2019-01-25

Det norska exemplet: Mittenpartierna Venstre och Krf rasar i opinionen efter samarbete högerut

Liberalernas ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram en S-ledd regering. Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han, partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson (M) som statsminister.

Well, well. Det är långt till nästa val, och ingen vet hur det då kommer att gå för Liberalerna. Men jämför gärna med den politiska situationen i Norge. Där har mittenpartierna liberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) sedan 2013 samarbetat högerut och fungerat som stödpartier åt regeringspartierna Höyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Samarbetet högerut har opinionsmässigt inte lönat sig för Venstre och KrF. I valet 2013 fick dessa båda partier tillsammans 13.8 procent (KrF 8.6, Venstre 5.2), hösten 2018 hade opinionsstödet halverats till 6.8 procent (KrF 3.5, V 3.3).

Då trodde man kanske inte att opinionsstödet för de båda mittenpartierna kunde sjunka ytterligare. Men för några veckor valde Venstre och KrF att fördjupa sitt samarbete med Höyre och Fremskrittspartiet ytterligare och blev en del av regeringen. Igår kom Ipsos första mätning efter regeringsinträdet. Resultatet är ingen rolig läsning för de båda mittenpartierna, för att uttrycka det milt. Venstre rasar till 2.7 procent, vilket är partiets sämsta resultat i Ipsos någonsin. KrF får 2.2 procent, en signifikant nedgång från föregående mättillfälle då partiet fick 3.3 procent.

En mätning är ingen mätning. Men de liberaler (och centerpartister) som talade sig varma för att av valtaktiska skäl släppa fram Ulf Kristersson som statsminister skulle kanske fundera lite till på saken.

13 kommentarer:

Jan Holm sa...

Ja det blir onekligen intressant att se vad de svenska mittenpartierna C och L får för oppinionssiffror, för sitt samarbete vänsterut.
Ännu intressantare blir det att se framtidens oppinionssiffror för sossarnas samarbete högerut och vänsterpartiets accept av detta.
Att regeringspartier tar stryk är inget ovanligt och att denna regering kommer att få det mycket tufft i en vikande konjunktur där Löfven har lovat allt åt alla, bådar knappast gott för sossarna. Lägg därtill en ökad invandring,havererad integration, bostadskris, en skola och sjukvård i kris och en underbemannad polis konfronterande en alltmer omfattande gängkriminalitet, så närmar vi oss snart det som liknar den perfekta stormen.

Anonym sa...

Läser man analysen från IPSOS framgår att huvudanledningen till KrFs bakslag framför allt är deras inställning i abortfrågan och att de till skillnad från i KD har en mycket kristen profil. "Flere målinger viser at det er kjemperisikabelt å kjøre fram kristensaken."
Om det får förödande konsekvenser för L att bli stödparti till S återstår att se. Av opinionsmätningar hittills att döma var Perssons varning befogad.
Enligt opinionsmätningen skulle det dock bli regeringsskifte om senterpartiet väljer S och vänsterpopulisterna, och det skulle de förmodligen göra eftersom de till skillnad från C inte är ett nyliberalt parti, så S skulle kunna driva en socialdemokratisk och inte en nyliberal politik till skillnad från i Sverige. Men skillnaden i migrationspolitik mellan å ena sidan Norge och Danmark och i Sverige skulle bestå.
Den svenska debatten är fortfarande full av dimridåer. Lööf och framför allt Björklund skyller på att alliansen förlorade valet eftersom den fick 1 mandat mindre än de rödgröna. Men varken Lööf eller Björklund är så dumma så att de tror att S skulle gått med på en ny DÖ, vilket ju är förutsättningen för att SD inte skulle få inflytande. SD skulle mycket väl kunnat fällt en alliansbudget. Vi som följer politiken vet ju att Björklund och inte Kindberg Batra var först ut med att "normalisera" för att som han sa inte fortsätta stigmatiseringen.
PS I gårdagens Studio Ett bedyrade Damberg att han såg mycket allvarligt på den ökande brottsligheten och lovade kraftåtgärder, bl a strängare straff och 10 000 fler poliser. Den reporterfråga jag saknade var: Hur har ni kunnat låta det gå så här långt?" Vad tror du det beror på, Ulf?
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Historiegångens sinuskurva är nu på väg mot en väljarkår som dras till starka höger/vänsterpartier, och skyr mitten. På 1970-90 talen drogs väljarkåren mot mitten, inte bara i Sverige utan i det mesta av Europa.

