RFSL avstår Almedalen - trötta på hat och hot från nazister

RFSL har beslutat sig för att inte delta i Almedalen i sommar. Beslutet motiveras med att man vill fokusera på politiska frågor kring arbetet med en ny könstillhörighetslag samt asylsökande hbtq-personers rättigheter, "istället för att möta hat och hot på det som ska vara en öppen demokratisk plattform".

Och ja - RFSL har de senaste åren mött mycket hat och hot från nazister i Almedalen. Ifjol beviljade polisen demonstrationstillstånd för NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) på Södertorg i Visby, i nära anslutning till RFSL:s lokaler. Beslutet inramades av en häpnadsväckande aningslöshet från polisens sida. Det finns ingen anledning till oro: torget är stort, sade den biträdande kommenderingschefen, men tillade: Vi har en förståelse för att RFSL kan känna en subjektiv oro.

Subjektiv oro! Så förminskar man utsattheten hos människor som är föremål för nazisters hot och hat. Nazisterna i NMR skryter under parollen "Krossa homolobbyn" ofta och gärna med sina aktioner mot organisationer som just RFSL. Polisens beslut den gången ledde till att RFSL Ungdom i hast ställde in sitt sedan länge planerade deltagande.

Jag hoppas att polisen agerar mer omdömesgillt denna gången, när det gäller nazisternas demonstrationstillstånd. Javisst - enligt gällande lagstiftning är polisen skyldig att säkra nazisternas mötes- och demonstrationsfrihet. Men det ska ju inte ske på ett sätt som inskränker andra, demokratiska organisationers mötes- och föreningsfrihet. Jag har därför väldigt svårt att se varför polisen förra året valde att ge NMR demonstrationstillstånd i anslutning till RFSL:s lokaler.

Om jag förstått det rätt arrangerar RFSL:s lokala organisation i Visby på torsdagen under Almedalsveckan den så kallade Mångfaldsparaden. Jag hoppas att så många som möjligt sluter upp och gör denna parad till en lika mäktig och slagkraftig manifestation som förra året - för hbtq-personers mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Här är en bild från Mångfaldsparaden, juli 2018.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

EU-valet - en första analys

Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.

Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)

Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.

Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.

Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.

Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.

Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.

Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.

Snart stänger vallokalerna - hur går valet?!

Om några få timmar stänger vallokalerna. Kl 21.00 presenteras SVT:s vallokalsundersökning (Valu) och kl 23.00 får vi veta de första preliminära resultaten från Europa som helhet.

Hustrun och jag tillhör den krympande skara som fortfarande utövar vår rösträtt på själva valdagen. I Göteborgs universitets aula. Lika högtidligt som vanligt.

Hur kommer det då att gå? So far, so good skulle jag vilja säga. Jag tycker att valkampanjen i Sverige blev piggare än vanligt. Genom Januariavtalet blev skiljelinjerna något annorlunda än vad vi tidigare varit vana vid - vilket syntes inte minst i den avslutande debatten i SVT i fredags mellan partiernas förstanamn. Det piggade upp. Jag tycker också att den debatten var en av de mest välstrukturerade och sevärda på mycket länge.

De enskilda partiföreträdarna har fått bra med utrymme att synliggöra och profilera sig - partiledarna har förtjänstfullt hållit sig i bakgrunden. Debatten har - tycker jag - präglats av en god blandning av Europafrågor och ideologiska grundvärderingar. Javisst - det blir en hel del inrikespolitisk träta också. Men den som tror att det skulle kunna vara särskilt mycket annorlunda ägnar sig nog åt önsketänkande.

Tyvärr har valrörelsen också kantats av skandaler som tagit fokus från många viktiga frågor. Åklagaren har initierat en förundersökning mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren för sexuellt ofredande. Kristdemokraten Lars Adaktussons konsekventa röstande i Europaparlamentet mot kvinnors aborträtt har rönt stor uppmärksamhet.

