron och Europafrågorna, skolan samt något om ungdom och integritet. Folkpartiet gick sig alldeles vill i FRA-debatten, och försöker nu sakta och målmedvetet återta förlorat territorium och forma en position. Ett liberalt parti borde kunna utnyttja de frihetliga vindar som nu blåser i svensk politik, och som valframgångarna för Miljöpartiet och Piratpartiet var ett uttryck för.
Men det är inte i kväll det hela avgörs för Jan Björklund och Folkpartiet. Tvärtom riskerar Jan Björklund att hamna i medieskugga av det noga planerade rödgröna utspel i skattepolitiken som väntas under eftermiddagen
Det är en stolt men säkert inte nöjd Jan Björklund som talar i Almedalen i kväll. Folkpartiet gjorde ett mycket bra Europaval, och gick fram både i procent och i mandat. De senaste veckorna har Moderaterna sjunkit som en sten i opinionsundersökningarna. Har Folkpartiet och Jan Björklund några förutsättningar att ta upp striden med Moderaterna om att vara borgerlighetens största parti, och i förlängningen kunna göra anspråk på statsministerposten?
Satirgruppen Radiomonopol (en tidig föregångare till dagens Public Service) sände hösten 1973 en sketch där dåvarande Folkpartiledaren Gunnar Helén skulle förklara Folkpartiets valfiasko . Programledaren frågade Gunnar Helén om det inte var en katastrof att Folkpartiet inte fått en enda röst i 1973 års riksdagsval. Gunnar Helén svarade lite harmset att “ord som katastrof skall man inte kasta kring sig hur som helst” och övergick sedan till att tacka partiets hundratusentals valarbetare för deras insats.
Av sketchen lär man sig att partier och partiledare har lätt att i ord ”göra sina nederlag till segrar”, för att travestera Karin Boye. Men Jan Björklund har haft is i magen efter årets EU-val, och undvikit att dra några långtgående slutsatser av Folkpartiets valframgång. Säkert gör han bedömningen att Marit Paulsen blev en utomordentlig röstmagnet för partiet i EU-valet, men att helt nya förutsättningar råder inför riksdagsvalet 2010.
Fredrik Reinfeldt kan inte sova alltför gott om natten. Moderaterna gjorde ett givet förutsättningarna uselt EU-val och har de senaste veckorna gått kräftgång i opinionsmätningarna. Moderaternas vandring mot mitten har öppnat möjligheter på högerflanken, där Folkpartiet inte skämts för att ta plats. Är Folkpartiets tid nu - och kan vi i Jan Björklund se en framtida statsminister?
Nja, kanske inte ändå. Att det blivit trångt i mitten beror ju bland annat på att det är där väljarna finns. När Folkpartiet går till höger så kan partiet visserligen vinna väljare från de gamla Moderaterna, men knappast så många att de åtminstone under den närmaste tiden kan göra Moderaterna rangen stridig om att vara största borgerliga parti.
I dag lär Jan Björklund fokusera på fyra frågor. Ungdomsarbetslösheten, euron och Europafrågorna, skolan samt något om ungdom och integritet. Folkpartiet gick sig alldeles vill i FRA-debatten, och försöker nu sakta och målmedvetet återta förlorat territorium och forma en position. Ett liberalt parti borde kunna utnyttja de frihetliga vindar som nu blåser i svensk politik, och som valframgångarna för Miljöpartiet och Piratpartiet var ett uttryck för.
Men det är inte i kväll det hela avgörs för Jan Björklund och Folkpartiet. Tvärtom riskerar Jan Björklund att hamna i medieskugga av det noga planerade rödgröna utspel i skattepolitiken som väntas under eftermiddagen
2009-06-27
Almedalen - politikens firmafest eller demokratins torg?
I morgon söndag inleds årets Almedalsvecka i Visby. Det har nu gått 41 år sedan Olof Palme sommaren valåret 1968 äntrade ett lastbilsflak vid Kruttornet invid Almedalen för att hålla ett politiskt anförande. Föga anade åhörarna - ett par hundra gotlänningar - att de bevittnade startpunkten på en historisk tradition och ett fenomen som saknar motsvarighet någonstans i världen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
Under flera år var det bara Olof Palme av partiledarna som sommartalade i Almedalen. Lars Werner (Vpk) anslöt 1975 och året därpå hakade Per Ahlmark (Fp) och Gösta Bohman (M) på. (En förteckning över samtliga talare i Almedalen sedan 1968 finns här.) I dag har arrangemanget vuxit till en gigantisk manifestation av svenskt politiskt liv med 1 046 seminarier bevakade av omkring 400 journalister. Till valåret 2010 lär Almedalsveckan växa ytterligare. Alla hotell i Visby är under Almedalsveckan sedan länge fullbokade fram till 2011.