Förloppet är förståeligt. Alla väljare under 35-40 år saknar egen erfarenhet eller egna minnen av järnridån och Sovjet-tyranien, liksom de saknar erfarenhet och minnen av den post-WW2 eurupeiska fascismen i Spanien, Portugal och Grekland.

För 30 år sedan kunde mittenpartierna enkelt profilera sig som en liberal motpunkt mot de kringliggande diktaturernas mörker. För stora delar av dagens väljarkår är det inte så. I dag lockar i stället ytterlighetspartiernas till synes enkla lösningar på mycket komplicerade problem.

Homo Economicus

Anonym sa...

Varför använder ingen längre Reinfeldtska och säger konstellation, regeringskonstellation alternativt budgetkonstellation? Det här borde bli upplägg för språkstudier och efterforskningar, detta med ords betydelser och användning, i förhållande till vilken sorts utgångspunkt en viss fråga har, i förhållande (i opposition) till en annan.

För övrigt är både opposition och opinion internationellt gångbara ord och begrepp, som vi importerat, varför frågan om en nordisk kontext snubblar in även på semantik, i vart fall när det är fråga om politik, se där, ett latinskt ord till, rörande både opinion och opinionsbildning.

Opinion, från latinet = mening, tro, förmodan / till opinari = tro.

I vart fall har opinionsinstituten börjat med nya "blockuppställningar" vilket kommer att formatera tankar och språk, vad än partierna själva vill använda för språkdräkt.

Att S+M+C+Fp redovisas som ett "block" medan M+Kd+Sd redovisas som en annan klump, kommer att forma helt nya kognitiva dikotomier. Fast mer adekvat / rättvist, om man vill följa intressanta förlopp är att redovisa:

A. Vänster = S+V
B. Liberalvänster = C + Fp + Mp (på danska Venstre)
C. Höger
D. Populistiska / nationalistiska partier.

Visst pågår nu försök att para samman M med Sd (för att dra undan benen för M)
- och det var just detta som var ett av argumenten att inte stödja S, dvs incitament att tvinga fram ett närmande mellan M och Sd.

men, nu har M bestämt sig för att ha en egen uppfattning i migration, och inte anpassa denna till C, Fp och Mp, och det är den sakfrågan som väljarna har att förhålla sig till. Så länge det finns en Europeisk kontext, med partigrupperingar som referens, så
kommer nog uppdelning i:
- M+Kd, som klassisk Krstdemokratisk höger
- Sd som något annat.
att bestå.

S.W

Anonym sa...

Det är även psykologiskt / pedagogiskt intressant, hur C och Fp nu relativt samspelt ändat språkbruk, för ikläda sin nya identitet en åassande dräkt.

Att positionera om betydelsen av "opposition" - som är samma ord /och begrepp) i tyska, engelska och franska, av senlatinets oppositio - kan bli svårt. Men visst finns en språklig öppning. C och Fp är nu i opposition till M och Kd, utöver att vara i opposition till Sd. Det är alldeles klart, att C + Fp opponerar på sina forna allianskollegor. Här ligger väl möjligen utmaningen att förklara att det handlar om företrädesvis migrationspolitik, dvs före valet opponerade de inte på varandra, medan det efter valet är fråga om att S bytt position, i förhållande till 2015.

Man kan med fog säga att C + Fp står i opposition till M, Kd samt Sd, och definitivt V, samtidigt som C och Fp opponerar på på S i de frågor de inte är överens, inom och utom 73-punktsprogrammet. Detta att vara "opposition" är kanske en sak, förbehållet de som inte är med i regeringsunderlaget, medan detta att opponera, delvis är en annan femma.
Nog har de opponerat sig inom FP, mot Björklunds lya linje.

