Nato - enbart för de soliga dagarna?

Överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i januari 2013 om att Sverige endast hade militär förmåga att försvara begränsade mål under ”en vecka på egen hand” väckte stor uppståndelse och blev början på en turbulent försvarsdebatt. Var det verkligen rimligt att en försvarsbudget på närmare 50 miljarder kronor inte gav en bättre försvarsförmåga?

Men vad betydde överbefälhavarens uttalande och den efterföljande försvarsdebatten för svenska folkets förtroende för försvarsmakten? Har den svenska opinionen blivit mer negativ till Sveriges deltagande i internationella militära insatser och önskar den en återgång till ett mer traditionellt territorialförsvar? Och hur påverkar försvarskrisen den svenska Nato-opinionen? Det är några av de frågor jag med utgångspunkt i den senaste SOM-undersökningen tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén diskuterar i en artikel på DN Debatt i dag.

I artikeln visar vi bland annat hur svenska folkets förtroende för försvaret minskat något jämfört med tidigare år. Andelen personer som anser att Sverige helt bör avstå från att delta i militära insatser utomlands har ökat något och stödet för ett återinförande av den allmänna värnplikten har ökat kraftigt.

Framför allt har motståndet mot svenskt Nato-medlemskap försvagats sedan föregående mättillfälle. Försvagningen är uppseendeväckande, eftersom den svenska Nato-opinionen har varit oerhört stabil sedan frågan om svenskt Nato-medlemskap började ställas i SOM 1994. I mätning efter mätning har Nato-motståndarna varit två till tre gånger fler än Nato-förspråkarna. I årets undersökning har andelen personer som tycker det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato minskat från 45 till 34 procent, medan andelen som tycker det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har ökat från 17 till 29 procent.  Nato-opinionen följer fortfarande vänster-högerskalan, men det minskade Natomotståndet återfinns i samtliga befolkningsgrupper och inom samtliga grupper av partisympatisörer.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det minskade Nato-motståndet hänger samman med försvarskrisen och med den debatt som följde på överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i början av 2013. En rimlig tolkning är också att svenska folket betraktar Nato som i första hand en organisation till stöd för territorialförsvar, inte främst som en organisation som med internationella insatser bidrar till global säkerhet.

Nato-vännerna andas förstås morgonluft av denna mätning. Men deras glädje riskerar att bli kortvarig. SOM-undersökningen genomfördes hösten 2013, det vill säga före krisen i Ukraina. En Sifomätning redovisad i Svenska Dagbladet från mars 2014 i samband med Ukraina-krisen visar att ökad spänning i Sveriges närområde i stället snarast stärkte Nato-motståndet. I den mätningen uppgav hela 50 procent att de inte ansåg att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, medan endast 31 procent var för ett svenskt Nato-medlemskap.

En viktig förklaring till den svenska Nato-motståndet har varit att många svenskar anser att ett medlemskap i Nato snarare ökar än minskar risken att Sverige mot sin vilja skulle bli indraget i militära krigshandlingar. Spänning i Sveriges närområde och/eller internationella militära Nato-insatser eller av Nato-stater skulle i så fall stärka det svenska Nato-motståndet. Nato är för många svenskar något för de soliga dagarna, inte något att vända sig till när det blåser kallt.