Är då Almedalsveckan att betrakta som en politikens firmafest där alla minglar runt med alla, eller som ett demokratins torg där åsiktsutbyte, opinionsbildning och nätverksbygge står i fokus? Jag skulle vilja svara både ock, men faktiskt mest det senare. Visst minglas det en hel del, men min erfarenhet är ändå att det är samtalet och viljan att påverka och göra skillnad som dominerar. Den klentrogne uppmanas att bekantgöra sig med det rika seminarieprogrammet.
Jag kommenterar årets Almedalsvecka i Göteborgs-Posten i dag.
Själv medverkar jag i år i två seminarier. Tisdag den 30 juni diskuterar jag Israel & Palestina inför Sveriges ordförandeskap i EU tillsammans med Gustav Blix (riksdagsledamot för Moderaterna), Karin Roxman (tidigare svensk generalkonsul i Jerusalem) och Peter Weiderud (ordförande i Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund - Broderskapsrörelsen). Seminariet äger rum kl 16.00 - 18.00 i Metodistkyrkan, Adelsgatan 41.
Onsdagen den 1 juli diskuterar jag Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet. Medverkar gör även Elisabeth Svantesson (riksdagsledamot för Moderaterna) samt Anders Mellbourn (chefredaktör för Sändaren). Seminariet äger rum kl 10.00 - 11.30 i Krukmakarens hus, Mellangatan 21.
Gud finns i Almedalen. I alla fall diskuteras religion och politik på många, många av Almedalsseminarierna. Broderskapsrörelsens seminarieprogram genomförs i Metodistkyrkan, Frälsningsarméns och tidningen Dagens program (G) som i Gud genomförs i Krukmakarens hus medan Svenska Kyrkan genomför sitt program på flera olika ställen i Visby. (Själv ser jag fram emot Nikodemussamtalet med Lars Ohly i Domkyrkan kl 22.00 på söndag.) Dessutom genomförs ett av de mest uppskattade minglen i Biskopsgården på tisdag kväll.
Följ gärna Almedalsveckan genom bloggen Kristen Vänster. Även i år medverkar jag på Almedalsbloggen (som nu genomförs i samarbete med Makthavare.se).
Hur går det då med bloggläsandet en sommarvecka när många journalister och opinionsbildare själva är i Almedalen och inte hinner läsa bloggar? Min vän och statsvetarkollega Henrik Oscarsson utmanar ödet genom att uppdatera sin blogg fyra gånger om dagen under hela Almedalsveckan. Titta gärna in på hans blogg och ta del av följande information som han lovar att fortlöpande lägga ut: Varje parti har en egen dag under Almedalsveckan. Med start på kvällen den 27 juni bombarderar jag bloggosfären med grundläggande information, kartor och diagram om respektive parti och deras väljare. Bombmattan består av följande:
partiets opinionsutveckling sedan valet 2006 (poll of polls)
partiets starka och svaga fästen (karta)
partiets starka och svaga politikområden (uppfattningar om bra-dålig politik)
analyser av sammansättningen av partiets väljare.
Själv återkommer jag förstås också med fortlöpande kommentarer från Almedalen. Dock inte fyra gånger om dagen.
2009-06-24
De rödgröna sjunger politikens lov
Första anhalten för den rödgröna oppositionens samarbetsturné i Sverige blev Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) tycktes trivas bra ihop och allra gladast var otvivelaktigt Lars Ohly. Om uttrycket "Gladast vinner" verkligen stämmer, så kan Vänsterpartiet se fram mot ett lysande valresultat 2010. En sak gladde mig verkligen. I en tid som ibland kallas apolitisk eller post-politisk och där den borgerliga alliansregeringen ser politik som ett fult ord så sjöng samtliga rödgröna partiledare och språkrör i stället politikens lov. Här kommer några exakta citat.
Peter Eriksson: Vi vill aktivt använda politiken för att förändra och utveckla samhället.
Maria Wetterstrand: Politiken har stora möjligheter.
Lars Ohly: Vi vill använda demokratin och politiken.