I. S + Mp - Regeringen är en sak, obestridligt

III. S+Mp+C+Fp - regeringsunderlaget
- Budgetsamarbetet lika tydligt , grunden för regeringssamarbetet
- 73-punktsprogrammet utgör ett regeringsunderlag
- Sedan kommer det rimligtvis att uppkomma fler samarbetspunkter


III. V. Stödparti, som befinner sig i en egen sfär, /Härtill är jag nödd och tvungen)

IV. Oppositionen
M+Kd, (som inte vill klumpas ihop med Sd
Sd (som vill klumpas ihop med M+Kd)

V. En parallell värld - opposition
C + Fp, som påstår att de kan lappa ihop alliansen till 2022, att i akt och mening göra ett nytt försök att få med M + kd att bilda ett regeringsunderlag med Mp påkrokade, det är ju så dumt att öronen trillar av. Det innebär Lööf som statsministerkandidat, och att M gör ett uselt val och tapp till Sd. S.W

Anonym sa...

Bara att konsultera SAOB, även om artikeln verkar vara från 50-talet, när vår politiska karta såg något annorlunda ut.

I. förhållandet att vara motsatt l. motställd ngt; motsats, motsättning.

i. belägenhet, motsatt sida på ett schackspel eller motsatt sida om solen.

ii. motsats;

- En Republique i opposition emot monarchy. Serenius (1734).
- opposition emellan det osaliga Syndaståndet och det saliga Nådaståndet. Rydén (1766). - En naturlig opposition mellan profitens och arbetslönens intressen. Bergstedt (1868).

II. Handling, att göra motstånd

i. motstånd. Luftströmmen vid s-ljud fordrar opposition på tungans öfre sida. Suomi 1845

ii. handlingen / verksamheten
- att opponera sig
- motstånd, invändningar, protester
- från en meningsriktnings sida som riktas mot annan meningsriktnings mål / strävanden
- stå eller ställa sig i opposition mot ngn / ngt
- (börja) göra motstånd mot och med kritik angripa ngn / ngt

iii. konkret om sammanfattningen av dem som opponera, särskilt inom politik, de politiska partier som bekämpa regeringspartiet.

- Uti omröstningen var Prinsen af Wallis åter på Oppositionens sida. GT 1788 nr 33 s. 1. - Oppositionen .. stundom kallad vänstern inom lantmannapartiet. SvRiksd. II. (1935).
- Varje parti åsyftar väl att en gång komma i regeringsställning
och slippa att vara opposition. SvD(B) 1947, nr 267, s. 4.

iv. framträdande
- som opponent vid en disputation, jfr OPPONENT
- konkretare, om den av opponenten framförda kritiken.

Helt klart är att C + Fp varit i ren opposition 2014 - 2018,
lika klart är att S varit i opposition 2006 - 2014.

Eftersom C + Fp nu valt att inte stödja en moderat statsminister, utan tom röstat mot UK, så kan man säga att C + Fp är i opposition till M + Kd. Däremot var inte C+Fp i opposition till M+Kd budgeten, utan tolererade denna.

Det (enda) som hänt är att M och Kd är knäpptysta i debatten, vilket nog är klokt, medan Fp och C har börjat med någon slags ny underhållande dubbelriktad "oppositions"-retorik. Det kan sluta precis hur som helst :-) Det är i vart fall mycket underhållande, politikens språk, och denna nya ordning, som är nära nog paradigmatiskt, i grunden handlar om att det är partiet Sd som lyckats splittra borgerligheten.
Det har väl sina rutiga skäl partirandiga orsaker). Varför Sds kärnfråga, nu befinner sig i opposition. Dvs Sd kommer nu för första gången sannolikt få konkurrens på sin tidigare ensamma arena. Det är i grunden bra, även om det går att se på att ett annat vis, dvs låta Sd fortsätta fiska i egna vatten. Och vattnet, det är väljarna. S.W

Anonym sa...

Sedvanligt nyktra bandage från Klas Bengtsson. Folkpartiet i Sverige, namnbytet till trots, sjönk genom isen redan före budgetkoalitionen i januari. Den nya regeringen har precis kommit åter från konseljen på slottet och har knappt börjat regera.

