Resultaten från söndagens Europaparlamentsval blev en framgång för gröna och liberala partier samt för högernationalistiska partier i Europa. Sammantaget går de gröna (EFA) och de liberala (ALDE) partigrupperna fram med 56 mandat (18 för EFA, 38 för ALDE), medan de högerpopulistiska och nationalkonservativa partigrupperna (ECR, EFDD och ENF) sammantaget går fram med 17 mandat.
Samtidigt minskar de europeiska socialdemokraterna (S&D) med 35 mandat och de traditionella högerpartierna (EPP) med 37 mandat. S&D och EPP är fortfarande Europaparlamentets största partigrupper, men de har inte längre egen majoritet. (Resultaten är preliminära och jag reserverar mig för någon felräkning.)
Framgångarna för gröna, liberala och högernationalistiska partier samtidigt som de traditionella vänster- och högerpartierna går bakåt kan tolkas som en mobilisering kring GAL/TAN-dimensionen i europeisk politik. GAL (grön, alternativ, liberal) och TAN (tradition, auktoritet, nation) är ju den konfliktdimension som de senaste åren utmanat den etablerade vänster-högerdimensionen, och där medborgarna mobiliseras i politiska sakfrågor kring till exempel migration, lag och ordning, klimat och jämställdhet. Däremot har klassiska sakpolitiska frågor kring ekonomi, arbetslöshet, skatter och jämlikhet en mer nedtonad plats på GAL/TAN-skalan.
Framgångarna för de högernationalistiska partierna blev mindre än vad många förväntat. Ibland tenderar medierapporteringen att överbetona framgångarna för högernationalisterna. På flera håll beskrivs till exempel resultatet för Marine Le Pens parti Nationell samling (tidigare Nationella fronten) som ett succéval och att Nationell samling "vann valet" eftersom man blev största parti i Frankrike. Men då glömmer man bort att Nationell samling faktiskt minskade från 24.9 till 23.3 procent och att partiet var störst även i EU-valet i Frankrike 2014. Med motsvarande logik skulle man kunna utse Socialdemokraterna i Sverige till valets segrare, eftersom partiet blev fortsatt störst trots en smärre väljarförlust. Och det vore förstås inte rimligt.
Ur ett svenskt perspektiv har främst Centerpartiet skäl att vara glada. Partiet gick starkare än i opinionsmätningarna och gör trots det omdiskuterade Januariavtalet sitt bästa EU-val någonsin. Liberalerna kan andas ut, eftersom man med minsta möjliga marginal klarade sig kvar i Europaparlamentet. Partiet plågas svårt av intern splittring och osäkerhet inför det stundande partiledarvalet. Kristdemokraterna kan glädjas över en procentuell framgång - men förväntningarna var givet opinionsmätningarna större. Partiet missgynnades sannolikt svårt av den diskussion kring abortfrågan som följde i spåren av Lars Adaktussons uppmärksammade röstningar i parlamentet. Moderaterna gjorde en bra valrörelse, där Tomas Tobé tog steget fram som partiets främste representant. Sannolikt tjänade partiet också en del på turbulensen kring Kristdemokraternas hållning i abortfrågan och på anklagelserna om sexuellt ofredande mot Sverigedemokraternas toppnamn Peter Lundgren.
Sverigedemokraterna ökar kraftigt, men även här var förväntningarna givet opinionsmätningarna högt ställda. Det är värt att notera att Sverigedemokraterna minskade sitt röstetal i förhållande till riksdagsvalet i höst, och sett över tid har partiet inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015.
Vänsterpartiet har skäl att vara missnöjda. Partiet ligger i princip still. Givet Socialdemokraternas kompromisser mot mitten i samband med Januariavtalet hade många vänsterpartister hoppats på att de genom att fylla rollen som tydlig vänsteropposition skulle kunna växa kraftigt. Så blev det inte. Miljöpartiet kan glädjas över att partiet från att i september vara ytterst nära att trilla ur riksdagen nu får över 11 procent av rösterna. Samtidigt mister partiet två av sina nuvarande mandat i EU-parlamentet.
Socialdemokraterna kan dra en suck av lättnad. Visserligen uppnådde partiet inte målet att gå fram jämfört med förra valet och gör i stället sitt sämsta valresultat någonsin. Men väljartappet begränsades till 0.8 procent och sammantaget stabiliserar Socialdemokraterna sin ställning som Sveriges största parti. Ur ett europeiskt perspektiv står de svenska socialdemokraterna - trots snart fem tuffa år i regeringsställning - sällsynt starka.