Mona Sahlin: Vi tror på politik.
Det, mina vänner, är något helt annat än Fredrik Reinfeldts strävan efter att ersätta politiken med enskilda individers lösande av livspussel över köksbordet.
I övrigt kännetecknades mötet av de rödgrönas vilja att lyfta fram skillnaderna mellan oppositionens och regeringens politik. De rödgrönas starkare tilltro till politikens möjligheter tog sig uttryck i krav på mer offensiva statliga satsningar på jobb, på utbildning, på grön energiomställning och på investeringar i välfärden. Här hymlades heller inte om behovet av skattehöjningar för att kunna genomföra dessa åtgärder.
Det är långt till valet 2010. Men en svag doft av valseger spred sig denna onsdagseftermiddag lite försiktigt runt Gustav Adolfs Torg i Göteborg.
2009-06-22
Om varför liberaler bör ha en positiv inställning till religion
Liberalism förknippas ofta med öppenhet och tolerans (även om det kan vara svårt att förstå för oss som lever i Jan Björklund-land). Men i synen på religionen händer det alldeles för ofta att liberaler regredierar till en fyrkantig fundamentalistisk förnuftsdyrkan, där tro ställs i motsats till vetande och där debattörerna inte förmår skilja mellan en sekulär stat (vilket är något befrämjansvärt) och ett sekulärt samhälle (vilket är något omöjligt).
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
Men det finns hopp även för liberalerna! I en debattartikel i dag i Upsala Nya Tidning skriver statsvetarprofessorn Alan Wolfe från Boston om varför liberaler bör ha en öppen inställning till religiösa röster i samhällsdebatten. Wolfe anför fyra argument:
1. Mycket av det som vi i dag uppfattar som framsteg i det moderna samhället har skapats som ett resultat av påverkan från religiöst håll, som t ex välfärdsstaten. Wolfe skriver: Det har länge varit bortglömt men för hundra år sedan var de som argumenterade för laissez-faire och för de mest brutala formerna av kapitalism anhängare till Darwin som betraktade sig själva som ateister, medan de som förespråkade statsingripanden i ekonomin var kristna.
2. Det finns i dag ingen risk för att religioner i utvecklade liberala demokratier skall framtvinga någon ortodoxi.
3. Invandringen till tidigare sekulariserade samhällen skapar religiös pluralism, men där ingen enskild religion har förutsättningar att få monopol.
4.Liberaler bör ha en öppen attityd till religion eftersom motsatsen i sig är oliberal. Wolfe skriver om de nya ateisternas skrifter: Det är som om fundamentalismen har uppstått på nytt, men denna gång bland de icke-troende. Den fördömande tonen i deras språk avslöjar rädsla för dem som de vänder sig emot.
Det går förstås att ha vilka synpunkter man vill på Wolfes argument. Men det är befriande med en maning till liberalerna att stanna upp och fundera över vad de håller på med i synen på religionens roll samhället. Det är ju faktiskt inte särskilt länge sedan alls som ledande företrädare för den ateistiska föreningen Humanisterna på fullt allvar pläderade för att grundlagsskyddet för religionsfriheten skulle avskaffas.
Även Akademiska synpunkter skriver klokt i frågan.
Själv medverkar jag under Almedalsveckan onsdagen den 1 juli kl 10.00 i seminariet Religionsfriheten i världen - Varför tiger Sverige? (Krukmakarens hus, Mellangatan 21, arrangör Tidningen Dagen tillsammans med Frälsningarmén). Där presenterar Katherine Cash en rapport från Svenska Missionsrådet om Sveriges internationella agerande i frågor om religionsfrihet.
2009-06-18
Nyfrälsta humanister
De nyfrälsta ateisterna i Förbundet Humanisterna har konstruerat en test med namnet Hur religiös är du? Testet är avslöjande för Humanisternas syn på världen. Testets konstruktion förutsätter nämligen att fundamentalism enbart finns hos dem som tror på Gud och inte hos dem som inte tror på Gud. Jag skall ge ett par exempel.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
En fråga har följande två svarsalternativ:
A. Jag tycker att religiösa regler eller kulturella traditioner kan vara viktigare än den enskilda människans rättigheter.
B. Jag tycker att den enskilda människans rättigheter är viktigare än religiösa regler eller kulturella traditioner.
Men vi som tror på Gud utan att för den skull bita oss fast vid "religiösa regler eller kulturella traditioner" - vad skall vi svara? Om vi svarar A så klassificeras vi som fundamentalister och motståndare till mänskliga rättigheter. Om vi svarar B så klassificeras vi som ateister. Logiken är som hämtad från den katolska kyrkans inkvisitorer...