Frågan är om det tjänar något till;
- att dra slutsatser mellan länder,
- på data från opinioner som är pinfärska efter en plågsam regeringsbildningsprocess.

Det är lite olika fundamentala ingångsvärden.

Homo E tar upp tidsfaktorn, detta att det är helt nya väljare, som vuxit upp efter järnridåns fall, och efter sviterna av 1a och 2a VK. Det var inte så länge sedan DN beskrev hur avrättningar gick till under Franco. (det var någon slags korkskruv de skruvade in i nacken). Sedan börjar redan krigen på Balkan att blekna, och faktiskt också Iran-Irak-kriget, Afganistan, Kuweit/Irak-kriget, där visserligen detta med Syrien, Turkiet och IS ligger färskt. Men då är det kopplat till terrorism, och EUs yttre gräns. Sedan är det nya EU, en självklarhet, utom i Norge och kanske England.
Det nationella parlamentet får allt mindre makt, där det viktiga är att påverka Europafrågorna, och det är därför Mp ändrat inställning, från att vara EU-kritiker, och sannolikt kommer V också ändra inställning. Men vad som händer i EU om 10 år vet ingen, sviterna efter 2a VK och järnridån är annorlunda nere i Europa.

Ytterligare en skillnad är att Norge inte är med i EU, och upprätthåller en inre gräns mot Sverige.

Det KB beskriver om olika partikulturer i norden, hänger ihop med vår historia, och är en central fråga. Nationell identitet.

Tex att Danmark och Norge ockuperades av Tyskarna, och Finland bedrivit självständighetskrig mot Sovjet två gånger och haft ett inbördeskrig, och före det varit ett furstendöme under Ryssland, och före 1806 en del av Sverige.

En annan "skillnad" är att "nationalism" inte är lika eldfängd som i Sverige, vilket delvis kan bero på att Sverige varit en stormakt, och emellanåt betet sig en smula tarvligt mot våra grannländer. I vart fall upplever våra grannar att Svenskar ofta vet lite bättre, men är mindre insatta i våra grannländers förehavanden, än de om oss.

Sveriges politiska ledningar, var relativt lika varandra i norden fram till 1980talets början. Sedan har saker förändrats, och Sverige har avvikit mest, företrädesvis gällande migration, och att S haft en historisk starkare ställnng över tid. S.W

Anonym sa...

Vad som ytterligare är en relevant politisk skillnad är:
Danmark och Norge fick sina "populistiska" alternativt "högerextrema" alternativt "missnöjespartier" lite tidigare, och deras politiska system har haft en längre mognadstid, och inte heller haft samma omfattning i migration under 2000-talet.
Sds exempellösa fram-march i Sverige avviker således. Finland fick sitt sannfinländare senare, men vad som förenar och särskiljer är vilka olika strategier partierna haft för att få bukt med "populismen"

Fremskridtspartiet i Danmark
Morgens Glistrups ekonomiskt ultraliberala parti var representerat i Folketinget 1973 - 1999. Politisk inriktning:
- Avskaffandet av inkomstskatter
- Begränsning av byråkratin
- Sanering av lagstiftningen (förenkla)
- Mycket avog inställning till islam, (troende bör utvisas)

Fremskridtspartiet ramlade ur Folketinget 2005 - de inte samla in 20.000 stödunderskrifter.

Istället ... bildades Danskt Folkeparti av den 6 oktober 1995 som en utbrytning. Pia Kjærsgaard, Kristian Thulesen Dahl, Poul Nødgaard och Ole Donner (alla från Fremskridtspartiet)

Val .... Proc. .. Mandat ... ±
1998 .... 7,4 ... 13 ... +13
2001 ... 12,0 ... 22 ... +9
2005 ... 13,3 ... 24 ... +2
2007 ... 13,9 ... 25 ... +1
2011 ... 12,3 ... 22 ... -3
2015 ... 21,1 ... 37 ... +15 (flyktingdebaklet)

Dvs inte bara i Sverige utan även hela EU påverkades med karavaner av människor i Europa på väg till Sverige påverkade valet och valdebatten i Danmark, vilket är en fråga som kanske borde debatteras ur ett vidare nordiskt perspektiv, sambandet mellan Sveriges perifera läge i Europa och liberala flyktingpolitik, eftersom man normalt måste smuggla sig genom EU för att komma till Sverige.