Sett till Europa som helhet tycks valdeltagandet ha goda möjligheter att öka något. I förra EU-valet var valdeltagandet i Sverige 51 procent. Jag hoppas och tror att det blir något högre denna gång.

De högerradikala partierna i Europa kommer sannolikt att gå fram jämfört med valet 2014. Men kanske inte så mycket som många har trott. Olika vallokalsundersökningar och opinionsmätningar väcker förhoppningar om atthur  de högerradikala partiernas framgångar blir begränsade och att de gröna partierna går bra. Men det är förstås alldeles för tidigt att säga något redan nu. Vi får nöja oss med att mobilisera väljare även de sista timmarna och sedan hålla tummarna.

Piratpartiet och EU-valet

Piratpartiet har i den pågående EU-valrörelsen svårt att tränga igenom det mediala bruset. Det tycker jag är lite synd. Piratpartiet var tidigt på framkant i flera av de nya politiska sakfrågor som växte fram i samband med samhällets digitalisering. I EU-valet 2009 erhöll partiet 7.1 procent av rösterna. Det räckte till ett mandat, och när Europaparlamentet 2011 utvidgades i enlighet med Lissabonfördraget erhöll partiet ytterligare ett mandat. Sedan dess har det väljarmässigt gått utför. I 2018 års riksdagsval erhöll Piratpartiet ytterst blygsamma 0.11 procent av rösterna.

Ett viktigt skäl till kräftgången är att övriga partier på allvar börjat uppmärksamma de frågor som Piratpartiet tidigt profilerade sig på. Digitaliseringens omvälvning av samhället är så stark att alla partier måste förhålla sig till den. Kampen om hur upphovsrätten ska utformas i vår digitala tid är ett exempel. Frågan om makt och integritet på nätet ett annat.

Dessutom har Piratpartiet - som så många nya partier som snabbt växer i medlemstal och opinion - inte lyckats vårda sina medlemmar och bygga en stabil organisation. Ett av Piratpartiets tidiga kännetecken var ju den lösa och nätverksbaserade organisationsformen och de innovativa beslutsprocesserna. Jag tänker särskilt på den frihetliga "trepiratregeln" - om någon pirat fick en idé och tre andra pirater gav tummen upp, så var det bara att köra.

Ett skäl till att jag saknar Piratpartiets röst är att samhällsdebatten behöver den optimism och framtidstro som präglar partiets principprogram. Visst - en del kan tyckas naivt. Piratpartiets ideologi är ytterst tunn när det gäller klassperspektiv och förutsättningar för jämlikhet. Partiets klimatpolitik är till exempel heller inte särskilt utvecklad. Men i vår dystopiska tid är det ändå befriande att ta del av den tilltro till människans och teknikutvecklingens möjligheter som piraterna representerar. 

Kommunikativt fortsätter piraterna att vara kreativa. Den som vill boka tid för ett samtal i deras digitala valstuga kan göra det här. Och för den som vill ta del av de europeiska piratpartiernas gemensamma valplattform så återfinns den här.

Nej. Utvisa inte Benjamin, fem månader gammal, till Afghanistan!

Benjamin, fem månader och född i Sverige, ska utvisas till Afghanistan trots att hans mamma är kvar i Sverige. Migrationsverket har avslagit Benjamins ansökan om uppehållstillstånd.

Benjamins mamma Javaher Rezai har tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige i enlighet med gymnasielagen. Men nu ska familjen splittras - lille Benjamin ska tillsammans med sin pappa och sin femårige storebror utvisas till krigets och våldets Afghanistan

Migrationsverkets beslut visar på absurditeten - i det här fallet tvekar jag inte att använda ordet  omänskligheten - i den svenska lagstiftningen. Syftet med gymnasielagen är ju att ge dem som omfattas av lagen möjlighet att efter avslutade studier söka arbete i Sverige, i förlängningen med möjlighet till permanent uppehållstillstånd. Men i stället för att ge Benjamins mamma Javaher Rezai möjlighet att under lugna och ordnade former avsluta sina gymnasiestudier i Sverige för att sedan etablera sig på arbetsmarknaden - såsom lagen är tänkt att fungera - ska nu hennes nyfödda barn tas ifrån henne och sändas till Afghanistan tillsammans med hennes make och hennes femårige son.