Här kommer ett ytterligare exempel:
A. Jag tror att vi måste låta Guds vilja styra våra liv.
B. Jag tror att vi människor själva måste ta ansvar för hur vi lever tillsammans. Vi skall utnyttja vårt förnuft och bör inte lita på att någon annan sköter saken, till exempel Gud.
Men vi som vill låta Guds vilja komma till uttryck i våra liv samtidigt som vi tar ansvar för hur vi lever tillsammans - vad skall vi svara? Igen - svarar vi A blir vi fundamentalister och svarar vi B så blir vi ateister. Någon annan position tillåter inte testet.
Jag har inget alls emot ateister, men jag har mycket svårt för fundamentalister. Det som kännetecknar fundamentalism är en kombination av högmod och trångsynthet. Olyckligtvis är det just denna kombination som kännetecknar Förbundet Humanisterna och deras test.
Kritiska uppfattningar om Humanisternas test framförs också mycket elegant av Göran Rosenberg i Dagens Nyheter, av Ulrika Knutson i Fokus (ännu ej på nätet) och av den alltid läsvärda bloggen Kristen Vänster.
Med denna post hälsas bloggens alla läsare en riktigt Glad Midsommar - en hednisk helg, men väl värd att fira ändå.
2009-06-16
Netanyahu vill förhala
Alla vet att en tvåstatslösning är den enda rimliga lösningen på konflikten mellan israeler och palestinier. Men extremister som Hamas på den palestinska sidan och premiärminister Benjamin Netanyahu från Likud på den israeliska sidan gör sitt absolut bästa för att förhala en sådan utgång. Netanyahus formella accepterande av tanken på en palestinsk stat i söndags är i sig positivt. Men samtidigt villkorar Netanyahu upprättandet av den palestinska staten så hårt att fredsprocessen i praktiken inte förs framåt. Israels utbyggnad av de illegala bosättningarna, kravet på att Israel skall erkännas som en judisk stat och ihärdandet i att det odelade (d v s även de ockuperade östra delarna) Jerusalem skall vara Israels huvudstad hindrar reella framsteg i arbetet för fred.
Israel kommer att tvingas ge efter. Frågan är inte om, utan när och på vilket sätt. Oroligheterna i Iran försvårar för USA att sätta press på Israel, och USA tvingas nu också vänta in utgången av den pågående maktkampen i landet.
I måndags samlades EU:s utrikesministrar i Luxemburg för att bl a diskutera EU:s relationer med Israel. Diskussionerna utmynnade i att EU avstod från att genomföra den tidigare planerade uppgraderingen av förbindelserna med Israel. Carl Bildt kommenterade beslutet med att Netanyahus tal saknat "avgörande ingredienser" och att Israel nonchalerat kraven på att öppna gränsen mot Gaza och tillåta leveranser av förnödenheter.
Den sittande israeliska regeringen har varken viljan eller förmågan att på allvar slutföra en fredsprocess med palestinierna. Ju förr den faller, desto bättre. Antingen faller den genom inre motsättningar (den är ju oerhört brett sammansatt) eller genom att den på allvar utsätts för påtryckningar från USA. Just nu har världen blickarna på annat håll - det ger Netanyahu andrum. Men det är en frist under galgen - om några veckor väntas Obama presentera sin fredsplan för Mellanöstern.
2009-06-12
Lars Leijonborgs avgång
Mediekommentarerna kring Lars Leijonborgs avgång gav närmast intrycket av att han avlidit i stället för att avgå. Texterna hade formen av lågmälda, välvilliga nekrologer. Framför allt var det ingen som diskuterade den politiska betydelsen av Leijonborgs avgång. De stillsamma kommentarerna blev ett uttryck för att Lars Leijonborg under sina år som utbildningsminister blev mannen som gav benämningen lame duck ett ansikte.För mig blev Lars Leijonborg utbildningsministern som under stora ord om fri forskning i stället i den senaste forskningspropositionen genomförde en av de största detaljstyrningarna av svensk forskning i modern tid - allt under fältropet att forskningen skall vara till nytta för samhället. Eftersom samhällsvetenskap och humaniora sattes i strykklass var det inte heller någon tvekan om vilken sorts nytta som Leijonborg prioriterar.
