2010-01-18

Mona Sahlin och den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken

I dag presenterade de rödgröna sin gemensamma plattform för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik: En rättvis värld är möjlig. Samtidigt, vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, höll Mona Sahlin sitt med spänning emotsedda första säkerhetspolitiska linjetal.

Såväl den rödgröna plattformen som Mona Sahlins tal gav uttryck för en traditionell vänsterpolitik. Stödet för den militära alliansfriheten och avståndstagandet från ett svenskt Nato-medlemskap var entydigt. De rödgröna markerade tydligt att den s k solidaritetsklausulen som riksdagen antog den 16 juni 2009 - Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas - inte på något sätt innebär att Sverige ger militära säkerhetsgarantier till sina grannstater. Handlingsfriheten i händelse av krig består.

I fråga om FN-mandat som villkor för deltagande i olika internationella militära insatser är formuleringarna också stabila. Här finns mindre utrymme för att frångå kravet på FN-mandat än de skrivningar som låg till grund för den socialdemokratiska partikongressens beslut hösten 2009.

De frågor där åsiktsskillnaderna mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Miljöpartiet och Vänsterpartiet är som störst - den svenska vapenexporten och Sveriges militära engagemang i Afghanistan - hanteras genom kompromisser. I frågan om vapenexporten gör Vänsterpartiet och Miljöpartiet (åtminstone tillfälligt) avkall på sina krav om totalförbud för svensk vapenexport mot att Socialdemokraterna accepterar en utredning som syftar till att göra den svenska vapenexporten än mer restriktiv (t ex genom att införa ett s k demokratikriterium i regelverket). Frågan om Afghanistan har redan tidigare hanteras genom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet enats om att göra en utvärdering av den svenska insatsen, en utvärdering som skall vara klar först hösten 2011. Vänsterpartiet har ännu inte anslutit sig, men kommer sannolikt att göra det i god tid före valet 2010. På så sätt vill de rödgröna desarmera vapenexportfrågan och Afghanistanfrågan i den kommande valrörelsen.

Överenskommelsen stärker de rödgröna inför valet 2010. Visst kommer de rödgröna att kritiseras för bristande nytänkande och för att huka i frågan om Afghanistan. Men givet de åsiktsskillnader som föreligger mellan de rödgröna partierna i de säkerhets- och försvarspolitiska frågorna så är det en skickligt hopsmidd kompromiss som nu har kommit till stånd.

5 kommentarer:

Lars M Hermansson sa...

Någon handlingsfrihet i fred är väl svår att upptäcka - för att inte säga omöjlig. De s.k. solidaritetsgarantierna innebär ju ett otvetydigt löfte att gå i krig för andra EU-länder.
Det finns ju inget som talar för att ett militärt samarbete inom EU är till någon nytta - tvärtom.
EU bör inte alls vara överstatligt utan i stället mellanstatligt förutom att den inre marknaden garanteras.
Den röd-gröna kompromissen innebär dessvärre ytterligare nedskärningar av försvaret medan man svajar beträffande vapenexporten.

Anonym sa...

Solidaritets-klausulen verkar mest som en snyltgäst-klausul (free rider i ekonomisk terminologi). Att ta emot resurser som andra länder ställer till förfogande är ju inget problem, men vilka resurser kan Sverige sätta in för att hjälpa ett grannland militärt eller logistiskt? Sveriges enda alternativ om ett "angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land" är att just förhålla sig passivt. Allt annat kräver militära styrkor långt utöver vad Sverige har idag.

Jag räknar inte en enstaka battaljon eller ett fältsjukhus som ett reellt solidaritets-stöd. En sådan symbolisk insats är inget annat än just - symbolisk.

Undrar just hur grannländerna väger svenskarnas ganska tomma löften.

GT

Karl-Axel Jansson sa...

I praktiken handlar det om val av linje. Första rejäla trätan mellan Per Albin och Torgny S var om Sverige skulle stödja Finland i första vinterkriget. Då var PA mot och TS för. När sedan nazisterna var på Finlands sida mot Sovjet var TS mot (av naturliga skäl). PA:s roll är tvetydig med tanke på ok till "permittenttrafiken" i norr.
Ett radikalt förslag i linje med V:s krav på fortsatt allmän värnplikt vore en allmän värnplikt för alla (självklart även kvinnor) på si så där 14 dagar för att lära sig civilt försvar, demokratiska principer och självskydd och första hjälpen.

Anonym sa...

Karl-Axel har naturligtvis rätt. Om man ser till Sveriges track record genom historien, så är svenska löften om militär hjälp inte mycket värda. Trots löften om bistånd lämnades Danmark i sticket i kriget mot Preussen 1864, och under andra världskriget fick varken Finland, Norge eller Danmark någon hjälp. Utöver det, så hade Sverige två tillfällen att bidraga med trupper till krig som fördes under FN-flagg och FN-mandat - Korea och Gulf-kriget 1991. Även där föredrog Sverige att sitta på åskådarplats.

GT

Bulten i Bo sa...

Utöver det, så hade Sverige två tillfällen att bidraga med trupper till krig som fördes under FN-flagg och FN-mandat - Korea och Gulf-kriget 1991. Även där föredrog Sverige att sitta på åskådarplats.

Liksom Israe.l