Så gör man inte. Det är inte ett värdigt sätt att behandla människor. Det är inte ett sådant land vi vill vara.

Hans Bouveng, enhetschef på Migrationsverket, säger att myndigheten "inte har tänkt på" möjligheten att Benjamins mamma etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden och med ett permanent uppehållstillstånd kan få behålla sin familj hos sig. Jag hoppas att den fortsatt rättsliga processen besinnar sig och faktiskt "tänker på" att Benjamins mamma har goda möjligheter att i enlighet med gymnasielagen få ett permanent uppehållstillstånd och att familjen därför inte ska splittras.

Hur påverkar sexanklagelserna Sverigedemokraterna?

Sverigedemokraternas toppkandidat inför EU-valet Peter Lundgren medger att han i berusat tillstånd tagit en kvinnlig partikamrat på brösten trots att hon inte ville det. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson säger att det inträffade "är en sak mellan två personer som känner varandra väl" och att hans förtroende för Peter Lundgren är obrutet. Personen som avslöjat Peter Lundgrens agerande, Europaparlamentsledamoten Kristina Winberg, utesluts ur partiet och stryks med omedelbar verkan från sin valbara fjärdeplats på Sverigedemokraternas valsedel sex dagar för EU-valet.

Nej, Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Som Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter idag: Det inträffade bär alla drag av en typisk SD-skandal; interna partimotsättningar, alkohol, anklagelser om tölpaktigt beteende, någon har fångat något på band – samt Ungern.

Vilken betydelse kommer då det inträffade att få för Sverigedemokraterna i det stundande EU-valet? I vanliga fall får politiska skandaler i Sverige inte några större konsekvenser. Sverigedemokraterna har också tidigare visat att partiet är relativt okänsligt för den här typen av skandaler. I det här enskilda fallet är tre saker viktiga att komma ihåg.

1.) Skandalen kommer vid sämsta möjliga tillfälle. Det är sex dagar kvar till valet. Tillräckligt många dagar för att skandalen ska hinna sjunka in, för få dagar för att skandalen ska hinna blåsa över. Och inte blir det lättare för Sverigedemokraterna att bryta den mansdominans som präglat partiet under hela dess existens - såväl internt som i väljarkåren.

2.) Kommer det mera? Jag skulle bli förvånad om Expressen publicerat all sin information redan i sin första artikel. En gammal journalistisk teknik är att inte publicera allt man känner till genast, utan låta makthavaren "ljuga sig fast" i en berättelse som sedan visar sig inte vara sann. Så ja, jag tror det kommer mera (oavsett om de inblandade hittills talat sanning eller ej). Uppdaterat kl 22.50: Mycket riktigt har Expressen nu publicerat utdrag ur de bandinspelningar där den utsatta kvinnan berättar om övergreppet. Om kvinnans berättelse är korrekt rör det sig inte "bara" om ett "tafsande", utan om ett renodlat sexuellt övergrepp. Därigenom blir historien än allvarligare.

3,) Skandalen demobiliserar partiet internt. I stället för att diskutera sakfrågor och värva väljare tvingas partiet i valrörelsens slutskede ägna kraft åt att försvara enskilda företrädares beteende och privata moral. De spänningar och personmotsättningar som återfinns i partiets inre liv riskerar att förstärkas.

I dag kräver också Sverigedemokraternas ordförande i Blekinge Camilla Karlman att politisk satir ska förbjudas i Sveriges Radio och i Sveriges Television. Uttalandet låter som politisk satir i sig, men jag är rädd att hon faktiskt sa det på allvar.