Jag hade egentligen kunnat avstå från att skriva denna bloggpost. Det mesta sägs i dag så mycket bättre av MarieLouise Samuelsson i Expressen och Åsa Linderborg i Aftonbladet. (Av outgrundlig anledning är Linderborgs artikel inte utlagd på nätet.)
Vem kommer då att efterträda Lars Leijonborg? Min favorit hade otvivelaktigt varit Cecilia Malmström, som känner universitets- och högskolevärlden väl och som i grunden brinner för socialliberala värderingar. Men jag inser att det inte är helt enkelt att låta Europaministern byta jobb bara några veckor före det svenska EU-ordförandeskapet. Så jag hoppas i stället på Tobias Krantz. Men tror att det blir Erik Ullenhag.
2009-06-09
Svenska medier ger en falsk bild av valframgångar för högerextremistiska partier
Högerradikala partier stärktes. Det går ett spöke genom Europa - högerextremismens spöke. Framgång för högerextremister i EU-valet.
Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.
I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.
Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.
Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.
Formuleringarna ovan har hämtats ur Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Expressen, men exemplen kan lätt mångfaldigas. I braskande rubriker och ingresser sprider svenska medier bilden att EU-valet blev ett segerval för högerextremistiska partier i Europa. Men det är en missvisande bild. Det är inte bra alls att etablerade media låter rubriksättningen blåsa upp högerextremisternas valresultat.
I själva verket visar valresultatet på både framgångar om motgångar för de högerextrema grupperingarna i Europa. De högerextrema gick t ex framåt i Danmark, Finland, Storbritannien, Ungern, Holland, Österrike och Italien. Men de gick bakåt i Frankrike, Belgien, Polen, Rumänien, Bulgarien och Lettland (uppräkningarna gör inte anspråk på att vara fullständiga). Sammantaget minskar antalet mandat till högerextrema partier i Europaparlamentet från 45 till 37! Jämför det resultatet med de rubriker som presenterades ovan.
Jovisst - läser man hela tidningsmaterialet ges en heltäckande bild av högerextremisternas framgångar och bakslag. Men i rubriker och ingresser fokuseras ensidigt på deras framgångar.
Högerextremismen skall inte förringas eller tigas ihjäl. Men det finns heller inga skäl till att konstruera en falsk bild av en oavbruten högerradikal framgångsvåg.
2009-06-07
Socialdemokratin och EU-valet
Nej, något segerval blev det inte för Socialdemokraterna. Låt oss säga att partiet lyckades minimera förlusterna. Trenden att tappa väljare i varje Europaval bröts, och Socialdemokraterna är fortfarande med mycket god marginal Sveriges största politiska parti. Vackert så.
Det som bekymrar mig är att Socialdemokraterna denna gång gick till val som oppositionsparti, medan partiet vid tidigare Europaval (1995, 1999, 2004) gått till val i regeringsställning. Väljarna använder ofta Europavalet till att straffa sittande regering. Men de fyra borgerliga allianspartierna ökade sammantaget sina röstetal från valet 2004 från 40.8 till 42.5 procent, medan de rödgröna partierna minskade från 42.3 till 41.1 procent. I Stockholm blev Socialdemokraterna bara fjärde största parti, efter Moderaterna, Miljöpartiet och Folkpartiet.
Mona Sahlin har nu genomlevt sin första valrörelse som partiledare. Det kunde gått bättre. Men det kunde faktiskt också ha gått sämre. Hårt arbete väntar nu inför sikte på rödgrön valseger 2010.
Det som bekymrar mig är att Socialdemokraterna denna gång gick till val som oppositionsparti, medan partiet vid tidigare Europaval (1995, 1999, 2004) gått till val i regeringsställning. Väljarna använder ofta Europavalet till att straffa sittande regering. Men de fyra borgerliga allianspartierna ökade sammantaget sina röstetal från valet 2004 från 40.8 till 42.5 procent, medan de rödgröna partierna minskade från 42.3 till 41.1 procent. I Stockholm blev Socialdemokraterna bara fjärde största parti, efter Moderaterna, Miljöpartiet och Folkpartiet.
Mona Sahlin har nu genomlevt sin första valrörelse som partiledare. Det kunde gått bättre. Men det kunde faktiskt också ha gått sämre. Hårt arbete väntar nu inför sikte på rödgrön valseger 2010.