2015 blev DFP Danmarks näst största, med 37 mandat i Folketinget (21,1 %).
I Europaparlamentsvalet 2014 blev DFP största parti med 26,6 % av rösterna.

Visst kan välja att blunda för detta, men nu är det så det är. Danmark befinner sig närmare kontinenten, och har en minst lika komplicerad partistruktur som i Sverige, men inte på samma vis:

Regeringen:

- Venstre .................. (34)
- Liberal Alliance ......... (13)
- Konservative Folkeparti ... (6)
Sum: ........................ 53

Stödparti:
- Dansk Folkeparti ......... (37)
Sum: ....................... 90 (notera att Folketinget består av 179 platser)

Oppositionen:
- Socialdemokraterne ........ (47)
- Enhedslisten ............. (14) - Socialiskt grönt, mer vänster än V i Sverige
- Alternativet .............. (9) - Grönt socialliberalt parti, sombrutit sig ur RadV.
- Det Radikale Venstre ...... (8) - Sovialliberalt
- Socialistisk Folkeparti ... (7) - Socialitiskt
Sum: ........................ 85
--------------------------------
- Inuit Ataqatigiit ......... (1) - Socialister på Grönland
- Siumut .................... (1) - Socialdemokrater på Grönland
- Tjóðveldi ................. (1) - självständighetsparti till vänster
- Javnaðarflokkurin ......... (1) - S på Färöarna

Dvs skillnden mellan Danmark och Sverige är att man bildar en regering som bygger på majoritet. Det som skiljer Sverige från övriga länder är att regeringarna sedan 2014 inte har majoritet för sin budget. Det är ingen liten politisk skillnad, ocn detta kanske man skulle fundera lite på? S.W

Anonym sa...

Ulf B
Folkpartiets "ekonomisk-politiske talesperson Mats Persson
varnade in i det sista sitt parti för att släppa fram
en S-ledd regering."

"Ett sådant beslut kunde få "förödande konsekvenser", påstod han,
partiet riskerade att åka ur riksdagen. I stället förordade han att
Liberalerna skulle släppa fram Ulf Kristersson som statsminister."

Well: Även om det är långt till nästa val, och ingen vet hur
det kommer att gå för Folkisarna, så går det inte så bra i opinionen
för tillfället. Det är däremot inte långt kvar till EU-parlamentsvalet,
och det är inte självklart att det kommer att gå bra för Björklunds parti.

Det börjar mer och mer framstå, mot bakgrund av Björklunds retorik, att
han har personliga mål, dvs han avser att sitta kvar till valet 2022.
Varför inte? Det är lite björklund och Lööf som är arkitekter till den
lösning som blivit avs regeringsbildningen, och frågan är om någon
frivilligt vill ersätta Björklund, i den sits partiet sitter. Det
skulle onekligen tala till sittande regerings fördel om Björklund satt
kvar, och tog ansvar för det avtal eller överenskommelse som är gjord.

I Norge heter Folkpartiet motsvarande "Venstre" eftersom vänster normalt
är det samma som liberal, vid begynnelsen efter franska revolutionen.

Mmen vad hände mer Venstre i Norge 2009? Jo, de ramlade ur, vilket medförde
att S-regeringen kunde sitta kvar. Annars hade det blivit skifte, vilket det
blev valet efter 2013. S.W

Anonym sa...

I tex Danmark klingar detta med Folkparti bättre, där ett folkparti ska skiljas från ett
arbetarparti. Samtidigt som moderaterna i Norge heter Höyre medan de i Danmark heter
konservateive Folkeparti.