Game of Thrones och jag - inför slutavsnittet

Nej, jag har inte sett ett enda helt avsnitt av "Game of Thrones" och ej heller läst böckerna som tv-serien baserar sig på. Men i en strävan att leva med i och förstå min tid har jag inför söndagsnattens sändning av det absolut sista avsnittet av Game of Thrones förberett mig ordentligt.

De senaste tio dagarna har jag på Youtube tagit del av kortsammanfattningar av de hittills visade 72 avsnitten. Jag har sett ett stort antal "epic scenes", inkluderande allt från "The Fall of Bran" och "The Battle och the Bastards" till "The Red Wedding" och Cersei Lannisters "Walk of Shame". Jag har tjusats av den namninsamling där i skrivande stund 854 018 besvikna fans kräver att den sista säsongen ska spelas in igen, men med ett annat författarteam. Jag har följt den filosofiskt intressanta diskussionen om "spoilers", det vill säga vad man får och inte får berätta om avsnitt man sett men som alla inte har hunnit se, och rådgivningsspalter om hur man kan skydda sig från spoilers. Jag har också läst ett stort antal texter baserade på "läckor" om vad som kommer att hända i slutavsnittet. En av dessa läckor uppfattades som så trovärdig att den användargenererade nyhetssajten Reddit valde att avlägsna texten. (Jag har en kopia på den, om någon inte kan hålla sig tills på söndag...)

Någon har räknat ut att fram till sista säsongen hade 174 373 personer dött i serien (jag är lite osäker på exaktheten i siffran...). Så jag är lite matt.

Men jag är redo. Let it come. Jag tycker fortfarande att "Game of Thrones" saknar det episka djup som kännetecknar "Sagan om ringen" (ja, ni får håna mig...). Men den är rasande skickligt berättad, med stort skådespeleri och svårt att sluta titta när man väl börjat. Så det är skönt att den snart är slut. Men kanske blir den en prequel...

*

P.S. Min favoritkaraktär i serien är definitivt Arya Stark. Modig, klok - och cool. Swift as a deer. Quiet as a Shadow. Fear cuts deeper than swords. 

Trist att M begär misstroendeförklaring, i stället för att invänta KU:s granskning

I dag meddelade moderatledaren Ulf Kristersson att partiet begär misstroendeförklaring mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll i riksdagen. Moderaternas motivering är Annika Strandhälls agerande i samband med att Försäkringskassans tidigare generaldirektör Ann-Marie Begler för ett år sedan skildes från sitt uppdrag.

Möjlighet till misstroendeförklaring är ett viktigt demokratiskt redskap, där riksdagen får möjlighet att utkräva ansvar av enskilda ministrar. Men för att misstroendeinstrumentet ska fungera som det är tänkt krävs förstås att det används med återhållsamhet, och inte används som ett medel i den inrikespolitiska striden.

Vid sidan av möjlighet till misstroendeförklaring kan riksdagen genom Konstitutionsutskottet (KU) granska och "pricka" enskilda ministrar. Just nu granskar KU Annika Strandhälls agerande i samband med att Ann-Marie Begler tvingades avgå.

Det är djupt beklagligt att Moderaterna inte inväntar Konstitutionsutskottets granskning, som kommer att vara klar inom några veckor. Dels eftersom riksdagen nu får ett sämre underlag att förhålla sig till i samband med omröstningen än vad man hade fått om man inväntat KU:s betänkande. Dels eftersom moderaternas agerande nu får ett drag av bristande seriositet och valtaktik över sig - varför i fridens dar inte vänta de få veckor som är kvar till KU:s granskning kommer, om inte syftet är att framstå som handlingskraftiga inför väljarna i slutspurten av valrörelsen?

Bra att S fokuserar på orsaker till att människor tigger!