EU-valet: Kommentar till VALU
Enligt SVT:s stora valundersökning (VALU) finns det hittills två säkra vinnare i EU-valet: Miljöpartiet som ökar från 6.0 till 11.5 procent samt Piratpartiet som får 7.4 procent och kommer in i Europaparlamentet. Förlorare är Vänsterpartiet som tappar mer än hälften av sina väljare och minskar från 12.8 till 5.7 procent och Junilistan som minskar från 14.5 till 3.6 procent.
Snart får vi de riktiga resultaten. Men VALU brukar vara mycket pricksäker och för de flesta partier blir resultaten sannolikt ungefär de samma som i VALU.
Socialdemokraternas 25.1 procent innebär att man ökar något gentemot tidigare val och därmed bryter en nedåtgående trend. Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande klart största parti. Men det är klart att 25.1 procent inte kan beskrivas som ett bra valresultat. Även Moderaterna måste vara missnöjda. Med 18.5 procent visar partiet återigen att man är bäst på träning och inte när det gäller på riktigt. Folkpartiet gläds åt en lite ökning, medan Centern och Kristdemokraterna drar en suck av lättnad eftersom de får behålla sina mandat.
Mest dramatik finner vi kring 4-procentspärren. Junilistan har fortfarande möjlighet att rädda ett av sina mandat och Feministiskt Initiativs 3.2 procent är en ren sensation. Jag tror att Junilistan klamrar sig kvar och att Feministiskt Initiativ sjunker något när resultaten kommer in. Sverigedemokraterna gör som väntat ett dåligt val och landar på 2.4 procent.
Återkommer med en analys senare i kväll när slutresultatet föreligger.
Snart får vi de riktiga resultaten. Men VALU brukar vara mycket pricksäker och för de flesta partier blir resultaten sannolikt ungefär de samma som i VALU.
Socialdemokraternas 25.1 procent innebär att man ökar något gentemot tidigare val och därmed bryter en nedåtgående trend. Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande klart största parti. Men det är klart att 25.1 procent inte kan beskrivas som ett bra valresultat. Även Moderaterna måste vara missnöjda. Med 18.5 procent visar partiet återigen att man är bäst på träning och inte när det gäller på riktigt. Folkpartiet gläds åt en lite ökning, medan Centern och Kristdemokraterna drar en suck av lättnad eftersom de får behålla sina mandat.
Mest dramatik finner vi kring 4-procentspärren. Junilistan har fortfarande möjlighet att rädda ett av sina mandat och Feministiskt Initiativs 3.2 procent är en ren sensation. Jag tror att Junilistan klamrar sig kvar och att Feministiskt Initiativ sjunker något när resultaten kommer in. Sverigedemokraterna gör som väntat ett dåligt val och landar på 2.4 procent.
Återkommer med en analys senare i kväll när slutresultatet föreligger.
2009-06-04
Kvällens debatt: Medvind för de rödgröna inför EU-valet
Några korta notater efter kvällens EU-valdebatt:
Marita Ulvskog. Har vuxit avsevärt i senare skedet av valrörelsen. Kombinerar spetsiga och kontroversiella formuleringar med en säkerhet och trygghet i debatten. Kvällens vinnare - t o m i Aftonbladets läsaromröstning där borgerliga sympatisörer annars brukar vara klart överrepresenterade bland de röstande! Betyg: 4 Ulfar.
Eva-Britt Svensson. Mycket bra första halvlek. Mattades i andra. Plockar poäng på att vara offensiv och imponerar genom att hon utan att moralisera skänker bort större delen av sin lön. Betyg: 3 Ulfar.
Carl Schlyter. Gladast vinner - och i så fall är Schlyter en vinnare. Bra på att behålla ordet när han fått det. Men blir det kanske lite mycket manér ibland? Betyg: 3 Ulfar.
Gunnar Hökmark. Har slipat bort det som tidigare uppfattasts som arrogans. Lågmäld och stabil. Kunde ta för sig mer i debatten. Betyg: 3 Ulfar.
Marit Paulsen. Är som hon är - och det går nog hem i stugorna, som man sa på Lennart Hylands tid. Betyg: 3 Ulfar.
Sören Wibe. Bättre och bättre ju senare kvällen blev. Jag utesluter inte att Junilistan får över fyra procent och behåller ett mandat. Betyg: 3 Ulfar.
Lena Ek. Stabil. Men kommer bort i debatten. Betyg: 2 Ulfar.