Intressant är alltså att Danmark har:
Konservative Folkeparti
Socialistisk Folkeparti
Dansk Folkeparti

Ursprungligen var ju "volkspartei" ett parti für alle, dvs för alla inom nationen,
som på något vis ansågs bestå av folk (och fä).

fornsvenska: folk
motsv. danska, norska, isländska, fsax. och fht. = folk
tyska: volk
Jfr FYLKA, FYLKE, FYLKING]

Den äldsta bet. i germanska språk: mängd, hop, skara, snarast krigarskara

jfr
- litauiska = pulkas, skara
- fornslaviska; plõkõ = krigarskara.

Besläktat med latinet:
- populus = folk (se POPULÄR)
- plebs (se PLEBEJ) o. FULL.

Litausiakn ligger nog närmast proto-indoeuropeiskan,
- säger man "polk" går det att föreställa sig att ordet
är gammalt som gatan och grundläggande som med tiden
delats upp i populus respektive folk.

Någon typ av gemenskap inom en grupp som företräder någon
slags ordning, och frågan är om det i grunden inte handlar
om ett försvar? Eftersom isländskan har kvar Fylki i betydelsen av en
här. Nog om Folkpartiet, som alltså är frågan, om partiet valt rätt
väg? Det får vi veta 2022, med eller utan major Björklund. I vart
vart fall tycker Folkisarna att försvaret är viktigt, och så tycker de
att det är viktigt med ordning i skolan, och så tycker det att det är
viktigt med att alla får tycka precis vad de vill, så länge de inte är
mot Folkpartiets grundäggande värderingar :-) S.W

Anonym sa...

För att hantera nordiska partier på höger vänsterskala passar inte vänster och höger in lika bra. Danmark två "vänsterpartier" :-)
- Venstre, som är höger, höger om RadV
- Radikale venstre (som är socialliberaler)

Ungefär lika i Norge:
- Høyre = högern = Konservative Folkeparti

- Venstre = Höger avs ekonomi, övrigt social-liberalt

- Sosialistisk Venstreparti, som är socialister

- Norske Arbeidarpartiet = Socialdemokraterna

- Kristelig Folkeparti : Finns inget kristet parti i Danmark.

- Framstegs-/Fremskrittspartiet = DanskFolkeparti = tydligt höger

- Senterpartiet finns ej i Danmark, vilket förklarar en del.

- Miljøpartiet De Grønne : finns ej i Danmark

- Rødt/Raudt, vänster om Sosialistisk Venstreparti

Svensk politik skiljer sig mycket från Norge och Danmark, företrädesvis eftersom Norge och Danmark varit förskonade från ett Miljöparti, som från början var liberalt, dvs höger, eftersom det bröt sig ut ur Folkpartiet, men sedan med tiden blev allt mer vänster, samtidigt som Mp drivit den mest radikala migrationspolitiken, som vägmästare,
vilket påverkat alla övriga partier indirekt, och i Sverige till den grad att gamla Cenerpartiet, bonde-/landsbyggspartiet, kommit att bli det mest "liberala" partiet i Sverige. Detta jämte att Sverige inte fick ett "framstegsparti" förrän 1991, med Karlssons och Wachtmeisters NyD som sedan klappade ihop, samt att Centern i Skåne slog bakut och la grunden för Sd, innebar att Centern i Sverige blivit högerliberal, och inte som i Norge "landsbyggdsvänster" samtidigt som Danmark skanar både centerparti och Miljöparti. För övrigt fick Norge sitt första Miljöparti så sent som förrförra valet.
S.W

En annan luring som nog inte är helt rättvis är detta med auktoritär, eller snarare
totalitär, detta är kodord för fascism, monarkism, men även för totalitär kommunism,
detta att vilja avskaffa demokratin, folkstyret, är i grunden auktoritärt. Sedan är
frågan om tex domstolars självständighet, dvs maktdelning, normalt anti-auktoritärt.
Att Folkpartiet bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna, innebär i grunden att
de vill avskaffa folkstyret, dvs nationella parlament, problemet är bara att "liberal"
dvs i grunden fri, rymmer ganska många dimensioner, den individuella friheten, går knappast att upprätthålla utan lag och ordning, dvs någon måste se till att de individuella reglerna efterföljs, och för detta krävs ett kollektiv, som är överens
om vissa grundläggande frågor, tex att alla följer regelboken, och för att få till stånd en regelbok som alla accepterar, dvs i en demokrati, måste man arrangera val, och de
som ska välja, måste kunna skilja på sina friheter, rättigheter och skyldigheter.
S.W

Anonym sa...