Det gläder mig att Socialdemokraterna i dag presenterar ett tydligt budskap om att tiggeri i grunden måste bemötas med sociala och ekonomiska åtgärder och inte med förbud. I det valmanifest som partiet idag lade fram lyfts kampen mot utsattheten fram som den viktigaste åtgärden för att hantera problemet med människor som måste tigga för sitt uppehälle. Därutöver betonas vikten av att öka kraven på alla EU:s medlemsländer att tillförsäkra sina medborgare sociala rättigheter.

Socialdemokraternas toppnamn inför EU-valet Heléne Fritzon är också mycket tydlig i frågan. I en intervju i Aftonbladet betonar hon att Socialdemokraterna vill arbeta på ett sätt "så att vi kommer åt det som är grunden för tiggeriet", det vill säga genom att slåss för alla människor sociala rättigheter och genom att bekämpa utsattheten. Kampen mot tiggeriets orsaker ställer Heléne Fritzon mot högerpartiernas fixering vid ett tiggeriförbud.

I samma artikel framhåller Stefan Löfven att lösningen i tiggerifrågan är densamma som alltid - bostäder, skolor och jobb. "Det handlar om praktisk hjälp", säger Stefan Löfven, "som att bygga förskolor, dessutom att se till att utsatta medborgare, till exempel romer, får identitetshandlingar och tillåts bli fullvärdiga medborgare i sina hemländer."

Låt oss ta fasta på dessa positiva formuleringar och stå emot dem - oavsett i vilket parti de återfinns - som med populistiska förslag om tiggeriförbud bidrar till att sopa problemen med människors utsatthet, fattigdom och diskriminering under mattan.

Chelsea Manning behöver vårt stöd

I skuggan av all uppmärksamhet kring Julian Assange kämpar den amerikanska whistleblowern Chelsea Manning för sin framtid.

Chelsea Manning dömdes (då under namnet Bradley Manning) i augusti 2013 av en amerikansk militärdomstol till 35 års fängelse för bland annat spioneri. Bakgrunden var att Manning läckt dokument om svåra missförhållanden i samband med USA:s krigföring i Afghanistan och i Irak samt om det ökända fånglägret i Guantanamo. I januari 2017 beslöt president Barack Obama som en av sina absolut sista åtgärder att kraftigt minska hennes strafftid och i maj 2017 släpptes hon fri.

I augusti 2018 gästade Chelsea Manning Göteborg och musikfestivalen Way Out West. Hon imponerade genom sin skärpa och sin eftertänksamhet, och genom att undvika alla enkla lösningar. Följ dina värderingar och gör aktiva val, var hennes svar på frågan om när det var "rätt" att bryta mot lagen. Vi gör alltid val, betonade hon. Att agera eller inte agera är ett val. Även att avstå från civil olydnad är ett val. Hon var också noga med att markera distans till Wikileaks och Julian Assange. Min enda kontakt med dem har varit när jag sände dem dokumenten, sa hon.

I dag kämpar Chelsea Manning ånyo en kamp mot de amerikanska myndigheterna. Den 8 mars 2019 fängslades hon, efter att ha vägrat vittna inför en federal åtalsjury som utreder Wikileaks i USA. Efter två månader i häkte frigavs hon i förra veckan. Men Chelsea Manning kallas inom kort återigen för att vittna, och även denna gång kommer hon att vägra: Att samarbeta med  åtalsjuryn vore att kasta bort alla mina principer, allt det jag uppnått och allt det jag offrat och radera decennier av mitt anseende.

Chelsea Manning förtjänar vårt stöd, för sina principer och för sitt mod. Kontaktuppgifter till hennes stödnätverk finns här.

Moderater vill lägga ned SVT och sätta plankare i fängelse

Moderaterna: Lägg ner public service! I går beslöt Moderaterna i Stockholms län - ett av partiets allra tyngsta distrikt - att verka för att lägga ned Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det vore frestande att beskriva det som ett "stollebeslut", där Moderata ungdomsförbundet (MUF) drivit frågan hårt och vars medlemmar enligt medieuppgifter utgjorde en betydande del av den partistämma som fattade beslutet.