Ella Bohlin. Nej, tyvärr. Mycket floskler är det. Betyg: 1 Ulf.
Mina betyg är förstås helt opartiska. Såväl betygen som de skriftliga omdömena tillägnas Jan Björklund.
Marita Ulvskog. Har vuxit avsevärt i senare skedet av valrörelsen. Kombinerar spetsiga och kontroversiella formuleringar med en säkerhet och trygghet i debatten. Kvällens vinnare - t o m i Aftonbladets läsaromröstning där borgerliga sympatisörer annars brukar vara klart överrepresenterade bland de röstande! Betyg: 4 Ulfar.
Eva-Britt Svensson. Mycket bra första halvlek. Mattades i andra. Plockar poäng på att vara offensiv och imponerar genom att hon utan att moralisera skänker bort större delen av sin lön. Betyg: 3 Ulfar.
Carl Schlyter. Gladast vinner - och i så fall är Schlyter en vinnare. Bra på att behålla ordet när han fått det. Men blir det kanske lite mycket manér ibland? Betyg: 3 Ulfar.
Gunnar Hökmark. Har slipat bort det som tidigare uppfattasts som arrogans. Lågmäld och stabil. Kunde ta för sig mer i debatten. Betyg: 3 Ulfar.
Marit Paulsen. Är som hon är - och det går nog hem i stugorna, som man sa på Lennart Hylands tid. Betyg: 3 Ulfar.
Sören Wibe. Bättre och bättre ju senare kvällen blev. Jag utesluter inte att Junilistan får över fyra procent och behåller ett mandat. Betyg: 3 Ulfar.
Lena Ek. Stabil. Men kommer bort i debatten. Betyg: 2 Ulfar.
Ella Bohlin. Nej, tyvärr. Mycket floskler är det. Betyg: 1 Ulf.
Mina betyg är förstås helt opartiska. Såväl betygen som de skriftliga omdömena tillägnas Jan Björklund.
Obama om Mellanöstern
Nej, jag har inte läst alla amerikanska presidenters samtliga uttalanden om den israelisk-palestinska konflikten. Men jag har svårt att se att någon tidigare president gått så långt i sitt stöd för den palestinska saken och samtidigt markerat avstånd mot den israeliska bosättningspolitiken som Barack Obama gjorde i sitt tal i Kairo i dag. Lägg därtill att Barack Obama under sin första resa till Mellanöstern väljer att överhuvudtaget inte besöka Israel, så förstår man hur långt ute i kylan Israels nuvarande regering placerats.
Efter några starka formuleringar om den ohyggliga Förintelsen övergick Obama till att tala om palestinierna:
For more than sixty years they have endured the pain of dislocation. Many wait in refugee camps in the West Bank, Gaza, and neighboring lands for a life of peace and security that they have never been able to lead. They endure the daily humiliations large and small that come with occupation. So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.
Det Obama gjorde i sitt tal i dag var att peka ut riktningen för den fredsprocess han föresatt sig att genomdriva. Den kommer att ta tid. Men hans agerande gjuter i varje fall nytt mod hos alla med sorg i hjärtat såg hur Obamas föregångare George Bush stillatigande lät fredsprocessen klinga av och den israeliska bosättningspolitiken fortgå.
Om några veckor kommer Obama att presentera hur han mer konkret skall gå till väga för att åstadkomma tvåstatslösningen. Det är då det börjar på allvar.
Efter några starka formuleringar om den ohyggliga Förintelsen övergick Obama till att tala om palestinierna:
For more than sixty years they have endured the pain of dislocation. Many wait in refugee camps in the West Bank, Gaza, and neighboring lands for a life of peace and security that they have never been able to lead. They endure the daily humiliations large and small that come with occupation. So let there be no doubt: the situation for the Palestinian people is intolerable. America will not turn our backs on the legitimate Palestinian aspiration for dignity, opportunity, and a state of their own.
Det Obama gjorde i sitt tal i dag var att peka ut riktningen för den fredsprocess han föresatt sig att genomdriva. Den kommer att ta tid. Men hans agerande gjuter i varje fall nytt mod hos alla med sorg i hjärtat såg hur Obamas föregångare George Bush stillatigande lät fredsprocessen klinga av och den israeliska bosättningspolitiken fortgå.
Om några veckor kommer Obama att presentera hur han mer konkret skall gå till väga för att åstadkomma tvåstatslösningen. Det är då det börjar på allvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)