Jimmie Åkesson gör det mesta rätt i Sverigedemokraternas krishantering. Kanske räcker det inte ändå. Händelserna är tillräckligt allvarliga för att partiet riskerar att aldrig kunna återhämta sig. Kan affären kring Lars Isovaara bli tuvan som stjälper lasset?
Hotet mot Sverigedemokaterna är inte att väljarna skulle fly partiet på grund av skandalerna. Kärnväljarna bryr sin inte särskilt mycket, den intensiva mediebevakningen befäster bilden av Sverigedemokraterna som ett outsider-parti och skandaler påverkar sällan eller aldrig partiers långsiktiga utveckling. Sverigedemokraterna har heller inte tappat väljare i de opinionsundersökningar som hittills hunnit redovisas, snarare tvärtom.
Hotet mot Sverigedemokraterna är i stället:
1.) Partiets sammanhållning är i fara. En av partiledarens viktigaste uppgifter är att hålla samman partiet. Oförmågan att hålla samman partiet var Håkan Juholts allvarligaste tillkortakommande, och det tog en ända med förskräckelse. Inom Sverigedemokraterna finns en mer nationalistisk falang, (Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU med dess ordförande Gustav Kasselstrand och det så kallade bunkergänget med bas i Göteborgsområdet) och en falang som vill "normalisera" Sverigedemokraterna i rikning mot ett mer traditionellt socialkonservativt parti. Redan nu syns denna motsättning i olika nätforum och kommentatorsfält, där en del menar att Åkesson viker sig för lätt och inte tillräckligt försvarar partimedlemmar som begått misstag. Hashtagen #kasselstrand2014 indikerar att delar inom Sverigedemokraterna gärna ser ett partiledarskifte redan före nästa val. Genom att binda sig vid en nolltoleranspolitik utmanar Åkesson de mer hårdföra krafterna i partiet. Hur skall han nu göra med Erik Almqvist och Kent Ekeroth, vilka båda trots sina gärningar fortsätter representera Sverigedemorkaterna i riksdagen. Uppmana dem att lämna sina uppdrag eller ej? Utesluta dem eller ej? Damned if he do, damned if he don't.
2.) Normaliseringen av partiet försvåras. Bilder på berusade, järnrörsbärande unga män i Sverigedemokraternas ledning eller riksdagsledamöter som påvisligen i berusat tillstånd ljuger om att de rånats visar att Sverigedemokraterna definitivt inte är "ett vanligt parti". Partiet kanske inte tappar sina kärnväljare genom dessa händelser. Men Åkesson siktar högt, och vägen till att nå de väljare som skulle attraheras av en mer socialkonservativ profil blir nu betydligt längre. Partiets rasistiska rötter lyser igenom på ett sätt som skadar Åkessons strategi.
3.) Samverkan med andra partier omöjliggörs och Sverigedemokraternas marginalisering i riksdagsarbetet fortsätter. Hittills har Sverigedemokraterna inte lyckats utyttja sin vågmästarställning i riksdagen till att sätta några skarpa avtryck i politiken. Övriga riksdagpartier har hittills varit kompromisslösa i sin inställning att inte samverka med Sverigedemorkaterna. Om Åkesson hade några förhoppningar på att den situationen skulle förändras, så är dessa drömmar nu grusade för överskådlig tid.
Sammantaget: I ett korttidsperspektiv endast små opinionsförändringar för Sverigedemokraterna. I ett långtidsperspektiv befästs partiets politiska marginalisering, järnrören kletar fast vid partinamnet och inre partistrider bultar på dörren. Mycket ovisst hur det hela slutar.
11 kommentarer:
Blir en röst på SD 2014 för att provocera bloggaren.. ;)
Din anonymitet illustrerar med all önskvärd tydlighet problematiken.
Peter Ericson
Ja, SD är inte mycket att hurra för, det tar säkert ett par perioder i riksdagen innan de blir valbara för mig personligen, men jag är övertygad om att SD kommer att göra ett kanonval 2014 detta baserat på Sveriges extrema migrationspolitik, en allt större del av medborgarna är beredda att rösta på vad som helst bara vi får till en förändring inom området. Samtidigt kommer regeringen och vänsteroppositionen att hindra SD från att få inflytande. Så den intressanta frågan blir då. Hur höga valresultat kommer SD att nå innan regeringen och SAP lägger om migrationspolitiken ?
Mats Börjesson
Samma här förmodligen. Kruxet för SD:s motståndare är ju trots allt sakpolitiken. SD är helt unika i invandringsfrågan och får i denna stöd av en femtedel av befolkningen.
http://demoskop.se/?id=1820
Blickar man ut över Europa är deras "främlingsfientliga" politik redan en i många fall helt okontroversiell regeringspolitisk realitet.
Media har försökt att både förtiga och demonisera SD. Ingen av dessa taktiker har lyckats förhindra att opinionsstödet för SD har ökat.
Det kanske är verkligheten som gör att SD ökar?
Det hela liknar ett chickenrace . Vilket etablerat parti börjar först flirta med SD's väljarkår på runt 8%?
En kvalificerad gissning är att SD kommer att hamna på närmare 15% 2014 trots alla mediekampanjer mot partiet.
Skulle det bli ett sådant valresultat kommer det antingen att krävas en blocköverskridande regeringsbildning eller en omläggning av den svenska invandringspolitiken.
Grundfrågan består även med ett sd i kris.
http://meritwager.wordpress.com/2012/11/30/har-alla-tappat-analysformagan-i-detta-land/
SD har ju varit pådrivande när det gäller bevara banden mellan skolan och statskyrkan.Att de gör så beror på att svenskarna tycker att skolbarn i kyrkliga cermonier i kyrkan är något väldigt svenskt.
En del av SDs framgångar beror säkert på det.
Det är nog därför bland annat Ulf Bjereld också nu kämpar för bevara banden mellan skolan och statskyrkan.
Änna lustigt.Nästan den enda kristna organisationen i Sverige som synligt aktivt försöker omvända människor till kristendomen är Jehovas vittnen och de firar inte jul.
Ja, Sverigedemokraterna är unika i det att de är rasister, för övrigt är de för samma politik som regeringen driver och som leder till ökade klyftor i samhället.
De tycks liksom regeringen tro att ökade klyftor leder till lägre kostnader och lyckligare invånare. Förmodligen för att de tror att just de kommer att hamna i toppen.
Jimmie Åkesson är ett fenomen. Han har hittills vunnit varje debatt han varit med i. Han fullkomligt "mosar" Schyman, Romson, Reinfeldt, Sahlin, Fridolin m fl med sitt lugn och sin vokala kapacitet. Stundom blir motståndarna närmast pinsamma i all sin amatörmässighet (i jämförelse). Inte minst just Romson, men även Ohly, Sjöstedt m fl. Åkesson har en ärlighet i sin person och attityd som de flesta svenska politiker idag saknar. Han är också intressant att lyssna på - av rent språkliga skäl o dyl. Hans debatter ligger på YouTube - närmast popstjärnemässigt. Den ende jag hittills sett kunna ge honom en match är ärligt talat Maria Wetterstrand. Hon besitter något av samma naturlighet och bestämdhet som han själv. Jag måste som analytiker mena att Åkesson närmast är i en politisk klass för sig. Hela landets PK-elit jobbar dygnet runt med att försöka komma åt honom - och ändå är han närmast oberörd. En obehaglighet i sammanhanget är för hans motståndare naturligtvis det faktum att han har rätt i så mycket av vad han framför.
Skicka en kommentar