Men problemet är större än så. Över stora delar av Europa ser vi angrepp mot public service, angrepp ofta orketstrerade av nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter som vill urholka public service oberoende och politiskt styra det journalistiska innehållet i tv och radio. Utvecklingen i till exempel Polen och Ungern borde få varningsklockorna att ringa. Här i Sverige väckte det uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ville lägga ned Sveriges Radios kanal P3, eftersom P3 enligt honom "till stora delar" sände "politiskt vänsterliberal smörja".

Det vore befriande - och ett styrketecken - om moderaternas partiledare Ulf Kristersson i dag gick ut och sa att han är en varm anhängare av public service, och att en oberoende public service-verksamhet är en viktig komponent i vår liberala demokrati. Men jag tror inte han kommer att göra det. Spänningarna i det parti han leder är för starka, och hans egen politiska kraft räcker inte till för ett sådant uttalande. (Ja, jag hoppas verkligen att jag har fel och att ett uttalande i denna riktning kommer från det moderata ledarskapet.)

I fredags berättade Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) att han vill att personer som plankar i T-banan ska kunna dömas till fängelsestraff, eller få "skaka galler" som han själv uttrycker det i Svenska Dagbladet. Det låter ju också som ett stollebeslut, men avspeglar väl tyvärr de repressiva tongångar som just nu vinner gehör inom Moderaterna.

I fredags meddelade åklagarmyndigheten att man inleder en förundersökning om misstänkt bedrägeri samt brott mot folkbokföringslagen mot förre moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, efter Aftonbladets avslöjande om Bengtzboes trixande med riksdagens boendeersättningar. I går framkom det att moderaternas toppkandidat Tomas Tobé vägrar att öppet redovisa hur han använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor han varje månad kommer att få som europaparlamentariker. (Förutom M är det bara KD som vägrar acceptera en sådan öppen redovisning.)

Och i Svensk väljaropinion, den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, minskar Moderaterna till riktigt låga 16.7 procent.

Ulf Kristersson har en del att ta i. Jag hoppas han börjar med att ta avstånd från public service-beslutet.

Visa kvittona! Maning till Tomas Tobé och Sara Skyttedal, angående deras extra EU-ersättning

Kristdemokraternas och Moderaternas toppkandidater i EU-valet - Sara Skyttedal och Tomas Tobé - kommer inte att öppet redovisa hur de använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor de får varje månad som europaparlamentariker, berättar DN. Det är faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Deras hemlighetsmakeri går stick i stäv med viktiga principer om transparens och möjlighet till ansvarsutkrävande. Särskilt Moderaterna, med affärerna kring Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons bidragstrixande i färskt minne, borde veta bättre.

Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.

Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.

Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.

Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.

Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.

Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.

Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Glädjande nyheter om de svenska barnen i Syrien!

Flera medier rapporterar att sju svenska föräldralösa barn efter IS-terroristen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales lämnat lägret al-Hol i norra Syrien och nu befinner sig i Irak. Detta är oerhört glädjande. De sju barnen får nu möjlighet till kvalificerad läkarvård och via vår diplomatiska beskickning i Erbil kunna komma hem till Sverige.

Ingenting är klart innan det är klart. Man jag har hela tiden litat på att utrikesdepartementet och Margot Wallström gjort sitt yttersta för att rädda barnen från lägret och så snart som möjligt få hem den till Sverige igen. Frågan har aldrig varit enkel. Säkerhetsaspekter, folkrätt och lokala maktförhållanden måste hanteras på ett sätt som kräver skicklighet, uthållighet och mod.