Bjereld:
"En mätning är ingen mätning. Men
de liberaler (och centerpartister)
- som talade sig varma för att av
valtaktiska skäl släppa fram U.K
som statsminister skulle kanske
fundera lite till på saken."

Det är ett sätt att se på saken,
även om det är Norge, eller att
den intressanta jämförelsen egentligen
handlar om ansvar, dvs de två partier
som tidigare vara samarbetspartier,
men inte utgjorde regeringspartier,
fattade beslut på samma grunder som
Mp, att det är "bättre" eller mer
ansvarsfyllt, att ta fullt ansvar,
istället för att bara ha halva inne.

Dvs om man särskiljer värderingarna,
från principen, om ansvar, så går
det faktiskt att försvara förfarandet,
eftersom det hela är giltigt för både
ett höger och vänsterperspektiv, ett
utifrån "folkviljan" eller populus.
De som väljer att stödja ett visst
alternativ, ska ta fullt ansvar.

Det som C och Fp riskerar är:

I. Sidbytet, (vilket några gillar, medan andra ser ett prooblem)

II. Att inte längre utgöra opposition, utan "opponera" - men mot "vem då"?

III. Inte vara en del av regeringen, dvs agera stödparti, kan vara vanskligt.

IV: Att partiet förlorar i kontur/identitet/relevans.

Det är de senare frågorna som kan bli pedagogiskt svåra att förklara för väljarna, att man inte tar ställning, utan stödjer regeringen, men inte vill delta. S.W

Anonym sa...


I princip hade C och Fp två val:

1. att agera stödparti till M + Kd, med passivt stöd av Sd

2. att agera stödparti till S + Mp, med passivt stöd av V.

Det är faktiskt oerhört skickligt av S och Löfven, att få med C och Fp på det andra alternativet, eftersom partierna inte gick till val på Löfven som statsminister, utan U.K.

Men nu är (var) det så, att UK inte hade kunnat bli statsminister ens om alliansen hade varit ett mandat större än rödgröna. Bara om alliansen + Mp hade varit större än S +V + Sd, hade de kunnat regera utan stöd av Sd, så nog var det en mysko ekvation, de vallöften och den alliansplattform de gick till val på.


Nu gjorde ju Lööf och Björklund vd de kunde för att bilda eget (i syfte att komma undan pest eller kolera), men i grunden är Cs och Fps ställningstagande reaktivt. Så länge ingen kan tänka sig att ta stöd av Sd, återstår stöd av S, eftersom Mps röster inte kan göra skillnad, och så var det även 2014 - 2018, (men inte 2010 - 2014). Det är enkel matematik, som bland annat Viktors Val, detta med Ockhams motorsåg, där framgår på ett övertydligt vis, att S hade trumf, så länge som Sd inte vara med i kalkylen.
2014 - 2018 löste partierna detta med DÖ, utan DÖ, så blev det helt enkelt ett nödvändigt sidbyte, men problemet kvarstår, S+Mp+C+Fp har inte majoritet, såvitt inte
V räknas in, dock har man relativ majoritet för budgeten. Så att regera blir inte enkelt, å andra sidan kanske C + Fp tycker detta är bra.

I vart fall kommer inte Sd att förlora på detta, vilket innebär att valet 2022 redan är klart :-) med nuvarande partiledare. Så allt hänger på Björklund, får han vara kvar över valet 2022, och klarar 4 % så är frågan hur sakpolitikens vindar går inför valet 2026? :-) Fast en spekulation, med de föreställningar/erfarenheter som varit, är att Fp nog kan få det lite förkylt, oavsett om de regerar eller utgör ett stödparti, eftersom om partiet ställer upp i valet 2022 med Björklund, och hötter med näven och varnar för Sd, så vet ju alla borgerliga väljare att UK inte kan bli statsminister redan före valet :-)
och det ska bli väldigt väldigt intressant, det är så att man knappt kan bärja sig. S.W