Visar inlägg med etikett Valanalys. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Valanalys. Visa alla inlägg
2019-05-27
2015-09-18
Socialdemokraternas valanalys 2014 nu klar - ord och inga visor
I dag presenterade Kerstin Alnebratt och Jesper Bengtsson slutrapporten från Socialdemokraternas valanalysgrupp, valet 2014: Att vinna framtiden - en dubbel utmaning. Rapporten redovisar många intressanta resultat och analyser och rekommenderas till läsning. Särskilt värdefullt är att rapporten på intet sätt stryker partiet medhårs, utan i stället lyfter fram flera relevanta kritiska frågor.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
Rapporten betonar i alla fall två positiva saker. För det första bröts den socialdemokratiska nedgångstrenden. Partiet fick ett valresultat i paritet med valet 2010 och kunde bilda regering tillsammans med Miljöpartiet. För det andra tycks partiets övergripande berättelse i valrörelsen ha fungerat: Sverige är ett bra land att leva i, men något i samhället är på väg att gå sönder.
På den negativa sidan nämns bland annat att partiets politik i alltför många avseenden uppfattades som otydlig av väljarna, och att partiet misslyckades med att länka skarpa politiska förslag till sin övergripande berättelse. Vilka konkreta åtgärder måste till för att minska den klyfta som enligt berättelsen bidrar till att slita isär Sverige?
Rapporten ger några handfasta råd för hur partiet bör agera för att vinna valet 2018. Men författarna konstaterar också att Socialdemokraternas negativa trend går minst 20 år tillbaka i tiden och de skräder inte orden: Det upprepade låga resultatet kan inte tolkas på annat sätt än att väljarna inte längre uppfattar att socialdemokratin har tillräckliga svar på de stora samhällsfrågorna (...) en växande oförmåga hos socialdemokratin att formulera en politik med sikte på de utmaningar - hot och möjligheter - dagens människor möter.
Partiets förändringsarbete måste utgå från en "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" och detta arbete måste "med nödvändighet vara skilt från det dagspolitiska arbetet i regeringskansli och parlament". I grunden handlar det om att "göra sig relevant i en ny tid". Det är inte så att de grundläggande värderingarna om frihet, jämlikhet och solidaritet skall omprövas, i stället är det socialdemokratin som åter måste göra sig relevant för dessa idéer.
Jag delar i huvudsak valanalysgruppens slutsatser. Särskilt uppskattar jag att gruppen lyfter perspektivet till hur Socialdemokraterna skall bryta den nedåtgående trenden och på sikt återta sin plats som Sverige dominerande politiska kraft. Partiet har hyfsade chanser att få väljarnas stöd att regera vidare efter 2018. Men att stabilisera sig på en nivå kring 40 procent av väljarstödet är en betydligt svårare uppgift, för att uttrycka det milt.
Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och motsättningen mellan arbete och kapital. Nu fasas industrisamhället. Motsättningen mellan arbete och kapital försvagas, eller förändrar åtminstone form. Men konflikten mellan vänster och höger handlar inte bara om arbete och kapital, den handlar också om synen på jämlikhet. Skillnaden i synen på jämlikhet är kanske det som främst konstituerar värdekonflikten mellan vänster och höger. Jämlikhetsvärdet är evigt, det försvinner inte med konflikten mellan arbete och kapital.
Däremot måste en framgångsrik jämlikhetspolitik för tiden bortom industrisamhället utgå från, eller åtminstone förhålla sig till, de nya skiljelinjer som växer fram i det som vi i dag kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället. Det politiska kraft som först förmår identifiera dessa nya skiljelinjer skaffar sig ett försteg i kampen om regeringsmakten och därmed möjligheten att förverkliga sina värderingar.
Dessa nya skiljelinjer existerar naturligtvis inte i ett vacuum, utan har sin materiella grund i motsättningar mellan olika sociala grupper (kalla det gärna klasser om ni vill) i samhället. I digitaliseringens och den kommunikationsteknologiska revolutionens spår ser vi nya grupper av "kunskapsarbetare" - ofta i fria, kreativa yrken och med ett urbant fäste - växa fram. För socialdemokratin består utmaningen i att identifiera dessa nya sociala grupper, förstå deras intressen och förmå bygga en allians mellan dessa grupper och traditionella socialdemokratiska väljargrupper - på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare framgångsrikt förmådde bygga en allians mellan arbetare och tjänstemän.
För att kunna göra detta behövs just en sådan "djuplodande samhällsanalys och samhällskritik" som analysgruppen efterfrågar. Jag lovar att göra mitt bästa för att analysgruppens önskemål i detta avseende inte skall falla på hälleberget, utan i stället få möjlighet att blomstra och bära frukt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)