Processen inte stanna av. De sju barn som nu får möjlighet att komma till Sverige har nog haft nytta av att deras morfar Patricio Galves funnits på plats i området och på olika sätt drivit deras sak. Men det finns många andra barn med svenskanknytning kvar i lägret al-Hol. Jag förutsätter att utrikesdepartementet nu arbetar vidare även med dessa barn, för att ge dem humanitär hjälp och när förutsättningar finns även ta dem till Sverige.

Jag är också glad att dessa sju barn bidragit till att ge alla föräldralösa barn till IS-terrorister ett ansikte. Länge gömdes dessa barns mänsklighet undan av det anonyma och stigmatiserande uttrycket "IS-barn". I dag använder nästan inga seriösa medier längre detta uttryck. Barnen är unika individer och inga av dem har någon skuld i deras föräldrars brott. Då ska de heller inte benämnas på ett sätt som för att de förknippas med en terrororganisation.

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Varför mantalskriver man sig i sitt fritidshus?

Vad är det som gör att människor - i det här fallet moderata politiker - mantalskriver sig i sina fritidshus? Redan ordet "fritidshus" indikerar ju att det är en fastighet där man tillbringar sin fritid och inte där man bor.

På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.

Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)

Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att  riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".

Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.

På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?

Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?

Om 1 maj-firandets betydelse - då och nu

Det fanns en tid då förstamajtågen tveklöst var relevanta, skriver Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida idag. Det är ju glädjande att Svenska Dagbladet (obunden moderat) tillstår att förstamajtågen åtminstone tidigare har varit relevanta. Så lät det inte på Svenska Dagbladets ledarsida när de första 1 maj-demonstrationerna genomfördes i Sverige 1890. Som Magnus Wennerhag påmint om så skrev Svenska Dagbladet då att det enda märke som demonstrationerna skulle efterlämna var: större bitterhet och den avsmak som alstras av att överspända förhoppningar brista sönder.

Well, well. Borgerliga medier har i decennier dödförklarat 1 maj-firandets betydelse. Samtidigt är samma medier i dag överfyllda av 1 maj-bevakning; analyser av talen, intervjuer med deltagare och referat även av borgerliga politikers kritik av vad olika socialdemokratiska företrädare sagt eller inte sagt. Mot bakgrund av 1 maj-manifestationernas påstådda meningslöshet måste ju det mediala genomslaget varje år betraktas som en total succé.

Visst har deltagarna i demonstrationerna blivit färre. Dagens politiskt intresserade medborgare väljer i huvudsak andra plattformar än de politiska partierna för att uttrycka sitt engagemang. Själv 1 maj-talade jag i dag i Bromölla, en skånsk kommun där Sverigedemokraterna innehar posten som kommunstyrelsens ordförande. Som huvudtalare gick jag längst fram så jag kunde inte räkna exakt - men jag uppskattar deltagarantalet till ungefär 100 personer. Då ingår Karlshamns Musikkår i beräkningen. Vi gick långt - över två kilometer - i kringelikrokar från torget till Folkets park. Många äldre vinkade till oss från sina fönster. Flera deltagare talade med nostalgi om den tid då det inte räckte med en musikorkester i lilla Bromölla, utan man måste ha två eftersom tåget var så långt.

I Göteborg i dag räknade Jonas Hinnfors till 920 deltagare i Socialdemokraternas 1 maj-demonstration. Det är det lägsta antalet deltagare i socialdemokraternas 1 maj-tåg i Göteborg någonsin. Antalet har delvis sin grund i striden mellan Anna Johansson och Ann-Sofie Hermansson, som rev upp sår i partiet.

Så 1 maj-manifestationernas betydelse ligger inte i hur många som går i de respektive tågen. Betydelsen ligger i stället i att 1 maj blir en mönstring av det politiska läget över huvud taget och av de konfliktlinjer som präglar samhällsdebatten. Därutöver blir 1 maj en mobilisering av politiskt engagerade människor, vilket höjer den politiska temperaturen både till höger och vänster.

Så 1 maj är en dag att värna och hedra - även i framtiden.